Nr 43—44
Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1956
1
Nr 43
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 340 i första kammaren av herr Hagberg
samt nr 265 i andra kammaren av herr Edström.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av Kungl. Maj:ts
förordning angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, att patienten
får behålla originalrecept eller receptkopia, samt i övrigt vidtaga i motionen
förordade ändringar i förordningen avsedda att befria läkarna från
onödigt skrivarbete».
I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till motionen II: 265.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Yttranden över motionerna har därjämte på utskottets begäran
avgåvits av Apotekarsocietetens direktion och Sveriges läkarförbund.
Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.
Gällande bestämmelser
I kungl. förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel stadgas i huvudsak att fria eller prisnedsatta läkemedel
såsom en försäkringsförmån på grund av den allmänna sjukförsäkringen
tillkommer envar, som är försäkrad enligt sjukförsäkringslagen. Förmånen
avser endast läkemedel, som utlämnas på apotek mot läkarrecept.
Vid särskilt långvariga och allvarliga sjukdomar tillhandahålles kostnadsfritt
vissa förtecknade läkemedel. I övrigt tillhandahålles läkemedel, som
är att anse såsom apoteksvara eller utan att vara apoteksvara innehåller
gift av första klassen, till nedsatt pris, därvid prisnedsättningen motsvarar
hälften av läkemedelskostnaden över 3 kronor. Sådan nedsättning erhåller
även den som utan att vara sjukförsäkrad är i allmän eller enskild tjänst
här i riket.
ltihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 43—44
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1956
Förordningens 1 § innehåller i första stycket den grundläggande bestämmelsen
att läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, skall tillhandahållas
kostnadsfritt eller till nedsatt pris å apotek. Det s. k. ersättningssystemet,
vilket ligger till grund för sjukvårdsförsäkringsbestämmelserna enligt sjukförsäkringslagen,
tillämpas således inte enligt förevarande förordning.
För de läkemedel, som apotekare enligt vad ovan sagts utlämnat kostnadsfritt
eller till nedsatt pris erhåller han ersättning från riksförsäkringsanstalten
med i förra fallet fastställt försäljningspris och eljest föreskriven
prisnedsättning (4 §). Enligt förordningens 8 § har Konungen eller den
myndighet, som Konungen bestämmer, att meddela de närmare föreskrifter,
som finns erforderliga för tillämpningen av förordningen. Med stöd av
denna bestämmelse har utfärdats bland annat kungl. kungörelsen den 3
december 195i med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 4 juni
195A angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Enligt denna kungörelse
gäller bland annat följande.
Förskrivning av läkemedel, som enligt läkemedelsförordningen må å
apotek utlämnas kostnadsfritt skall ske å särskild receptblankett (läkemedelskort)
enligt fastställt formulär. Å varje läkemedelskort får upptagas endast
en läkemedelsformel.
Förskrivning av läkemedel, som enligt förordningen må å apotek inköpas
till nedsatt pris, skall ske å därför avsedd receptblankett enligt fastställt
formulär. Är förskrivningen avsedd att expedieras mera än en gång, skall
å blanketten angivas det antal gånger, som förnyad expedition må äga rum
(iteration). Nämnda antal må ej överstiga tre. Vid iteration må å samma
receptblankett upptagas endast en läkemedelsformel. Expedition av förskrivning
å prisnedsatt läkemedel sker, där förskrivningen icke är avsedd för
förnyad expedition, mot avlämnande av receptet. Vid expeditionen skall
receptblanketten förses med uppgift om apotekets namn och dagen för expeditionen
samt åsättas taxering. Receptet utgör apotekarens verifikation.
Är förskrivningen avsedd att expedieras mera än en gång, skall vid varje
expedition receptblanketten förses med uppgift om apotekets namn och dagen
för expeditionen samt, då den första expeditionen sker, jämväl åsättas
taxering. Vid varje expedition utom den sista skall receptet återställas till
vederbörande, sedan å blankett enligt fastställt formulär verkställts avskrift
av signaturen (signaturavskrift). Sådan avskrift, som skall innehålla taxering,
utgör apotekarens verifikation. Vid den sista expeditionen kvarhålles
receptet å apoteket såsom apotekarens verifikation.
Från vad sålunda stadgats gäller vissa undantag. I brådskande fall må
läkemedel utlämnas kostnadsfritt eller till nedsatt pris utan hinder av de
bestämmelser för vilka ovan redogjorts. I dylikt fall skall läkaren å den
för förskrivningen använda handlingen vitsorda att fråga är om brådskande
fall samt lämna de uppgifter, som skulle ha lämnats, om föreskriven
Andra lagutskottets utlåtande nr A3 år 1956
3
blankett använts. Vid expedition kvarhålles receptet å apoteket såsom
apotekarens verifikation. Vidare gäller att förskrivning av läkemedel, som
må inköpas till nedsatt pris, även kan ske genom telefonering av förskrivningen
till apotek. Sådan förskrivning skall å apoteket införas å receptblankett
enligt därför fastställt formulär, och läkaren är skyldig att lämna
de uppgifter utöver förskrivningen, som erfordras från läkaren för blankettens
ifyllande. Även i sådant fall skall receptet kvarhållas å apoteket såsom
apotekarens verifikation.
Vid expedition av förskrivning, där enligt vad ovan sagts receptet skall
kvarbliva å apoteket, skall genom apotekarens försorg tillhandahållas en
bestyrkt avskrift av receptet, såframt den för vilken receptet utfärdats är i
behov därav för företeende av avskriften hos försäkringsinrättning, som
avses i lagen om yrkesskadeförsäkring.
Frågornas tidigare behandling
Enligt 1946 års principbeslut i fråga om sjukförsäkringen
skulle läkemedlen icke omfattas av försäkringen. Emellertid skulle apoteken
expediera recept avseende läkmedel för vissa kvalificerade sjukdomar gratis
och recept å andra läkemedel med viss rabatt. Apoteken skulle därefter
äga att av statsmedel återfå sina ifrågavarande utlägg. I den proposition, nr
312 år 1946, genom vilken förslaget underställdes riksdagen, uttalade föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, att förslaget erbjöd betydande
administrativa fördelar. De enskilda skulle, uttalade departementschefen,
icke behöva förskottera kostnaden respektive rabatten och sluppe
alltså besväret att återkräva dessa utlägg av sjukkassan, varjämte sjukkassorna
befriades från bestyret att taga befattning med sammanlagt omkring
10 miljoner recept om året. Departementschefen framhöll, att utbetalningarna
till apoteken i stället skulle handhavas centralt, därvid granskningen
av apotekens räkningar kunde verkställas med anlitande av erforderlig
sakkunskap på ett i allo rationellt och arbetsbesparande sätt.
Tredje särskilda utskottet, som behandlade förslaget i sitt utlåtande nr
1 år 19i6, underströk att det föreslagna systemet innebar att en betydande
administrativ förenkling ernåddes, samtidigt som allmänheten besparades
besväret att först till apoteket erlägga hela läkemedelskostnaden och därefter
hos sjukkassan göra framställning om ersättning helt eller delvis för densamma.
Vid 1953 års riksdag framlades förslag innebärande bland annat
att läkemedelsrabatteringcn anknöts till sjukförsäkringen. I proposition nr
178 år 1953, genom vilken riksdagen förelädes bland annat förslag i detta
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1956
ämne, uttalade föredragande departemenschefen, statsrådet Sträng, att det
i 1946 års principbeslut avsedda systemet, varigenom läkemedelsrabatteringen
förutsattes skola ske å apoteken och sjukkassorna sålunda befriades
från besväret med granskning och bokföring av miljontals läkemedelsräkningar
om året, syntes innebära en god administrativ lösning. Detta system,
anförde departementschefen vidare, kunde emellertid begagnas även vid
en anknytning till sjukförsäkringen. En lämplig lösning syntes enligt departementschefen
vara att apoteken insände sina av rabatteringen föranledda
räkningar till tillsynsmyndigheten för sjukförsäkringen, som likviderade
dem.
Genom proposition nr 163 år 1954 underställdes 1954 års riksdag
förslag till förordning angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Under förarbetena diskuterades bland annat frågorna om iterationsrecept
och utfärdandet av receptkopior. Föredragande departementschef en, statsrådet
Sträng, framhöll i propositionen bland annat att det icke kunde komma
i fråga att där diskutera alla hithörande detaljspörsmål. Vissa spörsmål —
däribland frågan om iterationsrecepten — finge övervägas i samband med
utfärdande i administrativ ordning av närmare föreskrifter i angivna hänseenden.
I fråga om receptkopior anslöt sig departementschefen till den
mening, som den i ärendet tillkallade särskilda utredningsmannen uttalat,
innebärande att behovet av sådana kopior icke syntes vara så stort, att ett
obligatoriskt avskriftsförfarande ansågs motiverat.
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 år
1954 och hade därvid även att taga ställning till ett motionsvis framställt
yrkande att riksdagen måtte uttala, att de tekniska och administrativa frågorna
rörande recepten borde lösas med beaktande av dels behovet av att
patienten alltid finge behålla originalrecept eller receptkopia, dels angelägenheten
av att läkarna icke i onödan betungades med skrivarbete. Utskottet
anförde i denna del:
Utskottet är icke berett att i detalj taga ställning till motionärernas förslag.
Hithörande frågor s-ynes böra lösas slutgiltigt vid de överläggningar
angående den tekniska och administrativa utformningen av reformen, som
enligt vad utskottet erfarit kommer att hållas mellan vederbörande centralorgan
och berörda parter. Därvid bör självfallet patienternas behov av att
erhålla en utskrift av receptet beaktas. Utskottet delar helt uppfattningen,
att det är angeläget att vid lösningen av dessa spörsmål beaktas, att läkarna
icke i onödan bör betungas med skrivarbete.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Andra lagutskottets utlåtande nr A3 år 1956 5
Remissyttranden
Medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstaltens remissyttranden avser
förutom förevarande motioner ett stort antal andra motioner, i vad dessa
avser frågor rörande läkemedel. För de allmänna synpunkter i ämnet, som
framföres i yttrandena, har utskottet utförligt redogjort i sitt utlåtande
nr 38 till innevarande års riksdag. Nedan återges allenast de delar av yttrandena,
som direkt berör de i förevarande utlåtande behandlade motionerna.
Medicinalstyrelsen uttalar att trots läkemedelsreformens omfattning och
dess ingripande karaktär läkare och apotekspersonal syntes snabbt ha bemästrat
de svårigheter, som vore förknippade med reformens praktiska tilllämpning,
även om detaljproblem gång efter annan fortfarande uppstode.
Det vore emellertid ett ofrånkomligt faktum, att vissa av dessa svårigheter,
vilka delvis förutsetts och vägts under förarbetena till reformen, vid tilllämpningen
kommit att framträda med påfallande skärpa. Sålunda hade
reformens handhavande medfört en så påtaglig ökning av arbetet för berörda
yrkeskategorier, att det syntes angeläget att undersöka, huruvida möjligheter
funnes till förenklingar i den praktiska tillämpningen av reformen.
Beträffande förevarande motioner anför medicinalstyrelsen vidare bland
annat:
Enligt motionärens förslag skulle läkemedelsrabatten utbetalas av vederbörande
sjukkassa mot av apotek utfärdat kvitto. Ett sådant förfaringssätt
skulle medföra de ur läkarvårdssynpunkt mycket stora fördelarna, att patienterna
skulle få behålla originalrecepten och att recepten kunde förnyas
i samma utsträckning som före läkemedelsreformens genomförande. För
apotekens vidkommande torde förfaringssättet medföra minskat bokföringsarbete.
ökat arbete komme emellertid i så fall att läggas på sjukkassorna,
och en olägenhet skulle uppstå för allmänheten genom att den för erhållande
av återbäring av läkemedelskostnaden måste hänvända sig till sjukkassorna.
Med hänsyn till angelägenheten av att de, som utöva sjukvårdande
verksamhet, icke belastas med mera skrivarbete än som är oundgängligen
nödvändigt anser medicinalstyrelsen, att förslaget bör underkastas en
ingående prövning. I motionen framskymtar ett alternativt förfaringssätt,
som går ut på kopiering av recepten. I en av medicinalstyrelsen i samband
med reformens införande till Kungl. Maj :t överlämnad promemoria angående
det administrativa förfarandet vid tillhandahållandet å apotek av läkemedel
kostnadsfritt eller till nedsatt pris diskuterades ingående olika sådana
förfaringssätt. De i promemorian angivna frågeställningarna äro utomordentligt
aktuella.
Medicinalstyrelsen framhåller vidare att framförda önskemål i fråga om
ändringar i det administrativa förfarandet nära anslöte sig till de frågeställningar,
som framkommit under den inom styrelsen pågående översynen av
gällande lagstiftning angående läkemedelsreformen. Dessa frågeställningar
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1956
vore, anför styrelsen vidare, delvis av invecklad natur och syntes kräva en
noggrann prövning samt ingående diskussioner med berörda parter.
Avslutningsvis uttalar styrelsen att flertalet i yttrandet berörda motioner,
i vad dessa avsåge frågor rörande läkemedel — däribland de i detta utlåtande
behandlade — icke torde böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksförsäkringsanstalten anför i sitt remissyttrande bland annat:
Riksförsäkringsanstalten delar motionärernas uppfattning om att en
översyn av det administrativa förfarandet bör vidtagas i syfte att med ledning
av den gångna tidens erfarenheter åstadkomma förbättringar och förenklingar.
Det nuvarande systemet som sådant måste dock anses ha i stort
sett fungerat väl, och någon anledning att frångå de principer, på vilka systemet
bygger, synes förty icke föreligga. Riksförsäkringsanstalten vill dock
framhålla, att den inom anstalten stickprovsvis verkställda kamerala kontrollen
av infordrade verifikationer har givit vid handen, att apoteksräkningarna
i ett mycket stort antal fall varit behäftade med felaktigheter,
översynen får därför icke resultera i sådana ändringar, som försvåra eller
omöjliggöra kontroll av de vid apoteken lämnade förmånerna.
Frågan om framställande av kopia av recept diskuterades ingående vid
förberedelserna till reformens genomförande, och olika kopieringsmetoder
övervägdes, vilka dock i regel skulle ställa sig mycket dyrbara. Denna fråga
torde vid en kommande översyn böra ytterligare övervägas. Det må emellertid
framhållas, att den möjligheten alltid föreligger, att läkarna taga en genomskriftskopia
vid receptets utfärdande, vilken metod flera läkare torde
tillämpa.
En sådan omläggning av det administrativa förfarandet, att ersättningen
för läkemedelsutgifter skall utbetalas av de allmänna sjukkassorna, vill
Riksförsäkringsanstalten bestämt avstyrka. Ett dylikt system skulle icke
minst för allmänheten medföra en avsevärd försämring. Den förmånsberättigade
skulle då ha att först bestrida hela läkemedelskostnaden, vilket i
vissa fall kan bereda honom svårigheter, för att därefter vända sig till sjukkassan
för att återfå hela kostnaden eller en del därav. För sjukkassorna
skulle systemet medföra en avsevärd administrativ belastning, vilket bäst
torde framgå av att kassornas verifikationsantal skulle öka med mer än 10
milj. för år. Någon nämnvärd kontroll av förmånerna skulle icke vara möjlig
att verkställa. Olägenheterna och de ökade administrationskostnaderna
skulle icke stå i rimlig proportion till de fördelar, som möjligen ur vissa
synpunkter skulle kunna vinnas.
Apotekarsocietetens direktion uttalar bland annat:
Förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel trädde
i kraft den 1 januari 1955 och har alltså nu tillämpats under något mera
än ett år. Vid årets riksdag ha beträffande förordningen, utöver de remitterade,
ett flertal motioner avgivits, vilka åsyfta ändringar i förordningens
omfattning och utformning. Det är direktionen också bekant, att medicinalstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten i samråd för närvarande överse det
komplex av frågor, som innefattas i bestämmelserna om läkemedelsreformens
realinnehåll samt dess administrativa och tekniska utformning.
Läkarnas ökade arbetsbörda till följd av bestämmelserna om receptens
Andra lagutskottets utlåtande nr 43 är 1956
7
avfattande är endast en av dessa många frågor. Man har att räkna med, att
även denna liksom motionärernas förslag till dess lösning kommer att beaktas
vid den nu pågående översynen. Vid en revision av bestämmelserna
torde man ha största utsikten till en god avvägning av de olika synpunkter,
som kunna göra sig gällande därvidlag, om man har tillfälle behandla dem
alla samtidigt.
Direktionen är därför av den uppfattningen, att de remitterade motionerna
nu icke böra föranleda annan åtgärd än en riksdagens hemställan till
Kungl. Maj :t, att de måtte överlämnas till ovan nämnda ämbetsverk för beaktande
vid den pågående revisionen av förordningen.
Sveriges läkarförbund anför i sitt remissyttrande följande:
I sitt yttrande den 4 februari 1954 över utredning med förslag rörande
utformningen av läkemedelsreformen framhöll läkarförbundet bland annat
angelägenheten av att läkarna i största möjliga utsträckning fick ägna sig
åt egentligt sjukvårdsarbete och att det genom sjukförsäkringsreformen nytillkommande
skrivarbetet icke gjordes mera omfattande än vad som var
oundgängligen nödvändigt. Mindre kvalificerade arbetsuppgifter borde överlåtas
åt hjälpkrafter. I annat fall vore det fara för att sjukförsäkringsreformen
skulle komma att leda till sänkt sjukvårdsstandard.
I samma yttrande hävdade förbundet också att patienten borde behålla
originalrecept eller kopia därav. Vid förnyat besök hos läkaren eller vid
besök hos annan läkare är det nödvändigt att läkaren blir informerad om
tidigare terapi. Man kan ej alltid räkna med att patienten kan klart redogöra
för detta eller att läkaren minnes det eller har anteckningar därom.
Betydande olägenheter är således förenade med att recepten kvarhålles på
apoteken. Detta förfarande har också den olyckliga konsekvensen att medan
tidigare från början icke itererade recept kunnat itereras vid återbesök,
så måste nu nytt recept utskrivas, vilket medför både tidsutdräkt för läkarna
och extra kostnader för patienterna.
Förbundet vill också understryka det olämpliga förfarandet att endast
en läkemedelsformel får skrivas på samma blankett i de fall då receptet
itereras. Detta innebär att läkarna i fråga om sjuka med långvariga sjukdomstillstånd
måste utskriva ett recept för varje medicin och sedan förnya
recepten så många gånger som den sjukes tillstånd medger. Läkarna förorsakas
härigenom ett betydande merarbete.
I fråga om receptblanketternas utformning vill läkarförbundet särskilt
invända mot skyldigheten för läkarna att på varje blankett utsätta patientens
födelsedatum. Såvitt förbundet kunnat utröna fyller dessa uppgifter
icke något förnuftigt ändamål.
Å receptblanketterna står angivet att läkarna med signum skall markera
om receptet berättigar till prisnedsättning. Med signum förstås här förkortad
namnteckning, egenhändigt skrivna initialer e. d. Det övervägande flertalet
recept berättigar till nedsättning, varför läkarna praktiskt taget å
varje recept måste göra eu särskild markering med signum. Om läkaren
överhuvud taget skall belastas med kontrolluppgifter av bär berörd natur
-— vilket förbundet av ovan angivna skäl anser högeligen olämpligt och
irrationellt — borde i varje fall den ändringen genomföras att ifrågavarande
åtgärd bör vidtagas blott i de sällsynta undantagsfall då förskrivningen ej
är förmånsbcrättigandc. Enligt vad förbundet från apotekarbåll erfarit får
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 är 1956
apoteken i stor utsträckning själva fylla i denna uppgift på blanketten, då
läkarna vanligtvis glömmer bort den. Med hänsyn till dess ringa praktiska
betydelse borde den emellertid enligt förbundets uppfattning helt kunna
borttagas från receptblanketterna.
Läkarförbundet uttalar avslutningsvis att förbundet helt ville instämma
med motionärerna om att receptskrivningen blivit betydligt mera komplicerad
och tidsödande än tidigare till förfång för sjukvården, den vårdsökande
allmänheten och läkarnas verksamhet. Förbundet tillstyrkte tfärför
varmt motionärernas förslag om en sådan ändring av tillämpningsföreskrifterna
att receptet upphörde att vara verifikation på läkekostnaden och att
i stället dess enda funktion liksom tidigare bleve att vara en läkemedelsförskrivning.
Pågående utredning
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 15 juni 1956 har chefen
för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, samma dag tillkallat en utredningsman
för att verkställa översyn av sjukkassetaxan och utredning rörande
bland annat vissa med läkemedelsreformen sammanhängande frågor.
Ur de för utredningsmannen utfärdade, i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 15 juni 1956 redovisade direktiven må här återgivas följande
avsnitt.
Emellertid synes det mig lämpligt att uppdraga åt den utredningsman,
som enligt det förut anförda bör tillkallas för att överse sjukkassetaxan,
att pröva vissa med läkemedelsreformen sammanhängande frågor, vilka
inte är av direkt medicinsk natur. Jag syftar härvid i första hand på den
regel, som innebär, att rabatt får åtnjutas på den del av läkemedelspriset,
som överstiger tre kronor. Vid årets riksdag har väckts ett flertal motioner
rörande denna regel, och vad som förekommit vid behandlingen av dem —
härom hänvisas till andra lagutskottets utlåtande nr 38, första kammarens
protokoll för den 29 maj och andra kammarens protokoll för den 30 maj
— ger vid handen, att administrationsapparaten belastas med ett stort antal
rabattärenden, i vilka förmånen för den enskilde är relativt ringa. Utredningsmannen
bör undersöka, på vilket sätt man skulle kunna åstadkomma
lättnader i administrationen utan att likväl äventyra syftet med läkemedelsreformen.
Skulle utredningsmannen härvid komma fram till en lösning,
som innebär en kostnadsbesparing, bör undersökas, hur ett mot besparingen
svarande belopp bäst skulle kunna användas för att effektivisera
lagstiftningen om rabatterade läkemedel. Bland de utvägar, som härvid bör
prövas, vill jag särskilt peka på möjligheten att anknyta karensbeloppet till
varje recept i stället för till varje läkemedel. Därest utredningsmannen vid
prövningen av de nu berörda spörsmålen skulle finna det lämpligt att upptaga
även andra, med dem sammanhängande frågor, som angår läkemedelsrabatteringen,
bör han vara oförhindrad därtill.
Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1956 9
Utskottet
Läkemedelsreformen har, samtidigt som den inneburit ett värdefullt stöd
för medborgarna när det gäller att möta de ekonomiska påfrestningarna
vid sjukdom, även medfört ett betydande administrativt merarbete för
bland annat läkare och apotekare. Särskilt för läkarna synes detta arbete
ha blivit betungande och kommit att i icke obetydlig omfattning inkräkta
på den för läkarnas egentliga arbetsuppgifter avsedda tiden. Att dessa
ogynnsamma konsekvenser av den i övrigt värdefulla läkemedelsreformen i
möjligaste mån begränsas är enligt utskottets mening ett framträdande
önskemål. Vissa åtgärder i sådant syfte förordas i de i förevarande utlåtande
behandlade motionerna.
Chefen för socialdepartementet har den 15 juni 1956 tillkallat en utredningsman
för att bland annat verkställa utredning rörande vissa med läkemedelsreformen
sammanhängande frågor. Av direktiven framgår att utredningsmannen
i första hand har att pröva frågor rörande omfattningen
av rabatteringen samt karensbeloppets anknytning och att därvid undersöka,
på vilket sätt man skulle kunna åstadkomma lättnader i administrationen
utan att likväl äventyra syftet med läkemedelsreformen. I direktiven
anges vidare att om utredningsmannen vid prövningen av berörda spörsmål
skulle finna det lämpligt att upptaga även andra, med dem sammanhängande
frågor, som anginge läkemedelsrabatteringen, han borde vara oförhindrad
därtill.
Att utan en ingående prövning företaga ändringar i enlighet med motionärernas
förslag bör enligt utskottets mening icke komma i fråga. Vissa av
de i motionerna aktualiserade spörsmålen är emellertid av sådan angelägenhetsgrad,
att de enligt utskottets åsikt snarast bör göras till föremål för
överväganden. Det synes utskottet därför lämpligt, att motionerna överlämnas
till den utredningsman, som tillkallats för att bland annat utreda vissa
med läkemedelsreformen sammanhängande frågor.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 340
och II: 265, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte överlämna motionerna till den utredningsman,
som den 15 juni 1956 tillkallats för att bland
annat verkställa utredning rörande vissa med läkemedelsreformen
sammanhängande frågor, att av honom beaktas
vid det pågående utredningsarbetet.
Stockholm den 7 november 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1956
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne*,
fru Carlqvist, herrar Huss, Grönkvist, Nils Theodor Larsson och Birke*;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg*,
herrar Carlsson i Bakeröd, Odhe*, fröken Höjer, herr Bengtsson i Varberg*,
fru Ewerlöf och fru Sjöstrand.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.