10
Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1955
Nr 167
Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension åt Frans
Herman Lindgrens änka.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Erik Jansson (I: 90) och den andra inom andra kammaren av herrar
Hedquist och Johansson i Södertälje (II: 128), har hemställts, att riksdagen
måtte tillerkänna fru Maj Lindgren en årlig pension för henne och hennes
barn enligt samma grunder, som skulle ha tillämpats, därest riksförsäkringsanstalten
ansett sig kunna enligt gällande förordning utanordna ersättning.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen I: 90 följande.
Frans Herman Lindgren, Stockholm, som fullgjorde militärtjänst vissa
tider under åren 1939—1944, tjänstgjorde under tiden 31/3—25/5 1944
såsom motorcykelordonnans vid I brigaden, 14 spec. kompaniet 12-cm-grk
plutonen. I början av april 1944, under pågående fälttjänst vid fullgörandet
av givet uppdrag, drabbades Lindgren av ett olycksfall vid omkullkörning
med en militärförbandet tillhörande motorcykel. Han skadade därvid höger
arm och höger ben med påföljd bl. a. att armen blev blåslagen och öm.
Blåmärkena och ömheten försvann efter några dagar för att efter en månad
efterföljas av en irriterande värk i underarmen. Vid besök hos brigadläkaren
förklarade denne, att värken troligen hade reumatiskt ursprung och ej
hade med olyckan att göra. Brigadläkaren ordinerade magnecyltabletter,
men någon ytterligare behandling eller någon närmare undersökning verkställde
han ej. Värken i underarmen upphörde ej men avtog tidvis för att
sedan återkomma med stegrad styrka.
Sedan Lindgren återgått till civilt arbete, besökte han i september 1944
Sabbatsbergs sjukhus för att få hjälp för den, som han trodde, reumatiska
värken. Vid sjukhusläkarens undersökning konstaterade denne en mindre
förhårdning i muskelpartiet i högra armen samt ordinerade våtvarmt omslag
under cirka tre veckor, under vilken tid Lindgren gick under sjukhusläkarens
kontroll. Sjukhusläkarens namn var F. Lindström. Då den av
doktor Lindström föreskrivna behandlingen ej lämnade något resultat utan
förhårdnaden kvarstod företogs operation. Vid den efter operationen företagna
patologiska undersökningen, som ägde rum på radiumhemmet, konstaterades
en elakartad tumör, malign synovealom. Med anledning av detta
konstaterande remitterades Lindgren till professor Berven på radiumhemmet,
som emellertid återremitterade Lindgren till Sabbatsbergs sjukhus
för reoperation, varvid ett större ingrepp gjordes i muskulaturen i underarmen.
Sedermera företogs upprepade operationer i underarmen på
grund av recidiv.
11
Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1955
Operationerna kunde emellertid icke hindra sjukdomens förlopp, och
Lindaren avled av denna den 30 oktober 1949. Det var Lindgrens bestamda
uppfattning, att den åkomma han avled av var en följd av olyckshändelsen
med motorcykeln, och det synes som om allt talar for detta. Lindgren
vände sig redan den 15 januari 1948 till riksförsäkrmgsanstaltens mihtarbvrå
och anhöll om invaliditetsersättning jämlikt 1927 ars mihtarersattningsförordning.
Riksförsäkringsanstalten meddelade emellertid genom beslut&den
1 aprii 1948, att Lindgren icke kunde tillerkännas någon ersättning
jämlikt omförmälda förordning enär åkomman enligt riksförsakrmgsanstaltens
uppfattning icke föranletts av det olycksfall under militärtjänsten,
som här ovan relaterats. Efter besvär till kungl. försäknngsradet fann detta
genom beslut den 1 juli 1948 ej skäl ändra riksförsäkringsanstaltens beslut.
Även Lindgrens hustru, Maria (Maj) Amalia Lindgren, har efter makens
död hänvänt sig till riksförsäkringsanstalten och ansökt om ersättning.
Riksförsäkringsanstalten har emellertid genom beslut den 17 oktober 1953
förklarat, att anstalten haft till prövning huruvida ersättning skulle kunna
utgå med stöd av kungligt brev den 20 juni 1947 angaende provning av
vissa ärenden rörande ersättning i anledning av sjukdom ådragen under
militärtjänstgöring och därvid funnit, att grund i anledning darav icke
funnits för antagande att orsakssammanhang skulle föreligga mellan Lindgrens
militärtjänstgöring efter den 2 september 1939 och den akomma,
varom här är fråga. Med anledning därav avslogs ansökningen. Kungl. torsäkringsrådet
har genom utslag den 11 juni 1954 ej funnit skäl gora ändring
i riksförsäkringsanstaltens beslut.
Under den tid Lindgren varit intagen på sjukhus för denna akomma,
igångsatte tidningen Vecko-Revyn en insamling till formån för Lindgren
och hans maka och barn, enär det då var uppenbart, att Lindgren icke
kunde gå igenom sjukdomen. Av insamlingen har Lindgrens tya barn —
alltsedan insamlingen avslutats — erhållit vardera 200 kronor i manaden
till sitt uppehälle. Av dessa medel återstår numera cirka 6 500 kronor. DeLa
understöd om 400 kronor i månaden eller 4 800 kronor per ar jamte 2 000
kronor per år från Bernströmska fonden samt ett belopp om 400 kronor
per år från en fond, som handhaves av Föreningen för välgörenhetens ordnande,
har Lindgrens änka och hennes två barn sedan mannens t rån! alle
haft att leva på. . . . . . VT •
Barnen är födda: Jan Herman den 11 juni 1940 och Agneta Mana
Christina den 15 mars 1944. Maj Lindgren är helt oformogen till arbete och
har tidvis varit intagen på sjukhus. Hennes och barnens sammanlagda inkoms
ler har under de gångna åren, alltsedan makens död, sasom framgar
av ovanstående, uppgått till sammanlagt 7 200 kronor. Det ar emellertid
ovisst hur länge de kan få behålla understödet från Bernströmska fonden.
Underhållet från Vecko-Revyns insamling kommer att vara slut inom kortare
tid än två år. Därefter är Maj Lindgren helt ur stånd att försörja sig
och sina barn. . , .. » , . • „
Kungl. försäkringsrådets utslag torde grunda sig pa att tull bevisning
om åkommans uppkomst ej kunnat företes. Då det å andra sidan ej lie ei
kan bevisas att Lindgrens sjukdom och död ej har nagot samband med
olyckan under militärtjänstgöringen, borde alla rimliga skal tala för den
mera generösa tolkningen från riksdagens sida.
Enligt ett den 26 oktober 1954 utfärdat läkarintyg är änkefru Lindgren
på grund av psykoneuros oförmögen att orka med ett yrkesarbete, sa länge
hennes båda barn är i behov av hennes omvårdnad i hemmet.
12
Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1955
Utskottet. Såsom i motionerna anföres har såväl riksförsäkringsanstalten
— genom beslut den 1 april 1948 — som försäkringsrådet — enligt beslut
den 1 juli samma år — funnit ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
icke kunna tillerkännas Frans Herman Lindgren. Den åkomma
i höger underarm, varav han led och som sedermera ledde till hans död, hade
nämligen, såvitt av handlingarna framginge, icke föranletts av något Lindgren
under militärtjänstgöring övergånget olycksfall eller av tjänstgöringen
i övrigt. Sedan änkefru Lindgren år 1953 hemställt att riksförsäkringsanstalten
måtte upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning, inhämtade
anstalten yttrande från sin överläkare, docenten I. Palmer, som i fråga om
den tumör, varav Lindgren led, uttalade att samband med trauma eller över
huvud taget med militärtjänst vore uteslutet. Härefter förklarade anstalten,
att ersättning med stöd av kungl. brevet den 20 juni 1947 angående prövning
av vissa ärenden rörande ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under
militärtjänstgöring icke kunde utgå, enär grundad anledning icke funnes
för antagande, att orsakssamband kunde föreligga mellan Lindgrens militärtjänstgöring
efter den 2 september 1939 och åkomman i fråga. Försäkringsrådet
fastställde anstaltens avgörande. År 1954 anhöll änkefru Lindgren
slutligen hos Kungl. Maj :t om ersättning på grund av sin makes sjukdom
och död. Framställningen föranledde emellertid ej någon Kungl. Maj :ts
åtgärd.
Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit kan utskottet icke tillstyrka
någon åtgärd i motionernas syfte. Utskottet hemställer därför,
att motionerna I: 90 och II: 128 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 8 november 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 168.