Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning
av gällande bestämmelser för kyrkas upplåtande vid
jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 31 i första kammaren av herrar
Strandler och Elmgren samt nr 42 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning med uppdrag
att ompröva gällande bestämmelser för kyrkas upplåtande vid jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans samt att bestämmanderätten härom
överföres från pastor till kyrkorådet i församlingen».
I motiveringen för sitt yrkande erinra motionärerna inledningsvis om
tillkomsten av gällande bestämmelser angående kyrkas upplåtande vid begravning
i annan ordning än svenska kyrkans samt anföra härefter bl. a.
följande:
Det torde också i de flesta fall ha utbildats den praxis beträffande kyrkas
upplåtande vid begravning att bestämmelsen tillämpas i generös anda.
Men i en del fall nekar fortfarande pastor att upplåta kyrka för jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans om särskilda skäl därtill äro.
---Det framstår i sådana fall, och särskilt där det finnes mycket fri
kyrkofolk,
som både synnerligen obilligt och demokratiskt oriktigt, att kyrkoherde
eller pastor ensam kan utestänga frikyrkofolket från jordfästning
i kyrkan. Kyrkan måste med all rätt betraktas såsom tillhörande församlingen
och icke prästen. En rimligare ordning än att låta pastor ha ensamrätt
att besluta om kyrkas upplåtande för jordfästning vore att den rätten
tillkommer kyrkorådet.
Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört till stöd för sitt yrkande
får utskottet hänvisa till motionerna.
På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta
behandlingen av motionerna till nu innevarande höstsession.
Gällande bestämmelser m. m.
I motionerna beröres den rättsliga regleringen av två från varandra skilda
spörsmål, nämligen dels frågan om förutsättningarna för kyrkas upplåtande
vid begravning i annan ordning än svenska kyrkans och dels frågan
om vem det tillkommer att upplåta kyrka.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 39
2
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
Förutsättningarna för kyrkas upplåtande vid begravning i annan ordning
än svenska kyrkans. Bestämmelse härom ges i 8 § lagen den 25 maj 1894
angående jordfästning. I detta lagrum regleras de situationer »då jordfästningen
förrättas i annan ordning än svenska kyrkans eller begravningen
sker utan jordfästning», och enligt stadgandet »må vid sådan begravning
kyrka kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro». Att märka är emellertid,
att jordfästningslagen, som är av kyrkolags natur, avser endast
sådana fall, då den avlidne tillhört svenska kyrkan. Ehuru sålunda beträffande
kyrkas upplåtande vid frikyrklig eller borgerlig begravning i lag
endast fastslagits, att kyrka under vissa förutsättningar kan upplåtas, då
den avlidne varit medlem av svenska kyrkan, följer emellertid icke härav
— såsom motsättningsvis kunde antagas — att då den avlidne ej tillhört
svenska kyrkan, tillgång till kyrkolokal ej kan erhållas. Dessa fall äro
oreglerade, och i den mån särskilda administrativa bestämmelser ej givits,
lär det ankomma på vederbörande kyrkliga myndighet (jfr nedan) att avgöra,
om kyrka skall upplåtas. (Se prop. nr 100 till 1951 års riksdag med
förslag till religionsfrihetslag in. m. s. 192 ävensom särskilda utskottets vid
samma riksdag utlåtande nr 1 s. 78).
Rätten att upplåta kyrka. Uttryckliga författningsbestämmelser rörande
frågan vem det åligger att besluta om kyrkas upplåtande saknas. Sedvanerättsligt
gäller emellertid, att det ankommer på vederbörande pastor — varmed
i detta sammanhang såvitt avser församlingskyrka förstås kyrkoherden
i församlingen — att besluta rörande kyrkas upplåtande. Denna pastors
beslutanderätt är att återföra på det förhållandet att kyrkorummet
icke är att anse såsom en lokal vilken som helst utan att detta genom den
i 27 kap. kyrkolagen omförmälda invigningen blivit att betrakta som res
sacra och sålunda förbehållen kulten. Befogenheten att upplåta kyrka tillkommer
därför pastor oavsett ändamålet med upplåtelsen. Någon skillnad
kan alltså icke göras allteftersom fråga är om upplåtelse för gudstjänstbruk,
för annan kyrklig förrättning eller för icke kyrkligt ändamål. Därvid
gäller emellertid att pastor genom sitt beslut icke får åsamka församlingen
några kostnader utöver vad som åvilar denna eller denna eljest i vederbörlig
ordning påtagit sig.
Då i 33 § kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter rörande
det offentliga byggnadsväsendet stadgas att bl. a. kyrka och kapell icke
utan Kungl. Maj:ts medgivande må användas för annat ändamål, torde
därmed allenast avses det fall, att kyrkorummet varaktigt skall brukas
för annat ändamål än kultens utövande och därigenom förlora sin karaktär
av res sacra.
I detta sammanhang må även erinras om vissa stadganden i lagen den
6 juni 1930 om församlingsstyrelse. Enligt 1 § äger varje territoriell församling
själv vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Med
dylika angelägenheter avses i lagen enligt uppräkningen i 2 § bl. a. hus
-
3
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
hållningen med och vården om kyrkans egendom samt fördelningen av
bänkrum i kyrkan. Vården av församlingens för kyrkliga ändamål avsedda
egendom ankommer enligt 41 § på kyrkorådet. Medlem av församling, som
ej åtnöjes med kyrkorådets beslut, äger enligt 71 § andra stycket jämfört
med 68—70 §§ föra talan däremot genom kommunalbesvär.
Historik m. m.
Förutsättningarna för kyrkas upplåtande vid begravning i annan ordning
än svenska kyrkans. I 1894 års lag om jordfästning, vilken ersatt äldre, i
kyrkolagen upptagna bestämmelser och därför endast avser sådana fall då
den avlidne tillhörde svenska kyrkan, stadgades ursprungligen, att den avlidne
skulle jordfästas inom sex veckor från dödsfallet, om ej giltiga orsaker
till längre uppskov voro för handen. Jordfästningen skulle förrättas av
präst i svenska kyrkan enligt kyrkohandbokens föreskrifter. Vid 1925 års
riksdag framlades emellertid ett lagförslag om jordfästningstvångets upphävande
(prop. nr 8). I detta förslag hade icke intagits någon särskild bestämmelse
om kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig begravning, utan det
framhölls, att dessa frågor finge avgöras efter prövning i de särskilda fallen
på samma sätt som eljest skedde vid kyrkas upplåtande eller med andra ord
att avgörandet därutinnan skulle tillkomma vederbörande pastor. Första
lagutskottet, som till behandling förehade propositionen jämte flera i ämnet
väckta motioner (utlåtande nr 13), fann det kunna antas, att man från kyrkligt
håll skulle visa tillmötesgående vid prövning av frågor om kyrkas disponerande
och att dessa avgöranden därför borde överlämnas åt kyrkans egna
myndigheter. Utskottet anslöt sig alltså till Kungl. Maj :ts förslag att icke
särskilt lagreglera frågan om kyrkas upplåtande, och på hemställan av utskottet
bifölls propositionen av riksdagen. Sedan Kungl. Maj :t därefter begärt
1925 års kyrkomötes yttrande över lagförslaget, antogs detta av kyrkomötet
med den ändring, att till förslaget fogades ett stadgande, enligt vilket
kyrka icke skulle få upplåtas för begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning. På grund av de sålunda uppkomna skiljaktiga besluten
förföll lagstiftningsfrågan vid förevarande tillfälle.
Ärendet upptogs emellertid ånyo i proposition till 1926 års riksdag. Därvid
föreslogs beträffande begravning i annan ordning än svenska kyrkans
bestämmelsen »och må vid sådan begravning kyrka upplåtas, när särskilda
skäl därtill äro». Första lagutskottets majoritet tillstyrkte det framlagda förslaget,
men reservanter i utskottet biträdde i stället den av lagrådet föreslagna
avfattningen av stadgandet: »men ej må vid sådan begravning kyrka
upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro» (utlåtande nr 20). Riksdagen
biföll reservanternas förslag.
Frågan om kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig begravning upptogs därefter
av den s. k. dissentcrlagskommittcn, som i sitt år 1949 avlämnade betänkande
(SOU 1949:20) framhöll, att ordalagen i det ifrågavarande stad
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
gandet i jordfästningslagen borde modifieras. Enligt vad kommittén erfarit
hade nämligen många präster på grund av denna bestämmelses negativa utformning
känt sig förhindrade att tillmötesgå framställningar om kyrkas
upplåtande även i fall då det kunde ha varit motiverat. Då samtidigt bestämmelsen
av andra präster tolkats i en väsentligt generösare anda, fann kommittén,
att en stor olikhet i praxis uppkommit. Kommittén framhöll vidare,
att kyrkans gudstjänstrum i princip borde vara reserverat för kulthandlingar
och endast i undantagsfall borde få upplåtas för andra ändamål, men att
det därvid på grund av kyrkans evangeliska väsen och ekumeniska syftning
icke borde förfaras alltför restriktivt. På grund av dessa överväganden föreslog
kommittén, att bestämmelsen skulle erhålla den lydelsen, att vid begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning kyrka »må kunna
upplåtas, om särskilda skäl därtill äro».
Vid remissbehandlingen av kommittébetänkandet kommo delade meningar
till uttryck. Några yttranden anslöto sig till kommitténs förslag att bestämmelsen
skulle ha en positiv formulering. Andra åter förordade bibehållande
av den negativa formuleringen. Vissa remissinstanser uttalade sig även för
ett direkt förbud mot att kyrka upplätes för icke kristliga begravningar.
I den proposition med förslag till religionsfrihetslag m. in., som underställdes
1951 års riksdag (nr 100), föreslogs en sådan ändring av stadgandet som
kommittén förordat. Föredragande departementschefen anförde i denna del:
Vad slutligen angår frågan om upplåtande av kyrka för begravning, vid
vilken jordfästning icke förrättas i svenska kyrkans ordning, innebär kommitténs
förslag att det nu gällande stadgandet skulle erhålla en ändrad formulering.
I sak har det föreslagna stadgandet samma betydelse som det nu
gällande. Avgörande för om kyrkan skall få upplåtas är sålunda såväl enligt
nu gällande stadgande som enligt kommitténs förslag att pastor finner
särskilda skäl föreligga. Såsom kommittén anfört torde det dock vara lämpligare
och mindre ägnat att framkalla missförstånd, om denna regel uttryckes
i en positiv form. Ett stadgande härom avser naturligtvis, liksom förut,
endast frågan om kyrkans upplåtande för begravning i de fall lagen åsyftar,
och det har icke, vare sig direkt eller indirekt, något avseende på upplåtelser
av kyrka i andra fall. I vissa yttranden har föreslagits att en särskild
strängare bestämmelse skulle införas för sådana fall, då den tillämnade begravningsakten
icke skall följa någon bestämd religiös ritual. Ett sådant förslag
kan jag emellertid icke biträda; att betrakta en dylik begravningsakt såsom
en kränkning av kyrkorummet, även då den sker på ett värdigt och allvarligt
sätt, är uppenbart oriktigt. Däremot böra naturligtvis förrättningar,
som gå ut på ett förlöjligande av kyrkliga seder och bruk eller eljest äro
förargelseväckande, icke få förekomma i kyrka.
Vid riksdagsbehandlingen hänvisades propositionen till särskilt utskott,
som i avgivet utlåtande (särskilda utskottets utlåtande nr 1) tillstyrkte bifall
till den föreslagna ändringen. Utskottet kommenterade det föreslagna
stadgandet enligt följande:
Utskottet anser att som särskilda skäl exempelvis olämpliga väderleksförhållanden
böra kunna godtagas och utgår ifrån att förevarande stadgande
tillämpas i en generös anda. Å andra sidan ansluter sig utskottet till departementschefens
uttalande om att förrättningar, som gå ut på ett förlöjligande
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
5
av kyrkliga seder och bruk eller eljest äro förargelseväckande, naturligtvis
icke böra få förekomma i kyrka. Utskottet tillstyrker sålunda att Kungl.
Maj :ts förslag till ändrad lydelse av 8 § antages.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, i följd varav lagrummet erhöll sin
alltjämt gällande lydelse.
Rätten att upplåta kyrka. Frågan om vem som har att bestämma om kyrkas
upplåtande har de senaste årtiondena i olika sammanhang varit under
riksdagens behandling. Av vad ovan återgivits framgår, att vid behandlingen
av 1925 års förslag till ändringar i jordfästningslagen upplåtanderätten
av såväl Kungl. Maj :t som första lagutskottet förutsattes tillkomma
vederbörande pastor. Vid den fortsatta behandlingen av detta lagförslag
underströks detta ytterligare av 1925 års kyrkomötes kyrkolagsutskott (betänkande
nr 26), som i detta sammanhang anförde:
Vad därefter angår frågan om rätten att disponera över kyrkan, tillkommer
denna rätt enligt vad de sakkunniga och departementschefen jämväl
uttryckligen framhållit vederbörande pastor. Även i denna punkt instämmer
utskottet i vad sålunda framhållits. Men utskottet håller före, att denna
rätt icke är obegränsad. Rätten är nämligen förbunden med en plikt att
förbjuda och förhindra kyrkans användande till ändamål, som strider mot
kyrkans ställning som religionssamfund eller som skulle innebära en negation
av eller en protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt och den särskilda
helgd, som tillkommer kyrkan och får sin högtidliga bekräftelse vid dess
invigning. Kyrkans helgd intager en central punkt i den kyrkliga uppfattningen;
kyrkan är platsen för gudstjänst, nådemedlens bruk och andra
kyrkliga kulthandlingar, och för dess helgd hysa åtminstone i stora delar
av landet församlingarnas medlemmar en djup vördnad.
Vid 1944 års riksdag gjordes en interpellation till chefen för ecklesiastikdepartementet
i anledning av att det förekommit, att präster förbjudit införande
av vissa fanor och samlingstecken vid kyrkliga begravningar. I interpellationssvaret
uttalades bl. a., att det enligt hävdvunnen ordning ankomme
på pastor att bestämma om kyrkas upplåtande för gudstjänständamål
och att pastor därvid torde äga både rätt och plikt att tillse, att därvid
intet förekomme, som vanhelgade kyrkan. Det framhölls emellertid vidare,
att pastor icke ägde förfara godtyckligt utan handlade under tjänsteansvar
och att rättelse borde kunna vinnas, om pastor förbjöde en sak, som ej
kunde anses vanhelga kyrkorummet.
Frågan om upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst framfördes
även vid 1945 års riksdag. I en inom andra kammaren väckt motion
(nr 41) påyrkades sådan ändring i gällande lagstiftning att »rådande missförhållanden
i fråga om kyrkas upplåtande undanröjas». Till den ändan
ifrågasatte motionären, huruvida ej bestämmanderätten vad anginge kyrkas
upplåtande borde överflyttas från församlingens kyrkoherde till kyrkofullmäktige
eller kyrkostämma eller till kyrkorådet. Motionen behandlades
av första lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 42) begärde utredning och förslag i frågan om upplåtande av kyrka
6
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
för annat ändamål än gudstjänst. Vad beträffar motionärens förslag alt
överflytta bestämmanderätten från vederbörande pastor till kyrkofullmäktige
eller kyrkostämma eller till kyrkorådet uttalade emellertid utskottet:
Vad då först angår förslaget att överflytta bestämmanderätten till kyrkofullmäktige
eller kyrkostämma anser utskottet svårigheter häremot möta
redan av den anledningen, att sammankallandet av dessa organ tarvar lång
tid, medan frågor om upplåtelse ofta äro av brådskande natur. Även ur
synpunkten av dessa frågors religiösa natur inställa sig betänkligheter mot
deras överlämnande till behandling av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma.
Det torde ej heller kunna undvikas, att utgången stundom bleve beroende
av tillfälligheter. Lämpligare synes då vara att upplåtelserätten anförtroddes
åt kyrkorådet. Det torde emellertid kunna ifrågasättas huruvida
en sådan anordning skulle medföra någon mera påtaglig förändring i hittills
rådande praxis eller leda till större enhetlighet i avgörandet. Det är ej
heller uteslutet att kyrkoråden åtminstone i vissa delar av landet skulle komma
att tillämpa en än restriktivare praxis än pastorn. Med hänsyn till det
ovan anförda har utskottet ansett övervägande skäl tala för att beslutanderätten
i första hand bör bibehållas hos pastor. Emellertid bör det åläggas
pastor att i tveksamma fall eller då pastor anser sig böra vägra upplåtelse
underställa frågan stiftets biskop.
Den av riksdagen begärda utredningen resulterade emellertid ej i ny
lagstiftning. Efter remiss överlämnades riksdagsskrivelsen i ärendet jämte
remissvaren till biskopsmötet, som vid sammanträde den 4 november 1948
beslöt »att uttala angelägenheten av att biskoparna var och en för sitt stift,
på sätt som befinnes vara lämpligt, för prästerna framhålla dels det angelägna
i att frågor om upplåtande av församlingskyrkor för de med riksdagens
skrivelse avsedda förrättningarna behandlas med grannlagenhet
och förståelse, dels ock det önskvärda i att de i tveksamma fall rådgöra
med biskopen».
Därmed ansågs det genom riksdagsskrivelsen väckta ärendet slutbehandlat.
Frågan om pastors rätt att upplåta kyrka upptogs därefter till behandling
i ett speciellt hänseende vid 1950 års riksdag, då i två likalydande motioner
(I: 252 och II: 303) begärdes bestämmelser om rätt att till domkapitel
överklaga pastors beslut om upplåtande av kyrka. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande över motionerna (nr 16) åberopade sig första lagutskottet
på ett av besvärssakkunniga avgivet yttrande. Enligt detta torde
huvudregeln, att varje av statlig myndighet fattat slutligt beslut kunde överklagas,
därest annat icke stadgats, gälla även beträffande kyrkliga organ,
varför även pastors beslut i ärende rörande kyrkas upplåtande vore överklagbart.
Utskottet, som förklarade sig sakna anledning att ifrågasätta riktigheten
av den av de sakkunniga uttalade ståndpunkten, utgick därför
från att de i motionerna åsyftade besluten redan enligt gällande ordning
kunde överklagas, och hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande dryftade utskottet vidare spörsmålen
om vem som i förevarande ärenden ägde besvärsrätt och vilken myndighet
som vore besvärsmyndighet i förhållande till pastor. I dessa hänseenden
uttalade utskottet:
7
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
Besvärsrätt tillkommer i administrativa ärenden enligt allmänna grundsatser
vanligen den, vars rätt beröres av det beslut, varom är fråga. Sålunda
måste i detta fall den, som fått en ansökan om upplåtelse avslagen, äga besvära
sig. Vid bifall till en ansökan om upplåtelse torde mera sällan inträffa
att någons rätt därigenom blivit kränkt på sådant sätt, att besvärsrätt föreligger.
Såsom besvärssakkunniga nämnt, kan i undantagsfall tänkas att
församlingens rätt beröres av ett dylikt beslut, t. ex. i ekonomiskt hänseende,
med påföljd att någon dess myndighet, då vanligen kyrkorådet, skulle
få överklaga detsamma. Pastors avgörande kan någon gång även tänkas stöta
vissa församlingsbors eller andras religiösa känslor. Vissa skäl kunna anföras
för att i dessa ärenden besvärsrätt skulle tillerkännas dem, som företräda
dylika ideella intressen. Frågan om besvärsrätt på sådana grunder
måste emellertid bedömas i ett större sammanhang. Då besvärssakkunniga
kunna förmodas upptaga dessa frågor till närmare prövning, finner utskottet
icke anledning att nu närmare ingå härpå.
Vad därefter angår frågan hos vilken myndighet besvär i ärenden angående
upplåtelse av kyrka skola anföras synes något klart avgörande icke
ha träffats i rättspraxis. Besvärssakkunniga ha angivit domkapitel och
biskop såsom de besvärsmyndigheter, vilka kunna ifrågakomma, dock utan
att giva företräde åt någondera. Uppenbarligen föreligger här ett spörsmål
som det ankommer på rättspraxis att lösa. Särskilt med hänsyn till den
omständigheten att biskopen icke i allmänhet fungerar såsom besvärsinstans
i förhållande till pastor och då domkapitlet även i andra sammanhang
har att taga befattning med frågor som nära sammanhänga med
kultens utövande, synes det utskottet ligga närmast till hands att antaga
att domkapitlet är rätt besvärsmyndighet. Även om detta utskottets antagande
är riktigt, torde det dock ofta i realiteten bliva biskopen som prövar
besvären. Såsom Lunds domkapitel påpekat ankommer det nämligen enligt
15 § 1 mom. lagen om domkapitel på biskopen med stifIssekreteraren
såsom föredragande att på domkapitlets vägnar fullgöra sådana till domkapitlets
befattning hörande åligganden, vilka avse ärenden, som kräva
särskild skyndsamhet och ej äro av den betydenhet att de ändock böra anses
påkalla handläggning i domkapitlet. Utskottet förutsätter, att om klagande
skulle ingiva sina besvär till fel besvärsmyndighet, denna självmant överlämnar
inlagan till den myndighet, som befinnes skola pröva besvären.
Utredning av frågan om en omarbetning av jordfästningslagen. Vid riksdagsbehandlingen
av de år 1951 antagna ändringarna i jordfästningslagen
framhöll särskilda utskottet (utlåtande nr 1), att jordfästningslagen vore
behäftad med åtskilliga brister väsentligen beroende på alt lagen begränsats
till fall, då den avlidne tillhört svenska kyrkan. Utskottet begärde
därför i sitt av riksdagen godkända utlåtande eu omarbetning av jordfästningslagen
och uttalade även som sin mening, att eu sådan omarbetning
torde kräva eu genomgripande utredning. Den sålunda begärda utredningen
har verkställts av en särskilt tillkallad utredningsman, som den 24 oktober
1955 avlämnat sitt betänkande med förslag till ny lag angående jordfästning
och gravsättning in. m. I detta betänkande avhandlas även de av motionärerna
upptagna frågorna utan alt dock några väsentligare ändringsförslag
framläggas i dessa delar. I fråga om förutsättningarna för kyrkas
upplåtande för begravning i annan ordning än svenska kyrkans föreslås
sålunda den inskränkande föreskriften bibehållen, att sådant upplåtande
8
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
skall få ske allenast då särskilda omständigheter tala härför. Enligt det
framlagda förslaget anges emellertid direkt i lagtexten, att såsom sådana
särskilda omständigheter skall anses, att det på grund av otjänliga väderleksförhållanden
eller avsaknad av för jordfästningen lämplig lokal i närheten
av begravningsplatsen skulle vålla avsevärda olägenheter att förlägga
jordfästningen till annat ställe än till kyrkan. Ej heller i fråga om
bestämmanderätten i fråga om upplåtande av kyrka föreslås någon ändring.
Enligt betänkandet skall dock, om pastor finner sig ej kunna bifalla framställning
om upplåtande av kyrka, såväl han själv som den som till honom
gjort framställningen kunna underställa frågan biskopen för avgörande.
Yttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från kammarkollegiet och domkapitlen i Uppsala
ärkestift samt Lunds och Göteborgs stift. Därjämte har utskottet berett
Svenska prästförbundet och Frikyrkliga samarbetskommittén tillfälle att
yttra sig över motionerna.
Kammarkollegiet och domkapitlet i Uppsala, som i sakfrågan uttalat sig
i avstyrkande riktning, ha föreslagit, att motionerna måtte överlämnas till
den vid remissvarens avgivande alltjämt pågående utredningen. Även
prästförbundet, som kritiserat motionärernas förslag att överlämna åt
kyrkorådet att fatta beslut om kyrkas upplåtande, har med hänvisning till
utredningen uttalat, alt motionerna icke borde göras till föremål för sakbehandling.
Domkapitlen i Lund och Göteborg ha i sina yttranden avstyrkt motionerna.
Även dessa myndigheter ha därvid erinrat om att utredning påginge.
Frikyrkliga samarbetskommittén åter har förklarat sig vilja stödja motionärernas
förslag, att rätten att besluta om kyrkas upplåtande bör tillkomma
kyrkorådet, och har givit uttryck åt förhoppningen, att den föreslagna
ändringen av bestämmelserna för kyrkas upplåtande skulle medföra
en generös tillämpning.
Utskottet
Motionärerna hävda, att, ehuru gällande bestämmelser om upplåtande av
kyrka vid icke-kyrklig begravning i de flesta fall tillämpas i generös anda,
det dock kunnat förekomma, att upplåtelse på ett oskäligt sätt vägrats. För
att avlägsna dessa ojämnheter i praxis föreslås i motionerna dels att nya
bestämmelser om kyrkas upplåtande tillskapas och dels att upplåtanderätten
överföres från pastor till kyrkorådet. Dessa frågor ha, såsom framgår av
den lämnade redogörelsen, upptagits till behandling i det helt nyligen avlämnade
betänkandet angående frågan om ny jordfästningslagstiftning. En
-
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955
9
ligt detta betänkande skall den inskränkande föreskriften, att kyrka må
upplåtas allenast då särskilda omständigheter tala härför, bibehållas. Samtidigt
föreslås emellertid den nyheten, att i lagtexten ges vissa exempel på
sådana särskilda omständigheter. Denna exemplifiering liksom den föreslagna
möjligheten att hänskjuta upplåtandefrågorna till vederbörande
biskops avgörande kan tänkas bidraga till att förverkliga motionärernas
syfte att undanröja förekommande ojämnheter i praxis.
De av motionärerna väckta frågorna ha sålunda redan blivit föremål för
utredning i större sammanhang och detta lagstiftningsärende är för närvarande
beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn härtill finner sig utskottet,
som ej ingår i bedömning av hur förevarande spörsmål lämpligen
böra lösas, sakna anledning att nu begära ytterligare utredning.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motioner, I: 31 och II: 42, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 november 1955
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting*, Lindblom, Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, herr Björnberg, fru Gärde Widemar och herr
Lindgren;
från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Landgren, fröken
Öberg, herrar Gustafsson i Borås, Andersson i Björkäng, fru Eriksson i
Stockholm* och herr Fröding.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
2 Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 39