Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
1
Nr 193
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för
begränsande av statsverksamheten m. m. och om en
allmän översyn av den civila och militära statsförvaltningen.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ewerlöf m. fl. (I: 241) och den andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (11:375), har hemställts, att riksdagen måtte a) uttala
att planmässiga åtgärder i syfte att begränsa statsverksamheten och dämpa
riskerna för nya utgiftsstegringar enligt dess mening är ofrånkomliga
samt att målsättningen därvid bör vara en sänkning av de sammanlagda
löpande utgifterna utanför försvarets, folkpensionernas och barnbidragens
område; b) anhålla att Kungl. Maj:t tillkallar en deputation
ur riksdagen med uppgift dels att bistå vid fastställandet av schematiska
besparingsnormer, avsedda att bilda underlag för begränsnings- och besparingsarbetet
inom statsverksamhetens olika grenar, samt dels att deltaga
i prövningen av framkomna förslag, som kan medföra besparingar på både
drift- och kapitalbudget.
Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Gustaf Elof sson och Herbert Hermansson (I: 338) och den
andra inom andra kammaren av herrar Adolfsson och Ericsson i Näs
(11:365), hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en allmän översyn av förvaltningen, den civila såväl som
den militära, i överensstämmelse med motionernas syfte.
Beträffande motiveringen för de framställda förslagen får utskottet hänvisa
till motionerna I: 241 och II: 365.
Efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning har utlåtanden
avgivits över motionerna 1:241 och 11:375 av statskontoret, statens organisalionsnumnd,
statens sakrevision och riksräkenskapsverket samt över
motionerna I: 338 och II: 365 av statskontoret, statens organisationsnämnd,
statens sakrevision (gemensamt med utlåtandet över motionerna I: 241 och
11:375) och försvarets civilförvaltning. Ifrågavarande utlåtanden finnes
fogade såsom bil. A—G vid detta utlåtande.
Bihung till riksdagens protokoll 1955. 6 saml. Nr 193
2
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
Utskottet. De nu väckta motionerna är i allt väsentligt av samma innebörd
som de vid 1952, 1953 och 1954 års riksdagar väckta s. k. besparingsmotionerna.
Såvitt utskottet kunnat finna, har sedan utskottet senast hade att taga
ställning till de hithörande problemen intet inträffat som kan ge utskottet
anledning till ett ändrat ståndpunktstagande härvidlag. I vad motionerna
tar sikte på begränsningen av de statliga arbetsuppgifterna finner sig utskottet
sålunda i likhet med flertalet av de hörda myndigheterna böra peka på
den verksamhet i syfte att nå förenklingar och besparingar, som sedan länge
utövas av främst statens sakrevision och statens organisationsnämnd. Såsom
utskottet senast i fjol underströk, är det vidare ytterst en avvägningsfråga,
i vilken omfattning och med vilken styrka besparings- och rationaliseringsarbetet
bör bedrivas. Utskottet vill i detta sammanhang än en gång framhålla,
att utskottet inte finner tanken på en generell besparingsnorm såsom
utgångspunkt för vidtagande av begränsningar i statsverksamheten acceptabel.
Inte heller kan utskottet finna sannolikt att en särskild budgetdeputation
skulle kunna fylla någon verklig funktion, när det gäller planering
av budgetarbetet. Ett förhandsbedömande från riksdagens sida av aktuella
besparingsnormer eller anslagsäskanden, på sätt i motionerna 1:241 och
11:375 förordats, synes utskottet varken lämpligt eller motiverat.
I övrigt finner sig utskottet i tillämpliga delar kunna hänvisa till innehållet
i sina tidigare i ämnet avgivna utlåtanden, nämligen nr 205 vid 1952
års riksdag, nr 191 och 192 vid 1953 års riksdag samt nr 173—175 vid 1954
års riksdag.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 241 och II: 375 samt I: 338 och II: 365
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 december 1955
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Iwar Anderson, Näsgård,
Leander, Boman, fröken Andersson, herrar Näsström, Pålsson, Sundelin,
Gustaf Andersson, Einar Persson, Erik Svedberg, Axel Andersson,
Holmqvist och Rikard Svensson; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Ståhl, Rubbestad, Åkerström,
fröken Elmén, herrar Persson i Växjö, Nihlfors, Svensson i Alingsås, Gus
-
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
3
tafsson i Stockholm, Cassel, Hansson i Skegrie, Blidfors, Löfroth, Almgren
och Hjalmarson.
Reservationer
1) av herrar Boman, Sundelin, Axel Andersson, Ståhl, fröken Elmen, herrar
Nihlfors och Löfroth, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan
hort ha följande lydelse:
»Enligt en allmänt accepterad uppfattning har den statliga beskattningen
nu nått en sådan höjd, att statsmakterna i dagens läge hör se som en av
sina mest angelägna uppgifter att genomföra en sänkning av skattetrycket.
Skattesänkningen, som får ske successivt, kan bortsett från disposition av
föreliggande budgetöverskott åstadkommas på huvudsakligen två vägar.
För det första bör statsmakterna vid planeringen av statens verksamhet på
något längre sikt räkna med att en del av de inkomststegringar för statskassan,
som kan väntas uppstå på grundval av den normala framstegstakten
i samhället, disponeras för genomförande av effektiva skattesänkningar.
Den andra vägen att åstadkomma möjligheter för en reducering av skattetrycket
är en ökad rationalisering och ekonomisering av statsverksamheten.
I de föreliggande motionerna har huvudsakligen sistnämnda spörsmål tagits
upp till behandling.
Frågan om ökad rationalisering och effektivisering inom statsförvaltningen
har de senaste åren upprepade gånger förts på tal och i anledning
av väckta motioner även varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Krav
har härvid rests på en allmän översyn av statsförvaltningen, den civila såväl
som den militära. Riksdagen har emellertid hittills avstyrkt motionsyrkanden
i denna riktning med motiveringen att det redan finns organ —
sakrevisionen och organisationsnämnden —- som har att granska den statliga
verksamheten i syfte att nå förenklingar och rationaliseringar. Såsom
i motionerna I: 338 och II: 365 framhållcs, kan emellertid de resultat, som
hittills nåtts på denna väg, icke sägas vara tillräckliga. Åtskilliga brister i
förvaltningseffektiviteten synes kvarstå och har även i olika sammanhang
påtalats. Utskottet hyser därför uppfattningen alt åtgärder att stärka besparings-
och rationaliscringsarbetet inom förvaltningen är påkallade. Till
en början bör undersökas om inte på vissa områden större effekt av de centrala
rationaliseringsorganens verksamhet kan nås genom en sammanslagning
med vidgade möjligheter till central rådgivning. Erforderlig sakkunskap
från näringslivet hör härvid stå till förfogande i större omfattning än
med hittillsvarande resurser kunnat ske. Utskottet hänvisar här till det förslag
om ett förstärkt besparingsorgan, som framlagts av 1949 års rationaliseringsutredning
(SOU 1950:8). Detta förslag kan göras till föremål för
ytterligare överarbetning. Ur ekonomisk synpunkt synes vidare ett sammanförande
av vissa statliga verk och inrättningar samt av deras arbetsupp
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
gifter eller delar därav böra eftersträvas; i andra fall bör det fortlöpande
rationaliseringsarbetet stärkas genom vidgade möjligheter till decentralisering.
I motionerna I: 241 och II: 375 har förslag väckts om tillskapande av en
parlamentarisk instans med uppgift att verka för begränsningar i statsverksamheten
genom att fastställa riktlinjerna för de olika förvaltningarnas
besparingsprogram och deltaga i prövningen av de konkreta besparingsförslag,
som i anslutning härtill färdigställes av förvaltningarna. Denna instans
skulle utgöras av en särskild budgetdeputation av riksdagsledamöter
främst ur de budgetbehandlande utskotten — varvid olika meningsriktningar
skulle vara företrädda -— under ordförandeskap av en representant
för finansdepartementet. Utskottet är tveksamt om ändamålsenligheten i
denna metod. Det i samma motioner väckta förslaget att vederbörande myndigheter
bör anmanas att som alternativ till sina ordinarie äskanden förbereda
förslag om en begränsning i sin verksamhet i syfte att möjliggöra en
sänkning av anslagen kan möjligen användas i ett speciellt krisläge, men i
övrigt förefaller denna metod utskottet vara av mindre praktiskt värde.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:241 och
II: 375 samt med bifall till motionerna I: 338 och II: 365, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om dels en undersökning
i syfte att stärka det statliga besparings- och rationaliseringsarbetet,
dels ock en allmän översyn av förvaltningen, den
civila såväl som den militära, i kostnadsminskande syfte.»
2) av fröken Andersson, herrar Cassel och Hjahnarson, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Som i motioner icke endast till innevarande års riksdag utan även åren
1952, 1953 och 1954 understrukits står den svenska folkrepresentationen
inför de problem ett ständigt stigande statligt utgiftsläge med nödvändighet
skapar. Dessa problem är av statsfinansiell, konjunkturpolitisk och allmänt
skattepolitisk natur. I detta senare avseende rör det sig om utrymmet både
för en omedelbar, något så när tillfredsställande skattesänkning och för
en mera långsiktig politik, som syftar till att undan för undan vidga området
för den enskildes förfogande över den egna arbetsförtjänsten.
Utskottet ansluter sig till de huvudlinjer för ansträngningarna att sänka
det statliga utgiftsläget som redovisas i motionerna I: 241 och II: 375. Det
vill än ytterligare framhålla nödvändigheten av att förutsättningarna skapas
för de behövliga och möjliga om prövningarna i detta syfte och anser
därför att riksdagen dels bör i ett allmänt uttalande markera sin beslutsam
-
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
5
het att därvidlag göra sin insats och dels bör anhålla att praktiska former
för denna tillskapas.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:241 och
II: 375 samt i anledning av motionerna I: 338 och II: 365,
a) uttala att planmässiga åtgärder enligt riksdagens
mening är ofrånkomliga i syfte att sänka det statliga utgiftsläget
samt ytterligare rationalisera den statliga verksamheten
;
b) anhålla att Kungl. Maj:t tillkallar en deputation ur
riksdagen med uppgift att dels bistå vid fastställandet av
schematiska besparingsnormer, avsedda att bilda underlag
för begränsnings- och besparingsarbetet inom statsverksamhetens
olika grenar, dels ock deltaga i prövningen av framkomna
förslag, som kan medföra utgiftsminskningar på
både drift- och kapitalbudgeten.»
3) av herrar Näsgård, Pålsson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Såsom i de likalydande motionerna I: 338 och II: 365 samt likalydande
motionerna I: 241 och II: 375 anföres, har statens utgifter under senare år
ökats i betydande utsträckning. Den utvidgning av den statliga verksamheten,
som ligger bakom denna utgiftsökning, har enligt utskottets mening
medfört avsevärda förbättringar och möjliggjort nödvändiga sociala reformer
av betydelse för hela folket. Men det synes även ostridigt, att statsapparatens
ansvällning gått i snabbare takt än ökningen av resurserna. Utskottet
delar den i motionerna anförda synpunkten, att förvaltningsapparaten
i vårt land vuxit till en omfattning, som tyder på en viss överorganisation,
och att behov föreligger av en anpassning till den moderna tidens krav och
möjligheter. I nuvarande läge med hårt skattetryck är det enligt utskottets
mening synnerligen angeläget att söka åstadkomma en rationalisering av
statsapparaten, så alt om möjligt en effektivisering av statsförvaltningen
kan uppnås och därmed också besparingar, vilka kan öppna vägen för
skattesänkningar liksom för utvidgad social reformverksamhet.
I de ovannämnda motionerna 1: 338 och II: 365 framhålles, att ärendenas
behandling i ämbetsverken inte är tillfredsställande ur rationalitets- och
effektivitetssynpunkt. Betydande förenklingar och därmed större effektivitet
borde kunna vinnas i de statliga institutionernas inre organisation. Men
det synes, såsom motionärerna understryker, vara av ännu större betydelse
att inom statsförvaltningen, den civila såväl som den militära, de olika
verkens arbetsuppgifter väges mot varandra. Ur ekonomisk och rationell
6
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
synpunkt torde sammanförande eller centralisering av vissa verk och inrättningar
samt av deras arbetsuppgifter eller delar därav kunna medföra
betydande fördelar samt avsevärt större möjligheter att ekonomiskt och
rationellt utnyttja moderna organisationsformer och modernare bokföring
(hålkort etc.). I åtskilliga andra fall bör emellertid stora fördelar kunna
vinnas genom delegering eller decentralisering av beslutanderätt från högre
till lägre befattningshavare. Åtskilliga ärendegruppers handläggning bör,
såsom motionärerna framhåller, kunna flyttas från centralt organ till
organ på länsstadiet eller annan institution, även kommunala sådana.
Åtskilliga åtgärder har inom statsförvaltningen vidtagits för åvägabringande
av besparingar och rationalisering, men trots detta finns det enligt utskottets
mening ytterligare besparingsmöjligheter, vilka måste tillvaratagas.
Att sa är förhållandet, framgår också av de rcmissutlåtanden, som avgivits
over motionerna. Statens sakrevision framhåller t. ex. i sitt yttrande, »att
alltjämt många möjligheter torde föreligga till besparingar och rationalisering
inom statsförvaltningen».
Inom statens organisationsnämnd pågår för närvarande eu kartläggning
av de olika verkens och myndigheternas arbetsuppgifter och verksamhet.
Dessa organisationsundersökningar är enligt utskottets mening av stor betydelse.
I motionerna 1:338 och 11:365 har ifrågasatts, om inte statens
organisationsnämnd borde omorganiseras på sådant sätt, att sakkunskap
från förvaltningen inom näringslivet där på ett bättre sätt kunde tillgodogöras.
Nämnden äger visserligen enligt gällande instruktion att vid behov
anlita särskilda sakkunniga, t. ex. expertis från näringslivet. Det vore dock
enligt utskottets mening värdefullt, om sådan sakkunskap mera kontinuerligt
kunde stå till organisationsnämndens förfogande. Utskottet delar därför
motionärernas uppfattning, att denna fråga bör prövas.
Det är enligt utskottets mening nödvändigt att av den statliga verksamheten
kräva så god rationalitet som möjligt. I våra dagars samhälle måste
helt naturligt den statliga verksamheten vara av betydande omfattning, och
det kan förutsättas, att densamma för framtiden kommer att öka ytterligare.
Därmed skärpes också kravet på rationalitet och effektivitet. Initiativ
till större effektivitet i en myndighets verksamhet liksom till möjlig begränsning
av viss verksamhet och sammanslagning av vissa institutioner
eller omorganisering av verksamheten måste, såsom statens sakrevision
understrukit i sitt yttrande, komma utifrån, d. v. s. från ett fristående organ.
Dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet, herr Sköld,
förklarade sig i en interpellationsdebatt i andra kammaren den 25 februari
i ar välvilligt inställd till tanken på att en besparingsutredning skulle tillsättas.
Utskottet delar denna uppfattning och förordar, att en parlamentarisk
kommitté med representanter för de politiska partierna och näringsliv!
tillsättes med uppdrag att företaga en sådan allmän översyn av förvalt
-
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
7
ningen, som föreslagits i motionerna 1:338 och 11:365. De statliga utgifterna
bestämmes, såsom statens sakrevision framhållit i sitt yttrande, till
största delen efter politiska bedömanden, vilket enligt utskottets mening talar
för, att översynen bör anförtros åt eu parlamentarisk kommitté. Den
organisationsundersökning, som statens organisationsnämnd inom snar
framtid beräknas ha slutfört, bör enligt utskottets mening ge värdefulla
hållpunkter för en sådan översyn.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 241 och
11:375 samt med bifall till motionerna 1:338 och 11:365,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allmän översyn
av förvaltningen, den civila såväl som den militära, i överensstämmelse
med vad i sistnämnda motioner anförts.»
STATSKOXTORET
Till Riksdagens statsutskott.
Bil. A.
Genom remiss den 2 november 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
alt avgiva och till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över
två inom riksdagen väckta likalydande motioner, 1: 241 och II: 375,. om åtgärder
för begränsande av statsverksamheten in. m. I anledning härav får
ämbetsverket anföra följande.
Statskontoret får erinra, att ämbetsverket denna dag avgivit yttrande över
likalydande motioner, I: 338 och II: 365, angående en allmän översyn av
den civila och militära statsförvaltningen. Vad i yttrandet anförts synes i
allt väsentligt äga giltighet även å nu ifrågavarande motioner, varför statskontoret
tillåter sig hänvisa till de synpunkter, som i yttrandet anlagts å
föreliggande spörsmål. Härutöver må följande framhållas.
I motionerna föreslås, att vederbörande myndigheter borde anmanas alt
i samverkan med respektive departement — som alternativ till ordinarie
äskanden — förbereda förslag om en begränsning i verksamheten, som
skulle möjliggöra en besparing med procentsats, som fastställts för varje
huvudgren av statsverksamheten. Någon sänkning av utgifterna lör försvaret,
folkpensionerna och barnbidragen har dock icke ansetts kunna ske.
Arbetet borde inriktas så, att de egentliga löpande statsutgifterna, under
förutsättning av oförändrat löne- och prisläge, kunde nedräknas. Med anledning
härav må framhållas, att enligt från finansdepartementet utfärdade
direktiv beträffande petitaarbetet för nästkommande budgetår alternativa
program borde upprättas för anslagsäskanden av investeringsliknande
natur, innebärande bl. a. en nedskärning med It) respektive 20 procent av
investeringsverksamheten i förhållande till den för budgetåret 1955/56
medgivna investeringsvolymen. Enligt statskontorets mening lärer kunna
förutses, all liknande direktiv komma alt utfärdas även i vad gäller löpande
utgifter, då så befinnes påkallat. Vissa myndigheter ha för övrigt tidigare
ålagts att i petitaframställningen nedskära utgifterna för avlöningar till
8
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
icke-ordinarie personal med visst procenttal. Framhållas må dock, att myndigheterna
ha att fullgöra dem instruktionsenligt åvilande arbetsuppgifter.
Inom ramen för gällande instruktioner lära endast begränsade möjligheter
föreligga för en reducering av de löpande statsutgifterna.
I motionerna har vidare ansetts, att Kungl. Maj:t borde tillkalla en deputation
ur riksdagen med uppgift att bistå vid fastställandet av schematiska
besparingsnormer samt att deltaga i prövningen av framkomna förslag, som
kunde medföra besparingar på drift- och kapitalbudgeten. Statskontoret är
av den principiella uppfattningen, att Kungl. Maj:t på föredragning av vederbörande
departementschef bör för riksdagen framlägga förslag till anslagsäskanden,
vilka därefter i vederbörlig ordning prövas och avgöras av
riksdagen. Ett förhandsbedömande från riksdagens sida av aktuella besparingsnormer
eller av anslagsäskanden, på sätt motionärerna förordat, kan
ämbetsverket icke finna påkallat.
I anslutning till vad sålunda anförts, kan statskontoret icke finna, att
motionerna böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Kull och Sjönell samt t. f. statskommissarierna Lindblad
och Rudhe. Stockholm den 10 november 1955.
Elof Jerdenius
E■ Lundh / Gösta Widén
S TA TENS ORGA NIS A TION SNÄMND Bil. B.
Riksdagens statsutskott
Riksdagshuset
STOCKHOLM
Genom nådig remiss den 2.11.1955 anbefalld att till utskottet inkomma
med yttrande över inom riksdagen väckta motioner I: 241 och II: 375 om
åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m. får statens organisationsnämnd
anföra följande.
Motionärerna föreslå att, sedan vissa utgifter skilts ut, på samtliga andra
områden vederbörande myndigheter borde anmanas att i samverkan med
sina depaitement som alternativ till sina ordinarie äskanden — förbereda
förslag om en begränsning i sin verksamhet, som skulle göra en
sänkning av äskandena möjlig med en procentsats, som fastställts för varje
huvudgren av statsverksamheten. Den egentliga uppgiften för de olika
lörvaltningarna skulle vara att konkret visa vilka fördelar respektive nackdelar
för allmänheten en sådan begränsning skulle medföra. Motionärerna
föreslå vidare, att för fastställande av riktlinjerna för begränsningen av
verksamheten och deltagande i prövningen av de konkreta besparingsförslagen
borde lämpligen en särskild deputation tillskapas. Till medlemmar
i deputationen borde kallas riksdagsledamöter, varvid borde vara angeläget
att olika meningsriktningar bleve på ett ansvarigt sätt företrädda. Prövningen
av besparingsförslagen borde ske under ledning av en företrädare för
finansdepartementet, som kunde fungera som ordförande i delegationen.
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
9
Enligl organisationsnämndens mening torde, när frågor uppkommit om
att tillföra verk och myndigheter nya arbetsuppgifter, kostnaden för arbetsuppgifternas
utförande icke alltid ha varit i tillräcklig grad klargjord för
de beslutande myndigheterna. Det är troligt att statsförvaltningen i många
fall skulle besparats icke oväsentligt detaljarbete, om de beslutande myndigheterna
haft bättre möjlighet att bedöma konsekvenserna för förvaltningsorganens
arbete av nya författningar och andra föreskrifter. En successiv
undersökning av möjligheterna att begränsa vissa verksamheter
torde därför vara välbehövlig. En begränsning av verksamheterna torde
emellertid medföra sådana konsekvenser som sänkning av standarden,
minskad service åt allmänheten, eftergifter i fråga om »millimeterrättvisa»
vid fördelning av bidrag o. d., minskad kontroll m. in. Allt detta är frågor
av ej blott ekonomisk och organisatorisk utan i hög grad även politisk natur.
En parlamentarisk medverkan vid en prövning av verksamheterna
torde därför vara önskvärd. Nämnden ställer sig emellertid mycket tveksam
till möjligheten att komma till ett resultat genom en parlamentarisk
kommitté med uppgift att snabbutreda frågorna. En schablonartad nedskärning
med t. ex. en viss procentsats av anslagen inom ett bestämt område
kan framtvinga ett oekonomiskt arbetssätt och åsamka staten förluster
på andra områden. Tidigare försök med schablonartad nedskärning av
anslag torde icke heller ha givit tillfredsställande resultat. För sin bedömning
måste därför kommittén till sitt förfogande ha detaljerade kalkyler
beträffande vilka kostnader de arbetsuppgifter draga, som föreslås till
indragning. Därjämte är det nödvändigt att det utförligt klargöres vilka
konsekvenser en begränsning av arbetsuppgifterna kommer att få. Endast
härigenom ges möjlighet för kommittén att bedöma huruvida värdet av arbetsresultatet
uppväger de kostnader, som arbetsuppgifternas bibehållande
åsamkar statsverket. För att få fram dessa uppgifter fordras emellertid systematiska
och tidskrävande undersökningar.
I motionerna föreslås, att det bör undersökas huruvida icke större effekt
av de centrala rationaliseringsorganens verksamhet kan nås genom en sammanslagning
med vidgade möjligheter till central rådgivning.
Organi sa tionsnämnden anser, att starka skäl tala mot en sådan sammanslagning.
Skälen härför framgå närmare av det av nämnden den 10.4.1953
avgivna utlåtandet över motionen II: 269 1953 om effektivisering av besparings-
och rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen m. in., vilket utlåtande
i avskrift bifogas.1
Motionärerna föreslå vidare, att statsförvaltningens olika grenar böra beredas
ökade möjligheter att anlita utomstående rationaliseringsexpertis.
Nämnden biträder motionärernas uppfattning på denna punkt, då ett genomförande
av deras förslag skulle medföra, att rationaliseringsverksamhelen
kunde bedrivas i snabbare takt. Genom sin samlade erfarenhet och
överblick av statsförvaltningen och sin mångåriga erfarenhet av administrativt
rationaliseringsarbete torde organisationsnämnden i allmänhet ha de
bästa möjligheterna att bistå verken med rationaliseringsexpertis. Med hänsyn
till storleken av statsförvaltningen inom vilken nämnden har att arbeta
äro nämndens resurser mycket blygsamma jämförda med de resurser motsvarande
organ inom näringslivet vanligen utrustats med. Det är därför
i Itär ej medtaget.
10
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
ofrånkomligt, att det dröjer lång tid innan en första genomgång av förvaltningen
hinner verkställas. Det har heller icke varit möjligt att i önskvärd
omfattning tillgodose de önskemål om rationaliseringshjälp, som från olika
håll inom statsförvaltningen under de senaste åren riktats till nämnden.
Om det skall bli möjligt för nämnden att i enlighet med motionärernas förslag
lämna ökad rationaliseringshjälp till statsförvaltningen och bedriva
rationaliseringsverksamheten i snabbare takt, är det nödvändigt, att nämnden
ges ökade resurser. Speciellt angeläget är det att nämnden ges möjlighet
att till sig knyta flera ledande organi sationsexperter än vad nu är fallet.
I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Fahlander, Eugen Olsson, tillika föredragande,
Göran Petterson och Ståhl.
Stockholm den 17 november 1955
STATENS ORGANISATIONSNÄMND
C. Tarras Sällfors
/ B. Samuelsson
STATENS SAKREVISION Bil. C.
Till Riksdagens statsutskott
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 2 november 1955 har statens sakrevision
anbefallts att till riksdagens statsutskott avgiva yttrande över de
inom riksdagen väckta likalydande motionerna nr 1:241 och 11:375 om
åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m. samt nr 1:338 och
11:365 om en allmän översyn av den civila och militära statsförvaltningen.
De i motionerna berörda frågorna och till dessa angränsande problem
ha under de senaste åren vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang
varit uppe till behandling varvid sakrevisionens yttrande i flera
fall inhämtats. Sakrevisionen kan konstatera att de i motionerna framlagda
iakttagelserna och synpunkterna på möjligheterna att begränsa
statsutgifterna i viss mån bekräftas av de erfarenheter revisionen vunnit
i sin verksamhet. Obestridligt är att, trots de inom statsförvaltningen
vidtagna åtgärderna för åvägabringande av besparingar och rationalisering,
ytterligare besparingsmöjligheter finnas, vilka böra tillvaratagas. Besparingsarbetet
är dock, som sakrevisionen framhållit i sitt yttrande till
statsutskottet över två likalydande motioner till 1952 års riksdag (nr I: 246
och II: 433) om en begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång
i besparingssyfte in. m., förknippat med ofta ingående och tidsödande undersökningar.
Det må erinras om att revisionen i sagda yttrande uttalade
som sin uppfattning, att det enligt dess erfarenhet icke vore möjligt
att snabbt vinna resultat, som kunde ha annat än begränsad betydelse för
statsutgifternas omfattning, enär de stora utgiftsposterna grundades på
politiska överväganden och varken tillfälliga besparingsberedningar, per
-
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
11
inanenta besparings- och rationaliseringsorgan eller förvaltningsmyndigheterna
kunde öva något egentligt inflytande på ställningstagandet till dylika
spörsmål, vilket helt ankomme på de ansvariga statsmakterna och
ytterst på folket i val. Sakrevisionen ansåg för sin del, att besparingsaktioncrna
från myndigheters och andra organs sida borde sättas in på de åtgärder,
som myndigheterna inom ramen för av statsmakterna meddelade
beslut och med ledning av lämnade föreskrifter och anvisningar på eget
ansvar hade att vidtaga för bringande av statsmakternas intentioner till
verkställighet genom organisatoriska anordningar och avgöranden i det
enskilda fallet. I vilken omfattning och med vilken intensitet ett dylikt
besparings- och rationaliseringsarbete borde bedrivas, fann revisionen närmast
vara en ekonomisk avvägningsfråga och uttalade, att en ökad investering
på detta område erfarenhetsmässigt borde bliva lönsam.
Även med den ovan påtalade begränsningen av möjligheterna till rationaliseringsingripanden
är emellertid arbetsfältet så vidsträckt, att de särskilda
rationaliseringsorganens nuvarande kapacitet endast medger behandling
av avgränsade organisatoriska områden eller problemställningar.
Bland annat av denna anledning måste tyngdpunkten i besparings- och
rationaliseringsarbetet ligga bos förvaltningsmyndigheterna själva. Om de
härvidlag kunde i vidgad omfattning få hjälp av utomstående rationaliseringsexpertis,
såsom föreslagits i två av motionerna, skulle detta sannolikt
i en del fall medföra ökade resultat av besparingsarbetet. Det måste förutsättas,
att sådant arbete inom en myndighet väl bedrivs med kraft, när
det gäller effektivisering och bättre tillvaratagande av befintlig kapacitet,
men av helt naturliga skäl kan intresset befaras bli mindre för åtgärder av
innebörd att begränsa myndighetens verksamhet. Ett mera allmänt anlitande
av utomstående expertis skulle kunna väntas åtminstone i någon
mån avhjälpa nu antydda svaghet. Emellertid vill sakrevisionen framhålla,
att initiativ till begränsning av en myndighets verksamhet likväl som regel
endast kan påräknas utifrån, d. v. s. från fristående, permanenta eller
tillfälliga rationaliseringsorgan.
I detta sammanhang vill sakrevisionen liksom tidigare understryka, att
värdet av en generell nedskärning av utgifterna med en procentsats, som
fastställts för varje huvudgren av statsverksamheten, är mycket svårbedöinligt,
ehuru ett dylikt åläggande givetvis tvingar myndigheterna till
självprövning. Eu procentuell reduktion kan emellertid drabba myndigheterna
olika hårt, beroende bland annat på den förda personalpolitiken
och i vilken utsträckning arbetet redan förut är rationaliserat. Dessutom
kan den, såsom i de två motionerna antytts, medföra kännbara nackdelar
för allmänheten.
I två av motionerna har uttalats, att det vore av stor betydelse att inom
statsförvaltningen de olika verkens arbetsuppgifter vägdes mot varandra.
Det borde undersökas, om icke på vissa områden en sammanslagning kunde
ske. Enligt uppgifter, som sakrevisionen erhållit under hand, pågår
inom statens organisationsnämnd en kartläggning av de olika verkens och
myndigheternas arbetsuppgifter och verksamhet. Denna utredning, som
heräknas vara slutförd vid budgetårsskiftet, bör kunna ge hållpunkter för
en undersökning av antydd innebörd.
Frågan om en sammanslagning av de centrala rationaliseringsorganen
bär åter tagits upp. Sakrevisionens majoritet har bland annat i yttrande
12
Statsutskottets utlåtande nr 193 År 1955
över 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande tidigare avstyrkt, att
den av kommittén föreslagna sammanslagningen skulle komma till stånd.
Såsom sakrevisionen redan i ett yttrande till riksdagens statsutskott år
1953 framhållit, ha erfarenheterna under de gångna åren styrkt revisionen
i den uppfattningen, att den nuvarande ordningen med ett såväl formellt
som informellt samarbete mellan de särskilda organen icke lett till
dubbelarbete eller varit ägnad att begränsa effektiviteten i besparingsarbetet.
Sakrevisionen finner sålunda sammanfattningsvis, att alltjämt många
möjligheter torde föreligga till besparingar och rationalisering inom statsförvaltningen,
även om den största delen av de statliga utgifterna bestämts
efter politiska bedömanden och icke kan påverkas av de enskilda myndigheterna.
Besparings- och rationaliseringsarbetet måste av naturliga skäl
till sin huvudsakliga del bedrivas av förvaltningsmyndigheterna själva.
Härigenom kan som regel förväntas en effektivisering men icke någon
begränsning av verksamheten. En sådan, även innefattande sammanslagning
av myndigheter och organ, torde i allmänhet fordra initiativ utifrån,
t. ex. från de fristående rationaliseringsorganen.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Ljungdahl, Ward, Cardelius och Lundgren.
Stockholm den 9 november 1955.
STATENS SAKREVISION
Wilhelm Björck
I K. A. Lindbergson.
RIKSRÄKENSKAPSVERKET
Bil. D.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom Kungl. Maj:ts remiss den 2 november 1955 har riksräkenskapsverket
anbefallts avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, 1:241 och 11:375, om åtgärder för begränsande av statsverksamheten
m. m. I anledning härav får riksräkenskapsverket anföra
följande.
Genom att i enlighet med motionärernas förslag låta vederbörande myndigheter
såsom alternativ till sina i vanlig ordning uppgjorda förslag till
anslagsäskanden för ett budgetår utarbeta förslag till en begränsning av
sin verksamhet, som skulle möjliggöra en utgiftssänkning med en viss för
varje huvudgren av statsverksamheten fastställd procentsats, skulle uppenbarligen
erhållas ett omfattande material såsom utgångspunkt för en
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
13
— med vissa av motionärerna angivna inskränkningar — hela driftbudgeten
avseende undersökning rörande möjligheterna till utgiftsnedskärningar.
Man torde emellertid böra räkna med att en sådan översyn av
driftbudgetens utgifter skulle bli en i högsta grad både arbets- och tidskrävande
uppgift.
Tidigare diskussioner inom riksdagen av möjligheterna till generella åtgärder
för nedbringande av statsutgifterna eller för förhindrande av deras
ansvällning — jämför exempelvis den vid 1950 års riksdag inom andra
kammaren väckta motion nr 157 samt statsutskottets utlåtande (nr 216)
och riksdagens skrivelse (nr 398) i anledning av denna motion — synas
i första hand ha tagit sikte på förvaltningskostnaderna. I detta sammanhang
måste emellertid hållas i minnet, att förvaltningskostnaderna utgöra
en jämförelsevis begränsad del av statens löpande utgifter. Såsom framgår
av en i riksräkenskapsverkets årsbok 1955 lämnad redogörelse för förvaltningskostnadernas
utveckling (sid. 84—93) voro av driftbudgetens utgifter
under budgetåret 1953/54 om tillhopa 8 130 miljoner kronor endast
(netto) 985 miljoner kronor att hänföra till civila myndighetskostnader
(tabell 35 å sid. 86). Även om man laborerar med det något mera omfattande
begreppet utgifter i statens egen verksamhet för konsumtion, d. v. s.
för löner och pensioner samt omkostnader (inklusive hyror), kommer man
såsom också framgår av årsboken (tabell 32 å sid. 76) icke till högre belopp
än 1 225 miljoner kronor för de civila huvudtitlarna tillsammans,
varav belöpa 812 miljoner kronor å löner, 86 miljoner kronor å pensioner
och 327 miljoner kronor å omkostnader. De utgifter, som hänföra sig till
anslag under åttonde huvudtiteln til! universitet och högskolor, 60 miljoner
kronor, och till allmänna läroverk och seminarier in. in., 142 miljoner
kronor, samt till anslag till sinnessjukvården, 130 miljoner kronor, torde
dock böra avskiljas, eftersom man på dessa områden synes ha att räkna
med oundvikliga utgiftsstegringar. Härefter återstår en utgiftssumma på
endast 893 miljoner kronor, och då är att märka, att denna summa inkluderar
till nämnda särskilda områden hänförliga pensionskostnader. Även
om man räknar med en förhållandevis så hög genomsnittlig procentsats
som fem procent för en utgiftsnedskärning, kommer minskningen av utgifterna
att stanna vid det i detta sammanhang blygsamma beloppet av 40
å 50 miljoner kronor. Likväl torde en sådan utgiftsminskning förutsätta,
att myndigheterna avlastas en del av sina nuvarande uppgifter. Detta synes
så mycket ofrånkomligare, som anslagen till myndigheternas omkostnader
i samband med penningvärdesförsämringen i regel kommit att bli
så starkt beskurna, att någon nämnvärd ytterligare nedpressning av dessa
anslag knappast kan anses vara möjlig vid bibehållen omfattning av myndigheternas
organisation.
Även om åtgärder i syfte att genom rationalisering och annorledes ernå
besparingar i fråga om de civila förvaltningskostnaderna i och för sig kunna
vara både nödvändiga och nyttiga, kan man uppenbarligen icke på
denna väg vinna några besparingar av verklig statsfinansicll betydelse. Vill
man åvägabringa en beskärning av de civila utgifterna av den av motionärerna
åsyftade storleksordningen, måste man angripa de statliga investeringsutgifterna
och utgifterna för statsbidrag för olika ändamål.
Anslag till statliga investeringar anvisas fortfarande i stor utsträckning
på driftbudgeten. Under budgetåret 1953/54 belastades driftbudgeten en
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
ligt riksräkenskapsverkets årsbok (tabell 31 å sid. 75) med statliga investeringsutgifter
för civila ändamål till ett belopp av 518 miljoner kronor,
varav 435 miljoner kronor hänförde sig till anslag under sjätte huvudtiteln
till vägar, till hamnar och farleder samt till vatten- och avloppsledningar.
Kapitalbudgetens investeringsutgifter få betydelse för omslutningen
av driftbudgetens utgiftssida särskilt i den mån investeringsanslagen
å kapitalbudgeten kombineras med anslag på driftbudgeten till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar. I fråga om dessa avskrivningsanslag
får man göra en bestämd åtskillnad mellan å ena sidan anslag, som
anvisas för omedelbar avskrivning av icke räntabla investeringar, samt å
andra sidan anslag, som anvisas för s. k. grundavskrivning av investeringarna
i fastighetsfonderna. Medan avskrivningarna av icke räntabla investeringar
äro uteslutande realekonomiskt betingade, innebär anordningen
med grundavskrivningar, att anskaffningskostnaderna för byggnader
å fastighetsfonderna av enbart finanspolitiska skäl delvis — ibland till
hälften och ibland till en fjärdedel — omedelbart täckas medelst löpande
inkomster i stället för att i sin helhet i form av successiva årliga avskrivningar
slås ut på hela den tid, som motsvarar byggnadernas ekonomiska
livslängd. Under budgetåret 1953/54 belastades driftbudgeten med utgifter
för avskrivning av nya kapitalinvesteringar till ett belopp av 470 miljoner
kronor, varav (33 + 132 =) 165 miljoner kronor utgjorde utgifter för
grundavskrivning av investeringar i allmänna fastighetsfonden och försvarets
fastighetsfond.
Enligt vad motionärerna framhållit, äro de praktiska möjligheterna att
med omedelbar verkan begränsa den offentliga anläggningsverksamheten
ej stora. Såsom motionärerna vidare framhållit, torde försvarsutgifterna
samt utgifterna för folkpensioner och allmänna barnbidrag få undantagas
från det av motionärerna ifrågasatta besparingsarbetet. Försvarsutgifterna
(exklusive grundavskrivningar av investeringar i försvarets fastighetsfond)
utgjorde under budgetåret 1953/54 1 959 miljoner kronor, medan
utgifterna för folkpensioner och allmänna barnbidrag uppgingo till 1 278
respektive 521 miljoner kronor. I fråga om de statliga konsumtionsutgifterna
för civila ändamål torde enligt vad som framgår av det ovan anförda
knappast kunna ernås några statsfinansiellt sett mera betydelsefulla
besparingar. Det skulle därför närmast bil fråga om i vilken utsträckning
det kan vara möjligt att nedskära utgifterna under de civila
huvudtitlarna för statsbidrag för andra ändamål än folkpensioner och allmänna
barnbidrag. Det är uppenbart, att man för att i fråga om dessa
utgifter — vilka under budgetåret 1953/54 uppgingo til! 1 810 miljoner
kronor — vinna besparingar av den omfattning, som motionärerna åsyftat,
måste räkna med mycket genomgripande ändringar av tidigare av
statsmakterna fattade beslut. Detta framstår ännu tydligare, om man tar
i betraktande, att nämnda utgiftssumma till ett belopp av 417 miljoner
kronor avser utgifter för bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor, för
vilket ändamål man närmast torde ha att räkna med ökade utgifter.
Stockholm den 9 november 1955.
Bernt Nevrcll
Anders Faxelius
Statsutskottets utlåtande nr 193 dr 195ö
15
STA TSKONTORET
Bil. E.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom remiss den 2 november 1955 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
att avgiva och till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över
två inom riksdagen väckta likalydande motioner, I: 338 och II: 365, om en
allmän översyn av den civila och militära statsförvaltningen i syfte att åstadkomma
förenklingar och rationaliseringar. I anledning härav får ämbetsverket
anföra följande.
Statskontoret vill till en början erinra, att motioner om begränsning och
rationalisering av den statliga verksamheten varit föremål för behandling
vid 1952, 1953 och 1954 års riksdagar utan att de föranlett någon riksdagens
åtgärd. Statskontoret har avgivit yttrande över vissa av dessa motioner,
nämligen den 6 mars 1952 över likalydande motioner vid 1952 års riksdag,
1: 246 och II: 433, om en begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång
i besparingssyfte in. in. och den 9 april 1953 över då föreliggande
motion II: 269 om en effektivisering av besparings- och rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen in. m. I dessa yttranden anslöt sig statskontoret
visserligen till motionärernas syftemål, men ämbetsverket ansåg —
i stort sett — att några direkta åtgärder från riksdagens sida icke påkallades
i anledning av vad i motionerna anförts. Härvid erinrades bl. a., att
särskilda organ tillskapats — statens sakrevision och statens organisationsnämnd
— med uppgift att ur allmänt ekonomiska synpunkter granska statlig
och statsunderstödd verksamhet respektive att utföra organisationsundersökningar
inom den statliga förvaltningen. Vidare framhölls, att frågan
om effektivisering av den statliga rationaliseringsverksamheten varit föremål
för utredning av särskilda sakkunniga (1949 års rationaliseringsutredning)
och att 1950 års besparingsutredning framlagt förslag till besparingar
på olika områden av den statliga verksamheten.
Vad angår de nu remitterade motionerna må härutöver följande uttalas.
Beträffande spörsmålet om det statliga lönesystemets förenklingar har
statskontoret i underdånig skrivelse den 13 januari 1955 i anledning av remiss,
föranledd av riksdagens revisorers iakttagelser rörande de statliga avlöningsförfattningarna,
framlagt vissa synpunkter, ägnade att förenkla det
statliga avlöningsväsendet. Det lärer kunna antagas, att Kungl. Maj :t vid
lämplig tidpunkt upptager hithörande spörsmål till allsidigt övervägande.
1 motionerna anföres vidare, att ärendenas behandling i ämbetsverken
lämnar åtskilligt att önska ur rationalitets- och effektivitetssynpunkt samt
att arbetet inom de statliga verken synes ske mera efter traditionella än
efter rationella former. Statskontoret får härutinnan hänvisa till att i den
innevarande år utfärdade allmänna verksstadgan (SFS nr 3/1955) föreskrivits,
att verksamheten hos statlig myndighet skall bedrivas så enkelt, snabbt
och ekonomiskt som möjligt utan att säkerheten eftersättes. Därvid skall
eftersträvas, att ärende icke handlägges av mera kvalificerad personal än
dess beskaffenhet kräver. Vidare ålägges verkschef alt sörja för lämpliga
förenklingar och förbättringar i fråga om arbetets planläggning och utfö
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
rande, varjämte lämnas ytterligare föreskrifter till främjande av detta
syfte.
Vad angår den effektivisering, som skulle kunna vinnas genom ett sammanförande
eller en centralisering av vissa verk och inrättningar m.m., må
erinras, att åtgärder i sådan riktning successivt vidtagits. Sålunda har
exempelvis vid innevarande års riksdag beslut fattats, att de statliga förvaltningsuppgifterna
på sjöfartens område skulle sammanföras till ett nytt
ämbetsverk, sjöfartsverket, i vilket lotsverket och sjökarteverket uppgått.
Ä andra sidan ha fortlöpande åtgärder vidtagits i decentraliserande riktning,
främst inom verk med mera omfattande lokalförvaltningar, såsom
väg- och vattenbyggnadsverket och byggnadsstyrelsen.
Då i motionerna jämväl berörts de statliga lånefonderna tillåter sig statskontoret
hänvisa till de uttalanden, som i detta hänseende gjorts i ämbetsverkets
yttrande den 9 april 1953 (jfr statsutsk. uti. nr 192/1953 sid. 8—9).
Efter yttrandets avgivande ha ytterligare tre lånefonder avvecklats, varjämte
tillkallade sakkunniga innevarande år framlagt förslag om indragning
av lotsverkets båtlånefond. Vidare är att märka, att av de nuvarande
statliga utlåningsfonderna — sammanlagt ett 50-tal — åtskilliga äro under
avveckling.
Vad beträffar den militära förvaltningen får statskontoret hänvisa till
den förhållandevis genomgripande reform, som beslöts vid 1954 års riksdag
i och med fastställandet av ny organisation för försvarets centrala tyg-, intendentur-
och civilförvaltning. Vidare må erinras om på området pågående
utredningar, bland annat 1953 års örlogsvarvsutredning, 1954 års militära
fastighetsförvaltningsutredning samt utredningen beträffande vissa personalkårer
m. in. inom försvaret.
I motionerna har ifrågasatts, om icke statens organisationsnämnd borde
omorganiseras på sådant sätt, att sakkunskap från förvaltningen inom
näringslivet där bättre kunde tillgodogöras. I anledning härav må framhållas,
att enligt den för nämnden gällande instruktionen (SFS nr 625/1946)
nämnden äger anlita särskilda sakkunniga i mån av behov. Organisationsnämnden
har således möjlighet att, då så befinnes påkallat, utnyttja expertis
inom näringslivet. Några ytterligare åtgärder för tillgodoseende av nämndens
behov av utomstående expertis synas icke vara erforderliga.
Under åberopande av vad sålunda anförts kan statskontoret icke finna
några åtgärder påkallade från riksdagens sida i anledning av förevarande
motioner.
I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Kull och Sjönell samt tf. statskommissarierna Lindblad
och Rudhe.
Stockholm den 10 november 1955
Elof Jerdenius
L. Lundh
I Gösta Widén
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
17
STA TENS ORGA NISA T10NSNÄMND
Bil. F.
Riksdagens statsutskott
Riksdagshuset
STOCKHOLM
Genom nådig remiss den 2.11.1955 anbefalld att till utskottet inkomma
med yttrande över inom riksdagen väckta motioner I: 338 och II: 365 om
en allmän översyn av den civila och militära statsförvaltningen får statens
organisationsnämnd anföra följande. „
I motionerna framhålles att statsapparaten undan för undan lappats pa
och ökats och att den sålunda genom sekler pålappade statsapparaten icke
synes i sin helhet ha blivit föremål för allvarligare försök till anpassning
till den moderna tidens krav och möjligheter. Det anses därför nödvändigt
att statsförvaltningen nu blir föremål för en allmän översyn i syfte att astadkomma
förenkling och effektivisering. Motionärerna anse att betydande
förenklingar och därmed större effektivitet bör kunna vinnas i de statliga
institutionernas inre organisation, men av ännu storre betydelse synes dem
vara att de olika verkens arbetsuppgifter vägas mot varandra, varvid bor
undersökas om icke på vissa områden en sammanslagning kan ske Härvid
framhålles att sammanföring eller centralisering av vissa verk och inrättningar
samt deras arbetsuppgifter eller delar därav torde kunna medföra
avsevärt större möjligheter alt ekonomiskt och rationellt utnyttja modernare
organisationsformer och modernare bokföring.
Det är en vanlig företeelse att en organisation, som, utan att en allmän
översyn företages, successivt påhygges efterhand som nya arbetsuppgifter
tillkomma, alltmer får en prägel av lappverk, där verksamheten hammas av
att organisationsformen ej är rationell. Detta framstår mera utpraglat ju
större organisationen är. Speciellt med hänsyn till storleken är det helt naturligt
om i viss utsträckning en dylik utveckling göi sig gällande inom
statsförvaltningen. Organisationsnämnden har vid sina undersökningar beaktat
dessa förhållanden och undersöker icke endast möjligheterna till inre
rationalisering av olika verk och myndigheter. När ett verk eller en verksamhet
är föremål för systematiska organisationsundersökningar, gores
även en genomgång av lika eller liknande arbetsuppgifter inom andra veik
eller myndigheter. Med ledning av sålunda verkställda undeisökningar faedömes
huruvida det är fördelaktigt att verkställa en omfördelning av aibetsuppgifter
mellan olika organ och utarbetas i förekommande fall förslag härom.
Bland annat för alt möjliggöra den överblick av statsförvaltningen, som
erfordras för att förekommande uppgifter skola kunna fördelas på ett lämpligt
sätt, företar organisationsnämnden vid sidan av pågående systematiska
organisationsundersökningar en allmän »kartläggning» av den statliga fölva
It ningen. Vid denna kartläggning belysas de olika verkens och myndigheternas
organisation och verksamheter samt deras ställning i olika avseenden
i förhållande till varandra. Även vissa kommunala och andra organ studeras
i samband härmed i den män de ha anknytning till den statliga förvaltningen.
För en betydande del av statsförvaltningen är denna analys redan
färdigställd.
Bihang till riksdagens protokoll 19öö. (i sand. År 19.i
18
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
I samband med de systematiska organisationsundersökningar, som nämnden
bedriver, utarbetas förslag beträffande verksamhetens omfattning, den
organisativa indelningen, arbetsmetoder och arbetshjälpmedel, graden av
decentralisering av ärendenas handläggning och av beslutanderätten samt
personalbehov. Detta gäller såväl den militära som den civila statsförvaltningen.
Dylika detaljerade undersökningar äro emellertid mycket tidskrävande.
Med nämndens nuvarande resurser kommer det därför att krävas
lång tid innan hela statsförvaltningen blivit genomgången en första gång.
Skulle såsom i två andra motioner nämligen I: 241 och II: 375 föreslås en
parlamentarisk kommitté överta den uppgiften bör givetvis det material
nämnden insamlat i samband med sin »kartläggning» av statsförvaltningen
bli av värde för kommitténs arbete. Emellertid bör nog varnas för alltför
högt ställda förväntningar på väsentliga och omedelbara besparingar som
en följd av en dylik kommittés förslag. Visserligen kan en lämplig omfördelning
av verksamheterna ge möjligheter till effektivisering av arbetet genom
ökad mekanisering av rutinarbete, användning av rationellare arbetslornier,
undvikande av dubbelarbete m. m. Emellertid kunna som regel
dessa besparingsmöjligheter icke omedelbart tillgodogöras. Det är nämligen
i allmänhet nödvändigt att komplettera de principiella förslagen med detaljerade
rationaliseringsundersökningar för att nå resultat i form av besparingar.
Då dylika undersökningar äro mycket tidskrävande, torde det komka
att taga avesvärd tid innan direkta ekonomiska resultat nås.
Motionärerna hävda vidare den uppfattningen att av dem anförda brister
i statsförvaltningen även kunna bero på att chefernas utbildning har varit
ensidigt inriktad på ett visst fack (t. ex. det juridiska) men däremot ej anpassad
för en blivande chefsuppgift. Enligt deras uppfattning måste den
framtida utbildningen av ämbets- och tjänstemän i detta avseende göras mera
tidsenlig.
Organisationsnämnden vill understryka värdet och behovet av att statstjänstemän,
som äro avsedda att nå chefsställning, ges en god utbildning
även i företagsekonomiska ämnen och i arbetsledning. Det torde vara önskvärt
att studerande, som äro inriktade på tjänstemannabanan, redan under
sina studier vid universitet och högskolor beredas möjlighet att erhålla en
grundläggande utbildning i dessa ämnen. Universitetskanslern har i samarbete
med vederbörliga fakulteter och på basis av det betänkande, som 1949
års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen avgivit,
utarbetat ett förslag i fråga om denna utbildning. I detta förslag har
särskild hänsyn tagits till de ekonomiska och administrativa ämnena. Ett
genomförande av förslaget, som f. n. bearbetas inom ecklesiastikdepartementet,
skulle för framtiden medföra en avsevärd förbättring i utbildningen
uti dessa ämnen för en stor del av statstjänstemännen.
Som en komplettering till den grundläggande utbildningen måste en vidareutbildning
ske. Sedan några år tillbaka har organisationsnämnden i begränsad
omfattning anordnat utbildningskurser för statstjänstemän i arbetsledning
och organisation. Kursplaner ha härvid utarbetats och utbildningsmateriel
anskaffats i intimt samarbete med näringslivets organ för
motsvarande utbildning. Såsom lärare vid kurserna ha anlitats framstående
experter från näringslivet, universitet och högskolor. Förutom allmänna
kurser med deltagare från flera verk samtidigt har nämnden i samarbete
med arbetsmarknadsstyrelsen anordnat speciella kurser i arbetsledning
Statsutskottets utlåtande nr 193 dr 1955
19
inom detta verk. Arbetsmarknadsstyrelsen har visat sig mycket intresserad
av dessa problem och har numera tagit upp kurser i arbetsledning på sitt ordinarie
kursprogram. Det är önskvärt, att nämnden beredes möjlighet att
i intimt samarbete med berörda verk successivt utsträcka denna kursverksamhet
till hela statsförvaltningen.
För att staten snabbare skall kunna tillgodogöra sig näringslivets rationaliseringsf
ram steg ifrågasättes i motionen, om inte statens oiganisationsnärnnd
borde omorganiseras på sådant sätt, att sakkunskap från förvaltningen
inom näringslivet där på ett bättre sätt kunde tillgodogöras. Nämnden
anser liksom motionärerna, att det är av mycket stort värde, att den
ständigt kan hålla intim kontakt med det fria näringslivet och den rationa1
iseringsverksamhet, som där äger rum. I fråga om denna kontaktverksamhet,
som sker under olika former, kan bland annat följande nämnas.
I enlighet med instruktionen äger nämnden att vid behov anlita särskilda
sakkunniga. Så har även under de gångna åren skett, varvid i den män erforderliga
experter varit tillgängliga sådana utnyttjats såväl från näringslivet
som från statsförvaltningen.
Generaldirektör Aste i försvarets fabriksverk, som tillhör de nuvarande
styrelseledamöterna i nämnden, möter i sin verksamhet rationaliseringsproblem
av samma art som de som återfinnas inom det fria näringslivet. Nämndens
generaldirektör var före sitt inträde i statstjänst år 1944 i 15 år chef
för Aktiebolaget Industribyråns organisationsavdelning (Sveriges Industiiförbunds
konsulterande rationaliseringsorgan). Bland annat genom styrelseledamotskap
inom några företag inom näringslivet håller han fortfarande
kontakt med rationaliseringsutvecklingen inom detta. Även nämndens experter
hålla ständigt kontakt med näringslivets rationaliseringsorgan genom
deltagande i föreningssammanträden, diskussioner i studiegrupper, företags
besök
m. in. ,
I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Fahlander, Eugen Olsson, tillika föredragande,
Göran Petterson och Ståhl.
Stockholm den 17 november 1955.
STATENS ORGANISATIONSNÄMND
C. Tarras Sällfors
/ B. Samuelsson
FÖRSVARETS CIVILFÖRVALTNISG »''•
Till riksdagens statsutskott.
Genom Kungl. Maj:ts remiss den 2 november 1955 har försvarets civilförvaltning
anbefallts att före den 18 november 1955 till riksdagens statsutskott
inkomma med yttrande över de inom riksdagen väckta likalydande
motionerna 1:8:18 och II: 365 om eu allmän översyn av den civila och militära
statsförvaltningen.
20
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.
Den i motionerna väckta frågan om en effektivisering av statsförvaltningen
har, såsom i motionerna framhållits, vid skilda tillfällen varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet. I fråga om argument och synpunkter
överensstämma motionerna i väsentliga delar med de vid 1954 års riksdag
väckta, likalydande motionerna 1:227 och 11:359 och utmynna liksom de
sistnämnda i en hemställan, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en allmän översyn av förvaltningen, den civila såväl
som den militära, i syfte att åstadkomma en förenkling och effektivisering.
Civilförvaltningen delar helt motionärernas uppfattning om angelägenheten
av att uppnå en såvitt möjligt förenklad och effektiv förvaltningsverksamhet.
Det förefaller dock tveksamt, om man hör söka vinna detta mål
genom en sådan allmän översyn, som i motionärernas yrkanden åsyftas. Vad
försvaret beträffar måste hallas i minnet, att den där hedrivna förvaltningsverksamhetcn
är nära avhängig av den utformning som gives landets försvarskrafter,
en fråga som för övrigt nu är under bedömande av den inom
försvarsdepartementet arhetande försvarsberedningen. Förvaltningsverksamheten
inom försvaret, framför allt vad gäller de materielförvaltande
organen, måste följaktligen tid efter annan göras till föremål för översyn.
Den senaste översynen, vilken genomförts med anlitande av moderna organisationsundersökningsmetoder,
har resulterat i beslut av 1954 års riksdag
om ändrad central förvaltningsorganisation inom försvaret.
\ ad angår verksamheten vid regionala och lokala organ inom försvaret
bedriver statens organisationsnämnd sedan åtskilliga år tillbaka vissa organisationsundersökningar,
vilka hittills lett till beslut av statsmakterna om
ändrad organisation av stabs- och förvaltningstjänsten vid hland andra
arméns truppförband, försvarsområdesstaber, Stockholms kustartiileriförsvar
samt vissa organ inom Sydkustens marindistrikt. Genom de sålunda
genomförda organisationsförändringarna ha väsentliga besparingar kunnat
vinnas. Detsamma kan förväntas bliva förhållandet vid genomförande av
organisationsnämndens nyligen framlagda förslag till ändrad organisation
för Blekinge kustartilleriförsvar samt de förslag nämnden successivt avgiver
på grundval av en nyligen genomförd översyn av nyssberörda rationaliserade
organisation vid arméns truppförband. I övrigt må här nämnas
den med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 23 juli 1953 tillsatta örlogsvarvsutredningen
samt det fortifikationsförvaltningen genom Kungl. Maj.ts
beslut den 25 februari 1955 givna uppdraget att verkställa fortsatt utredning
rörande den regionala och lokala fastighetsförvaltningen inom försvaret
och därmed sammanhängande spörsmål.
Såsom skäl för en allmän översyn har i motionerna hland annat angivits,
att ett sammanförande eller en centralisering av vissa verk och inrättningar
samt av deras arbetsuppgifter eller delar därav skulle kunna medföra betydande
fördelar samt avsevärt större möjligheter att ekonomiskt och rationellt
utnyttja moderna organisationsformer och modernare bokföring
(hålkort étc.).
Ett dylikt sammanförande har i viss mån kommit till stånd inom försvaret
redan genom 1943 års riksdagsbeslut om ändrad central förvaltningsverksamhet
inom försvaret, varigenom eu fackvis, icke försvarsgrensmässig
uppdelning av förvaltningsverksamheten på bl. a. civil förvaltningstjänstens
Statsutskottets utlåtande nr 193 år 1955
21
och sjukvårdstjänstens områden infördes. Ytterligare steg i samma riktning
togs i och med att den för försvaret gemensamma fortifikationsförvaltningen
inrättades fr. o. m. budgetåret 1948/49. Såsom ett uttryck för dylika
samordningssträvanden får även ses den genom 1954 års förvaltningsreform
införda, i försvarets anskaffningskungörelse (SFS 1954:470) fastslagna
s. k. huvudförvaltningsprincipen, vilken innebär att vid anskaffning
av förnödenheter skall, i den utsträckning och i de avseenden som
lämpligen kan ske, den myndighet, inom vars arbetsområde det faller att
anskaffa den största mängden av en för flera försvarsgrenar gemensam
förnödenhet, handhava anskaffningen av ifrågavarande förnödenhet för
försvaret i dess helhet och svara för den krigsindustriella planläggningen
därav.
I detta sammanhang kan nämnas, att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
med stöd av Ivungl. Maj :ts bemyndigande den 5 november
1954 tillkallat särskilda utredningsmän för att verkställa utredning beträffande
vissa personalkårer in. m. inom försvaret och därvid — med erinran
om 1946 års militära förvaltningsutrednings förslag om ett för försvaret
gemensamt intendenturförvaltningsverk — bl. a. såsom uppgift för utredningen
angivit att klarlägga förutsättningarna för bildandet av en för försvaret
gemensam kår av officerare i intendenturtjänst och att framlägga
härav betingade förslag.
Vidare göra sig sedan längre tid tillbaka vissa centraliseringssträvanden
gällande bland annat i syfte att sammanföra flera kassaenheter till en enda.
Den slutliga utformningen av denna centraliserade kassaverksamhet är
dock beroende bland annat av den framtida lösningen av personalregistreringen
inom försvaret.
Vad angår frågan om ett rationellt utnyttjande av moderna organisationsformer
in. in. må framhållas, att av Kungl. Maj :t tillsatts utredningar
för att undersöka möjligheterna dels för ett rationellt utnyttjande av hålkort
inom försvaret dels ock för anlitande av databehandlingsmaskiner
inom statsförvaltningen. Till civilförvaltningens hålkortscentral har centraliserats
vissa arbetsuppgifter inom försvaret nämligen den håikortsmässiga
bearbetningen av kassa- och verkstadsbokföring, uträkning och
utbetalning av månadslöner, arméns fältutrustningsverk och viss dispositionsbokföring.
Centralen utför också olika servicearbeten för andra myndigheter,
bland annat för armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen
och försvarets forskningsanstalt. Denna verksamhet är stadd
i snabb utveckling. Påpekas bör, att inom försvaret finnas hålkortsanläggningar
jämväl på andra håll än vid civilförvaltningen, nämligen inom
flygvapnet, marinen samt centrala värnpliktsbyrån.
I anslutning till den i motionerna ifrågasatta samordningen av lånefondsverksamheten
vill civilförvaltningen erinra, att beträffande försvaret förekommer
allenast eu fond av lånetyp, nämligen värnpliktslånefonden. I
skrivelse nr 227 har 1953 års riksdag ifrågasatt, om icke förvaltningen av
värnpliktslånen borde överflyttas från länsstyrelserna till riksbanken.
Spörsmålet härom skall enligt direktiven för utredningen rörande de värnpliktigas
ekonomiska och sociala förmåner upptagas till prövning av nämnda
utredning. I yttrande över vad riksdagens år 1954 församlade revisorer anfört
rörande vissa understöds- in. fl. fonder inom försvarsväsendet bar civilförvaltningen
förordat, att flertalet av dessa fonder skulle avvecklas.
22
Statsutskottets utlåtande nr 193 År 1955
Innevarande års riksdag har uttalat önskemål om en dylik avveckling. Förslagen
äro med visst undantag fortfarande beroende på Kungi. Maj:ts prövning.
Vad gäller delegeringsfrågan har inom civilförvaltningens verksamhetsområde
beslutanderätten i vissa ärenden delegerats från Kungl. Maj:t till
civilförvaltningen exempelvis i skadeståndsärenden och vikariatsersättningsfrågor.
Handläggningen av sådana ärenden har härigenom väsentligt förenklats.
En motsvarande delegering av jämväl vissa andra ärendestyper
synes böra i lämpligt sammanhang upptagas till övervägande.
Med avseende å motionärernas uttalanden i fråga om ärendenas behandling
inom ämbetsverken må nämnas, att inom civilförvaltningen ärendena
regelmässigt föredragas av den tjänsteman, vilken haft att utreda desamma,
att beslutanderätten i relativt stor utsträckning delegerats till befattningshavare
i sektions- och detaljchefs ställning samt att samarbetet med övriga
centrala myndigheter inom försvaret sker i mycket enkla former genom
påteckning å handlingarna eller dylikt. Civilförvaltningen har haft mycket
goda erfarenheter av denna anordning. En motsvarande delegering torde
förekomma i rätt stor utsträckning även inom vissa andra centrala förvaltningsverk
inom försvaret. Allmänt försvarsförvaltningsreglemente bygger
för övrigt just på delegeringsprincipen, vilken alltså tillämpas även vid staber
och truppförband (motsvarande).
Vad slutligen angår den kritik som i motionerna framföres gentemot det
statliga lönesystemet har civilförvaltningen dels i skrivelse till riksdagens
revisorer den 10 mars 1954 (i stora delar refererad i deras år 1954 avgivna
berättelse, del I, s. 246 o. f.), framfört sina synpunkter och erfarenheter
med avseende å den praktiska tillämpningen av de statliga avlöningsförfattningarna
in. in., dels ock i yttrande i anledning av samma revisorers uttalanden
över den år 1954 av dem verkställda granskningen angående statsverket
(se del II, s. 187 o. f.) framhållit, att det vore i hög grad angeläget
att åstadkomma enklare och mera lättillämpliga avlöningsbestämmelser och
i anslutning härtill förordat revisorernas förslag att en mera allmän revision
av det statliga avlöningsväsendet snarast skulle igångsättas, syftande ej endast
till förenkling av lönesystemet utan även till förbilligande av detsamma
i administrativt hänseende. Under den tid som förflutit sedan civilförvaltningen
avgav nämnda yttrande har ämbetsverket blivit ytterligare befäst i
sin uppfattning om behovet av den föreslagna revisionen.
I detta sammanhang vill civilförvaltningen för att förebygga misstolkning
av de siffror som i motionerna lämnats beträffande verksamheten vid
civilförvaltningens revisionsbyrå hänvisa till vad civilförvaltningen i sistberörda
yttrande uttalat i angivna hänseende.
I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Engdahl,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström, Brunskog,
Nilsson, Hallin och Insulander.
Stockholm den 16 november 1955
Ragnar Lundberg
Sven Engdahl
IM. Hage