Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
13
Nr 185
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av den
enskilda väghållningens problem.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Alvar Andersson och Karl Persson (I: 278) och den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Brämhult m. fl. (II: 385), har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning av den enskilda
väghållningens problem på sätt i motionerna angivits.
Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört följande.
De enskilda vägarna är av fundamental betydelse icke blott för dem som
är bosatta på landsbygden utan även för dem som tillbringar fritiden där.
Trots att det enskilda vägnätet erhållit allt större bidrag under de senare
åren, har den enskilda väghållningen för de människor, som har. att bära
kostnaden för densamma, inneburit kännbara ekonomiska uppoffringar. På
senare år har det starkt ökade antalet fordon och den under snabb utveckling
varande lastbilstrafiken ställt sådana krav på de enskilda väghållarna,
att dessas ekonomiska resurser icke längre förslår till de alltmer omfattande
förbättrings- och nybyggnadsarbeten, som till följd av denna utveckling är
erforderliga. , ,
Detta förhållande synes framför allt vara för handen inom de områden
på landet, inom vilka tätare bebyggelse uppkommit. De inom dessa områden
arbetande vägsammanslutningarna, de så kallade vägföreningarna, har därför
vid ombesörjandet och bekostandet av sin väghållning att brottas med
sådana ekonomiska och tekniska problem, att åtgärder syftande till okad
hjälp åt desamma synes vara av betydande vikt
Dessa vägföreningar saknar sålunda i regel sakkunnig personal for organisations-
och projekteringsarbeten, som utföres av lekman, vilka pa sin
fritid nedlägger^ett förtjänstfullt arbete till gagn för det allmänna. Denna
brist på sakkunnig ledning är för många föreningar vid planeringen av det
framtida väghållningsarbetet en källa till oro. Vid måleri elanskaff ning fo
väghållningen har föreningarna ofta måst vidkannas betydande kostnader
utöver vad8som gäller för det allmänna vägväsendet. Detta synes ha berott
icke minst på den omständigheten, att ifrågavarande vagforvaltningar haft
tekniskt! resurser!1 soirf^ör8 tinrälle^ick^vari^utnyttj^id.^I^5^^ ^^etta
TÄffiÄW- väghållning eyne. del där
Kr
vara av den ÄÄ
an vad nu ty*8 ™ fa -d bö“ j frärnsta rummet beaktas, att vägforenmga
r n aV be re des'' tiflfål le "nyttja den del av den redan befintliga tekniska ma
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
terielen, som för varje tillfälle kan undvaras av vägförvaltningarna. Därjämte
bör vägförvaltningarna vid planeringen av krossverk och dylika anläggningar
för framställning av lämpligt beläggningsmaterial beakta, att
kapaciteten blir sådan, att vägföreningarna kan göra sina inköp av beläggningsmaterial
därifrån.
Förutom samarbete inom detta område, som främst tar sikte på ett rationellt
utnyttjande av redan befintliga tekniska resurser hos vägförvaltningarna,
bör samarbete även i högre grad etableras för rådgivning i vägtekniska
frågor. Härvid synes den redan hos vägförvaltningarna befintliga
övervägmästarinstitutionen för den enskilda väghållningen i första hand
böra utbyggas.
De för vägföreningarna aktuella problemen synes dock icke enbart finna
sin lösning genom ett förbättrat samarbete med vägförvaltningarna. Härutöver
erfordras även ökad ekonomisk hjälp från det allmänna. Redan nu utgår
visserligen statsbidrag för viss maskinell utrustning, men denna form
av bidrag bör utbyggas att omfatta alla slag av för väghållningen erforderliga
maskiner.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna
i Kronobergs, Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands län.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har till en början erinrat om att frågan
om samarbete mellan vägförvaltningarna och enskilda väghållare berörts
i olika sammanhang, bl. a. av 1948 års vinterväghållningsutredning och
av styrelsen själv i samband med utredningen rörande statligt stöd till anskaffning
av maskiner och redskap för underhållet på enskilda vägar, till
vilkas underhåll statsbidrag utgår. I anslutning härtill har styrelsen anfört
följande.
I statsverkspropositionen för år 1952 (bil. 8, sjätte huvudtiteln) redovisades
nämnda utredningar. Föredragande statsrådet uttalade därvid följande:
»Förutsättningarna
för ökade insatser torde emellertid vara något växlande
för olika län och trakter och jag anser därför att, såsom vinterväghållningsutredningen
föreslagit, en inventering bör göras rörande vägförvaltningarnas
möjligheter att öka sina tjänster åt enskilda väghållare.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde man få räkna med att rationaliseringen
av underhållsarbetet på de enskilda vägarna tills vidare får ankomma
huvudsakligen på väghållarna själva. Under sådana förhållanden
synes det mig emellertid befogat att staten i stället söker befrämja rationaliseringen
genom att lämna ekonomiskt stöd åt väghållarna för anskaffning
av maskiner och redskap.»
samt vidare i fråga om stöd för anskaffning av maskiner och redskap
»Den utformning och omfattning av understödsverksamheten, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förordat, förefaller att innefatta en efter omständigheterna
lämplig avvägning av detta nya statliga engagemang.»
Statsutskottet uttalade, att i avvaktan på närmare erfarenhet rörande
detta system torde den statliga vägorganisationen icke i vidare mån än nu
förutsatts böra tagas i anspråk för den här ifrågavarande verksamheten.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vidare meddelat, att styrelsen satt
i gång en inventering av vägförvaltningarnas möjligheter att öka sina tjäns
-
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
15
ter åt enskilda väghållare. Resultatet härav föreligger ännu ej, och det anses
dröja ytterligare flera månader, innan det kan framläggas i sammanställd
form. Redan nu kunna emellertid vissa vid inventeringen framkomna uppgifter
lämnas, varom styrelsen anför följande.
Inventeringen har visat, att vägförvaltningarna numera i vissa fall inordnat
enskilda vägar i sina plogningsplaner i sådan omfattning, att en utökning
härav varken ur allmän eller enskild synpunkt bedömts lämplig. I
andra fall synas vägförvaltningarna ha räknat med att betydligt kunna utöka
sina åtaganden, om väghållarna så skulle önska. Det framgår emellertid
även, att enskilda väghållare i stor omfattning själva vilja ombesörja snöröjningen
eller också få garantier för att vägförvaltningarna komma att
ploga vägarna före viss tid på morgnarna. Sådana kunna ju ej lämnas, om
den allmänna väghållningen härigenom blir eftersatt.
I fråga om tjänster under sommarmånaderna från vägförvaltningarnas
sida sammanhänger detta med problemet om utjämning av arbetstiden för
inom verket anställda arbetare. Denna utjämning har ur arbetsmarknadssynpunkt
ansetts böra drivas mycket långt. Detta har också skett i väsentlig
omfattning. Svårigheten att effektivt sysselsätta arbetskraften vintertid
medför därvid, att den arbetsstyrka, som sommartid sysselsättes, måste begränsas
till vad som oundgängligen erfordras för väsentligen endast den allmänna
väghållningen. Förutsättningarna för insatser från vägförvaltningarnas
sida på den enskilda väghållningens område sommartid försämras
därigenom. Det är emellertid för tidigt att nu ge en samlad överblick över
följderna härav.
Reträffande frågan om statsbidrag till anskaffning av vissa större redskap
har styrelsen framhållit följande.
Som ett annat resultat av förenämnda utredningar tillkommo möjligheterna
att bevilja statsbidrag till anskaffning av vissa större redskap såsom
vägsladdar och snöplogar. Till anskaffning av maskiner för väghållningen,
såsom krossverk och väghyvlar, skulle statlig lånegaranti kunna lämnas.
Nämnda möjligheter ha i början utnyttjats i mycket begränsad omfattning.
Det var ju självfallet att vänta startsvårigheter för verksamheten, innan bestämmelserna
blivit mera allmänt kända och man fått klart för sig deras
tillämpning. Styrelsen har dock trott sig förmärka, att under den allra senaste
tiden bär ifrågavarande möjligheter börjat att mera utnyttjas. Det synes
föreligga skäl att något ytterligare avvakta utvecklingen, innan andra
åtgärder vidtagas, särskilt i beaktande av att så kort tid förflutit, sedan
statsmakterna senast tog ställning i frågan.
I anslutning härtill kan styrelsen framhålla, att väg- och vattenbyggnadsverket
kontinuerligt försäljer äldre väghyvlar, vilka genom relativt ringa
renoveringsåtgärder skulle vara väl lämpade för arbeten på de enskilda vägarna.
Denna försäljning har emellertid haft större omfattning endast under
de två senaste åren. Som köpare uppträda därvid bl. a. enskilda personer,
vilka ombesörja enskild väghållning, samt vägsamfälligheter. I vilken
utsträckning dessa hyvlar kommit det statsunderstödda enskilda vägnätet
till godo, har styrelsen dock icke haft tillfälle att närmare undersöka.
Väg- och vattenbyggnadsslyrelsen har vidare vitsordat, att betydande svårigheter
föreligga inom stora delar av landet, såvitt fråga är om enskilda
väghållarcs möjligheter atl anlita kompetent personal för projekteringsarbeten
och arbetsledning. Enligt styrelsens mening är detta icke ändamålsen
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
ligt och resulterar lätt i att väghållarna åsamkas kostnader som eljest icke
skulle ha uppkommit. På en del håll äro förhållandena visserligen bättre
— oftast genom insatser från landstingen — men de kunna långt ifrån anses
tillfredsställande som helhet betraktat. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen berörde detta spörsmål i den utredning rörande det
statliga stödet till enskild väghållning som avlämnades den 20 oktober 1950.
Därvid uttalade styrelserna, att om så skulle visa sig behövligt borde vägväsendet
beredas möjlighet att anställa personal för ändamålet.
I anslutning härtill har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vidare anfört
följande.
Frågan härom har emellertid samband med det återstående i motionerna
berörda spörsmålet, nämligen om vägförvaltningarnas rådgivande uppgifter
genom den s. k. övervägmästarinstitutionen. Styrelsen är medveten om, att
— om personaltillgången för arbetsuppgifterna med bidragsverksamheten
vore bättre tillgodosedd än för närvarande — den service i vägfrågor, som
vägförvaltningarnas personal skulle kunna lämna allmänheten, skulle fylla
ett stort behov. Styrelsen har emellertid, trots flera framställningar petitavägen,
endast i mindre omfattning lyckats vinna gehör för dessa äskanden.
De personförstärkningar, som medgivits, ha icke varit tillräckliga för att
uppväga den under tiden ökade arbetsmängden. Som en följd härav har styrelsen
— vilket ävenledes framhållits i petita — måst konstatera, att vägförvaltningarna
nödgats betydligt inskränka ifrågavarande verksamhet. Innan
personalbehovet för redan nu föreliggande arbetsuppgifter bättre tillgodosetts,
synes därför en eventuell utökning av arbetsuppgifterna med projektering
och arbetsledning knappast böra övervägas.
I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har Kungl. Maj :t
framlagt förslag om förstärkning av vägförvaltningarnas personal genom
uppräkning av posten Avlöningar till tillfällig personal in. m. med 880 000
kronor. Den förstärkning av arbetskrafterna för projekterings-, vägbyggnads-
och vägunderhållsverksamheten ävensom för vatten- och avloppsverksamheten,
som vid ett bifall till förslaget kan genomföras, torde, såvitt nu
kan bedömas, göra det möjligt för styrelsen att taga i anspråk vissa besparingar
på anslagsposten till avlönande av vägförvaltningarnas extraordinarie
befattningshavare för anställandet av ytterligare personal för arbetsuppgifterna
med den enskilda väghållningen.
Styrelsen har för avsikt att med sålunda frigjorda medel förstärka personalen
för den enskilda väghållningen vid ett par vägförvaltningar med
ingenjörer i 25 lönegraden. Dessa befattningar, som böra inrättas försöksvis,
torde närmast få karaktären av avdelningschef stjänster vid vägförvaltningarna.
Därest erfarenheterna av den angivna förstärkningen av arbetskrafterna
ger vid handen, att en fortsatt utbyggnad av organisationen för
enskild väghållning, på sätt här skisserats, bör komma till stånd, lärer styrelsen
i sinom tid få anmäla detta i sina petita. Styrelsen vill emellertid i
sammanhanget understryka, att frågan, huruvida en förstärkning av personalen
för enskild väghållning skall kunna åstadkommas, är beroende icke
endast av tillgång på medel. Med rådande allmänna rekryteringssvårigheter
vad gäller teknisk personal är det, oavsett den löneställning som kan erbjudas
personalen, ett svårlöst problem att erhålla kvalificerade befattningshavare
för ifrågavarande arbetsuppgifter.
Avslutningsvis har styrelsen framhållit följande.
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
17
De i motionerna påtalade spörsmålen ha angivits framför allt vara akluella
inom områden med tätare bebyggelse, där vanligen föreningar bildade
enligt tredje kapitlet enskilda väglagen, s. k. vägföreningar, ombesörja väghållningen.
Däremot ha vägsamfälligheterna utanför tätbebyggelsen icke berörts
i sammanhanget. Ehuru de problem, som berörts i motionerna, väl
kunna vara kännbara för vägföreningarna, anser styrelsen dem dock ofta
vara mera svårbemästrade för flertalet vägsamfälligheter.
Under åberopande av det anförda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett, att den i motionerna föreslagna utredningen tills vidare bör anstå.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört följande.
Inom länet finnas icke några vägföreningar, varför länsstyrelsen icke har
några direkta erfarenheter av de svårigheter som möta vägföreningarna i
deras verksamhet. Helt allmänt finner länsstyrelsen det emellertid önskvärt
att samarbete äger rum mellan vägförvaltningen och de enskilda väghållarna,
så att dessa i den mån så är möjligt få tillfälle utnyttja vägförvaltningens
tekniska material samt erhålla råd i vägtelcniska frågor av vägförvaltningen.
1 vissa avseenden är det emellertid mycket svårt för vägförvaltningen att
giva de enskilda väghållarna bistånd vid väghållningen. Beträffande väghyvlingsarbetena
må sålunda nämnas att hyvling endast bör ske då vägbanan
har viss fuktighet. Under de begränsade tidrymder då väghyvling utföres
behöver vägförvaltningen därför samtliga sina väghyvlar för den allmänna
väghållningen. Enahanda förhållande kan sägas gälla beträffande vinterväghållningen.
Vid svårare snöfall och halka måste vägförvaltningen sålunda
insätta alla sina resurser på den allmänna väghållningen och eventuellt arbete
på de enskilda vägarna måste komma i efterhand.
Svårigheter i dessa väghållningsavseenden torde emellertid de enskilda
väghållarna i viss utsträckning kunna avhjälpa genom samverkan sinsemellan.
Vad länet angår har även samarbete på skilda håll ordnats mellan
olika vägsamfälligheter, varigenom tillgängliga vägredskap kunnat bliva
bättre utnyttjade. Det förtjänar att i detta sammanhang framhållas, att kommunerna
mångenstädes givit de enskilda väghållarna stöd för anskaffning
av maskiner och redskap.
I motionerna har även framhållits som önskvärt att de enskilda väghållarna
kunde få köpa krossgrus av vägförvaltningens tillverkning. På grund
av det omfattande nätet av enskilda vägar inom länet sker emellertid tillverkning
av krossgrus i stor utsträckning på privat initiativ. Tillverkningen
vid dessa privata anläggningar har under senare år alltmer rationaliserats,
varför kostnaderna för gruset icke äro onormalt höga. Vägförvaltningens
anläggningar för tillverkning av krossgrus äro koncentrerade till ett fåtal
platser, varför transportkostnaderna för gruset i flertalet fall skulle bli
höga för de enskilda väghållarna. Endast i enstaka fall torde det därför
vara förmånligt för dessa att inköpa grus från vägförvaltningens tillverkning.
Länsstyrelsen instämmer i motionärernas uppfattning att de enskilda väghållarna
hos vägförvaltningen böra kunna erhålla erforderlig rådgivning
i vägtekniska frågor. För att bereda möjlighet till rådgivning i önskvärd
omfattning synes emellertid nödvändigt att personalen på vägförvaltningens
avdelning för enskilda vägar förstärkes.
Slutligen finner länsstyrelsen det önskvärt att de enskilda väghållarna fä
ökade möjligheter alt erhålla statligt stöd till inköp av maskiner och vägredskap.
2 Bilmng till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 183—186
18
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
Någon särskild utredning för undersökning av de i motionerna berörda
frågorna synes länsstyrelsen icke erforderlig. Genom anvisningar från vederbörande
myndigheter torde de föreliggande problemen kunna i viss mån
finna sin lösning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har, under hänvisning till ett av vederbörande
vägförvaltning avgivet yttrande och under framhållande jämväl av
att de i motionerna berörda problemen icke kunna anses vara särskilt framträdande
i länet, förklarat sig ändock icke ha något att erinra mot den föreslagna
utredningen.
I vägförvaltningens ifrågavarande yttrande har anförts följande.
Av innehållet i motionerna synes framgå, att dessa i huvudsak avse de
enskilda vägar, som jämlikt kungl. kungörelsen den 19 december 1952 angående
statsbidrag till enskild väghållning (nr 793) äro berättigade till erhållande
av statsbidrag till byggande och underhåll.
Inom länet finnas 322 sådana vägar med en sammanlagd längd av 857
km. Till underhåll av dessa vägar åtgår årligen ca 16 500 m3 grus och 10 500
m3 makadam. Gruset utgöres huvudsakligen av krossgrus, som inköpes från
mindre, privata krossverk och uppgår inköpskostnaden för detta grus till
4:— å 6:— kr pr in3. Grustransporterna utföras till övervägande del med
grusleverantörernas egna bilar och har det hittills icke förefunnits svårigheter
för väghållarna att få sina grustransporter utförda. Stort sett kan
grusförsörjningen å de enskilda vägarna anses vara tillfredsställande löst
i de delar av länet, varest tillgång till lämpligt naturgrus för krossning förefinnes.
Vägarnas makadambehov tillgodoses från befintliga makadamfabriker
och har å-priset för makadam till övervägande del varit detsamma som
vägförvaltningen erlägger efter vederbörlig upphandling. Vissa svårigheter
att få makadamen uttransporterad på vägarna under senhösten förefinnas
på grund därav, att sockerbruken då i stor utsträckning ha kontrakt med
åkarna om sockerbetstransporter.
För underhållet av de statsbidragsberättigade vägarna i länet användes 2
motorväghyvlar, 5 motordrivna väghyvlar av äldre typ, 48 treskäriga, ställbara
vägsladdar på hjul och 39 enskäriga, ställbara vägsladdar för hydraulisk
lyft. Samtliga sladdar äro avsedda för traktordrift. Olika vägsamfälligheter
äro ägare av redskapen.
Med blott få undantag ha samtliga bidragsberättigade enskilda vägar blivit
hyvlade och kantskurna genom vägförvaltningens försorg. Under budgetåret
1953—54 har vägförvaltningen utfört hyvling, vältning, dammbildning
och snöröjning åt sammanlagt 920 enskilda företag inom länet, alltså jämväl
å ett stort antal icke statsbidragsberättigade enskilda vägar.
De statsbidragsberättigade vägarnas behov av hyvling är ännu icke tillfredsställande
tillgodosett, men enär statsbidrag numera utgår till anskaffande
av vägsladdar har under de senaste åren en betydlig förbättring härutinnan
skett och torde behovet genom ytterligare maskinanskaffning vara
fyllt inom de närmaste åren.
Vinterväghållning för möjliggörande av trafik med motorfordon utföres
på samtliga statsbidragsberättigade vägar så när som på sju stycken (850
km). Vägsamfälligheterna disponera härför 33 traktordrivna snöplogar, varjämte
innevarande vinter ett tiotal privata bil- och traktorplogar varit engagerade
för dessa vägars vinterväghållning. Därjämte utför vägförvaltningen
plogning av dessa vägar efter därom gjord framställning i den mån underhållet
av de allmänna vägarna det medgiver. Under vintern 1954 utfördes
plogning genom vägförvaltningens försorg av 250 enskilda vägar inom länet.
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
19
De senaste årens snörika vintrar ha medfört svårigheter för vinterväghållningen
på de enskilda vägarna genom att otillräckligt antal plogredskap
stått till disposition. Traktorer, lämpade att användas vid snöröjning,
finnas emellertid i tillräckligt antal inom länet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har för erhållande av statsbidrag till anskaffande av plogar rekommenderat
att närliggande vägföreningar sammanslås till plogenheter. Sådana
sammanslutningar ha emellertid visat sig svåra att genomföra, enär enighet
mellan de styrande i de olika vägsamfälligheterna ej kunnat ernås. Vägintressenterna
själva synas härigenom ha försuttit möjligheten till statsbidrag
för snöplogsanskaffning och en därmed förbättrad vinterväghållning.
Samarbetet mellan vägförvaltningen, representerad av övervägmästaren
för den enskilda väghållningen, och allmänheten har varit det allra bästa.
Övervägmästaren har haft livlig kontakt med personer av de mest skiftande
yrken och samhällskategorier, därvid den jordbrukande befolkningen varit
i avgjord majoritet. Genom skrivelser och telefonpåringningar i stor omfattning
begäres råd och upplysningar av de mest skilda slag, såsom bland
annat om gällande lagar och författningar rörande den enskilda väghållningen,
förfaringssättet vid laga delning och laga syneförrättningar och vägunderhållets
ordnande med s. k. privat vägsamfällighet, vilka råd beredvilligt
lämnats. Därjämte har övervägmästaren lämnat råd och upplysningar
rörande dels nybyggnad och förbättring av enskilda utfartsvägar,
dels förbättring och ombyggnad av trummor och broar, dels ock ordnande av
inköp av krossverk, vägsladdar, snöplogar och annan underhållsmateriel.
I stor omfattning framställas önskemål om att övervägmästaren skall avlägga
besök på ort och ställe för att taga del av väghållarnas olika bekymmer
och spörsmål. Detta gäller särskilt beträffande de enskilda vägar, som
av en eller annan orsak icke kunna erhålla statsbidrag. Det vore synnerligen
önskvärt, om övervägmästaren kunde ägna mera tid åt de problem av
administrativ, ekonomisk och teknisk art, som de enskilda väghållarna ha
att brottas med. Tyvärr är övervägmästarens arbetsbörda av sådan omfattning,
att han i större utsträckning icke kan medhinna en sådan konsulterande
verksamhet.
En utökning av övervägmästarens rådgivande verksamhet kan dock ske
därigenom, att han erhåller hjälp med sitt kontorsarbete. Om åtminstone
ett skrivbiträde ställes till hans förfogande, synes de i motionerna framförda
önskemålen till huvudsaklig del kunna bliva tillgodosedda i vad avser
Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Värmlands län har, med överlämnande av ett av vägförvaltningen
i länet avgivet yttrande, för egen del anfört följande.
I länet finnes ingen färdigbildad vägförening.
I flera av länets större samhällen •— exempelvis Björneborg, Deje, Forshaga,
Grums, Kil och Lesjöfors — ombesörjer kommunen all enskild väghållning.
Statsbidrag utgår ej. Kommunerna ha anskaffat lastbilar och redskap.
I några fall finnas även fast anställda arbetare för underhållet. Vid
nyanläggning av vägar tillämpas i regel entreprenadförfarande. Projekterings-
och kontrollarbeten utföras av kommunalingenjörerna. Förhyrning
av vägförvaltningens väghyvlar och andra tyngre redskap förekommer i begränsad
omfattning. Fn del samhällen, såsom Edsvalla och Vålberg i Nors
kommun, ha ordnat väghållning på så sätt, att kommunen bekostar nyanläggningen
av vägar under det att fastighetsföreningar i samhällena svara
för underhållet. Kommunalt bidrag utgår till nämnda föreningar, däremot
ej statsbidrag. Även i sistnämnda fall utför kommunalingenjören projekte
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
ringsarbetena. I Segmons och Slottsbrons samhällen i Eds kommun, vilka
samhällen så gott som helt äro belägna på Billeruds Aktiebolag tillhörig
mark, har bolaget sedan gammalt hand om väghållningen. På senare tid
har dock kommunen anlagt vägar inom ett nytt bostadsområde.
En del av länets mindre stationssamhällen, som sakna industrier, ha icke
förmått lösa frågan om anläggande och underhåll av vägar på ett sätt, som
kan anses tillfredsställa nutidens krav. I dessa samhällen underhålla fastighetsägarna
de ofta primitiva vägarna utan bidrag i någon form.
Länsstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem och
för närvarande pågå utredningar om bildandet av vägföreningar i ett flertal
tätbebyggda områden. Beträffande Edane stationssamhälle har länsstyrelsen
år 1952 förordnat förrättningsman för bildande av vägförening inom
samhällets byggnadsplanområde.
Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har från kommunernas eller samhällenas
sida icke riktats någon anmärkning mot vägförvaltningens förfaringssätt
beträffande utlåning av väghyvlar och andra maskiner. Något mera vidsträckt
samarbete mellan vägförvaltningen och de enskilda väghållarna i
fråga om själva underhållsarbetet å de enskilda vägarna har emellertid hittills
icke förekommit i detta län. Sålunda sker försäljning av grus från vägförvaltningens
grustag endast i mycket begränsad omfattning, mest beroende
på att vägförvaltningen ej är ägare till något större antal grustag.
Inom länet finnas flera konsulterande ingenjörer och vågmästare, som ombesörja
projektering av enskilda vägar. Det torde dock föreligga ett visst
behov av tekniker, som kunna stå enskilda väghållare, vägsamfälligheter och
vägföreningar till tjänst med projekterings- och utredningsarbeten. Vid byggandet
av enskilda vägar uppstå ofta tekniska problem och andra frågor,
som intressenterna ha svårt att bemästra på egen hand. I likhet med vägförvaltningen
i länet anser länsstyrelsen, att det skulle vara synnerligen
värdefullt för all enskild väghållning, om en konsulterande ingenjör med
uteslutande uppgift att bistå väghållarna kunde knytas till landstingen. Att
för nämnda ändamål inrätta nya vägmästaretjänster vid vägförvaltningarna
förefaller däremot vara en mindre lämplig lösning av problemet. Dessa tjänstemän
hava att utöva kontroll över användningen av beviljade statsbidrag
till enskilda vägar samt att verkställa utredningar i fråga om beviljande av
statsbidrag ävensom granskning av upprättade förslag till bvggnads- och
iståndsättningsarbeten.
Sedan länsstyrelsen erhöll möjlighet att bevilja statsbidrag till anskaffning
av vissa maskiner och redskap för underhållsarbetet å enskilda vägar,
till vilka underhållsbidrag utgå, har länsstyrelsen beviljat 18 sammanslutningar
av väghållare statsbidrag till inköp av snöplogar och vägsladdar. Ytterligare
ansökningar om statsbidrag till inköp av redskap förväntas inkomma
under närmaste åren. Någon ansökan om lånegaranti för inköp av maskiner
har däremot icke hit inkommit. Länsstyrelsen anser att ytterligare
törbättring av väghållningen skulle kunna ernås, om statsbidragsgivningen
utsträcktes till att omfatta även väghyvlar och andra maskiner.
Endast en obetydlig del av länets 460 mil allmänna vägar ha permanent
beläggning. Flertalet vägar äro tjälkänsliga. Många äro av dålig beskaffenhet
och i behov av ombyggnad. Lastbilstrafiken är — framförallt på grund av
skogens betydelse såsom råvarubas för några av länets viktigaste förädlingsindustrier
— i alla delar av länet betydande. Vägarna utsättas av denna anledning
för stora påfrestningar. Underhållet av det allmänna vägnätet är
därför mycket betungande och drager stora kostnader. Enligt länsstyrelsens
mening torde det vara uteslutet, att vägförvaltningen med nuvarande resurser
i någon större omfattning skulle kunna ställa maskiner och redskap till
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
21
det enskilda vägnätets förfogande. Att en sådan serviceuppgift skulle vara
av betydelse för vidare utveckling av träförädlingen i länet är dock otvivelaktigt.
För att åstadkomma en i liög grad önskvärd förbättring av underhållet
av de enskilda vägarna föreslår länsstyrelsen sådan ändring av gällande
statsbidragsbestämmelser, att dessa vidgas till att omfatta alla erforderliga
maskiner och redskap. Som en garanti för en tillfredsställande skötsel och
ett rationellt utnyttjande av materielen kan ifrågasättas, huruvida icke skyldighet
att anordna särskilda maskinstationer bör utgöra statsbidragsvillkor.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört följande.
Motionärerna framhålla i sina motioner att det är av största betydelse att
ett samarbete kommer till stånd mellan vägförvaltningarna och vägföreningarna,
så att vägföreningarna i större utsträckning kunde beredas tillfälle
att utnyttja den befintliga tekniska materielen, som för varje tillfälle
kan undvaras av vägförvaltningarna.
Beträffande Västernorrlands län föreligger redan ett gott samarbete i detta
avseende. Visserligen finnes inom länet endast ett fåtal vägföreningar,
men däremot förekommer i mycket stor utsträckning vägsamfälligheter och
andra sammanslutningar för den enskilda väghållningen. Dessa sistnämnda
organisationer äro enligt länsstyrelsens uppfattning i ännu högre grad beroende
av de tjänster vägförvaltningen kan lämna, enär det i en vägsamfällighet
i regel endast är ett fåtal väghållare, som hava att svara för en relativt
stor våglängd i motsats till vägföreningarnas i regel stora antal väghållare
(fastighetsägare) på förhållandevis kort väglängd inom begränsat
område.
Vägförvaltningen i länet tillhandahåller redan i stor utsträckning sin tekniska
materiel till tjänster åt väghållarna på enskilda vägar. Sålunda utför
vägförvaltningen själv eller genom sina plogentreprenörer motorplogningen
av 65—70 % av länets samtliga bidragsvägar. En anhållan från väghållare
av enskild väg att vägförvaltningen ville vara behjälplig med motorplogning,
hyvling eller tillhandahållande av krossgrus beviljas alltid om så är möjligt
med hänsyn till den egna väghållningen.
Som länsstyrelsen här ovan omnämnt är länsstyrelsen av den uppfattningen
att vägföreningarna icke arbetar under samma ekonomiska svårigheter,
som väghållarna inom de flesta vägsamfälligheter eller liknande. De med
vägföreningar närmast jämförliga samhällsbildningarna köpingar och städer
finansierar sin gatu- och väghållning genom utdebiteringar skattevägen av
samtliga inom respektive områden varande skattepliktiga invånare. Därutöver
uttages i vissa städer gatuavgäld, vilken efter olika grunder uttaxeras
enbart av fastighetsägarna. Med en förståndigt skött väghållning torde vägförenings
vägliållningskostnad icke bliva större än samma kostnad inom köpingar,
städer och vägsamfälligheter. Det torde därför kunna ifrågasättas
om väghållare inom vägförening hava mera betungande väghållningskostnad
än det stora flertalet av landets befolkning.
Vad beträffar tillgången på teknisk personal för organisation och projektering
står övervägmästaren för enskilda vägar i länet och vägmästarna ute
i orterna i stor utsträckning allmänheten till tjänst med sakkunniga råd
och anvisningar. Dessa personer kunna genom sina i regel goda förbindelser
jämväl förmedla lämplig personal för projekterings- och andra förekommande
arbeten av teknisk art.
Av vad ovan anförts framgår, att samarbetet mellan vägföreningarna och
vägförvaltningen i länet är mycket gott och alt de av motionärerna berörda
problemen för länets vidkommande äro av relativt liten betydelse.
22
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955
Utskottet. De i förevarande motioner berörda förhållandena avse i huvudsak
den verksamhet som bedrives av de s. k. vägföreningarna. Enligt utskottets
mening kan emellertid icke med fog göras gällande, att de spörsmål
inom den enskilda väghållningen som ännu icke fått någon tillfredsställande
lösning skulle vara koncentrerade till just nämnda verksamhetsområde. En
utredning i överensstämmelse med motionernas syfte måste därför bli av
starkt begränsad räckvidd och icke träffa problemets kärna.
Utskottet vill vidare erinra om att vissa hithörande spörsmål varit föremål
för utredning i flera olika sammanhang under senare år. Som ett resultat
därav har bl. a. beslut fattats om visst statligt stöd åt de enskilda väghållarna
för anskaffning av maskiner och redskap. Såsom framgår av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens remissyttrande ha dessa hjälpmöjligheter, vilka
infördes år 1952, hittills utnyttjats i ganska begränsad omfattning. Utskottet
anser det därför motiverat att ytterligare erfarenheter avvaktas, innan
frågan om en eventuell utbyggnad av nämnda understödssystem upptages
till övervägande. Ännu ett skäl härför är den pågående inventeringen
av vägförvaltningarnas möjligheter att öka sina tjänster åt enskilda väghållare.
Beaktas bör därjämte att en intensifiering av samarbetet på förevarande
område ytterst är beroende av i vad mån kvalificerad personal i tillräckligt
antal kan ställas till förfogande för här avsedda arbetsuppgifter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i berörda hänseende förklarat sig ämna
anordna viss försöksorganisation vid ett par vägförvaltningar. Även av
denna anledning synas statsmakterna böra intaga en avvaktande hållning beträffande
de i motionerna aktualiserade spörsmålen.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då det större problemet
om den enskilda väghållningen över huvud taget icke lämpligen kan prövas
i förevarande sammanhang, finner sig utskottet icke böra tillstyrka att en
utredning igångsättes enligt de i motionerna angivna riktlinjerna. Utskottet
hemställer därför,
att motionerna I: 278 och II: 385 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 november 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 186.