Jordbruksutskottets utlåtande nr 44 år 1956

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till supplementär jordbrukskredit.

I en till riksdagen den 9 november 1956 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 200, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att besluta inrättandet av en statlig utlåningsfond,
benämnd fonden för supplementär jordbrukskredit, att medgiva att lån ur
fonden må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen angivna
bestämmelser samt att för ändamålet å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1956/57 under kapitalbudgeten: Statens utlåningsfonder anvisa
ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor.

Departementschefen har anfört följande.

»Den kreditpolitik som i konjunkturdämpande syfte förts under de senaste
två åren avser att åstadkomma en allmän åtstramning av kreditmarknaden
genom en minskning av låneutrymmet. Från skilda håll har under senaste
tid hävdats, att jordbruket och trädgårdsnäringen har större svårigheter än
andra näringsgrenar att erhålla nödiga krediter. Det synes icke möjligt att
frambringa ett fullständigt siffermaterial som entydigt ger belägg för nämnda
uppfattning, men det torde dock stå klart att den nu tillämpade allmänna
kreditåtstramningen varit särskilt kännbar för det mindre jordbruket och de
mindre företagen inom trädgårdsnäringen liksom den även varit för hantverk
och småindustri. Detta förhållande har sin grund dels i att de mindre
företagarna ofta har en svagare likviditetsställning och därför relativt sett
är i större behov av krediter, dels i att dessa företagares förmåga till självfinansiering
är ringa liksom deras möjligheter till lån utanför de allmänna
kreditinstituten. Med hänsyn till de finansieringssvårigheter av strukturell
natur, som de berörda båda näringarna har att kämpa med även i tider med
normal tillgång på krediter, har åtstramningen känts särskilt starkt inom
dessa. Härtill kommer att samtidigt som kreditinstitutens utlåning nedskurits
genom de överenskommelser som träffats mellan instituten och riksbanken
har jordbruks- och trädgårdsnäringarnas kreditbehov avsevärt stegrats
genom de skador som väderleken åstadkommit på 1954 och 1955 års skördar.
Detta har varit påtagligt i synnerhet för de brukare som fått vidkännas skördeskador
redan tidigare och till följd därav tvingats öka sin skuldsättning
eller reducera det egna kapitalet. Vidare må erinras om det särskilda kreditbehov,
som föreligger för jordbrukarnas del på grund av det årligen åter1
Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 10 samt. Nr 44

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44 år 1956

kommande kravet på erforderligt rörelsekapital under den relativt långa perioden
mellan sådd och skörd.

Det synes mig som om tillräcklig grund finnes för uppfattningen att kreditsituationen
är besvärande för stora delar av jordbruks- och trädgårdsnäringarna
och att de rådande kreditrestriktionerna i kombination med strukturförhållandena
och inträffade skördeskador för närvarande pressar dessa
näringar på ett sätt som icke avsetts med restriktionerna. Det stöd i fråga
om kreditförsörjningen som staten för närvarande ger jordbrukare och trädgårdsodlare
genom lån från vissa för speciella ändamål inrättade utlåningsfonder
samt genom statlig kreditgaranti i syfte att främja berörda näringars
rationalisering synes icke i nuvarande kreditläge vara till fyllest. Jag anser
därför, att åtgärder av engångsnatur bör vidtagas för att öka möjligheterna
för de enskilda utövarna av dessa näringar att erhålla krediter. Enär
den mera långsiktiga kreditgivningen till berörda näringar, fastighetskrediten,
både genom sin storleksordning och utformning, icke lämpligen i nuvarande
läge synes böra påverkas av nya statliga låneformer, torde de förbättrade
kreditmöjligheterna få koncentreras till de mer akuta behoven,
nämligen rörelsekrediter. En möjlighet härvidlag vore att direkt lätta på
kreditrestriktionerna för jordbrukets och trädgårdsnäringens del genom ett
förfarande som motsvarar det som tillämpas i fråga om byggnadskrediterna.
Mot detta alternativ talar dock flera omständigheter, främst då angelägenheten
av att kreditåtstramningen bör vara generell för alla kreditinstitut
och låneändamål. Om jordbruket och trädgårdsnäringen — liksom tidigare
byggnadsverksamheten — skulle undantagas från kreditpolitikens allmänna
riktlinjer skulle även andra näringsgrenar och kategorier lånesökande
kunna göra anspråk på liknande förmåner, därest de skulle råka i
en motsvarande belägenhet. Det kan emellertid icke anses lämpligt, att den
allmänna kreditpolitiken successivt ersättes med särbestämmelser för olika
grupper av lånesökande och låneändamål. Ett tillämpande av samma förfaringssätt
som nu gäller beträffande byggnadskrediterna skulle vidare
medföra den nackdelen att man ej, såsom i fråga om nyssnämnda krediter,
kunde kontrollera att kreditlättnaden tjänade avsett ändamål. Ett annat
tänkbart alternativ vore, att kreditinstituten gåves möjlighet att utan hinder
av kreditrestriktionerna bevilja lån under förutsättning att lånen kunde anses
vara av sådan art och avse sådant ändamål att statlig kreditgaranti
skulle kunna medgivas därför. Detta skulle emellertid endast medföra lättnad
i fråga om driftslån, som har samband med förvärv av jordbrulcsegnahem
eller med upplåtelse av kronan tillhörig jord till arrendeegnahem. Gällande
bestämmelser medgiver nämligen ej att statlig garanti för driftslån
lämnas enskild brukare i andra fall. Det synes icke heller lämpligt att enbart
till följd av det nu aktuella läget ändra bestämmelserna och införa möjlighet
till dylik statlig kreditgaranti även för rörelsekrediter i allmänhet.

Den lämpligaste åtgärden för att lätta kreditläget inom jordbruket och
trädgårdsnäringen synes mig vara att för dessa näringsgrenars del skapa
möjligheter till lån utanför den allmänna lånemarknaden liknande dem som

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44 år 1956

3

hantverket och småindustrin äger i form av statlig kreditgivning genom
företagarföreningarna. I detta syfte bör eu särskild statlig utlåningsfond
bildas med uppgift att inom ramen för av riksdagen anvisat anslag tillhandahålla
de enskilda företagarna inom jordbruks- och trädgårdsnäringen allmänna
driftskrediter. Vid ett tidigare tillfälle har en liknande utväg valts
för att förbättra jordbrukarnas kreditförhållanden, nämligen år 1935 då
riksdagen beslöt inrätta statens sekundärlånefond för jordbrukare. Syftet
med sistnämnda fond var att under då rådande jordbrukskris bereda jordbrukare
möjlighet att erhålla sekundärkrediter på gynnsammare villkor än
som normalt gällde på allmänna lånemarknaden. Efter beslut av 1951 års
riksdag upphörde utlåningen från denna fond den 30 juni samma år och
fonden började avvecklas. Främsta skälet till avvecklingsbeslutet var de nya
former för kreditgivning åt jordbruket som 1948 års riksdag beslutat och
den betydelse för jordbrukets kreditmarknad, som jordbrukets egna kooperativa
kreditföretag började få.

Storleken av det kapital som den nu föreslagna fonden bör tilldelas synes
böra bestämmas till 50 miljoner kronor. Möjlighet att låna ur fonden bör
föreligga för envar enskild jordbrukare och utövare av trädgårdsnäringen.
Beträffande villkoren för lån ur fonden bör gälla att dessa skall vara desamma
som för lån i affärsbank. Sålunda bör räntan vara rörlig efter marknadsläget,
säkerhet fordras enligt bankmässiga grunder samt ränte- och amorteringsfrihet
ej förekomma. I långivningen skall följaktligen icke ingå något
subventionsmoment. Lånen torde böra beviljas på viss tid med rätt för det
lånebeviljande organet att senare medge förlängning av lånetiden. Amorteringstid
torde böra fastställas till högst 10 år. Lån bör beviljas en och samma
sökande högst med ett belopp av 10 000 kronor. Såsom nämnts bör lån
beviljas enbart som driftskredit. En genom låntagares obestånd uppkommande
fråga om avskrivning av statens fordran torde böra avgöras av det
lånebeviljande organet, som det skall åligga att per den 31 december varje
år för Kungl. Maj:t anmäla under det sistförflutna året gjorda avskrivningar
av fondens fordringar.

Vad angår spörsmålen om den föreslagna fondens förvaltning och om vilket
eller vilka organ som skall pröva låneansökningarna har dessa varit föremål
för särskilda överväganden främst i avsikt att söka vinna största möjliga
säkerhet för alt låneverksamheten skall leda till nykrediter och ej endast
till ett utbyte av tidigare lån mot lån ur fonden. Med hänsyn till detta
önskemål har den möjligheten fått uteslutas att fondmedlen skulle ställas
till förfogande för affärs- och sparbanker samt jordbrukskassor för långivning
jämsides med ordinarie utlåningsverksamhet. EU förfaringssätt, som
diskuterats, är det som tillämpades beträffande den tidigare omnämnda sekundärlånefonden
för jordbrukare. Denna fond förvaltades av riksgäldskontoret
medan lånerörelsen handhades av eu särskild statlig nämnd. Nämnden
ställde i män av behov och tillgång fondmedel till förfogande för särskilda
låneförmedlare, som ägde att under iakttagande av gällande föreskrifter
och anvisningar besluta angående utlåningen. Såsom låneförmedlare ägde

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44 år 1956

nämnden anlita hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit
ävensom de ytterligare kreditinrättningar, som Kungl. Maj :t särskilt bestämde.
Sålunda erhöll ett mindre antal sparbanker tillstånd att vara låneförmedlare.
I låneförmedlares behandling av ärenden rörande fonden deltog
ett ombud för statsverket. Mot ombudets mening fick lån ej beviljas. Den nu
återgivna konstruktionen var anpassad efter den ifrågavarande låneverksamhetens
ändamål, nämligen att bereda jordbrukarna möjligheter att erhålla
sekundärkrediter på gynnsammare villkor än som normalt kunde erhållas
i kreditinrättningarna. Då avsikten med den nu föreslagna utlånings>fonden
är att lämna vanliga bankmässiga driftskrediter, synes det beträffande
sekundärlånegivningen tillämpade systemet alltför tungt. Jag vill i
stället föreslå följande förfarande. Den nya fonden bör i likhet med fonden
för hantverks- och småindustrikredit förvaltas av riksbanken. Liksom är fallet
med låneverksamheten med medel ur sistnämnda fond bör låneansökningarna
prövas och avgöras av riksbankens kontor, som får förutsättas ha
möjlighet att från lokala myndigheter och kreditinstitut erhålla erforderliga
uppgifter om de lånesökande. För att underlätta ansökningsförfarandet kan
riksbanken anlita ombud, som från närmaste riksbankskontor må rekvirera
erforderliga ansökningshandlingar och tillhandahålla de lånesökande dessa.

Till frågan om ersättning till riksbanken för förvaltningen av fonden och
för utlåningsverksamheten torde ställning få tagas, sedan närmare erfarenhet
vunnits om verksamheten.

Den nya fonden torde förslagsvis böra benämnas fonden för supplementär
jordbrukskredit. För att snarast lätta det rådande kreditläget inom jordbruket
och trädgårdsnäringen bör låneverksamheten påbörjas den 1 januari
1957. Anslag torde därför böra äskas å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1956/57. De i det föregående föreslagna bestämmelserna rörande utlåningsfonden
och låneverksamheten torde utformas i en särskild kungörelse.
»

Utskottet. Med hänsyn till de skäl, som i propositionen anförts för en lättnad
av kreditläget för jordbruket och trädgårdsnäringen, har utskottet intet
att invända mot att dessa näringsgrenar gives möjligheter till lån utanför
den allmänna lånemarknaden genom inrättande av en statlig utlåningsfond
för supplementär jordbrukskredit. Denna åtgärd måste dock, såsom även
uttalats i propositionen, anses vara av engångsnatur. Ej heller har utskottet
något att erinra mot vad Kungl. Maj :t föreslagit beträffande fondens förvaltning,
låneverksamhetens handhavande samt villkoren för lån ur fonden.
Utskottet har särskilt beaktat, att långivningen avses bedrivas enligt gängse
bankmässiga grunder och alltså ej inrymma något subventionsmoment samt
att lånen föreslås begränsade till driftskrediter till enskilda företagare inom
berörda näringar.

Storleken å det kapital, den nya fonden föreslås erhålla, finner utskottet
väl avvägd och tillstyrker sålunda, att ett belopp av 50 miljoner kronor härför
anvisas under kapitalbudgeten. På grund av angelägenheten av att låne -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44 dr 1956

5

verksamheten kan påbörjas snarast möjligt, bör medelsanvisningen ske å
tilläggsstat I till riksstaten för innevarande budgetår.

Under åberopande av det anförda och då Kungl. Maj :ts förslag i övrigt icke
föranleder någon erinran från utskottets sida hemställer utskottet,

att riksdagen må

1) besluta inrättandet av en statlig utlåningsfond, benämnd
fonden för supplementär jordbrukskredit;

2) medgiva, att lån ur fonden för supplementär jordbrukskredit
må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med de
bestämmelser som angivits i det föregående; samt

3) till Fonden för supplementär jordbrukskredit å tilläggs^
stat I till riksstaten för budgetåret 1956/57 under kapitalbudgeten:
Statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor.

Stockholm den 6 december 1956

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Anderberg, Lage Svedberg,
Jon Jonsson,* Bertil Andersson, Hansson, Eskilsson,* Bror Nilsson, Hjalmar
Nilsson och Johan Persson; samt

från andra kammaren: herrar Gustafson* i Dädesjö, Johnsson i Kastanjegården,
Antby, Jonsson i Strömsund, Svensson* i Vä, Jönsson* i Gärds
Köpinge, Eliasson, Johanson i Västervik samt fru Levén-Eliasson och herr
Johansson i öckerö.

* Ej närvarande vid justeringen.

501900 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag