6
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1955
Nr 166
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning åt elektrikern
J. F. Öberg för skada, uppkommen under
militärtjänstgöring.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (I: 67) och den andra inom andra kammaren av herr
Åkerström m. fl. (II: 91), har hemställts, att riksdagen måtte medge att till
elektrikern John Frithiof Öberg skall för skada, uppkommen under militärtjänstgöring
den 29 augusti 1951, enligt reglerna i militärersättningsförordningen
utgå dels sjukpenning för tiden den 18 januari 1953—den 17
januari 1955, dels ock ersättning för tid därefter, så länge Öberg är
arbetsoförmögen eller hans arbetsförmåga är nedsatt, med belopp, som för
var tid fastställes av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet efter
prövning i vanlig ordning av ersättningsbeloppens storlek.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen I: 67 följande.
Vid olycksfall under militärtjänstgöring den 29 augusti 1951 skadades
elektrikern, värnpliktige 31-70-33, John Frithiof Öberg, Robertsfors, född
den 19 november 1913, så svårt i huvudet, att han sedan dess, med undantag
för korta tider, varit helt arbetsoförmögen. I anledning av de vid olycksfallet
ådragna skadorna erhöll Öberg — med undantag för en kortare tid,
då han delvis var i arbete — t. o. in. den 17 januari 1953 ersättning från
riksförsäkringsanstalten enligt reglerna i militärersättningsförordningen.
Efter den 17 januari 1953 har han emellertid, ehuru han hela tiden varit
arbetsoförmögen, icke erhållit någon som helst ersättning enligt militärersättningsförordningen.
I beslut den 11 februari 1953 förklarade nämligen
riksförsäkringsanstalten, samtidigt som den tillerkände Öberg sjukpenning
för viss tid t. o. in. den 17 januari 1953, att anstalten fann sådant samband
icke föreligga mellan Öbergs militärtjänstgöring och hans efter den 17 januari
1953 kvarstående besvär, att ytterligare ersättning enligt militärersättningsförordningen
kunde utgå till honom. Kungl. försäkringsrådet fann
i utslag den 24 april 1954 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.
Riksförsäkringsanstalten har alltså funnit orsakssamband föreligga mellan
olycksfallet och sjukdomen t. o. in. den 17 januari 1953 men icke mellan
olycksfallet och efter nämnda dag kvarstående besvär. Skälen till att en
sådan skillnad gjorts har icke närmare angivits av riksförsäkringsanstalten
och ej heller av försäkringsrådet. Sådana skäl synes, enligt den utredning
som nu föreligger, ej heller kunna anföras.
En kort redogörelse för hur det tillgick vid olycksfallet och för den ersättning
som utgått till Öberg lämnas i det följande.
Öberg, som fullgjorde en 30 dagars repetitionsövning, var den 29 augusti
1951 sysselsatt med arbete vid rivning av en bro över den s. k. Kalabäcken
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1955
inom I 20:s övningsområde i Umeå. Då han härvid sköt en med jord tungt
lastad tippkärra uppför en smetig landgång i starkt motlut, halkade han
och slog med våldsam kraft pannan i landgången. Öberg blev yr av slaget
och fick kräkningar samt lades av kamraterna att vila på arbetsplatsen.
Han kunde ej återgå i arbete utan sattes att vakta en eld vid arbetsplatsen till
arbetets slut för dagen. På morgonen följande dag var Öberg något bättre och
följde med ut till arbetsplatsen men kunde ej återgå till sid tidigare arbete.
Enär Öberg och hans arbetskamrater, som fullgjort arbete på beting, arbetat
in 3 dagars permission och då Öberg trodde att besvären skulle gå över,
uppsökte han ej läkare utan for hem under permissionen. Efter hemkomsten
blev han emellertid på kvällen den 31 augusti åter illamående och måste
gå till sängs samt var sängliggande den 1 och 2 september. Sistnämnda dag
tillkallades läkare. Denne remitterade Öberg till regementets läkare. Den
3—6 september vårdades Öberg på regementets sjukstuga och därefter till
den 14 september på Umeå lasarett. Öberg var därefter sjukskriven i hemmet
till den 15 oktober, då han genom tillmötesgående av sin förre arbetsgivare
bereddes sysselsättning oaktat han icke kunde fullgöra sitt tidigare
arbete utan endast lättare arbete under förkortad daglig arbetstid. Den 19
december 1951 sjukskrevs Öberg åter och var sedan arbetsoförmögen t. o. in.
den 31 augusti 1952. Under denna tid erhöll Öberg sjukpenning enligt militärersättningsförordningen.
För tiden den 2 september 1952—12 januari
1953 erhöll Öberg sedan livränta enligt militärersättningsförordningen efter
en till 25 procent beräknad invaliditet. Den 13—17 januari 1953 utgick
åter sjukpenning, men därefter upphörde all ersättning enligt ovannämnda
beslut av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Öberg var före olycksfallet frisk och hade en kraftig fysisk kondition.
Efter olycksfallet har han icke kunnat återtaga sitt arbete. Han har däremot,
i den mån han förmått, på prov deltagit i en omskolningskurs. Han
måste emellertid alltjämt anses såsom helt arbetsoförmögen i sitt tidigare
yrke.
Svårigheten att konstatera sambandet mellan olyckshändelsen i militärtjänsten
och Öbergs lidanden torde väsentligen bero på att undersökningen
icke från början inriktades på att orsaken kunde vara att finna i ett olycks*-fall, och att skallskadan därför ej genast blev röntgenfotograferad. Att en
sådan undersökning icke gjordes har tydligen berott på att Öberg icke för
läkarna berättat om olycksfallet, och detta i sin tur har berott på att Öberg
lidit av en — för skallskador typisk — minnesförlust. Han berättade sålunda
icke om olycksfallet vare sig för sin hustru efter hemkomsten eller
för läkarna på regementets sjukstuga den 2 september eller på Umeå lasarett.
Vid dessa undersökningar förelåg alltså ingen direkt anledning att antaga,
att skallskada förelåg. I stället ifrågasatte och antecknade läkaren vid
undersökningen den 2 september, att Öberg »haft attacker av epileptiform
typ» och att han »sista veckan» haft fyra sådana attacker. Härmed avsågs
tydligen de illamåenden med yrsel och kräkningar otc. som Öberg haft efter
skallskadan. En senare gjord EEG-undersökning av Öberg utvisar emellertid
enligt läkarintyg inga epileptiska fenomen. Själv har Öberg icke före
olycksfallet förmärkt några anfall eller liknande tillstånd som kan vara av
epilcptisk natur. Ett flertal arbetskamrater till Öberg bär — i intyg som
kommer att inlämnas till vederbörande utskott men icke var kända lör
riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet vid deras avgörande — betygat,
att de arbetat tillsammans med Öberg sedan femton år tillbaka och att
de under dessa år aldrig någonsin iakttagit några epileptiska anfall eller
över huvud taget några sjukdomssymtom hos Öberg före olycksfallet. Öberg,
8
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1955
som varit medlem i erkänd sjukkassa, har under tiden den 1 juli 1937—-2 september 1951 icke erhållit någon sjukhjälp från sjukkassan.
Den 26 januari 1952 blev Öberg röntgenfotograferad på Umeå lasarett.
Därvid fann man, enligt läkarintyg, »en liten stjärnfraktur framtill i pannbenet,
som fortsatte nedåt med en frakturlinje mot sinus frontalis». I intyget
anföres vidare, att det vore synnerligen svårt att radiologiskt bedöma
en dylik frakturs ålder, men förklaras på skäl som utvecklas i intyget, att
man måste »misstänka att frakturen är av sent datum för att inte säga
tämligen färsk».
Av numera lämnade intyg framgår vidare, att Öberg före olycksfallet
varit en synnerligen nitisk och ambitiös elektriker, men att han därefter
icke förmått utföra sitt vanliga arbete, utan att han de korta tider, då han
över huvud kunnat arbeta, uteslutande sysselsatts med lätta arbeten under
förkortad daglig arbetstid. Av personer i kommunal förtroendeställning i
Öbergs hemort intygas vidare, att Öberg fört en i allo hederlig vandel, gjort
sig känd som en god och ambitiös arbetare och i övrigt förtjänar de bästa
vitsord. Under en omskolningskurs hösten 1954 var han elevernas förtroendeman.
Till följd av olycksfallet och då han efter den 17 januari 1953 ej erhållit
ersättning enligt militärersättningsförordningen har Öberg tvingats att förbruka
sina egna besparingar. Hans hustru har nödgats taga arbete utom
hemmet för att försörja Öberg och familjen i övrigt.
Det kan icke vara riktigt, att den som i likhet med Öberg tvångsvis inkallas
till militärtjänstgöring och som drabbas av olycksfall i tjänsten skall
icke blott bli fysiskt lidande under en obestämd framtid utan också nödgas
att för sitt dagliga uppehälle förbruka sina hoparbetade besparingar och
ändock till sist bli tvungen att lita till fattigvården.
Det synes oss framstå såsom uppenbart, att Öbergs alltjämt kvarstående
besvär icke härrör från någon epileptisk eller annan sjukdom från tiden
före olycksfallet utan från den skallskada han ådrog sig vid fallet mot landgången.
Öberg bör därför trots försäkringsrådets lagakraftvunna beslut beredas
ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Här må ytterligare erinras om följande. Enligt 3 § 1 mom. militärersättningsförordningen
i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1955 skall, därest
värnpliktig, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall, orsakssamband
anses föreligga mellan olycksfallet och skadan, såvida icke övervägande
skäl talar däremot. Denna bevisregel gäller visserligen icke för äldre fall,
d. v. s. då skadan inträffat före den 1 januari 1955. Andra lagutskottet har
emellertid i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35 vid 1954 års riksdag
i fråga om viss annan ersättning enligt militärersättningsförordningen uttalat,
att de genom ändringarna 1954 genomförda gynnsammare bestämmelserna
kunde ge anledning till omprövning efter skälighet i fall där ersättning
ej kunnat utgå enligt gällande bestämmelser och delta tett sig såsom
i det enskilda fallet obilligt.
Det föreliggande fallet är just ett sådant, där det ter sig såsom obilligt,
att ersättning ej utgår. En orimlig bevisbörda har lagts på den skadade
värnpliktige. En omprövning bör därför nu ske under riksdagens medverkan.
Av för utskottet tillgängliga handlingar framgår bl. a., att Öberg numera,
efter omskolning till installationselektriker, den 1 juli 1955 återgått i lättare
arbete i detta yrke hos Robertsfors aktiebolag. Vidare inhämtas, att
Öberg i december 1954 undergått förnyad röntgenundersökning å karolinska
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1955 9
sjukhuset under professorn K. Lindbloms ledning. Såsom slutsats av denna
undersökning uttalas, att en fraktur icke kan kategoriskt uteslutas i förevarande
fall.
Utskottet. Vid den prövning utskottet ägnat den föreliggande ersättningsfrågan
har utskottet under hänsynstagande till olika på frågan inverkande
omständigheter funnit det vara med billighet förenligt, att Öberg beredes
viss gottgörelse av statsmedel jämväl för tiden efter den 17 januari 1953,
då den författningsenliga ersättningen från riksförsäkringsanstalten upphörde
att utgå. Öbergs tillfrisknande har numera fortskridit så långt, att han
efter omskolning i sitt gamla yrke förmått inträda i arbete såsom installationselektriker,
men hans krafter har likväl inte tillåtit honom att återgå
till den förutvarande mera krävande sysselsättningen som linjeelektriker.
Viss betydelse synes även böra tillmätas utfallet av den å Öberg senast
företagna röntgenundersökningen, enligt vilken möjligheten av en skallfraktur
icke torde kunna kategoriskt uteslutas. Slutligen kan utskottet inte
bortse från de i motionerna lämnade upplysningarna rörande de svårigheter
i ekonomiskt avseende, som för Öberg blivit eu följd av olycksfallet.
Vad angår frågan i vilken form gottgörelse bör beredas Öberg har utskottet
stannat vid att föreslå, att Öberg tillerkännes ett engångsunderstöd
avseende tiden från den 17 januari 1953 fram till tidpunkten för omskolningens
slut sommaren 1955. Beloppet av detta engångsunderstöd finner
utskottet lämpligen böra bestämmas till 3 000 kronor eller i runt tal det
belopp, som skolat tillkomma Öberg, därest livränta efter en invaliditetsgrad
av 25 procent utgått under motsvarande tidrymd. Beloppet i fråga bör
utbetalas med anlitande av anslaget till Diverse pensioner och understöd
m. m.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:67 och
II: 91, medgiva, att till John Frithiof Öberg, Robertsfors, må
från anslaget till Diverse pensioner och understöd m. m.
utbetalas ett engångsunderstöd av i ett för allt 3 000 kronor.
Stockholm den 8 november 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 168.