Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1955
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av lagen
om förvaltning av bysamfälligheter.
Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 95, av herrar Gezelius och Munktell.
I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag till sådan ändring av bysamfällighetslagen, att
möjlighet beredes delägarna att för besparade vinstmedel förvärva fastighet,
att ingå i den gemensamma förvaltningen enligt enahanda grunder som gälla
annan under förvaltningen ställd fast egendom».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas yrkande får
utskottet, i den män redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
motionen.
över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande från kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och länsstyrelsen i Kopparbergs län.
Sistnämnda myndighet har bifogat yttrande av överlantmätaren i länet.
Gällande bestämmelser m. m.
Genom lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skapades regler för det
fall att delägarna i dylik samfällighet icke kan enas om dess användning.
Dylika lagregler hade tidigare saknats. Bysamfällighetslagen innehåller
bestämmelser angående sammanträde för gemensam överläggning och
beslut angående de samfällda ägornas förvaltning (3 och 4 §§). Därest beslut
icke kan komma till stånd äger envar delägare begära godmansförvaltning
av samfälligheten (2 §). Beslut, som fattas å sammanträde, kan avse
antingen mera stadigvarande, ordnad förvaltning av samfälligheten (5 §)
eller en mera tillfällig användning eller utlegning (6 §) eller försäljning
av densamma (7 §). Därest stadigvarande förvaltning anordnas, skall reglemente
angående grunderna för förvaltningen antagas och underställas rättens
prövning (5 §).
Bysamfällighetslagen äger enligt 1 § tillämpning på bys eller annat skifteslags
samfällda ägor, som vid skifte eller annan laga delning eller sämjedelning
undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen,
liksom på mark som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter med
i övrigt skilda ägor. Med ägor likställes rättigheter och förmåner, som är
samfällda för dylika fastigheter.
1 liihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 and. Nr 32
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år i055
Enligt uttalande i förarbetena fordras för att lagen skall vara tillämplig
sådant samband mellan samfälligheten, å ena, samt de skilda fastighetsägorna,
å andra sidan, att andelen i samfälligheten utgör ett verkligt tillbehör
till de särskilda fastigheterna. Till lagens tillämpningsområde är, anföres i
motiven, icke att hänföra äga, som för en by eller två eller flera fastigheter
förvärvats från främmande fastighet och anslagits till något gemensamt ändamål.
Frågan huruvida lagen är tillämplig å äga, som av delägarna i en bysamfällighet
förvärvats för gemensam räkning, var föremål för bedömande i
rättsfallet NJA 1954 s. 193. Delägarna i en bysamfällighet ansökte om fastställelse
av beslut om ändring i reglementet för samfälligheten, innebärande
dels att under samfällighetsförvaltningen skulle ingå jämväl mark, vilken
förvärvats för delägarnas gemensamma räkning och enligt deras beslut
skulle ställas under förvaltningen, dels att delägarna ägde rätt att anslå
medel till förvärv av mark, som skulle ställas under samfällighetsförvaltningen.
De lägre domstolarnas avgöranden, varigenom delägarnas beslut om
ändring i reglementet undanröjdes, blev fastställt av högsta domstolens majoritet
med motivering att mark som förvärvades för delägarnas gemensamma
räkning icke skulle, även om förvärvet skedde med medel från avkastningen
av samfälligheterna, bli en för delägarnas fastigheter samfälld tillhörighet,
samt att bysamfällighetslagen förty icke skulle få tillämpning å
marken.
Jämlikt 16 § bysamfällighetslagen är lagen i regel icke tillämplig i den
mån andra författningsbestämmelser för förvaltning eller användning av
ägorna finnes. På grund härav gäller lagen exempelvis icke för de samfällda
marker, vilka faller under lagarna om häradsallmänningar samt om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. I sistnämnda lagar gives bestämmelser
angående införlivning av mark med allmänningarna. Som förutsättning
härför gäller hland annat, att marken i sin helhet eller till huvudsaklig
del är skogbärande eller tjänlig till skogsbörd samt så belägen, att den
lämpligen kan förvaltas gemensamt med allmänningen, eller också att den
är behövlig för dess bevakning eller skötsel.
I den mån varken bysamfällighetslagen eller andra särskilda författningsregler
är tillämpliga å fast egendom, som samfällt äges av två eller flera,
blir antingen de i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag
för sistnämnda slag av bolag givna reglerna eller ock bestämmelserna i
lagen den 30 september 1904 om samäganderätt att tillämpa.
Såsom en allmän regel kan sägas gälla, att samäganderättslagen är tilllämplig
då förvärvet av egendomen varit oförutsett för delägarna — exempelvis
grundar sig å arv, testamente eller gåva — medan enkelt bolag anses
föreligga, då ägarna träffat överenskommelse om att gemensamt förvärva
egendomen — med enkelt bolag avses nämligen enligt 45 § handelsbolagslagen
att två eller flera slutit bolag för visst företag eller för fortsatt verksamhet
utan att fråga är om handelsbolag. Undantagslös är dock icke denna
regel. Det är således icke uteslutet, att under vissa omständigheter ett ge
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1!)55
3
menskapsförhållande, som är grundat genom avtal, blir att bedöma enligt
samäganderättslagen.
Är bolag för handen är bolagsavtalet grundläggande för förhållandet mellan
bolagsmännen. Är ej annat avtalat, kan bolaget när som helst uppsägas.
Vid likvidation av bolaget skall bolagsgodset förvandlas i pengar, varefter
skifte skall ske.
Enligt samäganderättslagen kan, om delägarna ej enas, icke anordnas annan
förvaltning än att domstol på delägares begäran kan förordna, att egendomen
för viss tid skall omhänderhavas av god man (3 §). Envar delägare
äger i princip rätt att påfordra egendomsgemenskapens hävande genom
försäljning av godset för gemensam räkning å offentlig auktion (6 §). Om
förutsättningarna för erhållande av laga skifte å fastighet föreligger, kan
gemenskapen upplösas även i sådan ordning (7 §).
Remissyttrandena
Motionärernas hemställan tillstyrkes av samtliga remissinstanser. Lantmäteristyrelsen
och länsstyrelsen i Kopparbergs län hänvisar därvid till
att inom lantmäteristyrelsen igångsatts en utredning angående en mera
ändamålsenlig förvaltningsform av enskilda skogsmarker, som tillhör skilda
rättssubjekt, vid vilken utredning även den av motionärerna berörda frågan
konune att övervägas.
Kammarkollegiet anför i sitt yttrande.
Alltifrån tillkomsten av storskiftesförfattningarna på 1700-talet har en
huvudlinje i den svenska jorddelningspolitiken varit, att varje delägare i
ett skifteslag skulle få sitt ägoinnehav utbrutet för sig och att den tidigare
allmänt rådande samfälligheten i avrösningsjorden borde inskränkas till
vissa närmare reglerade undantag (jfr numera 10 kap. lagen om delning av
jord å landet). Det torde därför vara anledning att iakttaga försiktighet om
man vill beträda en väg, som i sin mån skulle innebära ett steg tillbaka i
riktning mot ökad ägogemenskap.
I den mån de markförvärv, vilka gjorts av bysamfällighetsförvaltningar,
haft till syfte att på ett väsentligt sätt förbättra betingelserna för ett ändamålsenligt
utnyttjande av bysamfälligheter, torde inga befogade invändningar
kunna göras mot förvärven. Fall torde också ännu kunna förekomma,
då arrondering av en bysamfällighet på ett ur brukningssynpunkt rationellare
sätt framstår såsom önskvärd. I första hand synes därvid böra undersökas,
huruvida syftet kan nås genom ägoutbyte. Om så ej kan ske aktualiseras
givetvis frågan om möjligheten för delägarna i bysamfälligheten att
förvärva erforderlig mark för arronderingen.
Därest delägarna i sistnämnda fall icke genom bysamfäilighetslagen beredas
tillfälle att såsom sammanslutning förvärva fastighet inträder, såsom
motionärerna också påpekat, konsekvensen alt förvärvet medför äganderätt
enligt lagen den 30 september 1904 om samäganderätt. Man torde kunna
dela motionärernas åsikt om det olämpliga däri. Samma konsekvens kan
för övrigt uppkomma på ett så att säga omvänt sätt. Om t. ex. delägarna
i eu bysamfällighet låta avstycka ett eller flera områden från samfälligheten
med tanke på en senare försäljning av avstyckningarna — såsom vid ex
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1955
ploatering av ett bostadsområde — blir följden, att i och med själva avstyckningsåtgärden
och därav föranledd registrering av avstyckningarna som
särskilda fastigheter de avstyckade områdena icke vidare utgöra del av
bysamfälligheten utan tillhöra de dåvarande bydelägarna personligen enligt
samäganderättslagen. Det olägliga i anmärkta konsekvenser ligger mindre^ i
den av motionärerna påtalade dualismen, att samma grupp rättssubjekt efter
ensartade delaktighetstal skulle äga fast egendom, där inbördes rättigheter
och skyldigheter reglerades efter olika lagar. Menligare torde vara, att den
personliga delaktigheten i den eller de fastigheter, beträffande vilka samäganderättslagen
bleve tillämplig, med tiden lätt nog kan komma att avsevärt
avvika från delaktigheten i bysamfälligheten. Om nämligen vid försäljning
av hemman eller hemmansdelar inom byalaget (skifteslaget) icke noga
beaktas, att säljarens personliga andel i fast egendom, varå samäganderättslagen
är tillämplig, uttryckligen medtas vid försäljningen, kunna delägarna
i sistnämnda egendom delvis komma att utgöras av andra än bydelägare,
stundom måhända av ett stort antal personer bosatta på vitt spridda platser.
Sedan kollegiet härefter uttalat, att högsta domstolen genom avgörandet
i rättsfallet NJA 1954 s. 193 icke torde ha tagit ställning till frågan, huruvida
delägarna i bysainfällighet såsom sammanslutning kan förvärva fastighet,
yttrar kollegiet slutligen.
Av det tidigare anförda torde framgå de skäl, som enligt kollegiets mening
tala för att den av motionärerna begärda utredningen bör komma till
stånd, men jämväl att därvid torde böra beaktas, att möjlighet endast under
vissa förutsättningar bör stå öppen för delägare i bysainfällighet att
såsom sammanslutning förvärva fastighet. Mark bör sålunda få förvärvas
endast för en sådan arrondering av bysamfällighet, som är påkallad av jordbruksrationaliserings-
och därmed jämförbara krav. Rena penningplaceringsförvärv
böra följaktligen ej medges. Iakttas en dylik begränsning synes
anledning saknas att vidhålla en fordran på att förvärvet skall ske för besparade
vinstmedel. Vidare böra de fastigheter, som skulle få förvärvas, i
någon lämplig form införlivas med vederbörande bysamfällighet eller eljest
få karaktär av sådan samfällighet. Man torde alltså här komma in på frågan
om en utvidgning av bysamfällighetsbegreppet. Tanken på att konstituera
byalaget (skifteslaget) som juridisk person och såsom sådan ägare av
förvärvad fastighet bör avvisas. Vid en utredning torde tillika böra övervägas
bl. a., huruvida icke delägare i bysamfällighet jämväl böra få möjlighet
att avskilja delar av sådan samfällighet till särskilda fastigheter med
bibehållen egenskap av bysamfällighet så länge de icke avhänts delägarna.
Lantbruksstgrelsen yttrar inledningsvis, att på grund av utgången i det
nyssberörda rättsfallet 1954 rättspraxis numera torde vara sådan, att bysamfällighet
icke kan placera fonderade medel i fast egendom liksom att
samfällighetsförvaltningen icke utgör rättssubjekt, som kan förvärva och
erhålla lagfart å dylik egendom. Styrelsen anför vidare.
Som motionärerna påpekat torde delägarna i en dylik samfällighet, om
de samfällt vilja förvärva fast egendom genom köp, ha att använda sig av
gängse förfarande för köp av sådan egendom och bli då samägare enligt lagen
om samäganderätt. Det kan dock här påpekas att det torde finnas teoretisk
möjlighet, som i praktiken torde kunna ifrågakomma endast i enkla
fall med få intressenter, att överföra mark till samfällighet i den mening,
som avses i bysamfällighetslagen. Förfarandet kan schematiskt beskrivas
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1955
så att man från den förvärvade marken avstyckar små lotter — pro forma
— vilka sammanläggas med respektive delägares enskilt ägda fastigheter,
varvid stamfastigheten, d. v. s. den förvärvade marken, avsättes såsom
samfälld mark för de avstyckade lotterna och sålunda i och med dessa
lotters sammanläggning med delägarnas fastigheter kommer att utgöra
samfälld mark för dessa. Det står dock klart att ett dylikt förfarande blir
alltför komplicerat för alt kunna användas när det gäller sådana större
samfälligheter, som omnämnts i motionen. De av motionärerna berörda frågorna
synas därför även aktualisera det — sedan länge uppmärksammade
— fastighetsbildningsrättsliga problemet om tillskapande av ett institut för
överförande av gemensamt ägd mark till samfällighet för delägarnas fastigheter.
Ur de jordpolitiska synpunkter, som kunna anläggas på dessa frågor med
hänsyn till verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering, kunde en lösning
av desamma i av motionärerna avsedd riktning vara av visst värde. Därigenom
skulle nämligen byte av mark i syfte att förbättra arronderingen av
skogsmarken kunna underlättas. Möjligheterna att lösa dessa frågor genom
ägoutbyte äro alltför begränsade. Om möjlighet öppnades för bysamfälligliet
att i vissa fall förvärva mark, skulle sedan genom samarbete mellan
lantbruksnämnd och sådana samfälligheter omarrondering kunna genomföras
genom liknande marköverflyttningar, som nu i många fall ske genom
överenskommelser med skogsbolag och syfta till att för storskogsägaren
å ena sidan erhålla förbättrad arrondering och för lantbruksnämnden
å den andra sidan frigöra mark för komplettering av skogbehövande
jordbruk.
En lagändring i av motionärerna avsedd riktning framstår sålunda som
önskvärd för att möjliggöra arronderingsbyten. Även förvärv för utvidgning
torde i vissa fall, till exempel då starka arronderingsskäl tala härför, lämpligen
böra tillåtas. Förvärven böra givetvis vara underkastade den prövning,
som följer av lagstiftningen rörande inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
eller om förbud för vissa rättssubjekt (bolag etc.) att förvärva
fast egendom.
Lantbruksstyrelsen anser det önskvärt att de av motionärerna berörda frågorna
bli föremål för utredning. Fn sådan utredning torde föra in på spörsmål,
som bearbetas av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning och 1954
års fastighetsbildningskommitté.
Lantmäteristyrelsen anför i sitt yttrande följande.
Det är enligt styrelsens mening ur skilda synpunkter angeläget att samfällighetsförvaltning
av fast egendom kan ordnas under sådana former att
densamma för delägarna erbjuder påtagliga fördelar. På många håll synes
bysamfällighetslagens förvaltningsform icke ha motsvarat förväntningarna
på en ändamålsenlig förvaltning. Det kan givetvis ifrågasättas om icke bland
annat under vissa förutsättningar torde få krävas att delägarna skola vara
berättigade att av besparade vinstmedel få förvärva fast egendom. Sålunda
kunna vissa skäl tala för att samfällighet, som förvaltar exempelvis en grustäkt,
bör äga rätt att utöka grustäkten genom markförvärv. Samförvaltningarnas
fastighetsköp torde, vilket motionärerna också antytt, ofta även
ingå såsom ett led i arronderingen av skogsmark. Såväl ur skogsvårds- som
ur annan allmän synpunkt kunna sådana förvärv vara av betydelse. Utöver
angivna synpunkter kunna även andra anföras för ett förslag om sådan ändring
i bysamfällighetslagen, att möjlighet beredes delägarna att för besparade
vinstmedel förvärva fastighet att ingå i den gemensamma förvaltningen enligt
enahanda grunder som gälla annan under förvaltningen ställd fast egen
-
c
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 ur 1055
dom. Ä andra sidan kunna emellertid skäl av såväl praktisk som juridisk art
anföras mot en sådan obegränsad rätt att förvärva fast egendom. Motionärernas
förslag, som avser att möjliggöra att av samfällighet förvärvad fast egendom
skall ingå i den gemensamma förvaltningen enligt enahanda grunder
som gälla annan under förvaltningen ställd fast egendom, torde även få
återverkningar i fastighetsbildningslagstiftningen i vad denna avser samfälld
mark.
Föreliggande av motionärerna framförda förslag berör uppenbarligen frågeställningar,
som ej kunna besvaras utan närmare utredningar och överväganden.
Det synes dock lantmäteristyrelsen angeläget att dessa frågeställningar
utredas. Vissa skäl kunna därvid anföras för att en sådan utredning
ej begränsas till enbart det av motionärerna berörda spörsmålet. Lantmäteristyrelsen
vill sålunda i detta sammanhang anmäla att styrelsen med hänsyn
till frågans betydelse i fastighetsbildningssammanhang tagit initiativ
till viss utredning angående en mera ändamålsenlig förvaltningsform av enskilda
skogsmarker, som tillhöra skilda rättssubjekt. Man torde våga utgå
från att en ny fastighetsbildningslag kommer att innehålla mera effektiva
bestämmelser rörande avsättande av gemensamhetsskog än den nuvarande.
lvu förutsättning för bildande av gemensamhetsskog i" större utsträckning
torde dock vara att en lämplig förvaltning kan genomföras för skogen. Såsom
i det föregående berörts synes bysamfällighetslagens förvaltningsform
på många håll icke ha motsvarat förväntningarna på en mera ändamålsenlig
förvaltning. Ej heller synas vissa andra former av gemensam förvaltning
av skog ha utfallit helt tillfredsställande. Angivna spörsmål ha därför
synts styrelsen böra närmare utredas. Utredningsarbetet har också igångsatts
med infordrande av vissa uppgifter från rikets överlantmätare samt,
efter samråd med skogsstyrelsen, jämväl från skogsvårdsstyrelserna. Styrelsen
har utgått från att i samband med utredandet av frågan om lämpligare
förvaltningsformer för enskilda skogsmarker även den av motionärerna berörda
frågan — jämte vissa andra — närmare måste övervägas. Till vilket
resultat lantmäteristyrelsens utredning kan leda är givetvis för närvarande
omöjligt att överblicka.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansluter sig till vad överlantmätaren i
länet antört och tillstyrker, att den i motionen behandlade frågan närmare
utredes, varvid länsstyrelsen anser lämpligt, att utredningen anförtros lanlmäteristyrelsen.
Överlantmätaren anför i sitt av länsstyrelsen åberopade yttrande bland
annat.
Motionärerna synas i första hand ha haft sin uppmärksamhet riktad på
sådana samfällighetsförvärv, som avse fastigheter med skogsmark. Det kan
utan tvekan utsägas, att en reform i den av motionärerna önskade riktningen
i vissa fall skulle kunna få en klart positiv effekt. I första hand gäller detta
beträffande de samfällighetsförvaltningar, som ha att förvalta gemensamhetsskogar.
Sådana gemensamhetsskogar skulle genom en aktiv inköpspolitik
från förvaltningens sida kunna utökas till att omfatta skogskomplex av
såd.a!1 storleksordning, att ett verkligt rationellt skogsbruk skulle kunna
möjliggöras. På samma sätt skulle också andra samfällighetsförvaltningar
genom ett målmedvetet handlande så småningom kunna bygga upp gemensamhetsskogar.
Det kan icke anses uteslutet att härigenom de gemensamma
ägolotter i skogsmark, som vid de pågående laga skiftena inom dalalagens
tillämpningsområde utläggas för skiftesdelägare vilka icke erhålla ägolott
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1955
i inägorna, successivt kunna övergå till gemensamhetsskogar och därigenom
komma den jordbrukande befolkningen i orten till gagn, en utveckling som
måste betecknas som eftersträvansvärd. Såsom exempel på andra legitima
förvärvsobjekt kan nämnas mark för gemensamhetsbete samt tomtplatser
för maskinstation, gemensamhetstvättstuga, samlingslokal och därmed jämförliga
ändamål.
Sammanfattningsvis uttalar överlantmätaren, att starka skäl talar för en
ändring av bysamfällighetslagen i huvudsaklig överensstämmelse med motionärernas
önskemål, samt förordar, att utredningen av frågan med hänsyn
till dess betydelse för fastighetsbildningen anförtros åt lantmäteristyrelsen.
Utskottet
Bysamfällighetslagen reglerar formerna för förvaltning av ägor och rättigheter,
som är samfällda för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda
ägor. I främsta rummet kommer därvid i betraktande mark, som vid skifte
eller annan delning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från
delningen. I övriga fall fordras för att samfälld äga skall falla under lagens
bestämmelser, att andelen i samfälligheten har karaktär av verkligt tillbehör
till de särskilda fastigheter, som har del i densamma. Däremot äger lagen
icke tillämpning på mark, som för två eller flera fastigheter förvärvats från
främmande fastighet och anslagits till något gemensamt ändamål.
I ett av högsta domstolen år 1954 avgjort rättsfall har fastslagits, att lagen
icke heller blir tillämplig å mark, som delägarna i redan bestående bysamfällighet
förvärvar från annat håll, detta även om medel till förvärvet erhållits
genom avkastningen av samfälligheten.
Motionen är föranledd av nämnda rättsfall, och motionärerna menar, att
eftersom några betänkligheter av principiell art icke torde kunna anföras
mot förvärv av sistnämnda slag samt frågan äger mycket stor betydelse för
de därav berörda, synes det påkallat att bysamfällighetslagen ändras i berörda
avseende.
Spörsmålet om möjligheten att införliva mark med bysamfällighet torde
främst vara av betydelse där samfälligheten består av skogsmark. Såsom
motionärerna och remissinstanserna framhåller är det otvivelaktigt ett önskemål
av icke ringa vikt, att skogar, som förvaltas enligt bysamfällighetslagen,
i förekommande fall kan kompletteras med mark från annat håll, så
att för en ändamålsenlig och ekonomiskt bärkraftig skogsdrift mera lämpad
storlek och arrondering av samfälligheten uppnås. I detta sammanhang vill
utskottet i likhet med motionärerna fästa uppmärksamheten på att överväganden
av dylik art varit bestämmande vid införandet av reglerna om
införlivning av mark med häradsallmänningar och sådana skogar, som avses
i lagen om allmänningskogar i Norrland och Dalarna.
Utskottet finner således, att det nuvarande rättsläget, enligt vilket mark,
som förvärvas av delägare i bysamfällighet, icke blir underkastad bysamfällighctslagens
regler om förvaltning av samfällda ägor, från viktiga syn
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1955
punkter är mindre tillfredsställande. En utredning i motionens syfte framstår
därför såsom befogad. Eftersom frågan som förut nämnts har sin största
betydelse med hänsyn till intresset av ett rationellt skogsbruk på de skogbärande
samfälligheterna, synes en dylik utredning lätt kunna komma att
leda in på skogsförvaltningsproblem av mera vidsträckt art än den av motionärerna
angivna frågeställningen. Denna har också tagits upp i ett dylikt
större sammanhang genom att önskvärdheten av att åstadkomma ändamålsenlig
förvaltning av skogsmark, som är gemensam för flera fastigheter, uppmärksammats
av lantmäteristyrelsen. Med hänsyn till denna frågas betydelse
i fastighetsbildningshänseende har styrelsen tagit initiativet till en utredning
angående en mera ändamålsenlig förvaltningsform för enskilda
skogsmarker tillhörande skilda rättssubjekt. Vid denna utredning avser styrelsen
att även beakta det i motionen behandlade spörsmålet.
På grund av lantmäteristyrelsens nämnda åtgärd anser sig utskottet kunna
utgå från att motionärernas önskemål i så måtto kommer att tillgodoses, att
frågan om möjlighet till utvidgning av bysamfällighet utredes i ett därför
lämpat sammanhang. Med hänsyn härtill anser utskottet att någon riksdagens
åtgärd icke för närvarande påkallas i anledning av motionen. Utskottet
förutsätter därvid, att lantmäteristyrelsens utredning bedrives med erforderlig
skyndsamhet.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 95, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 november 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Albert Hermansson*, Lindahl, Grym,
Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson och Alexanderson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp, Nyberg, Bengtsson i Halmstad, Hansson i Skegrie*, Persson i Tandö
och Munktell.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
551682