Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1956

1

Nr 41

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av
förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 6,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Persson i Appuna och
fru Torbrink hemställt, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel att karensbeloppet
anknytes till samtliga på ett recept upptagna läkemedel som avser samma
sjukdom».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Vid 1954 års riksdag antogs ett genom pxoposition nr 163 år 1954 framlagt
förslag om detaljutformning av den läkemedelsreform, varom principbeslut
fattats vid 1953 års riksdag. Enligt den sålunda antagna kungl.
förordningen den i juni 1954- ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1955, skall vissa läkemedel,
varå recept utfärdats av läkare, på apotek utlämnas kostnadsfritt eller
till nedsatt pris. Sålunda skall den som är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring vid särskilt angivna långvariga och allvarliga sjukdomar
erhålla vissa läkemedel utan kostnad. I andra fall skall vid sjukdom
den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till
apoteksvara eller innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av
läkemedelspriset med hälften av det belopp, varmed priset överstiger 3 kr.
Om under eu formel förskrivits flera läkemedel, varmed åsyftas att förskrivning
avser ett preparat, som är berett av flera läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda kostnaden. Är förskrivningen avsedd
att expedieras mer än eu gång, skall nedsättningen hänföra sig till
varje expedition. Prisncdsättning enligt vad nu sagts erhåller även den som
llihang till riksdagens protokoll 1956. 9 saml. 2 avd. AV 4/

2

Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1956

utan att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen är i allmän eller enskild
tjänst här i riket. Kungl. Maj :t äger från prisnedsättningen undantaga
visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel som nyss nämnts.

För vad allmänheten ej erlagt av priset för ifrågavarande läkemedel skall
apotekarna erhålla ersättning från tillsynsmyndigheten för den allmänna
sjukförsäkringen, dvs. riksförsäkringsanstalten.

Av utgifterna för läkemedelsreformen — vilka beräknats till ca 34 milj.
kr. om året — skall staten svara för ett belopp per år motsvarande 1 kr.
15 öre för varje sjukkassemedlem eller i runt tal 6 milj. kr. medan återstående
kostnader fördelas på de sjukförsäkrade och arbetsgivarna i enlighet
med 1953 års beslut i frågan.

Frågans tidigare behandling

Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett förslag
av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle rabatt
medgivas med 50 procent å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt
förskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Under remissbehandlingen framhöll
socialstyrelsen att det vore riktigare att anknyta karensbeloppet till
samtliga på ett recept upptagna läkemedel, som avser samma sjukdomsfall.
Eljest utfölle läkemedelsförmånen olika för en person, vars sjukdom krävde
endast ett läkemedel, och för en sjuk, som vore i behov av flera. I ovannämnda
proposition nr 163 år 1954 uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, att anknytning av karensbeloppet till sjukdomen som
sådan av administrativa skäl icke syntes böra ske, och föreslog att karensbeloppet
skulle räknas för varje läkemedel för sig, därvid flera under en
formel förskrivna läkemedel skulle räknas som ett.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 år
1954 och hade därvid jämväl att taga ställning till ett i motionen II: 631
framställt yrkande, att karensbeloppet skulle anknytas till varje recept i
stället för till varje särskilt läkemedel. Utskottet framhöll angående läkemedelsreformen
allmänt, att det vore önskvärt — ej minst med hänsyn
till att det här vore fråga om en reform, vars verkningar i olika hänseenden
det vore svårt att i förväg överblicka — att försiktighet iakttoges
vid utformningen av rabattsystemet i avvaktan på praktiska erfarenheter
av reformens verkningar. Utskottet anförde vidare:

Utskottet anser visserligen goda skäl tala för att endast ett karensbelopp
beräknas för läkemedel, som samtidigt förskrives för en sjukdom.
Emellertid skulle en sådan anordning även medföra vissa olägenheter,
bl. a. ur administrativ synpunkt genom att ett och samma läkemedel skulle

3

Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1956

få olika pris, beroende på om det förskrivits tillsammans med ett annat
läkemedel eller för sig. Härtill kommer att den skulle medföra en betydande
kostnadsökning. Med hänsyn till den försiktighet, som utskottet på ovan
anförda skäl ansett böra iakttagas vid utformningen av läkemedelsreformen,
ansluter sig utskottet därför till propositionens förslag.

Riksdagen godtog utskottets mening.

Yrkande av samma innebörd som det ovan vid 1954 års riksdag behandlade
motionsyrkandet framställdes vid 1955 års riksdag i motionen II: 71.
1 sitt över motionen avgivna utlåtande nr 11 år 1955 hänvisade andra lagutskottet
till de av utskottet vid 1954 års riksdag gjorda uttalandena i frågan
och framhöll att vad utskottet sålunda uttalat alltjämt ägde giltighet.
Vidare anförde utskottet:

De ovan antydda olägenheterna skulle komma att ytterligare framträda,
om karensbeloppet, som i motionen föreslås, anknytes till receptet utan att
förbindas med villkoret att förskrivningen skall avse en och samma sjukdom.
Utskottet vill här peka på några av dessa olägenheter. Beträffande
s. k. iterationsrecept, dvs. sådana recept som är avsedda att användas vid
mer än ett tillfälle, gäller för närvarande med hänsyn till kontrollen, att
endast en läkemedelsformel får skrivas på varje recept. Om det av motionärerna
förordade systemet godtages, torde nyssnämnda föreskrift få slopas,
och härigenom skulle kontrollen över iterationsrecepten försvåras. Vidare
skulle ett och samma läkemedel få olika pris beroende på om det förskrivits
tillsammans med ett annat läkemedel eller för sig. Mången gång kan
det bero på en tillfällighet, om ett antal läkemedel förskrives å en eller flera
receptblanketter, och det föreslagna systemet skulle då framstå som konstlat
och orättvist. Den av motionärerna förordade anordningen är även förenad
med risk för att recept begäres på ett större antal läkemedel åt gången
än eljest skolat ske samt på läkemedel som annars skulle ha köpts utan
recept. En sådan omläggning av receptvanorna skulle medföra en ökning
av såväl kostnaderna som de administrativa besvären. Olägenheter av sist
angivna slag skulle kunna i huvudsak elimineras, om karensbeloppet i stället
anknötes till samtliga på ett recept upptagna läkemedel som avser samma
sjukdom. Utskottet står icke främmande för en utformning av karenssystemet
i överensstämmelse med denna tanke. Med hänsyn till de vid fjolårets
ställningstagande redovisade betänkligheter, som utskottet dock hyser mot
en omläggning av systemet i enlighet härmed, kan utskottet icke nu förorda
en sådan omläggning. Härvid vill utskottet särskilt understryka, att
med hänsyn till den korta tid, som förflutit sedan läkemedelsreformen fördes
ut i livet, några nämnvärda praktiska erfarenheter av reformens verkningar
naturligen ännu icke kunnat erhållas.

Med hänvisning till det anförda hemställde utskottet alt motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad bl. a. en av herr Lundberg avgiven
reservation, vari på anförda skäl hemställdes om bifall till motionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr it är 1956

Viss undersökning rörande läkemedelsreformen

Inom farmaceutiska institutets avdelning för social- och rättsfarmaci har,
genom medverkan av medicinalstyrelsen, av apotekaren Rune Lönngren
och amanuensen Ulla Swarén utförts en statistisk undersökning av strukturen
av apotekens försäljning i reeeptur under april månad 1955. En redogörelse
för denna undersökning har publicerats i Svensk farmaceutisk
tidskrift år 1955, s. 461 o. f., under titeln »Läkemedelsreformen avspeglad
i apotekens receptur». Lönngren har vidare utfört en bearbetning av undersökningens
material i syfte bl. a. att belysa de ekonomiska följderna av
olika konstruktioner av systemet med karensbelopp och varierande storlek
av karensbeloppet. En redogörelse härför finns införd i ovannämnda tidskrift
år 1956, s. 217 o. f., under titeln »Läkemedelsförmån och kostnaden
för recepturläkemedlen».

Sistnämnda redogörelse innehåller även vissa synpunkter på frågan om
karensbeloppets anknytning. Lönngren anför rörande detta spörsmål bl. a.
följande.

Då en läkare ordinerar flera läkemedel till en och samma patient, är det
ofta en ren tillfällighet, om en eller flera receptblanketter komma till användning.
Många gånger beror detta helt enkelt på vilket utrymme, som
står till buds på blanketten. Någon som helst rättvis ordning lärer därför
icke kunna uppnås genom anknytning av karensbeloppet till recept, d. v. s.
receptblankett. De båda alternativ, som kunna komma i fråga, synas därför
vara anknytning till varje recipe eller till varje sjukdomsfall. Det torde
vara förenat med stora praktiska svårigheter att genomföra en sådan administrativ
ordning, att den ordinerande läkaren för apoteket klargör, huruvida
ett visst recipe är utskrivet som det första för ett visst sjukdomsfall eller
är ett led i en fortsatt behandling. En sådan anordning torde dock bli nödvändig,
om karensbeloppet skulle anknytas till visst sjukdomsfall.

Remissyttranden

De av kungl. medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten avgivna
remissyttrandena avser förutom förevarande motion även ett stort antal
andra motioner, i vad dessa avser frågor rörande läkemedel. En redogörelse
för de allmänna synpunkter i ämnet, som framförts i remissyttrandena,
har lämnats i utskottets utlåtande nr 38 till innevarande års riksdag
över vissa motioner med förslag till ändringar i förordningen om kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel, m. m. Här må endast redogöras för
innehållet i remissyttrandena i vad dessa direkt berör den nu behandlade
motionen.

Medicinalstyrelsen framhåller att de yrkanden, som framställts om ökning
av rabattens storlek — häribiand yrkandet i förevarande motion — om de
tillgodosåges, skulle medföra, förutom en väsentlig ökning av det admi -

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1956 5

nistrativa arbetet med reformens handhavande, en betydande kostnadsstegring.
Styrelsen uttalar, att kostnadsökningen i det fall karensbeloppet
skulle anknytas till samtliga på ett recept upptagna läkemedel läte sig endast
approximativt uppskatta, då några uppgifter ej förelåge om det genomsnittliga
antalet läkemedel, som ordineras per sjukdomsfall. Kostnadsstegringen
skulle emellertid troligen uppgå till inemot 10 miljoner kronor. Dessutom,
uttalar styrelsen vidare, torde förfaringssättet endast delvis tillgodose motionärernas
syfte, enär förmånen i fråga bland annat bleve beroende av läkarens
sätt att utskriva recept. Enligt medicinalstyrelsens mening torde motionen
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksförsäkringsanstatten framhåller att de för år 1955 till apoteken av
anstalten utbetalade ersättningarna uppgått till i runt tal 39,4 miljoner kronor.
Kostnaderna hade sålunda väsentligt överskridit den angivna kostnadsramen
å 34 miljoner kronor. I anstaltens yttrande redovisas en tabell
av vilken framgår kostnadernas för år 1955 fördelning på månader, antalel
verifikationer för månad samt månatligt, genomsnittligt ersättningsbelopp
för verifikation. I tabellen har jämväl medtagits motsvarande siffror för
januari och februari månader 1956. Anstalten framhåller, att någon närmare
statistisk bearbetning av verifikationsmaterialet icke hade verkställts av
anstalten. De i anstaltens yttrande angivna beräkningarna i anledning av
vederbörande motioner grundade sig i huvudsak dels på siffror, som angivits
i förarbetena till läkemedelsreformen, dels ock på uppgifter, som redovisats
i den förenämnda, av Lönngren och Swarén gjorda undersökningen.
Beräkningarna hade vidare gjorts med utgångspunkt från de i
tabellen angivna siffrorna för år 1955. Hänsyn hade sålunda icke tagits
till den fortskridande ökning av läkemedelskonsumtionen, som syntes kunna
emotses.

I fråga om den i förevarande utlåtande behandlade motionen redovisar
anstalten härefter följande beräkningar:

I motionen II: 6 föreslås, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förordningen om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel, att karensbeloppet
anknytes till samtliga på ett recept upptagna läkemedel, som avse
samma sjukdom.

1 detta fall är beräkningen av kostnadsökningen särskilt vansklig med
hänsyn till att uppgift saknas om genomsnittliga antalet recipen per recept
och om i vilken utsträckning å ett recept förskrivna läkemedel avse samma
sjukdom. Det torde emellertid kunna antagas, att kostnadsökningen kommer
att uppgå till inemot 10 milj. kr. för år. ökningen av antalel verifikationer
skulle sannolikt icke bli av större omfattning.

I anledning av bl. a. nu ifrågavarande motion anför riksförsäkringsanstalten
i övrigt följande.

Vid läkemedelsreformens antagande har starkt betonats, att den vid
1953 års beslut i läkemedelsfrågan angivna kostnadsramen å 34 milj. kr.
borde hållas. Av de tidigare angivna siffrorna avseende utbetalade läkeme -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1956

delsersättningar för år 1955 framgår, att denna kostnadsram överskridits i
väsentlig mån, trots att ersättningarna för årets första månader av förut
angivet skäl måste anses onormalt låga. Även frånsett detta, synas siffrorna
tyda på en fortskridande ökning av ersättningarna. Bifall till någon
eller några av motionerna---samt II: 6, vilka alla innebära kostnads ökningar,

synes under sådana förhållanden icke tillrådligt. Riksförsäkringsanstalten
vill också framhålla, att en ökning av kostnaderna för
läkemedelsförmånerna kan lägga hinder i vägen för en utökning av sådana
förmåner inom sjukförsäkringen, som kunna vara mera betydelsefulla.
Anstalten anser vidare, att om ekonomiska möjligheter dock anses föreligga
för förbättring av läkemedelsförmånerna, det är mera angeläget att komplettera
förteckningen å kostnadsfria läkemedel och att höja rabatteringen
för dyra andra läkemedel, än att borttaga eller minska det nuvarande karensbeloppet
eller att på annat sätt förbättra rabatteringen. Härtill kommer,
att varje höjning av antalet ersättningsberättigande verifikationer är ägnad
att medföra ökat administrativt arbete.

Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening kunna visserligen skäl åberopas
för att karensbeloppet anknytes till varje samtidig förskrivning av läkemedel
i stället för till varje läkemedel (jmfr motion II: 6). Det torde exempelvis
för mången kunna te sig svårförståeligt, att prisnedsättning medgives
för ett läkemedel, som kostar 12 kr., men icke medgives, om samtidigt
förskrivas fyra läkemedel, som vart och ett kostar 3 kr. Förutom kostnadssynpunkter
tala emellertid särskilda administrativa ävensom andra skäl
mot en sådan ordning, vilket andra lagutskottet framhållit i sitt utlåtande
nr 11/1955 i anledning av motion II: 71 till 1955 års riksdag. I nämnda
utlåtande anförde emellertid utskottet, att de administrativa olägenheterna
skulle komma att ytterligare framträda, om karensbeloppet anknötes till
receptet utan att förbindas med villkoret, att förskrivningen skall avse en
och samma sjukdom. I motsats härtill anser anstalten, att ett villkor av
angiven art i hög grad skulle försvåra administrationen ävensom medföra
en ökad arbetsbelastning för läkarna, på vilka det i så fall måste ankomma
att avgöra om flera samtidigt förskrivna läkemedel avse en och samma
sjukdom eller flera sjukdomar. Någon kontroll av att ett dylikt villkor fölen
fördelaktigare beräkning av karensbeloppet vore uppfyllt synes knappast
möjlig att åstadkomma.

Pågående utredning

Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 15 juni 1956 har chefen för
.socialdepartementet samma dag tillkallat en utredningsman för att verkställa
översyn av sjukkassetaxan och utredning rörande vissa i statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag angivna med läkemedelsreformen
sammanhängande frågor, m. in. I direktiven för utredningen har
föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, anfört bl. a. följande.

Under förarbetena till läkemedelsreformen förutsattes, att medicinalstyrelsen
skulle i samarbete med riksförsäkringsanstalten samt i förekommande
fall med berörda yrkesorganisationer följa läkemedelsreformens
handhavande, anpassa den med hänsyn till utvecklingen på läkemedels -

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1956

7

området och åstadkomma rättelse, där så påkallades. I enlighet härmed
har medicinalstyrelsen — enligt vad som upplysts i ett av styrelsen till
riksdagens andra lagutskott i år avgivet remissyttrande, redovisat i utskottets
utlåtande nr 38 — ägnat med läkemedelsreformen förknippade förhållanden
särskild uppmärksamhet samt verkställt viss utredning rörande
lämpligheten och möjligheten att vidtaga ändring i vissa delar av hithörande
lagstiftning. Jag förutsätter, att styrelsen kommer att fullfölja detta arbete
och i sinom tid redovisa resultatet därav.

Emellertid synes det mig lämpligt att uppdraga åt den utredningsman,
som enligt det förut anförda bör tillkallas för att överse sjukkassetaxan,
att pröva vissa med läkemedelsreformen sammanhängande frågor, vilka inte
är av direkt medicinsk natur. Jag syftar härvid i första hand på den regel,
som innebär, att rabatt får åtnjutas på den del av läkemedelspriset, som
överstiger tre kronor. Vid årets riksdag har väckts ett flertal motioner rörande
denna regel, och vad som förekommit vid behandlingen av dem —
härom hänvisas till andra lagutskottets utlåtande nr 38, första kammarens
protokoll för den 29 maj och andra kammarens protokoll för den 30 maj —
ger vid handen, att administrationsapparaten belastas med ett stort antal
rabattärenden, i vilka förmånen för den enskilde är relativt ringa. Utredningsmannen
bör undersöka, på vilket sätt man skulle kunna åstadkomma
lättnader i administrationen utan att likväl äventyra syftet med läkemedelsreformen.
Skulle utredningsmannen härvid komma fram till en lösning, som
innebär en kostnadsbesparing, bör undersökas, hur ett mot besparingen
svarande belopp bäst skulle kunna användas för att effektivisera lagstiftningen
om rabatterade läkemedel. Bland de utvägar, som härvid bör prövas,
vill jag särskilt peka på möjligheten att anknyta karensbeloppet till varje
recept i stället för till varje läkemedel. Därest utredningsmannen vid prövningen
av de nu berörda spörsmålen skulle finna det lämpligt att upptaga
även andra, med dem sammanhängande frågor, som angår läkemedelsrabatteringen,
bör han vara oförhindrad därtill.

Utskottet

Chefen för socialdepartementet har den 15 juni 1956 tillkallat en utredningsman
för att bl. a. verkställa utredning rörande vissa med läkemedelsreformen
sammanhängande frågor. Enligt utredningsdirektiven har utredningsmannen
att pröva bl. a. den nu gällande regeln, att rabatt får åtnjutas
på den del av läkemedelspriset, som överstiger tre kronor. Utredningsmannen
borde, framhålles vidare i direktiven, undersöka, på vilket
sätt man skulle kunna åstadkomma lättnader i administrationen utan atl
likväl äventyra syftet med läkemedelsreformen. Skulle utredningsmannen
härvid komma fram till en lösning, som innebure en kostnadsbesparing,
borde undersökas hur ett mot besparingen svarande belopp häst skulle
kunna användas för att effektivisera lagstiftningen om rabatterade läkemedel.
Bland de utvägar, som härvid borde prövas, pekade departementschefen
i direktiven särskilt på möjligheten att anknyta karensbeloppet till
varje recept i stället för till varje läkemedel.

8 Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1956

Den genom förevarande motion aktualiserade frågan om anknytning av
karensbeloppet till samtliga på ett recept upptagna läkemedel, som avser
samma sjukdom, har intim anknytning till de spörsmål, som den tillkallade
utredningsmannen har att pröva. Med hänsyn härtill torde motionen
icke böra föranleda annan riksdagens åtgärd än en hemställan till Kungl.
Maj :t, att motionen måtte överlämnas till utredningsmannen att av honom
beaktas vid det pågående utredningsarbetet.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 6,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte överlämna motionen till den utredningsman,
som den 15 juni 1956 tillkallats för att bl. a. verkställa
utredning rörande vissa med läkemedelsreformen sammanhängande
frågor, att av honom beaktas vid det pågående
utredningsarbetet.

Stockholm den 7 november 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne*, fru Carlqvist, herrar Huss, Grönkvist, Nils Theodor Larsson och
Birke*;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg*,
herrar Carlsson i Bakeröd, Odhe*, fröken Höjer, herr Bengtsson i Varberg*.
fru Ewerlöf* och fru Sjöstrand.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 8«
010208