Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

1

Nr 59

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vissa spar stimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238 avherr
Hjalmar son m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

1) Förslag
till

förordning om bostadssparande
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som under ett eller flera av åren 1956—1961 insätter medel i bank
eller annan penninginrättning å särskilt konto för bostadsanskaffning (bostadskonto)
må åtnjuta uppskov med taxering till kommunal och statlig
inkomstskatt för vad sålunda insatts efter vad nedan sägs.

2 §.

Uppskov enligt 1 § må äga rum för ett belopp av tillhopa högst 5 000 kronor
under nämnda period, dock att för äkta makar beloppet må utgöra sammanlagt
10 000 kronor.

3 §•

Å bostadskonto insatta medel skola vara avsedda för förvärv av eget
hem eller för gäldande av insats i bostadsrättsförening. Att bostaden är
förenad med utrymme för ägarens yrkesverksamhet skall ej utgöra hinder,
under förutsättning att bostadsändamålet prövas vara det väsentliga. Med
eget hem jämställes här även jordbruksfastighet, vars huvudsakliga värde
utgöres av bostadslägenhet.

4 §.

Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall upptagas som
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet för det beskattningsår, då uttag från
bostadskonto sker, såvida icke de uttagna medlen under beskattningsåret
använts för ändamål som i 3 § sagts, i vilket fall skattebefrielse skall äga
rum.

A bostadskonto insatta medel, som icke uttagits före utgången av år 1966,
skola upptagas till beskattning vid 1967 års taxering,
t Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 59

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

5 §•

Bank eller annan penninginrättning, som mottagit insättning på bostadskonto,
har att varje år före den 1 februari underrätta taxeringsnämnd
i vederbörandes hemortskommun om sammanlagda beloppet av under nästföregående
kalenderår verkställd insättning å bostadskonto eller utbetalning
från sådant konto.

6 §•

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpning av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter det den utkommit av trycket
i Svensk författningssamling.

2) Förslag
till

lag angående ändring av kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)) skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan framgår samt att till 25 § skall fogas ett femte moment och till 46 g
ett fjärde moment av nedanstående lydelse:

25 §.

5 mom. Fysisk person, som i hemortskommunen haft intäkt av annan
fastighet, inrättad till bostad åt en familj jämte personliga tjänare (en1''amiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet),
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av
de i 1 mom. avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta
extra avdrag med 200 kronor. I intet fall må dock skattskyldig åtnjuta
extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden mellan
bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom, förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor eller, om den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt
med 400 kronor. I den mån intäkten utgör avkastning av aktier eller
andelar i ekonomisk förening må det extra avdraget ökas med 150 kronor
eller, om den skattskyldige under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andre maken, med 300 kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

3

46 §.

2 mom. I hemortskommunen---allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig — — — nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall beräknas till ett
belopp av minst 150 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor. Härjämte skall gälla, att nu avsett
avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 400 kronor;
dock att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt
tillsammans med andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 800 kronor. Avdrag med högst 800 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande
eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under
hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

4- mom. Har skattskyldig, som är ägare av annan fastighet, inrättad till
bostad åt en familj jämte personliga tjänare (enfamiljsfastighet) eller
två familjer jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet) eller som innehar
lägenhet med bostadsrätt, under beskattningsåret verkställt amortering
av skuld å sådan fastighet eller sådan lägenhet till ett belopp överstigande
1,5 procent av fastighetens taxeringsvärde eller, beträffande bostadsrättslägenhet,
den del av fastighetens taxeringsvärde som belöper å lägenheten,
må han i hemortskommunen åtnjuta avdrag för överstigande amortering
dock högst med ett belopp av 700 kronor och endast i den mån den sammanlagda
amorteringen icke motsvaras av en minskning under beskattningsåret
av den skattskyldiges eller dennes makes sammanlagda hos banker
och andra penninginrättningar innestående medel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock att äldre bestämmel ?ko,

a gal1,? 1 fFåga om 1957 års taxering samt i fråga om eftertaxering
for ar 1957 eller tidigare år. 6

ävensom

II) de likalydande motionerna I: 293 av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av
herr Ohlin m. fl, vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta att höja
det i 39 § 3 mom. kommunalskattelagen stadgade schablonavdraget vid taxering
av inkomst av kapital från nuvarande 100 kronor för ensamstående
och 200 kronor för äkta makar till 200 kronor för ensamstående och 300
kronor för äkta makar att träda i kraft den 1 januari 1957 eller vid 1958
års taxering samt att införa ett schablonavdrag av 200 kronor vid taxering
av inkomst av en- och tvåfamiljsfastighet att likaledes träda i kraft den 1
januari 1957 eller vid 1958 års taxering; ävensom att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig lagtext.

Ovan berörda motioner innehåller utöver nyss återgivna yrkanden jämväl
yrkanden i ett flertal andra hänseenden. Sistnämnda yrkanden har av utskottet
behandlats i andra sammanhang, se betänkanden nr 31, 40 och 50.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 47 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat att till innevarande års höstriksdag uppskjuta behandlingen
av förenämnda motioner i nu ifrågavarande delar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 224 och II: 238.

Beträffande yrkandet i de likalydande motionerna I: 290 och II: 238 om
antagande av förordning om bostadssparande må nämnas att samma yrkande
framfördes i motioner vid 1954 och 1955 års riksdagar. På hemställan av
respektive års bevillningsutskott lämnades motionerna av riksdagen utan
åtgärd. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 51 erinrade därvid 1955
års bevillningsutskott om att Kungl. Maj :t i proposition nr 193 till samma
års riksdag föreslagit riksdagen att antaga ett förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956. Utskottet
uttalade därvid att det i och för sig kunde ansluta sig till den i de föreliggande
motionerna framförda meningen att ett uppmuntrande av det enskilda
sparandet vore önskvärt. Det i proposition nr 193 framförda förslaget om
viss statlig premiering av frivilligt sparande, vilket förslag hänvisats till
bankoutskottet, hade emellertid med vissa ändringar tillstyrkts av sistnämnda
utskott i dess utlåtande nr 32. Att på sätt föresloges i de ifrågavarande
motionerna införa ytterligare en sparform speciellt avsedd för att
genom skatteeftergifter stimulera ett visst målsparande vore utskottet icke
för det dåvarande berett att tillstyrka. Utskottet ansåge sig böra tillägga, att
ett genomförande av det förenämnda propositionsförslaget om sparpremiering
torde komma att skapa ökade förutsättningar för ett sparande för i
motionerna avsedda ändamål.

Vad bankoutskottet hemställt i sitt förenämnda utlåtande nr 32 godkändes
sedermera av 1955 års riksdag. I enlighet härmed har utfärdats förordning
om premiering av frivilligt sparande under åren 1955 och 1956 (SFS 304/
1955).

I sitt betänkande angående riktlinjer för bostadspolitiken (SOU 1956: 40)
har bostadspolitiska utredningen inte ansett sig böra framlägga något förslag
till åtgärder för att fräffnja bostadssparandet men gör bl. a. följande
uttalande i frågan.

Ett målsparande för bostadsanskaffning bör uppmuntras av det allmänna,
även om det endast kan ge ett ringa bidrag till lösningen av bostadsbyggandets
kapitalanskaffningsproblem. Några fastare regler för ett sådant
målsparande bör icke nu uppdragas av statsmakterna. Kommunerna bör
stöda initiativ därtill, dels genom att, i den mån så låter sig göra utan att
övriga bostadssökandes anspråk otillbörligt eftersattes, medverka till att
de målsparande erhåller viss förtur till bostäder, dels genom organisatoriska
insatser.

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

5

Jämväl yrkande om införande av schablonavdrag om högst 200 kronor
vid beräkning av inkomst av annan fastighet än jordbruksfastighet, om
höjning av de i fråga om inkomst av kapital fastställda schablonavdragen
samt om höjning av maximibeloppet för det s. k. försäkringsavdraget har
tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Motsvarande yrkanden
framfördes nämligen motionsvis i samband med behandlingen av proposition
nr 59 vid 1955 års riksdag, vari framlades förslag till vissa ändringar
i beskattningsreglerna ägnade att leda till förenklat deklarations- och
laxeringsförfarande. I propositionen förordades bl. a. att inkomst av kapital
skulle vara fri från skatt till ett belopp av för ensamstående skattskyldiga
100 kronor och för gifta skattskyldiga gemensamt 200 kronor. I fråga om
avdragsrätten för avgifter för kapital- och sjukförsäkringar in. fl. försäkringar
föreslogs, att avdrag skulle få åtnjutas av ensamstående skattskyldiga
med minst 150 kronor och av äkta makar med gemensamt minst 300 kronor.
Maximibelopp för detta avdrag, som då var 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för gifta skattskyldiga gemensamt, föreslogs samtidigt
skola höjas till 300 respektive 600 kronor.

Till grund för de i propositionen framlagda förslagen låg ett av 1950 års
skattelagssakkunniga avgivet betänkande med förslag till förenkling av vissa
beskattningsregler (SOU 1954: 18). De sakkunniga hade däri föreslagit införande
av ett schablonavdrag även i fråga om inkomst av annan fastighet.
I propositionen avvisades emellertid förslaget främst med hänsyn till att
någon större effekt icke ansetts kunna vinnas med det ifrågasatta bottenavdraget
så länge den särskilda beskattningen av fastighet i kommunalt hänseende
bestode.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 18 tillstyrkte 1955 års bevillningsutskott
propositionen med den ändringen att utskottet förordade att
ensamstående skattskyldig som hade hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad, skulle
äga rätt till avdrag för försäkringspremier med det maximibelopp som förordats
för äkta makar. Rörande beloppet av det föreslagna schablonavdraget
från inkomst av kapital anförde utskottet bl. a. följande.

Enligt de i propositionen redovisade undersökningarna beräknas ca
469 000 inkomstberäkningar bortfalla med ett avdrag å 100 kronor och ytterligare
ca 223 000 med ett avdrag å 200 kronor, medan härutöver blott ca
134 000 torde komma att omfattas med ett avdrag å 300 kronor. Dessa uppgifter
utvisar såsom nyss anmärkts att en tungt vägande effekt ur förenklingssynpunkt
kan ernås genom ett fritagande av kapitalinkomster från beskattning
upp till ett belopp av 100- 200 kronor. Även om denna effekt givetvis
blir än större om avdraget sättes högre, synes vinsten av en sådan åtgärd
ur förevarandc synpunkt reduceras av den omständigheten, att cn förhållandevis
stor del av skattskyldiga med inkomst av kapital till nu avsedda
högre belopp i övrigt torde ha sådana inkomstförhållanden, att ett undantagande
av deras kapitalinkomst ändå inte i nämnvärd grad kan antagas
medföra bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt för
dem. Framför allt finner utskottet dock afl den ifrågasatta ytterligare höjningen
av avdragsbcloppen i fråga om angelägenhetsgraden måste vägas mot

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

kostnaderna för en sådan höjning. Såsom belysande för det skattebortfall
som skulle bli följden av en höjning av avdragsbeloppen må framhållas, att
det enligt de beräkningar som redovisas i propositionen kan antagas att ett
avdrag å 300 kronor föranleder ett skattebortfall av 34 miljoner kronor för
staten och 25 miljoner kronor för kommunerna. Härav framgår att redan en
höjning av schablonavdragens belopp till 200 kronor för ogifta och 300 kronor
för gifta skulle medföra ett avsevärt större skattebortfall än de i propositionen
föreslagna beloppen, vilka beräknas medföra ett till 16 respektive
12 miljoner kronor begränsat skattebortfall. Utskottet anser sig på grund
härav icke kunna biträda yrkandena om höjning av avdragsbeloppen. Då
utskottet anser propositionsförslaget innefatta en lämplig avvägning i förevarande
hänseende tillstyrker utskottet detsamma. Utskottet avstyrker i enlighet
härmed de förenämnda motionsyrkandena i denna del.

I de vid riksdagens början väckta, likalydande motionerna 1:143 och
II: 182 har yrkats skattefrihet för avkastning å aktier till ett belopp av 150
kronor för ensamstående och 300 kronor för gifta. Enligt utskottets mening
synes anledning icke föreligga att i förevarande avseende införa särregler
för vissa slag av kapitalinkomster. Till den del motionerna icke blivit tillgodosedda
genom det av utskottet tillstyrkta propositionsförslaget i fråga
om inkomst av kapital avstyrker utskottet desamma.

Som motivering för sitt avstyrkande av motionsförslaget om schablonavdrag
vid beräkning av inkomst av annan fastighet uttalade utskottet bl. a.

Vid övervägande av föreliggande fråga har även utskottet funnit att vissa
omständigheter talar mot ett genomförande i nuvarande läge av de sakkunnigas
förslag. Utskottet får härutinnan hänvisa till uttalandet i propositionen
att förslagets verkningar i förenklingshänseende skulle bli relativt begränsade
så länge den nuvarande fastighetsbeskattningen består. Inom utskottet
har framkastats tanken att för ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter, beträffande
vilka inkomstberäkningen icke sker såsom för förvärvskällor i
allmänhet utan på grundval av den beräknade avkastningen av ägarens i
fastigheten nedlagda egna kapital, införa ett schablonavdrag, exempelvis
i den formen att ägare av sådan fastighet finge rätt att välja mellan detta
avdrag och det av utskottet ovan tillstyrkta avdraget under inkomst av kapital.
Utskottet har dock icke ansett sig kunna framlägga förslag i denna
riktning.

I fråga om försäkringsavdraget yttrade utskottet bl. a. följande.

Beloppen av det föreslagna schablonavdraget framstår enligt utskottets mening
såsom en lämplig avvägning mellan de två mot varandra stridande synpunkter
som vid sidan av kostnadsskälen måste bli avgörande för ståndpunktstagandet
i frågan: å ena sidan förenklingssvnpunkten enligt vilken
det är ett önskemål att avdraget fastställes till så högt belopp som möjligt
för att minska antalet avdragsprövningar, å andra sidan den försäkringsfrämjande
synpunkten enligt vilken avdraget bör bestämmas till så lågt belopp som
möjligt för att bevara ett tillräckligt utrymme för frivilliga försäkringar.
Vad beträffar avdragets maximibelopp erinrar utskottet om att propositionsförslaget
på denna punkt utgår från den förutsättningen att det utrymme
som för närvarande finnes för frivilliga försäkringar i stort sett skulle bibehållas.
I propositionen beräknas att, sedan de obligatoriska avgifterna
till sjukförsäkringen inrymts under försäkringsavdraget, detsamma med
oförändrade maximibelopp lämnar utrymme för frivilliga försäkringar av i
genomsnitt endast omkring 75 kronor för ensamstående och 200 kronor för

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

7

gifta. Om maximibeloppen höjs till den i propositionen föreslagna nivån
skulle alltså nuvarande utrymme i stort sett bibehållas.

Det kan visserligen sägas — såsom skett i motionen 1:398 — att behovet
av försäkringsskydd växlar i olika åldrar och för människor med olika civilstånd
och att därför de i propositionen åberopade genomsnittssiffrorna icke
klart utvisar i vad mån hittillsvarande försäkringsavdrag utnyttjats av dem,
för vilka det i första hand är avsett. De mera differentierade siffror på
grundval av 1945 års folkräkning, som motionen redovisar, har emellertid
icke övertygat utskottet om att anledning föreligger att utöka utrymmet för
frivilliga försäkringar. År 1945, då försäkringsavdragets maximibelopp var
200 kronor för alla skattskyldiga, hade sålunda 76 procent av gifta män med
barn och 10 000 kronor eller mera i sammanräknad nettoinkomst yrkat
högsta tillåtna avdrag. Av gifta män med barn och 6 000—9 900 kronor sammanräknad
nettoinkomst hade blott 55 procent detta avdragsyrkande. Då i
motionen 1: 398 göres gällande, att stegringen av inkomsterna sedan år 1945
och vissa förändringar i befolkningsfördelningen medfört, att behovet av försäkringsskydd
ökat väsentligt och att det numera funnes betalningsförmåga
för den stora massan av befolkningen i aktiv ålder, vill utskottet endast
framhålla att försäkringsavdragets maximum genom riksdagens beslut år
1950 förhöjdes till 400 kronor för gifta och att det föreliggande propositionsförslaget
innebär ett beaktande av detta beslut. Utskottet vill i detta sammanhang
även påpeka att man vid bedömande av frågan, vilket utrymme
som kommer att stå till förfogande för frivilliga försäkringar, har att beakta
att det premieavdrag, som tidigare i förekommande fall skett för avgift
till sjukförsäkring i erkänd sjukkassa, numera i allmänhet ersättes av
avdrag för obligatorisk avgift till den allmänna sjukförsäkringen. I sådana
fall torde ofta ett ökat utrymme för frivilliga försäkringar bliva följden av
propositionsförslaget.

I en inom finansdepartementet i oktober 1956 upprättad promemoria
angående fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen samt
andra med inkomstberäkningen för vissa fastigheter sammanhängande frågor,
m. in. föreslås en sänkning av repartitionstalet från 4 till 2,5 dels i
avsikt att eliminera verkningarna av de väntade höjningarna av taxeringsvärdena
vid 1957 års fastighetstaxering och dels för att minska den effektiva
fastighetsskatten. I promemorian diskuteras även vissa sparfrämjande
åtgärder på beskattningsområdet. För att undvika den försämring av egnahemsägarnas
förhållanden, som eljest skulle bli följden av de höjda taxeringsvärdena,
föreslår utredningsmannen, att ett sparavdrag å högst 400
kronor medges vid taxeringen av intäkt av en- och tvåfamilj sfastighet.
Som förutsättning anges att fastigheten icke helt eller till väsentligaste delen
är uthyrd. Avdraget är avsett att tillkomma fysiska personer och för
en och samma skattskyldig endast beträffande en av honom innehavd fastighet
i hemortskommunen, oavsett om fastigheten lämnar över- eller underskott.
För att inte annat kapitalsparande skall försättas i ett i förhållande
till bostadssparandet ogynnsamt läge föreslås vidare en höjning av
del extra avdraget i förvärvskällan kapital Lill 400 kronor gemensamt för
makar och 200 kronor för annan skattskyldig. De föreslagna bestämmelserna
bör enligt utredningsmannens mening tillämpas första gången vid
1958 års taxering, då de nya taxeringsvärdena börjar påverka beräkningen
av inkomsten av cgnahemsfastighcler.

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

I propositionen nr 189 till 1956 års riksdag har Kungl. Maj :t föreslagit,
att sådana skattskyldiga, som har att återfå överskjutande preliminär
skatt, skall beredas tillfälle att i samband med återbetalningen av sådan
skatt förvärva för ändamålet särskilt utfärdade skattepremieobligationer,
vilka efter vinstdragning i april 1957 skall inlösas med början den 10
maj 1957. Förslaget är tillkolmmet i syfte att minska statens säsongmässigt
återkommande lånebehov under de sista månaderna av kalenderåret.

I propositionen anförde departementschefen bl. a.

Effekten av det statliga imedelsbehovets svängningar och den finansieringsform
som användes har bl. a. blivit, att bankväsendet årligen under
hösthalvåret erhåller ett omfattande likviditetstillskott och under vårhalvåret
utsätts för en stark likviditetsåtstramning. Ur kreditpolitisk synpunkt
har dessa svängningar visat sig olägliga, och en utjämning bör såvitt möjligt
åvägabringas. Den synes i viss utsträckning kunna uppnås genom att
returskattebetalningarna uppskjutes, så att de kommer att sammanfalla
med kvarskatteuppbörden. Kan denna omfördelning åstadkommas genom
ett frivilligt sparande ligger det ur samhällsekonomisk synpunkt en vinst
dessutom däri, att även om sparandet primärt är av kortfristig natur betingelser
härigenom skapas för att det skall bli bestående även på längre
sikt.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 180 har statsutskottet tillstyrkt
propositionsförslaget och därvid framhållit, att den föreslagna anordningen
närmast hade karaktären av ett försök, begränsat till skatteåterbetalningen
efter 1956 års taxering. Utskottet har i anslutning därtill
understrukit, att det borde hållas öppet, om förfarandet borde upprepas
nästa år eller om andra utvägar borde prövas.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.

I de likalydande motionerna 1:290 och 11:238 har erinrats
om att årets budgetplan liksom föregående års räknade med överskott. Detta
överskott av löpande inkomster över löpande utgifter, inklusive avskrivningar,
vore en form av tvångssparande, vars storlek kunde uppskattas till
något eller några hundratal miljoner kronor. Enligt motionärernas uppfattning
borde detta tvångssparande omvandlas till frivilligt och personligt
sparande med bred spridning; dock under behövlig försiktighet och under
hänsyn också till följande budgetårs troliga förhållanden. Det frivilliga sparandet
bleve med nödvändighet flera gånger större än tvångssparandet. Bostadsbyggandet
ställde stora anspråk på sparande, men samtidigt vore en god
egen bostad ett naturligt sparmål för många. Den löpande beskattningen av
egnahemsägandet måste göras rättvis och skälig ur egnahemsägarnas synpunkt.
Sparandet som lågc i ett eget hem måste göras jämställt med annat
sparande. Motionärerna föresloge därför ett schablonavdrag från inkomst av
eget hem på tvåhundra kronor. Det sparande som inriktades på lösning av
den personliga bostadsfrågan borde stödjas. Därför förordades skattefrihet
för ett bostadssparande som under fem år för ensamstående person ginge upp
till högst femtusen kronor och för äkta makar till högst tiotusen kronor. Skattefriheten
borde vara definitiv när sparandet placerades i en egen bostad, även

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956 9

om denna vore uppförd på jordbruksfasighet. Att bostaden kombinerades med
utrymme för ägarens yi-kesverksamhet borde ej utgöra hinder under förutsättning
att bostadsändamålet vore det väsentliga. Ur många synpunkter vore det
sparande som skedde genom nedamortering på lån, som vilade på det egna
hemmet, värdefullt. Egnahemsägarna sparade därigenom så att möjligheterna
för andra att också bli egnahemsägare ökade. Den personliga ekonomiska säkerheten
stärktes, utgifterna för framtiden minskades och ägandet bleve
tryggare. Skatteförmåner för detta slags sparande kunde därför beräknas ge
betydande samhällsekonomisk utdelning. Ägare av en- eller tvåfamilj sfastighet
eller bostadsrättslägenhet, som själv bebodde fastigheten eller lägenheten,
föresloges få rätt att i sin deklaration göra avdrag intill ett belopp av
sjuhundra kronor per år för amorteringar, som överstege ett belopp motsvarande
1,5 procent av fastighetens taxeringsvärde.

Den fortsatta penningvärdeförsämringen och de stigande inkomsterna i
samhället hade ytterligare markerat försäkringsavdragets otillräcklighet.
Det borde höjas till fyrahundra kronor för ensamstående och åttahundra
kronor för äkta makar. Samtidigt borde motsvarande höjning ske av schablonavdraget
från inkomst av kapital. Detta avdrag borde sålunda fastställas
till tvåhundra resp. fyrahundra kronor. Flera människor med eget sparande
borde vidare direkt engagera sig i stora och medelstora företag. Ett
särskilt avdrag för utdelning på aktier och andelar i ekonomiska föreningar
borde därför föreskrivas. Detta borde maximeras till etthundrafemtio kronor
för ensamstående och trehundra kronor för äkta makar. Införandet av
en sådan avdragsrätt kunde bli en signal till företagsamheten och dess
organisationer att på bred bas informera om det riskbärande kapitalets nödvändighet,
om önskvärdheten av att allt fler och fler gjorde sig delaktiga
i företagsägandet och om de möjligheter som kunde ytterligare utbyggas att
fördeia risktagandet, t. ex. genom investeringsbolag.

De nu nämnda sparstimulerande åtgärder, som sålunda skulle avräknas
mot budgetöverskottet, komme troligen att betyda en skattelättnad av
storleksordningen sjuttio imiljoner kronor för nästa budgetår.

Till stöd för de nu ifrågavarande yrkandena i de likalydande in o t i onerna
1:293 och 11:224 har bl. a. framhållits att huvudmotivet för
det förra året beslutade schablonavdraget från inkomst av kapital varit
att åstadkomma en viss förenkling av taxeringsarbetet. Genom avdraget
skulle ett stort antal småinkomster av kapital inte behöva belasta taxeringsarbetet.
Avdraget kunde emellertid samtidigt motiveras som en sparstimulerande
åtgärd. Det borde då göras något större. Många människor valde alt
spara i eget hem. För att likställa sådant sparande med kontantsparande
borde ett bottenavdrag även medges vid taxeringen av inkomst av eget
hem. Avdraget vid inkomst av kapital borde höjas till 200 kronor för ensamstående
och till 300 kronor för gift skattskyldig. Avdraget från inkomst
av eget hem borde bestämmas till 200 kronor. I båda fallen skulle avdragen
tillkomma fysisk person. De sistnämnda bottenavdragen kunde lämpli -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

gen anknytas till 24 § 2 inom. kommunalskattelagen, där den skattepliktiga
intäkten av en- och tvåfamilj sfastigheter bestämmes. Inkomstbortfallet
för statsverket till följd av de föreslagna avdragen kunde beräknas till ca
22 miljoner kronor för helt budgetår och för det första budgetåret, 1956/57,
till högst 7 miljoner kronor.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har framställts yrkanden om
vissa åtgärder i syfte att genom lättnader vid beskattningen uppmuntra det
frivilliga sparandet. Utskottet upptar först till behandling yrkandet i motionerna
I: 290 och II: 238 om skattefrihet i viss utsträckning för medel, som
skattskyldig använt till förvärv av bostad åt sig och sin familj. Motionärerna
föreslår antagande av en förordning om bostadssparande, enligt vilken skattskyldig
skall åtnjuta uppskov med taxeringen till kommunal och statlig
inkomstskatt för medel, som under vissa år insatts å särskilt bostadskonto i
bank eller annan penninginräitning, till belopp av sammanlagt högst 5 000
kronor eller, såvitt avser äkta makar, högst 10 000 kronor. I den mån medlen
tages i anspråk för förvärv av eget hem eller för betalning av insats i bostadsrättsförening
skall skattebefrielse äga rum. Uttas medlen för annat ändamål
eller sker ej uttag inom viss tid återförs medlen till beskattning. Motionärerna
syftar till att öka den för bostadsproduktion tillgängliga kapitaltillgången
genom att stimulera till målsparande för bostadsändamål.

Utskottet vill erinra om att på senare tid möjligheterna att stimulera ett
målsparande för bostadsanskaffning diskuterats i olika sammanhang. Initiativ
till målsparande med denna inriktning har bl. a. tagits av vissa sparbanker
och HSB:s riksförbund. Såvitt utskottet har sig bekant har detta
målsparande omfattats med stort intresse av allmänheten. Utskottet vill
även framhålla att bostadspolitiska utredningen i sitt innevarande år avgivna
betänkande med riktlinjer för bostadspolitiken bl. a. yttrat att det
vore angeläget, att kommunerna, i den mån så läte sig göra utan att övriga
bostadssökandes skäliga anspråk otillbörligt eftersattes, medverkade till att
de i målsparande engagerade bostadssökandena bereddes förtur framför
övriga bostadssökande. Möjligheter förelåge också att favorisera den målsparande
genom att tillerkänna honom större valfrihet vid tillgodoseendet
av bostadsändamål. Ett villkor för att en bostadssökande skulle kunna påräkna
nu nämnda förmåner måste enligt utredningens mening vara att den
insats, som presterades för erhållande av en bostadsrättslägenhet eller ett
eget hem, vore resultatet av ett långsiktigt sparande i organiserade former,
exempelvis ett lönsparande och att den motsvarade ca 10 procent av
produktionskostnaden.

I likhet med motionärerna anser utskottet att en ökning av det enskilda
sparandet är synnerligen önskvärd. Varje uppslag som är ägnat att stimulera
detta sparande bör därför noggrant prövas. Vad beträffar målsparande
för bostadsanskaffning finner utskottet emellertid att uppmuntran lämpligen
bör ges i annan form än genom särskild skattelättnad, exempelvis på det
sätt bostadspolitiska utredningen antytt. I varje fall bör resultatet av utred -

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956 11

ningens rekommendationer och av de av sparbanker m. fl. tagna initiativen
för att främja sådant målsparande avvaktas, innan åtgärder för premiering
via beskattningen övervägs. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
I: 290 och II: 238 i förevarande del.

I nämnda motioner har även yrkats att ägare av en eller tvåfamilj sfastighet
och bostadsrättslägenhet, som själv bebor fastigheten eller lägenhet,
måtte få rätt till avdrag vid inkomsttaxering intill ett belopp av högst 700
kronor för amortering av skuld å sådan fastighet eller lägenhet. Avdrag
skulle dock komma i fråga endast i den mån amorteringen översteg det belopp,
som motsvarade 1,5 procent av fastighetens taxeringsvärde eller, beträffande
bostadsrättslägenhet, den del av taxeringsvärdet, som belöper på
lägenheten.

I anledning av detta yrkande vill utskottet erinra om att enligt hittills
tillämpade principer avdrag vid beskattningen inte medges för amortering
av skuld. Däremot medges avdrag för årlig förslitning som en tillgång är
underkastad. Inkomstberäkningen av en- och tvåfamiljsfastigheter samt bostadsrättsfastigheter
sker numera enligt schablonmetod, därvid såsom intäkt
skall upptas viss procent av fastighetens taxeringsvärde. Vid fastställandet
av procenttalet har hänsyn tagits till att andra omkostnadsavdrag än
gäldränta och tomträttsavgäld, däribland värdeminskningsavdrag inte skulle
medges. Ett bifall till det av motionärerna förordade amorteringsavdraget
skulle innebära att värdeminskningsavdrag medgåves ägare av ifrågavarande
fastigheter utöver vad som motsvarar fastigheternas normala förslitning.
Då sålunda det föreslagna avdraget skulle stå i strid med en av de grundläggande
principerna i vårt beskattningssystem och då avdraget vidare
skulle medföra att vissa skattskyldiga erhölle en förmånligare behandling i
beskattningshänseende än andra, anser sig utskottet inte kunna tillstyrka
motionsyrkandena i förevarande del.

Utskottet övergår härefter till att behandla de från fastighets- och kapitalinkomst
yrkade avdragen. Härvid märkes först yrkandet i motionerna I: 290
och II: 238 om införande av ett extra avdrag å 200 kronor vid beräkning av
fysisk persons inkomst av en- och tvåfamilj sfastighet i hemortskommunen.
Avdraget föreslås dock inte få överstiga nettointäkten av fastigheten. Ett
liknande avdragsyrkande framställs i motionerna I: 293 och II: 224, nämligen
att ett schablonavdrag å 200 kronor medges vid taxering av inkomst
av en- och tvåfamiljsfastigheter. Vad angår inkomst av kapital yrkas förhöjning
av det nu gällande schablonavdraget, vars maximibelopp är 100 kronor
för ensamstående skattskyldig och 200 kronor för gifta gemensamt. I
motionerna I: 293 och II: 224 förordas att avdragsbeloppen bestäms till 200
kronor för ensamstående och 300 kronor för gifta. Motionerna 1:290 och
II: 238 innehåller i denna fråga yrkande om att avdragsbeloppen fördubblas
samt därjämte ett yrkande om särskilt avdrag från inkomst av utdelning
ä aktier eller andelar. Sistnämnda avdrag föreslås till högst 150 kronor för
ensamstående och 300 kronor för gifta gemensamt.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har i oktober 1956
inom finansdepartementet av särskilt tillkallad utredningsman upprättats
en promemoria angående fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen
samt andra med inkomstberäkningen för vissa fastigheter sammanhängande
frågor m. m. I promemorian föreslås bl. a. att ett extra avdrag å
högst 400 kronor medges från intäkt av en- och tvåfamilj sfastighet, som
till väsentligaste delen används till bostad i hemortskommunen. Avdraget, som
är maximerat till 400 kronor, avses skola få tillgodonjutas vare sig fastigheten
lämnar över- eller underskott. Vidare förordas en höjning av det extra
avdraget från inkomst av kapital till 400 kronor gemensamt för makar och
200 kronor för annan skattskyldig. Förslagen har förutsatts skola tillämpas
törsta gången vid 1958 års taxering.

Motionärernas yrkanden på förevarande punkter sammanfaller sålunda i
stort sett med vad utredningsmannen förordat även om syftet med dennes
förslag delvis är ett annat. Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet föreligger
full överensstämmelse. Utredningsmannens förslag är för närvarande
föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn härtill anser sig utskottet
inte kunna tillstyrka att en ändring nu genomförs i förevarande hänseende.
Utskottet avstyrker således motionsyrkandena i frågan.

Utskottet har slutligen att behandla det i motionerna 1:290 och 11:238
framställda yrkandet om höjning av försäkringsavdragets maximibelopp.
Genom beslut av 1955 års riksdag höjdes dessa från tidigare 200 kronor för
ensamstående skattskyldiga och 400 kronor för äkta makar till 300 kronor
respektive 600 kronor. Samtidigt gjordes den justeringen att det för gifta
bestämda maximibeloppet förklarades skola gälla även för sådana ensamstående
skattskyldiga, som har vårdnaden om barnbidragsberättigat barn.
Genom höjningen avsågs främst att bereda möjlighet för de skattskyldiga
att tillgodogöra sig avdrag för avgift till den allmänna sjukförsäkringen,
vilka avgifter är avdragsgilla inom försäkringsavdragets ram. De nya bestämmelserna
tillämpas första gången vid 1957 års taxering.

I motionerna yrkas att maximibeloppen fr. o. in. 1958 års taxering höjs
till 400 kronor för ensamstående och 800 kronor för gifta gemensamt. Utskottet
vill erinra om att motionsyrkanden av samma innebörd var föremål
för behandling av 1955 års riksdag i samband med att riksdagen fattade
nyssnämnda beslut rörande försäkringsavdraget. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 18 framhöll 1955 års bevillningsutskott att förslaget
om förhöjning av beloppen med 100 kronor för ensamstående och 200 kronor
för gifta utginge från förutsättningen att det utrymme som dittills funnits
för frivilliga försäkringar i stort sett skulle bibehållas. I proposition
nr 59, vari förslaget förelädes riksdagen, hade — på grundval av preliminära
beräkningar rörande storleken av de obligatoriska avgifterna till sjukförsäkringen
— beräknats att, sedan dessa avgifter inrymts under försäkringsavdraget,
detsamma med oförändrade maximibelopp lämnade utrymme
för frivilliga försäkringar med i genomsnitt endast omkring 75 kronor för
ensamstående och 200 kronor för gifta. Om maximibeloppen höjdes till den

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

13

i propositionen föreslagna nivån skulle alltså dåvarande utrymme i stort sett
bibehållas. Utskottet, som endast beträffande nyssnämnda ensamstående
skattskyldiga med barn fann anledning föreligga att utöka utrymmet för
frivilliga försäkringar, avstyrkte motionsyrkandena om höjning av maximibeloppen
över vad som föreslagits i propositionen.

Utskottet anser att A7ad 1955 års bevillningsutskott anfört alltjämt äger
giltighet. Såvitt utskottet känner till avviker — genomsnittligt sett — de
definitivt fastställda sjukförsäkringsavgifterna inte i nämnvärd grad från
de preliminära uppgifter som låg till grund för 1955 års ställningstagande
i ämnet. Den för frivilliga försäkringar disponibla delen av försäkringavdraget
torde sålunda i huvudsak vara oförändrad i förhållande till tidigare.
Framhållas bör även att 1955 års riksdags beslut rörande försäkringsavdrag
för vissa ensamstående med barn innebär att utrymmet för frivilliga försäkringar
i hög grad utökats för denna kategori skattskyldiga. Utskottet vill
även erinra om att de nya bestämmelserna skall tillämpas första gången
vid 1957 års taxering. Någon erfarenhet av bestämmelsernas tillämpning i
praktiken har sålunda ännu icke stått att få. Först då sådan erhållits kan
det enligt utskottets mening bedömas om en ändring i förevaran de hänseende
är påkallad. Med det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandena
om ytterligare förhöjning av försäkringsavdragets maximibelopp.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 290 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 238 av herr Hjalmarson m. fl. om vissa sparstimulerande
åtgärder på beskattningsväsendets område, i
vad motionerna behandlas i detta betänkande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I: 293 av herr Ohlon
m. fl. och II: 224 av herr Ohlin in. fl. om vissa lättnader i
beskattningen, in. m., i vad motionerna behandlas i detta
betänkande, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 november 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Eriksson, Söderquist,
Velander, Niklasson, Thun*, Anders Johansson, Erik Jansson och Werner*;
samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Sjölin, Vigelsbo,
Allard*, Kärrlander, Wiklund, Henriksson*, Edström, Anderson i Sundsvall
och fru Holmqvist.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

Reservationer:

I) av herrar Vetander och Edström, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:

I de —----(== utskottet s. 10 rad 6 uppifrån—rad 20 nedifrån) ----

av allmänheten.

I likhet med motionärerna anser utskottet, att en ökning av det enskilda
sparandet är synnerligen önskvärd. Varje uppslag som är ägnat att stimulera
detta sparande bör därför noggrant prövas. Vad beträffar målsparande
för bostadsanskaffning finner utskottet en uppmuntran i form av särskild
skattelättnad, på sätt motionärerna föreslagit, vara väl ägnad att befordra
ett sådant sparande. Icke minst för ungdom, som avser att ingå äktenskap,
bör denna sparform te sig ändamålsenlig och lockande. Utskottet tillstyrker
därför motionerna I: 290 och II: 238 i förevarande del.

I det av motionärerna framlagda författningsförslaget förordar utskottet
en mindre ändring av dess 3 §, varigenom detta bringas i bättre överensstämmelse
med motionernas innehåll. Avdragsrätten synes böra träda i tilllämpning
fr. o. m. 1958 års taxering.

I nämnda---—- (= utskottet s. 11 rad 5—rad 12 uppifrån)---—-

på lägenheten.

Utskottet anser visserligen, att skäl av principiell natur icke möter mot
ett fullföljande av motionärernas här ifrågavarande förslag. En avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen för skuldamortering i enlighet därmed finner utskottet
jämväl motiverad. Vissa skäl synes emellertid kunna anföras till
stöd för den meningen, att den nu berörda frågan lämpligen bör upptagas
till fortsatt övervägande i samband med det slutliga ställningstagandet till
av särskilt tillkallad utredningsman inom finansdepartementet upprättad
promemoria — närmare berörd i det följande — angående bl. a. med inkomstberäkningen
för vissa fastigheter sammanhängande frågor. Utskottet
finner sig därför icke böra för det närvarande tillstyrka bifall till motionerna,
såvitt nu är i fråga.

Utskottet övergår ----(= utskottet s. 11 rad 16 nedifrån—s. 12 rad

12 uppifrån)--- 1958 års taxering.

Motionärernas yrkanden på förevarande punkter sammanfaller i stort
med vad utredningsmannen förordat, även om syftet med dennes förslag
delvis är ett annat. Den väsentligaste skillnaden är att i motionerna 1:290
och II: 238 förordas ett särskilt avdrag från inkomst av utdelning å aktier
och andelar i ekonomiska föreningar. Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet
föreligger full överensstämmelse. Utredningsmannens förslag är
för närvarande föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn härtill anser
sig utskottet, som förutsätter att förslag på grundval därav snarast möjligt
förelägges riksdagen och att i samband därmed även frågan om aktie -

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

15

sparande göres till föremål för övervägande, icke kunna tillstyrka att en
ändring omedelbart genomförs i förevarande hänseende.

Utskottet har---(= utskottet s. 12 rad 20 uppifrån—-råd 16 nedifrån)
—-- 1957 års taxering.

I motionerna yrkas, att maximibeloppen fr. o. m. 1958 års taxering höjs
till 400 kronor för ensamstående och 800 kronor för gifta gemensamt. Förslaget
motiveras i huvudsak därmed att försäkringsavdraget blivit på grund
av den fortgående penningvärdeförsämringen och de stigande inkomsterna
i samhället otillräckligt. Utskottet finner denna motivering bärande och tillstyrker
i anslutning därtill motionsförslaget i denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte

dels i anledning av de likalydande motionerna 1:290 av
herr Ewerlöf in. fl. och II: 238 av herr Hjalmarson m. fl.
a) antaga följande

Förslag

till

förordning om bostads sparande

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som under ett eller flera av åren 1957—1961 insätter
medel i bank eller annan penninginrättning å särskilt konto
för bostadsanskaffning (bostadskonto) må åtnjuta uppskov
med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för vad
sålunda insatts efter vad nedan sägs.

2 §.

Uppskov enligt 1 § må äga rum för ett belopp av tillhopa
högst 5 000 kronor under nämnda period, dock att för äkta
makar beloppet må utgöra sammanlagt 10 000 kronor.

3 §•

Å bostadskonto insatta medel skola vara avsedda för förvärv
av eget hem eller för gäldande av insats i bostadsrättsförening.
Den omständigheten att bostaden är förenad med
utrymme för ägarens yrkesverksamhet skall ej utgöra hinder
för uppskov, som i 1 § sägs, under förutsättning att bostadsändamålet
prövas vara det väsentliga, ej heller den omständigheten
alt bostaden är uppförd å jordbruksfastighet.

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

4 §•

Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall
upptagas som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet för det
beskattningsår, då uttag från bostadskonto sker, såvida icke
de uttagna medlen under beskattningsåret använts för
ändamål som i 3 § sägs, i vilket fall skattebefrielse skall äga
rum.

Å bostadskonto insatta medel, som icke uttagits före utgången
av år 1966, skola upptagas till beskattning vid 1967
års taxering.

5 §•

Bank eller annan penninginrättning, som mottagit insättning
på bostadskonto, har att varje år före den 1 februari
underrätta taxeringsnämnd i vederbörandes hemortskommun
om sammanlagda beloppet av under nästföregående kalenderår
verkställd insättning å bostadskonto eller utbetalning
från sådant konto.

6 §•

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som
erfordras för tillämpning av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957 och
skall tillämpas första gången vid 1958 års taxering.

b) antaga följande

Förslag

till

lag om ändring av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

46 §.

2 mom. I hemortskommunen---allmän sjukförsäk ring.

Därest skattskyldig---nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall beräknas
till ett belopp av minst 150 kronor eller, om skatt -

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

17

skyldig under beskattningsåret varit gift eller levt tillsammans
med andra maken, för dem båda gemensamt till ett
belopp av minst 300 kronor. Härjämte skall gälla, att nu
avsett avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas till högre belopp
än 400 kronor-; dock att, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med andra
maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må
åtnjutas med högst 800 kronor. Avdrag med högst 800 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig under beskattningsåret
varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957, dock att äldre
bestämmelser skola gälla i fråga om 1957 års taxering samt
i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.

dels anse de likalydande motionerna I: 290 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 238 av herr Hjalmarson in. fl., i den mån
desamma i övrigt behandlas i detta betänkande, besvarade
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt;

2) att de likalydande motionerna 1:293 av herr Ohlon
m. fl. och II: 224 av herr Ohlin m. fl. om vissa lättnader i
beskattningen, i vad motionerna behandlas i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

II) av herrar Kristensson i Osby, Söderquist, Anders Johansson, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

Utskottet är helt enigt med motionärerna därom att eu ökning av det frivilliga
sparandet är ytterst önskvärd och att särskilda åtgärder i detta syfte
är påkallade. Utskottet är nämligen av den bestämda uppfattningen att till
icke ringa del torde de allvarliga svårigheter som under en följd av år kännetecknat
kapitalmarknaden och kreditförsörjningen i vårt land härröra
från ett otillräckligt sparande. Anledningen härtill torde i sin tur inte endast
slå att finna i den år från år fortlöpande penningvärdeförsämringen,
som i och för sig givetvis verkat minskande på det frivilliga sparandet, utan
också i att skattelagstiftningen verkat ogynnsamt. Skattemässiga åtgärder,
i svfte att stimulera det frivilliga sparandet eller i varje fall att motverka de
eljest negativa verkningarna, anser utskottet därför vara väl motiverade.

I de föreliggande motionerna har olika åtgärder i syfte att genom lättnader
vid beskattningen uppmuntra det frivilliga sparandet föreslagits. Utskottet
är inte berett att tillstyrka ett omedelbart genomförande av de olika upp2
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 69

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1956

slag som här lämnats. Vissa av förslagen — såsom i fråga om bostadssparandet
och den s. k. amorteringspremieringen — är enligt utskottets mening
inte tillfredsställande utformade. Med hänsyn till vikten av att en ökning
av sparandet åstadkommes, anser utskottet emellertid, att de givna uppslagen
bör prövas vidare. Det bör ske genom en utredning, som får till uppgift
att utax-beta förslag till sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område.

Vad gäller de föreslagna schablonavdragen för inkomst av en- och tvåfamilj
sfastighet samt av kapital bör dock följande beaktas. Efter del motionerna
lämnades i januari har förhållandena i väsentlig mån ändrats genom
att riksdagen beslutat att en allmän fastighetstaxering skall äga rum
1957. I syfte att lindra den ökning i beskattningen, som skulle bli en följd
av de höjda taxeringsvärdena, har genom särskild utredning framlagts förslag
om ett schablonavdrag vid den s. k. hyresvärdetaxeringen av 400 kronor
samt om höjning av avdraget vid taxering av kapitalinkomst till 200
kronor för ensamstående och 400 kronor för gifta. Dessa förslag är nu
under Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet förutsätter, att förslag om schablonavdrag
vid taxering av inkomst av eget hem samt om höjning av avdraget
vid taxeringen av kapitalinkomst skall föreläggas nästa års riksdag, och
anser därför att frågan om dessa avdrag bör ligga utanför den utredning,
som utskottet förordat ovan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 238 av herr
Hjalmarson in. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr Ohlin m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om ytterligare utredning i
syfte att åstadkomma sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område.

BG1490 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag