Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

1

Sr 38

Utlåtande i anledning av väckta motioner om besvärsrätten i
sjukförsäkrings- och pensionsärenden.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 171 i första kammaren av herr Lundström och fru Gärde
Widemar samt nr 200 i andra kammaren av herrar Nyberg och Boi ja
och dels motionen nr 210 i andra kammaren av herr Christenson i Malmö
m. fl.

I motionerna 1:171 och 11:200 har hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära en snabb utredning i frågan om besvärsrätten
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden i syfte att ompröva spörsmålet
om besvärsrätt utan särskilt fullfölj dstillstånd och, om sådant fullföljdstillstånd
anses böra bibehållas, vilken myndighet som bör meddela
dylikt tillstånd samt att riksdagen måtte föreläggas de förslag vartill utredningen
kan föranleda».

I motionen 11:210 yrkas »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning och förslag om sådana lagändringar, att tillsynsmyndighetens
beslut enligt lagarna om allmän sjukförsäkring och om folkpensionering
måtte kunna överklagas utan tillstånd av tillsynsmyndigheten
samt att sådan klagan må föras hos för ändamålet lämplig domstol».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna I: 171 och II: 210.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta
behandlingen av motionerna till nu innevarande höstsession.

Gällande bestämmelser

I 35—37 §§ lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering (ändr.
bl. a. den 23 maj 1947) finns bestämmelser om rätt att klaga över pensionsnämnds
och pensionsstyrelsens beslut in. in. Enligt 35 § gäller att ändring
i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun och
av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär, som
skall insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de är honom till
handa sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande. Om inom den nu
angivna tiden besvär inkommit direkt till pensionsstyrelsen, utgör det ej
hinder för besvärens upptagande till prövning. Ordföranden äger även att
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 and. Xr 38

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

anföra besvär över nämndens beslut. Över anförda besvär skall nämnden
avgiva yttrande till pensionsstyrelsen, dock att, om skiljaktig mening ej
yppats inom nämnden vid beslutets fattande, yttrande må avgivas av ordföranden.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må jämlikt 37 §
klagan föras av justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande av
kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud. Enskild
sakägare må fullfölja talan allenast såframt pensionsstyrelsen lämnat
tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling
inom styrelsen uttalats avvikande mening, samt om styrelsen finner fråga
huruvida sökanden är arbetsoförmögen eller fråga om beräkning av sökandens
inkomst vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt
eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller styrelsen
eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Klagan föres hos
Konungen genom besvär, vilka vid talans förlust skall å trettionde dagen
från den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet. Ärendena
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn skall — med vissa närmare angivna
tillägg — angående handläggning av ärenden rörande barnbidrag
enligt denna lag i tillämpliga delar gälla vad i 35—37 §§ lagen om folkpensionering
stadgas beträffande annan folkpension än allmän ålderspension.

Vidare skall enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn beträffande ansökan om sådant bidrag och dess
prövning m. m. bestämmelserna i lagen om folkpensionering gälla i tillämpliga
delar.

Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring (nr 1) må
jämlikt 101 § klagan över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring
enligt sjukförsäkringslagen föras genom besvär hos tillsynsmyndigheten.
Tillsynsmyndighet är — enligt kungl. kungörelse den 22 maj 1953 —
riksförsäkringsanstalten. Mot tillsynsmyndighetens beslut i förevarande
ärenden må jämlikt 103 § nyssnämnda lag talan fullföljas allenast såframt
tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas
där någon av dem som inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen
av ärendet uttalat avvikande mening, så ock där tillsynsmyndigheten finner
utgången av ärendet vara av synnerlig betydelse för part. Klagan föres
hos Konungen genom besvär, vilka skall ha ankommit till socialdepartementet
senast inom en månad efter det klaganden erhållit del av tillsynsmyndighetens
beslut. Jämväl dessa ärenden prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Här må även nämnas att enligt 44 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
(nr 243) besvär över riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga
försäkringsbolagens beslut i yrkesskadeförsäkringsfrågor skall ananföras
hos försäkringsrådet, vars beslut icke får överklagas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

3

Historik

Socialvårds kommittén behandlade i sitt i april 1944 avlämnade betänkande
med förslag till lag om allmän sjukförsäkring in. in. (SOU 1944: 15)
spörsmålet om besvärsrätten i sjukförsäkringsärenden. Kommittén erinrade
om att frågor rörande sjukkasseverksamheten för det dåvarande prövades
hos pensionsstyrelsen, vars beslut kunde överklagas hos Kungl. Maj :t i
regeringsrätten. Kommittén föreslog att besvär över sjukkassas beslut avseende
sjukförsäkringen skulle få föras hos tillsynsmyndigheten och att
denna skulle bliva sista instans. Förslaget innebar sålunda att frågor rörande
sjukförsäkringen icke skulle få dragas inför Kungl. Maj :ts prövning.

Kommitténs förslag var icke enhälligt på denna punkt. Två ledamöter
ansåg att möjlighet borde föreligga att överklaga även tillsynsmyndighetens
beslut. Enligt dessa ledamöter borde sådana besvär få anföras hos försäkringsrådet,
dock skulle tillsynsmyndigheten vid avgöranden av besvär i
ärenden, där fråga vore om angelägenhet av allenast ringa ekonomisk betydelse
eller eljest av mindre vikt, förordna att dess beslut ej finge överklagas.

I proposition nr 312 till 1946 års riksdag, vari förslag till lag om sjukförsäkring,
in. in. förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, i besvärsfrågan bl. a. följande.

Mot kommitténs förslag att göra tillsynsmyndigheten till sista instans för
prövning av frågor av förevarande art har i yttrandena framkommit åtskillig
kritik. På sätt i yttrandena anförts torde rätten till sjukhjälp ofta vara
av stor ekonomisk betydelse för den enskilde. Vidare är att märka, att enligt
förslaget tillsynsmyndigheten skall ha att genom råd och anvisningar
dirigera sjukkassornas verksamhet. Det ligger då nära till hands att antaga
att tillsynsmyndigheten vid besvärsprövningen kan känna viss bundenhet.
Tillvaron av en överinstans torde ock medföra större garantier att spörsmål
av mera principiell art ägnas en noggrann prövning. Den i förevarande
hänseende framkomna kritiken finner jag fördenskull böra beaktas; och
jag finner alltså att möjlighet bör tillskapas för vederbörande att få frågor
av förevarande art prövade av en högre instans.

Vad beträffar spörsmålet, hos vem klagan över tillsynsmyndighetens
beslut bör föras, synes det särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande
vara av vikt att chefen för socialdepartementet blir i tillfälle
att följa tillämpningen av lagen. Jag förordar därför, att besvär över tillsynsmyndighetens
beslut skola, efter föredragning av nämnda departementschef,
avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Det torde emellertid ej vara lämpligt eller påkallat med en obegränsad
besvärsrätt över tillsynsmyndighetens beslut. Endast fråga, där utgången
av ärendet kan antagas vara av synnerlig betydelse för parten eller där skiljaktiga
meningar yppats hos tillsynsmyndigheten, bör få dragas under Kungl.
Maj :ts prövning. Därvid torde det få överlämnas till tillsynsmyndigheten
att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra huruvida
den förra betingelsen för överklagande föreligger eller ej.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

Tredje särskilda utskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande
nr 1 år 1946, gjorde icke någon erinran mot förslaget i denna del. Riksdagen
godkände utlåtandet, såvitt nu är i fråga.

Enligt intill den 1 januari 1948 gällande bestämmelser ägde enskild sakägare
ej föra talan mot pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension.
Justitiekanslern eller efter dennes medgivande kommun, pensionsnämnds
ordförande och pensionsstyrelsens ombud ägde — i likhet med vad som är
fallet enligt nu gällande bestämmelser — söka ändring i styrelsens beslut.
Dessa mål prövades av regeringsrätten.

Genom vissa vid 1947 års riksdag beslutade ändringar i lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering infördes de nu gällande bestämmelserna om rätt
för enskild sakägare att hos Konungen anföra besvär över pensionsstyrelsens
beslut.

I proposition nr 50 till 1947 års riksdag, varigenom förslaget till ändringarna
i folkpensioneringslagens besvärsbestämmelser förelädes riksdagen,
hänvisade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, till
att i den nya lagen om allmän sjukförsäkring införts möjlighet att i viss
omfattning hos Kungl. Maj :t överklaga tillsynsmyndighetens beslut och att
han därvid som ett skäl att förlägga prövningen av besvärsärendena till
Kungl. Maj :t i statsrådet anfört, att det särskilt under de första åren efter
den nya lagens ikraftträdande kunde vara av vikt att chefen för socialdepartementet
bleve i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Vad sålunda
anförts, yttrade departementschefen vidare, syntes honom i allt väsentligt
äga motsvarande tillämpning i ärenden angående folkpension.

I proposition nr 317 till 1947 års riksdag föreslogs sedermera bl. a. att mål
angående folkpensionering in. m. icke längre skulle prövas av regeringsrätten
utan av Kungl. Maj :t i statsrådet. I propositionen hänvisade föredragande
departementschefen, statsrådet Zetterberg, till att chefen för socialdepartementet
vid behandlingen i statsrådet av ändringarna i folkpensioneringslagen
in. in. ansett, att besvär över pensionsstyrelsens beslut i ärenden
angående folkpension in. in. borde prövas av Konungen i statsrådet, samt
uttalade, att han anslutit sig till denna uppfattning.

Propositionen nr 317 behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 48 år 1947. I utlåtandet behandlades jämväl två i anledning av propositionen
väckta likalydande motioner, I: 363 och II: 521, i vilka hemställts
om sådan ändring i det genom propositionen framlagda lagförslaget, att
besvär i mål angående folkpensionering, särskilda barnbidrag och bidrag
till änklingar och änkor med barn komme att upptagas och prövas av regeringsrätten.
Utskottets majoritet föreslog, med avstyrkande av propositionen
i nu ifrågavarande del, att mål angående folkpensionering, bidrag till
änkor och änklingar med barn och barnbidrag skulle tillhöra regeringsrättens
prövning, samt anförde bl. a.:

Enligt utskottets mening ha tillräckliga skäl icke anförts för avsteg från
de hittills tillämpade principerna för fördelning av besvärsmål mellan
Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Hänsyn till regeringsrättens

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

arbetsbörda och önskvärdheten av att mål angående folkpensionering, barnbidrag
och bidrag till änkor och änklingar med barn snabbt avgöras kunna
måhända dock motivera att målens prövning flyttas från regeringsrätten till
Kungl. Maj:t i statsrådet. Härom kräves närmare utredning. Måhända
skulle emellertid den lämpligaste lösningen av frågan vara inrättandet av en
socialförsäkringsöverdomstol, som då skulle kunna vara högsta instans även
för de mål, varom här är fråga.

Enligt utskottets mening har det sociala reformarbetet nu fortskridit så
långt, att inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans bör allvarligt övervägas. En utredning av denna
fråga bör ske snarast möjligt. I avbidan på resultatet av utredningen synes
regeringsrätten fortfarande böra vara högsta instans för här ifrågavarande
mål.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställde sex av utskottets
ledamöter om bifall till propositionens förslag, såvitt nu är i fråga, och
anförde bl. a. följande.

Frågan om vilken myndighet som skall vara högsta instans i dessa mål
är av stor betydelse. Skäl kunna anföras både för regeringsrätten och för
Kungl. Maj:t i statsrådet som högsta instans. Ur flera synpunkter skulle
måhända den lämpligaste lösningen av frågan vara inrättandet av en socialförsäkringsöverdomstol,
som då skulle kunna vara högsta instans även för
de mål, varom här är fråga. Enligt utskottets mening har det sociala
reformarbetet nu fortskridit så långt, att inrättandet av en sådan prövningsinstans
bör allvarligt övervägas. En utredning av denna fråga bör
ske snarast möjligt. I avbidan på resultatet av utredningen synes Kungl.
Maj :t i statsrådet från och med den 1 januari 1948, såsom föreslås i propositionen,
böra vara högsta instans beträffande ifrågavarande mål.

Riksdagen beslöt i enlighet med reservanternas hemställan. I skrivelse
den 17 juli 1947, nr 496, anhöll riksdagen om den föreslagna utredningen.

Vid 1950 års riksdag behandlades två motioner, I: 94 och II: 70, vari hemställdes,
att riksdagen skulle besluta om sådan ändring av 37 § lagen om
folkpensionering att enskild klagande utan pensionsstyrelsens medgivande
måtte få rätt att vända sig till Kungl. Maj :t i berörda frågor. I utlåtande
nr 10 år 1950 avstyrkte andra lagutskottet motionerna. Utskottet hänvisade
bl. a. till att frågan om en ändring av de nu gällande besvärsreglerna i folkpensioneringslagen
torde komma att bli föremål för förnyat övervägande i
samband med frågan om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans. I samma utlåtande behandlade utskottet
två motioner, I: 175 och II: 209, vari hemställdes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående inrättande av en dylik
högsta prövningsinstans. Utskottet hänvisade beträffande denna fråga till
riksdagens år 1947 avlåtna ovan anmärkta skrivelse i ämnet och hemställde,
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Även vid 1952 års riksdag väcktes motioner med yrkanden atl riksdagen
hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om utredning rörande frågan om inrättandet
av en socialförsäkringsdomstol.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 18 år 1952, hänvisade i utlåtandet till riksdagens år
1947 gjorda framställning till Kungl. Maj:t samt till den då pågående socialförsäkringsutredningens
arbete, avseende frågan om en samordning mellan
den obligatoriska sjukförsäkringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Utskottet uttalade, att enär utredning av det ifrågavarande
spörsmålet torde vara att förvänta, någon framställning till Kungl. Maj :t
icke syntes erforderlig, samt avstyrkte motionerna.

Vid 1952 års riksdag framlades även en proposition nr 215 med förslag
till lag angående ändring i folkpensioneringslagen. I anledning av propositionen
väcktes motioner, 1:491 och 11:653, vari yrkades sådan ändring i
folkpensioneringslagen att besvär över pensionsstyrelsens beslut skulle få
föras utan att särskilt medgivande behövde inhämtas samt att målen skulle
prövas av regeringsrätten i stället för av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Sammansatt stats- och andra lagutskott, som behandlade propositionen
och motionerna, avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 5 år 1952 och anförde bl. a.:

Såsom framhölls i andra lagutskottets ovan omförmälda utlåtande nr
10 till 1950 års riksdag synes den nuvarande ordningen i fråga om rätten
att föra talan mot pensionsstyrelsens beslut icke fullt tillfredsställande.
För den enskilde sakägaren kan det synas egendomligt, att han icke får
fulfölja talan mot ett beslut av pensionsstyrelsen utan att först ha fått
styrelsens medgivande. Det torde därför framstå som ett befogat önskemål
att kunna undvika dylika begränsningar i besvärsrätten. Viss begränsning
lärer emellertid ännu så länge vara ofrånkomlig. De skäl, som åberopades
av andra lagutskottet i nämnda utlåtande mot att företaga en ändring av
fullföljdsreglerna innan ställning tagits till frågan om införandet av en
för olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans, finner
utskottet alltjämt bärande. Härtill kommer, att frågan om det administrativa
besvärsförfarandet i sin helhet är föremål för utredning av särskilda
sakkunniga, besvärssakkunniga. I frågans nuvarande läge kan utskottet
därför icke förorda någon ändring av bestämmelserna angående
rätt att fullfölja talan mot pensionsstyrelsens beslut.

Då målen angående folkpensionering in. in. år 1947 överflyttades från
regeringsrätten till Kungl. Maj :t i statsrådet åberopades såsom skäl därför,
att det särskilt under de första åren efter den nya folkpensioneringslagens
ikraftträdande vore av vikt att chefen för socialdepartementet bleve
i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Denna motivering — om vilken
delade meningar rådde redan 1947 — måste efter band anses ha förlorat i
styrka. Då emellertid jämväl denna fråga äger nära samband med det ovan
berörda spörsmålet om inrättande av en högsta prövningsinstans för alla
socialförsäkringsärenden, anser sig utskottet icke nu böra tillstyrka någon
ändring av det nuvarande förfarandet.

I motionen II: 155 vid 195t års riksdag yrkades sådan ändring i 2 § regeringsrättslagen,
att mål angående folkpensionering, bidrag till änkor och
änklingar med barn samt barnbidrag skulle, såvitt besvär i dessa mål finge
fullföljas till Kungl. Maj :t, avgöras av regeringsrätten i stället för av Kungl.
Maj :t i statsrådet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955 7

Andra lagutskottet behandlade motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 49 år 1954. Utskottet hänvisade i utlåtandet till att chefen för
justitiedepartementet, efter bemyndigande den 22 oktober 1954, tillkallat
en särskild sakkunnig att verkställa en översyn av fördelningen av besvärsmål
mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten. Utskottet förutsatte,
att vid denna översyn komme att förutsättningslöst prövas huruvida
de i motionen avsedda målen borde överflyttas till regeringsrätten. Med riksdagens
ställningstagande till den föreslagna lagändringen borde därför enligt
utskottets mening anstå i avvaktan på utredningens resultat. Utskottet avstyrkte
motionen.

1954 års riksdag hade även att taga ställning till i propositionen nr 208
framlagda förslag angående det administrativa handhavandet av sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna m. in. Föredragande departementschefen, statsrådet
Sträng, anförde beträffande besvärsfrågan bl. a. följande.

Vid tillkomsten av lagbestämmelsen rörande klagorätt över tillsynsmyndighetens
beslut i sjukförsäkringsfrågor anförde min företrädare i ämbetet,
att det särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande syntes vara
av vikt att chefen för socialdepartementet blev i tillfälle att följa tillämpningen
av lagen. Han förordade därför, att besvär över tillsynsmyndighetens
beslut skulle, efter föredragning av nämnda departementschef, avgöras av
Kungl. Maj :t i statsrådet. Detta blev även riksdagens beslut. Även om denna
fråga genom sjukförsäkringens samordning med yrkesskadeförsäkringen
kommit i ett något förändrat läge föreligger enligt min mening inte tillräckliga
skäl att nu frångå statsmakternas år 1946 intagna ståndpunkt i förevarande
avseende. Den olägenhet, som ligger däri att med den lagfästa ordningen sjukoch
yrkesskadeförsäkringsärenden kommer att i sista hand handläggas av
olika myndigheter, torde väsentligen kunna elimineras genom att Kungl.
Maj :t infordrar yttranden från försäkringsrådet i frågor som även är av betydelse
för tillämpningen av yrkesskadeförsäkringslagen. Vidare torde det,
särskilt under tiden närmast efter ikraftträdnadet av den nya yrkesskadeförsäkringslagen,
inte vara lämpligt att ytterligare utöka försäkringsrådets
arbetsbörda. Jag förordar alltså, att någon ändring inte nu göres i sjukförsäkringslagens
besvärsbestämmelser.

Propositionen behandlades av statsutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 194 år 1954. Utskottet hade därvid även att taga ställning till
ett i motionen II: 711 framställt yrkande att riksdagen måtte begära förslag
bl. a. om att försäkringsrådet skulle bli högsta instans för båda försäkringsgrenarna.
Utskottet framhöll i denna fråga bl. a. följande.

Ehuru utskottet anser att skäl kan anföras för motionärernas synpunkter
i besvärsfrågan, finner utskottet det dock i likhet med departementschefen
vara av avgörande vikt, att denne särskilt under den första tiden eftei
sjukförsäkringslagens ikraftträdande blir i tillfälle att närmare följa tilllämpningen
av lagen. Utskottet anser sig därför böra tills vidare tillstyrka
det senare alternativet som överensstämmer med den av 1946 års riksdag
intagna ståndpunkten och som innebär att besvär i sjukförsäkringsfrågor
i sista hand skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

Utskottet

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår må i ärenden rörande
pension enskild sakägare fullfölja talan mot pensionsstyrelsens beslut endast
om pensionsstyrelsen lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall
lämnas om vid ärendets behandling inom styrelsen uttalats avvikande mening
och i övrigt efter prövning enligt i folkpensioneringslagen närmare angivna
grunder. Fullföljd talan prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Samma
bestämmelser gäller för ärenden enligt lagen om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders in. fl. barn ävensom enligt lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn.

Beträffande riksförsäkringsanstaltens beslut i ärenden rörande sjukförsäkring
gäller på motsvarande sätt, att talan må fullföljas endast under
förutsättning att anstalten lämnat tillstånd därtill. Fullföljdstillstånd skall
lämnas om någon av dem, som inom anstalten deltagit i behandlingen av
ärendet, uttalat avvikande mening, eller om anstalten finner utgången av
ärendet vara av synnerlig betydelse för part. Även i dessa ärenden prövas
talan av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I samtliga nu förevarande motioner framställes erinringar mot att pensionsstyrelsen
resp. riksförsäkringsanstalten, om enighet om beslutet förelegat,
själv äger bestämma om den enskilde sakägaren skall få fullfölja
talan mot beslutet eller ej. Detta betecknas i motionen II: 210 som en anomali,
och i motionerna 1:171 och 11:200 framhålles, att denna ordning
synes föga överensstämmande med kravet på rätt och billighet. I motionen
II: 210 framställes yrkande om skyndsam utredning och förslag till sådana
lagändringar att talan i förevarande ärenden må kunna fullföljas utan tillståndsprövning.
Även i motionerna 1:171 och 11:200 hemställes om en
snabb utredning i fråga om besvärsrätten i dessa ärenden. I sistnämnda
motioner uttalas, att talan borde få fullföljas utan tillståndsprövning. Skulle
detta av praktiska skäl ej vara genomförbart borde prövning av frågan
om fullföljdstillstånd företagas antingen av den myndighet, till vilken talan
skall fullföljas, eller i annan lämplig ordning.

I motionen II: 210 hemställes vidare om utredning och förslag till sådana
lagändringar att talan i sjukförsäkrings- och pensionsärenden skall få föras
hos domstol i stället för hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Även i motionerna
I: 171 och II: 200 framhålles att den begärda utredningen borde överväga
till vilken instans de ifrågavarande ärendena skall fullföljas och således
icke vara bunden vid den förutsättningen att besvären skall prövas av
Kungl. Maj :t i statsrådet.

Beträffande det i motionerna i första hand aktualiserade spörsmålet om
tillståndsprövning är utskottet ense med motionärerna om att den nu gällande
ordningen, enligt vilken pensionsstyrelsen resp. riksförsäkringsanstalten
— med undantag för vissa särskilt angivna fall — själv har att pröva,
huruvida talan mot dess beslut må fullföljas, icke kan anses tillfreds -

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

9

ställande. Beviljandet av folkpension in. in. är i det stora flertalet fall en
fråga av synnerlig vikt för den sökande, och även när det gäller sjukförsäkring
kan det för den enskilde ofta vara betydelsefullt att kunna överklaga
tillsynsmyndighetens beslut. För sökanden måste det framstå som egendomligt
att samma myndighet, som avslagit hans ansökan, jämväl har att
pröva om talan mot beslutet skall få fullföljas. En dylik bestämmelse synes
kunna skapa misstro hos den enskilde sakägaren. Även om några missförhållanden
på detta område icke försports, kan dock mot den nu rådande
ordningen ur principiell synpunkt resas så tungt vägande invändningar att
det för utskottet framstår som angeläget att frågan hur besvärsförfarandet
i dessa ärenden lämpligen bör anordnas blir föremål för utredning.

Problemet om fullföljdstillstånd bör, såsom motionärerna även antytt,
icke bedömas fristående från frågan vilken myndighet, som skall vara
högsta instans i dessa ärenden. Till stöd för att ärendena i sista hand skall
prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet har tidigare åberopats önskvärdheten
av att chefen för socialdepartementet under de första åren efter ikraftträdandet
av den nya lagstiftningen bleve i tillfälle att följa lagarnas tillämpning.
Vad gäller folkpensioneringen synes detta skäl numera äga mindre
tyngd, och även såvitt angår sjukförsäkringen har till följd av samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen denna fråga kommit
i ett något förändrat läge. I fråga om sistnämnda båda försäkringsgrenar
må här särskilt framhållas att med nuvarande ordning fall kan uppkomma,
då samma problem blir föremål för avgörande i sista instans än
av Kungl. Maj :t i statsrådet och än av försäkringsrådet. Det synes utskottet
numera icke kunna åberopas några bärande skäl för att i avbidan på
ytterligare erfarenheter i fråga om sjukförsäkrings- och pensionsärendena
dröja med en utredning beträffande de här berörda spörsmålen.

Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om vissa uttalanden vid
1954 års riksdag i samband med behandlingen av propositionen med förslag
angående det administrativa handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
in. in. I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 194, förutskickade
statsutskottet — i anslutning till uttalanden av föredragande departementschefen
— att, sedan någon tids erfarenhet vunnits av samordningen
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna, frågan om yrkesskadeförsäkringens
framtida organisation och tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
skulle bliva föremål för ytterligare utredning. I anslutning
till uttalande i propositionen underströk statsutskottet även angelägenheten
av att en översyn av de för försäkringsrådet gällande handläggningsreglerna
komrne till stånd i syfte att förenkla arbetsformerna.

Utskottet har ovan framhållit att frågan om fullföljdstillstånd i sjukförsäkrings-
och pensionsärenden icke bör bedömas fristående från frågan om
instansordningen i dessa ärenden. Sistnämnda fråga är i sin tur en del av
det vidare spörsmålet om inrättande av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans. I skrivelse den 17 juli 1947, nr
496, har riksdagen anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning

2 liiluing till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 38

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1955

om inrättandet av en dylik prövningsinstans samt att Kungl. Maj :t måtte
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Frågan om utredning är för närvarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Det torde med hänsyn till det ovan anförda kunna övervägas om icke
en utredning av de av utskottet ovan i utlåtandet berörda spörsmålen bör
ske inom ramen för den utredning, varom riksdagen sålunda redan anhållit.
Utskottet har beaktat att frågan om inrättandet av en gemensam högsta
socialförsäkringsdomstol även äger samband med frågan om en allmän
pensionsförsäkring, aktualiserad genom det av pensionsutredningen i september
innevarande år framlagda betänkandet med förslag i ämnet. Det är
givetvis ett intresse att de frågeställningar på förevarande område, som en
framtida lösning av pensionsförsäkringsfrågan kan giva upphov till, i möjligaste
mån uppmärksammas av en utredning rörande inrättandet av en
högsta socialförsäkringsdomstol. Ovissheten om på vilket sätt pensionsförsäkringsfrägan
kan komma att lösas bör dock enligt utskottets mening icke
föranleda till att en utredning avseende i utlåtandet berörda frågor uppskjutes
på obestämd tid. Utskottet vill särskilt framhålla att det även efter
det frågan om pensionsförsäkring bringats till sin lösning kan föreligga
många och betydelsefulla spörsmål på socialförsäkringarnas område — i
synnerhet samordningsproblem av skilda slag — som ännu återstår att
lösa. Med hänsyn till det sagda synes det utskottet som om tidpunkten nu
vore inne för en utredning av de ovan i utlåtandet berörda frågorna.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet ovan anfört;

2) att motionerna I: 171 och II: 200 samt II: 210, i den
mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 29 november 1955

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru
Svenson, herrar Huss, Magnusson, Grönkvist och fru Hamrin-Thorell;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fru Västberg, herr Hagård,
fru Sandström, herrar Carlsson i Bakeröd, Svensson i Göteborg, fröken
Sandell och herr Fredriksson.

551803. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag