4

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

Nr 181

Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till
Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt
m. m.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Söderquist m. fl. (I: 66) och den andra inom andra kammaren av herr Lindberg
m. fl. (II: 90) har hemställts, att riksdagen måtte besluta dels att till
Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt skall återbäras ett belopp av 41 868
kronor 95 öre jämte sex procent ränta från respektive inbetalningsdagar,
dels ock att Lifaco Aktiebolag erhåller den ersättning för sina kostnader,
som kan befinnas skälig.

Enligt 1 § första stycket förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
vilken förordning trätt i kraft den 26 maj samma år, skall för vara,
som är upptagen i en vid förordningen fogad förteckning, till staten erläggas
varuskatt bl. a. då varan tillverkas yrkesmässigt inom riket för
avsalu eller för vidare bearbetning. I förteckningen, vilken är uppställd i
anslutning till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, upptagas
bl. a. vissa varor ur statistiska varuförteckningen nr 298—302, nämligen
dels choklad med tillsats av socker, dels ock vissa slag av konfityrer.

Tillverkning av skattepliktig vara står under statens kontroll. Kontrollen
över tillverkningen ävensom över skattens behöriga utgörande utövas av
kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.

Redovisningen och erläggandet av varuskatten grundas på ett lagstadgat
anmälnings- och deklarationsförfarande. Den, som ämnar bedriva yrkesmässig
tillverkning av skattepliktig vara, skall därom göra skriftlig anmälan
till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före tillverkningens påbörjande.
Tillverkaren åligger att inom viss tid till kontrollstyrelsen ingiva
deklaration angående beskattningsvärdet av de varor, som under den tid
deklarationen avser av honom eller för hans räkning levererats till köpare
eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Tillverkaren skall samtidigt
med deklarationens avlämnande erlägga enligt deklarationen upplupen skatt.
Den, som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning av skattepliktig
vara, straffas med dagsböter och skall dessutom förpliktas utgiva ej erlagd
skatt.

I övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen föreskrevs bl. a.,
att där i förordningen avsedd tillverkning bedreves vid tiden för förord -

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955 5

ningens ikraftträdande, förenämnda anmälningsskyldighet skulle fullgöras
inom åtta dagar efter ikraftträdandet.

Genom en förordning den 25 maj 1945 angående ändring i varuskatteförordningen
infördes i densamma en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt
vilken Kungl. Maj :t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse
från eller återbäring av varuskatt.

Av motiven till varuskatteförordningen framgår, att varuskatten till sin
karaktär är en övervältringsskatt, avsedd att i sista hand drabba konsumenterna.
I enlighet härmed avses skatten skola av tillverkaren uttagas hos
köparen genom pristillägg å varan.

Vid tiden för varuskatteförordningens ikraftträdande bedrev »Lifaco»
Livsmedels Fabrikations Co. Aktiebolag i Stockholm tillverkning av bl. a.
vissa varor för bagerier och konditorier. Bolaget gjorde icke i förordningen
föreskriven anmälan till kontrollstyrelsen.

I skrivelse den 18 oktober 1941 till vederbörande polismyndighet anmälde
kontrollstyrelsen, att Lifaco bedreve tillverkning av varor, vilka såsom upptagna
i förteckningen till varuskatteförordningen vore underkastade skatteplikt.
Anmälan, som gick ut på att vissa å bolagets vägnar handlande personer
gjort sig skyldiga till ansvar enligt förordningen, föranledde bolaget
att den 4 november 1941 göra driftsanmälan för varuskatt. Bolaget förklarade
sig emellertid samtidigt anse, att dess tillverkning icke vore underkastad
skatteplikt.

Genom särskilda beslut den 22 november och den 9 december 1941 förklarade
därefter kontrollstyrelsen, att varuskatt skulle utgå för vissa av
bolaget tillverkade varor, nämligen »Lifacomassa», »Lifaco garneringsbär»,
»Lifaco garneringspäron», »Lifaco pikerings- och garneringsgelé (grön)»
»Lifaco pikerings- och garneringsgelé (choklad)» samt »Lifaco glaseringsgelé».

I enlighet med kontrollstyrelsens nyssnämnda beslut påfördes bolaget
varuskatt för samtliga ovannämnda varor med verkan fr. o. in. den 26 maj
1941, vilken dag varuskatteförordningen trädde i kraft. Bolaget erlade i
anledning härav under protest å tiden den 26 maj—den 5 december 1941
belöpande skatt med tillhopa 86 081 kronor 18 öre. Beloppet inbetalades i
olika rater under en period av inemot tre år. Därjämte erlade bolaget såsom
avgift jämlikt kungörelsen den 19 juni 1942 med vissa bestämmelser rörande
uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, ett
belopp av 3 536 kronor 87 öre.

Emellertid fullföljde bolaget talan mot kontrollstyrelsens skattepåföringsbeslut
hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Bolaget gjorde därvid gällande,
att dess tillverkning icke vore att likställa med choklad eller sötsaker utan
utgjorde typiska halvfabrikat för bagerinäringen, vars produkter vore skattefria.
Det framhölls även, att de skattebelagda varorna icke funnes upptagna
i förteckningen till varuskatteförordningen och icke kunde jämföras med
där omförmälda artiklar samt att varorna ej heller återfunnes i tulltaxan
eller dess varuhandbok under resp. statistiska nummer. Vidare uppgav

6 Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

bolaget, att andra företag tillverkade samma slags varor utan att krävas
på skatt. En del tillverkare hade icke avkrävts skatt från dagen för varuskatteförordningens
tillkomst utan först från en senare tidpunkt, hette det
slutligen. Bolaget stödde sin talan på en omfattande teknisk expertis.

Regeringsrätten fann genom utslag den 30 juni 1942 ej skäl göra ändring
i kontrollstyrelsens omförmälda beslut. En av bolaget gjord underdånig
ansökan att av nåd befrias från erläggande av varuskatt för varor försålda
före den 1 november resp. den 9 december 1941 lämnades samtidigt av
Kungl. Maj :t i statsrådet utan åtgärd.

På grund av kontrollstyrelsens förenämnda polisanmälan yrkades härefter
vid Stockholms rådhusrätt ansvar å bolagets företagsledare för överträdelse
av varuskatteförordningen. Rådhusrätten ogillade emellertid ansvarsyrkandet,
och Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, fastställde rådhusrättens
avgörande.

Med utgångspunkt från förevarande varuskattetvist framställde ledamoten
av riksdagens första kammare, professorn Nils Herlitz den 21 februari
1945 en interpellation till chefen för finansdepartementet angående ändring
i varuskatteförordningen i syfte att undanröja sådana olägenheter av dess
tillämpning, som i interpellationen angivits. Departementschefen förklarade
sig i sitt svar den 14 mars 1945 dela interpellantens uppfattning om önskvärdheten
av att Kungl. Maj :t finge befogenhet att, då synnerliga skäl därtill
förelåge, medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt.

Frågan om ändring av varuskatteförordningen förelädes därefter riksdagen
genom proposition den 23 mars 1945 (nr 250). Departementschefen
anförde därvid, att han föranledd av nämnda interpellation i riksdagen
beslutat upptaga frågan. Kontrollstyrelsen hade yttrat, att den i princip
delade interpellantens mening, varvid också varuskatteförordningen på denna
punkt bringades i överensstämmelse med förordningen om allmän omsättningsskatt.
Efter att ha tillstyrkt införandet av ifrågasatt förändring
av varuskatteförordningen yttrade departementschefen bl. a.: »I övrigt torde
det få ankomma på Kungl. Maj :t att från fall till fall bedöma huruvida synnerliga
skäl skola anses vara för handen. Jag förutsätter emellertid, att
med hänsyn till stadgandets karaktär detsamma erhåller en restriktiv tolkning.
Jag förutsätter även att, därest Kungl. Maj:t i vissa fall skulle anse
återbäring av varuskatt böra medgivas, återbäringen skall kunna begränsas
till skälig del av det erlagda skattebeloppet. Den omständigheten, att
varuskatt erlagts redan innan den nu ifrågasatta ändringen i varuskatteförordningen
trätt i kraft, synes icke i och för sig böra hindra, att en framställning
om återbäring av skatten bifalles, därest förutsättningar härför
eljest föreligga.»

Bevillningsutskottet fann icke anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag och riksdagen biföll förslaget.

Härefter utfärdades den ovan omförmälda ändringskungörelsen den 25
maj 1945 till varuskatteförordningen, varigenom, såsom nämnts, i förord -

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

7

ningen infördes en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt vilken Kungl. Maj :t
äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring
av varuskatt.

Bolaget hemställde härefter hos Kungl. Maj:t om restitution av erlagd
varuskatt med 86 081 kronor 18 öre under framhållande bl. a. att bolaget
varken av varuskatteförordningens ordalydelse eller dess förarbeten eller
av de principer, som legat till grund för förordningens utfärdande, kunnat
sluta sig till att ifrågavarande varor vore skattepliktiga.

Med stöd av 3 a § varuskatteförordningen biföll Kungl. Maj :t den 15 juni
1945 bolagets framställning så till vida, att bolaget berättigades återfå
35 000 kronor.

Bolaget instämde härefter den 15 oktober 1945 kronan till Stockholms
rådhusrätt med yrkande om förpliktande för kronan att till bolaget utgiva
detsamma retroaktivt påförd skatt jämte avgift, tillhopa 89 618 kronor 95
öre, ävensom ränta å detta belopp, dock med rätt för kronan att avräkna
de 35 000 kronor, som restituerats. Bolaget anförde som grund för sin talan
bl. a., att de varor, vilka belagts med varuskatt, icke vore hänförliga under
den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen, i följd varav kontrollstyrelsens
beslut att fordra varuskatt för omförmälda varor saknade stöd av
lag. Därtill komme att styrelsen i allt fall saknat rätt att uttaga varuskatt
retroaktivt från beslutens meddelande. Det vore nämligen lagstridigt att
ålägga varuskatteplikt beträffande varor, som försålts, innan tillverkaren
haft eller bort ha kännedom om att varorna vore skattepliktiga.

Rådhusrätten fann, efter att ha förklarat sig behörig att upptaga bolagets
talan, att bolagets ifrågakomna produkter icke vore hänförliga till varor,
som avsåges i varuskatteförordningen, och att varuskatt förty rätteligen icke
bort erläggas för desamma, i följd varav kronan förpliktades till bolaget utgiva
54 618 kronor 95 öre jämte ränta. Kronan ålades tillika betala bolagets
rättegångskostnader med 13 500 kronor.

Svea hovrätt, till vilken kronan fullföljde talan, fann på anförda skäl, att
»Lifacomassa», »Lifaco pikerings- och garneringsgeléer» samt »Lifaco glaseringsgelc»
ej vore skattepliktiga varor. Vad beträffar »Lifaco garneringsbär
och garneringspäron» fann hovrätten, att det genom kontrollstyrelsens
av regeringsrätten fastställda beslut måste anses avgjort, att dessa varor
vore skattepliktiga konfityrer. Skatten i fråga vore emellertid en konsurntionsskatt,
som skulle erläggas av tillverkaren och vore avsedd att kunna
uttagas av köparen genom ett mot skatten svarande tillägg till priset, och det
ålåge tillverkaren att, sedan försäljning skett, icke blott avgiva deklaration
angående beskattningsvärdet å de försålda varorna utan även att samtidigt
därmed erlägga enligt deklarationen upplupen skatt. Men enär tillverkaren
icke ägde göra tillägg till varupriset, med mindre skattskyldighet för varan
förelåge, och det i det förevarande fallet med hänsyn till gällande föreskrifters
och anvisningars ofullständighet ej kunnat av bolaget avgöras, att ifrågavarande
garneringsbär och garneringspäron varit skattepliktig konfilyr,
samt möjlighet ej heller stått bolaget till buds att före tillverkningen,

8

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

deklarationen och skattens erläggande av kontrollstyrelsen eller annan myndighet
erhålla giltigt besked därutinnan, kunde det av regeringsrätten i saken
träffade avgörandet icke vinna tillämpning förrän från den dag beslutet
meddelats. På grund härav fastställde hovrätten rådhusrättens domslut.

Kronan sökte revision.

Högsta domstolen fann, att talan om återbekommande av skatt och avgift,
varom i målet vore fråga, icke kunde upptagas av allmän domstol, i följd
varav underdomstolarnas domar undanröjdes. Bolaget ålades tillika att
ersätta kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten med 13 000 kronor.

I en den 11 augusti 1950 dagtecknad underdånig skrivelse hemställde
bolaget, att Kungl. Maj :t måtte besluta om efterskänkande av bolagets
ersättningsskyldighet för kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten.

I ytterligare framställning till Kungl. Maj :t den 18 augusti 1950 anhöll
bolaget, att Kungl. Maj:t måtte medgiva restitution av återstoden, 54 618
kronor 95 öre, av bolaget retroaktivt påförd skatt, varjämte bolaget hemställde
om ränta å detta belopp samt om ersättning för bolagets kostnader
i anledning av de olika förfarandena inför myndigheter och domstolar med
tillhopa 79 000 kronor.

Genom beslut den 29 september 1950 fann Kungl. Maj: t ej skäl bifalla
bolagets berörda framställningar.

I de nu föreliggande motionerna anföres följande.

Vid såväl 1951 som 1954 års riksdagar väcktes motioner med yrkande
att till Lifaco, Livsmedels Fabrikations Co. AB, av statsmedel skulle erläggas
dels till statsverket utbetalad varuskatt med 41 868: 95 kr. jämte ränta,
dels ock ersättning för rättegångskostnader m. in., vilken ersättning i motionerna
vid 1954 års riksdag begränsades till sammanlagt 26 500 kr.

1951 års motion avslogs i första kammaren med 73 röster mot 41, varjämte
14 ledamöter avstod från att rösta, samt i andra kammaren med 106
röster mot 94, varjämte 8 ledamöter avstod från att rösta. 1954 års motion
avslogs i första kammaren med 70 röster mot 57, varjämte 12 ledamöter
avstod från att rösta, samt i andra kammaren med 112 röster mot 93, varjämte
9 av kammarens ledamöter avstod från att rösta. Det var sålunda en
avsevärd minoritet, som röstade för bifall till motionerna. Det förhållandet,
att därjämte ett relativt stort antal ledamöter avstod från att rösta, ger
vid handen, att hela det frågekomplex, som kan sammanfattas under beteckningen
Lifacofallet, på många håll framkallat tveksamhet och osäkerhet.
Redan på grund härav har det ansetts nödvändigt att vid detta års
riksdag återkomma till Lifacofallet.

Det finns desto större anledning härtill som den debatt, som ägde rum
i våras, i vissa stycken torde ha givit en ganska förvirrande och delvis
missvisande bild av den aktuella frågeställningen. Därefter har ett antal
för Lifacofallet intresserade personer verkställt en genomgång av de olika
detaljerna i detta och framlagt resultatet härav i en skrift (»Lifacofallet.
En dokumentgranskning»), som tillställts riksdagens samtliga ledamöter.
Genom detta initiativ bär det blivit lättare att bedöma och taga ställning till
hithörande omfattande och komplicerade problem.

Vad som beträffande Lifacofallet är särskilt signifikativt är det förhållandet,
att uttagandet av varuskatten skett under åberopande av bestäm -

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

9

inelser i 1941 års varuskatteförordning, vilka de båda allmänna domstolar,
som ingått på en sakprövning, nämligen Stockholms rådhusrätt och Svea
hovrätt, icke ansett medföra skattskyldighet. Detta ståndpunktstagande
markeras både därav, att Lifacos ledare frikändes i ansvarsprocessen, och
även — och detta må särskilt understrykas — därav, att de båda allmänna
domstolarna i Lifacos process mot kronan om återbetalning biföll Lifacos
betalningsanspråk.

Vad som framför allt förebråtts Lifaco synes vara, att bolaget icke av
försiktighetsskäl efterhört kontrollstyrelsens mening beträffande varuskatteförordningens
eventuella tillämplighet på bolagets tillverkningar. Att detta
icke skedde, berodde uppenbarligen på Lifacos övertygelse — bekräftad
av de båda allmänna domstolarna i såväl åtalsprocessen som skadeståndsprocessen
— att produkterna icke var skattskyldiga. — Regeringsrättens
handläggning av frågan om skattskyldighet för av Lifaco tillverkad pomosin
eller pektingelé visar f. ö., att det icke varit möjligt att i förväg erhålla
bindande besked.

Bortsett från att högsta domstolen av processuella skäl förklarade allmän
domstol icke behörig att upptaga sakfrågan, ådagalägger underinstansernas
ståndpunktstagande, att Lifaco otvivelaktigt måste anses ha haft
fullgoda skäl för sin mening, att skattskyldighet enligt varuskatteförordningen
icke förelåg. — Det må understrykas, att när högsta domstolen i
samband med sitt domslut i behörighetsfrågan förpliktade Lifaco att betala
kronans rättegångskostnader, beslutet härom icke kan indicera någon
ståndpunkt i sakfrågan från högsta domstolens sida.

I sitt utlåtande vid 1954 års riksdag påpekar statsutskottet, att rättsfrågan
är avgjord genom högsta domstolens dom. Vad åter beträffar den skälighetsbedömning,
som må ske med stöd av 1945 års tillägg till varuskatteförordningen,
framhåller utskottet, att denna bedömning redan skett av
Kungl. Maj:t i statsrådet och att resultatet härav, som innebar, att Lifaco
tillerkändes 35 000 kr., måste anses vara till fyllest.

Häremot vill vi hävda, att de omständigheter, som framkommit under
den fortsatta debatten om Lifacofallet, motiverar en förnyad behandling av
ärendet. För vår del har vi blivit befästa i uppfattningen, att Lifaco rimligen
måste tillerkännas hela den erlagda varuskatten och åtminstone någon
ersättning för bolagets kostnader.

Utöver den omständigheten, att de båda ovannämnda allmänna domstolarna
intagit samma ståndpunkt i skattefrågan som Lifaco, vill vi understryka,
att varuskatten i sin egenskap av övervältringsskatt aldrig varit avsedd
alt belasta säljaren av de varuskattbelagda varorna. När denne haft
grundad anledning utgå ifrån att varorna icke varit skattepliktiga, måste
det retroaktiva uttagandet av varuskatt drabba oskäligt hårt. — Av den
ovan åberopade skriften framgår också, att myndigheterna i andra fall ansett
sig ha haft möjlighet att tillämpa varuskatteförordningen så, att konsekvenserna
i vad avser retroaktiviteten icke blivit orimliga.

Det må understrykas, att Lifacofallet icke är att betrakta som en partiskiljande
fråga. Motionerna vid såväl 1951 som 1954 års riksdag framlades
av företrädare för samtliga fyra demokratiska partier. Att opinionsbildningen
till Lifacos förmån därutöver blivit stark och ihärdig, beror uteslutande
därpå, att de enskilda personer, som efter hand satt sig in i denna
fråga, blivit helt övertygade om den uppenbara skäligheten i Lifacos ersättningsanspråk.

Del är under sådana omständigheter angeläget, atl riksdagen — som redan
framhållits — ånyo tager denna fråga under noggrann omprövning.

‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 sand. Nr 180—181

10

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

Med de möjligheter, som 1045 års tillägg till varuskatteförordningen anvisar
att rätta till sådana uppenbara inadvertenser, som tillämpningen av
denna förordning kan ha föranlett, är det angeläget att åstadkomma den
erforderliga rättelsen. Vi finner sålunda, att Lifaco bör genom beslut av
riksdagen helt ersättas för den retroaktivt erlagda varuskatten.

Såsom framgår av de vid 1051 och 1054 års riksdagar behandlade motionerna
har de kostnader, som Lifaco åsamkats för att tillvarataga sin rätt,
under årens lopp sprungit upp till mycket betydande belopp. Dessa kostnader
bör enligt vår mening i skälig utsträckning ersättas.

Inför utskottet har av speciellt anlitad föredragande lämnats en redogörelse
för det ifrågavarande ärendets uppkomst och utveckling, varjämte
lämnats för ärendets bedömande erforderliga upplysningar från representanter
för kontrollstyrelsen, generaltullstyrelsen, finansdepartementets regeringsrättsbyrå,
finansdepartementets rättsavdelning samt Lifaco Aktiebolag.

Utskottet. När utskottet första gången — i utlåtande den 27 november
1051, nr 202 —- hade att taga ställning till den fråga, som nu motionsvägen
för tredje gången bragts under riksdagens prövning, fann sig utskottet föranlåtet
att särskilt understryka, hurusom den av Lifaco Aktiebolag hävdade
uppfattningen att dess tillverkning icke varit underkastad varuskatteplikt
underkänts av både kontrollstyrelsen och, i sista hand, regeringsrätten, som
på besvär av bolaget över kontrollstyrelsens skattepåföring genom enhälligt
utslag icke fann skäl göra ändring i styrelsens beslut härutinnan. Vidare
framhöll utskottet, att den omständigheten, att — sedan bolaget instämt
kronan till allmän domstol med yrkande om återfående av varuskatt —
Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt bifallit bolagets talan, enligt utskottets
mening saknade betydelse, eftersom högsta domstolen funnit varuskattetvister
inte falla under allmän domstols prövning. I sitt i fjol avgivna utlåtande
i förevarande ämne (uti. nr 70) erinrade utskottet ånyo om dessa
synpunkter för att från diskussionen avföra själva rättsfrågan, vilken ju för
bolagets vidkommande blivit slutgiltigt prövad och avgjord i domstolsväg.
Det i de nu föreliggande motionerna förda resonemanget synes emellertid
alltjämt till icke ringa del grundat på föreställningen att rådhusrättens och
hovrättens ståndpunktstagande inte kan förbigås, när det gäller att taga
ställning till bolagets ersättningsanspråk. Frånsett att, såsom nyss nämnts,
allmän domstol befunnits icke utgöra rätt forum för slitande av skattetvister,
lärer väl dock enligt sakens natur den tolkning, som kommit till uttryck
i regeringsrättsutslaget — regeringsrätten har ju till en av sina viktigaste
uppgifter att såsom specialdomstol slutligt upptaga och avgöra just skattemål
— få tillmätas särskild tyngd och auktoritet oberoende av om någon
annan instans skulle hävda en annan tolkning.

Såsom utskottet redan i fjol erinrade, har i det sålunda uppkomna läget
prövningen av bolagets anspråk på återfående av varuskatt i stället fått bli
beroende av en skälighetsbedömning. Ett avgörande på sådan grund har

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

11

också träffats av Kungl. Maj:t i statsrådet, i det att Kungl. Maj:t, med stöd
av riksdagens år 1945 lämnade bemyndigande till skälighetsprövning, den
15 juni samma år beviljade bolaget restitution för praktiskt taget hälften av
det omtvistade skattebeloppet. Enligt nämnda bemyndigande skulle Kungl.
Maj :t äga att, då synnerliga skäl vore för handen, medge befrielse från eller
återbäring av varuskatt. Vid riksdagsbehandlingen hade uttryckligen förutsatts
att en eventuell återbäring skulle kunna begränsas till skälig del av det
erlagda skattebeloppet. I bemyndigandets karaktär av undantagslagstiftning
låg enligt sakens natur ett underförstått krav på att uppkommande restitutionsfrågor
ägnades en särskilt omsorgsfull prövning. Beslutet om skatteåterbäring
föregicks också av ingående överväganden inom den dåvarande
samlingsregeringen. Utskottet förklarade sig i fjol kunna taga för givet att
härvid en avvägning mellan samtliga på skälighetsbedömningen inverkande
omständigheter ägt rum. De förnyade överväganden utskottet i år ägnat
den föreliggande ersättningsfrågan, har inte rubbat denna utskottets inställning.
Den allsidiga belysning av ärendet, som på utskottets initiativ kommit
till stånd och som givit utskottet möjlighet att ännu mera ingående än tidigare
taga ställning till olika på frågan inverkande faktorer, har snarast
stärkt utskottet i uppfattningen, att fog saknas för bolagets anspråk på ytterligare
gottgörelse.

Härvid vill utskottet understryka, att den i olika sammanhang företrädda
uppfattningen, att bolaget i fråga om varuskattens uttagande för tid före
skattepåföringsbeslutets meddelande skulle ha rönt en hårdare behandling
än andra företagare, inte synes hållbar. Inte heller synes bolagets underlåtenhet
att efterhöra kontrollstyrelsens mening beträffande varuskatteförordningens
tillämplighet på bolagets tillverkningar kunna försvaras med invändningen,
att något bindande förhandsbesked rörande varornas eventuella
skatteplikt ej stod att erhålla från kontrollstyrelsen. Goda skäl kan tvärtom
åberopas till stöd för uppfattningen om det välbetänkta i att — såsom
också i mycket stor utsträckning skedde — företagarna till undanröjande
av ovisshet rörande skatteplikten etablerade kontakt med kontrollstyrelsen,
tillika uppbördsmyndigheten; ett förhandsuttalande från styrelsens sida
skulle, trots att det ej var juridiskt bindande, i praktiken ha skapat erforderlig
visshet hos företagaren.

Mot bakgrunden av det anförda kan utskottet lika litet som vid föregående
tillfällen tillstyrka bifall till motionsyrkandena, varför utskottet hemställer,

att motionerna I: C>6 och II: 90 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 november 1955

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Närvarande: se under utlåtande nr 180.

12

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

Reservation

av herrar O hlon, Iwar Anderson, Näsgård, fröken Andersson, herrar Pålsson,
Sundelin, Jacobsson, Staxäng, fröken Elmén, herrar Cassel, Gustafsson
i Skellefteå, Löfroth, fröken Vinge och herr Suensson i Stenkyrka, vilka ansett
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Utskottet anser, att övervägande skäl talar för att Lifaco Aktiebolag i enlighet
med vad som yrkas i motionerna 1: 66 och II: 90 erhåller återbäring av
er lagd varuskatt jämte ränta ävensom viss ersättning för sina kostnader.

Genom regeringsrättens utslag och högsta domstolens domslut, enligt vilket
allmän domstol icke vore behörig att upptaga talan om återbekommande
av ifrågavarande varuskatt, är rättsfrågan i laga ordning avgjord. Däremot
kan och bör de nya omständigheter, som framkommit under den fortsatta
debatten om Lifaco-fallet, motivera en förnyad skälighetsbedömning. Vid
denna må beaktas, att i ansvarsprocessen vid Stockholms rådhusrätt och
Svea hovrätt Lifaco Aktiebolags ledare frikändes genom lagakraftvunnen
dom. Vidare må erinras om att båda dessa domstolar i Lifaco Aktiebolags
process mot kronan om återbetalning uttalade, att nu ifrågavarande varuskatt
icke lagligen kunde utgå. Härav framgår att tillämpningen av varuskatteförordningen
varit föremål för mycket olika meningar och att fog
icke saknats för bolagets tolkning av bestämmelserna i denna förordning.
Även om Kungl. Maj:t vid sitt beslut den 15 juni 1945 beträffande restitution
av viss del av det omtvistade skattebeloppet icke särskilt prövat frågan
om god tro hos bolagets ledare, synes det osannolikt, att denna restitution
skulle ha beviljats, om det funnits anledning räkna med att sådan god tro
icke förelegat, när bolaget ansett skatteplikt icke föreligga.

Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt, av vilka bland annat
framgar, att Lifaco Aktiebolag mycket hårt drabbats av följderna av besluten
i denna varuskattefråga, finner utskottet skäligt, att i enlighet med
motionerna Lifaco Aktiebolag erhåller återbäring med 41 868 kronor 95 öre
jämte sex procent ränta från respektive inbetalningsdagar.

Under sina strävanden att åstadkomma rättelse av besluten i frågan har
Lifaco Aktiebolag åsamkats betydande kostnader. Även om dessa kostnader
icke i sin helhet kan ersättas, är det enligt utskottets mening skäligt, att
sådan ersättning i viss utsträckning lämnas. Utskottet föreslår, att denna
ersättning bestämmes till ett belopp av 25 000 kronor.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 66 och II:
90,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels Fabrikations Co. Aktiebolag
skall av erlagd varuskatt återbäras ett belopp av
41 868 kronor 95 öre jämte sex procent ränta från respektive
inbetalningsdagar;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att från det för budgetåret
1955/56 anvisade förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
till bolaget utbetala 25 000 kronor.»

551740 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag