Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

1

Nr 52.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till taxeringsförordning, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 150, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

dels> antaga vid propositionen fogade förslag till

1) taxeringsförordning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

dels ock godkänna av föredragande departementschefen enligt samma
protokoll förordade riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation.

I föreliggande betänkande behandlar utskottet propositionen endast i de
delar densamma avser de under 2) och 3) upptagna författningsförslagen.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll i nu förevarande delar
må här anföras följande.

I propositionen föreslås, att vissa naturaförmåner av mindre värde fr. o. in.
1957 års taxering skall undantas från skatteplikt. Härigenom kan arbetsgivarnas
skyldighet att lämna kontrolluppgifter om naturaförmåner inskränkas.
I propositionen föreslås vidare att rese- och traktamentsersättningar
samt ersättningar för representationskostnader under vissa förutsättningar
undantas från arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet.

Ovannämnda, i detta betänkande behandlade författningsförslag är av följande
lydelse. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 52

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt punkt 3 av anvisningarna till 32 § samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt---avsedda utgifter.

Förmånen av----befattningshavare gällande.

Såsom intäkt upptages ej heller förmån av mindre värde, som utgått i annat
än penningar, därest förmånen kan antagas icke vara avsedd att utgöra
direkt vederlag för utfört arbete.

Anvisningar

till 32 §.

3. Såsom intäkt----här nedan).

Angående värdesättningen---därmed minskas.

Förmån som avses i 32 § 3 mom. tredje stycket kan bestå i t. ex. labatter
vid inköp av varor i arbetsgivarens rörelse, förfriskningar som utan ersättning
tillhandahållas i samband med arbetet, måltider som genom arbetsgivarens
försorg erhållas till ett lägre pris än i öppna marknaden eller nyttjanderätt
till fastighet för vilken vederlaget bestämts till obetydligt lägre
belopp än i orten gällande hyrespris. Vid bedömande av om förmånen skall
upptagas såsom intäkt skall hänsyn tagas till det sammanlagda värdet av de
förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit från samme
arbetsgivare. Hänsyn skall därvid ock tagas till den besparing i normala
levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige. För
att förmånen icke skall upptagas såsom intäkt gäller vidare den förutsättningen
att förmånen icke framstår som ett med lön eller pension jämförbart
vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet el. likn. eller ock
utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet varom
fråga är. Äger den skattskyldige mot avstående av förmånen erhålla ersättning
i penningar, bör förmånen i regel betraktas såsom avsedd att utgöra
direkt vederlag för utfört arbete. 1

1 Senaste lydelse av 32 § 3 mom. se 1954:252 samt av punkt 3 av anvisningarna till 32 § se
1940:876.

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956 3

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen
icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering eller beträffande
eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

Härigenom förordnas, att 33 § 1 och 2 mom., 37 § 1 mom. samt 52 § taxeringsförordningen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

33 §.

1 mom. Till ledning---följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kommunal
myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk
förening, fond,
stiftelse och annan juridisk
person än dödsbo,

c) fysisk person och
dödsbo, som bedrivit
rörelse eller jordbruk,
däri inbegripet skogsbruk,
i fråga om förmåner,
som utgått från
sådan förvärvskälla,
samt

d) fysisk person och
dödsbo, som innehaft
annan fastighet, i fråga
om förmåner, som utgått
från sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den
uppgiftsskyldige innehaft
anställning eller
uppdrag eller utfört
tillfälligt arbete eller
som av den uppgiftsskyldige
åtnjutit pension,
livränta eller periodiskt
utgående ersättning,
ävensom den
som åtnjutit förmån
från personalstiftelse
eller annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, annan
ersättning eller förmån, oavsett
huruvida denna utgått
kontant eller såsom naturaförmån
samt oavsett om densamma
utgör ersättning för
kostnader, som mottagaren
haft att bestrida. Har mottagaren
haft att erlägga vederlag
för åtnjuten naturaförmån,
skall uppgift om förmånen
och vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån
i anledning av tillfälligt arbete,
om det som mottagaren
sammanlagt åtnjutit haft ett
lägre värde än 100 kronor
för hela året,

c) ersättning och förmån
till någon i anledning av tillfälligt
arbete å annan fastighet
än jordbruksfastighet,
om vad som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 500
kronor för hela året och det
icke utgör avdragsgill omkostnad
i förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare,
som enligt lag varit

Senaste lydelse se 1955:356.

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Uppgiftsskyldig

Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

bokföringsskyldig, av ersättning
för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt av
rörelse för mottagaren,

e) av statlig myndighet utgiven
förmån, som icke utgör
skattepliktig intäkt för mottagaren,

f) förmåner i annat än penningar,
om det som mottagaren
i sådant hänseende sammanlagt
från den uppgiftsskyldige
åtnjutit, efter avdrag
för vederlag, uppenbarligen
haft ett värde icke överstigande
400 kronor för helt
år räknat,

g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjorda
utlägg som sammanlagt icke
överstiga 500 kronor, traktamentsersättning
vid vistelse
i tjänsten utom tjänstgöringsorten
med sammanlagt högst
500 kronor och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande 500 kronor,
samt

h) förmån från stiftelse,
om vad som utgivits uppenbarligen
icke utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren.

2. Fysisk person — Den å--— skatte- Om uppgiftens---

— — enligt uppbörds-förordningen.

avdrag verkställts.

1. sägs.

3. Försäkringsanstalt

Den som---

be-

Utgivet belopp.

och understödsförening.

loppet föreligger.

4. Den som---

Den till---

av-

Det utbetalda beloppet.

mönster o. dyl.

giften utbetalts.

5. Den som —--

Den från--—

in-

Utgivet vederlag — —

därom förordnat. köp skett. eller annat.

Undantag: vederlag — —
— bokföringsskyldig rörelseidkare.

0. Den som---

därom förordnat.

7. Den som--—

därom förordnat.

Den som —--ägt

rum.

Den som —--för sålt

egendom.

Vederlag som —---av tal

träffats.

Ersättning eller — — —
finnes tillgänglig.

(j Bevillningsutskottets betänkande nr 52 ur 1956

2 mom. Vid avlämnande—----iakttagas följande.

Avser sådan---förmånen utgått.

I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktamentsersättning,
skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels
traktamentsersättning jämte antalet dagar för vilka traktamentsersättning
utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans
efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön
och vad som avdragits.

Har arbetsgivare---sålunda uppburits.

I kontrolluppgift ----preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling--- -— före taxeringsåret.

Uppgift skall —--lämpad blankett.

37 §.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift enligt
33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxeringsnämnd,
som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen eller
uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller till länsstyrelsen i det län,
den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har egen uppbördsförvaltning,
magistraten eller kommunalborgmästaren i den stad eller landsfiskalen
i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum. Uppgifter,
som avses i 33 § 1 mom. punkterna 5—7, skola dock avlämnas till länsstyrelsen
i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. I fall, som avses i 33 §
3 inom., skall därjämte iakttagas, att uppgifterna jämte därtill hörande
sammandrag städse skola avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens
allmänna självdeklaration må avlämnas.

Vad i---äga rum.

Uppgifter enligt----uppgifter avser.

52 §.

För taxering —---eller överförmyndare.

Vad nu---- till envar.

Är handling,---- utan bifall.

Efter ansökan — ---tredje styckena.

Befattningshavare vid riksskattenämnden äger, i den mån nämndens
ordförande förordnar därom, i fråga om handlingar och uppgifter som avses
i denna paragraf, samma befogenhet som taxeringsintendent.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1056 7

Av de till utskottets behandling hänvisade, i anledning av propositionen
väckta motionerna har utskottet till behandling i förevarande
sammanhang upptagit de likalydande motionerna I: 609 av herrar
Magnusson och Ebbe Ohlsson samt II: 799 av herrar Edström och Strandh,
vari hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta, att 37 § 2 mom.
andra stycket i det förslag till taxeringsförordning, som framlagts i Kungl.
Majrts proposition nr 150 till innevarande års riksdag, liksom ock 33 § 2
mom. andra stycket i det i samma proposition framlagda förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)
skall erhålla följande lydelse:

Avser sådan förmån, varom i 1 mom. första och andra punkterna förmäles,
endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd, för
vilken förmånen utgått. Om fullgörandet av denna uppgiftsskyldighet är
förenad med betydande svårighet för uppgiftslämnaren, må dock i stället
meddelas, huruvida förmånen avsett hela året eller del av året.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
till utskottet hänvisade, vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 309 av herr Spetz och II: 233 av herrar
Strandh och Sjölin, vari hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa om översyn av § 33 i gällande taxeringsförordning i avsikt att
få dess bestämmelser i bättre överensstämmelse med sunt förnuft och allmänt
rättsmedvetande»; ävensom

B) de likalydande motionerna I: 438 av herrar Magnusson och Svärd
samt II: 568 av herr Edström, vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t efter den utredning som
härför kan anses erforderlig måtte snarast och senast 1957 förelägga riksdagen
förslag till sådan ändring av 32 § kommunalskattelagen och 33 §
taxeringsförordningen, att skatteplikt respektive uppgiftsskyldighet endast
skall föreligga beträffande ersättning för kostnader som bestritts i tjänsten
då någon intressegemenskap kan anses föreligga mellan uppgiftsskyldig
och skattskyldig samt beträffande åtnjutna naturaförmåner då värdet
härav överstiger visst minimibelopp».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 438, II: 233 och II: 799.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 47 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat alt till innevarande års höstriksdag uppskjuta behandlingen
av föreliggande proposition jämte vid vårsessionen väckta motioner i
ämnet.

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Med skrivelse den 9 december 1955 bar riksskattenämnden meddelat,
att nämnden utfärdat anvisningar för taxeringsmyndigheterna angående
kontrolluppgifter från arbetsgivare enligt 33 § gällande taxeringsförordning.
Under framhållande av att nämnden inte anser frågan om arbetsgivares
uppgiftsskyldighet jämlikt nämnda författningsrum slutgiltigt löst
genom dessa anvisningar har nämnden anmält ärendet för den utredning
samt de vidare åtgärder vartill må finnas anledning.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen, såvitt
de behandlas i detta betänkande, hänvisar utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Redogörelsen härutinnan återfinns under rubriken »Vissa med
inkomst av tjänst sammanhängande frågor» å sid. 325—335 i propositionen.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I de likalydande motionerna I: 309 och II: 233 erinras om att, sedan vid
1955 års riksdag ändringar vidtagits bl. a. i 33 § taxeringsförordningen, riksskattenämnden
till 1956 års taxering fastställt nytt formulär till blankett,
avseende uppgifter rörande löneförmåner in. in. från arbetsgivare. På grund
av de detaljuppgifter av olika slag, som skulle lämnas i blanketten, hade
mot densamma riktats kritik såväl från arbetsgivare som anställda. Sedermera
hade riksskattenämnden utfärdat tillämpningsföreskrifter till ledning
för taxeringsmyndigheterna vid 1956 års taxering, innebärande att skattepliktig
naturaförmån och resekostnadsersätlning icke skulle anses föreligga
vid bagatellartade belopp. Vidare gavs möjlighet för vissa större arbetsgivare,
hos vilka det med hänsyn till bokföringens uppläggning skulle vara
förenat med stora svårigheter att redan för beskattningsåret 1955 lämna begärda
uppgifter, att hos vederbörande taxeringsintendent erhålla närmare
anvisningar angående sättet för uppgiftsskyldighetens fullgörande. Härigenom
syntes arbetsgivarna i viss mån ha beretts lättnad i det merarbete, som
följde med en generell uppgiftsskyldighet, men den vunna lösningen medförde
flera olägenheter. Sålunda saknade föreskrifterna stöd i taxeringsförordningen,
och de måste utfärdas för varje år. Det vore vidare enligt motionärernas
uppfattning synnerligen olämpligt med tillämpningsföreskrifter och
underhandsbesked i olika former, vilka icke hade uttryckligt stöd i gällande
taxeringsförordning. Ett sådant förfaringssätt kunde medföra olikformighet
och godtycke beroende på vederbörande taxeringsmyndigheters uppfattning
vid tolkningen av dessa föreskrifter. Då uppgiftsskyldigheten framstode såsom
alltför detaljerad och rigorös och dåligt korresponderade med vad folk
i allmänhet ansåge, att en sådan skyldighet skulle innebära, borde bestämmelserna
i 33 § taxeringsförordningen bli föremål för översyn.

Även i de likalydande motionerna I: 138 och II: 568 har kritik riktats mot
de genom 1955 års beslut vidtagna ändringarna i 33 § taxeringsförordningen.
Motionärerna anför att genom detta beslut en vidgad uppgiftsskyldighet

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956 9

ålagts arbetsgivare. De nya bestämmelserna hade sin grund i kommunalskattelagens
stadganden i 32 §. Sålunda skulle enligt punkt 3 av anvisningarna
till 32 § såsom intäkt upptas värdet av de förmåner den skattskyldige
åtnjöte, därest han icke skulle varit berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna
för förmånernas förvärvande för den händelse han själv förskaffat
sig dem. Vidare skulle enligt punkt 4 av samma anvisningar ersättning, vilken
anvisats för vissa med tjänsten förenade kostnader som av den skattskyldige
måst bestridas, upptas som intäkt i deklarationen, medan de omkostnader
som skulle bestridas därmed finge dras av såsom omkostnader för
tjänsten eller uppdraget. Enligt motionärernas mening funnes det anledning
att göra erinringar mot den omfattning i vilken uppgifter sålunda skulle avlämnas
av arbetsgivare. Det kunde ifrågasättas huruvida de nya bestämmelserna
vore ägnade att medföra förhöjd effektivitet av taxeringskontrollen i
sådan omfattning att detta uppvägde de nackdelar som uppstode i form av
ökade administrativa bördor för de uppgiftsskyldiga. I de allra flesta fall
saknades anledning till antagande, att den ersättning den skattskyldige
erhölle för av honom bestridda omkostnader skulle överstiga de verkliga
kostnaderna. Arbetsgivaren hade själv intresse av att icke ge för hög ersättning
och den kontroll han utövade måste vara effektivare än den taxeringsnämnden
kunde åstadkomma. Endast om man hade anledning antaga, att
arbetsgivaren avsiktligt utgåve ersättning utöver vad som motsvarade de faktiska
omkostnaderna för att möjliggöra att viss den anställdes inkomst undandrages
från beskattning, fyllde den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten
någon funktion. Rådde det sålunda någon form av intressegemenskap mellan
den uppgiftsskyldige och den anställde, kunde obligatorisk uppgiftsskyldighet
rörande utgivna omkostnadsersättningar vara motiverad. I övrigt borde
det vara tillräckligt med den möjlighet taxeringsmyndigheterna hade att få
fram uppgifter efter förfrågan. Enligt motionärernas mening borde därför
en ändring av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen komma till
stånd, åtföljd av motsvarande ändringar av 33 § taxeringsförordningen.

I de fall då den skattskyldige åtnjöte smärre naturaförmåner av arbetsgivaren
utan att behöva utge någon eller i varje fall icke full ersättning därför,
ledde ett konsekvent fullföljande av bestämmelserna i 33 § taxeringsförordningen
till ett orimligt merarbete för såväl uppgiftsskyldiga som taxeringsmyndigheter
utan att nämnvärd vinst gjordes från fiskalisk synpunkt.
Riksskattenämnden hade visserligen i meddelade anvisningar uttalat, att
förmåner som motsvarade endast smärre belopp ej skulle behöva uppges,
men något stöd härför syntes icke kunna hämtas ur 33 § taxeringsförordningen.
Ett dylikt undantag borde rätteligen göras genom ändringar i kommunalskattelagen
och icke åstadkommas i administrativ ordning. Även ur
denna synpunkt förelåge anledning alt ompröva bestämmelserna i anvisningarna
till 32 !; kommunalskattelagen. En lämplig utväg vore måhända
att fastställa visst minimibelopp för alt förmånen skulle uppges. Eu sådan

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

anordning skulle väl överensstämma med de förenklingssträvanden på
beskattningens område som kommit till uttryck under senare år.

I de likalydande motionerna I: 609 och II: 799 har anförts bl. a. följande.
Propositionsförslagen innebure att den sedan länge gällande föreskriften,
att om uppgift till ledning vid annans taxering angående avlöning, arvode
in. m. avsåge sådan förmån under endast en del av året, upplysning skulle
meddelas om den tidrymd, för vilken förmånen utgått. Beträffande vissa
slag av anställningar hade emellertid arbetsgivaren haft betydande svårigheter
att ange den ifrågavarande tidrymden. Uppgiftsskyldigheten måste i
allmänhet fullgöras av företagens centrala förvaltningar, men dessa kunde
t. ex. inom en anläggningsindustri med en mängd arbetsplatser av mycket
varierande storleksordning ofta icke utan betydande omgång och besvär
införskaffa exakta tidsuppgifter från de olika arbetsplatserna, och del primärmaterial,
varur uppgifterna skulle hämtas, vore icke alltid fullständigt
och tillförlitligt. Det inträffade inte sällan, att arbetare utan föregående
anmälan utebleve från arbetet, och den lokala arbetsledningen visste inte,
huruvida fråga vore om en tillfällig bortovaro, beroende t. ex. på sjukdom,
eller om vederbörande definitivt lämnat arbetet. Särskilt inom anläggningsindustrien
vore det inte ovanligt, att en person med längre eller kortare
avbrott arbetade hos ett och samma företag under ett flertal perioder under
året. Att exakt redovisa dessa tidsperioder innebure ofta för uppgiftslämnaren
ett betungande arbete, medan värdet därav ur kontrollsynpunkt
syntes tämligen ringa. Liknande svårigheter förelåge i stor utsträckning
även inom skogsindustrien, särskilt i fråga om ersättning för körslor, eftersom
den som utförde dessa vanligen hade möjlighet att inom vissa gränser
själv bestämma tidpunkten för arbetets utförande.

Taxeringsmyndigheterna hade i allmänhet beaktat dessa svårigheter. På
hemställan av arbetsgivare, för vilka en rigorös tillämpning av den ifrågavarande
bestämmelsen skulle verka särskilt betungande, hade myndigheterna
i vissa fall godkänt, att å löneuppgifterna meddelats, huruvida den
uppburna förmånen avsett hela året eller del av året. I andra fall hade
arbetsgivaren angivit tidrymden approximativt t. ex. »januari—mars», vilket
även godkänts av taxeringsmyndigheterna.

Den ifrågavarande föreskriften syntes nu böra uppmjukas i överensstämmelse
med vad som sålunda enligt praxis i allmänhet tillämpats. Värdet
ur kontrollsynpunkt av att erhålla uppgift om den tidrymd en avlöningsförmån
avsåge stode icke i rimlig proportion till det arbete detta obligatoriska
uppgiftslämnande medförde. Taxeringsmyndigheterna kunde alltid,
om så i visst fall vore påkallat, genom anmaning införskaffa kompletterande
uppgifter.

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Utskottet. De i den föreliggande propositionen upptagna med 2) och 3)
betecknade författningsförslagen avseende ändringar i kommunalskattelagen
och i 1928 års taxeringsförordning har förordats skola träda i kraft
omedelbart efter utfärdandet av vederbörande författningar och äga tillämpning
med avseende å 1957 års taxering. Enligt det förstnämnda författningsförslaget
skulle under vissa förutsättningar naturaförmåner av mindre
värde undantas från skatteplikt. Förslaget om ändring i taxeringsförordningen
återigen innehåller inskränkningar i arbetsgivarnas skyldighet att
lämna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering, vilken uppgiftsplikt
i nu föreslagen omfattning första gången skall ha fullgjorts senast
den 31 januari nästa år. Då arbetet därmed på många håll torde påbörjas
i god tid före årsskiftet, bör ändrade bestämmelser i ämnel snarast möjligt
bringas till allmänhetens kännedom. För att så skall kunna ske har utskottet
ansett sig böra behandla dessa förslag separat och icke vänta därmed
till dess det mer omfattande förslaget till ny taxeringsförordning — i vilket
föreslås motsvarande ändringar i uppgiftsskyldigheten — slutbehandlats.

Som i propositionen närmare utvecklats genomfördes förra året vissa utvidgningar
i skyldigheten att lämna kontrolluppgifter till ledning vid annans
taxering. Utvidgningarna tog i främsta rummet sikte på att möjliggöra
en ökad kontroll över rörelseidkares och jordbrukares deklarationer.
1 fråga om rörelseidkares och jordbrukares skyldighet att lämna uppgifter
om anställdas avlöningsförhållanden gjordes i sak föga ändring i de tidigare
gällande reglerna. Det underströks emellertid i förarbetena till lagstiftningen,
att uppgiftsskyldigheten — liksom tidigare — omfattade alla
förmåner och alltså även naturaförmåner av olika slag. Därmed avsågs dock
ej att ändra den praxis som tidigare utbildat sig, nämligen att uppgiftsskyldigheten
ej ansågs behöva iakttagas beträffande mer bagatellartade
naturaförmåner och liknande. Av skäl som redovisats i propositionen har
föredragande departementschefen nu funnit anledning överväga om inte
den i taxeringsförordningen föreskrivna skyldigheten att utan anmaning
lämna kontrolluppgifter rörande anställda lämpligen borde uttryckligen inskränkas.
Därvid har departementschefen ansett det inte vara tillräckligt
att ändringar vidtogs enbart i de bestämmelser som reglerade denna uppgiftsplikt,
vilka bestämmelser återfinns i 33 § taxeringsförordningen. Omfattningen
av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet hade ett klart samband
med hur de materiella reglerna om beskattning av inkomst av tjänst vore
utformade. Med ett bibehållande av nuvarande regler i detta hänseende och
med eu inskränkning av uppgiftsskyldigheten enligt taxeringsförordningen,
skulle följden blott bli att taxeringsnämnderna skulle anse sig förpliktade
att i annan ordning inhämta upplysningar huruvida förmåner utgått som
i princip vore av skattepliktig natur. Om något skulle vara att vinna
genom att inskränka arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet, vore det därför
ofrånkomligt att parallellt härmed ändra de materiella reglerna.

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år t956

I frågan hur en sådan ändring skulle genomföras har departementschefen
framhållit att det mötte åtskilliga svårigheter att på ett lämpligt sätt
avväga de materiella bestämmelserna i ämnet, så att den önskade förenklingen
erhölles. De materiella bestämmelserna, som i huvudsak återfunnes
i 32 § kommunalskattelagen och anvisningarna till samma paragraf, byggde
på den i och för sig riktiga tanken, att värdet av alla förmåner som utginge
i tjänsten, oavsett deras beskaffenhet, skulle upptas som intäkt. Även om
vissa undantag från denna regel gjorts i lagstiftning och i praxis, låge i
sakens natur, att mera väsentliga avsteg rimligen inte kunde göras från
principen om naturaförmåners likställighet med lön i pengar. Dock syntes
vissa förenklingar möjliga. En naturlig utgångspunkt erbjöde härvid de
fall i vilka enligt praxis skatteplikt inte ansetts föreligga. Gemensamt för
dessa fall vore att de avsåge förmåner, som i själva verket inte, eller i vart
fall inte i första hand, vore avsedda att utgöra ersättning för utfört arbete,
utan fastmera hade karaktär av åtgärder, som arbetsgivaren vidtoge för att
skapa trivsel i arbetet. Det kunde också röra sig om förmåner som utginge
på grund av sedvana inom yrket eller liknande. Förmånerna vore i regel
av ganska ringa ekonomiskt värde eller innebure i vart fall inte någon
nämnvärd besparing av levnadskostnader för mottagaren. Det borde icke
väcka betänkligheter att genom uttryckliga föreskrifter från beskattning
undanta förmåner av nu angivet och därmed likartat slag.

När det gäller den närmare utformningen av de föreslagna inskränkningarna
i skatteplikten innebär förslaget att man inte gör någon ändring i de
fall då praxis nu medger skattefrihet. Emellertid medför förslaget därutöver
en inte obetydlig utvidgning av det skattefria området. Sålunda kommer
därunder att inbegripas åtskilliga fall i vilka den anställde har att erlägga
ett vederlag som något understiger det motsvarande marknadspriset. Såsom
exempel härpå har i propositionen angivits subventionerade luncher
o. d., varurabatter som är något större än för andra kunder, tjänstebostäder
med en hyra något understigande hyrespriset i orten samt rätt att privat
använda arbetsgivaren tillhörig bil för en ersättning som endast är obetydligt
lägre än de verkliga kostnaderna. Det blir också klarlagt, att skatt
inte skall utgå för värdet av förfriskningar o. d., som utan ersättning tillhandahålles
i samband med arbetet.

För att underlätta tillämpningen av de föreslagna reglerna, upptagna i
32 § kommunalskattelagen, har departementschefen vidare förordat att
innebörden av dessa närmare belyses genom ett tillägg till anvisningarna
till nämnda paragraf. Som närmare framgår av författningstexten har i
dessa anvisningar intagits exempel på de förmåner som avses skola kunna
bli skattefria. Vidare har där närmare utvecklats vad som åsyftas, när det
krävs att förmånerna skall vara av mindre värde och alt det skall kunna
antagas att förmånen icke är avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört
arbete. Beträffande värdet anges, att hänsyn skall tas till det sammanlagda

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

värdet av de förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit
från arbetsgivaren. Hänsyn skall därvid även tas till den besparing i
normala levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige.
Vidare föreskrives i det föreslagna tillägget att förmånen i regel
bör beskattas, om den skattskyldige kan få ersättning i pengar mot avstående
av förmånen.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till den uppfattning, som sålunda
kommit till uttryck i propositionen. Ur strängt principiell synpunkt
föreligger det givetvis inte anledning att i beskattningshänseende göra åtskillnad
mellan värdet av erhållna naturaförmåner och kontant ersättning.
Träffar emellertid beskattningen förmåner av sådan art, att de av de skattskyldiga
inte med rätta uppfattas som avlöningsförmåner utan mera har
karaktär av åtgärder för att stimulera de anställda till bättre arbetsprestationer
eller för att underlätta och skapa trivsel i arbetet och liknande, föreligger
emellertid enligt utskottets mening starka skäl att göra avsteg från
principen om naturaförmåners likställighet i beskattningshänseende med
kontantersättning. Detta så mycket mer som man redan enligt gällande
lagstiftning och praxis beträtt denna väg, även om detta skett endast beträffande
vissa särskilt angivna förmåner. Att man härvidlag — bl. a. med
hänsyn till faran för missbruk — måste begränsa skattefriheten till förmåner
av mindre värde, torde vara uppenbart.

Enligt utskottets uppfattning är den i propositionen föreslagna lösningen
av ifrågavarande spörsmål — även om den inte är helt invändningsfri —
den mest ändamålsenliga av de möjligheter som f. n. står till buds. Det
torde ligga i sakens natur att bestämmelser av denna art kommer att bli
föremål för olika bedömanden och därigenom kommer att vålla beskattningsmyndigheterna
ett visst merarbete, särskilt innan en fastare praxis
hunnit bildas. Sett på lång sikt torde dock de föreslagna bestämmelserna
leda till en viss lättnad i taxeringsarbetet och således ligga i linje med de
senare årens strävanden att förenkla deklarations- och taxeringsarbetet.
Med hänsyn till önskvärdheten att från första början samma normer i huvudsak
tillämpas i hela landet vill utskottet i detta sammanhang starkt
understryka angelägenheten av att riksskattenämnden — som förutsatts i
propositionen — genom vägledande uttalanden skapar förutsättningar för
eu enhetlig tillämpning.

Gentemot den närmare utformningen av de föreslagna bestämmelserna har
utskottet icke funnit anledning till erinran. Genom de exempel som enligt
förslaget skall intagas i tillägget till punkt 3 av anvisningarna til! 32 g
kommunalskattelagen torde ha angivits de vanligaste fall, då förmåner av
hithörande art förekommer. Utskottet vill endast tillägga att sådana förmåner
som blommor och presenter i natura av mindre värde till anställda
på bemärkelsedagar o. d., vilka förmåner redan nu i praxis torde lämnas
obeskattade, enligt de föreslagna bestämmelserna skulle bli skattefria.

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Utskottet övergår härefter till frågan om inskränkning i arbetsgivares
uppgiftsplikt såvitt avser naturaförmåner i allmänhet.

Propositionsförslaget innebär härutinnan att uppgift inte skall behöva
lämnas om förmåner i annat än pengar, när vad mottagaren i sådant hänseende
sammanlagt åtnjutit, efter avdrag för vederlag från mottagaren,
uppenbarligen haft ett lägre värde än 400 kronor för helt år räknat. Detta
gäller icke endast då förmånen är av sådan art att den jämlikt de föreslagna
bestämmelserna i 32 § kommunalskattelagen jämte anvisningar skulle bli
skattefri utan även i andra fall. Beloppet 400 kronor har enligt departementschefen
valts med tanke på vad som enligt nämnda bestämmelser i
kommunalskattelagen i åtskilliga fall kunde tänkas bli bedömt som skattefritt.
Det framhålles emellertid alt detta belopp i och för sig inte innebure
någon norm för värdet på de intäkter som genom de föreslagna bestämmelserna
i kommunalskattelagen undantoges från beskattning, utan vad som
vore att anse som skattefritt enligt de nya reglerna borde förbehållas praxis
att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Utskottet finner önskvärt att arbetsgivarens uppgiftsskyldighet lindras
där så kan ske utan att kontrollmöjligheterna alltför mycket beskäres och
finner den nu berörda föreslagna bestämmelsen ur dessa synpunkter lämpligt
avvägd. Emellertid anser utskottet sig böra understryka att undantaget
från uppgiftsplikt är avsett att gälla endast i de fall där det är uppenbart
att nettovärdet av samtliga nu ifrågavarande naturaförmåner understiger
400 kronor för hela året. Vidare bör särskilt framhållas, att den omständigheten
att förmåner av lägre värde än 400 kronor icke upptagits på kontrolluppgift
för den skattskyldige inte föranleder att han kan underlåta
deklarera förmånen. Härför fordras att förmånen är skattefri enligt de
föreslagna bestämmelserna i kommunalskattelagen. I tveksamma fall bör
därför den skattskyldige i sin deklaration ange att förmåner utgått.

I fråga om arbetsgivares uppgiftsskyldighet föreslås i propositionen slutligen
vissa undantag, avseende reseersättningar, traktamenten och ersättningar
för representationskostnader. Därvid förutsättes emellertid att det beträffande
rese- och representationsersättningar inte är fråga om annat än ersättningar
för gjorda utlägg samt, i vad angår traktamenten, att dessa utgått
vid vistelse i tjänsten utom den vanliga tjänstgöringsorten. Om angivna
förutsättningar uppfyllts skulle enligt vad som föreslagits i propositionen
llPP&ift inte behöva lämnas om resekostnader, som sammanlagt inte överstiger
500 kronor. Motsvarande föreslås skola gälla traktaments- resp. representationsersättningar.

Icke heller gentemot sist berörda förslag har utskottet funnit anledningtill
erinran. Det är enligt utskottets mening tillräckligt att uppgifter i före -

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

15

varande hänseende kan fås efter anmaning. Utskottet förutsätter att anmaningsförfarande
kommer till användning så snart det kan misstänkas att
undantagsbestämmelserna missbrukas på det sätt att kontanta löneförmåner
betecknas såsom rese- eller representationsersättning eller såsom traktamente.

I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 309 och II: 233 har yrkats
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om översyn av 33 § i gällande
taxeringsförordning i avsikt att få dess bestämmelser i bättre överensstämmelse
med sunt förnuft och allmänt rättsmedvetande. Vidare har
i de likaledes vid riksdagens början väckta motionerna 1:438 och 11:568
hl. a. yrkats att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag till sådan ändring av vederbörande författningsbestämmelser
att skatteplikt resp. uppgiftsskyldighet beträffande åtnjutna naturaförmåner
skulle föreligga endast då värdet därav överstege visst minimibelopp.

Då syftet med de nämnda motionsyrkandena får anses tillgodosett genom
de av utskottet tillstyrkta ändringarna i 32 § kommunalskattelagen och
33 § taxeringsförordningen, får utskottet hemställa att motionerna 1:309
och 11:233 ävensom motionerna 1:438 och 11:568 i förevarande del inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionerna I: 438 och II: 568 har emellertid även yrkats att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t efter utredning
måtte snarast och senast 1957 förelägga riksdagen förslag till sådan
ändring av 32 § kommunalskattelagen och 33 § taxeringsförordningen, att
skatteplikt respektive uppgiftsskyldighet endast skall föreligga beträffande
ersättning för kostnader som bestritts i tjänsten då någon intressegemenskap
kan anses föreligga mellan uppgiftsskyldig och skattskyldig.

Enligt utskottets mening är det inte lämpligt att låta skatteplikten för
ifrågavarande ersättningar bli beroende på relationerna mellan arbetsgivaren
och den anställde. En regel av den innebörd som ifrågasatts i de förevarande
motionerna skulle nämligen i många fall — även där intressegemenskap
mellan arbetsgivaren och den anställde inte förelåge — leda till att
kostnadsersättningarna utginge med väl tilltagna belopp medan lönen
i övrigt minskades. Om riksdagen antar de undantagsbestämmelser som utskottet
tidigare förordat rörande de vanligaste fallen av kostnadsersättningar,
nämligen rese- och traktamentsersättningar och representationsersättningar,
behöver uppgift utan anmaning lämnas endast om ersättningen
överstigit 500 kronor. Att härutöver inskränka uppgiftsplikten för kostnadsersättningar
bör enligt utskottets mening inte komma i fråga, innan erfarenhet
vunnits hur de nya bestämmelserna kommer att fungera i praktiken.

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Utskottet avstyrker därför motionerna I: 438 och II: 568 även i förevarande
del.

I motionerna I: 609 och II: 799 har hemställts om ändring av bestämmelsen
i 33 § 2 mom. taxeringsförordningen att om avlöningsförmån avsett
endast en del av året, upplysning skall lämnas om den tidrymd, för vilken
förmånen utgått. Syftet med den av motionärerna ifrågasatta ändringen
är att inskränka skyldigheten att angiva tidrymden, då detta är förenat med
betydande svårighet för uppgiftslämnaren. I sådant fall skulle i stället meddelas
om förmånen avsett hela eller en del av året.

I anledning av vad sålunda yrkats får utskottet till en början understryka
att den i motionerna åsyftade bestämmelsen oförändrad gällt sedan tillkomsten
av den nu gällande taxeringsförordningen utan att ha vållat några
direkta olägenheter. Något stöd för en så omfattande uppgiftsplikt som motionärerna
ansett möjlig enligt den nuvarande ordalydelsen torde inte kunna
utläsas av densamma och såvitt känt är har taxeringsmyndigheterna aldrig
påfordrat en sådan tillämpning. Utskottet, som förutsätter att taxeringsmyndigheterna
i de i motionerna omnämnda fallen och liknande liksom
hittills nöjer sig med approximativa uppgifter, anser med hänsyn till det
anförda skäl inte föreligga för ändring av den berörda bestämmelsen. Utskottet
hemställer därför att motionerna I: 609 och II: 799 inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 150, i vad densamma behandlas i detta betänkande
och med avslag å de likalydande motionerna 1: 438
av herrar Magnusson och Svärd samt 11:568 av herr Edström,
i vad motionerna avser 32 § kommunalskattelagen,
för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

B) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 150, i vad densamma behandlas i detta betänkande
och med avslag å de likalydande motionerna 1: 438 av
herrar Magnusson och Svärd samt II: 568 av herr Edström, i
vad motionerna avser 33 § taxeringsförordningen, ävensom
de likalydande motionerna I: 609 av herrar Magnusson och
Ebbe Ohlsson samt II: 799 av herrar Edström och Strandh,
i vad motionerna avser 33 § 2 mom. taxeringsförordningen,
för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); samt

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

C) att de likalydande motionerna I: 309 av herr Spetz
samt II: 233 av herrar Strandh och Sjölin måtte, i den mån
de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 6 november 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Franzon, Eriksson,
Snygg, Söderquist, Velander, Niklasson, Werner och Falk*; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle*, Kristensson i Osby,
Orgård*, Nilsson i Svalöv, Sjölin, Brandt, Strandh*, Henriksson, Jansson i
Aspeboda och Andersson i Essvik.

*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 sand. Nr 52