Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1955
1
Kr 192
Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse för kontoristen
L.-E. Larsson från viss återbetalningsskyldighet å
värnpliktslån.
(5:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr von Friesen väckt motion (II: 37) har
hemställts, att riksdagen måtte befria kontoristen Lars-Edvin Larsson från
honom åliggande återbetalningsskyldighet å värnpliktslån med det belopp,
som återstår att betala efter den 1 januari 1955.
I fråga om motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen.
Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av försvarets socialbyrå och statskontoret.
Försvarets socialbyrå har anfört följande.
De närmare omständigheterna i samband med Larssons låneansökan och
förhållandena för tid närmast därefter torde framgå av försvarets socialbyrås
här i avskrift fogade skrivelse den 14 september 1953 till överståthållarämbetet.
Genom utslag av Göteborgs rådhusrätt den 28 september 1953 i
lagsökningsmålet mot Larsson fann rådhusrätten Larsson icke hava visat
fog för sin invändning att han icke, då han undertecknade fordringshandlingen
(skuldförbindelsen för värnpliktslånet), förstod att han var skyldig
att återbetala pengarna.
I en den 21 oktober 1953 dagtecknad skrift hemställde Larsson hos Kungl.
Maj :t att bliva befriad från betalningsskyldigheten för lånet. Larssons dåvarande
ekonomiska förhållanden synas bäst framgå av härtill i avskrift fogade,
den 24 november 1953 dagtecknade, av familjebidragsnämnden i Göteborg
på av socialbyrån gjord hemställan verkställda utredning, ävensom av
här likaledes i avskrift bifogade den 1 december 1953 av Riksförsäkringsanstalten
lämnade redogörelse för de ersättningar, som utgått till Larsson.
Genom beslut den 19 mars 1954 fann Kungl. Maj:t icke skäl medgiva avskrivning
av Larssons värnpliktslån.
I syfte att erhålla en aktuell bild av Larssons nuvarande förhållanden har
familjebidragsnämnden i Göteborg på av socialbyrån gjord hemställan inkommit
med här i avskrift bifogade, den 10 november 1955 dagtecknade utredning.
Enligt socialbyråns uppfattning föreligga i ärendet icke sådana särskilda
förhållanden, som böra föranleda att värnpliktslånet i anledning av förevarande
motion avskrives.
Ur socialbyråns omförmälda skrivelse till överståthållarämbetet den 14
september 1953 må följande återgivas.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 192
2
Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1955
Vad först beträffar händelseförloppet i samband med låneansökan synes
Larssons beskrivning härav icke vara den riktiga. Av handlingarna i ärendet
framgår sålunda, att Larsson, sedan han den 20 augusti 1947 på eget initiativ
påbörjat studier vid Stockholms Tekniska Institut och till stiftelsen
Kungafonden Med folket för fosterlandet ingivit ansökan om bidrag till studiekostnaderna,
hänvisats söka kontakt med dåvarande Arbetsberedningskontoret
i Stockholm för erhållande av eventuell arbetsvärd i form av utbildning
på statens bekostnad. Med hänsyn till att Larsson enligt riksförsäkringsanstaltens
dåmera meddelade beslut för tid efter den 15 april 1947
ej ansetts ha sådan nedsättning av arbetsförmågan (ej 10 procent) på grund
av sina under militärtjänstgöring år 1945 ådragna knäskador att ersättning
enligt militärersättningsförordningen härför kunde utgå samt till att Larsson
före påbörjandet av studierna utan tvingande skäl slutat en efter militärtjänstgöringens
upphörande den 31 mars 1947 innehavd kontoristanställning,
fann emellertid arbetsvårdsmyndigheten ej skäl föreligga för beviljande
av utbildningsbidrag. Larsson hänvisades i stället att för sina studier
söka värnpliktslån, som Försvarets socialbyrå, bland annat med hänsyn till
att Larsson på grund av ådragna kroppsskador nödgats sluta sin anställning
som furir, genom beslut den 17 oktober fann skäl bevilja med 5 000 kronor.
Larssons uppgifter beträffande av härvarande assistenten Hans G. Nilsson
erhållna upplysningar om lånets karaktär synas icke kunna överensstämma
med verkliga förhållandet.
Att Larsson varit medveten om att värnpliktslån skall återbetalas torde
få anses klarlagt av att hans dels i sin låneansökan anhöll att få påbörja
amorteringen av lånet ett år efter studiernas avslutande, dels ock i skrivelse
den 26 september 1948, då han begärde att få disponera återstående lånemedel
för annat ändamål — studier vid Filip Holmqvists handelsinstitut i
Göteborg —- till vilket socialbyrån genom beslut den 6 oktober 1948 lämnade
sitt medgivande, bland annat anförde följande: »I fall försvarets socialbyrå
uppsäger detta lån nu så har Ni samtidigt hindrat mig för att fullfölja
min utbildning. I sådant fall så kan Ni ej få tillbaka några pengar från
lånet eftersom jag ej har något yrke och ej heller kan taga vilket arbete som
helst.»
Såsom stöd för uppfattningen att i sak oriktig uppfattning om värnpliktslånets
karaktär ej bibragts Larsson må vidare åberopas, att Larsson i skrivelse
den 8 juni 1950 anhöll om anstånd med återbetalningen av lånet men
ifrågasatte om det vore rätt, att han, som på grund av den ådragna skadan
dels nödgats taga avsked från sin militära anställning, dels ock gått miste
om arbetsinkomst, dessutom skulle betala 5 000 kronor för sin skolutbildning.
Av familjebidragsnämndens i Göteborgs stad häröver avgivna yttrande
framgick, bland annat, att Larsson förklarat sig vid tiden för den gjorda
framställningen ha varit nedstämd av de många årens bekymmer till följd
av ådragna kroppsskadan, att han hade värk och krampanfall i sina knän
och, när det vore som värst, knappast kunde gå, samt att han önskade få
påbörja amorteringen den 1 januari 1952 med månatliga belopp, som han
under hösten 1951 närmare önskade angiva. Socialbyrån medgav genom beslut
den 19 juli 1950, att lånet finge återbetalas med 75 kronor för månad
med början den 1 oktober 1951.
Av vad som anförts torde framgå, att Larssons numera deklarerade uppfattning
om lånets karaktär saknar stöd i tidigare upplysningar eller uppgifter.
I den i socialbyråns utlåtande åberopade skrivelsen den 24 november 1953
från Göteborgs familjebidragsnämnd upplystes bl. a. följande.
Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1955
3
Larsson hade sedan den 1 november 1950 anställning som kalkylator hos
AB Robert Ditzinger; bruttolönen syntes ha utgjort 660 kronor för månad.
Larssons hustru hade anställning hos en advokatfirma med en månadslön
av 600 kronor. Ett av hustrun upplånat kapital å 7 000 kronor hade återbetalats
med månatliga amorteringar. De upplånade medlen hade enligt uppgift
använts till inköp av andelar för 6 000 kronor i en bostadsförening, i
vars hus makarna bebodde en tvårumslägenhet. Makarna hade förtecknat
sina skulder, vilka uppgått till 3 200 kronor, inkl. resterande del av bosättningsskuld
och återstående del att erlägga å en handelsgymnasiekurs pr
korrespondens, som mannen genomgick hos Hermods.
Av den i socialbyråns utlåtande omförmälda redogörelsen från riksförsäkringsanstalten
rörande de ersättningar, som utgått till Larsson, framgår att
sjukpenning resp. livränta utgått till honom under tiden den 1 april 1947—
den 30 juni 1949, sjukpenning efter med 100 procent nedsatt arbetsförmåga
och livränta efter en med högst 25 och lägst 10 procent nedsatt arbetsförmåga,
Av den i socialbyråns utlåtande åberopade, den 10 november 1955 dagtecknade
utredningen från familjebidrags nämnden i Göteborg inhämtas följande.
Enligt uppgift från AB Robert Ditzingers stockholmskontor är låntagarens
månadslön sedan 1/8 1955 850 kronor; den var vid årsskiftet 750 kronor.
Under 1954 var låntagaren sjuk 69 dagar, under 1955 hittills 5 sjukdagar.
Lön vid sjukdom utgår efter sjukkassans normer.
Från Riksförsäkringsanstalten har inhämtats att låntagaren sedan den
30 juni 1949 icke uppburit någon ersättning därifrån.
Låntagarens hustru har den 15 februari 1955 slutat sin anställning hos
advokat. Hennes månadslön var 600 kronor. Enligt advokaten står fru
Larssons plats öppen för henne. Ingen överenskommelse om återanställning,
men när barnet vuxit upp kan det tänkas, att hon kommer tillbaka. Sedan
hon slutat har hon hjälpt till tre kvällar och när deklarationsarbetet och
redovisningar för dödsbon etc., som hon känner väl till, kommer i början på
nästa år skall hon försöka hjälpa till en tid, varunder en syster till henne
skulle sköta barnet. Det är synd om hennes man — »vemodigt se honom, han
är svag». Enligt uppbördsverket har å hennes preliminärskattsedel vid första
uppbördsterminen inbetalats 100 kronor, därefter har anteckning gjorts om
att hon i fortsättningen ämnar förbli hemmafru.
Enligt uppgift från vederbörande pastorsämbete har i makarnas äktenskap
den 22 mars 1955 fötts en dotter.
Makarna ha av inkomstkällan tjänst sist taxerats enligt nedan:
Mannen: 1954 1955
Br ................... 8 313:— 8 401: —
St ...................... 7 216:— 7 290: —
K........................... 8 070: — 8 140: —
Hustrun: 1954 1955
Er ..................... 6 995: — 6 300: —
St ............... 5 710:— 5 150: —
K ..................... 6 330:— 5 790: —
4
Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1955
När låntagarens förhållanden år 1953 sist voro föremål för undersökning
bodde han i en fastighet tillhörig en bostadsförening, i vilken hans hustru
inköpt andelar för 6 000 kronor. Enligt Uppbördsverket har låntagaren den
4 februari 1954 flyttat till annan stadsdel. Vid samtal med hustrun till ordföranden
i nämnda förening har erfarits, att dessa makar för 6 000 kronor
plus gjorda amorteringar inköpt låntagarens hustrus andelar i föreningen
och nu bebo låntagarens förra tvårumslägenhet. Denna, som är rätt stor, 56
kvm, kostar nu inalles 167 kronor för månad. Den så att säga insatsen för
lägenheten är relativt hög, enär andelarna i föreningen från början ägts av
en byggmästare, som gjorde konkurs. Låntagaren hade genom bostadsförmedlingen
erhållit en tvårumslägenhet i en H.S.B.-fastighet, men hans nya
lägenhet torde icke vara så stor som hans förra. Orsaken till att låntagaren
flyttade var icke känd. Det uppgavs, att han »hade dålig mage och magsår
— kunde ligga flera veckor — även å Sahlgrenska».
Det är nämnden bekant, att låntagaren, sedan intagningen 1949 å Sahlgrenska
sjukhusets neurologiska avdelning, varit intagen å detta sjukhus
26—30/11 1953 och 8—16/7 1954 för bukbesvär och misstänkt blindtarm.
Vid senaste tillfället hade han även haft besvär från knäna.
Enligt uppgift från en HSB:s Bostadsrättsförening har låntagaren i en
bostadsrättslägenhet om två rum och kök insatt ca 1 640 kronor. Månadsavgiften
inklusive bränsletillägg är ca 170 kronor.
I nämndens yttrande 24/11 1953 omnämndes, att låntagaren hade att betala
å en handelsgymnasiekurs hos Hermods. Institutet har meddelat, att
låntagaren år 1951 tecknat sig för en merkantil-teknisk gymnasiekurs. Den
ändrades i januari 1952 till en handelsgymnasiekurs på folkskolans grund.
Låntagaren har icke läst mycket på denna (och föregående) kurs. Sista
gången låntagaren sände in lösningar var i juli 1954. Han har betalat hela
kursen med 1 391 kronor, därvid sista inbetalningen skedde under mars månad
detta år.
Statskontoret, som tagit del av från socialbyrån erhållna handlingar
rörande ifrågavarande låneärende, har icke funnit anledning föreligga
för ett medgivande till avskrivning av lånet. Spörsmålet om lånets avskrivning
har icke synts ämbetsverket ha kommit i annat läge än då ärendet
den 19 mars 1954 var föremål för Kungl. Maj:ts prövning och framställningen
härom lämnades utan bifall.
Utskottet. Rörande de närmare omständigheterna i samband med Larssons
låneansökan och förhållandena för tiden därefter får utskottet hänvisa
till de ovan intagna redogörelserna i ämnet; av dessa framgår även makarna
Larssons ekonomiska omständigheter.
Såsom utredningen ger vid handen, har frågan om befrielse för Larsson
från återbetalningsskyldighet å ifrågavarande värnpliktslån varit föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. I utlåtande över en av Larsson i oktober 1953
gjord ansökan om befrielse från betalningsskyldighet anförde försvarets
socialbyrå under hänvisning till makarna Larssons ekonomiska förhållanden,
att en avskrivning av statsverkets fordran å honom icke syntes böra
ifrågakomma. Även överståthållarämbetet avstyrkte framställningen med
hänsyn till Larssons ekonomi. Genom beslut den 19 mars 1954 avslog Kungl.
Maj :t framställningen.
Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1955
5
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då — såsom de nu hörda
myndigheterna även ansett — några nya omständigheter icke tillkommit,
som skulle kunna motivera ett eftergivande av betalningsskyldigheten för
Larsson, hemställer utskottet,
att motionen II: 37 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 6 december 1955
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Iwar Anderson, Näsgård,
Leander, Boman, fröken Andersson, herrar Näsström, Pålsson, Sundelin,
Gustaf Andersson, Einar Persson, Erik Svedberg, Axel Andersson,
Holmqvist och Rikard Svensson; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Ståhl, Rubbestad, Åkerström,
fröken Elmén, herrar Persson i Växjö, Nihlfors, Svensson i Alingsås, Gustafsson
i Stockholm, Cassel, Hansson i Skegrie, Blidfors, Löfroth, Almgren
och Hjalmarson.
651821 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag