Jordbruksutskottets utlåtande nr 40 år 1955

1

Nr 40

Utlåtande med anledning av väckt motion om åtgärder till förhindrande
av införsel i landet av skadegörare i vegetabiliska
produkter.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 37, av herr Huss har hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om uppdrag åt statens växtskyddsanstalt att företaga
utredning och skyndsamt inkomma med förslag till bestämmelser om
krav på frihet från skadegörare i importerade vegetabiliska produkter och
om inspektion vid import av sådana varor.

Beträffande det närmare innehållet i motionen torde utskottet få hänvisa
till denna.

Över motionen har utskottet låtit inhämta yttranden från lantbruksstyrelsen,
generaltullstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd —
efter hörande av representanter för spannmålshandeln, kvarnindustrien
och andra berörda näringar — statens växtskyddsanstalt, statens institut för
folkhälsan och Sveriges lantbruksförbund.

Lantbruksstyrelsen har i yttrande, dagtecknat den 5 april 1955, anfört
följande.

Statens växtskyddsanstalt har inrättats för att genom olika åtgärder bereda
den svenska växtodlingen inom jordbruk och trädgårdsskötsel skydd
mot sjukdomar och skador, orsakade av växtparasiter. Anstaltens arbete består
huvudsakligen i att utforska skadegörarnas natur i syfte att finna och
bland växtodlarna kunna rekommendera lämpliga bekämpningsåtgärder.
Resultatet av detta arbete kan icke bli effektivt, om det icke kombineras
med ett verksamt skydd mot införsel av växtparasiter från främmande länder.

Under de senare åren har importen av vegetabiliska produkter utökats
avsevärt. Allt flera nya länder har efter hand sökt marknad för sina varor
i Sverige. För att belysa utvecklingen kan anföras att enligt 1949 års växtskyddsutredning
uppgick importen av inspektionspliktiga växter i Stockholm
år 1949 till ca 20 000 kollin. Motsvarande import uppgår f. n. till ca
53 000 kollin per år. Därmed har också riskerna för införsel av växtparasiter
ökat.

Anstalten utövar enligt gällande bestämmelser viss växtskyddskontroll i
importhamnarna. I en till jordbruksdepartementet i november 1954 inlämnad
promemoria har anstalten närmare redogjort för den nuvarande inspektionsverksamheten
och framhållit att gällande bestämmelser är starkt
föråldrade och därför bör bli föremål för översyn. Styrelsen delar denna
uppfattning och anser, att gällande bestämmelser i fråga om krav på frihet
från skadegörare i importerade varor icke synes vara till fyllest och
att en utökning av inspektionsrätten därför synes böra övervägas. Detta gäl 1

Bihctng till riksdagens protokoll 1955. iO samt. Nr 40

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr bo år 1955

ler icke blott vegetabiliska utan även animaliska produkter. En skärpning
av bestämmelserna torde dock medföra behov av ökade resurser för anstalten.

I åtskilliga andra länder tillmätes importkontrollen mycket stor betydelse
såsom åtgärd att begränsa växtparasiters skadegörelser. Det kan nämnas,
att man bl. a. i Schweiz med framgång använt sig av begasning av
växter och vissa vegetabiliska produkter såsom komplettering till inspektionen
av importvaran. Begasningen utföres i för ändamålet inrättade gaskammare,
såväl fasta som transportabla. Genom detta förfaringssätt har
man kunnat åstadkomma ett effektivt skydd mot införsel av bl. a. skadeinsekter.
I vårt land saknas emellertid såväl befogenheter som utrustning
för ett sådant tillvägagångssätt.

Såsom exempel på en farlig växtparasit har motionären särskilt anfört
mjölbaggen. Denna skadegörare har tyvärr redan fått fäste i Sverige och
anställer stora skador. Det är dock angeläget att de åtgärder, som vidtages
för att bekämpa skadegöraren inom landet, icke äventyras därigenom att
nya smittohärdar ständigt tillätes uppträda i form av från utlandet importerade,
av mjölbaggen angripna varupartier. Mjölbaggen är emellertid blott
en av de många farliga skadegörare, som kan komma in i landet med importerade
vegetabiliska produkter och spridas vidare.

Enligt styrelsens mening synes en effektiv importkontroll, förenad med
förebyggande bekämpningsåtgärder vid import av främst vegetabiliska produkter
vara av väsentlig betydelse. Åtgärder på ifrågavarande område torde
emellertid beröra icke blott anstalten utan jämväl andra myndigheter. Styrelsen
har, i likhet med anstalten, uppmärksamheten riktad på frågan om
hehovet av en effektivare importkontroll och avser att i samråd med berörda
myndigheter upptaga densamma till övervägande.

Generaltullstijrelsen, som infordrat särskilda yttranden från tulldirektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, tullkamrarna i Hälsingborg,
Landskrona, Norrköping, Strömstad, Gävle och Haparanda samt gränstullkammaren
i Karlstad, har i remissyttrande den 25 mars 1955 anfört följande.

Vissa av tullmyndigheterna har vid enstaka tillfällen uppmärksammat,
att till riket inkomna partier vegetabiliska produkter vid införseln varit mer
eller mindre svårt angripna av skadegörare. Tullverkets möjligheter att upptäcka
och förhindra införseln av skadegörare är emellertid starkt begränsade.
Importen av sådana produkter varom här är fråga sker nämligen vanligtvis
i stora partier, varför en fullständig kontroll vid införseln skulle
innebära ett synnerligen omständligt förfarande. Dessutom torde, därest
fråga är om endast en lindrigare infektering, förekomsten av skadegörare
knappast utan synnerligen ingående undersökning kunna konstateras i samband
med lossning och tulltaxering.

Beträffande införsel av potatis samt vissa fröer och levande växter in. in.
föreskrives i allmänhet såsom villkor för införseln, att importören för tullmyndigheten
företer intyg rörande vissa förhållanden om den importerade
varan. Detta system synes fungera tillfredsställande. Det kunde möjligen
vara av värde att även intyg om frihet från skadegörare företeddes vid införsel
av vegetabiliska produkter.

Emellertid kan ifrågasättas, om motionens syfte kan uppnås enbart genom
skärpning av importkontrollen av vegetabiliska produkter. I motionen
avsedda skadegörare torde nämligen kunna införas till riket även på annat
sätt än i sådana produkter. För att effektivt kunna förhindra införseln av

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40 år 1955

3

förrådsskadedjur synes därför alla hithörande spörsmål böra göras till
föremål för utredning i ett sammanhang. En sådan utredning torde, i den
män den kommer att beröra kontrollföreskrifter vid införsel av varor, böra
ske i samråd med styrelsen.

I sitt yttrande, dagtecknat den 29 mars 1955, har veterinårstyrelsen framhållit
följande.

Den befattning, som styrelsen jämlikt gällande lagstiftning har att taga
med andra till införsel i riket avsedda vegetabiliska produkter än hö och
halm från av boskapspest eller mul- och klövsjuka smittat land, hänför sig
uteslutande till det emballage, vari desamma är inneslutna.

Enligt kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 220) angående vad som skall
iakttagas vid införsel av fodermedel in. m. från utrikes ort, som förklarats
smittad av mul- och klövsjuka, skall vissa desinfektionsåtgärder vidtagas
med avseende å förut begagnade säckar, vari importerade varor av ifrågavarande
slag icke sällan är inneslutna. Styrelsen äger dock rätt att vid
införsel från visst land eller viss landsdel medge undantag från sagda således
enbart med hänsyn till faran för spridande av mul- och klövsjuka genom
emballaget meddelade bestämmelser.

I detta sammanhang kan styrelsen nämna, att utomlands gjorda erfarenheter
talar för att mul- och klövsjukevirus även kan spridas genom de
vegetabiliska produkterna såsom sådana. Fördenskull överväger styrelsen
att hemställa om bemyndigande att, där så befinnes påkallat, meddela vissa
föreskrifter i syfte att på ett fullständigare sätt än hittills kunna undanröja
faran av ett införande till riket av mul- och klövsjuka i samband med import
av vegetabiliska produkter.

Styrelsen är icke av den uppfattningen, att i sistnämnda syfte givna föreskrifter
skulle samtidigt kunna tillgodose det i motionen framförda intresset
att förhindra införsel till riket av skadegörande insekter och andra
lägre djur samt av lägre växter i samband med import av vegetabiliska
produkter. Styrelsen understryker dock vikten av att nödvändiga åtgärder
även i detta avseende vidtages men kan för sin del icke lämna någon anvisning
på det lämpligaste sättet härför.

Statens jordbruksnämnd — som tillika överlämnat införskaffade yttranden
från Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening, Svenska lantmännens
riksförbund, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening,
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, Kooperativa förbundet,
Föreningen svenska handelskvarnar, Svenska kvarnföreningen, Sveriges potatisodlares
riksförbund och Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund — har i
sitt remissyttrande, dagtecknat den 29 mars 1955, anfört följande.

Att skadeinsekter och liknande skadegörare, som inkommer i landet vid
import av skilda slag av vegetabiliska produkter, kan åsamka såväl jordbruket
och dess binäringar som importörerna och handeln i övrigt betydande
förluster och olägenheter, bestyrkes i de till nämnden inkomna ytlrandena.
Angelägenheten ur allmän synpunkt av att man i möjligaste män
söker eliminera dessa förluster och olägenheter ligger i öppen dag. Eu utredning
om de åtgärder, som lämpligen kan komma i fråga till förhindrande
av fortsatt införsel av ifrågavarande, med skadegörare infekterade produkter,
framstår därför som angelägen. Nämnden tillstyrker för sin del afl
växtskyddsanstalten erhåller i uppdrag att efter samråd med berörda organisationer
inom näringslivet företaga eu dylik utredning och till Kungl.
Maj:t inkomma med de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40 år 1955

Vid utredningen bör givetvis hänsyn tagas till de speciella förhållanden
på spannmålshandelns område, som berörts i vissa av de till nämnden avgivna
yttrandena. Enligt nämndens mening synes det vidare angeläget, alt
utredningen även uppmärksammar de problem i samband med importen av
potatis, som berörts i yttrandet från Sveriges potatisodlares riksförbund.

I sitt den 12 mars 1955 avgivna yttrande har Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, uttalat följande.

Enligt föreningen bar man inom spannmåls- och fodermedelshandeln sedan
länge haft uppmärksamheten riktad på här ifrågavarande problem och
använt olika bekämpningsmedel. Försök har bl. a." skett genom Svenska
spannmålsaktiebolagets försorg, vilka försök visar de stora svårigheter, som
föreligger att under olika förhållanden kunna uppnå effektiv utrotning av
skadedjuren. Bästa resultatet har vunnits genom gasning, vilken metod dock
i allmänhet förutsätter, att den angripna varan behandlas i tillslutet rum.
1 fråga om spannmål har även vacuumtorkning visat goda resultat. Antalet
dylika torkar i landet är dock mycket litet.

Motionären har ifrågasatt, att man genom en övervakning vid import av
vegetabiliska produkter skall söka hindra införsel av förrådsskadegörare.

Föreningen framhåller emellertid, att en sådan kontroll är svår att genomföra
bl. a. av det skälet att här åsyftade skadegörare ej endast uppträder
i vegetabiliska produkter utan även kan förekomma i de mest skilda
varuslag. Vidare hänvisar föreningen till de ekonomiska risker för importörer
av spannmål och fodermedel, som ett införande av bestämmelser om
krav på frihet från skadegörare i importvarorna skulle komma att medföra.
En lösning av detta problem synes därför enligt föreningens mening böra i
första rummet uppnås genom en internationell överenskommelse om företagande
av bekämpningsåtgärder i exportländerna.

Föreningen finner det i likhet med motionären vara av värde, att ifrågavarande
spörsmål blir föremål för en utredning, vilken emellertid icke enbart
bör ha till uppgift att undersöka möjligheterna för åstadkommande av
förebyggande åtgärder utan även söka finna lämpliga utvägar för att begränsa
här ifrågavarande skadeverkningar och hindra spridningen av de
skadegörare, som kommer in i landet/Föreningen förutsätter att vid en
sådan utredning representanter för spannmålshandeln och kvarnindustrien
blir i tillfälle deltaga.

Svenska lantmännens riksförbund, som varit företrätt i en arbetsgrupp,
vilken inom Svensk spannmålshandel förberett och utformat närmast föregående
yttrande, hänvisar i en den 14 mars 1955 dagtecknad skrift till detta
yttrande och instämmer i detsamma.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har i sitt yttrande,
dagtecknat den 12 mars 1955, anfört följande.

Den av motionären berörda företeelsen, förekomsten av skadegörande insekter
i vegetabiliska produkter, har mycket länge varit känd inom spannmåls-
och fodermedel sbranschen. I åtskilliga fall har importerade varupartier
visat sig innehålla dylika skadegörare, vilket åsamkat firmorna i
branschen olägenheter och förluster. Förutom den svartbruna mjölbaggen
är kvarnmottet och majsviveln relativt vanliga, varjämte emellanåt uppträtt
den farliga caprabaggen. Importfirmorna har själva sökt vidtaga åtgärder
för att utrota dessa skadegörare respektive förhindra vidare spridning
av desamma. Erfarenheterna har emellertid visat, att det är förenat med

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40 år 1955

5

betydande svårigheter såväl att i tid upptäcka förekomsten av skadegörande
insekter i importvarorna som att över huvud gardera sig mot förekomsten av
sådana. Förhållandena synes på senare år ha förbättrats genom de ökade
möjligheter till renhållning, som de moderna magasinen erbjuder, varjämte
genom DDT-preparaten tillgång numera finnes till värdefulla bekämpningsmedel.
För dagen är därför ifrågavarande företeelse knappast något så stort
problem, som motionären synes förutsätta. Det skulle givetvis vara av värde
om importhandeln i sina strävanden att komma till rätta med ifrågavarande
företeelser kunde erhålla ökat bistånd från den statliga växtskyddsinspektionens
sida. Tyngdpunkten i eventuella åtgärder från det allmännas
sida torde enligt föreningens mening böra läggas mera på denna sida av
saken och mindre på kontrollsidan. Föreningen har emellertid för sin del
icke något att erinra emot att det undersökes, huruvida särskilda åtgärder
är möjliga att vidtaga till förhindrande av införsel av vegetabiliska varor,
vilka innehåller dylika skadegörare. Därvid utgår föreningen dock från att
importhandeln icke för ändamålet ålägges kontroll eller kostnader, som icke
står i rimlig proportion till de värden saken gäller.

Föreningen tillstyrker således att den i motionen begärda utredningen
kommer till stånd och hemställer, att representanter för importhandeln beredes
tillfälle att medverka vid densamma. Att uppmärksamma är emellertid,
att det länge framstått som erforderligt, att växtskyddsanstalten utbygges
och ges ökade resurser att handha sina betydelsefulla uppgifter samt
att framställning nyligen gjorts från olika håll, att denna större fråga snarast
måtte göras till föremål för utredning. Då det torde kunna förutsättas,
att utredning i detta senare ämne inom en nära framtid ovillkorligen måste
komma till stånd, föreslår föreningen, att nämnda utredning jämväl får
omfatta den i motionen berörda frågan; båda frågorna torde lämpligen böra
behandlas i sammanhang med varandra. Vid sagda utredning torde även
böra till behandling upptagas frågan, i vad mån förutsättningar finnes att
på det internationella planet få till stånd åtgärder på området.

I yttrande den 14 mars 1955 har Föreningen Sveriges spannmåtsintressenter
framhållit följande.

Föreningen delar motionärens synpunkter beträffande önskvärdheten av
att import av vegetabiliska produkter såvitt möjligt befrias från insektsskadegörare.
Genomförandet av praktiska åtgärder med sådant syfte torde
dock enligt föreningens uppfattning under nu föreliggande förhållanden
vara förenat med nära nog oöverkomliga svårigheter.

Förrådsinsekter såsom or, kornvivel, risvivel, plattbaggar etc. torde i
större eller mindre grad förekomma icke blott inom lagerlokaler i vårt land,
utan förhållandena härutinnan torde vara enahanda så gott som världen
runt. Även om av levande insekter starkt infekterade varor förhindras att
komma in i landet i samband med importen av här ifrågakommande artiklar,
lär det svårligen kunna undvikas att importvaror behäftas med ägg, som
sedermera utvecklar insekter.

Härtill kommer alt exportländerna alltmer övergår till ett försäljningssystem,
grundat på i exporthamnen inlastad vara, vilken icke kan underkännas
eller avvisas av mottagaren, då den anländer till importorten. Även om
certifikat utfärdas å den inlastade varan, utvisande att varan icke är bemängd
med t. ex. baggar, kan den vid framkomsten till bestämmelseplatsen
likväl uppvisa sådana på grund av insektsinfeklion under transporten.

I regel sker dessa leveranser på hasis av internationella avtal, vilka allmänt
tillämpas som grundval för marknadsmässiga förbindelser. Alt bär -

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr kO år 1955

vid påfordra särföreskrifter eller undantagsvillkor för Sveriges vidkommande
i fråga om insektsskadegörare är knappast uttryck för ett realistiskt betraktelsesätt,
särskilt som vårt land ur världsmarknadssynpunkt är av alltför
ringa betydelse. Att å andra sidan avvisa en leverans under hänvisning
till ett inspektionsutlåtande eller myndighets beslut om lossningsförbud till
följd av förekomsten av skadeinsekter torde i sina verkningar leda till att
importen stoppas.

Härav framgår att frågan om insektsskadegörare är ett internationellt
problem, som knappast kan lösas av ett enskilt land. En lösning torde förutsätta
internationella överväganden. Spörsmålet torde enligt förbundets
uppfattning lämpligen böra prövas av den europeiska samarbetsorganisationen
(OEEC) eller av den internationella födoämnes- och livsmedelsorganisationen
(FAO).

Bekämpningen av insektsskadegörare erbjuder utan tvivel viktiga uppgifter
för forskningen. Det gäller att finna medel, som kan motverka eller neutralisera
insektsskador och skapa hållbara skyddsgarantier mot insektsexpansioner
inom lagerlokalerna.

Förbundet anser sig för sin del icke vara berett att intaga en definitiv
ståndpunkt till utrednings- och inspektionskravet.

Kooperativa förbundet har i sitt den 17 mars 1955 avgivna yttrande anfört
följande.

Det måste anses som en angelägen uppgift att med alla till buds stående
medel hindra spridning av insekter och andra lägre djur, som förorsakar
skadegörelse på lagrade vegetabiliska produkter och därav beredda livsmedel
och då framför allt förhindra en import av dessa djur. Det är säkerligen
stora värden, vilka varje år går förlorade för det svenska folkhushållet genom
de skador, som dessa förrådsskadedjur orsakar. Därtill åsamkas handel
och industri stora kostnader att i förebyggande syfte genom gasning och
annan desinfektion söka förhindra spridning av sådana parasiter. Med tanke
på dessa kostnader och ur hygienisk synpunkt är det uppenbart, att alla åtgärder,
som kan vidtagas för att hindra dessa skadedjur att komma in i landet,
förtjänar allt stöd.

Vid utredning av de olika åtgärder, som bör vidtagas, har man bl. a. att taga
hänsyn till vilka förutsättningar som finnes att inom internationell handel i
kontrakt och andra köpeavtal gentemot säljare och avlastare föreskriva, att
spannmål och fodervaror är absolut fria från omskrivna skadedjur. Ifrågavarande
klausul måste även i någon form tillämpas i fraktavtal och sådana
handlingar, som rör transport på land och i sjöfart. Det förekommer också
ofta att oceangående fartyg på väg till vårt land fraktar varor till mellanliggande
länder. Risk för infektion av skadedjur finnes under dessa transporter.
Det är av allt att döma ovisst, om man även med besiktningscertifikat
i alla världshamnar kan i partier upp till 10 000 ton få en garanti för att
det i emballage och varor icke får finnas någon enda av dessa vanligt förekommande
parasiter.

Det är många faktorer, som bör utredas, innan någon ställning kan tagas
till vilka förebyggande åtgärder, som kan och bör vidtagas vid köp i ursprungslandet,
inlastning, transporter och kontroll här i landet vid landtagning,
transport och lagring.

Förbundet biträder med hänvisning till det nyss anförda den väckta motionen
med det tillägget att i utredningen bör deltaga icke endast växtskyddsanstalten
utan även representanter för handeln med spannmål och fodermedel
samt kvarnarna.

Jordbruksutskottets utlåtande nr AO år 1055

7

Föreningen Svenska handelskvarnar har begränsat sitt den 14 mars 1955
avgivna yttrande till att endast gälla kvarnspannmål, således import av vete,
råg och grynhavre, och därvid uttalat följande.

Föreningen erinrar om att inköpen av främmande spannmål verkställes
på grundval av inom den internationella handeln gällande kontraktsbestämmelser,
avseende spannmål av olika typ, kvalitet och leveransvillkor. Kvaliteten
från vissa länder bestämmes av indelningen i kvalitetsklasser. Från
andra länder måste man köpa fair average quality, alltså god genomsnittskvalitet.

Ett enskilt land kan i dessa sammanhang icke rimligen uppställa anspråk
på särbestämmelser med hänsyn till insektsrisken vid varans ankomst till
importhamnen, ej heller begära att den internationella handeln skall uppfylla
vissa specialfordringar beträffande insektsskydd för det enstaka landets
räkning. Att företaga inköpen på annat sätt än de internationella handelsvillkoren
föreskriver kan åtminstone för närvarande ej ske.

Den moderna kvarnindustrien i Sverige torde dessutom erbjuda betryggande
garantier mot införsel av skadeinsekter med egentliga spridnings- och förökningsmöjligheter
inom vårt land. Importen försiggår ju i huvudsak till
de större kvarnarna i besittning av mekaniska lossningsanordningar och
maskinell rensningsutrustning. Likaså underkastas spannmålen tvättning
och annan behandling, som torde medföra, att de påtalade riskerna för insektsskador
väsentligen elimineras.

En kontroll av importen av kvarnspannmål måste för att kunna tillförsäkras
ett objektivt värde förbindas med befogenheten för kontrollant eller
kontrollorgan att förbjuda lossning av last med förekomst av skadegörare.
Därigenom kan en importör tillfogas orimliga förluster, frånsett att själva
kontrollåtagandet kan skapa brydsamma komplikationer. Om kontrollant
eller kontrollorgan nödgas medgiva importen och begränsa kraven till eu
omsorgsfull rensning av den importerade varan, har ingenting vunnits genom
inspektionen, eftersom rensnings- och behandlingsproceduren, som nyss
anförts, genomföres även vid frånvaro av sådan kontroll.

Förbundet har emellertid ingenting att erinra mot att den föreslagna utredningen
verkställes, varvid styrelsen förutsätter alt utredningskommittén
sammansättes under hänsynstagande till olika intresseinriktningar.

I sitt yttrande, dagtecknat den 18 mars 1955, har Svenska kvarnföreningen
endast uttalat det önskemålet, att växtskyddsanstalten vid den föreslagna
utredningen anlitar kvarnteknisk expertis. Föreningen har vidare förklarat
sig beredd att på anmodan lämna lämpliga anvisningar.

Sveriges potatisodlares riksförbund har i sitt den 17 mars 1955 dagtecknade
yttrande framhållit följande.

Växtskyddsanstaltens befogenheter rörande potatisimporten regleras av
ett flertal kungörelser från åren 1927, 1929 och 1936. 1 de äldre av dessa
kungörelser ålägges vissa befogenheter »statens potatisinspektion», vilken
numera upphört. Enligt vad förbundet erfarit synes man inom anstalten vara
tveksam huruvida dessa befogenheter numera överförts på anstalten. I varje
fall torde den kontroll över importpotatis, som utövats under sista tiden, i
huvudsak endast ha skett genom granskning av i exportländerna utfärdade
sundhetsintyg över potatisen.

Vad beträffar spörsmålet om vilka länder, som enligt kungörelserna kan
komma i fråga som exportörer till Sverige, har anstalten beviljat dispenser

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40 år 1955

i ganska stor utsträckning, givetvis med uppställande av särskilda villkor,
som ur växtskyddssynpunkt anses betryggande.

De sjukdomar, som enligt nuvarande förordningar kan föranleda inskränkningar
av importen, är potatiskräfta, potatisål och potatismal samt
koloradoskalbaggen. Andra potatissjukdomar kan däremot icke föranleda
inskränkningar i importen, därest sundhetscertifikat för partierna godkännes
av anstalten.

Utan tvekan synes nu gällande förordningar vara otillräckliga och måhända
även otidsenliga och lämnar icke fullt betryggande garantier mot att genom
eventuell import potatissjukdomar kan införas i landet till skada för
det svenska jordbruket. En översyn av gällande bestämmelser på området
är därför i hög grad befogad.

Förbundet tillstyrker därför motionen. Därvid förutsätter förbundet, att
utredningens uppdrag jämväl kommer att omfatta de speciella frågor, som
uppkommer i samband med import av potatis.

Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund har i yttrande, avgivet den 14 mars
1955, anfört följande.

Förbundet erinrar om de betydande förluster, som sjukdomar och skadedjur
kan åstadkomma — och har åstadkommit — för den svenska fruktodlingen.
Hit hör sålunda rönnbärsmal, skorv, fruktmögel, frostfjäril, mal- och
vecklar fjärilar, bladlöss, bladloppor, spinn, gloesporium-röta m. in. Tidigare
kunde angrepp av här angivna slag vara totalförödande. Numera kan
man dock som regel genom besprutningar skydda frukten mot dessa skadeverkningar.
Bland de sjukdomar för vilka man ännu icke lyckats lösa växtskyddsproblemet
hör Gloesporium-rötan, som angriper frukten under lagringen
och begränsar möjligheterna till ekonomisk långtidslagring av svensk
frukt.

Den yrkesmässiga fruktodlingen omfattar f. n. ca 6 000 ha med ett totalt
produktionsvärde av ca 100 miljoner kronor per år. De ekonomiska verkningarna
av sjukdoms- och skadedjursangrepp kommer därför även totalt
sett att bli betydande. I de flesta fall är det väl icke möjligt att ange, på vilket
sätt sjukdomar eller skadedjur inkommit i landet. I en råd fali bär man
dock klara belägg för att införandet skett i samband med import av vegetabiliska
produkter. Här skall endast erinras om några skadedjur, som under
senare tid tillförts vår fauna av skadedjur inom fruktodlingen, nämligen
bladlusen och körsbärsflugan. Bladlusen, som härstammar från Nordamerika,
anses vara äppelträdens farligaste skadedjur till följd av de ödeläggande
angrepp, som dessa djur åstadkommer. Körsbärsflugan angriper körsbär och
bigarråer, och angreppen är stundom så intensiva, att det inträffar att hälften
av bären innehåller larver och är odugliga till konsumtion. Körsbärsflugan
har införts till vårt land med importerade bigarråer från Mellan- och Sydeuropa.
Ett annat skadedjur, som påträffats här i landet men ännu ej vunnit
fäste, är San José-sköldlusen, som svårt angriper flertalet fruktträd och
bärbuskar. Även detta skadedjur synes vinna spridning icke blott genom
import av levande växter utan även genom införsel av färsk frukt.

Mot bakgrunden av vad här sagts finner förbundet i likhet med motionären
synnerligen angeläget, att en tillfredsställande inspektion vid import av
vegetabiliska produkter kan komma till stånd för förhindrande av att växtsjukdomar
och skadedjur på detta sätt införes i landet. Förbundet instämmer
därför helt i motionärens yrkande angående en allmän översyn av bestämmelserna
på detta område.

Statens växtskyddsanstalt har i sitt den 11 februari 1955 dagtecknade yttrande
framhållit följande.

Jordbruksutskottets utlåtande nr AO år 1955

9

Växtskyddsanstalten har liksom den tidigare zoologiska avdelningen i den
förutvarande centralanstalten för jordbruksförsök ständigt haft sin uppmärksamhet
riktad på det förhållandet att importerade livsmedel och fodervaror
av vegetabiliskt ursprung mycket ofta är angripna av skadedjur, som
i vissa fall med stor lätthet kan spridas här. Anstalten har dock icke någon
möjlighet att med sina nuvarande resurser effektivt hindra införseln av sådana
skadegörare, utan har måst inskränka sig till att undersöka möjligheterna
att bekämpa dessa skadegörare inom landet och att lämna allmänheten
råd och upplysningar om hur bekämpningen bör utföras. Vad anstalten
hittills uträttat i detta avseende i samarbete med hälsovårds- och andra
berörda myndigheter har utan tvivel varit till stort gagn för landet.

Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att åtskilliga av dessa
skadegörare i stor utsträckning även angriper produkter av animaliskt ursprung
och därför mycket lätt införes och sprides även med sådana produkter.
Många av de skadegörare, som förekommer i importvarorna, är emellertid
redan så allmänna överallt i landet, att de måste anses fullständigt
införlivade med vår fauna. Att numera åstadkomma deras fullständiga utrotande
inom landet ligger därför utom möjligheternas gräns.

Den av motionären särskilt omnämnda svartbruna mjölbaggen (Tribolium
destructor) har enligt trovärdiga uppgifter inkommit till landet under förra
hälften av 1930-talet med importerat frö, avsett till foder åt burfåglar, d. v. s.
med varor, som helt undandrar sig anstaltens kontroll. Svartbruna mjölbaggen,
som är en ytterst polyfag art och som även kan angripa skinn- och pälsvaror,
spred sig under krigsåren med stor hastighet över stora delar av landet,
ej minst på grund av den vitt utbredda hamstringen, särskilt av mjöl,
gryn och liknande produkter. Den skarpa, om karbol erinrande lukt, som
de fullbildade skalbaggarna meddelar åt de angripna produkterna, föranledde
— enligt vad anstalten med säkerhet kunnat konstatera — att stora
mängder livsmedel i onödan bortkastades och förstördes, trots att det i
många fall hade varit ganska lätt att genom kokning eller upphettning befria
sådana produkter som t. ex. havregryn och liknande från all lukt. Tyvärr
var det dock ej alltid den egendomliga lukten, som föranledde varornas
bortkastande. Ofta ansågs blotta förekomsten av skadedjuren vara skäl nog
därtill. Motionärens jämförelse mellan svartbruna mjölbaggen och vägglusen
torde emellertid innebära en viss överdrift, enär mjölbaggen aldrig på minsta
sätt angriper människan och ej heller, så vitt bekant, har någon som helst
betydelse som smittospridare.

Nu har det dessbättre visat sig att svartbruna mjölbaggen med stor framgång
kunnat bekämpas i de fall då fröfirmor, kvarnar och liknande förelag,
sedan de uppmärksammats på sin roll som ofrivilliga distributörer av detta
skadedjur, på allvar tagit itu med dess bekämpning. Den upplysningsverksamhet,
som anstalten bedrivit — ej sällan med värdefullt bistånd av hälsovårdsmyndigheterna
— har otvivelaktigt redan uträttat mycket gott. En intensifierad
upplysningskampanj torde helt säkert kunna leda till ytterligare
förbättringar av den nuvarande situationen.

Eu stadigvarande förbättring torde emellertid ej kunna nås, såvida icke
lämpliga åtgärder vidtages för att hindra mjölbaggens upprepade införande i
landet. Det är visserligen ingalunda säkert men dock icke uteslutet, att den
mer än en gång under de senaste årtiondena införts med vegetabiliska produkter.
Svarlhruna mjölbaggen är dock icke det enda skadedjur, vars införsel
synes böra förhindras. Andra sådana skadedjur är exempelvis australiska
tjuvbaggen (Ptinus taclus) och kvarnmottet (Ephestia kiihniella) och
möjligen även andra, vilka anstalten dock på grund av den korta lid, som
2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 10 samt. Nr 40

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40 år 1955

tillmätts för avgivande av detta yttrande, icke anser sig kunna närmare ange.
Vad särskilt kvarnmottet beträffar har det ofta visat sig, att utförda och
i och för sig framgångsrika men dyrbara bekämpningar gjorts om intet
därigenom att skadedjuret på nytt införts från utlandet eller spritts från
andra smittohärdar i landet.

En övervakning och kontroll av importen av vegetabiliska produkter vore
otvivelaktigt önskvärd ur många synpunkter, men möjligheterna att åstadkomma
en sådan kontroll synes f. n. vara mycket små. På grund av att en
del av här åsyftade skadegörare även medföljer animalieprodukter, torde
kontrollen för att bli fullt effektiv även böra omfatta sådana ävensom
vissa emballage och förpackningsmaterial. En sådan kontroll faller
f. n. helt utanför anstaltens verksamhetsområde. De trenne växtinspektörer,
som är i anstaltens tjänst — i Stockholm, Göteborg och Malmö —
kan för övrigt icke belastas med ytterligare inspektionsåligganden. Redan
långt innan inspektionsbefattningarna inrättades var växtimporten av sådan
omfattning att inspektionerna måste inskränkas till enbart stickprovsmässiga
undersökningar. De framställningar om inspektionsverksamhetens förstärkande
och effektivisering, som vid olika tillfällen framförts från skilda
håll, har icke föranlett några åtgärder.

Det är tänkbart att bestämmelser, innebärande att importerade produkter
av vegetabiliskt eller animaliskt ursprung skall åtföljas av certifikat om produkternas
frihet från farliga skadegörare, skulle kunna ha i någon mån välgörande
effekt. Sådana certifikat måste dock granskas och godkännas innan
produkterna får införas i landet. Då uppkommer spörsmålet vilken eller
vilka myndigheter, som skall verkställa denna granskning, särskilt i fråga
om certifikat för produkter av icke vegetabiliskt ursprung.

I detta samband torde böra erinras om att European Plant Protection Organisation
(EPPO) på sitt program upptagit förhindrandet av förrådsskadedjurens
spridning och fördenskull rekommenderar en internationell överenskommelse
om bekämpningsåtgärder mot sådana skadedjur redan i exportlandet.

Anstalten framhåller vidare, att blott och bart en importkontroll icke
torde vara till fyllest utan torde böra kompletteras med åtgärder till förhindrande
av skadegörarnas spridning inom landet, när de, som i många fall
redan skett, en gång råkat införas här.

Motionärens hemställan är otvivelaktigt värd all uppmärksamhet. Men
av vad som här anförts framgår, att den i motionen upptagna frågan dels
berör flera myndigheter än anstalten, dels ock svårligen låter sig lösryckas
ur sitt sammanhang med övriga inspektionsfrågor på växtskyddets område.
Därför torde en utredning i frågan icke böra uppdragas åt anstalten enbart
utan jämväl åt lantbruksstyrelsen samt hälsovårds- och tullmyndigheter
ävensom åt representanter för spannmålshandeln, kvarnindustrien och andra
berörda näringar. Behovet av en allmän översyn av gällande importbestämmelser
samt en förbättring av inspektionsavdelningens arbetsmöjligheter
har för övrigt redan, om ock i mycket kortfattad form, framhållits i en
promemoria, som den 1 november 1954 insänts till chefen för jordbruksdepartementet.

I yttrande, dagtecknat den 29 mars 1955, har statens institut för folkhälsan
anfört följande.

De skador, som produkter av vegetabiliskt ursprung och särskilt vegetabiliska
livsmedel utsättes för genom levande skadegörare av olika slag, medför
årligen stora ekonomiska förluster. Inom landet vidtagna åtgärder för

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40 år 1955

11

att bekämpa dylika skadegörare torde i stor utsträckning bli illusoriska, om
man icke samtidigt effektivt hindrar eller åtminstone avsevärt försvårar för
dylika skadegörare att inkomma i landet. Risken för att i vårt land tidigare
lielt okända skadegörare kan införas och snabbt nå stor spridning är betydande.
Som exempel härpå nämner motionären den svartbruna mjölbaggen
(Tribolium destructor), som år 1934 för första gången iakttogs i Sverige, sedan
den året förut beskrivits som ny för vetenskapen. Redan år 1935 anträffades
den t. ex. i Stockholm allmänt i butikernas och hushållens livsmedelsförråd.
Ett annat liknande exempel är körsbärsflugan (Rhagoletis cerasi),
som i början av 1930-talet också var helt okänd i vårt land. Flugan infördes
genom import av starkt infekterade bigarråer från Tjeckoslovakien och Italien
och synes nu vara ganska allmänt spridd i våra körsbärsodlingar.

Bland förebyggande åtgärder för att bekämpa skadegörarna vore enligt
institutets uppfattning en importkontroll av stort värde. I syfte att minska
risken för införsel av speciellt farliga skadegörare finnes redan nu bestämmelser,
vilka har varit av stor betydelse. Sålunda har vid flera tillfällen
allvarliga tillbud till införsel av koloradoskalbaggen härigenom kunnat stoppas.
Behovet av allmängiltiga bestämmelser om en sådan importkontroll synes
emellertid vara stort, och institutet tillstyrker därför motionärens hemställan
om utredning i ärendet. I de förslag till kontrollbestämmelser, som
genom en utredning kan komma att föreslås, bör härvid om möjligt nu gällande
specialbestämmelser rörande olika skadegörare inarbetas. Motionärens
förslag att utredningen skulle uppdragas åt växtskyddsanstalten kan institutet
ej biträda. Frågan är nämligen av så stor betydelse ur andra än rena
växtskyddssynpunkter, exempelvis med hänsyn till födoämneshygien och
handel, att representanter även för dessa intressen bör lämnas tillfälle medverka
vid utredningen.

Rörande kontrollens organisation anser institutet, att denna kan utbyggas
med den inspektionsavdelning som stomme, som anstalten redan nu äger
för utförande av nyssnämnda särskilda importkontrolluppgifter.

Sveriges lantbruksförbund har slutligen i yttrande den 16 mars 1955 anfört
följande.

I motionen erinras om att växtskyddsanstalten som en av sina viktigare
uppgifter har att »göra undersökningar och utredningar angående sådan
skadegörelse på lagrade vegetabiliska produkter och därav beredda livsmedel,
som förorsakas av insekter och andra lägre djur samt av lägre växter,
ävensom angående medlen att förekomma och hejda dylik skadegörelse».
Enligt motionärens uppfattning måste åtskilliga åtgärder i kampen mot förrådsskadegörarna
liksom åtgärder mot andra parasiter och sjukdomar vara
av förebyggande natur. Han bedömer därför såsom en mycket viktig åtgärd,
att spridning av dessa skadegörare och då framför allt en import av dem
förhindras med alla till bnds stående medel. Med hänvisning till nu gällande
särskilda bestämmelser rörande införsel av levande växter och växtdelar, väsentligen
sådana, vilka kan tänkas bli föremål för fortsatt odling i vårt land,
och under åberopande av motionärens nyssnämnda mening om riskerna beträffande
införsel till landet av farliga förrådsskadegörare föreslår motionänären
utredning i ärendet.

I likhet med motionären finner förbundet denna fråga mycket viktig. Förbundet
anser sig därför böra tillstyrka, att en utredning kommer till stånd.
Vid eu utredning synes kontakt böra tagas med den internationella organisationen
Furopean Plant Protection Organisation (FPPO), som på sitt arbetsprogram
har bl. a. en internationell kontroll på ifrågavarande område.

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr W år 1955

EPPO:s principiella ståndpunkt är, att denna kontroll bör ske icke i importlandet
utan i exportlandet, där den lättare kan genomföras. Förbundet framhåller
även att, därest växtskyddsanstalten skulle få svara jämväl för nu
ifrågavarande verksamhet, det torde vara nödvändigt med en utökning av
anstaltens personal. Enligt vad förbundet under hand inhämtat, kan nämligen
anstalten med nuvarande personalresurser icke påtaga sig en ny uppgift
av förevarande art.

Utskottet. I motionen I: 37 framhålles, att bekämpningen av förrådsskadegörare
icke kan bli effektiv, om den icke kombineras med ett verksamt
skydd mot att växtparasiter införes från främmande länder. För detta ändamål
finnes f. n. bestämmelser utfärdade angående krav på frihet från skadegörare
i importerade varor, varjämte statens växtskyddsanstalt genom sina
växtinspektörer i några större importhamnar utövar viss kontroll av bestämmelsernas
efterlevnad. Enligt motionären synes emellertid nuvarande
bestämmelser på området icke vara till fyllest. Bl. a. saknas föreskrifter om
kontroll i samband med införsel av vegetabiliska produkter. Motionären
hemställer därför, att åt växtskyddsanstalten skall uppdragas att företaga
utredning och inkomma med förslag angående sådana föreskrifter.

Med anledning av motionärens framställning vill utskottet vitsorda, att
en effektiv importkontroll, förenad med förebyggande bekämpningsåtgärder
vid import av främst vegetabiliska produkter, uppenbarligen är av väsentlig
betydelse. Av utredningen i ärendet framgår emellertid, att lantbruksstyrelsen
ävensom anstalten redan ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet.
Vid särskild föredragning inför utskottet har härutinnan upplysts, att styrelsen
i samråd med anstalten påbörjat en utredning i ämnet under innevarande
höst samt att det förslag, vartill utredningen kan föranleda, kommer
att avlämnas till Kungl. Maj :t under år 1956. Motionens syfte torde härmed
vara nått. Vid sådant förhållande hemställer utskottet,

att motionen I: 37 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 6 december 1955

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Anderberg, Nord*, Jon Jonsson*,
Bertil Andersson, Hansson, Eskilsson*, Mossberger och Franzén; samt

från andra kammaren: herrar Gustafson i Dädesjö*, Hseggblom, Antby,
Jonsson i Strömsund och Pettersson i Dahl*, fru Eriksson i Hallstahammar,
herr Ahlsten, fru Lindskog och herr Nilsson i Lönsboda*.

* Ej närvarande vid justeringen.

551563. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag