Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

1

Nr 191

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande åtgärder
i syfte att öka universitetens och högskolornas kapacitet
m. m.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ohlon m. fl. (I: 285) och den andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 325), har yrkats att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t anhålla om en snabb översyn av den högre utbildningen i syfte att
öka våra universitets och högskolors kapacitet med hänsyn till rådande
allvarliga brist och i takt med krav som ett växande behov kan väntas ställa
på dem.

Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Sigfrid Larsson m. fl. (1:286) och den andra inom andra
kammaren av herr Håstad m. fl. (II: 387), föreslagits, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t, förutom
åtgärder för avhjälpandet av universitetens och högskolornas omedelbara
behov av förstärkta lokal- och andra undervisningsresurser, ville dels snarast
förelägga riksdagen en allmän plan för utbyggandet av de akademiska
undervisningsanstalterna, svarande mot den förutsebara ökningen av studentantalet
och den på många områden allvarliga bristen på högskoleutbildad
arbetskraft, dels i anslutning till denna plan successivt förelägga riksdagen
erforderliga förslag.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren avherr
Osvald m. fl. (I: 341) och den andra inom andra kammaren av herrar
Lundberg och Hallén (II: 314), har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig och förutsättningslös
utredning snarast möjligt om högskolornas organisatoriska ställning
och därmed sammanhängande spörsmål.

Slutligen har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Bror Nilsson och herr Nils Theodor Larsson (I: 71) och den
andra inom andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl. (II: 60), hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
utredning syftande till att antingen vid lantbrukshögskolan eller vid Uppsala
universitet upprätta en lärostol i landsbygdssociologi.

Bilmng till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 191

2

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

I den mån redogörelse i det följande icke lämnas för motiveringen till
de gjorda yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna II: 325, 11:387,
I: 341 och II: 60.

Till stöd för dessa yrkanden har i ovannämnda motioner anförts bland
annat följande.

Motionerna 1:285 och II: 325:

Icke minst under tiden efter kriget har det allmänna påtagit sig nya
arbetsområden eller vidgat omfattningen av uppgifter, vilka redan tidigare
bedömts såsom en angelägenhet för stat och/eller kommun. Till de områden,
som i dessa sammanhang kunna nämnas, hör statens affärsdrivande
verk, skolväsendet, socialpolitikens olika grenar och den allmänna
statliga och kommunala förvaltningsapparaten. Denna utveckling kan icke
sägas vara slutförd. Tvärtom torde på en rad områden en ökad insats från
det allmännas sida bli erforderlig — alla är överens om att exempelvis sjukvården
uppvisar en betydande eftersläpning, och ingen torde bestrida, att
en fortsatt ökad produktion kommer att ställa ökade krav på t. ex. våra
kommunikationsmedel. Även den privata sektorn torde ha att möta till
sin natur likartade problem. Enskild verksamhet utgör på några områden
en stark konkurrent om arbetskraften till den offentliga verksamheten.
Efterfrågan på välkvalificerad teknisk och förvaltande personal från det
enskilda näringslivets olika grenar är betydande. Någon minskning därvidlag
torde icke vara att vänta. Tvärtom synes produktionsutvecklingen
inom såväl handel som industri liksom övriga faktorer, som där kunna
påverka arbetskraftsbehovets strukturering, peka mot en intensifierad
efterfrågan av utbildad personal. I viss utsträckning torde det därvidlag
närmast vara fråga om att tillgodose ett ökat behov av yrkesutbildad personal.
Men även och framför allt torde denna utveckling kräva ett betydande
tillskott av personal med högre utbildning. Till våra väsentligaste
produktiva resurser hör teknikerna och företagsekonomerna. För att vårt
näringsliv även i framtiden skall kunna väl hävda sig i konkurrensen med
utlandet är det av icke ringa betydelse att vi kan vidmakthålla den standard,
som vi även när det gäller den högre utbildade personalen uppnått.

Redan nu är bristen på akademiskt utbildad arbetskraft på vissa områden
berörande både offentlig och enskild verksamhet påtaglig. Antalet naturvetare
har icke stigit i den takt, som varit önskvärd. Behovet av lärare har
bland annat därför icke kunnat tillgodoses i den utsträckning som med hänsyn
till både det nya som sker inom skolans organisation och det starkt
stigande barnantalet varit erforderligt. När det gäller arkitekter har helt
nyligen en betydande eftersläpning påtalats, som i negativ riktning torde
påverka både produktion och kostnader på vissa investeringsområden.

I en vid 1949 års riksdag väckt motion, II: 228, underströks vikten av att
dessa problem från statsmakternas sida i tid beaktades. Därvid pekades särskilt
på det växande behovet av läkare, tandläkare, övrig sjukvårdspersonal
samt lärare, men likaså underströks att ianspråktagandet av våra relativt
tilltagande arbetsresurser för administrativa och därmed jämställda uppgifter
naturligtvis icke finge gå så långt, att tillgången av arbetskraft i pro -

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

3

duktionslivet otillbörligen beskärdes. De utbildningsproblem och behov av
ökade utbildningsmöjligheter, som även här uppträda, betonades.

Sedermera tillsatte den 28 april 1949 socialministern särskilda sakkunniga,
1949 års arbetskraftsutredning, med uppdrag att verkställa utredning
främst angående behovet av arbetskraft inom statlig och kommunal verksamhet.
Tyvärr har denna utredning dragit ut på tiden på ett sätt, som
inte vittnar om tillräcklig insikt på bestämmande håll om frågans vikt.

Om vi önskar tillgodose vårt arbetskraftsbehov när det gäller den högre
utbildade personalen i offentlig och enskild tjänst måste vi tillse, att vi har
de erforderliga resurserna för att utbilda ifrågavarande personal. Dessa resurser
synes i betydande utsträckning saknas.

I en till Konungen av Sveriges förenade studentkårer (SFS) den 25 november
1954 ingiven framställning har eftersläpningen i fråga om den
högre utbildningen påtalats. SFS redovisar i sammanhanget en utredning
rörande de personella undervisningsresursernas utveckling i förhållande till
antalet studerande vid olika fakulteter och högskolor under perioden 1938

_1953. Som denna utredning visar är ökningen av antalet lärarkrafter inom

viktiga områden mindre än ökningen av antalet studerande.

»Sålunda har antalet professorer vid rikets fyra humanistiska fakulteter
ökat med 30 procent sedan 1938 och med 23 procent sedan 1946, medan antalet
studerande ökat med 103 resp. 88 procent. Vid de tre matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna är antalet professorer nu 21 procent högre
än 1938 och 12 procent högre än 1946, medan antalet studerande ökat med
144 procent sedan 1938 och 42 procent sedan 1946. Att döma av en mera
stickprovsmässig undersökning, som gjorts beträffande filosofiska fakulteten
i Lund, synes denna utveckling mot ett allt större antal studenter per
akademisk lärare ha fortgått utan egentliga avbrott alltsedan sekelskiftet.

Om man i stället för professorer räknar hela antalet lärartjänster med
full tjänstgöring, finner man att ökningen av antalet lärare vid de humanistiska
fakulteterna sedan 1946 varit 55 procent, medan antalet studerande
ökat med 88 procent, och att antalet lärare vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna ökat med 35 procent, medan antalet studerande under
samma tid ökat med 42 procent. Medan man 1938 kunde räkna med 42,7
studerande per professor inom de humanistiska fakulteterna, var motsvarande
siffra 1946 43,5 och 1953 66,6. Antalet studerande per akademisk
lärare var 1946 bland humanisterna 22,1 och 1953 26,8. Inom de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna var antalet studerande per professor
1938 19,8 mot 31,4 år 1946 och 40,0 1953; antalet studerande per akademisk
lärare var vid de två senare tidpunkterna 13,2 resp. 13,8.

Vid de medicinska fakulteterna och vid högskolorna under jordbruksdepartementet
har förhållandet mellan antalet lärare och antalet studerande
något förbättrats sedan 1946, medan läget är ungefär oförändrat vid de
tekniska högskolorna. För såväl de medicinska fakulteterna som de tekniska
högskolorna gäller emellertid att en klar försämring inträtt sedan
1948; vid Chalmers tekniska högskola är denna försämring så pass markerad,
att antalet studerande per lärare där stigit med drygt 30 procent. Vid
Stockholms högskolas humanistiska fakultet har antalet studerande per
akademisk lärare också stigit med ungefär 30 procent, medan motsvarande
siffror för medicinska fakulteten i Uppsala och de matematisk-naturvetenskapliga
sektionerna i Uppsala och Lund ligger mellan 20 och 25 procent.

4

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 195ö

Vid de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund har studentantalet
under de senaste fem åren stigit så kraftigt, att antalet studenter per akademisk
lärare höstterminen 1953 var 50 resp. 70 procent högre än ''upprustningsåret’
1948.

Vid de juridiska fakulteterna är de personella undervisningsresurserna
icke fullt så otillräckliga i förhållande till antalet studerande som 1946 och
1948, men detta beror till viss del på att antalet studerande här stagnerat
eller sjunkit, och vidare är att märka att antalet studenter per akademisk
lärare vid de juridiska fakulteterna fortfarande ligger ojämförligt högre
än vid någon annan av rikets fakulteter eller högskolor med undantag för
den humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola.

Den enda studieriktning där undervisningsresurserna i förhållande till
antalet studenter förbättrats sedan 1940-talet är de teologiska fakulteterna,
där antalet studenter per akademisk lärare sjunkit från 18,5 år 1946 till 11,5
år 1953 i Uppsala och 18,5 år 1946 till 8,8 år 1953 i Lund.»

Denna utveckling är oroväckande. Utbildningsmöjligheterna intar en nyckelposition,
när det gäller hela här föreliggande arbetskraftsproblem. Ett
otillräckligt antal lärarkrafter vid universiteten betyder ett otillräckligt
antal utbildningsmöjligheter. Detta medför i sin tur en brist på lärare vid
skolans högre stadier, vilket i sin tur påverkar våra möjligheter att förse
universitet och högskolor med elever. Det otillräckliga antalet lärarkrafter
har medfört att utbildningen vid vissa av våra högskolor bär måst förses
med spärrar. På andra områden har det otillräckliga lärarantalet inneburit
en sänkt undervisningsstandard med en åtföljande förlängning av studietiden
för studenterna. Ingen av dessa vägar är önskvärd. På något längre
sikt torde båda — mot bakgrund av vad vi i det föregående anfört — medföra
arbetskraftsproblem som är så svårartade att de skulle innebära ett
allvarligt hot mot såväl vår materiella som andliga standard. Den enda utvägen
ur denna svårighet synes vara att de högre utbildningsanstalterna
erhåller väsentligt ökade resurser.

Nödvändigt är att ifrågavarande utbildningsproblem på något längre sikt
upptas till behandling. I anslutning till att prognosutredningen framlägger
sitt betänkande är det därför angeläget, att våra utbildningsresurser på här
aktuella områden göres till föremål för en snabb översyn. Därvid bör målsättningen
vara att möjliggöra att spärrarna till den högre undervisningen
slopas, så att studenter med erforderliga kvalifikationer kan fortsätta en
önskad utbildning utan hinder av högskolornas och universitetens bristande
resurser. Vidare bör en sådan översyn syfta till att åstadkomma en tillfredsställande
undervisningsstandard, så att icke studietiden onödigtvis förlänges
för de studerande, varvid det starkt växande studentantalet beaktas. Slutligen
bör härvid hänsyn tas till de växande behov till högre utbildning som
följer med samhällsutvecklingens krav.

Motionerna 1:286 och II: 387:

Sedan senare delen av 1940-talet, då upprustningen av universitet och
högskolor påbörjades, har studentantalet vid dessa ökat från 14 636 år 1948
till 20 031 år 1953. Vid de filosofiska fakulteterna har elevantalet under
denna period stigit från 5 993 till 9 509, d. v. s. med drygt 58 procent. Då
utbyggandet av de akademiska läroanstalterna ej hållit jämna steg med

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

o

elevtillströmningen, har denna jämte vetenskapens särskilt inom vissa discipliner
påfallande snabba utveckling försatt universitet och högskolor i ett
svårt läge.

Enligt en av Sveriges akademikers centralorganisation hösten 1954 företagen
undersökning, som baserades på upplysningar från vederbörande universitetslärare
och som senare verifierades av en motsvarande utredning av
universitetskanslern, har innevarande läsår ca 200 inträdesberättigade studerande
av platsbrist måst avvisas från nybörjarkurserna i naturvetenskapliga
ämnen vid Uppsala och Lunds universitet och Stockholms högskola.
Detta innebär att läget förvärrats sedan föregående år, då antalet utestängda
beräknades uppgå till ca 100. De angivna talen torde vara lågt beräknade.
Visserligen förekommer det i några fall att studenter samtidigt anmäler
sig till mer än en nybörjarkurs, men att döma av universitetslärarnas upplysningar
är det ett långt större antal studerande, som, med kännedom om
att spärr föreligger, avstår från att alls söka, och som alltså ej ingår i här
angivna siffror.

Antalet utestängda var enligt nämnda undersökningar i Uppsala 15—20
i botanik och zoologi tillsammans och 5 i geografi. I Lund har 12 studerande
avvisats i botanik, 25 i genetik, 21 i geografi och 33 i zoologi. Vid
Stockholms högskola har plats ej kunnat beredas för 9 studerande i fysik,
30 i genetik, 8 i geografi och 27 i zoologi. I botanik har motsvarande tal
uppskattats till ca 30. Konkurrensen om platserna har i flertalet fall varit
mycket hård. Det finns institutioner där endast äldre studerande och inga
recentiorer har kunnat intagas. För att bereda plats åt så många som möjligt
har man dubblerat eller mångdubblat kurserna, vilket medfört att professorerna
i stor utsträckning måste ägna sig åt elementär undervisning
och att lärarna i allmänhet blivit orimligt arbetsbelastade. Deras möjligheter
att bedriva forskningsarbete har starkt beskurits.

Det avgörande hindret för en ytterligare utvidgning av undervisningen
är emellertid i regel lokal- och materielbristen. Nedanstående exemplifiering
avser enbart de naturvetenskapliga fakulteterna.

I Uppsala erfordras nya institutioner i växtbiologi, limnologi och zoofysiologi
och en nybyggnad för geografi och geologi; förslag till påbörjandet
av den senare ingår i årets statsverksproposition. I Lund har zoologer och
geografer ett trängande behov av nybyggnader; från universitetets sida har
utarbetats förslag till provisoriskt ordnande av dessa lokalfrågor. Vid kemiska
institutionen har man ännu ej behövt tillgripa någon spärr, men
lokalerna utnyttjas till det yttersta. Vid genetiska avdelningen finns behovav
en tillbyggnad även av andra skäl än tillströmningen av studenter. För
att möjliggöra eu dubblering av nybörjarundervisningen i botanik måste
forskarna utrymma laboratoriet under den tid kursen pågår. För Stockholms
högskola har Kungl. Maj :t i 1955 års statsverksproposition begärt
anslag på 1,5 milj. kronor till eu institution för fysik. Av universitetskanslern
tillstyrkta förslag till medelsanvisning för påbörjandet av planeringsarbeten
för nya institutioner i kemi och botanik har emellertid av Kungl. Maj :t
avslagits. Genetiska avdelningens utvidgning är beroende av i vilken takt
kungl. tekniska högskolan flyttar över från sina gamla lokaler vid Drottninggatan
till de nya vid Valhallavägen. Geograferna disponerar i gamla
observatoriet en golvyta, som är ungefär hälften så stor som de trångbodda
kollegernas i Uppsala, men för eu nybyggnad finns inga planer utarbetade.

6

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

Knappheten på akademiska lärare utgör i allmänhet inte samma definitiva
hinder för en ökad intagning som bristen på laborationslokaler o. d.
men har givetvis många olyckliga verkningar. Sveriges förenade studentkårer
(SFS) har i en den 25 november 1954 till Konungen avgiven skrivelse
visat hur proportionerna mellan antalet lärare och elever förändrats under
senare år. Sedan 1946 har antalet universitetslärare av alla kategorier och
med full tjänstgöring vid humanistiska fakulteterna ökat med 55 procent,
medan studentantalet under samma tid stigit med 88 procent. Motsvarande
procenttal för matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna är 35 respektive
42. Särskilt vid de juridiska och humanistiska fakulteterna är det lätt att
finna drastiska exempel på missförhållanden som betingas av disproportionen
mellan antalet lärare och elever. Man kan i likhet med SFS säga, att
universitetsupprustningen i själva verket endast har blivit en otillräcklig
anpassning till det ökande antalet studenter.

Bristerna i universitetens och högskolornas personella och materiella resurser
leder till inte bara att många studerande får vänta med att påbörja
sina akademiska studier utan även att undervisningen blir starkt lidande,
vilket i sin tur medför att studietiden förlängs och att många studenter
avbryter studierna utan att ha uppnått examen. Ungefär var tredje nyinskriven
student vid de juridiska och filosofiska fakulteterna beräknas avbryta
studierna utan examen (se t. ex. S. Moberg: Vem blev student...,
s. 169 ff). Redan en minskning av studieavbrotten från 30 till 20 procent
skulle ha inneburit att antalet examinerade inom filosofiska fakulteten
under åren 1943—1952 ökat med nära 1 500.

Ett flertal brännande problem är för närvarande olösta. Som ovan
nämnts har man innevarande läsår främst av lokalbrist måst tillgripa intagningsspärrar
vid minst 12 olika institutioner inom de naturvetenskapliga
fakulteterna. För 9 av dessa institutioner saknas icke blott medel för ny-,
till- eller ombyggnader utan i flera fall också konkreta byggnadsplaner. Visserligen
måste förutsättas att alla rimliga åtgärder snarast vidtages för att
provisoriskt söka häva dessa intagningsspärrar, men en definitiv lösning av
dessa institutioners utrymmesproblem torde i allmänhet endast kunna
åstadkommas genom nybyggnader. Det är angeläget, inte minst med hänsyn
till bristen på läroverkslärare i naturvetenskapliga ämnen, att dessa byggnader
kommer till stånd snarast möjligt.

Även om upprustningen av universitet och högskolor i första hand måste
ta sikte på att avhjälpa aktuella brister, är det av största vikt att såväl institutionsbyggnaderna
som efter hand lärarorganisationen dimensioneras
med hänsyn till den kraftiga stegring av studentantalet som kan förutses
för de närmaste 10—15 åren. Prognoser för den väntade ökningen av studentkårerna
har senast och utförligast framlagts av SFS i ovannämnda skrivelse.
Antalet 20-åringar kommer att öka och kulminera år 1965, då antalet
kan väntas bli omkring 128 000 mot drygt 80 000 år 1953. Detta innebär en
ökning med 59 procent. Antalet studentexamina i relation till hela antalet
20-åringar har sedan 1940 ökat från 3,1 procent till 6,3 procent 1953, eller
i genomsnitt med nära 0,25 procent per år. Särskilt påfallande är den
snabba ökningen under de senaste tre åren. Om studentprocenten skulle
fortsätta att stiga med i medeltal 0,2 per år, skulle drygt 11 000 studentexamina
avläggas år 1965 mot 5 073 år 1953. Visserligen är ett av syftena
med skolreformen att söka leda ungdomen in på andra yrkesbanor än de

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

7

teoretiska, men samtidigt hoppas man ju på att enhetsskolan skall stimulera
ungdomar ur den förefintliga begåvningsreserven till högre studier. Förutsatt
att den allmänna standardhöjningen fortskrider torde efterfrågan på
gymnasieutbildning även i fortsättningen öka i snabbare takt än vad befolkningsutvecklingen
ensam ger anledning till. Emellertid är det möjligt att
nämnda genomsnittliga ökning av studentprocenten bl. a. av skolorganisatoriska
skäl i fortsättningen ej kan upprätthållas. Undervisningsrådet Ragnar
Lundblad har i en departementspromemoria den 9 april 1954 företagit
vissa beräkningar angående bl. a. den sannolika utbyggnadstakten för de
högre skolorna. Utgår man från Lundblads mest försiktiga antagande att
antalet klassavdelningar i högre skolformer kommer att öka med 4,4 procent
per år under återstoden av 1950-talet, och låter man denna ökning
gälla även för 1960-talet, skulle antalet studentexamina kunna väntas bli
8 500 år 1965 och drygt 10 500 år 1970. Slutligen kan man som SFS gjort i
ett sista alternativ utgå från att den årliga ökningen blir oförändrat 190 studenter,
vilket motsvarar den genomsnittliga ökningen under de senaste fem
åren. I så fall skulle vi få 7 350 nya studenter 1965 och 8 300 år 1970. Att
döma av intagningarna i gymnasiets första ring och under förutsättning av
normal bortfallsprocent kommer emellertid antalet studentexamina att redan
1957 överstiga 7 000, något som enligt de båda sistnämnda alternativa
prognoserna inte skulle inträffa förrän 1961 respektive 1964.

Antalet vid universitet och högskolor nyinskrivna har fr. o. m. 1948 hållit
sig mellan 75 och 80 procent av antalet avlagda studentexamina. Huruvida
studenterna även i framtiden kommer att i samma relativa utsträckning
söka sig till de akademiska utbildningsbanorna kan naturligtvis inte med
säkerhet förutsägas. Men för närvarande finns som sagt i vårt land drygt
20 000 högskolestuderande, och antar man att det år 1965 finns 30 000 studenter,
som önskar utbilda sig vid universitet och högskolor, så har man
ändå förutsatt att de som avlägger studentexamen i större utsträckning än
hittills kommer att ägna sig åt andra yrkesbanor än de som kräver akademisk
utbildning.

Av det anförda framgår att det är en samhällsangelägenhet av största
vikt att utbildningsmöjligheterna inom de högre skolorna och de akademiska
undervisningsanstalterna vidgas. Enligt vår mening bör en plan utarbetas
för utbyggandet av de akademiska undervisningsanstalterna med
hänsynstagande till den förutsebara ökningen av studentantalet.

Ur samhällsekonomisk och allmän kulturell synpunkt får kravet på en
dylik planering sitt starkaste stöd i den på ett flertal områden ständigt växande
efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft.

Men den bär begärda planen bör inte hindra fullföljandet av pågående
utredningar för speciella områden av det akademiska utbildningsväsendet
eller tillsättandet av dylika. Arbetet med en mer långsiktig planering får
under inga förhållanden fördröja genomförandet av sådana förslag, som
syftar till att avhjälpa dagens akuta brister.

Motionerna 1:341 och 11:314:

Under senare tid har man i vida kretsar kommit till insikt om det trängande
behovet av effektivisering av den högre undervisningen. De från våra
universitet och högskolor ständigt återkommande kraven på vidgade möj -

8

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

ligheter för forskning och undervisning ha mött allmän förståelse. Icke
minst har det av studentkårerna för någon tid sedan framlagda siffermaterialet
klargjort, att den upprustning, som igångsattes omedelbart efter
världskriget, måste fortsättas, om vi inte skola bli efter i den kulturella
utvecklingen. Våra universitet och högskolor måste sättas i stånd att tillgodose
de växande behoven på kulturlivets skilda områden.

Det är emellertid uppenbart, att vi därjämte måste se till att våra resurser
utnyttjas på det mest rationella sättet. En av de vägar, som därvid bör beträdas,
är en närmare administrativ samordning av universitet och högskolor.
En sådan torde lättast kunna vinnas genom att alla högre undervisningsanstalter
underställas kanslern för rikets universitet.

Vid den tid, då den nuvarande universitetsorganisationen med fyra fakulteter
tillkom, var all högre undervisning förlagd till universiteten. Den högre
undervisning, som senare tillkommit, har till väsentlig del förlagts till fristående
högskolor. En sådan organisatorisk förändring att dessa inlemmades
i universiteten skulle helt säkert ur många synpunkter vara till fördel.

Den här antydda omorganisationen skulle inte endast vara till fromma
för samarbetet och för ett effektivt utnyttjande av tillgängliga ekonomiska
resurser. Även i andra avseenden skulle den medföra avgjorda fördelar.
Sålunda skulle befordringsärendena i hög grad vinna på om de kunde handläggas
av en för alla högre läroanstalter gemensam överinstans, och frågor
rörande lönegradsplaceringen av de olika läroanstalternas tjänstemän skulle
kunna lösas efter enhetliga principer, om de finge handläggas av en dylik
överinstans.

Från olika håll ha farhågor uttalats för att kanslersämbetet skulle komma
att svälla till ett stort ämbetsverk, om all högre undervisning skulle inordnas
under ämbetet. Dessa farhagor äro helt visst överdrivna. Redan nu är
emellertid kanslersämbetet i stort behov av förstärkning av arbetskraften,
och den ytterligare ökning, som skulle erfordras vid en omorganisation av
häi antydd art, är icke av sådan storleksordning, att ämbetets karaktär
därav skulle komma att påverkas.

Såsom inledningsvis antytts, är frågan om en upprustning av våra högre
läroanstalter så angelägen, att det vore naturligt, om hela detta frågekomplex
snarast möjligt bleve grundligt utrett. I samband därmed eller vid sidan
därav bör även frågan om organisationsformerna beaktas, så att de medel,
som kunna komma att ställas till förfogande, bli utnvttjade på det mest
rationella sättet.

Motionerna Is 71 och II: 60:

Den sociologiska vetenskapen har under senare år ägnats allt större intresse
såväl i vårt land som i andra länder. Men medan denna vetenskap
i ett land som Amerikas förenta stater, vilket torde få anses som ett föregångsland
på detta område, sedan flera år uppdelats i en rad specialdiscipliner,
exempelvis industrisociologi och Iandsbygdssociologi, saknar vi
fortfarande i vårt land varje spår till en sådan uppdelning och specialisering,
vilket vi anser vara en stor brist.

I all synnerhet anser vi det betänkligt, att vårt land fortfarande saknar
en professur i Iandsbygdssociologi. Få länder torde kunna uppvisa en samhällsutveckling,
vars kartläggning och vetenskapliga bearbetning är så

Statsutskottets utlåtande nr 191 dr 1955

9

påkallad som utvecklingen på landsbygden i vårt land. Rationaliseringsprocessen
inom jordbruket med åtföljande folkomflyttning har skapat
egenartade och intressanta problemställningar; industrilokaliseringen till
orter, där tidigare endast existerat jordbruk, har skapat sina. Landsbygdsbefolkningens
påverkan från de urbana samhällssektorerna genom de
moderna kommunikations- och informationsmedlen radion, pressen och
bilen, levnadsstandardens förändringar etc. utgör andra faktorer, vilkas
verkningar på den enskilde, på gruppen och på samhället det också är av
oerhörd betydelse att få belysta. Och sist men inte minst är det viktigt,
att de personer, som kanske mer än andra har att leda den ekonomiska,
sociala och kulturella processens förlopp — lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens
tjänstemän, lantmanna- och folkhögskollärare m. fl.
i sin utbildning också får plats för ett ämne, som lär dem förstå sin roll
bättre än förut, d. v. s. blir undervisade i landsbygdssociologi.

Eftersom en professur i detta viktiga ämne saknas finns följaktligen
inte heller någon landsbygdssociologisk institution i vårt land. En sådan
bör emellertid snarast realiseras. Dess uppgift skulle vara tvåfaldig
dels skulle den vara ett centrum för vetenskaplig forskning och undersökning,
dels ett centrum för att vid fil. kand.-stadiet ge blivande lärare och
tjänstemän en utbildning, som gör dem rustade för att lösa de speciella
problem, som landsbygdens situation i dag och i framtiden bjuder på.

Det har ibland både från sociologiskt och från annat håll framförts den
synpunkten, att den allmänna sociologien, som redan är representerad i
vårt land, skulle vara till fyllest för att man skall kunna lösa även landsbygdssociologiens
specialproblem. Denna argumentation är väl känd av
dem, som följt debatten kring tillkomsten av de första lärostolarna i
»rural sociology» i USA. Landsbygdssociologien är emellertid i dag representerad
vid de flesta amerikanska universitets lantbruksfakulteter.

Detta innebär givetvis inte, att landsbygdssociologien skulle avskära kontakterna
med den allmänna sociologiska forskningen. Goda kontakter dem
emellan är nödvändiga. Vi tror att detta bäst skulle kunna genomföras, om
den eventuella professuren i landsbygdssociologi placeras i Uppsala. Den
utredning, som vi anser böra föregå tillkomsten av den nya professuren, bör
därför också undersöka huruvida den landsbygdssociologiska institutionen
skall anknytas till lantbrukshögskolan i Ultuna eller till Uppsala universitet.
Det är många skäl, som talar för att den borde förläggas till Ultuna med
tanke på att den undervisning, som kommer att bedrivas, främst torde rikta
sig till studerande vid nämnda läroanstalt.

Å andra sidan får inte placeringen av en eventuell professur bli avgörande
för huruvida professuren skall bli realiserad eller ej. Avståndet mellan
Uppsala och Ultuna är inte längre än att bägge läroanstalternas studerande
med fördel skulle kunna använda sig av den, oberoende av om universitetet
eller lantbrukshögskolan fick hysa den.

Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionerna
I: 285 och II: 325 samt I: 286 och II: 387 av överstyrelsen för de tekniska
högskolorna, efter hörande av vederbörande vid de tekniska högskolorna.

10

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

öveistyrelsen för de tekniska högskolorna har anfört följande.

Det är uppenbart, att den restriktiva ståndpunkt, statsmakterna intagit
vid sin behandling av frågor om anslag till de tekniska högskolorna under
senare år, medfört en försening av utbyggnaden och en ackumulering av
förevarande medelsbehov, såsom ock vid upprepade tillfällen av överstyrelsen
i dess årliga anslagsäskanden framhållits. Hade från överstyrelsens och
vederbörande byggnadskommittés sida framförda äskanden kunnat i större
omfattning tillgodoses, skulle för de tekniska högskolornas vidkommande
några allvarligare olägenheter av den art, som i motionerna beröras, icke
hava uppkommit. De åtgärder, som krävas för deras avhjälpande, äro ökade
anslag, varigenom aktuella utbyggnadsbehov — såvitt gäller nya lokaler i
stort sett i enlighet med redan föreliggande byggnadsprogram — kunna
snabbare tillgodoses. För detta ändamål kräves sålunda för de tekniska högskolornas
del knappast någon ytterligare utredning.

över motionerna 1:71 och 11:60 har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttranden av kanslern för rikets universitet, efter hörande av vederbörande
vid universitetet i Uppsala, och styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, efter hörande av lärarkollegiet.

Av de angivna remissvaren inhämtas bl. a. följande.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala hänvisar såsom infordrat yttrande
till vad humanistiska sektionen i ärendet anfört. Sektionen har tillstyrkt
den i motionerna I: 71 och II: 60 föreslagna utredningen och bland
annat framhållit följande.

Svenska landsbygden har under det senaste halvseklet genomgått betydelsefulla
förändringar av teknisk, ekonomisk, demografisk och administrativ
art, förändringar som i grunden måste omvandla dess sociala struktur.
Av särskilt stor betydelse blir de under 1940-talet beslutade jordbruksreformerna
och kommunsammanslagningarna. De speciella problem, som
därigenom kommer att uppstå för landsbygdens vidkommande, motiverar
utan tvivel ett intensivt sociologiskt forskningsarbete. Det torde även vara
uppenbart, att det är önskvärt att det anordnas undervisning i hithörande
frågor för personer, som genom sin utbildning speciellt skola handha
landsbygdens angelägenheter.

Sektionen vill emellertid framhålla, att landsbygdens sociologiska problem
inte kunna utforskas utan hänsynstagande till historiska, etnologiska
och geografiska forskningsresultat. Vidare kan landsbygden som
forskningsområde icke avskiljas från sociologiens övriga forskningsfält.
Det är t. ex. otänkbart, att man skulle kunna få ett grepp om den s. k.
flykten från landsbygden endast genom ett studium av landsbygden isolerad
från tätorter. Vidare torde i stort sett de metodologiska problemen
vara desamma för de olika forskningsgrenarna inom sociologien. Sektionen
finner det därför riktigt att en blivande utredning tar hänsyn till dessa
förhållanden och klarlägger i vad mån den blivande lärarbefattningen
i landsbygdssociologi kan inrättas i samband med den vid Uppsala universitet
befintliga sociologiska institutionen. Detta torde även vara det viktigaste
med hänsyn till de nu till buds stående personella resurserna. Utan
att vilja föregripa den föreslagna utredningens resultat vill Sektionen så -

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

11

lunda ifrågasätta om det inte vore lämpligast att som en första etapp vid
uppbyggandet av en lärostol i landsbygdssociologi inrätta en biträdande
lärarbefattning i sociologi med skyldighet för innehavaren att ge viss undervisning
vid Lantbrukshögskolan. Sektionen vill även understryka nödvändigheten
av att den blivande utredningen beaktar institutionsfrågan i
hela dess vidd.

Genom den inre omflyttningen, lantbrukets rationalisering och strukturförändring,
genom kommun-indelningsreformen och sociala reformer ha
otvivelaktigt en rad problem uppstått för landsbygdens vidkommande,
vilka äro värda ett närmare vetenskapligt studium. Det är därför väl motiverat
att inrätta en speciell lärarbefattning i landsbygdssociologi. Sektionen
vill emellertid ånyo betona att landsbygdens sociologiska problem inte kunna
utforskas utan hänsynstagande till historiska, etnologiska och geografiska
forskningsresultat. Sektionen utgår därför ifrån, att den blivande utredningen
undersöker möjligheten av ett samarbete mellan Uppsala universitet
och Lantbrukshögskolan vid inrättandet av den nya lärarbefattningen
och den till denna hörande institutionen.

Kanslern för rikets universitet har anfört följande.

Jag får framhålla, att enligt min mening den ifrågasatta utredningen
synes mig kunna verkställas gemensamt av vederbörande myndigheter vid
Uppsala universitet och lantbrukshögskolan, varefter det förslag i ämnet,
vartill utredningen må föranleda, kan framläggas petitavägen.

Jag är ense med humanistiska sektionen därom, att vid denna utredning
bör klarläggas i vad mån en lärarbefattning i landsbygdssociologi kan inrättas
i samband med den vid Uppsala universitet befintliga sociologiska
institutionen samt huruvida det icke vore lämpligt att såsom en första
etapp vid utbyggandet av en lärostol i nämnda ämne inrätta en biträdande
lärarbefattning med skyldighet för innehavaren att meddela undervisning
jämväl vid lantbrukshögskolan.

Lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsölc tillstyrker
den i motionerna föreslagna utredningen och understryker vikten
av att verksamheten vid en blivande landsbygdssociologisk institution har
en god anknytning till den allmänna sociologiska forskningen. Den föreslagna
utredningen synes därför enligt lärarkollegiets mening jämväl böra
undersöka lämpligheten av att ansluta här ifragavarande institution till
den sociologiska institutionen vid Uppsala universitet.

Styrelseri för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök tillstyrker
likaledes utredningen och framhåller att, därest av olika skäl inrättande av
en professur i ämnet nu icke ansåges lämpligt eller möjligt, det torde bora
övervägas, huruvida någon annan befattning i ämnet kunde inrättas, öveivägandc
skäl talade för att, därest en professur i ämnet komme till stånd,
densamma knötes till lantbrukshögskolan.

12

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

Utskottet

Den upprustning av universiteten och högskolorna som efter förslag
av ett flertal utredningar och kommittéer ägt rum efter det senaste världskrigets
slut, har inneburit en väsentlig förstärkning av dessa lärosätens
utbildnings- och forskningsresurser. Denna upprustning tog emellertid
i huvudsak sikte på att anpassa universitets- och högskoleorganisationen
till det då föreliggande aktuella läget. Någon mera långsiktig planering verkställdes
icke.

Under de senare åren har behovet av ökade utbildningsmöjligheter för
dem, som ägna sig åt högre studier, allt starkare accentuerats. I motionerna
1:285 och 11:325 samt 1:286 och 11:387 har framhållits, att det vore eu
samhällsangelägenhet av största vikt, att dessa möjligheter vidgades. Efterfrågan
på akademiskt utbildad arbetskraft på olika områden hade påtagligt
ökat, varjämte den starka stegringen av studentantalet medfört att
universitetens och högskolornas nuvarande resurser blivit uppenbart otillräckliga.
Av för utskottet tillgängliga uppgifter framgår, att antalet studentexamina,
som år 1951 utgjorde 4 519, sedan dess stigit med drygt 18
procent till 5 360 år 1954. Under samma tid hade antalet vid universitet
och högskolor studerande stigit från 17 771 höstterminen 1951 till 20 991
höstterminen 1954. Av denna ökning hänförde sig icke mindre än 38 procent
till de filosofiska fakulteterna, vilkas studentantal under perioden
stigit från 7 569 till 10 484. Nettoantalet vid universitet och högskolor nyinskrivna
hade år 1951 uppgått till 3 659 och år 1954 till 4 438. Enligt vad
utskottet har sig bekant har antalet nyinskrivna hösten 1955 ytterligare
ökat.

Utskottet har vidare inhämtat, att inom realskoleutredningen gjorda

beräkningar utvisa att antalet studentexamina under perioden 1954_57

kommer att stiga från 5 360 år 1954 till ungefär 7 450 år 1957, eller alltså
med 39 procent.

Vid mitten av 1960-talet torde tillströmningen till de högre läroanstalterna
kunna beräknas uppgå till över 30 000 studerande.

På grund av den fortgående starka ökningen av studentantalet är universitetens
och högskolornas kapacitet icke tillräcklig för att kunna bemästra
den inträdda situationen. Knappheten på akademiska lärare och
bristen på institutions- och andra lokaler utgöra nu ett väsentligt hinder
för den högre undervisningens effektiva och ändamålsenliga bedrivande.
Att märka är sålunda att, trots att provisoriska anordningar i avsevärd utsträckning
vidtagits, ett flertal anmälda studenter måst avvisas från vissa
kurser på grund av bristen på personella och materiella resurser, att vid
seminarieövningar i vissa ämnen studentantalet varit så stort, att syftet med

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

13

denna undervisningsform helt äventyrats, att oproportionerligt många studenter
avbrutit sina studier utan avlagd examen samt att professorer och
andra högt kvalificerade lärare i betydande grad måst ägna sig åt elementär
undervisning, med påföljd att deras möjligheter till forskningsarbete
blivit starkt beskurna. De föreliggande bristande undervisningsresurserna
torde i sin tur komma att leda till en förlängning av studietiden med härav
följande oförmånliga verkningar såväl för den enskilde studenten som för
samhället.

Genom den tillströmning av studerande till de högre läroanstalterna,
som är att emotse under det närmaste decenniet, torde man vidare redan
nu kunna konstatera, att praktiskt taget hela ramen för den högre undervisningen
kommer att sprängas om icke åtgärder vidtagas för bemästrande
av läget på förevarande områden.

Med hänsyn till sålunda föreliggande förhållanden har chefen för ecklesiastikdepartementet
jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 30 juni
1955 tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva
förslag angående universitetens och högskolornas uppgifter och behov
(1955 års universitetsutredning). I direktiven för ifrågavarande utredning
har departementschefen framhållit, att det syntes honom nödvändigt att
nu angripa frågan om universitetens och högskolornas ställning i dagens
och morgondagens samhälle i hela dess vidd. I första hand måste det härvid
bli fråga om en långsiktig planering av de högre läroanstalternas fortsatta
utbyggnad. Departementschefen har emellertid samtidigt betonat, att
utredningen icke borde få hindra prövning under tiden av universitetens
och högskolornas framställningar mot bakgrunden av den dagsaktuella
situationen. Departementschefen har erinrat om att läkar- och tandläkarutbildningen,
den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen samt
den teologiska utbildningen under senare år varit föremål för olika utredningar
och att beträffande läkar- och tandläkarutbildningen samt den
teologiska utbildningen reformer nyligen beslutats. De sakkunniga
borde därför i största utsträckning utnyttja dessa utredningar och
bygga på den nya grund, som sålunda på vissa områden lagts.
De medicinska fakulteterna, karolinska institutet samt tandläkarhögskolorna
torde icke böra särskilt behandlas av de sakkunniga. De juridiska
och teologiska fakulteterna borde endast behandlas i det större organisatoriska
universitetssammanhanget. Utredningens huvuduppgift torde bli
att söka klarlägga huru stor tillströmning studenter våra universitet och
högskolor kunde påräkna under en nu överblickbar framtid samt huru
stort samhällets behov av universitets- och högskoleutbildad arbetskraft
kunde väntas bli under samma period. På grundval av sådana överväganden
borde de sakkunniga bedöma universitetens och högskolornas behov avpersonal,
materiel och institutioner. Departementschefen har icke räknat

14

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

med att det i en långsiktsplan skulle bli möjligt att i detalj ämne efter
ämne framlägga förslag till förstärkningar av personal, materiel m. m. I
stället borde de sakkunniga föreslå allmänna regler och riktlinjer för bedömningen
av olika ämnesgruppers och typämnens behov av lärarkrafter
och övrig personal, av materielanslag samt av institutionsutrymmen
ävensom undervisnings- och forskningsresurser i övrigt. Härvid borde i
synnerhet relationen mellan antalet lärare och elever på olika stadier ingående
undersökas under hänsynstagande till såväl undervisningens krav
som de personella och ekonomiska resurser, vilka kunde beräknas stå till
förfogande. På grund av att rekryteringsbasen för forskningstjänster och
kvalificerade undervisningstjänster vore smal borde de sakkunniga ägna
stor uppmärksamhet åt frågan om den mest rationella användningen av
olika slag av lärarkrafter och särskilt pröva frågan om tillskapande av en
ny typ av fast anställda lärare med undervisning som dominerande uppgift.
De sakkunniga borde i detta sammanhang utreda spörsmålet om laboratorernas
vid universiteten och vissa högskolor ställning och uppgifter
samt verkställa en översyn av gällande föreskrifter rörande de biträdande
lärarna. Vidare borde en undersökning ägnas den akademiska undervisningens
organisation. En plan borde av de sakkunniga uppgöras för de
nödvändiga forskningsbehovens tillgodoseende, varjämte särskild uppmärksamhet
borde av de sakkunniga ägnas åt forskarrekryteringen och
forskarutbildningens viktiga och speciella problem. I de sakkunnigas uppgift
borde jämväl ingå att upplägga ett långsiktigt investeringsprogram angående
universitetens och högskolornas lokalbehov och därvid pröva huru
en samverkan i fråga om institutionslokaler skulle kunna sättas i system
mellan professorer och forskare i olika ämnen och även tillhörande olika
fakulteter och högskolor. Frågan om inrättande av en naturvetenskaplig
fakultet i Göteborg borde utredas av de sakkunniga liksom även spörsmålet
om upprättandet av ett universitet eller en högskola i Norrland. Departementschefen
har i direktiven även erinrat om de i det föregående omförmälda
motionerna 1:341 av herr Osvald m. fl. och 11:314 av herrar
Lundberg och Hallén angående en utredning om högskolornas organisatoriska
ställning och därmed sammanhängande spörsmål. De i motionerna
framförda synpunkterna borde av de sakkunniga upptagas till bedömande.
Slutligen har departementschefen framhållit att de sakkunniga borde
arbeta så skyndsamt som möjligt samt vara oförhindrade att, om så befunnes
lämpligt, successivt framlägga avgränsade förslag.

Enligt utskottets mening talar den senaste tidens utveckling med styrka
för att åtgärder från statsmakternas sida böra vidtagas för en ytterligare
upprustning av universitets- och högskoleorganisationen. Med anledning
härav vill utskottet för sin del vitsorda det mycket starka behovet av att
1955 års universitetsutredning kommit till stånd. Med hänsyn till angelä -

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

15

genheten av att de problem, som aktualiserats på den högre utbildningens
områden, inom rimlig tid vinna sin lösning, anser utskottet i likhet med
departementschefen det vara av vikt att utredningens arbete bedrives så
skyndsamt som möjligt. Utskottet vill också framhålla önskvärdheten av
att utredningen, i den mån så låter sig göra, successivt framlägger förslag
till olika åtgärders vidtagande. Samtidigt vill utskottet understryka departementschefens
uttalande om att utredningen icke bör få hindra prövning
under tiden för dess arbete av universitetens och högskolornas framställningar,
sedda mot bakgrunden av den dagsaktuella situationen.

Departementschefen har berört vissa rationaliseringsåtgärder, vilka han
ansett böra bli föremål för prövning av 1955 års universitetsutredning. Utskottet
får för sin del betona önskvärdheten av att alla möjligheter till vidtagande
av dylika åtgärder tillvaratagas. I detta sammanhang anser utskottet
sig böra peka på den enligt utskottets mening tvingande nödvändigheten
av att universitetskanslersämbetet snarast erhåller en sådan förstärkning
av sin organisation och sina arbetskrafter, att det skall bli möjligt
för ämbetet att bemästra icke blott de alltjämt ökande arbetsuppgifterna
utan även de nya uppgifter, som följa av åtgärder till upprustning
i olika avseenden av under ämbetets överinseende ställda lärosäten. Det
synes utskottet vidare betydelsefullt att kanslersämbetets organisation anpassas
även med hänsyn till sådana ämbetets åligganden, som avse rationaliseringssträvanden
berörande den högre undervisningen. Utskottet har
härvid bl. a. haft sin uppmärksamhet riktad på de frågor, som stå i samband
med en fortlöpande granskning av föreliggande studieplaner i syfte
att i möjligaste mån begränsa studietidens längd.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har genom tillkomsten av
1955 års universitetsutredning och de för densamma givna direktiven de
i motionerna 1:285 och 11:325, 1:286 och 11:387 samt 1:341 och 11:314 gjorda
yrkandena blivit i allt väsentligt tillgodosedda.

Utskottet förutsätter, att jämväl den i motionerna 1:71 och 11:60 berörda
frågan om upprättandet av en lärostol i landsbygdssociologi kommer
att av universitetsutredningen upptagas till bedömande.

Vid sålunda föreliggande förhållanden anser utskottet, att de ifrågavarande
motionerna icke böra föranleda någon annan riksdagens åtgärd
än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver tillkänna vad utskottet
i ärendet anfört. Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:285 och
11:325, 1:286 och 11:387, 1:341 och 11:314 ävensom 1:71 och
11:60, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad ulskoltet
anfört.

16

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

Stockholm den 7 december 1955

På statsutskottets vägnar:
KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Iwar Anderson, Näsgård,
Leander, Gillström, Boman, Näsström, Pålsson, Sundelin, Gustaf
Andersson, Einar Persson, Erik Svedberg, Axel Andersson, Rikard Svensson
och Arrhén; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Åkerström, fröken Elmén, herrar
Johansson i Mysinge, Persson i Växjö, Svensson i Alingsås, Gustafsson i
Stockholm, Cassel, Blidfors, Löfroth, Almgren, Hjalmarson, fröken Vinge,
herr Svensson i Stenkyrka och fröken Ager.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1955