Nr 47—48

Andra lagutskottets utlåtande nr 4-7 år 1956

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel samt i lagen om allmän sjukförsäkring, i vad
motionen avser lagen om allmän sjukförsäkring.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
341, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Bergh, Ragnar, och
herr Svärd hemställt, såvitt nu är i fråga, att riksdagen måtte antaga följande -

Förslag

till

lag om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring den 3 januari 1947 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) skall erhålla
följande ändrade lydelse.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller för
tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder
mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning
bör utgå.

Karenstid tillämpas ej, när den försäkrade vid sjukperiodens början äger
uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen.

I vad motionen avser rabatterade läkemedel har den behandlats i utskottets
utlåtande nr 38 till innevarande års riksdag.

över motionen och ett flertal andra motioner rörande sjukförsäkringslagstiftningen
har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Medicinalstyrelsen har med hänvisning till att de remitterade
motionerna i väsentliga delar omfattade frågor, som det icke ankomme
på styrelsen att bedöma, begränsat sitt yttrande till att avse de delar av
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 47—48

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1956

motionerna, som mera direkt berörde styrelsens verksamhetsområde. Det i
förevarande utlåtande behandlade spörsmålet har sålunda icke behandlats
i styrelsens yttrande. Redogörelse för riksförsäkringsanstaltens yttrande
lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser och frågans tidigare behandling

Enligt 26 § lagen om allmän sjukförsäkring gäller att sjukpenning icke
må utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder mött för
sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning bör utgå.
Vid karenstidens beräkning skall, därest sjukperiod börjar inom tjugo dagar
efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en
sjukperiod.

Att märka är att karenstiden börjar löpa oavsett att anmälan ännu ej
gjorts. Det räcker sålunda att anmälan inkommer till sjukkassan på f järde
dagens morgon för att vederbörande skall få ut full ersättning, givetvis under
förutsättning att tidpunkten för sjukperiodens början kan styrkas.

I fråga om karenstidens beräkning gällde enligt sjukförsäkringslagen i
dess ursprungliga Igdelse att karenstid ej skulle tillämpas när sjukdomsfall
inträffade inom 90 dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

Socialförsäkringsutredningen uttalade i sitt år 1952 avgivna betänkande
om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring att den ifrågavarande bestämmelsen
torde vara föranledd av att karenstid inte borde tillämpas vid recidiv
i en sjukdom. Det syntes emellertid utredningen kunna ifrågasättas om
en så lång tid som 90 dagar vore behövlig för att bestämmelsen skulle fylla
sitt syfte. Vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen, framhöll utredningen
vidare, ökades dessutom antalet fall, då bestämmelsen bleve aktuell
utan att fråga vore om sjukdomsrecidiv. Utredningen föreslog en regel av
innehåll att karenstid ej skulle tillämpas när insjuknandet skedde inom 20
dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård
utgivits.

Vid framläggande av propositionen nr 178 år 1953 med bl. a. förslag till
ändringar i sjukförsäkringslagen uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, bl. a. att enligt de av utredningen föreslagna karenstidsbestämmelserna
det skulle kunna inträffa, att en person, som vore arbetsoförmögen
tre dagar och sedan efter någon dags arbete ånyo insjuknade,
måste börja räkna karenstid på nytt. Departementschefen funne detta förhållande
mindre tillfredsställande och föreslog därför den sedermera lagfästa
regeln, att om sjukperiod börjar inom 20 dagar efter en föregående

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1956

3

sjukperiod, de båda sjukperioderna vid karenstidens beräkning skall anses
som en sjukperiod.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 35 år
1953, hade därvid jämväl att taga ställning till ett motionsvis framställt
yrkande av innehåll, att ifrågavarande bestämmelse skulle ges sådan innebörd
att karenstid skulle beräknas även i sjukperiod, som började inom
20 dagar efter föregående sjukperiods slut, därest den senast inträffade
sjukdomen medförde förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna
med minst hälften under kortare tid än tre dagar. Utskottet uttalade, att den
fördel för den försäkrade, som den i propositionen föreslagna bestämmelsen
medförde, syntes utskottet väga tyngre än det merarbete för sjukkassorna
som måhända kunde uppstå genom densamma. Utskottet avstyrkte
därför motionen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Remissyttrande

Riksförsäkringsanstalten anför i sitt remissyttrande följande.

I syfte att förebygga, att den sjuke tvingas att till sjukkassa omedelbart
anmäla sjukdomsfall, som han är på det klara med icke kommer att pågå
över tre dagar, hemställes i motionen, att 26 § andra stycket sjukförsäkringslagen
skall utgå.

I nämnda lagrum föreskrives, att vid beräkning av karenstid skall, därest
sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda
perioderna anses såsom en sjukperiod.

Motionärernas syfte torde icke kunna uppnås enbart genom att slopa
denna s. k. 20-dagarsregel. Oftast torde det vara omöjligt för den sjuke att
redan vid insjuknandet avgöra, huru länge hans sjukdom kommer att pågå.
Enär vidare med hänsyn till svårigheten att i efterhand styrka början av
en sjukperiod karenstiden i allmänhet måste börja räknas först fr. o. m.
dagen för sjukanmälan, har den sjuke ett påtagligt intresse av att snarast
möjligt göra anmälan till sin kassa. Motionärerna synas förutsätta
införande av en regel, enligt vilken den sjuke alltid skall få räkna karenstiden
från den dag, han enligt egen uppgift insjuknat, trots att han
icke anmäler sjukdomsfallet förrän på tredje dagen därefter. En sådan regel
skulle emellertid medföra eu eftergift i fråga om de hittills upprätthållna
kraven på styrkande av en sjukperiods början ävensom få till följd,
att karenstiden regelmässigt ställdes utanför kassans sjukkontrollerande
verksamhet. 1 fråga om arbetstagare skulle väl kassan i många fall kunna
få vederbörandes uppgifter verifierade hos respektive arbetsgivare. Detta
komme emellertid att kräva ett avsevärt administrativt arbete. Beträffande
andra medlemmar, såsom hemmafruar och självständiga företagare, kunde
någon motsvarande efterhandskontroll endast undantagsvis verkställas.
Riksförsäkringsanstalten anser därför den ifrågasatta regeln om karenstidens
början icke böra införas.

1 övrigt får Riksförsäkringsanstalten framhålla, att 20-dagarsregeln visserligen
är i administrativt hänseende betungande för sjukkassorna men att

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 ur W56

ett slopande av densamma finge till följd icke blott alt de försäkrades förmåner
försämrades utan även att försäkrad med hänsyn till risken för recidiv
och därmed genomgående av ny karens kunde komma att avhålla sig
från att återgå i arbete, ehuru han kände sig arbetsför.

Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening ingå karenstidsbestämmelserna
bland de bestämmelser, beträffande vilka ytterligare erfarenhet bör avvaktas,
innan ändring överväges.

Utskottet

I syfte att förebygga, att en sjuk skall vara nödsakad att till sjukkassa
omedelbart anmäla sjukdomsfall, som han är på det klara med icke kommer
att pågå över tre dagar, föreslås i motionen upphävande av bestämmelsen
i 26 § andra stycket sjukförsäkringslagen att om sjukperiod börjar
inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna vid
karenstidens beräkning skall anses såsom en sjukperiod. I anslutning till
detta förslag uttalar sig motionärerna även för införande av en regel, enligt
vilken den sjuke får räkna karenstiden från dagen för insjuknandet, oaktat
han icke anmäler sjukdomsfallet förrän på tredje dagen därefter.

Innebörden av sistnämnda uttalande synes utskottet icke fullt klar. Om
därmed åsyftas att karenstid skall kunna räknas från dagen för insjuknandet,
oavsett att anmälan härom till sjukkassa icke göres förrän på tredje
dagen därefter, är motionärernas önskemål tillgodosett redan med nuvarande
utformning av sjukförsäkringslagens bestämmelser, därvid en förutsättning
för utgivande av ersättning fr. o. in. fjärde dagen dock är, att den
sjuke styrker, när sjukperioden börjat. Om motionärerna däremot åsyftar
att den sjuke alltid skall få räkna karenstid från den dag, då han enligt
egen uppgift insjuknat, oaktat han icke anmäler sjukdomsfallet förrän på
tredje dagen efter insjuknandet, och att kravet på styrkande av sjukperiodens
början sålunda skulle eftergivas, bleve följden, såsom riksförsäkringsanstalten
påpekat, att karenstiden regelmässigt ställdes utanför sjukkassans
sjukkontrollerande uppgifter. Konsekvenserna av ett sådant arrangemang
låter sig svårligen överblickas. Enligt utskottets mening bör kravet
på styrkande av sjukperiodens början icke eftergivas.

Då det sällan är möjligt att redan vid insjuknandet avgöra, om en sjukdom
kommer att vara längre tid än tre dagar, medför kravet på att den
sjuke skall styrka när en sjukperiod börjat ofta att han har ett intresse av
att omedelbart vid insjuknandet göra anmälan härom till sjukkassan. Vid
bibehållande, i enlighet med utskottets ovan uttalade mening, av nämnda
krav skulle därför ett tillmötesgående av motionärernas förslag om slopande
av den s. k. 20-dagarsregeln icke vara ägnat att i större utsträckning
förebygga anmälan till sjukkassan av sjukdomsfall som icke föranleder ersättning.
Härtill kommer att ett upphävande av ifrågavarande regel skulle
innebära eu icke obetydlig försämring av de försäkrades förmåner. Som

o

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1956

riksförsäkringsanstalten i sitt remissyttrande anfört finge ett slopande av
20-dagarsregeln även till följd att försäkrad med hänsyn till risken för
recidiv och därmed genomgående av ny karens kunde komma att avhålla
sig från att återgå i arbete, ehuru han kände sig arbetsför.

Av nu anförda skäl och då, såsom utskottet år 1953 uttalade, den fördel
för den försäkrade, som ifrågavarande bestämmelse medför, synes väga
tyngre än det merarbete för sjukkassorna, som måhända kan uppstå genom
densamma, kan utskottet icke tillstyrka bifall till motionärernas
yrkande.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:341, i vad motionen avser
lagen om allmän sjukförsäkring, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*, fru
Carlqvist*, herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell
och herr Alvar Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson
i Tobo*, Nilsson i Göteborg*, fröken Höjer*, fru Ewerlöf*, herrar Johansson
i Södertälje, Fredriksson och Larsson i Hedenäset.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.