Kungl. Maj.ts proposition nr 217

1

Nr 217

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statstjänstemannens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den
allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande m. m.;
given Stockholms slott den 8 oktober 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till statens grundlöneförordning,

dels godkänna härvid fogade förslag till

1) kungörelse om ändrad Igdelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 416),

2) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417),

3) kungörelse om ändrad Igdelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418),

4) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr
419),

5) kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420),

6) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421),

7) kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422) samt

8) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

John Lingman

1 Dihang till riksdagens protokoll /95/f. 1 samt. Nr 217

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till samordning mellan å ena sidan
de sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, som i de statliga avlöningsreglementena
tillerkännes statstjänstemännen och med dem jämställda befattningshavare
i statsunderstödd verksamhet, och å andra sidan de motsvarande
förmåner, som utgår på grund av den allmänna sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen,
moderskapshjälpen och den allmänna läkemedelsrabatter
ingen. Förslagen, som grundar sig på överenskommelser med statstjänstemännens
huvudorganisationer, innebär, att ifrågavarande tjänstemän skall,
förutom vad som tillkommer dem på grund av sjukförsäkringen m. m., erhålla
sådana sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, att de nuvarande förmånernas
reella värde i princip bibehålies oförändrat. Därjämte skall enligt förslaget
utgå kompensation för avgifterna till sjukförsäkringen.

Vidare förordas i propositionen i anslutning till nämnda överenskommelser,
att en viss del av de nu utgående tilläggen å lönerna inarbetas i grundlönerna.
I anledning härav framlägges i propositionen förslag till statens
grundlöneförordning, avsedd att ersätta statens löneplansförordning. Även
härav betingade ändringar i gällande pensionsreglementen underställes riksdagen
genom propositionen.

Såväl förslaget till statens grundlöneförordning som omläggningen av
sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna föranleder ändringar i gällande avlöningsreglementen.
Förslag till sådana ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
har bifogats propositionen.

Förslag

till

statens grundlöneförordning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Tillämpningsområde

De löneplaner med tillhörande lönetabeller, som innehållas i denna förordning,
skola tillämpas i den utsträckning, som angives i avlöningsreglementen
utfärdade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

3

2 §■

Löneplaner

Löneplan nr 1

Löne-

klass,

nr

Ortsgrupp

Löne-

klass,

nr

Ortsgrupp

2

3

4

5

2

3

4

5

Årslön, kronor

Årslön, kronor

1

3

972

4152

4 320

4

512

21

10

092

10

536

10

992

11

448

2

4

080

4 272

4 464

4

656

22

10

692

11

160

11

652

12

132

3

4

260

4 452

4 644

4

836

23

11

304

11

808

12

336

12

840

4

4

440

4 644

4 848

5

064

24

11

952

12

492

13

032

13

572

5

4

680

4 884

5 088

5

316

25

12

696

13

236

13

776

14

316

6

4

944

5172

5 400

5

616

26

13

464

14

004

14

532

15

072

7

5

232

5 472

5 712

5

952

27

14

268

14

808

15

348

15 888

8

5

520

5 772

6 036

6

288

28

15

072

15

612

16

152

16

692

9

5

844

6108

6 372

6

636

29

15

900

16

440

16

980

17

520

10

6

180

6 468

6 732

7

020

30

16

728

17

268

17

796

18

336

11

6

492

6 804

7 092

7

392

31

17

496

18

036

18

576

19

116

12

6

816

7116

7 440

7

740

32

18

276

18

816

19

356

19

896

13

7

116

7 440

7 776

8

088

33

18

936

19

476

20

016

20

556

14

7

416

7 752

8 088

8

424

34

19

608

20

148

20

688

21

228

15

7

728

8 076

8424

8

772

35

20

268

20

808

21

348

21

888

16

8

028

8 388

8 760

9

120

36

20

940

21

480

22

020

22

548

17

8

364

8 724

9108

9

480

37

21

600

22

140

22

680

23

220

18

8

688

9 072

9 468

9

864

38

22

272

22

812

23

340

23

880

19

9

084

9 504

9 912

10

320

39

22

932

23

472

24

012

24

552

20

9

516

9 948

10 368

10

800

40

23

604

24

132

24

672

25

212

Löneplan nr 2

Löne-

klass,

nr

Årslön,

kronor

Löne-

klass,

nr

Årslön,

kronor

Löne-

klass,

nr

Årslön,

kronor

1

15 900

9

22 236

17

30 504

2

16 692

10

23 028

18

31704

3

17 484

11

23 820

19

32 904

4

18 276

12

24 612

20

34 104

5

19 068

13

25 704

21

35 304

6

19 860

14

26 904

22

37 704

7

20 652

15

28 104

23

40104

8

21 444

16

29 304

24

44 004

25

50 604

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Löneplan nr 3

Löne-

klass,

Lönegrupp

nr

I

It

III

IV

V

Årslön, kronor

i

14136

15 864

17 592

19 320

21048

2

14 952

16 680

18 4U8

20 124

21852

3

15 756

17 484

19 212

20 940

22 668

4

16 560

18 2ö8

20 016

21744

23 472

Löneplan nr 4

Löne-

Lönegrupp

klass,

nr

I

II

III

IV

V

Årslön, kronor

i

9 408

10 440

11460

12 492

13 524

2

9 804

10 "*36

11856

12 888

13 920

3

10 272

11304

12 336

13 368

14 400

4

10 836

11856

12 888

13 920

14 952

Löneplan nr 5

Löne-

Avdelning

klass,

nr

A

B

Ortsgrupp

2

3

4

5

Årslön, kronor

i

2 232

2 964

3192

3 420

3 636

2

2 472

3 204

3 432

3 660

3876

3

2 712

3 444

3 672

3 900

4116

4

2 952

3 6«4

3 912

4128

4 356

5

3192

3 924

4152

4 368

4 596

6

3 516

4 248

4 464

4 692

4 920

7

3 828

4 560

4 788

5016

5 232

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

5

3 §•

Grundlönetabeller

Tabell till löneplan nr 1, ortsgrupp 2

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i

kalendermånad om

A-avdrag
för dag,
kronor

Övertidsersättning
för timme vid
arbete å

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

enkel

övertid,

kronor

kvalificerad

Övertid,

kronor

1

331

11,85

11,45

11,05

10,70

1,25

2,35

3,45

2

340

12,15

11,75

11,35

10,95

1,35

2,40

3,60

3

355

12,70

12,25

11,85

11,45

1,45

2,45

3,70

4

370

13,25

12,80

12,30

11,90

1,60

2,60

3,85

5

390

13,90

13,45

13,00

12,60

1,75

2,75

4,15

6

412

14,70

14,20

13,75

13,30

1,95

2,85

4,30

7

436

15,55

15,00

14,55

14,10

2,15

3,05

4,60

8

460

16,10

15,90

15,35

14,85

2,35

3,20

4,85

9

487

17,35

16,75

16,25

15,70

2,55

3,40

5,10

10

515

18,35

17,75

17,15

16,65

2,75

3,60

5,40

11

541

19,35

18,70

18,00

17,50

2,95

3,80

5,65

12

568

20,30

19,55

18,95

18,30

3,10

4,00

6,00

13

593

21,20

20,50

19,75

19,15

3,35

4,10

6,25

14

618

22,05

21,35

20,60

19,95

3,50

4,30

6,50

15

644

23,00

22,20

21,50

20,75

3,75

4,50

6,80

16

669

23,90

23,05

22,30

21,60

3,90

4,65

7,05

17

697

24,90

24,00

23,20

22,50

4,15

4,85

7,30

18

724

25,85

25,00

24,10

23,40

4,30

5,05

7,55

19

757

27,00

26,10

25,25

24,45

4,50

5,30

7,95

20

793

28,30

27,35

26,45

25,55

4,80

5,60

8,30

21

841

30,00

29,05

28,05

27,10

5,10

5,90

8,85

22

891

31,80

30,75

29,70

28,75

5,45

6,25

9,35

23

942

33,65

32,50

31,40

30,40

5,75

6,55

9,90

24

996

35,55

34,35

33,25

32,15

6,10

6,95

10,50

25

1058

37,80

36,45

35,25

34,15

6,50

7,45

11,15

26

1122

40,05

38,65

37,40

36,20

6,90

27

1189

42,50

41,00

39,65

38,35

7,35

28

1 256

44,85

43,30

41,85

40,55

7,80

29

1325

47,30

45.70

44,20

42,75

8,40

30

1394

49,75

48,10

46,45

45,00

9,35

31

1458

52,05

50,25

48,60

47,00

10,20

32

1 523

54,35

52,50

50,80

49,15

11,05

33

1578

56,35

54,40

52,65

50,90

11,85

34

1 634

58,35

56,35

54,50

52,70

12,65

35

1689

60,30

58,25

56,35

54,45

13,45

36

1 745

62,30

60,15

58,20

56,30

14,15

37

1800

64,25

62,10

60,05

58,05

14,90

38

1856

66,25

64,00

61.90

59,90

15,65

39

1911

68,20

65,90

63,70

61,65

16,35

40

1967

70,20

67,85

65,60

63,50

17,05

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Tabell till löneplan nr 1, ortsgrupp 3

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i

kalendermånad om

A-avdrag
lör dag,
kronor

Övertidsersättning
för timme vid
arbete å

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

enkel

övertid,

kronor

kvalificerad

övertid,

kronor

1

346

12,40

11,90

11,50

11,20

1,35

2,40

3,65

2

356

12,70

12,30

11,90

11,50

1,40

2,50

3,70

3

371

13,25

12,75

12,35

11,95

1,55

2,60

3,90

4

387

13,85

13,35

12,90

12,50

1,65

2,70

4,05

5

407

14,55

14,05

13,55

13,10

1,85

2,85

4,25

6

431

15,35

14,85

14,35

13,90

2,05

3,00

4,50

7

458

16,30

15,75

15,20

14,70

2,25

3,20

4,80

8

481

17,20

16,60

16,00

15,55

2,45

3,40

5,05

9

509

18,20

17,55

16,95

16,40

2,65

3,60

5,30

10

539

19,25

18,55

17,95

17,35

2,85

3,80

5,65

11

567

20,25

19,55

18,90

18,30

3,05

4,00

5,95

12

593

2L,20

20,50

19,75

19,15

3,25

4,10

6,25

13

620

22,15

21,35

20,70

20,05

3,45

4,30

6,50

14

646

23,05

22,25

21,55

20,85

3,65

4,50

6,80

15

673

24,00

23,20

22,40

21,70

3,85

4,70

7,05

16

699

25,00

24,10

23,35

22,50

4,05

4,90

7,30

17

727

26,00

25,05

24,25

23,45

4,25

5,10

7,65

18

756

26,95

26,05

25,15

24,40

4,45

5,30

7,90

19

792

28,30

27,30

26,40

25,60

4,70

5,50

8,30

20

829

29,65

28,55

27,65

26,75

5,00

5,80

8,70

21

878

31,85

30,30

29,30

28,30

5,30

6,15

9,25

22

930

33,25

32,05

31,00

30,00

5,65

6,50

9,75

23

984

35,15

33,95

32,85

31,75

5,95

6,90

10,35

24

1041

37,20

35,85

34,70

33,55

6,35

7,30

10,95

25

1103

39,40

38,05

36,80

35,60

6,75

7,70

11,60

26

1167

41,70

40,25

38,90

37,65

7,15

27

1234

44,05

42,55

41,15

39,85

7,65

28

1301

46,45

44,85

43,40

42,00

8,15

29

1370

48,95

47,25

45,65

44,20

8,75

30

1439

51,40

49,60

47,95

46,45

9,60

31

1503

53,70

51,85

50,15

48,45

10,50

32

1568

56,00

54,10

52,25

50,60

11,40

33

1623

58,00

56,00

54,10

52,35

12,15

34

1679

60,00

57,85

55,95

54,15

13,00

35

1734

61,95

59,75

57,80

55,90

13,75

36

1790

63,95

61,70

59,65

57,75

14,50

37

1845

65,90

63,60

61,50

59,50

15,30

38

1901

67,90

65,55

63,35

61,30

16,05

39

1956

69,85

67,40

65,15

63,10

16,75

40

2 011

71,85

69,30

67,00

64,90

17,45

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Tabell till löneplan nr 1, ortsgrupp 4

7

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i

kalendermånad om

A-avdrag
för dag,
kronor

övertidsersättning
för timme vid
arbete å

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

enkel

övertid,

kronor

kvalificerad

övertid,

kronor

1

360

12,90

12,40

12,00

11,60

1,40

2,50

3,80

2

372

13,30

12,80

12,40

12,00

1,45

2,60

3,90

3

387

13,85

13,35

12,90

12,50

1,80

2,70

4,05

4

404

14,40

13,95

13,50

13,00

1,75

2,85

4,25

5

424

15,15

14,60

14,15

13,70

1,95

3,00

4,45

6

450

16,05

15,50

15,00

14,50

2,15

3,15

4,75

7

476

17,00

16,40

15,90

15,35

2,35

3,30

5,00

8

503

17,95

17,35

16,75

16,25

2,55

3,55

5,25

9

531

18,95

18,30

17,70

17,10

2,75

3,75

5,60

10

561

20,00

19,35

18,70

18,10

3,00

3,90

5,90

11

591

21,10

20,35

19,70

19,05

3,20

4,15

6.20

12

620

22,15

21,35

20,70

20,05

3,40

4,30

6,50

13

648

23,15

22,35

21,60

20,90

3,60

4,50

6,80

14

674

24,05

23,25

22,45

21,75

3,80

4,70

7,05

15

702

25,05

24,20

23,40

22,65

4,00

4,90

7,40

16

730

26,05

25,20

24,35

23,55

4,20

5,10

7,65

17

759

27,10

26,20

25,30

24,45

4,40

5,30

8,00

18

789

28,15

27,25

26,30

25,45

4,60

5,50

8,30

19

826

29,50

28,50

27,55

26,60

4,85

5,75

8,70

20

864

30,85

29,80

28,80

27,85

5,10

6,05

9,10

21

916

32,70

31,60

30,55

29,55

5,45

6,45

9,65

22

971

34,70

33,50

32,35

31,30

5,85

6,75

10,20

23

1028

36,75

35,40

34,30

33,15

6,25

7,25

10,80

24

1086

38,80

37,45

36,20

35,00

6,65

7,60

11,40

25

1148

41,05

39,55

38,25

37,05

7,05

8,00

12,05

26

1211

43,25

41,75

40,35

39,10

7,40

27

1279

45,65

44,15

42,60

41,30

7,90

28

1346

48,10

46,45

44,85

43,40

8,40

29

1415

50,55

48,80

47,15

45,65

9,00

30

1 483

52,95

51,10

49,45

47,85

9,95

31

1548

55,30

53,35

51,60

49,90

10,80

32

1 613

57,60

55,60

53,75

52,05

11,65

33

1668

59,55

57,50

55,60

53,80

12,50

34

1 724

61,55

59,45

57,45

55,60

13,30

35

1779

63,55

61,35

59,30

57,35

14,10

36

1835

65,55

63,30

61,15

59,20

14,90

37

1890

67,50

65,20

63,00

60,95

15,60

38

1945

69,45

67,10

64,85

62,70

16,40

39

2 001

71,45

69,00

66,70

64,50

17,15

40

2 056

73,40

70,90

68,55

66,35

17,85

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

34

35

36

37

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Tabell till löneplan nr 1, orlsgrupp 5

Daglön i kalendermånad om

A-avdrag
för dag,
kronor

Ö vertidsersättn ing
för timme vid
arbete å

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

enkel

övertid,

kronor

kvalificerad

övertid,

kronor

13,40

12,95

12,55

12,15

1,45

2,65

3,90

13,90

13,35

12,95

12,50

1,55

2,70

4,05

14,35

13,90

13,45

12,95

1,65

2,80

4,25

15,05

14,60

14,05

13,65

1,80

2^5

4''45

15,85

15,30

14,75

14,30

2,00

3jl5

4,65

16,70

16,15

15,60

15,10

2,20

3,25

4,90

17,70

17,10

16,55

16,05

2,40

3^5

5''20

18,70

18,10

17,50

16,90

2,60

3,65

b,bO

19,75

19,10

18,40

17,80

2,85

3,85

b,SO

20,85

20,15

19,50

18,90

3,10

4,10

6,10

22,00

21,20

20,55

19,90

3,40

4,30

6,45

23,00

22,20

21,50

20,80

3,60

4,50

6,80

24,05

23,25

22,45

21.75

3,80

4,70

7,0b

25,05

24,20

23,40

22,65

4,00

4,90

7,40

26,10

25,20

24,40

23,60

4,20

5,10

7,70

27,15

26,15

25,30

24,50

4,40

5,30

7,95

28,20

27,20

26,35

25,50

4,60

ö;öo

8*30

29,35

28,35

27,40

26,50

4,80

5,80

8j65

30,75

29,65

28,65

27,75

5,05

6,05

9,00

32,10

31,05

30,00

29,00

5,30

6,30

940

34,10

32,90

31,80

30,80

5.65

6,70

10,00

36,10

34,90

33,70

32,65

6,05

7,10

10,60

38,20

36,95

35,65

34.55

6,45

7,50

ll’20

40,40

39,00

37,70

36,45

6,85

7,90

11,85

42,60

41,15

39,75

38,50

7,25

8,35

12;55

44,85

43,30

41,85

40,55

7,60

47,30

45,65

44,15

42,75

8,10

49,65

47,95

46,35

44,85

8,60

52,15

50,35

48,70

47,10

9,25

54,55

52,70

50,90

49,30

10,20

56,85

54,95

53,10

51,35

11,10

59,20

57,15

55,30

53,50

12,05

61,15

59,05

57,15

55,25

12,85

63,15

61,00

59,00

57,05

13,65

65,10

62,85

60,85

58,85

14,45

67,10

64,75

62,65

60,60

15,20

69,10

66,70

64,50

62,40

16,00

71,05

68,60

66,35

64,20

16,80

73,05

70,55

68,20

65,95

17,55

75,05

72,45

70,05

67,80

18,25

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

9

Tabell till löneplan nr 2

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

1325

47,30

45,70

44,20

42,75

8,10

2

1391

49,65

47,95

46,35

44,85

8,60

3

1457

52,05

50,25

48,55

47,00

9,25

4

1523

54,35

52,50

50,80

49,15

10,15

5

1589

56,75

54,80

52,95

51,25

11,05

6

1655

59,10

57,05

55,15

53,35

12,00

7

1721

61,50

59,35

57,40

55,55

13,00

8

1787

63,80

61,60

59,55

57,65

13,90

9

1853

66,15

63,95

61,75

59,75

14,80

10

1919

68,55

66,15

64,00

61,85

15,80

11

1985

70,85

68,40

66,15

64,05

16,75

12

2 051

73,25

70,70

68,35

66,15

17,60

13

2142

76,50

73,90

71,35

69,10

18,65

14

2 242

80,05

77,35

74,75

72,35

19,70

15

2 342

83,70

80,80

78,10

75,55

20,65

16

2 442

87,20

84,20

81,35

78,80

21,55

17

2 542

90,75

87,65

84,70

82,00

22,50

18

2 642

94,35

91,10

88,10

85,25

23,50

19

2 742

97,90

94,50

91,40

88,45

24,40

20

2 842

101,50

97,95

94,70

91,70

25,35

21

2 942

105,05

101,40

98,10

94,95

26,25

22

3142

112,20

108,35

104,70

101,40

28,10

23

3 342

119,40

115,25

111,40

107,85

29,95

24

3 667

130,95

126,45

122,20

118,25

32,95

25

4 217

150,65

145,45

140,60

136,05

37,95

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp I

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

1178

42,05

40,60

39,30

38,05

8,15

2

1246

44,45

42,95

41.55

40,15

8,75

3

1313

46,90

45,25

43,80

42,35

9,60

4

1380

49,25

47,60

46,00

44,50

10,55

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp II

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

1322

47,20

45,55

44,05

42,65

8,15

2

1390

49,60

47,90

46,30

44,85

8,75

3

1457

52,05

50,25

48,55

47,00

9,60

4

1524

54,40

52,55

50,80

49,20

10,55

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp III

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

1466

52,40

50,50

48,85

47,30

8,15

2

1534

54,80

52,90

51,15

49,45

8,75

3

1601

57,20

55,20

53,35

51,65

9.60

4

1668

59,55

57,50

55,60

53,80

10,55

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp IV

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön 1 kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

1 610

57,55

55,55

53,70

51,95

8,15

2

1677

59,90

57,85

55,95

54,05

8,75

3

1745

62,30

60,15

58,20

56,30

9,60

4

1812

64,70

62,50

60,45

58,45

10,55

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp V

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

1754

62,65

60,50

58,45

56,60

8,15

2

1821

65,05

62,80

60,70

58,75

8,75

3

1889

67,45

65,15

62,95

60,95

9,60

4

1956

69,85

67,45

65,20

63,10

10,55

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

11

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp I

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön 1 kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

784

28,00

27,05

26,15

25,30

4,65

2

817

29,20

28,15

27,25

26,35

4,80

3

858

30,55

29,50

28,55

27,60

5,00

4

903

32,25

31,15

30,10

29,15

5,30

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp II

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,

kronor

31 dagar,
kronor

1

870

31,05

30,00

29,00

28,05

4,65

2

903

32,25

31,15

30,10

29,15

4,80

3

942

33,65

32,50

31,40

30,40

5,00

4

988

35,30

34,05

32,95

31,85

5,30

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp III

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

955

34,10

32,95

31,85

30,80

4,65

2

988

35,30

34,05

32,95

31,85

4,80

3

1028

36,70

35,45

34,25

33,15

5,00

4

1074

38,35

37,05

35,80

34,65

5,30

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp IV

Löne-

ldass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,

kronor

31 dagar,
kronor

1

1 041

37,20

35,90

34,70

33,60

4,65

2

1074

38,35

37,05

35,80

34,65

4,80

3

1 114

39,80

38,40

37,15

35,95

5,00

4

1160

41,45

40,00

38,65

37,40

5,30

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp V

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
lör dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

1127

40,25

38,85

37,55

36,35

4,65

2

1160

41,45

40,00

38,65

37,40

4*80

3

1200

42,85

41,40

40,00

38,70

5,00

4

1246

44,50

42,95

41,55

40,20

5,30

Tabell till löneplan nr 5, avdelning A

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
lör dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

186

6,65

6,45

6,20

6,00

1,15

2

206

7,40

7,10

6,85

6,65

i;*6

3

226

8,05

7,80

7,50

7,30

1,40

4

246

8,80

8,50

8,20

7,90

1*60

5

266

9,50

9,20

8,85

8,60

1,75

6

293

10,45

10,10

9,80

9,45

2j00

7

319

11,35

11,05

10,65

10,30

2i20

Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 2

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

247

8,85

8,50

8,25

7,95

1,35

2

267

9,55

9,25

8,90

8,65

1^45

3

287

10,25

9,90

9,55

9,25

i;öo

4

307

10,95

10,55

10,25

9,90

l’80

5

327

11,70

11,30

10,90

10,55

1,95

6

354

12,65

12,20

11,80

11,45

245

7

380

13,55

13,10

12,70

12,30

2,40

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

13

Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 3

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

266

9,50

9,20

8,85

8,60

1,40

2

286

10,25

9,85

9,50

9,25

1,55

3

306

10,90

10,60

10,20

9,85

1,65

4

326

11,65

11,25

10,85

10,50

1,85

5

346

12,40

11,90

11,50

11,20

2,00

6

372

13,30

12,80

12,40

12,00

2,25

7

399

14,25

13,75

13,30

12,90

2,45

Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 4

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

285

10,20

9,85

9,50

9,20

1.45

2

305

10,90

10,50

10,20

9,85

1,60

3

325

11,60

11,20

10,85

10,45

1,80

4

344

12,30

11,90

11,50

11,10

1,95

5

364

13,00

12,55

12,15

11,75

2,05

6

391

13,95

13,50

13,05

12,65

2,35

7

418

14,90

14,45

13,90

13,50

2,60

Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 5

Löne-

klass,

nr

Månads-

lön,

kronor

Daglön i kalendermånad

om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

303

10,85

10,45

10,10

9,75

1,55

2

323

11,55

11,15

10,-5

10,45

1,65

3

343

12,25

11,85

11,45

11,05

1,85

4

363

12,95

12,50

12,10

11,70

2,00

5

383

13,70

13,25

12,75

12,35

2,20

6

410

14,65

14,10

13,65

13,25

2,40

7

436

15,55

15,00

14,55

14,10

2,65

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

4 §.

Tabeller och anvisningar

Vid denna förordning må fogas tabeller och anvisningar, som Kungl. Ma:jt
finner lämpligt utfärda till hjälp vid tillämpningen av bestämmelserna i
vederbörande avlöningsreglementen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken
dag statens löneplansförordning den 30 juni 1947 (nr 376) ävensom kungörelsen
den 1 juni 1951 (nr 466) angående vissa tabellbilagor till statens
löneplansförordning skola upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

15

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 416)

Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

20 §.

1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än eu pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt
tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.

32 §.

Åttonde huvudtiteln.

1 mom. Musikaliska akademien med musikhögskolan.

1. För innehavare---levnadsåldern uppnås.

2. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom. skall tid, varunder tjänsteman
innehaft befattning vid musikhögskolan såsom lärare eller ackompanjatör
och varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen
med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt
föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, minskas med
samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Vid bedömande---stycket sägs.

3. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalidpension
eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid
skall beträffande ordinarie lärare samt extra ordinarie lärare
eller ackompanjatör vid musikhögskolan äga tillämpning för det fall, att
den för vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med
hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna
i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente. Härvid förekommande
reduktion av tjänstepensionsunderlaget skall ske med samma bråktal
som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

4. I den---berörda tjänstgöring.

2 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium, folkskoleseminarierna,
småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstal 1

Senaste lydelse av 32 §, se 1948: 589 och 1950: 418.

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

ten för blinda med komplicerat lyte, skolorna för döva samt de högre tekniska
läroverken.

1. För innehavare---levnadsåldern uppnås.

2. Beträffande innehavare---- äga tillämpning.

I fråga---beräknade beloppen.

3. Övergår rektor ----äga tillämpning.

Har med--• — frånträdda rektor stjänsten.

4. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 inom. skall tid, varunder tjänsteman
innehaft extra ordinarie befattning såsom övningslärare och varunder
den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn till
undervisningsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglem
entet för övningslärare, minskas med samma bråktal som det,
varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Vid bedömande ----stycket sägs.

5. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalidpension
eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad
tjänstgöringstid skall beträffande extra ordinarie övningslärare äga tillämpning
för det fall, att den för vederbörande löneklass gällande månadslönen
vid avgången med hänsyn till undervisningsskyldighetens omfattning
minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglementet för övningslärare. Härvid
förekommande reduktion av tjänstepensionsunderlaget skall ske med
samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

6. Vad i---detta reglemente.

3 mom. Konstfackskolan.

1. I fråga---motsvarande tillämpning.

2. För innehavare — ---levnadsåldern uppnås.

3. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom. skall tid, varunder tjänsteman
innehaft befattning såsom facklärare eller biträdande facklärare och
varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn
till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna
i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, minskas med samma
bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Vid bedömande---stycket sägs.

4. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalidpension
eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid
skall beträffande ordinarie facklärare samt extra ordinarie facklärare
eller biträdande facklärare äga tillämpning för det fall, att den för
vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till
tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 §
statens allmänna avlöningsreglemente. Härvid förekommande reduktion av
tjänstepensionsunderlaget skall ske med samma bråktal som det, varmed
månadslönen av berörda anledning minskats.

5. Utan hinder —■ •—- — tio år.

6. Tid, varunder befattning såsom huvudlärare innehafts och varunder
den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn till
tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 §
statens allmänna avlöningsreglemente, skall vid bestämmande på sätt i 23 §
3 mom. första stycket sägs av grundbelopp av uppskjuten pension för huvudläraren
ävensom vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom., där sådan
beräkning förekommer, minskas med samma bråktal som det, varmed
månadslönerna av berörda anledning minskats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

17

7. Vid bestämmande på sätt i 23 § 3 mom. första stycket sägs av grundbelopp
av invalidpension eller sjukpension för huvudlärare, för vilken den
för vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hänsyn
till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna
i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, skall tjänstepensionsunderlaget
reduceras med samma bråktal som det, varmed månadslönen av
berörda anledning minskats.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417)

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

11 §.

1 mom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt
tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.

21 §.

Åttonde huvudtiteln.

1 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium, folkskoleseminarierna,
småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstalten
för blinda med komplicerat lyte, skolorna för döva samt de högre tekniska
läroverken.

1. Vid bestämmande — — — utgöra 30.

Där avliden -— --beräknade familjepensionstalen.

2. Beträffande avliden---äga tillämpning.

Där den — — — från trädda rektorstjänsten.

3. Vad i--— detta reglemente.

2 mom. Konstfackskolan.

1. I fråga---motsvarande tillämpning.

2. Vid bestämmande av familjepensionstal för familjepension eller familjelivränta
skall tid, varunder tjänsteman innehaft befattning såsom huvudlärare
och varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen
minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente
med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning, minskas med
samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

1 Senaste lydelse av 21 §, se 1948: 590 och 19a0: 419.

2 Dihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418)

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt
tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419)

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

1 mom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt
tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

19

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420)

Härigenom förordnas, att 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

17 §.

1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt
tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421)

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

11 §•

1 inom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt
tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422)

Härigenom förordnas, att 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

16 §.

1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt
tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423)

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

10 §.

1 mom. Å familjepensionens grundbelopp må utgå rörligt tillägg enligt
grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

21

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å
Stockholms slott den 8 oktober 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om statstjänstemannens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente och i anslutning därtill meddelade
bestämmelser är tjänstemän, underkastade nämnda reglemente, berättigade
att i viss utsträckning åtnjuta lön under tjänstledighet vid sjukdom.
De är vidare enligt reglementet vid sjukdom tillförsäkrade sjukvård
och läkemedel i viss omfattning på statens bekostnad. I reglementet stadgas
emellertid, att tjänsteman är pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande
av eller eljest ändrade bestämmelser rörande bl. a. sjukvård och,
i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring,
jämväl rörande tjänstledighet för sjukdom m. m.

Vad sålunda föreskrivits för tjänstemän underkastade statens allmänna
avlöningsreglemente gäller i tillämpliga delar även för befattningshavare med
avlöning enligt andra av staten fastställda reglementen, såsom avlöningsreglementet
för folkskolan, avlöningsreglementet för kyrkomusiker, avlöningsreglementet
för övningslärare, prästlönereglementet och avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. samt, i vad gäller tjänstledighet för sjukdom m. in., polislönereglementet.

Enligt beslut vid 1953 års riksdag träder lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring i kraft den 1 januari 1955. Samtidigt träder i
kraft lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring och lagen
den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp. Rörande den inverkan,
som genomförandet av de på dessa lagar grundade reformerna kan ha på de
statsanställdas sjuklöne- och sjukvårdsförmåner in. in., har särskilda ut -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

redningar verkställts. Sålunda tillkallades enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 20 augusti 1952 en särskild utredningsman (sjukvårdsutredningen)1
för att utreda bl. a. sjukförsäkringsreformens inverkan på de enligt
avlöningsreglementena utgående sjukvårdsförmånerna och med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1953 tillkallades särskilda sakkunniga
(1953 års sjuklönesakkunniga)2 med uppdrag att verkställa utredning
rörande sjuklöneförmåner till statsanställda in. fl. efter genomförandet av
sjukförsäkringsreformen m. m.

Sjukvårdsutredningen har med skrivelse den 26 februari 1954 avlämnat
ett betänkande angående sjukvårdsförmåner för statsanställda m. fl. efter
genomförandet av sjukförsäkringsreformen. över betänkandet i vad detsamma
avser organisatoriska eller eljest administrativa frågor har efter remiss
yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,
riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten, domkapitlet
i Uppsala, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Värmlands och Västerbottens län, statens lönenämnd,
Svenska sjukkasseförbundet samt Sveriges läkarförbund. Anledningen till
den nyss nämnda begränsningen av remissen till att gälla organisatoriska
eller eljest administrativa frågor var den, att förhandlingar i ämnet avsågs
skola upptagas med statstjänstemännens huvudorganisationer.

1953 års sjuklönesakkunniga har med skrivelser den 24 mars 1954 resp.
den 18 juni 1954 avlämnat betänkande rörande sjuklöneförmåner åt statstjänstemän
m. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen och promemoria
angående samordning mellan enligt lagen om moderskapshjälp m.m.
utgående förmåner och de förmåner, som enligt de statliga avlöningsreglementena
utgå under ledighet för havandeskap eller barnsbörd. Av samma
skäl, som föranlett förenämnda inskränkning i remissförfarandet beträffande
sjukvårdsutredningens betänkande, har sjuklönesakkunnigas betänkande
och promemoria icke varit föremål för remissbehandling.

Förhandlingar rörande förevarande spörsmål har under våren och sommaren
1954 ägt rum med statstjänstemännens huvudorganisationer. Förhandlingarna
har lett till att organisationerna den 13 augusti 1954 resp.
den 18 september 1954 godkänt vissa inom civildepartementet i ämnet utarbetade
förslag.

Innan jag ingår på de framlagda förslagen, torde jag emellertid i anslutning
till vad i betänkandena och promemorian därom anförts få närmare
redogöra för gällande bestämmelser om de statsanställdas sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
och för innebörden av de förenämnda reformer, som skall
genomföras från och med den 1 januari 1955.

1 Generaldirektören B. A. Nevrell.

2 Byråchefen J. T. A. Broomé, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare C. E.
Eskilsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare N. G. Hansson och P. S. Lindholm samt
ledamoten av riksdagens första kammare G. V. Sundelin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

23

II. Löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom m. m.

A. Gällande bestämmelser
Allmänna Bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet

Tjänsteman underkastad statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) är
vid tjänstledighet skyldig att vidkännas löneavdrag i den mån ej annat är
stadgat i reglementet eller beslutes med stöd av viss i reglementet meddelad
bestämmelse eller Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande vederbörande
myndighet med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl
att för visst fall annorlunda besluta. För tjänsteman, som innehar arvodesanställning,
fastställes emellertid såväl löneförmåner som sociala förmåner
av vederbörande myndighet, så framt Kungl. Maj :t ej beslutar härutinnan.

Löneavdragen är av tre slag, betecknade A-, B- och C-avdrag. A-avdragen,
som utgöres av löneklassvis fastställda dagbelopp, är ortsgraderade för
tjänstemän med ortsgraderad lön samt progressiva. För tjänstemän med
lön enligt den allmänna ortsgraderade löneplanen (löneplan nr 1) utgör
A-avdraget sålunda i lägsta löneklassen omkring It procent och i högsta
löneklassen omkring 26 procent av daglönen. För tjänstemän med lön enligt
icke ortsgraderad löneplan har A-avdraget avvägts så att det för lönelägen
jämförliga med dem, som förekommer inom ortsgrupp 5 på löneplan nr 1,
i stort sett motsvarar A-avdraget enligt sistnämnda löneplan och för högre
lönelägen sakta stegras till 27 procent av daglönen. De för närvarande tilllämpliga
A-avdragen finnes angivna i de i bihanget till statsliggaren intagna
lönetabellerna. B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget. C-avdraget
motsvarar hela lönen och utgör sålunda för dag den kvotdel av månadslönen,
som svarar mot dagantalet i den av ledigheten berörda kalendermånaden.

För tjänsteman, som är anställd för tjänstgöring med avkortad tjänstgöringstid,
ävensom för sådana lärare vid konstfackskolan och musikhögskolan,
vilkas månadslön minskats med hänsyn till att tjänstgöringsskyldigheten
icke uppgår till det för full månadslön erforderliga antalet timmar, skall
tillämpas i förhållande till månadslönens minskning reducerade avdrag.

I det fall tjänstledighet, som medför löneavdrag, omfattar allenast del av
dag, nedsättes avdraget i princip till så stort belopp, som belöper på den
tjänstlediga delen av dagen.

A-avdragets och därmed även B-avdragets storlek bestämmes i det enskilda
fallet av den löneklass, enligt vilken tjänstemannen åtnjuter lön. För
ordinarie eller extra ordinarie lots, lotsförman eller överlots skall dock tilllämpas
det A-avdrag, som gäller för den löneklass, vars nummer med två
enheter understiger numret för den löneklass, efter vilken lönen utgår. Bestämmelsen
har tillkommit för att i viss utsträckning kompensera sagda
tjänstemän för den förlust dessa lider vid tjänstledighet med A- eller B-avdrag
därigenom att de under dylik ledighet icke äger uppbära lotslott eller
lotslottsersättning.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet är tjänstemännen enligt 27 § 3
mom. Saar indelade i tre s. k. avdragsgrupper. Fördelningen av tjänstemännen
på de olika grupperna har skett på så sätt att till grupp 1 hänförts aspiranter
och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader, till
grupp 2 aspiranter och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader
och slutligen till grupp 3 ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän samt aspiranter och extra tjänstemän med minst 36 anställningsmånader.
För aspirant eller extra tjänsteman, som vid tjänstledighetens
början tillhör avdragsgrupp 1 eller 2 men som under pågående ledighet uppflyttas
i högre avdragsgrupp, skall tillämpas de bestämmelser om löneavdrag,
som gäller för den avdragsgrupp tjänstemannen vid ledighetens början
tillhör. Vinner tjänstemannen under ledigheten ordinarie eller extra ordinarie
anställning, blir han däremot berättigad att omedelbart komma i åtnjutande
av de löneförmåner, som gäller för tjänsteman tillhörande avdragsgrupp
3.

De grundläggande bestämmelserna om löneavdrag vid olika slag av tjänstledighet
är meddelade i 28 § I A Saar. De särskilda bestämmelser i fråga
om löneavdrag, som erfordras för vissa förvaltningsområden eller vissa myndigheter,
har intagits under B i samma paragraf. Undantagna från de i
28 § I Saar intagna bestämmelserna om löneavdrag vid tjänstledighet är
justitieråd, regeringsråd, landshövding och överståthållaren.

Löneförmåner xid tjänstledighet för sjukdom på grund av olycksfall i arbete m. m.

Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1 skall vid tjänstledighet på grund
av sjukdom eller förlust av arbetsförmågan alltid vidkännas C-avdrag. År
sjukdomen eller arbetsoförmågan föranledd av olycksfall i arbete, är dylik
tjänsteman sålunda icke berättigad att under därav föranledd tjänstledighet
bibehålla någon del av lönen. Varar sjukdomen eller arbetsoförmågan mer
än två dagar efter dagen för olycksfallet, blir tjänstemannen emellertid berättigad
uppbära av riksförsäkringsanstalten fastställd ersättning enligt lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 äger åtnjuta oavkortad lön utan
tidsbegränsning dels vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbetsförmågan,
föranledd av i tjänsten inträffad händelse, som enligt allmän lag
är att hänföra till olycksfall i arbete, eller av våld eller misshandel, för vilken
han blivit utsatt på grund av tjänsten, och dels vid tjänstledighet på
grund av i tjänsten ådragen 1) yrkessjukdom, varom förmäles i gällande
lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, 2) smittsam sjukdom, som enligt
gällande epidemilag skall anmälas till vederbörande myndighet, eller

3) sjukdom, som enligt gällande epizootilag skall anmälas till vederbörande
myndighet. Oavkortad lön utgår även till tjänsteman tillhörande avdragsgrupp
3 med stationering i land med tropiskt eller halvtropiskt klimat vid
tjänstledighet för under tjänstgöring å utländsk ort ådragen svårare sjuk -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

dom, som där uppträder epidemiskt men ej alls eller allenast i sällsynta fall
förekommer inom Sverige, eller svårare klimatsjukdom i akut form.

Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 äger likaledes att vid tjänstledighet
på grund av någon av nyss angivna orsaker uppbära oavkortad lön men
rätten härtill har begränsats till att omfatta en tid av högst 180 dagar av en
och samma tjänstledighetsorsak. För tid därefter skall tjänstemannen vidkännas
B-avdrag, så framt ej vederbörande myndighet på grund av särskilda
förhållanden finner anledning medge, att A-avdrag skall tillämpas eller att
avdrag icke skall äga rum.

Med uttrycket »i tjänsten inträffad händelse, som enligt allmän lag är att
hänföra till olycksfall i arbete», avses även olycksfall vid färd till eller från
tjänstestället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med
tjänsteanställningen. Uppkommer tveksamhet om visst olycksfall skall anses
som olycksfall i arbete enligt olycksfallsförsäkringslagens mening, synes
myndigheterna i regel avvakta resultatet av riksförsäkringsanstaltens
prövning, innan löneförmånerna åt den skadade definitivt bestämmes. Våld
eller misshandel, som träffar den anställde under tjänsteutövning, torde
utan vidare falla under olycksfallsbegreppet. Bestämmelserna i reglementet
innebär emellertid, att därmed jämställes våld eller misshandel, som drabbar
den anställde under tid han icke är i tjänsteutövning men som han utsättes
för på grund av sin tjänst.

Löneförmåner vid tjänstledighet på grund ay annan sjukdom

Vid tjänstledighet för sjukdom i andra fall än i det föregående nämnts
eller för tvångsvis anordnad läkarundersökning äger semesterberättigad
tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 i princip att alltefter lönegrad uppbära
oavkortad lön under följande antal dagar per kalenderår, nämligen

i lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me, Mf och Mg 1—14 samt Mha
1 och 2: 25 dagar,

i lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me, Mf och Mg 15—26: 20 dagar
samt

i övriga lönegrader: 10 dagar.

För sådan tid av tjänstledigheten, varunder tjänstemannen icke är berättigad
uppbära oavkortad lön, skall han vidkännas A-avdrag.

Sådan tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3, som i stället för semester
har mer än 45 dagars årlig ferietid eller som åtnjuter läsårsdaglön (extra
lärare och läraraspiranter), äger vid tjänstledighet för sjukdom av det slag,
varom här är fråga, icke bibehålla den fulla lönen utan skall under hela
ledigheten vidkännas A-avdrag. Enär läsårsdaglön beräknas för tid terminerna
omfattar, är lärare, som vid tjänstgöring uppbär dylik lön, icke berättigad
till lön för tid mellan terminerna.

Till förebyggande av att tjänsteman, som under längre tid åtnjutit sjukledighet
eller viss annan tjänstledighet, omedelbart efter kalenderårsskifte
skall kunna utnyttja förmånen av ett visst antal avdragsfria sjukledighets -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

dagar, finnes en spärregel. Denna regel innebär, att tjänsteman, som oavbrutet
eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöksvis under
tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänstledighet för offentligt
uppdrag vidkänts C-avdrag, åtnjutit tjänstledighet för ej privilegierad
sjukdom, svag hälsas vårdande eller enskild angelägenhet av vikt eller åtnjutit
semester, vid tjänstledighet för sjukdom kommande år icke må åtnjuta
förmånen av visst antal dagar med oavkortad lön förrän han fullgjort
tjänstgöring minst 90 dagar. Även för tjänstemän med rätt till ferier
kan en längre tids tjänstledighet medföra en försämring av eljest utgående
löneförmåner. Sålunda gäller att dylik tjänsteman skall vidkännas A-avdrag
under ferierna, därest han under de båda senaste terminerna före feriernas
början åtnjutit tjänstledighet av här ovan omförmält slag — dock ej enskild
angelägenhet av vikt — i sådan omfattning att återstoden icke uppgår
till 60 dagar.

För vissa tjänstemän vid försvaret samt lots- och fyrstaten gäller särskilda
bestämmelser angående antalet dagar, varunder oavkortad lön må åtnjutas
vid sjukdom.

Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 skall vid tjänstledighet för sjukdom,
som ej är föranledd av olycksfall i arbete eller därmed i förmånshänseende
likställd sjukdom, ävensom för tvångsvis anordnad läkarundersökning,
vidkännas B-avdrag. Tiden, varunder lön med B-avdrag må åtnjutas,
är begränsad till högst 180 dagar av ett och samma kalenderår eller vid
sjukdom, som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i en följd. För tid
därefter skall tjänstemannen vidkännas C-avdrag. För sådan tjänsteman
tillhörande grupp 2, som åtnjuter läsårsdaglön, skall angivna tid av högst
180 dagar beräknas för ett och samma läsår eller, vid sjukledighet såväl vid
slutet av ett läsår som vid början av närmast följande, för anställningstid
vilken bortsett för tiden mellan läsåren fortgått i en följd.

Behovet av sjukledighet skall i regel styrkas genom av verks- eller tjänsteläkaren
utfärdat intyg. Någon allmän föreskrift härom finnes dock ej meddelad.
Av en av sjukvårdsutredningen gjord undersökning framgår, att ett
stort antal myndigheter icke kräver läkarintyg då fråga är om sjukledigheter
om högst 3 dagars varaktighet.

Löneförmåner vid tjänstledighet för svag hälsas vårdande

Bestämmelserna om lön vid tjänstledighet för svag hälsas vårdande, då
behovet av ledighet härför är behörigen styrkt, har i reglementet sammanförts
med bestämmelserna om lön vid sjukdom. Tjänstemän tillhörande
grupp 3 äger att vid dylik ledighet behålla lönen efter B-avdrag utan tidsbegränsning,
medan tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 1 och 2 därunder
skall vidkännas C-avdrag. Ledighet av här ifrågavarande slag torde
i regel beviljas i omedelbar följd med tjänstledighet för sjukdom men kan
även beviljas i annat fall. Detta slag av ledighet torde förekomma i mycket
begränsad omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

27

Sjuklönebestämmelser i andra författningar än Saar

För sådana speciella grupper av statliga och icke-statliga anställningshavare,
som uppbär lön enligt av staten fastställt särskilt avlöningsreglemente
och som innehar däri upptagna lönegradsplacerade tjänster, gäller i allt väsentligt
samma bestämmelser i fråga om löneavdrag, indelning i avdragsgrupper
samt löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom, tvångsvis anordnad
läkarundersökning eller svag hälsas vårdande som för tjänstemän
underkastade Saar. De avlöningsreglementen som här åsyftas är avlöningsreglementet
för folkskolan, avlöningsreglementet för kgrkomusiker, avlöningsreglementet
för övning slärare, prästlönereglementet, avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. samt polislönereglementet.

De i 28 § Saar intagna särskilda bestämmelserna om löneförmåner åt
tjänsteman, som har mer än 45 dagars årlig ferietid eller åtnjuter läsårsdaglön,
äger motsvarande tillämpning i fråga om lärare underkastad avlöningsreglementet
för övningslärare eller något av de för det statsunderstödda
skolväsendet gällande avlöningsreglementena. Läsårsdaglön enligt sagda reglementen
åtnjutes av extra lärare vid folkskola, extra ordinarie och extra
ämneslärare vid statsunderstödd folkhögskola samt sådan extra ordinarie
eller extra ämneslärare vid lantmannaskola eller lanthushållsskola, vilken
är anställd för kortare tid än 42 veckor för år, dock minst för 21 veckor.
Anställningshavare, som åtnjuter läsårsdaglön, är icke berättigad till ferier.

I fråga om vissa speciella lärargrupper tillämpas bestämmelser, som något
avviker från huvudbestämmelserna. Ordinarie och extra ordinarie övningslärare
vid fortsättningsskola eller folkhögskola äger icke rätt till ferier och
ferielön. Den lön, som utgår till extra ordinarie övningslärare vid fortsättningsskola
och till ordinarie eller extra ordinarie övningslärare vid folkhögskola,
skall anses inbegripa även ersättning för semester. Med hänsyn till
det sätt, på vilket lönen för här omhandlade övningslärare beräknas, skall
för dessa tillämpas ett A-avdrag, som för varje undervisningstimme utgör
en tredjedel av A-avdraget för dag enligt statens löneplansförordning. För
vissa i 13 § avlöningsreglementet för övningslärare närmare angivna lärare
gäller att de, ehuru berättigade till semester, skall vidkännas A-avdrag vid
tjänstledighet för sjukdom, som ej är föranledd av olycksfall i arbete.

De i 25 § I prästlönereglementet intagna bestämmelserna om löneavdrag
vid tjänstledighet äger icke tillämpning å biskop.

Även i andra författningar än avlöningsreglementen har meddelats bestämmelser
om lön eller arvode under tjänstledighet för sjukdom m. m. Sådana
bestämmelser återfinnes bl. a. i kungörelsen den 8 september 1950 (nr
495) angåndc timarvoden till vissa lärare vid civila och militära skolor, kungörelsen
den 6 juni 1952 (nr 466) med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare
vid statens krisorgan, kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 533)
angående försvarets reservstater, kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 528) angående
statsunderstödda handelsgymnasier och kungörelsen den 22 juni 1951

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

(nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Även bestämmelserna
om löneförmåner för personal vid försvarets reserver innehåller
särskilda sjuklöneregler.

Förhållandet mellan a ena sidan Saar och å andra sidan olycksfallsförsäkringslagen, lagen om
försäkring för yissa yrkessjukdomar samt militärersättningsförordningen

Enligt 3 § nu gällande olycksfallsförsäkringslag äger Kungl. Maj :t från
tillämpningen av denna lag undantaga arbetare, som användes till arbete
för statens eller kommuns räkning och vilka på grund därav tillförsäkrats
ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnes väsentligen motsvara ersättningarna
enligt lagen. Bemyndigandet har hittills ej utnyttjats i vidare mån
än att viss personal vid försvarsväsendet undantagits från försäkringen. Denna
personal har i stället hänförts under militärersättningsförordningen.

Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) har förordnats att, då statsanställd
skadats genom olycksfall i arbete, statsverket skall utge ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej i anledning av olycksfallet
på grund av eljest gällande bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt
11 § lagen får avdragas från ersättningen enligt densamma.

Några föreskrifter, som bestämmer förhållandet mellan å ena sidan de
löneförmåner, som enligt Saar tillkommer statens tjänstemän, och å andra
sidan de ersättningar, som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, har icke intagits i Saar. För sådana
icke-statliga anställningshavare, å vilka Saar är tillämpligt, har ett dylikt
sammanträffande av förmåner delvis reglerats genom särskilda bestämmelser
i 19 § Saar och 10 § TB Saar. Dessa bestämmelser innebär, att lönen till
dylik tjänsteman skall, om han uppbär livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar på grund av
arbete i statlig eller kommunal tjänst, nedsättas med belopp motsvarande
livräntans storlek, såvida ej Kungl. Maj :t på särskild framställning annat
medgiver. Det åligger den som uppbär livränta alt anmäla detta till vederbörande
myndighet. I övriga av staten utfärdade avlöningsreglementen har
bestämmelser intagits, som på enahanda sätt reglerar de fall då rätt till lön
och livränta samtidigt föreligger.

Är anställningshavare med lön enligt Saar eller annat av staten fastställt
avlöningsreglemente berättigad till sjukpenning enligt någon av nyssnämnda
lagar eller är statlig tjänsteman berättigad till livränta på grund av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom, regleras samordningen mellan dessa försäkringsförmåner
och de utgående löneförmånerna enbart av bestämmelserna
i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

I 1 mom. första stycket av nyssnämnda paragraf stadgas bl. a., att om
arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av
egen utfästelse är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör
understöd på grund av olycksfallet, avdrages från sjukpenning, livränta eller

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

annan ersättning, som utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen, vad i anledning
av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren utgites
för tid, under vilken ersättningen utgår. Avdrag må dock endast äga rum, om
arbetsgivaren på grund av understödet erhållit lindring i försäkringsavgiften.
För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag
ske även om motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, och äger
arbetsgivaren i dylikt fall att av försäkringsinrättningen återfå vad som
på grund av sålunda utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt
olycksfallsförsäkringslagen. I samma moments fjärde stycke stadgas att om
den skadade innehar eller erhåller anställning med lön, bestämd i författning
eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits att å lönen
avdrag må göras för livränta i anledning av olycksfall i arbete, skall vid tilllämpningen
av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den
skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet,
dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden därtill
föranleda. Sådana särskilda förhållanden har ansetts föreligga dels
då skadan medfört ökade levnadskostnader för den skadade, dels ock då
denne på grund av skadan nödgas avstå från en lönande bisyssla eller blir
oanvändbar i viss kvalificerad tjänstgöring, som är förenad med särskild
ersättning. Prövningen, huruvida dylika förhållanden skall anses föreligga
och med vilket belopp livräntan i förekommande fall skall utbetalas, ankommer
på riksförsäkringsanstalten.

Såsom tidigare anförts äger anställningshavare underkastad något av de
av staten utfärdade avlöningsreglementena vid tjänstledighet på grund av
olycksfall i arbete eller yrkessjukdom åtnjuta oavkortad lön, anställningshavare
tillhörande grupp 3 utan tidsbegränsning och anställningshavare
tillhörande grupp 2 under 180 dagar. En jämförelse mellan de enligt reglementena
utgående lönebeloppen och de på grund av försäkringen utgående
sjukpenningbeloppen utvisar, att lönebeloppen är betydligt högre. Detta är
förhållandet även om man tager hänsyn till att anställningshavare tillhörande
grupp 2 efter 180-dagarsperiodens utgång vidkännes B-avdrag. Då de löneförmåner
(understöd), som enligt de av staten fastställda avlöningsreglementena
utgår vid tjänstledighet på grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom,
sålunda överstiger den från försäkringen utgående sjukpenningen,
äger tjänstemannen på grund av nyssnämnda bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen
icke utfå sjukpenningen. I de fall vederbörande myndighet
icke står självrisk äger denna uppbära sjukpenningen. Det må framhållas
att bl. a. statsbidrag till lärarlön skall minskas med det belopp, som
huvudmannen äger uppbära i sjukpenning på grund av lärarens olycksfall
i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom. Detta gäller även för det
fall att huvudmannen står självrisk.

I fråga om livränta innebär de angivna samordningsreglerna, att en statlig
tjänsteman, som tillerkänts livränta av riksförsäkringsanstalten och
som kvarstår i tjänst, äger utbekomma livräntan endast om och i den mån
riksförsäkringsanstalten på grund av särskilda förhållanden så bestämmer.
Sådan ickc-statlig anställningshavare, som uppbär lön enligt av staten

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

fastställt avlöningsreglemente, äger däremot utfå honom tillerkänd livränta
men skall i gengäld vidkännas avdrag å lönen med ett belopp motsvarande
livräntans storlek. Föreligger förenämnda särskilda förhållanden beträffande
dylik anställningshavare, beror på Kungl. Maj:ts prövning om och i
vad mån avdrag för livräntan skall göras å lönen.

Såsom förutsättning för att avdrag å sjukpenning skall kunna ske, gäller
enligt 11 § 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen bl. a. att arbetsgivaren skall
utge ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet.
Utgår icke avlöning under tid, för vilken rätt till sjukpenning föreligger,
äger den skadade följaktligen uppbära sjukpenningen. Detta är bl. a.
fallet beträffande dels anställningshavare tillhörande avdragsgrupp 1 och
dels sådana lärare, som är anställda mot läsårsdaglön för tid, som infaller
mellan terminerna.

Slutligen må erinras om att sjukpenningen enligt 25 § olycksfallsförsäkringslagen
kan nedsättas i fall, där olycksfallet föranletts av att den
skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift
om åtgärder för undvikande av olycksfall och omständigheterna är sådana,
att han därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet
eller att den skadade varit av starka drycker berusad. Bestämmelsen har
bl. a. tillämpats vid trafikolycksfall. Någon motsvarighet till denna bestämmelse
finnes ej meddelad i avlöningsreglementena. Kungl. Maj :t torde
emellertid vara oförhindrad att med stöd av stadgandet i 27 § A 1 mom.
andra stycket Saar besluta om nedsättning av lönen i dylikt fall.

Utgår sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 2 juni 1950
(nr 261) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
och rätt till löneförmåner enligt av staten utfärdat avlöningsreglemente
samtidigt föreligger, regleras sammanträffandet av de olika förmånerna
genom bestämmelserna i 11 § sagda förordning. Denna paragraf
överensstämmer till sitt innehåll med 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
Bestämmelser i sjukförsäkringslagen

Enligt lagen om allmän sjukförsäkring (SFL) skall varje i riket bosatt
svensk medborgare i princip vara medlem i allmän sjukkassa och därmed
vara försäkrad enligt lagen. Medlemskapet gäller från och med ingången av
kalendermånaden näst efter den, varunder vederbörande fyllt 16 år. Sjukvårdsförsäkringen
är obligatorisk för alla medlemmar i sjukkassan och omfattar
även barnen till dessa. Medlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst 1 200 kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad. Varje sjukpenningförsäkrad
medlem är tillförsäkrad grundsjukpenning av 3 kronor
för dag. Till sjukpenningförsäkrad medlem, som har ett eller flera hemmavarande
barn under 16 år, vilka är sjukvårdsförsäkrade såsom barn till
medlemmen, utgår barntillägg till grundsjukpenningen med 1 krona för ett
eller två barn, 2 kronor för tre eller fyra barn samt 3 kronor för fem eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

31

flera barn. De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av tjänst uppgående
till minst 1 800 kronor, är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning.
Tilläggssjukpenningens storlek är beroende av den sjukpenningklass,
till vilken medlemmen hör. Sjukkassan skall inplacera medlemmarna
i sjukpenningklass alltefter storleken av deras årsinkomst av tjänst. Inplaceringen
skall ske på grundval av uppgifter från medlemmarna själva men
viss kontroll skall utövas av sjukkassan. Har någon genom oriktiga uppgifter
hänförts till för hög sjukpenningklass, kan sjukkassan reducera sjukpenningen.
Vid inplaceringen i sjukpenningklass skall regelbundet återkommande
inkomster av bisysslor, övertidsarbete o. d. medräknas ävensom
mera regelbundet återkommande minskningar i arbetsinkomsten på grund
av exempelvis deltidsarbete och arbetslöshet. Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom eller därav förorsakat tillstånd av arbetsoförmåga
eller nedsatt arbetsförmåga, må hans sjukpenningförsäkring icke
ändras, förrän hans rätt till sjukpenning upphört till följd av de i 29 § intagna
bestämmelserna om sjukhjälpstid eller på den grund att han efter
utgången av den i yrkesskadeförsäkringslagen stadgade samordningstiden
blir berättigad till sjukhjälp enligt sistnämnda lag.

Det åligger den försäkrade att inom 14 dagar till kassan anmäla sådan stadigvarande
förändring i inkomsten, som är av betydelse för inplacering i sjukpenningklass.
Därest avdrag å arbetstagarens lön göres för pensioneringsändamål,
skall vid bestämmandet av årsinkomsten endast räknas med nettoavlöningen.
Utgöres lönen helt eller delvis av naturaförmåner, skall dessa uppskattas
efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Sjukpenningens storlek varierar enligt följande tabell.

Sjukpen-

Årsinkomsten

av tjänst

De första 90 dagarna av

Följande dagar

ning-

uppgår

en sjukperiod för vilka

av sjukperioden

klass

till

men ej till

sjukpenning utgår

kr

nr

kr

kr

kr

1

_

1800

3

3

2

1800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3100

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Vid avvägningen av sjukpenningens storlek har eftersträvats att under
de första 90 dagarna av sjukhjälpstiden i skalans högre inkomstlägen ernå
en kompensation av omkring två tredjedelar av inkomstbortfallet efter källskatteavdrag
och i skalans lägsta och mellersta inkomstlägen en något bättre
kompensation än i de högre. 1 detta sammanhang bör observeras, att sjukpenningen
är skattefri ävensom att den utgår jämväl för under sjukhjälpstiden
infallande sön- och helgdagar. Vid bestämmandet av den tid, efter

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

vilken sjukpenningen skall nedsättas, medräknas även tid, för vilken sjukpenning
utgivits under de 60 dagar, som närmast föregått sjukperioden.

Sjukpenning utgår vid varje sjukdom för högst 730 dagar, dock för högst
90 dagar för tid efter utgången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67
år eller varunder försäkrad börjat uppbära folkpensionsförmån i annan form
än ålderspension, så länge denna förmån åtnjutes. Vid beräknandet av sjukhjälpstiden
tillämpas en medicinsk sammanläggningsregel, innebärande att
samtliga sjukperioder, som föranletts av en och samma sjukdom, summeras.
Såsom undantag härifrån gäller, att därest försäkrad under mer än
två år varit fullt arbetsför (bortsett från kortare medicinskt sett fristående
sjukdom), därefter inträffande sjukdom skall anses utgöra ny sjukdom,
även om medicinskt samband föreligger med en tidigare sjukdom.

Vid varje sjukperiod tillämpas en karenstid av 3 dagar, den dag sjukdomsfallet
inträffade inräknad. Under denna tid utgår ingen sjukpenning
från försäkringen. Därest ny sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter en
föregående sjukperiods slut, skall perioderna i karenshänseende räknas såsom
en sj ukperiod.

Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmågan, nedsättning
av denna med minst hälften, skall halv sjukpenning utges.

Då medlemmen är intagen på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenningen
med hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen, minskad
med 3 kronor om dagen, dock med högst hälften av sjukpenningen. För
kvinna, som har barn under 10 år i hemmet, får hempenningen dock icke
understiga 3 kronor om dagen. Hon skall dessutom äga uppbära barntillägg
till hempenning med 2 kronor om dagen, såframt hon icke har mer än 4
hemmavarande barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrade såsom barn
till henne, i vilket fall hon på grund av huvudregeln om barntillägg blir
berättigad till sådant tillägg med 3 kronor.

Sjukpenning utgår icke för tid, då försäkrad fullgör värnplikt eller då
han för brott eller alkoholism tagits i förvar på det allmännas bekostnad.
Försäkrad, som äger rätt till grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp,
må ej uppbära grundsjukpenning för tiden från och med förlossningsdagen
till och med den fyrtiofjärde dagen därefter. Tilläggssjukpenning
utgår ej för dag, för vilken försäkrad äger rätt till tilläggspenning enligt
nyssnämnda lag.

Under vissa förutsättningar kan sjukpenningen innehållas eller reduceras
av sjukkassan, exempelvis då försäkrad vid sjukdom vägrar underkasta
sig vård av läkare eller gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt.

Kungl. Maj:t äger från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen i dess
helhet eller viss del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag
eller författning, utfärdad av Kungl. Maj :t, eller bestämmelse, som beslutats
av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom. Har sådan arbetstagare icke
eller endast delvis undantagits från sjukpenningförsäkringen, äger arbetsgivaren
i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren till -

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

kommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda sjukhjälp
icke överstiger den utbetalda lönen.

Kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen fördelas mellan de
försäkrade, arbetsgivarna och staten. Försäkringsavgifterna för den obligatoriska
sjukförsäkringen avser dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäkringen
för grundsjukpenning (jämte barntillägg) och dels försäkringen för
tilläggssjukpenning. I kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen
skall även inräknas kostnaderna för moderskapshjälpen enligt 1954 års lag
om moderskapshjälp. Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla
sjukkassemedlemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår
till minst 1 200 kronor (för makar avses härvid den gemensamma inkomsten)
och som icke uppbär folkpensionsförmån. Avgift för försäkringen
för grundsjukpenning skall erläggas av de sjukkassemedlemmar, som är sjukpenningförsäkrade,
under förutsättning att deras taxerade inkomst uppgår
till nyss angivet belopp. De avgifter, som nu nämnts, skall, om de tillsammans
överstiger 2 procent av den taxerade inkomsten (för makar räknas
härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera),
nedsättas till 2 procent av nämnda inkomst. Avgift för försäkring för tillläggssjukpenning
skall erläggas av medlem, som är försäkrad för sådan
sjukpenning.

De nämnda avgifterna skall emot medlemmen framstå såsom en enda
avgift. Sjukförsäkringsavgifterna skall uttagas tillsammans med de allmänna
skatterna. De kommer alltså att få preliminärt erläggas under det år
de avser och blir slutligt debiterade året därpå. Uppbördsmyndigheterna
skall inleverera det påförda beloppet till sjukkassan, varför staten kommer
att få svara för restantierna.

Sjukförsäkringsavgifterna kommer att något variera inom olika sjukkassor.
Det ankommer på riksförsäkringsanstalten att fastställa dessa avgifter.
Något beslut i detta hänseende har ännu icke fattats av anstalten. För beräkning
av preliminär skatt för år 1955 har anstalten emellertid fastställt
följande genomsnittsavgifter.

Kr

Enbart sjukvårdsförsäkrad .................................... 30

Sjukvårds- och sjukpenningförsäkrad
Den årliga arbetsförtjänsten Sjukpenninguppgår
klass

till men ej till

kr kr nr

—

1800

1800

2 400

2 400

3 000

3 000

3 600

3 600

4 200

4 200

5 000

5 C00

5 800

5 800

6 800

6 800

8 400

8 400

10 200

10 200

12 000

12 000

14 000

14 000

—

1

2

3

4

r>

«

7

8
9

10

11

12

13

58

66

73

78

85

90

98

103

115

127

139

152

164

8 Bihang till riksdagens protokoll 7954. 1 samt. Nr 217

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen skall utgöra 1,14 procent av
det lönebelopp, som ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen,
vilket bl. a. innebär, att hänsyn icke tages till arbetstagares
lön i vad den överstiger 15 000 kronor för år räknat. Bidraget skall
uttagas tillsammans med sistnämnda avgift och det för varje år inflytande
beloppet skall fördelas mellan centralsjukkassorna.

Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen är av fyra slag, nämligen
sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.
Sjukhjälpsbidraget utgör 50 procent av utgifterna för läkarvård,
resor och grundsjukpenning samt 75 procent av utgifterna för
barntillägg. Till ulgifterna för sjukhusvård utgår intet statsbidrag. Medlemsbidraget
varierar mellan olika delar av riket och utgör 4 kronor, 4 kronor
50 öre eller 5 kronor per medlem och år. Avgiftslindringsbidraget utgår
med det belopp, som erfordras för att såsom förut berörts nedsätta vissa
sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning till 2 procent av den taxerade inkomsten. Avgiftsersättningsbidraget
utgör 10 kronor för varje sjukkassemedlem, som icke är
skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen

Genom lagen om yrkesskadeförsäkring (YL) har en samordning mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen införts. Enligt lagen skall
person, som är både sjukförsäkrad och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrad,
vid yrkesskada erhålla ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan
viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Samordningstiden omfattar
tiden t. o. m. nittionde dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan skada
än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades; dock skall samordningstiden
upphöra senast den dag då rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen
föreligger. Under samordningstiden äger den skadade, så framt han
är försäkrad enligt SFL, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt
sistnämnda lags regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Är
den skadade icke försäkrad enligt sagda lag, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven
utlänning, äger han under samordningstiden uppbära ersättning enligt
YL med belopp, som han skulle ha uppburit i sjukhjälp från allmän
sjukkassa, därest han omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Enligt YL är i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst försäkrad
för yrkesskada. Vid bestämmandet av arbetstagarebegreppets innebörd
skall — enligt uttalande i den till grund för lagen liggande propositionen
— de regler, som gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat
sig vid tillämpningen av semesterlagen, vara avgörande.

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig. Den äger rum i riksförsäkringsanstalten
men kan på vissa i lagen angivna villkor även ske i
ömsesidigt försäkringsbolag. Kostnaden för den obligatoriska försäkringen

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter,
som erlägges av arbetsgivaren.

I likhet med vad som gäller enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag äger
Kungl. Maj :t från försäkringen undantaga arbetstagare, som är anställda
hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats sådana ersättningar
vid yrkesskada, som finnes väsentligen motsvara försäkringsförmånerna.
Kungl. Maj:t äger likaledes meddela sådana från lagens bestämmelser
avvikande föreskrifter, som finnes böra gälla i anledning av att
arbetstagare, vilka är anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning
är tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till
följd av yrkesskada eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner,
som helt eller delvis bekostas av staten.

Med yrkesskada skall enligt lagen förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet,

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan
av ämne eller strålande energi, samt

c) i den mån Kungl. Maj :t så föreskriver skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat
eller ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller
verktyg eller av buller eller smitta.

Vilka yrkessjukdomar, som skall anses förorsakade genom inverkan av
något av de under c) angivna förhållandena, kommer att anges i en av
Kungl. Maj :t fastställd förteckning.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller därmed
jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål. Solsting, värmeslag,
förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom skada genom mekanisk
inverkan under högst några få dagar skall alltid anses ha uppkommit
genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med arbetsanställningen.

En viss utvidgning av försäkringsskyddet mot skador till följd av olycksfall
i arbete har skett genom att skyddet, i motsats till vad nu gäller, utsträckts
till att omfatta jämväl olycksfall, som träffar den försäkrade vid
utförande i det egna hemmet av arbete för arbetsgivarens räkning. Även i
fråga om de s. k. färdolycksfallen har en viss uppmjukning skett genom att
nuvarande kravet på omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen
ersatts med ett krav på nära samband.

På grund av försäkringen erhåller den skadade ersättning för kostnader
för läkarvård o. d. och för inkomstbortfall förorsakat av att arbetsförmågan
på grund av yrkesskada helt förlorats eller blivit nedsatt med minst en tiondel.
Ersättningen i vad den avser inkomstbortfallet utgår antingen i form
av sjukpenning eller i form av livränta. Storleken av dessa förmåner är lik -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

som i nuvarande olycksfallslagstiftning beroende bl. a. av den skadades årliga
arbetsförtjänst. Såsom årlig arbetsförtjänst skall i princip anses det belopp,
vartill den skadades inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till övergående
sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet,
vid tiden för skadans inträffande kan antagas uppgå för år räknat. I
motsats till vad som gäller inom sjukförsäkringen skall vid arbetsförtjänstens
beräknande hänsyn tagas icke enbart till inkomst av tjänst utan
även till inkomst av arbete i egen rörelse. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten
icke till 1 200 kronor, skall den beräknas till detta belopp. Överstiger
den årliga arbetsförtjänsten 15 000 kronor, tages överskjutande belopp
icke i beräkning.

Förorsakar yrkesskada efter samordningstidens utgång sjukdom, äger den
skadade uppbära hel sjukpenning för varje dag sjukdomen medför förlust
av arbetsförmågan och halv sjukpenning för varje dag arbetsförmågan till
följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Sjukpenningen bestämmes
efter den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin
årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Sjukpenningklasserna och beloppet av
hel sjukpenning finnes angivna i en i 13 § YL intagen tabell. I fråga om inkomstgränserna
för de olika sjukpenningklasserna samt antalet sjukpenningklasser
överensstämmer denna tabell helt med den som gäller inom den
allmänna sjukförsäkringen. De i förstnämnda tabell upptagna sjukpenningbeloppen
motsvarar de belopp, som inom den allmänna sjukförsäkringen utgår
under de första 90 dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning utgives.
För tid efter den månad, varunder den försäkrade fyllt 67 år, sker
dock en nedsättning av sjukpenningen. Enär de inom yrkeskadeförsäkringen
gällande reglerna angående den årliga arbetsförtjänstens beräknande kan
vara förmånligare för den skadade än motsvarande regler inom sjukförsäkringen,
kan den skadade komma att inom yrkesskadeförsäkringen hänföras
till högre sjukpenningklass än den som varit bestämmande för hans sjukpenning
under samordningstiden. Efter samordningstidens utgång må sjukpenningen
icke utgå efter sjukpenningklass med lägre nummer än den sjukpenningklass,
till vilken den skadade hör enligt SFL, och ej heller med
lägre belopp än som skulle ha utgått i sjukpenning från allmän sjukkassa,
därest skadan ej utgjort yrkesskada.

För tid, varunder den skadade tillerkänd livränta på grund av sjukdom
skall utbytas mot sjukpenning, må hel sjukpenning jämte barntillägg icke
utgå med lägre belopp än som motsvarar den tillerkända livräntan för dag
räknad.

Bestämmelserna i SFL om barntillägg till sjukpenning samt om hempenning
gäller även inom yrkesskadeförsäkringen.

Har yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en tiondel, utgives under tiden livränta
till den skadade. Medför samma yrkesskada ånyo sjukdom, på grund varav

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 37

sjukpenning skall utgå, äger den skadade dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden.

I fall då den skadade under längre tid är ur stånd att reda sig själv, kan
den skadade tillkommande sjukpenning eller livränta förhöjas med vårdbidrag.

I 25 § YL har intagits bestämmelser om avdrag från ersättning enligt lagen,
i fall där den försäkrade genom avlönings- eller pensionsbestämmelser
eller dylikt är tillförsäkrad annat understöd av motsvarande slag. Bestämmelserna
motsvarar i sak dem som är intagna i 11 § nuvarande olycksfallsförsäkringslag.
Beträffande innehållet i sagda paragraf torde få hänvisas till
den redogörelse härför, som tidigare lämnats.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta till den skadade må skäligen
nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande av handling,
för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller, sedan
skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt
eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

I lagen föreskrives skyldighet för arbetstagaren att ofördröjligen underrätta
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren om inträffad yrkesskada samt
för arbetsgivaren att enligt de föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj :t,
anmäla skadan till den allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad,
eller i förekommande fall direkt till den försäkringsinrättning, som
skall utge ersättningen.

Annan enligt YL utgående ersättning än livränta är helt skattefri.

C. Sjuklönesakkunnigas förslag

I sitt den 24 mars 1954 avgivna betänkande förordar sjuklönesakkunniga
vissa riktlinjer för lösning av frågan om samordning mellan den obligatoriska
sjukpenningförsäkringens förmåner och de löneförmåner, som enligt
bestämmelserna i 28 § I punkt 6 b) Saar utgår till tjänsteman vid tjänstledighet
för sjukdom. De sakkunniga redovisar även sin inställning till frågan
om tjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet på grund av olycksfall
i arbete eller därmed i förmånshänseende för närvarande likställda orsaker
för tid, varunder yrkesskadeförsäkringen samordnats med den allmänna
sjukförsäkringen. De sakkunniga ingår däremot ej på prövning av frågan
om eventuell kompensation för de avgifter, tjänstemännen kommer att få
erlägga vid ett inordnande i sjukpenningförsäkringen. Denna fråga anser
de sakkunniga böra lösas i samband med frågan om kompensation för avgifterna
för sjukvårdsförsäkringen.

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Av sjuklönesakkunniga övervägda alternativ för samordningsfrågans lösning

1. Lösning i enlighet med 1945 års lönekommittés ställningstagande. Vid
1945 års lönekommittés förhandlingar med vederbörande personalorganisationer
rådde enighet om att avlöning vid sjukdom borde utgå även efter det
en allmän sjukförsäkring genomförts. Därvid förutsattes dock, att sjukavlöningen
skulle minskas med det belopp, som på grund av sjukförsäkringen
skulle tillkomma tjänstemannen i form av sjukpenning (inklusive eventuella
tillägg). Detta belopp borde inlevereras till verket, som till tjänstemannen
skulle utbetala ett belopp, motsvarande den oreducerade sjukavlöningen.
Sjukavlöningens oreducerade belopp borde icke få understiga
sj ukpenningbeloppet.

Sjuklönesakkunniga, som ansett sig i första hand böra taga ställning till
frågan huruvida en samordning kan ske i enlighet med 1945 års lönekommittés
ställningstagande, har funnit, att de förutsättningar, på vilka kommitténs
ställningstagande byggde, i väsentlig mån förändrats genom de
ändringar, som vid 1953 års riksdag vidtagits i den allmänna sjukförsäkringen.
De sakkunniga erinrar härvid om att medan sjukpenningen i den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagens tidigare
lydelse inskränkte sig till 3 kronor 50 öre för dag jämte maketillägg å 2
kronor och barntillägg med 50 öre för barn och dag, sjukpenningen efter
genomförandet av 1953 års ändringsbeslut kommer att uppgå till belopp,
som varierar mellan 3 och 20 kronor, vartill kommer barntillägg med 1—3
kronor för dag. Sjukpenningförmånerna kommer sålunda att uppgå till
helt andra belopp än dem man räknade med, då 1945 års lönekommitté
hade att ta ställning till frågan. Vidare erinras om att i prop. 1954: 64 framlagts
förslag om skattefrihet för den del av sjuklönen som motsvarar sjukpenningens
belopp. Om detta förslag genomföres, skulle, framhåller de sakkunniga,
vid en samordning på sätt lönekommittén ifrågasatt, en betydande
överkompensation komma att uppstå. Vid sjukledighet skulle en tjänsteman
sålunda bli betydligt bättre ställd än om han tjänstgjorde. Med hänsyn
härtill har de sakkunniga funnit en lösning av samordningsfrågan i enlighet
med lönekommitténs ställningstagande icke möjlig. 2

2. Sjuklöneförmånernas slopande. Sjuklönesakkunniga har ansett, att
sjukpenningbeloppen genom den vid 1953 års riksdag beslutade höjningen
kommer att uppgå till sådan storlek, att i allmänhet ett gott skydd för inkomstbortfallet
under sjukdom skapats i inkomstlägen upp till 16 000 å
17 000 kronor om året. I anledning härav har de till behandling upptagit
frågan, om sjuklöneförmåner över huvud taget bör utgå till de anställningshavare,
varom här är fråga, efter det att sjukförsäkringsreformen genomförts.
De sakkunniga har härvid konstaterat, att de för närvarande till de anställda
utgående sjuklöneförmånerna i regel är förmånligare än sjukförsäkringslagens
sjukpenningförmåner även med hänsyn tagen till sjukpenningens
skattefrihet. Endast i vissa undantagsfall, främst avseende de till avdragsgrupp
2 hänförliga tjänstemännen, kan sjukpenningförmånerna komma att

3S

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

visa sig fördelaktigare än nu utgående sjuklön. Ett borttagande av sjuklöneförmånerna
liar synts de sakkunniga därför endast böra ske under förutsättning,
att de anställda försäkringsvägen kan erhålla ersättning för det
skydd de förlorar, därest i stället för hittillsvarande sjuklöneförmåner endast
sjukpenningförsäkringens förmåner skulle utgå. De kostnader, som erhållandet
av detta skydd skulle åsamka tjänstemännen, borde därvid täckas
genom lönekompensation. Då de anställda ur försäkringssynpunkt representerar
olika »risker» alltefter kön, åldersgrupper, hälsotillstånd, m. in.,
torde försäkringspremierna vid »individuella» försäkringar hos försäkringsföretag
komma att variera högst avsevärt. Med hänsyn härtill har de sakkunniga
bedömt det som omöjligt att på grundval av kostnaderna för »individuella»
försäkringar rättvist kunna kompensera tjänstemännen för de
minskade förmånerna. De sakkunniga framhåller, att det i många fall dessutom
är tvivelaktigt, om en individuell försäkring med hänsyn exempelvis
till vederbörandes hälsotillstånd överhuvudtaget kan erhållas till överkomlig
kostnad.

De sakkunniga har även undersökt, huruvida icke de anställda genom
kollektiva försäkringar skulle kunna erhålla det önskade skyddet. I en kollektiv
försäkring utjämnas nämligen premierna mellan goda och dåliga
»risker». Denna försäkringsform kräver emellertid en praktiskt taget fullständig
anslutning av den grupp, som är föremål för försäkringen. En sådan
anslutning torde enligt de sakkunnigas uppfattning knappast kunna ernås
utan en enhetligare organisation av de anställda än som för närvarande
finnes. Vidare framhålles, att vid sådan försäkring bör, om icke administrationskostnaderna
skall bli för stora, inkasseringen av försäkringsavgifterna
samt kontakten i övrigt mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna
för de anställdas räkning ombesörjas av något gemensamt organ, närmast
vederbörande personalorganisation. Organisationssplittringen torde medföra
svårigheter även härutinnan. Med hänsyn till det anförda har de sakkunniga
funnit sig kunna utgå från att de anställda genom kollektiva försäkringar icke
kan beredas ett skydd, som kompenserar dem för vad de skulle förlora,
därest endast sjukpenningsförsäkringens förmåner skulle utgå.

Mot bakgrunden av det anförda har de sakkunniga ansett sig icke kunna
förorda ett fullständigt borttagande av sjuklöneförmånerna vid sjukförsäkringsreformens
genomförande.

3. Undantagande från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Enligt
28 § sjukförsäkringslagen äger Kungl. Maj :t från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag
eller författning, utfärdad av Kungl. Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats
av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom. Efter att ha redogjort för de
uttalanden, som gjorts i denna fråga dels i prop. 1953: 178 angående ändringar
i lagen om allmän sjukförsäkring och dels i andra lagutskottets utlåtande
(nr 35) i anledning av sagda proposition, anför de sakkunniga bl. n.
följande.

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Ett undantagande skulle så till vida medföra en förenkling av förevarande
problem som den från arbetsgivaren utgående sjuklönen i så fall komme
att till fullo beskattas, varför de speciella svårigheter, som såsom framgår
av det följande äro förknippade med värderingen av sjukpenningen
med hänsyn till densammas skattefrihet, skulle minskas.

Betydande administrativa svårigheter skulle emellertid uppkomma vid
en lösning i enlighet med detta alternativ. Då bland ifrågavarande tjänstemannakategorier
förekomma anställningshavare, vilkas sjuklöneförmåner enligt
gällande bestämmelser äro sämre än de som komma att utgå på grund
av sjukpenningförsäkringen, skulle i vart fall icke samtliga ifrågavarande
tjänstemän kunna undantagas. Vissa besvärliga avgränsningsproblem skulle
härigenom uppkomma.

Sjukförsäkringslagen medgiver icke undantagande av den kollektivavtalsanställda
personalen inom statsförvaltningen från någon del av sjukförsäkringen.
Detsamma gäller alla i enskild tjänst anställda. Komplikationer
skulle uppstå genom den överflyttning, som på vissa håll inom statsförvaltningen,
särskilt inom försvaret, förekommer från kollektivavtalsanställning
till tjänstemannaanställning samt vice versa. Dessutom äger i icke
obetydlig utsträckning en cirkulation rum mellan statliga och icke-statliga
anställningar. Ett undantagande av de personalgrupper, å vilka de statliga
avlöningsreglementena äro tillämpliga, skulle medföra att i viss utsträckning
samma personer än komme att vara sjukpenningförsäkrade, än icke.
Ett sådant förhållande vore enligt de sakkunnigas mening icke tillfredsställande
och skulle komma att medföra svårigheter såväl för sjukkassorna
som för myndigheterna.

Vidare framhålles att enligt vad de sakkunniga inhämtat från representanter
för sjukkasseverksamheten skulle ett undantagande av vissa kategorier
från sjukpenningförsäkringen medföra synnerligen stora administrativa
svårigheter för sjukkassorna.

Ett undantagande av tjänstemännen från sjukpenningförsäkringen skulle
även kunna ha vissa psykologiska konsekvenser. De sakkunniga uttalar
sålunda, att det kan komma att framstå såsom svårförståeligt för den enskilde
tjänstemannen, att han icke kommer i åtnjutande av den skattefria
förmån, som tillkommer tjänstemän på den privata arbetsmarknaden och
att det kan befaras, att detta förhållande skulle skapa viss irritation.

Det förhållandet att tjänstemännen är tillförsäkrade bättre förmåner vid
tjänstledighet för sjukdom än som kommer att utgå enligt sjukpenningförsäkringen
har de sakkunniga icke ansett utgöra ett tillräckligt vägande skäl
för valet av undantagslinjen. Det framhålles i detta sammanhang, att även
ett stort antal privatanställda för närvarande åtnjuter en sjuklön, som är
bättre än den allmänna sjukförsäkringens förmåner. Slutligen erinras om
att SEL icke möjliggör något undantagande av de stats- och kommunalanställda
tjänstemännen från sjukvårdsförsäkringen.

Av anförda skäl har de sakkunniga funnit, att ifrågavarande tjänstemän
icke bör undantagas från sjukpenningförsäkringen. Då samordningsfrågan
enligt de sakkunnigas uppfattning torde kunna lösas innevarande år, anses
ej heller ett provisoriskt undantagande behöva tillgripas.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

4. Sjuklön såsom komplement till sjukförsäkringens förmåner. Efter att
ha övervägt olika utvägar för en lösning av de problem, som är förknippade
med en samordning mellan sjukpenningförsäkringens förmåner och nuvarande
sjuklöneförmåner, har de sakkunniga funnit den bästa lösningen
ligga däri att för tjänstemännens del ett komplement till sjukförsäkringen
skapas. Vid en samordning enligt denna linje kan enligt de sakkunniga två
olika metoder väljas. Den ena innebär, att arbetstagaren från arbetsgivaren
uppbär lön vid sjukdom och arbetsgivaren i arbetstagarens ställe hos sjukkassan
uppbär arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg.
Detta alternativ till samordningsfrågans lösning har av de sakkunniga benämnts
arbetsgivarinträdesalternativet. Enligt den andra metoden skall den
anställde själv lyfta sin sjukpenning hos sjukkassan och arbetsgivaren endast
ha att utbetala det tillskott till sjukpenningen, som kan befinnas vara erforderligt
för att de olika förmånerna sammanlagt skall uppgå till den
önskade nivån.

De sakkunniga framhåller, att båda dessa alternativ kompliceras därigenom
att skattefrihet avses skola gälla för sjukpenningen eller, i fall av
arbetsgivarinträde, den del av sjuklönen, som motsvarar vad arbetsgivaren
äger uppbära i sjukpenning från sjukkassan. Vare sig samordningsfrågan
löses efter det ena eller det andra av dessa alternativ uppstår likartade avvägningsproblem
med hänsyn till skattefriheten. Sjukpenningens värde blir
nämligen, framhåller de sakkunniga, på grund av skattefriheten beroende
av en mångfald faktorer, bland vilka nämnes den statliga inkomstskattens
uttagningsprocent, den kommunala utdebiteringens storlek, ortsgrupperingen,
tjänstemannens civilstånd, förekomsten av sambeskattning eller biinkomster,
möjligheterna att göra skatteavdrag samt sjukledigheter nas längd och fördelning
på olika kalenderår. De sakkunniga konstaterar i anslutning härtill, att
sjukpenningens värde med hänsyn till skattefriheten icke kan generellt fastställas
i ett och samma inkomstläge. Förutsättningarna härför är alltför varierande.
Att med ett praktiskt användbart system räkna fram en kompletterande
sjuklön, som tillsammans med sjukpenningens reella värde i de individuella
fallen exakt överensstämmer med de nuvarande sjuklöneförmånernas
värde torde enligt de sakkunnigas mening icke låta sig göra. Då det
gäller att beräkna sjukpenningens värde med hänsyn till skattefriheten måste
därför vissa approximationer tillgripas.

Såsom målsättning för sitt arbete har de sakkunniga uppställt skapandet
av ett sjuklönesystem, som medför en sjuklön så avvägd, att denna tillsammans
med de från sjukpenningförsäkringen utgående förmånerna genomsnittligt
ger tjänstemännen ett skydd vid sjukdom, som så nära som möjligt
motsvarar värdet av de nuvarande sjuklöneförmånerna. Samtidigt måste
även uppställas krav på att de totala sjukförmånerna om möjligt avväges
så, att desamma icke medför en överkompensation. De sakkunniga har slutligen
framhållit det angelägna i alt systemet blir enkelt i tillämpningen.

Med utgångspunkt från denna målsättning har de sakkunniga övervägt,
huruvida eu lösning av samordningsfrågan enligt detta huvudalternativ bör

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

ske genom arbetsgivarinträde. Genom att vid en dylik anordning den av
staten utgivna sjuklönen avses skola bli skattefri till ett belopp motsvarande
sjukpenningen måste, för att tjänstemannen under sjukdom i avlöningshänseende
icke skall bli bättre ställd än då han tjänstgör, den eljest utgående
lönen reduceras med minst så stort belopp, att den genom skattefriheten
uppkomna vinsten elimineras. I fråga om avvägningen av det härför
erforderliga avdraget uttalar de sakkunniga att detta icke bör differentieras
efter civilstånd. Då ensamstående i allmänhet beskattas hårdare än gift,
bör vidare avdraget, på grund av i annat fall föreliggande överkompensationsrisker,
i allmänhet göras större än vad som är motiverat med hänsyn till den
giftes skatteförhållanden. För att gift tjänsteman med barn skall erhålla
lämpligt avvägda sjukförmåner, har de sakkunniga funnit att det därvid
blir nödvändigt, att det enligt sjukpenningförsäkringen utgående barn tilllägget
utbetalas. Detta skulle kunna tänkas ske antingen genom arbetsgivarens
försorg eller ock så, att tillägget lyftes hos sjukkassan av den anställde.
De sakkunniga anför, att en lösning efter den förra linjen skulle
förorsaka administrativa svårigheter, varjämte en sådan lösning skulle kunna
medföra, att lönen framstår såsom avvägd efter behovsprövning, något som
icke överensstämmer med nutida lönesättningsprinciper. En lösning på så
sätt att sjukkassorna betalar ut barntilläggen direkt till de anställda skulle
förorsaka en komplicering av sjukkassornas arbete.

Såsom framgår av det tidigare anförda blir icke enbart de från anställningen
utgående fasta löneförmånerna avgörande för en persons placering
i sjukpennmgklass. Placeringen kan nämligen påverkas av stadigvarande
inkomster av bisysslor m. in. En tjänsteman kan sålunda genom inkomster
från bisysslor eller genom att han enligt gällande avlöningsbestämmelser är
berättigad till särskilda ersättningar utöver lönen komma att placeras i högre
sjukpenningklass än vad som följer av hans löneklassplacering. Enligt de
sakkunniga torde detta komma att ske i ett relativt stort antal fall. Vid ett
arbetsgivarinträde skulle det enligt de sakkunnigas mening bli nödvändigt
att i sådana fall dela på sjukpenningen på så sätt, att myndigheten skulle
få behålla den del, som grundar sig på den anställdes lön, medan återstoden
antingen genom myndigheten eller sjukkassan skulle tillgodoföras den anställde.
Även denna omständighet finner de sakkunniga verka administrativt
tyngande.

De sakkunniga framhåller slutligen, att en lösning i enlighet med detta
alternativ skulle medföra ett omfattande avräkningsförfarande mellan myndigheterna
och sjukkassorna. Även om ett mera summariskt avräkningsförfarande
skulle kunna tillämpas, torde myndigheterna bli nödsakade att för
varje sjukledig tjänsteman hos sjukkassan inhämta uppgift om sjukpenningens
storlek, då denna måste beaktas såväl vid källskatteavdragets uträknande
som då uppgifter lämnas till den årliga taxeringen. Dessutom
torde det, fortsätter de sakkunniga, bli nödvändigt för myndigheten att dagligen
mottaga och till vederbörande sjukkassor vidarebefordra sjukanmälningar,
ett arbete, som måste verka tyngande särskilt med hänsyn till att

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

tjänstemännen på en och samma arbetsplats beroende på mantalsskrivningsorten
kan vara hänförda till olika sjukkassor.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna har de sakkunniga funnit
sig icke kunna tillstyrka en lösning av samordningsfrågan efter arbetsgivarinträdeslinjen.

De administrativa svårigheter, som sålunda befunnits vara förknippade
med ett arbetsgivarinträde, har synts de sakkunniga till största delen bli
eliminerade, om de anställda får lyfta den sjukpenning, vartill de är berättigade
och såsom komplement därtill erhåller en sjuklön från myndigheten.
Några svårigheter skulle icke uppstå, om den anställde på grund av inkomst
av bisysslor in. in. höjts i sjukpenningklass. Arbetsgivaren skulle ej betungas
med att stå som mellanhand mellan sjukkassorna och de anställda. Ur
sjukkassornas synpunkt skulle, enligt vad de sakkunniga inhämtat från företrädare
för dessa, detta system medföra avgjorda fördelar framför övriga
alternativ till samordningsfrågans lösning. Såvitt de sakkunniga kunnat finna,
skulle svårigheterna, om denna linje väljes, begränsas till beräkningen
av sjuklöneavdragens storlek. De sakkunniga har emellertid utfört beräkningar,
som enligt deras mening utvisar, att ett lämpligt avvägt sjuklöneavdrag
kan konstrueras. Vid prövning av de för- och nackdelar, som är förenade
med de två linjer, efter vilka samordningen enligt huvudalternativet kan
lösas, har de sakkunniga stannat för att förorda den sist angivna linjen,
innebärande att de anställda själva lyfter sin sjukpenning hos sjukkassan.

I fråga om den närmare utformningen av samordningen enligt denna
linje anför de sakkunniga.

En direkt motsvarighet kan emellertid därvid icke erhållas till de avdragsfria
sjukdagarna i nuvarande lönesystem. I stället har en anknytning till
sjukpenningförsäkringens konstruktion måst göras på så sätt, att tjänstemännen
i allmänhet få vidkännas ett mindre löneavdrag under tid, då reducerad
sjukpenning utgår, än eljest. Avdraget bör enligt de sakkunnigas mening
i ett och samma inkomstläge endast differentieras med hänsyn till om
reducerad sjukpenning utgår eller icke men i övrigt göras med lika belopp
för dag. Avdragets storlek bör sålunda vara oberoende av om den anställde
är gift eller ogift, om han har barn eller icke och utan hänsyn till den
kommunala utdebiteringen på den anställdes hemort och den ortsgrupp,
efter vilken den anställdes lön utgår in. in. De sakkunniga ha övervägt, huruvida
en differentiering av sjukavdraget skulle kunna åstadkommas för de
dagar i början av en sjukledighetsperiod, då sjukpenning icke utgår. Enligt
sjukförsäkringslagen utgår icke sjukpenning för den dag insjuknandet äger
rum och två dagar därefter. Dessutom finnas i lagen vissa sammanläggningsregler
av innebörd, att sjukperiod, som inträffar inom viss tid efter
en föregående sjukperiods slut, icke skall betraktas som ny sjukperiod och
därför ''icke medföra att ny karenstid räknas. Skulle den anställde erhålla
full lön för de dagar, under vilka sjukpenning icke utgår, måste ur kontrollsynpunkt
kontakt för varje sjukledighet äga rum mellan sjukkassan och
myndigheten. Genom att sjuktiden i ett aktuellt tall kan komma alt beräknas
från olika tidpunkter av sjukkassan och myndigheten skulle det i annat
fall kunna inträffa, att full lön och sjukpenning samtidigt utginge, ett förhållande,
som enligt de sakkunnigas mening icke får förekomma. Det an -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

förda må belysas med följande exempel. Om en anställd blir sjuk en lördageftermiddag,
räknas sjukdagarna i sjukförsäkringslagens mening från och
med lördagen och sjukpenning utgår sålunda från och med tisdagen. Sjukledighet
från arbetet uttages däremot icke förrän på måndagen. I detta
fall blir den reella karenstiden för den anställde sålunda blott en dag. Om
den anställde blir sjuk en tisdag eftermiddag, utgår sjukpenning från och
med fredagen. I arbetet torde regelmässig sjukledighet behöva uttagas från
och med onsdagen, varför den verkliga karenstiden endast blir två dagar.
Man kan av denna anledning icke välja den vägen att ge den anställde full
lön under de tre första sjukdagarna utan att den anställdes sjukpenningförhållanden
under liden undersökas. Delta skulle medföra en betydande
administrativ belastning för såväl myndigheterna som sjukkassorna. En
sådan differentiering anse sig de sakkunniga icke kunna förorda.

Som kompensation för den minskning av nu utgående sjuklöneförmåner,
som uppstår på grund av att löneavdraget föreslås vara lika stort under den
inom sjukförsäkringen gällande karens tiden som under tid då oreducerad
sjukpenning utgår, bör enligt de sakkunnigas mening bättre löneförmåner
i princip utgå vid vissa längre sjukledigheter. Den fördelning av sjuklönen,
som härigenom skulle erhållas, har synts de sakkunniga tilltalande ur social
synpunkt.

Enligt 25 § SFL skall för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter
sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning. Denna utgår
lör dag med belopp, motsvarande den sjukpenning, som eljest skolat utgå,
minskat med 3 kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp.
För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, vilket
är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenning
dock utgöra minst 3 kronor för dag.

En lösning av samordningsfrågan på sätt de sakkunniga förordar skulle
medföra, att, i fall då tjänsteman är intagen på sjukvårdsanstalt, en viss
minskning av de eljest utgående sammanlagda förmånerna skulle inträffa.
Minskningen motsvarar skillnaden mellan sjukpenningen och hempenningen
med inräknande jämväl av värdet av skattefriheten för desamma. Enligt
de sakkunnigas mening finnes goda skäl för en dylik minskning med hänsyn
till att den anställde under sjukhusvistelsen, som bekostas av sjukvårdsförsäkringen,
inbesparar vissa kostnader.

Enligt sjukförsäkringslagen kan sjukpenning utgå under högst 730 dagar
vid varje sjukdom. Därefter blir den sjuke utförsäkrad men kan efter viss
tid åter bli berättigad till sjukpenning. Beträffande sjuklöneförmåner till en
utförsäkrad tjänsteman uttalar de sakkunniga, att vid tidpunkten för utförsäkringen
förutsättningar i allmänhet bör finnas för ett bedömande av
huruvida den anställde, om han har en pensionsgrundande tjänst, bör sjukpensioneras.
Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det starkt ifrågasättas,
om icke från denna tidpunkt, därest sjukpensionering icke anses böra äga
rum, den anställdes löneförmåner ändock bör motsvara vad som skulle ha
utgått till honom, om han blivit sjukpensionerad. Under hänvisning till att
denna fråga nära sammanhänger med frågor, som är under bedömande hos
1951 års pensionsutredning, har de sakkunniga emellertid icke ansett sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

45

nu böra föreslå en sådan sjuklön, sedan utförsäkring ägt rum. De sakkunniga
anser, att nuvarande A-avdrag tills vidare bör tillämpas under utförsäkringstiden.

I fråga om sjukavdragssystemets konstruktion innebär de sakkunnigas förslag
såsom tidigare nämnts, att tjänsteman vid tjänstledighet för sjukdom
skall vidkännas ett för dag beräknat löneavdrag. Löneavdraget föreslås vara
lika stort under den inom sjukförsäkringen gällande karenstiden som under
tid, då oreducerad sjukpenning utgår, samt vara något lägre under tid, då sjukpenningen
utgår med belopp, som angives i kolumn 9 i den i 22 § SFL
intagna tabellen (reducerad sjukpenning). Nuvarande bestämmelser om lön
vid sjukdom skall sålunda enligt förslaget upphöra att gälla från och med
tidpunkten för sjukförsäkringsreformens ikraftträdande. Löneavdragen kan
enligt vad de sakkunniga uttalar upptagas i en tabell, vari för olika inkomstintervall
angives de avdrag, som skall göras dels under tid, då reducerad
sjukpenning utgår, och dels under annan tid. De sakkunniga framhåller,
att såsom avdragstabellen konstrueras erfordras ingen ändring av densamma
vid ändring av lönenivån för här ifrågavarande tjänstemannagrupper.
Systemet synes vidare bli enkelt att tillämpa.

De förordade riktlinjerna för sjuklönens konstruktion efter sjukförsäkringsreformens
genomförande bar, framhåller de sakkunniga, närmast avsett
tjänstemän hörande till avdragsgrupp 3. De till avdragsgrupp 2 hänförliga
tjänstemännens sjuklöneförmåner är för närvarande i allmänhet
bättre än de förmåner, som skulle utgå på grund av sjukförsäkringslagens
sjukpenningförsäkring, men sämre än de nu utgående sjuklöneförmånerna
till tjänstemän i avdragsgrupp 3. Särskilt bör dock härvid observeras, att
sjuklön till tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 är begränsad till en tid
av 180 dagar av ett och samma kalenderår. De sakkunniga har övervägt,
huruvida för denna grupp särskilda sjuklönebestäinmelser bör skapas. De
har emellertid funnit, att ett sådant särskilt system för denna mindre grupp
skulle vara ägnat att komplicera sjuklönesystemet i sin helhet. Med hänsyn
härtill har de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att de av dem skisserade
sjuklönebestämmelserna skall tillämpas även å de till avdragsgrupp 2 hänförliga
tjänstemännen. Det förutsättes dock, att tjänsteman tillhörande avdragsgrupp
2 icke skall bli berättigad till sjuklön för tid efter det han blivit
utförsäkrad. De sakkunniga uttalar, att de är medvetna om att förslaget
kommer att innebära en icke oväsentlig förbättring för de anställda. Vad
slutligen angår de tjänstemän, som hänföres till avdragsgrupp 1, bör dessa
enligt de sakkunnigas mening icke erhålla några sjuklöneförmåner från
myndigheten.

Sjuklönebestämmelsernas utformning beträffande lärare m. fl.

De förordade riktlinjerna för samordningsfrågans lösning har enligt vad
de sakkunniga anför utformats närmast med tanke på tjänstemän, som åtnjuter
sjuklön enligt huvudbestämmelserna i Saar. I detta reglemente såväl

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

som i andra av staten utfärdade avlöningsreglementen finnes emellertid
sjuklönebestämmelser, som avviker från dessa huvudbestämmelser. Sålunda
gäller särskilda bestämmelser för dem, som åtnjuter ferier, exempelvis lärare,
i det att dessa i allmänhet icke är berättigade till oavkortad lön vid
tjänstledighet för sjukdom.

Enligt de sakkunnigas mening bör, när nu ett helt nytt sjuklönesystem
skapas, särbestämmelser av den natur, som nyss nämnts, undvikas. De sakkunniga
föreslår därför, att de angivna riktlinjerna kommer till tillämpning
jämväl för sådana personalgrupper, som nu nämnts. Detta skulle,
framhåller de sakkunniga, medföra en icke obetydlig förbättring för lärarpersonalen.

Löneförmåner vid tjänstledighet för olycksfall i arbete och därmed för närvarande

likställd orsak

Enligt YL skall den allmänna sjukförsäkringen under viss tid samordnas
med yrkesskadeförsäkringen. Samordningen innebär, såsom förut nämnts,
att genom sjukförsäkringen och enligt för denna gällande bestämmelser
skall regleras även sjukdomsfall, som föranletts av yrkesskada. Först sedan
samordningstiden gått till ända äger arbetstagaren principiellt uppbära ersättning
från yrkesskadeförsäkringen. Något konstaterande av huruvida yrkesskada
föreligger eller ej blir på grund härav obehövligt i det stora flertalet
fall.

Efter att ha erinrat om att enligt de statliga avlöningsbestämmelserna
bättre sjuklöneförmåner utgår vid yrkesskador än vid övriga sjukdomar
anför de sakkunniga att det, om så skulle ske även i fortsättningen under
de första 90 dagarna, skulle bli nödvändigt att för de statsanställdas del alltid
fastställa om en sjukdom är att hänföra till yrkesskada eller icke. I så
fall skulle de åsyftade fördelarna med samordningen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
komma att neutraliseras för en mycket betydande del
av de försäkrade. Med hänsyn härtill har de sakkunniga ansett sig icke
böra föreslå något avsteg från denna samordning för de statsanställdas del.

Vad sålunda förordats i fråga om yrkesskada under samordningstiden
har synts de sakkunniga även böra tillämpas vid tjänstledighet för sådan
sjukdom, som föranletts av våld eller misshandel, för vilken tjänstemannen
blivit utsatt på grund av tjänsten ävensom vid i tjänsten ådragen smittsam
sjukdom in. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

47

III. Löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller bamsbörd

A. Gällande bestämmelser

Vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd är kvinnlig tjänsteman,
underkastad av staten utfärdat avlöningsreglemente och tillhörig någon
av avdragsgrupperna 2 eller 3, berättigad ati för en tid av högst 120 dagar
uppbära lön, tjänsteman tillhörande grupp 2 med B-avdrag och tjänsteman
tillhörande grupp 3 med A-avdrag. Rätten att under dylik ledighet
bibehålla viss del av lönen är begränsad till att gälla t. o. m. 120 :e dftgen
från förlossningen. Tjänsteman, som tillhör avdragsgrupp 1, skall vid tjänstledighet,
som här avses, vidkännas C-avdrag.

Utöver stadgandet att lön med A- resp. B-avdrag icke må åtnjutas för sådan
tid av ledigheten, som sträcker sig utöver 120 :e dagen från förlossningen,
gäller inga särskilda villkor beträffande tjänstledighetens förläggning.
Det står tjänstemannen sålunda fritt att helt eller delvis uttaga tjänstledigheten
före förlossningen ävensom att uttaga ledigheten i ett sammanhang
eller i flera perioder.

Därest kvinnlig tjänsteman insjuknar under tid, för vilken hon beviljats
tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, äger hon utbyta den beviljade
ledigheten mot sjukledighet. Det bör i detta sammanhang framhållas,
att de fysiologiska besvär, som normalt åtföljer havandeskapet och förlossningen,
icke faller under begreppet sjukdom. Att avgöra, huruvida en krämpa,
som uppträder under havandeskapet eller efter förlossningen,,skall hänföras
till sjukdom eller till ett mera normalt fysiologiskt besvär, är i många
fall mycket vanskligt. Myndigheten torde härvidlag följa vad verksläkaren
intygat.

För att tjänsteman vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd
skall äga bibehålla viss del av lönen erfordras att havandeskapet styrkes,
vilket i regel torde ske genom ett av verksläkaren utfärdat intyg härom.
Krav på att behov av ledighet samtidigt skall föreligga finnes ej uppställt.

Det må framhållas att tjänstemännen icke är skyldiga underkasta sig
ändringar i nu gällande bestämmelser rörande löneförmåner vid tjänstledighet
för havandeskap eller barnsbörd.

B. Lagen om moderskapshjälp

Av de nuvarande samhälleliga hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd
kommer moderskapshjälpen och moderskapspenningen att upphöra
vid ikraftträdandet av 1954 års lag om moderskapshjälp, under det att mödrahjälpen
tills vidare kommer att kvarstå såsom cn behovsprövad hjälpform
vid sidan av den generellt utgående nya moderskapshjälpen.

Enligt lagen om moderskapshjälp äger varje kvinna, som är försäkrad
enligt SFI-, att på grund av den obligatoriska försäkringen enligt sistnämnda
lag vid havandeskap och barnsbörd erhålla moderskapshjälp.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Moderskapshjälpen utgöres dels av ersättning för förlossningsutgifter och
dels kontant bidrag, benämnt moderskapspenning.

Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för vård å förlossningsanstalt
samt för resor till och från sådan anstalt ävensom utgifter för läkarvård,
som erfordras vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt.

Moderskapspenningen är uppdelad i ett fast grundbelopp, grundpenning,
och ett per dag utgående bidrag, tilläggspenning, samt i förekommande fall
barntillägg.

Grundpenning utgår vid enkelbörd med 270 kronor och vid flerbörd med
405 kronor. Av grundpenningen må 135 kronor lyftas förskottsvis, dock
tidigast 90 dagar före den beräknade nedkomsten och återstoden efter förlossningen,
så snart det konstaterats att rätt därtill föreligger. Av grundpenningens
normalbelopp har 135 kronor beräknats utgöra ersättning för
anskaffningar och andra merutgifter i anledning av barnsbörden och 135
kronor ersättning för minskad arbetsförmåga under tiden närmast före och
efter nedkomsten. Av beloppet vid flerbörd kan ersättningen för anskaffningar
in. m. anses utgöra 270 kronor. Det må framhållas, att grundpenningen
tillkommer alla barnaföderskor, som är berättigade till moderskapshjälp,
och utgår oberoende av om kvinnan avstår från att utföra förvärvsarbete
eller ej. Grundpenningen i sin helhet har beloppsmässigt avvägts så,
att den motsvarar grundsjukpenningen för 90 dagar. Beträffande grundpenningens
konstruktion har socialförsäkringsutredningen anfört följande.

Man bör hålla i minnet, att sjukpenningförsäkringen för den förvärvsarbetande
kvinnan avser att i första hand ersätta inkomstbortfall och i andra
hand vissa av sjukdomar föranledda utgifter och att samma försäkring för
den gifta hemmakvinnan avser att ersätta förlusten eller en stark nedsättning
av arbetsförmågan och dessutom nyssnämnda utgifter. Även om hjälpbehoven
vid barnsbörd för båda kategorierna företer likheter med dem vid
sjukdom, framträder dock även vissa skillnader, bl. a. däri att kvinnorna
under tiden kring nedkomsten — frånsett barnsängstiden -—- i regel har kvar
en avsevärd del av sin arbetsförmåga och därför själva kan lägga hand vid
åtminstone huvuddelen av hushållsgöromålen och ta vård om barnen o. s. v.
Det synes därför rimligt att för båda kategorierna inrymma det för anskaffningar
avsedda beloppet i en grundpenning som motsvarar grundsjukpenning
för 90 dagar.

Till kvinna, som tidigare har minst ett hemmavarande barn under tio år,
utgår, om barnet är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes
make, barntillägg med 2 kronor för dag från och med förlossningsdagen till
och med tionde dagen därefter. Åtnjuter kvinnan fortsatt vård å förlossningsanstalt
eller sjukhusvård, är hon så länge denna vård varar berättigad
till barntillägg, dock högst under 44 dagar från förlossningsdagen.

Tilläggspenning utgår till kvinna, som omedelbart före nedkomsten eller
den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit obligatoriskt
försäkrad för tilläggssjukpenning. Tilläggspenning utgår med
samma belopp för dag, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för
de första 90 dagarna av en och samma sjukperiod. Då tilläggspenningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

49

avser att i princip ersätta kvinnan för den arbetsinkomst, hon genom barnafödseln
går förlustig, gäller såsom villkor för rätt till tilläggspenning att
kvinnan, under den tid sådan förmån utgår, avhåller sig från förvärvsarbete.
För rätt till tilläggspenning gäller dessutom att ledigheten skall uttagas
i ett sammanhang. Under angivna förutsättningar utgår tilläggspenningen
under högst 90 dagar med början tidigast från och med den fyrtiofemte
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast
från och med förlossningsdagen. Därest kvinna efter förlossningen icke har
barnet i sin vård och detta är beroende av annan orsak än sjukdom, utgår
tilläggspenning endast till och med tjugosjunde dagen efter förlossningsdagen.

Kvinna, som önskar erhålla tilläggspenning för tid före förlossningen,
skall i förväg göra anmälan därom till sjukkassan. I annat fall utgår tillläggspenning
från och med förlossningsdagen. Framställning om tilläggspenning
skall göras skriftligen till sjukkassan och innehålla en av kvinnan
på heder och samvete avgiven försäkran om att hon, under de dagar tillläggspenningen
avser, icke utför förvärvsarbete. Då det gäller tiden efter
tjugosjunde dagen från förlossningen, skall kvinnan även avge försäkran
om att hon har barnet i sin vård. Om barnet är intaget på sjukhus men
kräver daglig omvårdnad av modern eller eljest endast tillfälligt vårdas av
annan, torde detta enligt uttalande i prop. 1954: 144 ej böra medföra att kvinnans
rätt till tilläggspenning upphör.

Kungl. Maj :t har bemyndigats att från rätten till moderskapspenning helt
eller delvis undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning,
utfärdad av Kungl. Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger
uppbära lön vid havandeskap eller barnsbörd. I fråga om rätt för arbetsgivare,
som utgivit lön till arbetstagare vid ledighet för havandeskap eller
barnsbörd, att uppbära moderskapspenning, gäller samma bestämmelser
som i fråga om sjukpenning. Bemyndigande för Kungl. Maj:t att undantaga
försäkrade från rätten till moderskapspenning kan utnyttjas oberoende av
om motsvarande undantagande göres i fråga om sjukpenning.

I 23 § SFL har intagits bestämmelser, som innehåller regler för det fall
att rätt till moderskapspenning och sjukpenning skulle komma att föreligga
samtidigt. Bestämmelserna innebär, att grundsjukpenning icke skall utgå
för tiden från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen
därefter. För denna tid ersättes kvinnan genom att hon i form av grundpenning
erhåller ett belopp motsvarande grundsjukpenningen för 45 dagar,
dvs. med (3 X 45 = ) 135 kronor. Förhållandet mellan tilläggspenningen
och tilläggssjukpenningen har reglerats på så sätt att tilläggssjukpenning
ej utgår för dag, för vilken kvinna äger rätt till tilläggspenning enligt lagen
om moderskapshjälp. Rätt till tilläggspenning föreligger såsom förut nämnts
från och med förlossningsdagen eller den tidigare dag, från vilken tilläggspenning
efter anmälan från kvinnan börjat utgå. Då tilläggspenning skall
utgå under 90 dagar i följd, kan kvinna, som börjat lyfta tilläggspenning,

4 Dihang till riksdagens protokoll /954. I sund. .Yr 217

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

icke medgivas utbyte av tilläggspenning mot tilläggssjukpenning. Samordningsreglernas
verkan torde belysas av följande exempel.

En kvinna insjuknar 40 dagar före den beräknade nedkomsten och är sjuk
till och med sextionde dagen efter nedkomsten. Om hon börjat lyfta tilläggspenning
på fyrtiofemte dagen före nedkomsten, erhåller hon 1) 135 kronor
av grundpenningen, vilket belopp hon kan uttaga tidigast på nittionde dagen
före den beräknade nedkomsten samt därutöver 2) för de 5 första dagarna:
tilläggspenning, 3) för de följande 40 dagarna: grundsjukpenning (för 37
dagar) -f- tilläggspenning, 4) för förlossningsdagen och därpå följande 44
dagar: grundpenning med 135 kronor + tilläggspenning, 5) för de följande
16 dagarna grundsjukpenning -j- tilläggssjukpenning. Därutöver kan kvinnan
erhålla barntillägg enligt lagen om moderskapshjälp eller enligt SFL.

De förmåner, som utgår enligt lagen om moderskapshjälp, är skattefria.

Moderskapshjälpen finansieras på så sätt alt ersättning för förlossningsutgifter
bestrides genom sjukvårdsförsäkringen, grundpenning genom försäkringen
för grundsjukpenningen och tilläggspenning genom den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning. Statsbidrag avseende ersättning
för förlossningsutgilter och grundpenning ävensom barntillägg utgår
efter samma grunder, som gäller för sjukförsäkringen, dvs. med 50 procent
av kostnaderna, såvitt angår läkarvård, resor till och från förlossningsanstalt
samt grundpenning och 75 procent av kostnaderna för barntillägg.
Till tilläggspenning utgår arbetsgivarbidrag i samma omfattning som till
tilläggssjukpenning. Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen har med anledning
härav fastställts till 1,14 procent av de lönesummor — avseende
manliga anställda såväl som kvinnliga •—• som enligt SFL skall ligga till
grund för arbetsgivarbidragets bestämmande.

C. Sjuklönesakkunnigas förslag

Sjuklönesakkunniga har i sin promemoria till behandling upptagit de
konsekvenser, som skulle uppstå, om ett undantagande av de statsanställda
m. fl. från rätten till moderskapspenning icke skulle ske, och konstaterar,
att de kvinnliga statstjänstemännen vid tjänstledighet för havandeskap
eller barnsbörd i så fall skulle efter sjukförsäkringsreformens genomförande
komma att åtnjuta förmåner, vilka väsentligt skulle överstiga nu
utgående löneförmåner. I den mån moderskapspenningen är avsedd att ersätta
den förlust, som den kvinnliga tjänstemannen lider på grund av minskad
arbetsförmåga, har den ett med nu utgående löneförmåner ensartat
syfte. Då dubbelkompensation för denna förlust enligt de sakkunnigas mening
icke bör ifrågakomma, måste antingen tjänstemännen helt eller delvis
undantagas från rätten till moderskapspenningen eller också vidkännas
minskning i sina löneförmåner. Beträffande frågan vilken av dessa
båda linjer, som bör väljas för den sålunda erforderliga samordningen av
förmånerna, framhåller de sakkunniga att moderskapshjälpen utgår såsom
obligatorisk förmån på grund av den allmänna sjukförsäkringen och erin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

51

rar i samband härmed om att de i sitt betänkande den 24 mars 1954 förordat
en samordning mellan nu enligt avlöningsreglementena utgående sjuklöneförmåner
och förmånerna från den allmänna sjukförsäkringen enligt
den sist angivna linjen. Med hänsyn härtill har det för de sakkunniga
framstått som naturligt, att denna linje även väljes i fråga om samordningen
mellan löneförmånerna vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd
och den på grund av den obligatoriska försäkringen utgående moderskapshjälpen.
De sakkunniga förordar därför, att samordningsfrågan i princip
löses efter liknande riktlinjer som de som förordats i sjuklönefrågan.
En lösning enligt dessa linjer innebär, att tjänstemannen lyfter moderskapspenningen
hos sjukkassan och att myndigheten såsom komplement
härtill utger viss lön.

Vad beträffar den närmare utformningen av de regler, enligt vilka samordningen
bör ske, och avvägningen av de löneförmåner, som bör utgå under
ledigheten, erinrar de sakkunniga om att kvinnlig tjänsteman tillhörande
avdragsgrupp 2 eller 3 är ,berättigad att vid tjänstledighet för havandeskap
eller barnsbörd bibehålla viss del av lönen under 120 dagar;
dock högst till och med 120 :e dagen från förlossningen. De sakkunniga, som
icke ifrågasätter någon ändring vare sig ifråga om denna tidsperiod eller
det avdrag, som enligt nu gällande bestämmelser skall tillämpas vid ledighet
av här ifrågavarande slag, föreslår, att tjänstemannen utöver nu utgående
avdrag skall vidkännas ytterligare löneavdrag med ett sammanlagt
belopp motsvarande värdet av den del av grundpenningen, 135 kronor, som
utgör ersättning för minskad arbetsförmåga, och tilläggspenningen för 90
dagar. Någon minskning av avlöningsförmånerna för den del av grundpenningen,
135 kronor (vid flerbörd 270 kronor), som schematiskt beräknats
utgöra täckning för anskaffningskostnader m. m. i sammanhang med barnsbörd,
anser de sakkunniga sålunda icke böra äga rum. Denna del av grundpenningen
har synts de sakkunniga utgöra en social förmån av speciell
natur. Vid beräknandet av värdet av förmånerna enligt moderskapshjälpslagen
bör enligt de sakkunnigas mening för enkelhetens skull även bortses
från att barntillägg med 2 kronor för dag under i allmänhet 10 dagar utgives
till kvinna, som tidigare har minst ett hemmavarande barn under 10
år. Beräknandet av avdraget anses i övrigt böra ske enligt i huvudsak samma
grunder som föreslagits i fråga om sjukpenningavdraget. I likhet med
vad som gäller för beräknandet av detta avdrag föreslås sålunda, att hänsyn
även skall tagas till den skattefrihet, som gäller för moderskapspenningen.
Under framhållande av att de tjänstemän det här är fråga om till
alldeles övervägande del är sambeskattade förordar de sakkunniga, att avdragsbeloppet
i detta fall beräknas med beaktande av den marginalskatt,
som gäller för sambeskattade.

Den tid, varunder förmånerna enligt moderskapslijälpslagen utgår, kommer
icke alltid att infalla under tid, då tjänsteman samtidigt åtnjuter lön
enligt avlöningsbestämmelserna. Beträffande frågan hur det på grund av
moderskapspenningens utgående erforderliga avdragsbeloppet i anledning

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

härav skall fördelas på de 120 dagar, varunder ledighet för havandeskap
eller barnsbörd enligt avlöningsbestämmelserna högst må åtnjutas, uttalar
de sakkunniga, att de i första hand undersökt, huruvida avdragsbeloppet
bör fördelas med lika belopp för dag under hela nyssnämnda tidsperiod.
Fördelen med en sådan anordning skulle, framhåller de sakkunniga, uppenbarligen
ligga däri, att redogöraren i de allra flesta fall skulle kunna
tillämpa samma avdrag under hela ledighetsperioden. De sakkunniga har
emellertid funnit, att vid en lösning enligt denna linje betydande administrativa
olägenheter skulle uppkomma i det fall utbyte av havandeskapsledighet
mot sjukledighet sker. Med hänsyn till sistnämnda förhållanden
har de sakkunniga ansett en fördelning av avdragsbeloppet över hela ledighetsperioden
icke lämplig.

De sakkunniga har därefter övervägt, huruvida det framräknade totala
avdragsbeloppet bör fördelas med lika belopp för dag, då tilläggspenning
utgår (alternativ I), eller under de första 90 dagarna av den tidsperiod om
120 dagar, varunder tjänstledighet med A- resp. B-avdrag må åtnjutas (alternativ
II). Beträffande alternativ I anför de sakkunniga.

Då något formellt hinder att helt eller delvis uttaga ledigheten före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten icke föreligger, kan vid en anknytning
av avdraget till de dagar, då tilläggspenning utgår, den situationen
uppkomma, att kvinnan under dagar, då hon är berättigad till tilläggspenning,
redan uttagit 120 dagars ledighet med A- resp. B-avdrag och därför
får vidkännas C-avdrag. Vissa ojämnheter kunna därvid uppkomma försåvitt
icke en reglering av förmånerna i efterhand äger rum. En sådan reglering
skulle i allmänhet innebära att tjänstemannen till myndigheten i efterhand
finge inbetala vad hon lyft för mycket i lön på grund av att det särskilda
avdraget icke eller endast delvis verkställts.

De av de sakkunniga påtalade ojämnheterna vid en lösning enligt alternativ
I skulle enligt vad de sakkunniga framhåller icke uppkomma, därest
det totala avdragsbeloppet fördelas med lika belopp per dag under de första
90 dagarna av havandeskapsledigheten (alternativ II) och tjänstemannen
uppbär tilläggspenning för hela den 90-dagarsperiod, under vilken rätt
härtill föreligger, något som väl regelmässigt kommer att ske. Avdragsbeloppets
uttagande kan emellertid komma att i tiden icke alltid sammanfalla
med den tid, under vilken tilläggspenning i verkligheten uppbäres. I de fall
tjänstemannen icke är berättigad uppbära tilläggspenning för 90 dagar,
antingen på den grund att hon inträder i tjänst före utgången av den tid,
för vilken hon eljest äger åtnjuta förmånen, eller därför att hon efter tjugosjunde
dagen från och med förlossningen icke har barnet i sin vård, och
hon dessförinnan haft ledighet för havandeskap eller barnsbörd under flera
dagar än vad hon åtnjutit tilläggspenning för, kommer hon, om alternativ
II väljes, på grund av avdragets konstruktion att under ledigheten få
vidkännas för stort avdrag. För sådana sannolikt icke ofta förekommande
fall finner de sakkunniga det skäligt att återbäring äger rum av det avdragsbelopp,
tjänstemannen fått vidkännas för mycket, sedan hon genom
intyg styrkt, för vilka dagar tilläggspenning utgått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

53

Vid valet mellan de båda alternativen har de sakkunniga funnit övervägande
skäl tala för alternativ II.

De sakkunniga övergår därefter till att diskutera vissa speciella fall,
som kan uppstå vid en samordning i enlighet med alternativ II och beträffande
vilka de sakkunniga övervägt, huruvida särskilda föreskrifter bör
meddelas.

De sakkunniga framhåller, att fall kan uppkomma, då en kvinnlig tjänsteman
tillhörande avdragsgrupp 2 eller i undantagsfall avdragsgrupp 3 under
ledighet för havandeskap eller barnsbörd icke blir berättigad till tillläggspenning
på den grund att hon under 270 dagar omedelbart före nedkomsten
icke haft en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kronor. Då
avdraget för moderskapspenning enligt vad de sakkunniga föreslagit bör
konstrueras med utgångspunkt bl. a. från att kvinnan är berättigad uppbära
tilläggspenning för 90 dagar, blir avdraget för stort, i de fall tilläggspenning
icke utgår. De sakkunniga har emellertid icke funnit det påkallat,
att för de säkerligen mycket få fall det här kan bli fråga om föreslå införandet
av ett särskilt avdrag, konstruerat med utgångspunkt från att endast
grundpenning utgår. Den försämring, som härigenom skulle uppstå
för en del av de kvinnliga tjänstemännen med 6 men ej 9 månaders anställning,
anser de sakkunniga vara sådan, att den utan vidare motväges
av de väsentliga fördelar för tjänstemännen, som de sakkunnigas förslag i
övrigt innebär.

Ett annat fall av sammanträffande förmåner uppstår, om kvinnan insjuknar
under tid, då hon åtnjuter tjänstledighet för havandeskap och
under sjukledigheten uppbär grundsjukpenning eller tilläggssjukpenning
eller båda dessa förmåner samtidigt. De sakkunniga erinrar om att enligt
de i SFL intagna samordningsreglerna grundsjukpenningen under en period
av 45 dagar räknat från och med förlossningsdagen skall anses avlöst av
grundpenningen samt att tilläggssjukpenning ej utgår för dag, för vilken försäkrad
äger rätt till tilläggspenning, Föreligger under havandeskapslediglieten
sjukdomstillstånd före eller efter den tidsperiod kvinnan är berättigad
till tilläggspenning och uppbär hon i anledning av sjukdomen såväl grundsjukpenning
som tilläggssjukpenning, erhåller hon enligt vad de sakkunniga
uttalar under havandeskapsledigheten försäkringsförmåner, som sammanlagt
betydligt kan överstiga dem som ligger till grund för avdragets
konstruktion. För att kvinnan i sådant fall icke skall erhålla bättre förmåner
än de sakkunniga velat uppnå vid den föreslagna samordningen, bör
enligt de sakkunnigas mening föreskrifter utfärdas av innebörd att, om
kvinna under beviljad ledighet för havandeskap eller barnsbörd uppbär
tilläggssjukpenning, den beviljade ledigheten skall utbytas mot sjukledighet
och sjukpenningavdrag tillämpas.

Föreligger sjukdomstillstånd under tid kvinnan är berättigad till tilläggspenning
och uppbär hon i anledning därav grundsjukpenning, erhåller hon
enligt vad de sakkunniga framhåller utöver de förmåner — 135 kronor
av grundpenningen jämte 90 X tilläggspenningen —- varpå havandeskaps -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

avdraget konstruerats ett belopp motsvarande grundsjukpenningen X det
antal dagar, för vilka denna utgår. Detta belopp har av de sakkunniga beräknats
maximalt kunna uppgå till /3 X (90 — 45) =/ 135 kronor. För
att eliminera denna vinst skulle särskilda avdragsregler behöva utformas,
vilket i hög grad skulle komplicera samordningsbestämmelserna. De sakkunniga
föreslår därför, att i dylika fall någon reglering icke verkställes.

I de fall sjukdomstillstånd föreligger under tid, då tilläggspenning utgår,
och tjänstemannen önskar utbyta havandeslcapsledigheten mot sjukledighet,
anser de sakkunniga att detta liksom nu bör få ske och sjukpenningavdrag
i stället för havandeskapsavdrag tillämpas. För att den kvinnliga
tjänstemannen i dylikt fall icke skall komma i sämre läge än om sjukdom
ej inträffat, har de sakkunniga funnit, att hon för det antal dagar, varmed
havandeskapsledigheten förlänges, måste befrias från havandeskapsavdrag,
trots att hon icke fått vidkännas sådant avdrag under sammanlagt 90 dagar.

De sakkunniga har slutligen framhållit, att tjänstemännen icke är skyldiga
att underkasta sig ändringar i nu gällande bestämmelser om löneförmåner
vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd. För att undvika
den dubbla lönekompensation, som skulle uppkomma, därest tjänsteman vid
dylik ledighet skulle bli berättigad uppbära såväl lön med A- resp. B-avdrag
som moderskapspenning, bör enligt de sakkunnigas mening för sådana
tjänstemän, som icke vill underkasta sig ändring i nu gällande bestämmelser,
ett personligt undantagande från rätten till moderskapspenning ske.
Med hänsyn till de fördelar, som en övergång till de föreslagna nya lönebestämmelserna
innebär för de anställda, kan antalet tjänstemän, som
önskar kvarstå på de gamla bestämmelserna, förväntas bli obetydligt.

IV. Sjukvårdsförmåner

A. Gällande bestämmelser
Grundläggande bestämmelser i Saar

De i 3 avd. 7 kap. Saar meddelade bestämmelserna om sjukvård äger i
huvudsak tillämpning på tjänstemän tillhörande de i reglementet angivna
avdragsgrupperna 2 och 3. Dessa tjänstemän erhåller — enligt vad som i
sjukvårdskapitlet närmare föreskrives eller av Kungl. Maj :t för särskilt
fall bestämmes —- vid sjukdom på statens bekostnad vissa förmåner i
fråga om läkarvård, specialistvård och tand läkarvård, läkarintyg, sjukhusvård,
läkemedel, bad och massage m. m. samt sjukresor och sjuktransporter.
Vid skada till följd av olycksfall i tjänsten och därmed i ersättningshänseende
jämställda fall erhåller de även vissa särskilda hjälpmedel.

Tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 1, dvs. aspiranter och extra tjänstemän
med mindre än 6 anställningsmånader, åtnjuter enligt sjukvårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 55

bestämmelserna i Saar endast vissa förmåner i fråga om läkarvård och
läkarintyg.

Sjukvårdsbestämmelserna äger inte tillämpning på arvodesanställda
tjänstemän. Deras avlöningsförmåner, häri inräknade sociala förmåner, bestämmes
av vederbörande myndighet om inte Kungl. Maj :t beslutat härom
(52 § Saar).

Från sjukvårdsbestämmelserna gäller generella undantag i två hänseenden.
Det ena av dessa undantag avser det fall att tjänsteman under mer än
14 dagar i följd åtnjuter tjänstledighet med C-avdrag av annan anledning
än för offentligt uppdrag. I sådant fall skall han för tiden därefter avstå
från sjukvårdsförmånerna; han kan dock av vederbörande myndighet tillåtas
behålla förmånerna under högst 3 månader. Det andra undantaget avser
tjänstgöring med stationering utomlands. Vid sådan tjänstgöring skall
i fråga om rätt till sjukvård gälla vad som särskilt stadgas därom.

Beträffande vissa grupper av tjänstemän innefattar bestämmelserna i Saar
särskilda regler om sjukvårdsförmåner.

Sjukvårdsbestämmelserna tillhör, liksom sjuklönebestämmelserna, de
stadganden i Saar beträffande vilka tjänsteman är skyldig att underkasta
sig ändring.

Verks- och tjänsteläkare

De enligt bestämmelserna i Saar utgående sjukvårdsförmånerna är i
huvudsak anknutna till en för ändamålet särskilt inrättad verksläkarinstitution.
Reglementets bestämmelser om verksläkare innebär i huvudsak, att
erforderlig läkarvård som bekostas av statsmedel i allmänhet skall ombesörjas
av sådan läkare, vilken också har att utfärda eller attestera läkarintyg
som i tjänsten åberopas. Beträffande den sjukvård, som inte utgöres
av läkarvård meddelad av verksläkaren, gäller i allmänhet att utbetalning
av ersättning härför är beroende av hänvisning, godkännande eller
attestering av verksläkaren.

Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t. Sådan instruktion
har meddelats genom kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 424) angående
verksläkare vid den civila statsförvaltningen. Denna kungörelse, som utfärdats
med stöd av riksdagens beslut, har enligt uttalanden i förarbetena
ansetts ha provisorisk karaktär. I organisatoriskt avseende gäller enligt
denna kungörelse i huvudsak följande.

Verksläkare vid myndighet tillhörande den allmänna civilförvaltningen
utses i regel av medicinalstyrelsen. För verksläkaruppdragen anlitas dels
provinsialläkare och extra provinsialläkare, för vilka gäller generellt förordnande,
dels särskilt förordnade verksläkare (framför allt i de större
städerna).

Vid statlig anstalt, där läkare finns anställd för sjukvårdande uppgifter
i fråga om på anstalten intagna, meddelas förordnande för sådan läkare
att vara verksläkare för anstaltens personal av anstaltens styrelse

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

eller direktion. Vid åtskilliga sådana anstalter, huvudsakligen sinnessjukhus,
anlitas emellertid numera utanför anstalten verksamma läkare som
verksläkare.

På karolinska sjukhusets stat finns upptagen en tjänst som personalläkare
i lönegrad Ce 29 med uppgift att ombesörja sjukvården för personalen
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Denne läkare, som
således är avsedd endast för personalsjukvården vid de båda sjukhusen,
är i avseende på arbetsuppgifterna att betrakta som verksläkare.

De organisatoriska föreskrifterna i verksläkarkungörelsen äger inte tilllämpning
på verksläkarna vid de affärsdrivande verken. Dessa läkare utses
i regel av verken själva.

Vid vissa försvarets förband och institutioner finns tjänsteläkare med
motsvarande uppgifter som verksläkare. Kungl. Maj:t har genom brev den
30 juni 1953 (TL A nr 52) meddelat provisoriska bestämmelser angående
tjänste- och verksläkare vid försvaret. Bestämmelserna innebär i organisatoriskt
avseende bl. a. följande. Vid garnisonssjukhus fullgöres nu avsedd
läkarverksamhet, efter förordnande av sjukhusets förvaltningsmyndighet,
av någon där anställd läkare i egenskap av tjänsteläkare. Vid förband
eller institution där läkare eljest finns anställd för sjukvårdande
uppgifter handhaves verksamheten av sådan läkare i egenskap av tjänsteläkare.
Vid vissa smärre förband och institutioner hänvisas personalen till
sådan tjänsteläkare som nyss nämnts. I övriga fall — bl. a. vid försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter — förordnas verksläkare av försvarets
sjukvårdsstyrelse.

Saar underkastade tjänstemän vid de högre kommunala skolorna m. fl.
statsunderstödda läroanstalter äger för läkarvård på statens bekostnad
vända sig till olika statliga och kommunala tjänsteläkare. Härtill återkommer
jag i det följande.

Om man bortser från nyss nämnda anordning beträffande viss lärarpersonal
förutsätter bestämmelserna i Saar som allmän regel, att varje tjänsteman
hänvisas till viss verks- eller tjänsteläkare. Någon möjlighet till val
mellan olika sådana läkare föreligger alltså i princip inte. I de fall då för
viss myndighets personal på samma ort anlitas mer än verksläkare, finns
dock självfallet viss möjlighet för myndigheten att vid fördelningen av
personalen mellan läkarna ta hänsyn till enskild tjänstemans önskemål
om val av läkare. I verksläkarkungörelsen finns dessutom föreskrift meddelad
att, där så med hänsyn till belägenheten av tjänstemans bostad befinnes
ändamålsenligt eller eljest av omständigheterna påkallat, verksstyrelsen
kan hänvisa tjänsteman till annan verksläkare än den av myndigheten
regelmässigt anlitade.

Beträffande verksläkarnas arvoden torde här få anföras följande.

Tjänsteman äger kostnadsfritt anlita verksläkaren, vilken för fullgörandet
av sina åligganden åtnjuter ersättning dels per prestation enligt
provinsialläkartaxan in. m., dels med särskilda arvoden per hänvisad tjänsteman
och år. Verksläkare vid statlig anstalt som i det föregående nämnts

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

57

erhåller — utöver lönen i sin tjänst vid anstalten — ersättning (enligt
provinsialläkartaxan) endast för läkarvård vid besök i tjänstemannens bostad.
Sådan anstaltsverksläkare fullgör således verksläkarbestyren väsentligen
såsom tjänsteåliggande.

I fråga om de militära tjänsteläkarnas arvoden för nu avsedd läkarverksamhet
gäller sammanfattningsvis följande.

Tjänsteläkare vid garnisonssjukhus uppbär ersättning enligt samma
grunder som enligt vad nyss sagts gäller för vissa anstaltsverksläkare. Övriga
tjänsteläkare ersättes — utöver lönen i vederbörande befattning —
dels (enligt provinsialläkartaxan) för läkarvård som meddelas militär eller
civil-militär tjänsteman i dennes bostad eller läkarens privata mottagningslokal,
dels för fullgörandet av tjänsteläkarbestyren i vad avser civil
personal enligt huvudsakligen samma grunder som gäller för verksläkare.
Detta innebär bl. a. att tjänsteläkarbestyren för den militära och civilmilitära
personalen av nyssnämnda läkare i allt väsentligt fullgöres såsom
tjänsteåliggande.

Läkarvård

Bestämmelserna om läkarvård genom verksläkare innebär, att tjänsteman
är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhållande av
läkarvård. Denna förmån åtnjutes som tidigare antytts även av tjänsteman
tillhörande avdragsgrupp 1.

I vissa fall äger tjänsteman rätt till kostnadsfri läkarvård genom annan
än verksläkare. I fall då det för ställande av diagnos erfordras röntgeneller
annan undersökning, som inte lämpligen kan utföras av verksläkaren,
gäller sålunda att även kostnaden för sådan undersökning bestrides
av statsmedel. Dessutom gäller, att kostnader för erforderlig läkarvård
och för undersökning som nyss sagts får bestridas av statsmedel även i
fall, då tjänsteman uppehåller sig på sådan ort att han inte lämpligen kan
anlita verksläkaren eller då vid trängande behov av läkarvård denne inte
hinner anlitas; i dessa fall bör tjänstemannen i första rummet vända sig
till annan av staten eller kommunen anställd läkare. Förstnämnda förmån
beträffande läkarundersökning gäller även för tjänsteman i avdragsgrupp
1. Någon utbetalning av ersättning får ej ske förrän verksläkaren attesterat
räkning för här avsedd undersökning resp. läkarvård.

Specialistvård

Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behandling av
vissa sjukdomsformer, skall bestridas vid olycksfall i tjänsten o. d. och vid
fall av tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar av statsmedel, under
förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt
anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig och verksläkaren antingen
själv lämnat anvisning på eller också godkänt valet av specialist. Räkning

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

på kostnad för rådfrågning eller behandling av specialist skall vara attesterad
av verksläkaren innan ersättningen utbetalas.

Utan hinder av nämnda allmänna stadgande skall dock specialistvård,
som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus, bestridas helt av statsmedel.
Närmare föreskrifter härom, som i viss mån utvidgar bestämmelsens
tillämpning, finns meddelade i TB Saar. Sålunda stadgas, att kostnad
för vård, som meddelas på sådan öppen mottagning vid allmänt sjukhus
som ej är poliklinik i egentlig mening, får av statsmedel bestridas i Göteborg
intill det belopp, som skulle ha utgått om vården meddelats på poliklinik
i egentlig mening i staden, och i övriga delar av landet intill det belopp,
som skulle ha utgått om vården meddelats på poliklinik vid karolinska
sjukhuset, dock inte i något fall med lägre belopp än som motsvarar
tre fjärdedelar av den verkliga vårdkostnaden.

Erfordras i samband med specialistvård för ställande av diagnos röntgeneller
annan undersökning, skall kostnaden för sådan undersökning helt bestridas
av statsmedel.

Tandläkarvård

Ersättning för tandvård utgår enligt Saar vid olycksfall i tjänsten o. d.
och i övrigt om vården avser botande av sjukdom i tändernas omgivningar
eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande av annan sjukdom, som
står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd. Kostnaderna ersättes liksom
vid annan specialistvård vid olycksfall i tjänsten helt och eljest till
tre fjärdedelar. Erforderlig röntgen- eller annan undersökning för ställande
av diagnos bekostas likväl helt av statsmedel. En förutsättning för erhållande
av ersättning för tandvård är även att verksläkaren eller annan läkare,
som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sådan vård nödvändig samt
att verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt
valet av tandläkare. Räkning på kostnad för rådfrågning eller behandling
av tandläkare skall vara attesterad av verksläkaren, innan ersättningen utbetalas.

Ersättning för läkares resa

Vid tillämpningen av Saars sjukvårdsbestämmelser bekostar statsverket
verksläkares resa för besök hos den sjuke enligt i allmänna resereglementet
stadgade grunder. Även resa, som företages av annan läkare som tjänstemannen
ägt anlita, kan bekostas av statsmedel.

Läkarintyg

Tjänsteman är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhållande
av läkarintyg, som i tjänsten erfordras rörande hans hälsotillstånd.
Vad nu sagts gäller även tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1.

Kostnad för dylikt läkarintyg får bestridas av statsmedel även i de fall

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

då tjänsteman uppehåller sig på sådan ort att han inte lämpligen kan anlita
verksläkaren eller då vid trängande behov av läkarvård läkaren inte hinner
anlitas.

Läkarintyg, som i tjänsten åberopas, skall vara utfärdat eller attesterat
av verksläkaren.

Sjukhusvård

De i Saar meddelade bestämmelserna om sjukhusvård innebär i huvudsak,
att kostnaden för vård på allmän sal vid allmänt sjukhus ersättes till
hälften av statsmedel; dock svarar statsverket helt för kostnaden för sjukhusvård,
som föranletts av olycksfall i tjänsten o. d. eller som avser fall av
tuberkulos. En förutsättning för erhållande av ersättning är att verksläkaren
eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sjukhusvård
nödvändig.

Om verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren anser,
att den sjukes tillstånd kräver vård i halvenskilt rum eller, vid brist därpå,
i enskilt rum, får dock av statsmedel bestridas den del av vårdkostnaden
som överskjuter halva avgiften för vård på allmän sal eller, där fråga är
om olycksfall i tjänsten eller tuberkulos, hela vårdkostnaden. Här angivna
ersättningsgrunder får även tillämpas, om vederbörande myndighet med
hänsyn till andra särskilda förhållanden — varmed i första hand torde åsyftas
fall då tjänstemannen under sjukhusvistelsen kan ägna sig åt tjänstegöromål
— finner vård i halvenskilt (enskilt) rum erforderlig. I fall varom
här är fråga kan bidrag av statsmedel även utgå till arvode, som tjänstemannen
erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren. Bidrag till dylikt
arvode får icke överstiga lägsta tillämpliga belopp enligt den av medicinalstyrelsen
för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan. Sistnämnda begränsning
gäller ej vid tjänsteolycksfall eller tuberkulos. 1 sådana fall får
bidraget dock icke överstiga i den rådgivande taxan angivet maximibelopp.

Vidare må enligt Saar kostnader för vård på enskild sjukvårdsanstalt bestridas
av statsmedel intill det belopp, som skulle ha utgått i ersättning vid
vård på allmänt sjukhus. Vid olycksfall i tjänsten kan dock ersättning med
högre belopp medges.

Enligt Saar skall med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller
åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun, Konung Oscar II:s jubileumsfond
tillhörigt sanatorium samt kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet. Vid tillämpningen av Saar anses
såsom »enskild sjukvårdsanstalt» endast av medicinalstyrelsen godkänd
sjukvårdsanstalt.

Läkemedel

Enligt Saar betalar staten kostnaderna för läkemedel, som föreskrivits av
verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, eller av
specialist eller tandläkare, vilken tjänstemannen anlitat enligt bestämmelser -

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

na i reglementet. En särskild förutsättning för att ersättning skall utgå är
regelmässigt att verksläkaren attesterar räkning på läkemedel som föreskrivits
av annan läkare.

Bad och massage in. in.

Behandling med bad, massage, elektricitet, hetluft m. m. bekostas enligt
Saar vid olycksfall i tjänsten o. d. helt och eljest till hälften av statsmedel.
En förutsättning för erhållande av sådan förmån är att behandlingen av
verksläkaren ordinerats som nödvändig för botande av viss angiven sjukdom.

Dessutom gäller att konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och andra
dylika hjälpmedel, som tjänsteman nödgas anlita till följd av tjänsteolycksfall,
bekostas av statsmedel.

Slutligen skall i de fall, då vederbörande myndighet finner skäl anordna
vaccination mot epidemisk sjukdom, kostnaden härför gäldas av statsmedel.

Sjukresor och sjuktransporter

Enligt Saar må, i den mån så prövas skäligt, av statsmedel bestridas kostnad
för den sjukes resa eller forslande till och från läkare eller sjukvårdsinrättning,
under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare förklarat
resan eller förflyttningen nödvändig för ställande av diagnos eller för sjukdomens
behöriga behandling. Likaledes må av statsmedel kunna ersättas
skälig kostnad för resa, som tjänsteman nödgats företa för erhållande av
specialistvård och, där fråga är om olycksfall i tjänsten o. d., för erhållande
av behandling med bad och massage m. m. ävensom för anskaffande
av proteser m. m.

Även skälig kostnad för läkares resa för besök hos den sjuke i det fall
då denne icke utan våda kan flyttas må kunna ersättas av statsmedel.

Vård vid olycksfall i tjänsten o. d. enligt Saar och olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår sammanfattningsvis att tjänsteman
tillhörande avdragsgrupp 2 eller 3 vid olycksfall i tjänsten åtnjuter
följande förmåner enligt Saar.

I fråga om läkarvård, läkarintyg och läkemedel gäller detsamma som vid
sjukdom i allmänhet, dvs. att förmånerna erhålles helt kostnadsfritt. Dessutom
utgår — till skillnad från vad som gäller vid vanlig sjukdom — i
princip hel ersättning även för specialistvård, tandläkarvård och vårdavgift
vid vård på allmän sal vid allmänt sjukhus samt för behandling med bad,
massage m. m. Om på grund av medicinska eller andra skäl vård på allmänt
sjukhus meddelas i halvenskilt rum eller, vid bristande tillgång därpå,
i enskilt rum, ersättes även sådan vård helt, och högre honorarsbelopp
än den rådgivande taxans minimibelopp kan därvid beräknas, dock högst

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

61

taxans maximibelopp. För vård på enskild sjukvårdsanstalt kan enligt vederbörande
myndighets beprövande högre ersättning medges än som eljest
utgår. Vid olycksfall i tjänsten skall — till skillnad från vad som gäller beträffande
andra sjukdomsfall — konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och
andra dylika hjälpmedel bekostas av statsmedel. I fråga om sjukresor gäller
detsamma som vid annan sjukdom, dock utgår vid olycksfall i tjänsten
reseersättning i vissa fall då ersättning eljest ej utges.

Av 41 § 2 mom. jämfört med 28 § I punkt 6 a) Saar framgår att nu angivna
grunder för beräknande av sjukvårdsersättning skall tillämpas även
vid sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, som förorsakats av våld eller
misshandel för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten,
ävensom vid i tjänsten ådragna yrkessjukdomar, vissa epidemiska och
epizootiska sjukdomar samt vissa under tjänstgöring utomlands ådragna
klimatsjukdomar m. m.

Beträffande tjänstemän i avdragsgrupp 1 innehåller Saar inte några särskilda
bestämmelser om sjukvårdsförmåner vid tjänsteolycksfall. Dessa
tjänstemän åtnjuter alltså enligt bestämmelserna i Saar vid tjänstolycksfall
endast de förmåner i fråga om läkarvård och läkarintyg som de är berättigade
till vid sjukdom i allmänhet.

Vad härefter angår gällande förmåner enligt nuvarande lagar om försäkring
för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar torde här få anföras
följande. Dessa lagar omfattar — såsom närmare utvecklats i samband
med redogörelsen för gällande sjuklöneförmåner — i princip också de
statsanställda. Kungl. Maj:t äger från tillämpningen av dessa lagar undantaga
sådana arbetstagare hos staten och kommun som på grund av sin anställning
tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen motsvarar försäkringsförmånerna
enligt dessa lagar. På grund härav har viss personal vid törsvarsväsendet
hänförts under militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261). Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) har förordnats
att, då statsanställd skådats genom olycksfall i arbete, statsverket skall utge
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej i anledning av
olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant understöd utgår,
som enligt 11 § lagen får avdragas från ersättningen enligt densamma. I
kungörelsen regleras vidare frågan om den anslagsmässiga täckningen av
de utgifter som utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen. Eftersom
bestämmelserna i Saar för tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 2 och
3 regelmässigt är minst lika fördelaktiga för en yrkesskadad som bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen och lagen om försäkring för yrkessjukdomar,
regleras så gott som undantagslöst ersättningen vid yrkesskada,
som drabbat en statstjänsteman i någon av dessa avdragsgrupper, i
enlighet med bestämmelserna i Saar. Motsvarande gäller även beträffande
fast anställt manskap som är underkastat militärersättningsförordningen; så
länge sådant manskap är kvar i tjänst regleras sjukvårdsförmånerna regelmässigt
enligt bestämmelserna i Saar. Tjänstemän i avdragsgrupp 1 —■ vilkas
sjukvårdsförmåner enligt Saar som nyss nämnts är av begränsad om -

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

fattning — erhåller däremot vård vid yrkesskada huvudsakligen enligt lagarna
om försäkring för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar.

Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän enligt Saar

Justitieråd, regeringsråd och landshövding (överståthållaren), vilka enligt
vad tidigare anförts är undantagna från bestämmelserna om sjuklöneavdrag,
är i konsekvens härmed undantagna även från reglementets bestämmelser
om sjukvårdsförmåner.

För kontraktsanställl manskap m. fl. vid försvaret gäller vissa särbestämmelser.
Sålunda stadgas, att innehavare av beställning med lönegradsbeteckningen
Mha — kontraktsanställda meniga, vicekorpraler och korpraler
med vederlikar — enligt samma grunder som gäller statstjänstemän i allmänhet
är berättigade att kostnadsfritt erhålla läkarvård, läkarintyg och
läkemedel samt sjukresor. Vården ombesörjes i regel av sådan vid vederbörande
förband eller institution anställd tjänsteläkare som tidigare nämnts.
I fråga om specialistvård, sjukhusvård samt behandling med bad, massage
in. in. är de kontraktsanställda beställningshavarna — till skillnad från
statstjänstemän i allmänhet — berättigade till full ersättning oavsett sjukdomens
art. Därjämte kan kostnader för tandvård ersättas i vidare mån än
som är medgivet i fråga om tjänstemän i allmänhet. Härom har närmare
föreskrifter meddelats genom Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1945 (TL A
nr 55) om provisoriska bestämmelser angående försvarets tandvård i fredstid.

I fråga om beställningshavare med lönegradsbeteckning Mha ävensom beträffande
beställningshavare i lönegrad Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt för
fältflygare i lönegrad Me 14 eller Me 16 gäller, att rätten till fri sjukvård,
om beställningshavaren vid anställningens upphörande är i behov därav,
må behållas så länge sjukdomen kvarstår, dock högst ett år efter anställningens
upphörande. Kostnad för sjukvård under tid varom här är fråga ersättes,
även till den del den avser specialistvård, sjukhusvård och behandling
med bad, massage m. m., helt av statsmedel; vissa av de ifrågavarande
beställningshavarna åtnjuter således i dylika fall efter anställningens upphörande
sjukvårdsförmåner i vidare mån än under anställningstiden. Vad
som i förevarande hänseende stadgats i fråga om beställningshavare i lönegrad
Mg 10, Me 10 och Me 11 skall enligt Kungl. Maj:ts brev den 6 februari
och den 5 juni 1953 (TL A nr 21 och TS A nr 50) äga motsvarande tilllämpning
på instruktörsaspirant vid armén och kustartilleriet samt furirsaspirant
vid flottan (lönegrad Mf 7 och Mf 8).

Med stöd av särskild bestämmelse i Saar har i TB Saar meddelats vissa
föreskrifter rörande sjukvård under sjötjänstgöring vid försvaret. Sålunda
stadgas, att den som insjuknar under sjötjänstgöring skall, utöver de i allmänhet
utgående sjukvårdsförmånerna, åtnjuta rätt till kostnadsfri vård på
fartygets sjukavdelning (sjukhytt) eller på sjukvårdsfartyg samt att vid
allvarligt sjukdomsfall läkare från land får tillkallas utan särskild kostnad

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

63

för den sjuke. Vidare gäller, att den som insjuknar under expedition i utländska
farvatten och erhåller erforderlig specialistvård utomlands utan att
avpollettering äger rum skall erhålla denna ATård kostnadsfritt. Blir vederbörande
avpolletterad till sjukhus utomlands, kan fartygschefen efter vederbörande
läkares hörande föreskriva, att kostnadsfri sjukhusvård skall beredas
den sjuke.

De bestämmelser i Saar, som reglerar sjukvårdsförmånerna åt lärarpersonal
vid det statsunderstödda undervisningsväsendet, dvs. de högre kommunala
skolorna, de statsunderstödda privatläroverken, fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå samt sinnesslöskolorna
och epileptikerskolorna, innebär vissa avvikelser från de för
statstjänstemännen gällande sjukvårdsbestämmelserna. Sjukvårdsförmånerna
är sålunda såsom tidigare berörts icke anknutna till den för statstjänstemännen
inrättade verksläkarinstitutionen. I stället har de befattningshavare
varom här är fråga alt vid behov av sjukvård vända sig till tjänsteläkare.
Härmed avses läkare anställd av staten eller av kommun i öppen
sjukvård, skolläkare eller läkare på poliklinik vid allmänt sjukhus, vilken
ombesörjer läkarvård på tjänstemannens stationeringsort, eller, om tillgång
till dylik vård ej finnes därstädes, sådan läkare på närmaste ort. Vidare är
den ifrågavarande personalens rätt till sjukvårdsförmåner mera begränsad
än statstjänstemännens genom särskilda regler om självrisk. Sålunda gäller,
att från det belopp, varmed ersättning av statsmedel eljest skolat utgå
för sjukvårdskostnader — avseende läkarvård, specialistvård, tandvård, läkarintyg,
sjukhusvård, läkemedel, bad, massage in. m. samt sjukresor —
avdrag skall ske med ett belopp av 100 kronor för redovisningsår, vilket
belopp skall åvila tjänstemannen. Kostnad för sjukvård i samband med
olycksfall i tjänsten och vissa i ersättningshänseende därmed likställda
sjukdomar skall dock, i den mån ersättning icke utgår enligt olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser, alltid ersättas. Även kostnad för vaccination
enligt 47 § 3 mom. Saar skall alltid ersättas. Vid bestämmande av ersättning
skall hänsyn tagas endast till läkarvård och läkemedel m. in., som
läraren erhållit i enlighet med i Saar meddelade sjukvårdsbestämmelser.
Lärare i avdragsgrupp 1 åtnjuter inga sjukvårdsförmåner.

Beslut om ersättning för läkarvård och läkemedel in. in. åt den sålunda
avsedda lärarpersonalen fattas av skolöverstyrelsen.

Bestämmelser i andra av staten fastställda avlöningsreglementen

Avlöningsreglementet för övningslärare innehåller föreskrift om att övningslärare
skall erhålla sjukvård eller sjukvårdsersättning enligt de grunder,
som gäller vid den skola där han är anställd. Detta innebär, att exempelvis
övningslärare vid allmänt läroverk kommer i åtnjutande av samma
sjukvårdsförmåner som utgår enligt de allmänna bestämmelserna i Saar,
medan övningslärare vid statsunderstött privatläroverk erhåller sjukvård
enligt nyss återgivna regler om självrisk.

Nämnda självrisksystem tillämpas i övrigt enligl bestämmelserna i fler -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

talet här avsedda avlöningsreglementen m. m., nämligen avlöningsreglementet
för folkskolan, avlöningsreglementet för kyrkomusiker, prästlönereglementet
samt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksunder visning sanstalter, ävensom kungörelsen angående statsbidrag
till centrala verkstadsskolor.

Enligt prästlönereglementet gäller beträffande biskop motsvarande undantag
från sjukvårdsbestämmelserna som enligt vad tidigare sagts gäller
för justitieråd in. fl.

Beslut om ersättning för läkarvård och läkemedel in. m. fattas vid folkskolor
och folkhögskolor av skolöverstyrelsen, vid lantbruksundervisningsanstalter
av lantbruksstyrelsen, vid centrala verkstadsskolor av överstyrelsen
för yrkesutbildning samt i fråga om präster och kyrkomusiker i allmänhet
av domkapitlen.

Polislönereglementet innehåller icke några bestämmelser om sjukvårdsförmåner.
Emellertid stadgas i övergångsbestämmelserna till reglementet, att
de i Saar meddelade föreskrifterna om sjukvård skall tills vidare äga tilllämpning
i fråga om statligt anställd polisman och att i fråga om kommunalt
anställd polisman, som omedelbart före den 1 juli 1954 var berättigad
till sjukvårdsförmån, de kommunala bestämmelserna i ämnet skall äga fortsatt
tillämpning tillsvidare.

B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
Bestämmelser i sjukförsäkringslagen

För sjukvård är i princip alla landets invånare obligatoriskt försäkrade.
Detta gäller sålunda dels alla sjukkassemedlemmar, dels deras barn, adoptivbarn
och fosterbarn under 16 år. Barn till makar som sammanlever är
i regel försäkrade genom mannens försäkring. I fall då hustruns inkomst
av förvärvsarbete överstiger mannens kan dock sjukkassa på framställning
medge att barnen sjukförsäkras som barn till hustrun.

Sjukvårdsförsäkringen omfattar ersättning för läkarvård, häri inräknat
läkares resa vid hembesök, viss specialistvård och tandläkarvård, läkarintyg
för utfående av sjukpenning, sjukhusvård och vissa sjukresor samt kan enligt
särskilt medgivande omfatta även sjukgymnastik, bad, massage etc.
samt konvalescentvård. Enligt den till sjukförsäkringen anknutna läkemedelsreformen
erhålles dessutom vissa kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel.

Om sjukvård utom riket avses skola gälla de föreskrifter som Kungl.
Maj:t meddelar. I

I SFL finnes vissa föreskrifter om sjukkontroll. Anordningen med sjukkontroll
fyller delvis samma syfte som verksläkarinstitutionen enligt Saar.
Beträffande sjukkontröllen stadgas bl. a., att allmän sjukkassa skall genom
anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk av försäkringen hindras.

Kungi. Maj. ts proposition nr 217

65

Sjukkontrollen avses bl. a. skola ske genom sjukbesökare. Hos centralsjukkassa
skall anställas erforderligt antal förtroendeläkare. Sådan läkare skall
biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans verksamhetsområde
och även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, som kräver medicinsk sakkunskap.
Han skall också söka främja samarbetet mellan allmän sjukkassa
och inom dess område verksamma läkare.

Till förhindrande av missbruk av möjligheten till ersättning för läkarvård
finnes vissa särskilda bestämmelser. Sålunda gäller att, om det är uppenbart
att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än en läkare
eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt, ersättning
endast utgår för den vård, som lämnas av den först rådfrågade läkaren, eller
för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad, oaktat han uppenbarligen
utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat besöka läkare,
påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes, kan ersättningen nedsättas
till belopp, som av sjukkassan skulle ha utgetts för läkarvård ävensom
i resekostnadsersättning för det fall att den försäkrade besökt läkaren.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,
då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Kungl. Maj :t fastställd
taxa skall beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. Sådan
taxa, den s. k. sjukkassetaxan, avser såvitt angår läkarvård dels vård —
däri inbegripen röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas
av varje läkare, dels röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling
som utföres av därför särskilt utbildad läkare. Sjukförsäkringen ersätter
alltså inte — med nyss angivna undantag — specialistvård enligt särskilda
grunder.

Såsom utgifter för läkarvård skall även anses utgifter för tandläkarvärd,
avseende sådan behandling, som anges i en av Kungl. Maj :t fastställd förteckning
och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus. Denna förteckning, som ingår i sjukkassetaxan, omfattar
— förutom rådfrågning och undersökning — tand- och käkkirurgi,
käkortopedi, käkprotetik in. m. samt svårare käkskador. Till käkortopedi
hänföres inte tandreglering. Ersättning för tandläkarvård utgår ej till den
som enligt SFL uppbär ersättning för sjukhusvård.

I utgifter för läkarvård skall inräknas kostnader för läkares resa. Dessa
kostnader beräknas jämlikt sjukkassetaxans bestämmelser väsentligen enligt
allmänna resereglementet och ersättes enligt samma grunder som läkarvård.

Även kostnad för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning,
inräknas i utgifter för läkarvård med belopp som framgår av sjukkassetaxan
och ersättes enligt samma grunder som dessa utgifter. Nu avsedda
läkarintyg infordras i den omfattning, som vederbörande sjukkassa bestämmer.
I detta hänseende stadgas sålunda i SFL, att sjukkassa må, då
skäl föreligger härtill, påfordra att förlust eller nedsättning av arbetsförmåga
styrkes genom intyg av läkare.

5 llihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Enligt SFL:s bestämmelser i fråga om sjukhusvård skall vid vård på hemortssjukhus
ersättning utgå med det belopp, som motsvarar vårdavgiften på
allmän sal vid sjukhuset i fråga. Därest erforderlig vård inte kunnat beredas
den sjuke på hemortssjukhus eller om vårdbehovet uppkommit utanför
hemorten (det landstingsområde resp. den i landsting ej deltagande stad,
där den sjuke är bosatt) och den sjuke med anledning härav måst intagas
på annat allmänt sjukhus, skall ersättning utges med belopp som motsvarar
den lägsta avgift, mot vilken den sjuke kunnat erhålla vården på sjukhuset.
Då vården annorstädes än på allmänt sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens
försorg, utgår ersättning med belopp som motsvarar den lägsta för
sådan vård utgående avgiften. I övriga fall skall ersättning utges med belopp,
motsvarande den lägsta avgiften på allmän sal vid ett för sjukdomens behandling
lämpat hemortssjukhus. Bestämmelserna innebär bl. a., att ersättning
utgår även för vård på de enskilda sjukvårdsinrättningar, som enligt av
Kungl. Maj :t fastställd förteckning skall vara att anse såsom sjukvårdsanstalter
enligt SFL, dock inte med högre belopp än som skulle ha utgått för
vård på allmänt sjukhus inom hemorten.

Ersättning för sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för en sjukhjälpstid
av högst 730 dagar; för folkpensionärer gäller dock en tid av 90 dagar.

Enligt SFL förstås med allmänt sjukhus sjukvårdsinrättning, som tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting
eller stad som ej deltager i landsting och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
ävensom sjukvårdsinrättning, varöver pensionsstyrelsen förfogar för
sin sjukvårdande verksamhet.

Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel gäller i huvudsak följande.

Enligt förordningen skall vissa läkemedel, varå recept utfärdats av läkare,
på apotek utlämnas kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Sålunda skall
den som är försäkrad enligt SFL vid särskilt angivna långvariga och allvarliga
sjukdomar erhålla vissa läkemedel utan kostnad. Ifrågavarande sjukdomar
och läkemedel anges i kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 520) med förteckning
över kostnadsfria läkemedel. Vid andra än nu avsedda sjukdomar
skall den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till
apoteksvara eller innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av
priset för varje föreskrivet läkemedel med hälften av det belopp, varmed
priset överstiger 3 kronor. Har under en formel föreskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den sammanlagda kostnaden. Är ordinationen
avsedd att expedieras mer än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till
varje expedition. Prisnedsättning av läkemedel erhåller även den som utan
att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen är i allmän eller enskild
tjänst här i riket. Enligt förordningen äger Kungl. Maj:t från prisnedsättning
undantaga visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel.

Enligt SFL kan sjukkassa, med tillsynsmyndighetens medgivande och enligt
de närmare föreskrifter som meddelas av denna, besluta att ersätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

67

ning skall utgå för kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling med
bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling
eller för konvalescentvård. I sådant fall skall den obligatoriska
sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta även förmån som avses med beslutet.

Då försäkrad har rätt till ersättning för läkarvård, föreligger i princip
även rätt till ersättning för utgifterna för resor till och från läkaren. Sådan
ersättning utgår dock endast om resekostnaden överstiger 4 kronor
för det första besöket hos läkaren och 1 krona för varje återbesök. Därvid
ersättes hela den överskjutande kostnaden, om den försäkrade efter hänvisning
av läkare sökt öppen läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus där vården
kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärdedelar av
den överskjutande kostnaden; dock {år högre belopp ej utges än som skulle
ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars
distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök skall den försäkrade själv
svara för högst 2 kronor av den ersättningsbara resekostnaden. Resekostnadsersättning
utgår endast när resan föranletts huvudsakligen av behovet
av läkarvård och den försäkrade skriftligen betygar att så är fallet. Därutöver
gäller vissa bestämmelser om hur resekostnaden skall beräknas.

Om försäkrad åtnjutit sjukhusvård som varit erforderlig på grund av
sjukdom, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårdsinrättningen.
Utgifter för försäkrads intagning på sjukvårdsinrättning ersättes
högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste
allmänna sjukhus där erforderlig vård kunnat beredas eller, om den sjuke
intagits på hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid
vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst
med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus,
där erforderlig vård kunnat beredas. Utgifter för försäkrads återresa
från sjukvårdsinrättningen ersättes endast i den mån de överstiger 4 kronor.
Ersättning för återresa utgår inte om behovet av sjukhusvård uppkommit
under det försäkrad vistats utom det län inom vilket han är bosatt och
han i anledning därav intagits på sjukvårdsinrättning belägen utom nämnda
län. Kostnad för återresa får ej beräknas högre än för resa från sjukvårdsinrättningen
till den försäkrades hostad. Även i fråga om resor till och från
sjukvårdsinrättning gäller vissa närmare bestämmelser rörande resekostnadsersättningens
beräkning.

I vissa fall ersättes även följeslagares eller vårdares resekostnader i samband
med här avsedda sjukresor.

Bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen

Den i det föregående berörda samordningen mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen innebär i sjukvårdshänseende i huvudsak följande.
Under samordningstiden, dvs. för lid till och med nittionde dagen efter

68

Kungl. Maj ris proposition nr 217

den, då yrkesskada inträffar eller yppas, dock längst till den dag skadan
medför rätt till livränta, äger den skadade, om han är försäkrad enligt SFL,
rätt till sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad därom är stadgat i SFL.
Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom riket
eller tandläkarvård eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda
lemmar eller glasögon, skall erforderliga kostnader härför, utgifter för
nödiga resor inräknade, ersättas enligt YL, i den mån ersättning icke utgår
enligt SFL. Detta skall också gälla i fråga om kostnader för särskild vård
som på vederbörande försäkringsinrättnings begäran lämnas den skadade.

Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,
tandläkar- eller sjukhusvärd eller av läkemedel, skall erforderliga kostnader
härför ävensom nödiga utgifter för sjukresor ersättas av försäkringsinrättningen.
Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling med
bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling,
som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas
utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas för annan
lämplig vård. Ersättning skall också utgå för erforderliga kostnader för
sådana särskilda hjälpmedel som förut nämnts.

I YL har intagits bestämmelser om avdrag från ersättning enligt YL i
fall, då den försäkrade genom avlöningsbesläimnelser e. d. har tillförsäkrats
annat understöd av motsvarande slag.

I SFL har föreskrivits, att vid sjukdom som enligt annan lag än YL eller
enligt särskild författning eller enligt Kungl. Maj :ts förordnande medför
rätt till ersättning som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp från sjukförsäkringen
endast skall utges i den mån sjukhjälpen överstiger vad som utgår
från annat håll. Anledning har nämligen inte ansetts föreligga att låta samordningsreglerna
beträffande SFL och YL gälla även här ifrågavarande specialförfattningar.
Till dessa räknas — utom nuvarande lagar om försäkring
för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar — bl. a. militärersättningsförordningen
och förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret.

C. Sjukvårdsutredningens förslag

Statens nuvarande sjukvårdskostnader för de anställda

Som underlag för sitt förslag rörande sjukvårdsförmåner för de statsanställda
har sjukvårdsutredningen framlagt resultaten av vissa undersökningar
över statens nuvarande kostnader för detta ändamål. Materialet härtill
har i fråga om allmänna civilförvaltningen utgjorts av myndigheternas
till riksräkenskapsverket insända bokföring för budgetåret 1951/52 samt
beträffande försvarsväsendet och affärsverken av motsvarande från myndigheterna
erhållna uppgifter. Undersökningen avser statens med stöd av

Kungl. Maj.ls proposition nr 217

69

sjukvårdskapitlet i Saar och motsvarande bestämmelser i avlöningsreglementet
för folkskolan utbetalade sjukvårdskostnader under nämnda budgetår.
De innefattar alltså icke avlöningar åt vid vissa anstalter och förband in. in.
tjänstgörande anstaltsverksläkare eller militära tjänsteläkare, som är skyldiga
att i sin tjänst utan särskild ersättning utöver lönen bestrida sjukvård
åt de anställda, ej heller på anlitade provinsialläkare belöpande löner. Detsamma
gäller avlöningar åt sjukhuspersonal och lokalkostnader för sjukvårdsinrättningar
vid sådana anstalter och förband.

Sjukvårdskostnaderna har i den mån så varit möjligt uppdelats på fyra
delposter: ersättningar åt verksläkare (tjänsteläkare), sjukhusvård, medicin
och sjukvård i övrigt. Under posten ersättningar åt verksläkare (tjänsteläkare)
redovisas till dessa läkare utbetalade särskilda arvoden, dvs. prestationsersättning
och per capita-arvoden. Posten sjukvård i övrigt omfattar
bl. a. utgifter för specialistvård och tandvård samt bad, massage m. m.
Huvuddelen härav anses vara hänförlig till specialistvård.

Uppgifterna om sjukvårdskostnader har sammanställts med data rörande
antalet sjukvårdsberättigade hos de olika myndigheterna, i allmänhet den
1 oktober 1952.

Resultaten av undersökningen redovisas i ett antal vid utredningens betänkande
fogade tabeller, vartill jag torde få hänvisa. Dessa tabeller utvisar
bl. a., att betydande skiljaktigheter i fråga om sjukvårdskostnader föreligger
mellan olika myndigheter. Variationerna säges delvis vara att hänföra
till det ringa personalbeståndet vid vissa verk, vilket ger stort inflytande
åt ur kostnadssynpunkt extrema sjukdomsfall. Även medeltalen för
större verk är — heter det vidare i betänkandet — varierande, bl. a. med
hänsyn till sammansättningen av personalbeståndet; de enskilda befattningshavarnas
sjuklighet beror av olika faktorer, såsom ålder, kön, arbetsförhållanden
in. m. Kostnadernas variation säges dessutom i stor utsträckning
sammanhänga med arten av den läkarinstitution som förekommer vid
verket och läkarnas växlande praxis.

I en tabell redovisas sammandrag huvudtitelvis över de genomsnittliga
sjukvårdskostnaderna per tjänsteman under året. Tabellen, som avser alla
statliga myndigheter, utom armén, marinen och flygvapnet, garnisonssjukhusen,
riksdagens verk och affärsverken, innehåller följande uppgifter.

Justitiedepartementet ........

Utrikesdepartementet ........

Försvarsdepartementet........

Socialdepartementet..........

Kommunikationsdepartementet

Finansdepartementet..........

Ecklesiastikdepartementet

Jordbruksdepartementet......

Handelsdepartementet........

Inrikesdepartementet..........

Civildepartementet ..........

Summa......................

Antal

Ersättningar

Sjuk-

Medicin

Sjuk-

Total-

tjänste-

åt verkslä-

husvård

kr

vård i

kost-

män

kare (tjänste-

kr

övrigt

nader

läkare)

kr

kr

kr

2 881

10,67

3,31

15,05

17,82

46,85

972

8,53

16,30

21,67

69,48

115,98

2186

27,36

6,to

27,45

43,54

104,75

4 546

30,11

6,35

23,25

26,95

86,66

3 639

15,22

4,82

12,62

14,34

47,00

5 916

25,37

5,60

20,53

20,83

72,33

9 311

15,63

6,40

18,08

16,06

56,17

4 298

17,07

4,53

15,88

20,12

57,60

2 825

26,52

5,79

19,53

29,04

80,88

20 809

13,42

5,09

12,79

12,31

43,61

94

15,63

2,29

16,22

32,92

67,06

57 477

17,67

5,58

16,65

18,95

58,85

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

I anslutning till tabellens innehåll anför utredningen.

Av de skilda huvudtitlarna företer utrikes- och försvarsdepartementen de
högsta genomsnittliga totalkostnaderna, medan de lägsta redovisas av justitie-,
kommunikations- och inrikesdepartementen. Beträffande justitieoch
inrikesdepartementen sammanhänger de låga ersättningsbeloppen delvis
med det vid fångvårdsanstalterna resp. sinnessjukhusen i stor omfattning
tillämpade systemet med anstaltsverksläkare. Vid väg- och vattenbyggnadsverkets
lokalförvaltningar anlitas i betydande utsträckning provinsialläkare,
vilket förklarar det låga ersättningsbeloppet för kommunikationsdepartementet.

Som tidigare nämnts inbegriper statens här avsedda sjukvårdskostnader
inte avlöningar till sådana läkare, som helt eller delvis för sin lön bestrider
läkarvård åt statlig personal. Sådana läkare är anstaltsverksläkare, militära
tjänsteläkare och provinsialläkare m. fl. I den mån dessa läkare anlitas för
sjukvård åt de anställda, blir uppenbarligen de redovisade sjukvårdskostnaderna
lägre än i de fall då egentliga verksläkare bestrider vården. Utredningen
har ansett det vara av intresse att få kännedom om sjukvårdskostnadernas
storlek i sistnämnda fall och har därför verkställt en specialundersökning
beträffande dessa kostnader. Denna omfattar sammanlagt ett
80-tal myndigheter, tillhörande den centrala förvaltningen, belägna i Stockholm
med omnejd, med tillhopa drygt 10 000 tjänstemän. Vid dessa myndigheter
utgjorde de totala sjukvårdskostnaderna per tjänsteman 100: 60
kronor, varav 29: 97 ersättningar åt verksläkare, 6: 41 sjukhusvård, 25: 19
medicin och 39: 03 kronor sjukvård i övrigt. Vid jämförelse med nyss återgivna
tabell framgår att, utom posten ersättningar åt verksläkare, även
medicinkostnaderna och utgifterna för sjukvård i övrigt ligger på en ej
obetydligt högre nivå. Detta torde bl. a. sammanhänga med de större möjligheterna
i huvudstaden att anlita specialister av olika slag.

Sjukvårdskostnaderna vid armén, marinen och flygvapnet har inte kunnat
särredovisas på tjänstemän och värnpliktiga. I genomsnitt för alla tjänstemän
och värnpliktiga utgjorde sjukvårdskostnaderna 40:98 kronor. För
de ca 35 000 tjänstemännen har kostnaderna av utredningen enligt vissa beräkningar
uppskattats till i genomsnitt 35: 61 kronor.

Undersökningen omfattar vid affärsverken ca 100 000 tjänstemän med
en genomsnittlig sjukvårdskostnad av 60: 40 kronor.

För lärarpersonalen vid folk- och småskolor, ca 35 000 personer, är på
grund av bestämmelserna om självrisk statens sjukvårdskostnader av relativt
ringa storlek. Medelkostnaden per tjänsteman är således enligt undersökningen
endast 6: 73 kronor. Kostnaden är högst i Stockholms stad (20: 55
kronor), där möjligheterna att erhålla specialistvård är stora. I övrigt föreligger
rätt betydande skiljaktigheter mellan olika län, förmodligen beroende
på den omfattning, i vilken de medgivna sjukvårdsförmånerna utnyttjas av
lärarpersonalen, heter det vidare i betänkandet.

Med utgångspunkt från den gjorda undersökningen har utredningen gjort
följande beräkning av statens nuvarande årliga sjukvårdskostnader för
tjänstemannapersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

71

Allmänna civilförvaltningen, vissa delar av försvaret....

Armén, marinen, flygvapnet ..........................

Affärsverken..........................................

Garnisonssjukhusen ..................................

Riksdagens verk ......................................

S:a för statens tjänstemän ............................

Folk- och småskolor..................................

Övriga statsunderstödda skolor ........................

Präster och kyrkomusiker ............................

S:a för övriga tjänstemän..............................

S:a för samtliga tjänstemän............................

Arvodesreglering för verks- och tjänsteläkare från 1h 1953
Beräknad totalkostnad................................

Antal

Utbetalade

tjänstemän

belopp kr

57 000

3 382 000

35 000

1 234 000

100 000

6 040000

500

8 000

1000

tooooo

193 500

10 764 000

35000

237 000

4 000

28 000

3 200

22 000

42 200

287 000

235 700

11 051 000

_

2 000 000

—

13 000000

Allmänna synpunkter beträffande sjukvårdsförmånernas utformning

Sjukvårdsutredningen har beträffande frågan om de statsanställdas ställning
till den allmänna sjukförsäkringen anfört i huvudsak följande.

SFL medger inte något undantag för vissa kategorier anställda från sjukvårdsförsäkringen.
Då statsmakterna så sent som vid 1953 års riksdag fattat
beslut härom, har utredningen utgått från att någon ändring inte skall
ske på denna punkt. Utredningen har därför icke tagit ställning till de
problem som skulle uppstå om statstjänstemannen undantoges från sjukvårdsförsäkringen.
De statsanställda — varmed här även avses personal i
statsunderstödd undervisningsverksamhet, präster in. fl. —- kommer alltså
att liksom övriga medborgare i sin egenskap av sjukkassemedlemmar å ena
sidan vara berättigade till de förmåner sjukvårdsförsäkringen medför och
å andra sidan vara skyldiga att betala avgift för denna försäkring.

Den omständigheten att de statsanställda blir obligatoriskt sjukvårdsförsäkrade
behöver inte, om man ser saken rent tekniskt, nödvändiggöra ändring
i fråga om de sjukvårdsförmåner som staten lämnar. Om sådan ändring
icke sker, skulle sannolikt resultatet i de flesta fall bli att de statsanställda
bara begagnade sig av sjukförsäkringens sjukvårdsförmåner i den
mån dessa vore mera omfattande än de statliga förmånerna. Emellertid
skulle detta leda till att de statsanställda finge betala avgifter till sjukförsäkringen
utan att från denna komma i åtnjutande av motsvarande förmåner.
Saken kunde också uttryckas så att de allmänna sjukkassorna komme
att få väsentligt mindre sjukvårdsutgifter för de statsanställda än för
andra medlemmar. Detta förhållande äger visserligen sin motsvarighet inom
de nuvarande erkända sjukkassorna, men man synes böra göra en bestämd
skillnad mellan en obligatorisk och en frivillig försäkring i detta avseende.
Här torde även böra bemärkas det uttalande, som chefen för socialdepartementet
gjort i propositionen nr 178 till 1953 års riksdag. Departementschefen
uttalade sålunda — i anslutning till sitt anförande rörande sjukpenningförsäkringens
utformning — att alla medborgarkategorier såvitt möjligt
bör inta en lika ställning till den allmänna sjukförsäkringen.

De statliga avlöningsreglementena har utformats med tanke på att bl. a.
sjukvårdsförmånerna skall kunna utgå eller ändras, då den allmänna sjukförsäkringen
träder i kraft. Det må också erinras om att vid förhandlingar
mellan 1945 års lönekommitté och vederbörande personalorganisationer överenskommits,
att särskild utredning i fråga om sjukvårdsförmånerna borde

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

verkställas och förhandlingar med tjänstemännens representanter äga rum
i god tid, innan bestämmelserna om allmän sjukförsäkring trädde "i kraft.
I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag uttalade chefen för socialdepartementet
att sjukförsäkringens genomförande naturligen icke borde tas
till intäkt för en försämring av de förmåner som utgår enligt gällande avlöningsreglementen.
Han lämnade dock frågan öppen om sjukvårdsförmåner
utöver sjukförsäkringens ram skulle utgå i särskild ordning eller kompensation
lämnas lönevägen.

Utredningen har på grund av de nu redovisade skälen och uttalandena
kommit till den uppfattningen, att den allmänna sjukförsäkringens sjukvårdsförmåner
även för de statsanställdas del skall utgöra utgångspunkten,
då det gäller att bedöma om sjukvårdsförmåner skall utges på grund av
arbetsanställningen.

En jämförelse mellan sjukförsäkringens förmåner och de nuvarande sjukvårdsförmånerna
enligt Saar finner utredningen utvisa, att de sistnämnda
är mera omfattande, framförallt i fråga om specialistvård, tandläkarvård
och läkemedel men även beträffande vanlig läkarvård, särskilt om denna
inte kan erhållas till sjukförsäkringens taxebelopp. Ett helt borttagande av
sjukvårdsförmånerna ur avlöningsbestämmelserna skulle därför komma att
för statstjänstemännens del innebära en ej obetydlig försämring, såvida icke
skälig kompensation kan erhållas i annan ordning.

Emellertid anser utredningen det bereda svårigheter att rättvist beräkna
värdet av en bortfallen sjukvårdsförmån, särskilt som behovet av denna
kan variera olika kategorier emellan och beskattningen av kontanta förmåner
icke verkar lika i alla inkomstlägen. Utredningen framhåller även, att
man vid bestämmandet av lönevillkoren för de statsanställda brukat fästa
särskilt avseende vid de sociala förmånerna. Ur den berörda personalens
synpunkt kan det enligt utredningens mening med visst fog göras gällande,
att en reform med syfte att tillerkänna medborgarna i allmänhet förbättrade
sociala förmåner inte i och för sig bör medföra en försämring för dem som
redan tillerkänts sådana förmåner i något större omfattning. Vidare erinrar
utredningen att förhandenvaron av sjukvårdsförmåner också är till fördel
för staten som arbetsgivare, bl. a. därigenom att en god sjukvård kan inbespara
sjuklöne- och pensionskostnader.

Utredningen har med hänsyn till det anförda ansett sig böra förorda, att
de statsanställda i stort sett får behålla de sjukvårdsförmåner som nu tillkommer
dem och som inte får anses vara i erforderlig mån ersatta genom
den allmänna sjukförsäkringen. Vid utformningen av de sjukvårdsförmåner,
som alltså bör finnas i de statliga avlöningsbestämmelserna, bör enligt
utredningens mening hänsyn tagas till de erfarenheter som föreligger rörande
tillämpningen av nuvarande bestämmelser. Vidare bör samordningske
med yrkesskadeförsäkringen.

Det är givet, framhåller utredningen, att de principer, som utredningen
utgått från vid sjukvårdsförmånernas utformning, leder till en viss reduktion
av de nuvarande avlöningsförmånerna. Utredningen anser, att de anställda
kan ha befogade krav på kompensation härför, men finner det icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

73

ankomma på utredningen att framlägga förslag i kompensationsfrågan, som
för övrigt intimt sammanhänger med frågan om utformningen av sjuklönerna.
De statistiska uppgifter, som av utredningen sammanställts rörande
statsverkets sjukvårdskostnader, torde enligt utredningen kunna tjäna till
viss ledning vid kompensationsfrågans bedömande.

V erk slä karfrågan

Beträffande verksläkarinstitutionen anför sjukvårdsutredningen inledningsvis
följande.

Verksläkarinstitutionen har i vissa avseenden varit föremål för kritik,
närmast från tjänstemannahåll. I motioner till 1952 års riksdag (I: 3 och
II: 1) har bl. a. påtalats, att det antal tjänstemän som hänvisats till samma
verksläkare i vissa fall är alltför stort för att läkaren skall hinna ägna
tillräcklig omsorg åt varje patient och att den tid som åtgår för besök hos
verksläkare med alltför många patienter i väntrummet är lång, vilket medför
att tjänstemannen onödigt länge är borta från tjänsterummet.

Det är emellertid tydligt att verksläkarinstitutionen innebär avsevärda
fördelar för såväl tjänstemännen som staten-arbetsgivaren.

Då verksläkare står till förfogande, behöver tjänstemannen vid iråkad
sjukdom inte efterforska vilka läkare som finns att tillgå. Han kan utan
större tidsutdräkt — eventuellt per telefon — vända sig till verksläkaren för
erhållande av det bistånd som denne enligt verksläkarinstruktionen är skyldig
att lämna. I de fall verksläkaren tidigare undersökt och behandlat tjänstemannen
och alltså redan äger viss kännedom om patientens hälsotillstånd
och personliga förhållanden, kan erforderliga åtgärder vidtas relativt
snabbt.

Vad beträffar fördelarna för staten som arbetsgivare må framhållas följande.
Genom verksläkarinstitutionen har myndigheterna kunnat få kontroll
över tjänstemännens sjukledigheter och sjukvårdsförmåner. Myndigheternas
behov av kontakt med medicinsk sakkunskap i frågor, som rör arbetsförhållandena,
har också kunnat tillgodoses genom de till myndigheterna
knutna verksläkarna. Vid handläggningen av frågor om anställning, sjuk-,
invalid- eller förtidspension m. m. har det varit av största betydelse att
bedömningen av dessa frågor kunnat grunda sig på intyg och utlåtanden
av den med tjänstemännen och deras förhållanden förtrogna verksläkaren.

Även för de berörda läkarna torde verksläkarinstitutionen vara av värde.
Den omständigheten att verksläkarna har ett fast klientel av statstjänstemän,
för vilket de ersättes dels för varje prestation, dels med årliga belopp
per hänvisad befattningshavare, innebär att dessa läkare kan i sin verksamhet
räkna med en relativt jämn sysselsättning och en tämligen konstant
inkomst.

Utredningen omnämner vidare, att Sveriges läkarförbund och Verksläkarföreningen
vid överläggningar med utredningen framlagt förslag om tillskapande
av en förtroendeläkarinstitution vid statsförvaltningen, i huvudsak
efter förebild av den läkarinstitution som nu finns vid vissa större privata
företag. Dessa förtroendeläkare skulle väsentligen ha kontrollerande
och hälsovårdande uppgifter avseende rutinmässiga hälsokontroller, hälsokortskrivning
osv. men inte i sådan egenskap själva meddela läkarvård. I
egenskap av förtroendeläkare skulle de uppbära vissa fasta arvoden. De

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

skulle dessutom i egenskap av privatpraktiserande läkare stå till förfogande
för meddelande av läkarvård åt verkspersonalen och härvid uppbära ersättning
enligt fri läkartaxa.

Utredningen anser, att stora fördelar ur såväl statsverkets som de anställdas
synpunkt visat sig vara förenade med den nuvarande verksläkarinstitutionen.
Enligt utredningens mening är den behövlig, om sjukvårdsförmånerna
alltjämt skall ingå bland de statliga avlöningsförmånerna. Med
hänsyn härtill förordar utredningen, att denna institution alltjämt skall äga
bestånd med de jämkningar i fråga om verksläkarnas åligganden m. in.,
som föranledes av sjukvårdsförmånernas anpassning till den allmänna sjukförsäkringen.

Med anledning av det väckta förslaget om tillskapande av en förtroendeläkarinstitution
framhåller utredningen, att det ligger utanför dess uppdrag
att ta ställning till frågan om utvidgning av verksläkares arbetsuppgifter till
att omfatta även hälsovård och hälsokontroll. En dylik utvidgning skulle
innebära en ökning av statstjänstemännens sjukvårdsförmåner till att omfatta
också förebyggande hälsovård på statens bekostnad. Enligt utredningens
mening kan en dylik utvidgning, som skulle dra med sig betydande
kostnader, icke ifrågakomma i detta sammanhang.

Sjukvårdsutredningen uttalar vidare bl. a. följande.

Den i motionerna till 1952 års riksdag begärda särskilda utredningen synes
närmast ha åsyftat en partiell reform "i avvaktan på den allmänna sjukförsäkringens
genomförande. De i motionerna påtalade olägenheterna synes
emellertid kunna avsevärt minskas, om antalet till varje verksläkare hänvisade
befattningshavare på lämpligt sätt begränsas och den fasta mottagningstiden,
såsom redan nu i en del fall skett, helt eller delvis ersättes med mottagningstid
efter överenskommelse. Erinras må också att den allmänna sjukförsäkringen
är förenad med fritt läkarval.

De av utredningen nu föreslagna verksläkarnas arbetsuppgifter synes i
huvudsak böra bli desamma som de nuvarande verksläkarnas. Benämningen
»verksläkare» bör härvid bibehållas, då benämningen »förtroendeläkare» synes
böra förbehållas läkare med de uppgifter som anges i SFL.

Verksläkaren avses sålunda skola ha skyldighet att dels meddela läkaryård
åt de statstjänstemän som önskar anlita honom, dels pröva frågor om
hänvisning till specialist in. in., dels ock fullgöra vissa icke direkt sjukvårdande
uppgifter. Till sistnämnda uppgifter bör liksom nu hänföras att utfärda
läkarintyg, som åberopas i tjänsten. I viss omfattning avses verksläkaren
även skola attestera av andra läkare utfärdade intyg.

Beträffande frågan om verksläkare vid vissa anstalter uttalar utredningen
att nuvarande ordning bör bestå.

Såvitt utredningen kan finna är praktiska fördelar förenade med att tjänsteläkare
vid vissa anstalter vid sidan av sin egentliga verksamhet tages i anspråk
även för personalsjukvården. Å andra sidan inåste de skäl, som föranlett
att vid vissa sådana anstalter utomstående läkare förordnats som verksläkare,
tillmätas betydelse. Enligt utredningens mening bör det därför liksom
f. n. få bero av omständigheterna, om denna läkarvård skall skötas av
vid anstalten anställd läkare eller om annan läkare skall förordnas som
verksläkare. Vid denna bedömning bör bland andra omständigheter hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

75

tagas till att verksläkargöromålen inte får lägga hinder i vägen för läkaren
att ägna tillräcklig omsorg åt vården av de intagna.

Den vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet genomförda anordningen
med personalläkare har varit förenad med sådana fördelar, att någon
ändring härutinnan icke bör komma till stånd.

Utredningen har inte heller funnit sig böra föreslå någon ändring i nuvarande
anordning beträffande tjänste- och verksläkare vid försvaret. Bestämmelserna
om tjänste- och verksläkare vid försvaret anses dock med
hänsyn till genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen böra underkastas
vissa ändringar.

För att tjänstemännen mera allmänt skall anlita verksläkaren torde det,
framhåller utredningen vidare, bli nödvändigt att denne, liksom nu är fallet,
har att tillämpa viss behandlingstaxa. Utredningen föreslår därför att verksläkarna
i princip skall vara taxebundna i den mån de meddelar vård åt till
dem hänvisade tjänstemän. Detta skulle dock ej gälla nattetid (mellan kl.
22 och 8) och ej heller på sön- och helgdagar.

Verksläkarens ersättning förutsättes enligt förslaget i första hand skola
utgöras av de arvoden, han enligt taxa äger uppbära för lämnad vård åt
tjänstemännen. Utöver dessa beliandlingsarvoden avses emellertid av statsmedel
skola utgå ett fast arvode, utgörande ersättning för läkarens åliggande
att stå till tjänstemännens förfogande på de villkor som anges i verksläkarkungörelsen
och för bestyren med att attestera intyg, biträda myndigheten
i vissa medicinska frågor in. in. Det fasta arvodet avses lämpligen på
samma sätt som f. n. skola utgå med vissa belopp per tjänsteman och år.
Utredningen har icke ansett sig böra framlägga något detaljförslag rörande
verksläkarnas förmåner utan har förutsatt att dessa frågor göres till föremål
för förhandlingar med vederbörande läkarorganisationer.

Utredningen gör följande uttalanden beträffande anstaltsverksläkarnas
och de militära tjänste- och verksläkarnas arvoden.

I den mån läkarvård åt de anställda meddelas av anstalts- eller personalläkare
utan att särskild ersättning utgår härför, bör vården liksom nu är fallet
lämnas utan kostnad för tjänstemannen. Då vården sålunda tillhandahålles
utan särskild kostnad, kommer ersättning till tjänstemannen icke att utgå
från den allmänna sjukförsäkringen. Om den nuvarande anordningen
med särskilt arvode för hembesök bibehålies, kommer sjukkassan att ersätta
på densamma belöpande del av arvodet.

Utredningen finner det naturligt och lämpligt, att den läkarvård, vartill
försvarets militära och civilmilitära beställningshavarc är berättigade, ombesörjes
som tjänsteåliggande av de vid försvarets förband in. in. anställda
militärläkarna. För vård av civil personal bör militärläkarna däremot även i
fortsättningen ersättas enligt samma grunder som gäller för verksläkare.

Läkarvård

Sjukvårdsutredningen anför rörande frågan om läkarvård genom verksläkare
i huvudsak följande.

I det föregående har föreslagits att verksläkare skall vara skyldig att mot
ersättning enligt taxa meddela läkarvård åt de till honom hänvisade tjänste -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

män som anlitar honom. Emellertid är det inte givet, att enbart en sådan
taxebundenhet är tillräcklig för att tjänstemännen skall finna det fördelaktigt
att begagna sig av verksläkarnas tjänster. Utredningen har därför ansett
det böra övervägas om inte tjänstemännen kunde i detta avseende på så sätt
behållas vid sin nuvarande förmån av fri läkarvård att, i de fall vården meddelas
av verksläkaren, staten tillskjuter den fjärdedel av taxebeloppet som
ej ersättes av sjukkassa.

Mot en sådan anordning kan vissa skäl åberopas. Om ersättning för verksläkarvården
utginge endast från sjukförsäkringen, skulle myndigheterna
befrias från allt arbete med handläggning av ärenden som avser'' utbetalning
av ersättning för av verksläkare meddelad vård. Vidare kan det göras
gällande att den del av kostnaden som skulle stanna på tjänstemannen i allmänhet
skulle bli av jämförelsevis ringa storlek, varför det icke skulle vara
av någon större ekonomisk betydelse för honom att få denna del ersatt.

Ett bibehållande i princip av den nuvarande förmånen av fri verksläkarvård
skulle emellertid vara förenat med vissa fördelar. Tjänstemännen skulie
sålunda få ett direkt intresse av att vid sjukdom anlita verksläkaren. Genom
att tjänstemännen i allmänhet komme att anlita verksläkaren skulle kontinuiteten
och stadgan i den sjukvårdande och kontrollerande verksamheten
bevaras. Detta är uppenbarligen av stor betydelse för staten-arbetsgivaren
och medför även den fördelen för verksläkaren, att han kan påräkna ett relativt
fast klientel. Den här avsedda lösningen resulterar visserligen i att
statstjänstemännen kommer i ett gynnsammare läge än de sjukförsäkrade
i gemen. Det bör dock beaktas att hinder inte föreligger att även andra arbetsgivare
än staten utfyller sjukförsäkringens läkarvårdsersättning. Den
ifrågasatta anordningen skulle dessutom bäst överensstämma med utredningens
principiella uppfattning att de statsanställda i stort sett bör bibehållas
vid nu utgående sjukvårdsförmåner.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit övervägande
skäl tala för att staten ersätter den fjärdedel av verksläkarens arvode för läkarvården
som icke utgår från sjukförsäkringen. Utredningen finner det angeläget
att ett såvitt möjligt enkelt förfaringssätt kommer till användning vid
utbetalning av ersättning för verksläkarvården. Denna fråga behandlas av
utredningen närmare i ett särskilt avsnitt.

Enligt utredningens förslag skall tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1
i fråga om ersättning för anlitande av verksläkare alltjämt vara likställd med
övriga tjänstemän.

Av den tidigare redogörelsen för sjukvårdsförmåner enligt Saar framgår
att tjänsteman i vissa fall äger åtnjuta förmånen av kostnadsfri läkarvård
genom annan än verksläkare.

Vad först beträffar bestämmelsen att kostnad för röntgen- eller annan
undersökning, som ej lämpligen kan utföras av verksläkaren, skall helt bestridas
av statsmedel, anföres i betänkandet följande.

Tillämpningen av denna bestämmelse har visat sig medföra svårigheter,
särskilt i de fall då undersökningen verkställts av specialist i samband med
behandling. Det är nämligen ofta icke möjligt för verksläkaren eller den utbetalande
myndigheten att på grundval av specialistens arvodesräkning bedöma
vad av specialistarvodet som rätteligen bör hänföras till undersökningen
resp. behandlingen. I sjukkassetaxan upptas specialistarvoden för
röntgenundersökning som utföres av därför särskilt utbildad läkare. Med
hänsyn till dessa omständigheter och för erhållande av en enkel ersättnings -

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

regel anser utredningen, att undersökning, som verkställts av specialist eller
i annan ordning, exempelvis av laboratorium, bör i ersättningsliänseende likställas
med specialistvård.

Förslaget i denna del innebär bl. a., att den förmån, som i förevarande avseende
tillkommer tjänsteman i avdragsgrupp 1, helt försvinner.

Vad därefter angår den nuvarande rätten att i vissa fall, då verksläkaren
icke lämpligen kan anlitas, på statens bekostnad vända sig till annan läkare
för erhållande av vård, uttalar utredningen följande.

Det kunde möjligen övervägas att för dessa fall ersätta mellanskillnaden
mellan det faktiska läkararvodet och tre fjärdedelar av sjukktissetaxans belopp.
Enligt utredningens mening föreligger emellertid icke något större behov
av att för sådana" fall införa särskilda ersättningsbestämmelser, särskilt
som andra taxebundna läkare än verksläkaren ofta finns att tillgå i de fall
denne inte kan anlitas.

Specialistvård

Beträffande ersättningsfrågan vid anlitande av läkare som specialiserat
sig på behandling av vissa sjukdomsformer anföres i betänkandet bl. a. följande.

Den nuvarande rätten för statstjänstemännen att åtnjuta bidrag med i regel
tre fjärdedelar av kostnaderna för specialistvård är givetvis av stort ekonomiskt
värde för den som behöver anlita specialist. Enligt SFL kommer
visserligen tjänstemännen att få bidrag från sjukkassa även vid anlitande av
specialist. Då emellertid specialisterna i regel betingar sig högre arvoden än
som utgår för vanlig läkarvård, kommer en i många fall betydande merkostnad
att uppstå. I överensstämmelse med sin principiella uppfattning rörande
utformningen av de statsanställdas sjukvårdsförmåner och under hänvisning
till vad nyss sagts förordar utredningen, att en förmån i form av ersättning
för specialistvård alltjämt skall vara tillförsäkrad tjänstemännen.

Att låta denna förmån omfatta fritt val av specialist anser utredningen
ej kunna komma i fråga. En sådan ordning skulle medföra betydande risk
för missbruk och ökade kostnader för statsverket. Rätten till ersättning för
specialistvård bör därför som hittills göras beroende av att verksläkaren förklarar
vården nödvändig och antingen själv lämnar anvisning på eller godkänner
valet av specialist. Genom verksläkarens medverkan erhålles dels en
prövning av frågan om specialistvård överhuvud behövs, dels ett auktoriserat
val av specialist, vilket kan vara av icke ringa betydelse bl. a. ur kostnadssynpunkt.

Vad angår storleken av det bidrag, som bör utgå för specialistvård, synes
enligt utredningen anledning saknas att frångå principen om ersättning med
tre fjärdedelar. Emellertid, anföres det, bör bidraget begränsas att avse tre
fjärdedelar av kostnaden, till den del densamma överstiger sjukkassetaxans
ifrågakommande belopp, på sätt följande exempel utvisar.

Specialisten betingar sig ett arvode av 200 kronor. I sjukkassetaxan för
ifrågavarande vård angivet belopp antages utgöra 40 kronor. Från sjukkassan
äger tjänstemannen uppbära 3/4 av 40 kronor, dvs. 30 kronor. Av statsmedel
ersättes härutöver 3/4 av (200 — 40 = ) 160 kronor, dvs. 120 kronor.
Tjänstemannen får alltså summa 150 kronor eller 3/4 av arvodesbeloppet.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Den nuvarande förmånen av hel ersättning vid specialistvård som meddelas
på poliklinik vid allmänt sjukhus synes enligt utredningen med hänsyn
till att fråga i allmänhet är om ringa belopp icke vara av särskilt stor betydelse
för tjänstemännen. Med hänsyn härtill och för att åstadkomma administrativ
förenkling föreslår utredningen att bestämmelsen om ersättning enligt
särskilda grunder vid poliklinikvård slopas. Nyss nämnda regler om ersättning
för specialistvård avses således skola tillämpas.

Som tidigare nämnts ersättes kostnad för specialistvård vid fall av tuberkulos
helt av statsmedel. Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit med
hänsyn till vikten av att tjänsteman, som drabbas av tuberkulos, beredes
tillfälle att få fullgod vård. Utredningen har för sin del icke funnit anledning
att frångå principen om full ersättning i dessa fall. Detta innebär, att
tjänstemannen erhåller ersättning av statsmedel för den del av kostnaden,
som icke ersättes av sjukkassan, och alltså får hela kostnaden täckt.

Av vad tidigare anförts framgår att enligt utredningens förslag för diagnos
erforderlig röntgen- eller annan undersökning, som verkställts av specialist
eller i annan ordning, skall i ersättningshänseende likställas med specialistvård.

Till frågan om ersättning för specialistvård vid yrkesskada torde jag få
återkomma i det följande.

Tandläkarvård

I fråga om utformningen av förmånerna beträffande tandläkarvård enligt
Saar anföres i sjukvårdsutredningens betänkande bl. a. följande.

De i Saar meddelade bestämmelserna om ersättning för tandvård har erbjudit
betydande tolkningssvårigheter. Ett särskilt svårt problem har varit
att tolka uttrycket »sjukdom i tändernas omgivningar». De utbetalande myndigheterna
har ofta vänt sig till medicinalstyrelsen med anhållan om besked
i vilken utsträckning begärd ersättning borde utgå. I de fall samma frågor
sedermera hänskjutits till kammarrättens prövning har det i stor utsträckning
visat sig att kammarrätten tolkat bestämmelserna på annat sätt än medicinalstyrelsen.
Det har tydligen varit omöjligt att vid bestämmelsernas tilllämpning
förena de medicinska synpunkterna med den restriktiva uppfattning,
åt vilken lagstiftaren gett uttryck i motiven till bestämmelserna.

De nuvarande tandvårdsbestämmelserna har under den tid de tillämpats
utsatts för stark kritik ur skilda synpunkter. Sålunda har medicinalstyrelsen,
som haft att besvara remisser från andra verk i dessa ärenden, uttalat att
mycken arbetstid, som väl skulle behöva ägnas åt större och viktigare arbetsuppgifter,
nu måste tas i anspråk för dessa detaljärenden och att ärendena
av allt att döma åsamkar även kammarrätten en ej ringa arbetsbörda. Även
läkare och tandläkare i ansvarig ställning, $om i sin verksamhet haft att befatta
sig med hithörande frågor, har i sina facktidskrifter framfört liknande
synpunkter. Från den odontologiska sakkunskapens sida har vidare framhållits,
att de nuvarande bestämmelserna är olämpliga främst därför att de
medger ersättning först då tandsjukdomen nått ett framskridet stadium.

Prövningen av frågan i vad mån tandvårdskostnader skall ersättas av
statsverket har alltsedan bestämmelsernas tillkomst ansetts skola ankomma
på de utbetalande myndigheterna, som därvid haft att bedöma ärendena in

Knngl. Maj. ts proposition nr 217

79

såväl medicinsk som kameral synpunkt. Kammarrätten har emellertid numera
(årsboken 1952 ref. 5) förklarat att, då en tjänsteman av verksläkaren
remitterats till tandläkare för specialistbehandling, tjänstemannen icke
kan vägras begärd ersättning även om den av tandläkaren utförda behandlingen
skulle finnas icke ha varit i förevarande fall erforderlig och ändamålsenlig
för botande av sjukdomen och oavsett om ett tillfredsställande behandlingsresultat
kunnat uppnås för en kostnad understigande den debiterade.

Den väsentliga innebörden av detta utslag synes vara, att den sakliga prövningen
av frågor om ersättning av statsmedel för utförd tandvård enligt Saar
ankommer på verksläkarna och inte på de utbetalande myndigheterna. Den
sålunda fastslagna principen medför att av verksläkaren begångna misstag
i fråga om vad som är att anse som ersättningsbar tandvård eller i fråga om
behandlingsmetoden icke kan läggas till rätta vare sig av de utbetalande
myndigheterna eller av vederbörande revisionsorgan. Genom att bedömningen
lagts på verksläkaren, som i allmänhet ej besitter odontologisk sakkunskap,
kan sådana misstag befaras bli icke sällan förekommande. En utveckling
i enlighet med den princip, som kommit till uttryck i nämnda kammarrättsutslag,
är därför ägnad att medföra väsentligt ökade utgifter för statsverket.
Nämnas må att i det här avsedda fallet ersättningen utgick med 1 125
kronor, ehuru medicinalstyrelsen tillstyrkt ett bidrag av endast 112 kronor
50 öre.

Utredningen delar den i det föregående uttalade uppfattningen att de nuvarande
tandvårdsbestännnelserna inte är tillfredsställande. Utredningen har
därför ansett sig böra undersöka möjligheterna av att som en avlöningsförmån
behålla tandvårdsbestämmelser av i huvudsak den omfattning, som
torde ha avsetts vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst. Härvid skulle
dock vissa ändringar vidtagas i syfte att få regler som skulle vara tillräckligt
tydliga och samtidigt godtagbara ur medicinsk-odontologisk synpunkt.

Utredningen har i denna fråga haft överläggningar med representanter för
medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse. Dessa framhöll i huvudsak,
att vetenskapligt godtagbara skäl icke kunna förebäras för att tillstyrka
ersättning för behandling av vissa tandsjukdomar och avstyrka sådan för
behandling av andra. Ersättning borde därför i princip utgå för alla former
av tandvård med undantag av tandreglering.

Av överläggningarna framgick, atl en ur medicinsk synpunkt godtagbar
bestämmelse i fråga om tandläkarvård åt statstjänstemännen skulle medföra
en mycket betydande ökning av tandvårdsförmånerna med hänsyn
bl. a. till att ersättning skulle komma att utgå vid de apicala tandsjukdomarna,
vilka är vanligt förekommande, och att profetiska arbeten skulle ersättas
i större utsträckning än som nu är fallet. Vissa tolkningssvårigheter
skulle säkerligen alltjämt uppkomma, särskilt då det gäller att avgöra behandlingens
kvalitet och omfattning. Ytterligare komplikationer skulle uppstå
om, såsom av nämnda representanter förutsattes, hänsyn skulle tagas
även till tjänstemannens nutritionstillstånd.

Utredningen har ansett det inte förenligt med sitt uppdrag att framlägga
förslag, som innebär utbyggnad av statstjänstemännens sjukvårdsförmåner.
Med hänsyn härtill har utredningen inte kunnat förorda, att tjänstemännens
rätt till ersättning för tandvårdskostnader utsträckes på sält representanterna
för den mcdicinsk-odontologiska sakkunskapen ifrågasatt. Då vidare utredningen
och dessa representanter är ense om alt de nuvarande tandvårdsbestämmelserna
i vad de avser ersättning för botande av sjukdom i tändernas

80

Kungi. Maj. ts proposition nr 217

omgivningar är otillfredsställande, har utredningen inte funnit det möjligt
att konstruera en tillfredsställande utformad tandvårdsförmån av den omfattning
som torde ha avsetts vid den nuvarande bestämmelsens tillkomst.
En framkomlig väg, om man icke vill utbygga den nuvarande tandvårdsförmånen
eller helt slopa denna förmån, är enligt utredningens mening att
begränsa statstjänstemännens rätt till ersättning för tandvård till att avse
endast botande av sjukdom, som står i orsakssammanhang med tändernas
tillstånd. Utredningen föreslår därför, att tandvårdsbestämmelserna utformas
i enlighet härmed. Tandläkarvård skall enligt förslaget, i likhet med
annan specialistvård, ersättas med tre fjärdedelar av kostnaden, efter avdrag
av det belopp tjänstemannen i förekommande fall äger utfå från allmän
sjukkassa.

I fråga om större tandläkararbeten föreslås att behandlings- och kostnadsförslag
infordras. Om därvid kostnaderna kan antagas överstiga visst belopp,
förslagsvis 400 kronor, avses ärendet av verksläkaren skola underställas medicinalstyrelsen.
Ur principiell synpunkt tveksamma fall skulle oavsett kostnadernas
storlek underställas medicinalstyrelsen.

Frågan om ersättning för tandläkarvård i samband med yrkesskada behandlas
i det följande.

Ersättning för läkares resa

Enligt utredningens mening saknas anledning att i förevarande avseende
tillämpa andra bestämmelser än dem som inrymmes i SFL. I Saar erfordras
alltså icke någon bestämmelse om ersättning för resekostnader vid läkares
sjukbesök. Av utredningens förslag beträffande verksläkare framgår, att av
statsmedel ersättes den del av kostnaden för sådan läkares resa som icke betalas
av sjukkassa.

Läkarintyg

Sjukvårdsutredningen lämnar följande uppgifter om praxis i förevarande
fråga.

Någon allmän föreskrift att behovet av sjukledighet in. m. skall styrkas
med läkarintyg finns inte meddelad. Det har dock ansetts ligga i sakens natur,
att läkarintyg i regel skall företes. Praxis är dock ganska växlande. I
samband med en undersökning rörande sjukledighetsförhållandena bland
statstjänstemännen har sjuklönesakkunniga från ett antal myndigheter infordrat
uppgifter, i vilken utsträckning myndigheterna kräver läkarintyg vid
sjukdomsfall.

Av de 83 myndigheter som lämnat svar i denna fråga har några uppgivit,
att olika regler gäller för skilda avdelningar eller skilda personalkategorier
hos myndigheten. Med hänsyn härtill föreligger särskilda uppgifter för 88
olika myndigheter eller avdelningar in. in. inom dessa. Av svaren framgår i
huvudsak följande.

Sjukledighet utan företeende av läkarintyg medges av 40 myndigheter—-27 ämbetsverk i Stockholm, däribland järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

Kungl. Mcij.ts proposition nr 217

81

och domänstyrelsen samt 13 länsstyrelser — utan annan begränsning än
att frånvaron omfattar högst 3 dagar i följd.

Hos 13 myndigheter — däribland kammarrätten, medicinalstyrelsen och
8 länsstyrelser — medges ledighet utan intyg, då frånvaron icke överstiger 2
dagar i följd och utan begränsning i övrigt.

9 myndigheter medger sjukledighet utan läkarintyg under förutsättning
dels att frånvaron icke omfattar mer än 3 dagar i följd, dels att den sammanlagda
tiden för ledigheter, vid vilka läkarintyg ej företes, icke överstiger
visst antal dagar — 6, 7, 8, 10 eller 12 — för år. Härvid tillämpas en maximering
årligen till 6 dagar av arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och länsstyrelsen i Stockholms län, till 7 dagar av skolöverstyrelsen, till 8
dagar av bostadsstyrelsen och generalpoststyrelsen i fråga om personalen
inom styrelsen och dess bankavdelning, till 10 dagar av överståthållarämbetets
skatteavdelning samt till 12 dagar av riksräkenskapsverket och pensionsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Stockholms län och överståthållarämbetets
skatteavdelning har dessutom begränsat ifrågavarande medgivande till att
gälla vid högst 3 resp. 5 olika tillfällen per år. Inom riksräkenskapsverket
gäller särskilt villkor att sjukledighet utan företeende av läkarintyg får avse
högst 3 dagar av en och samma kalendermånad.

Vid 2 myndigheter — socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen — medges
sjukledighet utan intyg under förutsättning dels att frånvaron icke omfattar
mer än 4 dagar i följd, dels att den sammanlagda tiden för ledigheter,
som icke styrkts med intyg, ej överstiger 8 dagar för år.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påfordrar i vad avser personal vid landskansliet
läkarintyg vid sjukledighet som varar mer än en dag.

Ett 10-tal myndigheter, däribland generaltullstyrelsen i fråga om personal
på ort där verksläkare finns, samtliga tillfrågade 8 sinnessjukhus och generalpoststyrelsen
beträffande distrikts- och lokalförvaltningarna kräver läkarintyg
vid all frånvaro på grund av sjukdom.

Tilläggas kan att då fråga är om utbyte av semester eller annan ledighet
mot sjukledighet läkarintyg i allmänhet torde erfordras.

En del myndigheter har föreskrivit, att i de fall sjukledighet medges utan
läkarintyg tjänstemannen skall avge skriftlig försäkran om bortovaron och
om sjukdomens art.

Sjukvårdsutredningen uttalar för egen del den uppfattningen att frånvaro
på grund av sjukdom under icke alltför obetydlig tid bör styrkas med läkarintyg.
Utredningen anför vidare.

Vid sjukdomsfall, som bedömes vara av allvarligare beskaffenhet, brukar
läkare anlitas och det blir då naturligt att denne i samband med konsultationen
utfärdar intyg om behovet av sjukledighet och om sjukdomens art. Annorlunda
ställer sig saken då fråga är om s. k. förkylningssjukdomar och
andra sjukdomar som erfarenhetsmässigt ofta går till hälsa utan läkarbehandling.
Att i sådana fall regelmässigt ålägga tjänstemännen att uppsöka
verksläkaren, eventuellt annan läkare, för erhållande av läkarintyg har —
bl. a. med hänsyn till den ökade smittorisken vid epidemier — i allmänhet
inte ansetts nödvändigt eller lämpligt. Kravet på läkarintyg medför även direkta
kostnader för statsverket. För ett besök hos verksläkaren i huvudsakligt
syfte att få sjukledighetsintyg debiterar denne f. n. dels rådfrågningsarvode
med i allmänhet 4 kronor, dels intygsersättning med 3 kronor.

Frågan om i vilka fall läkarintyg skall påfordras sammanhänger intimt
med den blivande utformningen av sjuklönebestämmelserna. Någon slutlig
ståndpunkt i denna fråga synes därför icke kunna tagas, förrän resultatet av

6 Iiihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

sjuklönesakkunnigas arbete föreligger. Här kan endast framhållas att, om
statstjänstemännen kommer att omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
sjukförsäkringen får ett ekonomiskt intresse av sjukkontrollen,
som i många fall är större än statens. För staten som arbetsgivare är det
dock av stor betydelse att arbetet ej förryckes genom onödiga sjukledigheter.
Myndigheterna torde också i många fall ha större möjlighet att bedöma behovet
av sjukledighet än sjukkassan. Sjukintygen torde därför i viss utsträckning
behövas även om sjuklönen delvis skulle ersättas av sjukpenning. Det
bör ej heller bortses från att sjukintygen inte bara är av betydelse ur kontrollsynpunkt.
Att äga kännedom om tjänstemännens hälsotillstånd är påkallat
även ur andra synpunkter.

En särskild fråga är, om efter sjukförsäkringsreformens genomförande
alltjämt bör gälla att läkarintyg, som är utfärdat av annan läkare än verksläkaren,
skall vara attesterat av denne, framhåller utredningen och fortsätter.

Det fria läkarvalet inom sjukförsäkringen kan beräknas medföra, att
tjänstemännen i större utsträckning än vad nu är fallet anlitar andra läkare
än verksläkare. Ett bibehållande av ifrågavarande bestämmelse skulle därför
medföra merarbete och ökade kostnader för statsverket. Enligt utredningens
mening bör därför ledighetsintyg som avges av annan läkare än verksläkare
i viss utsträckning kunna godtas utan attest. Myndigheterna bör nämligen
äga meddela generella föreskrifter, att läkarintyg under vissa förhållanden,
t. ex. vid längre ledigheter eller vid vissa slag av sjukdomar, skall attesteras
av verksläkaren och att för vissa fall, då särskild anledning föreligger, bestämma
att intyget skall attesteras av denne. Verksläkaren bör äga möjlighet
att, då han anser erforderligt, som villkor för attest uppställa krav att
den sjuke underkastar sig undersökning av honom.

Därest sjukpenningförsäkringen göres tillämplig på statstjänstemännen,
bör, framhåller utredningen, läkarintyg som påfordras för utfående av sjukpenning,
i allmänhet kunna användas även som sjukledighetsintyg. Härvid
borde förfaras så att tjänstemannen, innan intyget inges till sjukkassan, företer
det för myndigheten, som därest så anses behövligt gör en avskrift
härav.

Beträffande ersättningsfrågan anför utredningen.

Liksom nu är fallet synes verksläkaren böra ersättas för intygen enligt
för honom gällande läkartaxa. Kostnaden för ledighetsintyg som utfärdas av
verksläkare bör, i den mån ersättning ej utgår från sjukkassa, bestridas av
statsmedel. En sådan anordning torde göra det lättare för vederbörande
myndighet att påfordra att behov av sjukledighet styrkes med läkarintyg
än om tjänstemannen själv skall vidkännas kostnad för intyget. Sådant av
verksläkaren utfärdat läkarintyg, som erfordras för erhållande av annan
statstjänst m. m., bör liksom hittills helt bekostas av statsmedel.

I det fall att intyg utfärdas av annan läkare än verksläkaren synes kostnaden
för intyget icke böra ersättas av statsmedel i vidare mån än att sådan
kostnad, vilken ingår i av specialist betingat arvode, ersättes enligt de grunder
som gäller för sådan vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Sjuldiusvård

83

Utredningen anför, att en jämförelse mellan den ersättning för sjukhusvård
som utgår enligt Saar och enligt SFL visar, att en tillämpning av SFL
medför väsentligt ökade förmåner för tjänstemännen. Den huvudsakliga förbättringen
ligger däri, att tjänstemännen på grund av SFL:s bestämmelser i
princip beredes full ersättning för kostnaden för vård på allmän sal vid allmänt
sjukhus i stället för ersättning för halva denna kostnad.

I detta sammanhang erinrar utredningen om de ekonomiska konsekvenserna
av det mellan landsting och städer utanför landsting år 1952 ingångna
avtalet om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter (1952 års utomlänsavtal)
och anför härom.

Avtalet, som godkänts av alla ifrågavarande huvudmän, innebär att huvudman
är dels förpliktad lämna viss ersättning för vård på annan huvudmans
sjukvårds- eller förlossningsanstalt av patient från eget sjukvårdsområde,
dels berättigad få ersättning enligt samma grunder för vård på egen
sådan anstalt av patient från annan huvudmans område. Avtalet skall gälla
under i huvudsak samma betingelser som i SFL uppställts som villkor för
att sjukvårdsförsäkrad skall vid intagning på utomlänssjukhus få ersättning
för den för utomlänspatient fastställda legosängsavgiften. Den lämnade
subventionen medför i fråga om utomlänspatient som vårdas på allmän sal
att av den f. n. till 50 kronor om dagen för s. k. remissfall och 35 kronor om
dagen för övriga fall fastställda legosängsavgiften patientens hemlandsting
betalar 47 kronor resp. 32 kronor och patienten endast 3 kronor, dvs. i allmänhet
samma belopp som denne haft att erlägga om han vårdats på hemortssjukhus.
Även för patient i halvenskilt eller enskilt rum uppgår subventionen
till 47 resp. 32 kronor för dag, varvid den på patienten belöpande delen
av avgiften i allmänhet utgör 13 kronor i halvenskilt och 23 kronor i enskilt
rum. Beträffande Stockholm, som tillämpar en något högre hemortstaxa
än övriga städer och landstingen, gäller motsvarande bestämmelser,
som innebär att en stockholmsbo som meddelas sjukvård utom hemorten
ej drabbas av högre kostnad än som skulle ha uppkommit vid vård på hemortssjukhus.

Den omständigheten att rätten till ersättning för sjukhusvård enligt SFL
begränsats till högst 730 dagar vid varje sjukdom medför, framhåller utredningen,
en försämring för tjänstemännen. Utredningen har dock ansett
sig ej böra föreslå bestämmelser om förlängning för statstjänstemännens del
av den i SFL bestämda sjukhjälpstiden.

Den nuvarande befogenheten för verksläkaren, sjukhusläkaren eller myndigheten
att under vissa förutsättningar bereda tjänsteman vård i halvenskilt
eller, vid hrist därpå, i enskilt rum innebär, heter det vidare i betänkandet,
en förmån för tjänstemännen, som stundom kan medföra direkta fördelar
även för staten. Det kan sålunda i vissa fall vara möjligt för den sjuke att
under sjukhusvistelsen ägna sig åt tjänstegöromål eller att stå till förfogande
för överläggningar, om han vårdas i halvenskilt eller enskilt rum. övervägande
skäl synes utredningen tala för att denna sjukvårdsförmån bibehålies.
Detsamma bör, framhålles det, gälla den härtill knutna förmånen av
ersättning för eventuellt utgående arvode till den för vården ansvarige sjuk -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

husläkaren enligt lägsta beloppet i rådgivande taxa. I detta sammanhang
upptar utredningen även frågan om ersättning för arvoden till vid operation
assisterande läkare. Att medge ersättning för arvoden till sådana läkare
skulle innebära en icke oväsentlig ökning av förmånerna för den som vårdas
i halvenskilt eller enskilt rum, framhåller utredningen och kan därför
icke tillstyrka att sådan ersättning medges.

Av skäl som anförts i fråga om specialistvård bör, konstaterar utredningen
vidare, vid tuberkulos alltjämt gälla att till den som åtnjuter ersättning
för vård i halvenskilt eller enskilt rum högre bidrag skall kunna utgå
till arvode åt den för vården ansvarige sjukhusläkaren än som motsvarar
lägsta tillämpliga beloppet enligt den rådgivande taxan, dock högst med
taxans maximibelopp.

Beträffande vård på enskild sjukvårdsanstalt anför utredningen.

Vid beräkning av ersättning enligt Saar för vård på enskild sjukvårdsanstalt
utgår man i regel från vårdkostnaden på allmänt sjukhus i patientens
hemort. Då remiss på grund av sjukdomens art skett till enskild sjukvårdsanstalt
utom det län där patienten är hemmahörande, får dock enligt
praxis ersättningen beräknas med utgångspunkt från taxan för utomlänspatient
på allmänt sjukhus inom det län, där den enskilda sjukvårdsanstalten
är belägen. Någon motsvarande möjlighet att vid remiss till enskild
sjukvårdsinrättning utom patientens hemort beräkna ersättningen efter
utomlänstaxa finns icke enligt SFL. Ehuru sjukförsäkringen medger hel
ersättning för vård på allmän sal, medan Saar endast medger halv ersättning
för dylik vård, torde det i vissa fall kunna tänkas att en övergång
till SFL:s bestämmelser kommer att medföra minskad ersättning för tjänstemannen.
Framhållas må dock att de enskilda sjukhusen i jämförelse med
de allmänna är fåtaliga och disponerar ett ringa antal vårdplatser samt att
det förhållandevis sällan torde behöva förekomma att tjänsteman remitteras
för vård på enskilt sjukhus utom hemorten. Att för sådana undantagsfall
införa regler om merförmån bör enligt utredningens mening ej ifrågakomma.

I de fall då vård på enskild sjukvårdsanstalt enligt vederbörande läkares
eller myndighets bestämmande meddelas i halvenskilt rum eller, då sådant
ej funnits tillgängligt, i enskilt rum, utgår enligt Saar ersättning med belopp,
som skulle ha utgått vid vård i halvenskilt resp. enskilt rum på allmänt
sjukhus. I detta avseende anser utredningen ändring icke böra vidtas
i annan mån än alt ersättningen anlcnytes till taxan för vård på allmänt
sjukhus i hemorten och att ersättningen även i det fall vården meddelas i
enskilt rum beräknas efter taxan för halvenskilt rum. Erfarenheten har
nämligen visat att möjlighet i regel inte finns att konstatera om halvenskilt
rum på den enskilda sjukvårdsanstalten varit tillgängligt under den tid
tjänstemannen vårdats där.

Vad förut sagts i fråga om ersättning för kostnader vid vård på enskilt
sjukhus har avseende endast på själva vårdavgiften. Vid dessa sjukhus tillkommer
utöver vårdavgiften extra kostnader till icke obetydliga belopp, avseende
arvoden till behandlande specialist, läkarassistens, operationsarliklar
och förband, röntgen-, laboratorie- m. fl. undersökningar, bad och
massage samt medicin, lösningar och narkos. Bestämmelserna i SFL medger
ej någon ersättning för dessa kostnader. Däremot har vid tillämpningen av
Saar den praxis utbildat sig att, i fall då verksläkaren förklarat specialistvård
nödvändig, kostnaderna för specialistbehandlingen — arvode till spe -

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

cialist och assisterande läkare, vissa omkostnader m. in. — ersatts med
tre fjärdedelar av utgiften, för undersökningar för ställande av diagnos
med hela beloppet, för bad och massage med halva utgiften samt för läkemedel
med hela beloppet. I överensstämmelse med sin i det föregående uttalade
principiella uppfattning förordar utredningen att ifrågavarande förmåner
i huvudsak bibehålies, med undantag dock för kostnadsfria läkemedel.
Såsom tidigare framhållits föreligger inte skäl att beräkna ersättningen
för undersökning efter andra grunder än för specialistvård. Kostnaderna
för specialistbehandling och undersökning bör därför ersättas med tre
fjärdedelar av utgifterna. Ersättning bör som f. n. utgå endast under förutsättning
av verksläkarens remiss och attest. Framhållas må att statens bidrag
till det arvode som den behandlande specialisten debiterar på enskilt
sjukhus vårdad tjänsteman — till skillnad från bidrag som lämnas för
specialistbehandling utom sjukhus — kommer att beräknas på arvodets
hela belopp, enär enligt SFL särskild ersättning för läkarvård icke utgår
till försäkrad, som åtnjuter sjukhusvård. I fråga om ersättning för behandling
med bad, massage in. in. bör tillämpas de bestämmelser som eljest
skall gälla i fråga om sådan behandling.

Enligt utredningens mening bör för vinnande av enhetlighet de i SFL intagna
definitionerna på sjukvårdsanstalter tillämpas även i fråga om sådana
sjukvårdsförmåner som skall tillkomma tjänstemännen enligt Saar.

Läkemedel

Härom anföres i betänkandet bl. a. följande.

Av undersökningen beträffande statsverkets sjukvårdskostnader framgår,
att den genomsnittliga läkemedelskostnaden per tjänsteman kan beräknas
till drygt 16 kronor för år. Om förmånen av fria läkemedel slopades i samband
med läkemedelsreformens genomförande, skulle med oförändrad läkemedelsförbrukning
ett än mindre belopp komma att stanna på tjänstemannen.
Även om det här gäller medeltalsbelopp, bör dock framhållas att
läkemedelskostnaderna torde fördela sig på ett relativt stort antal tjänstemän
och att den enskilde tjänstemannen mera sällan torde belastas av
större läkemedelsutgifter. I det övervägande antalet fall synes det alltså
komma att röra sig om jämförelsevis ringa utgiftsbelopp för den enskilde.
Med hänsyn härtill och med beaktande av att läkemedel för vissa sjukdomar
skall utlämnas kostnadsfritt synes tillräckligt vägande skäl för bibehållande
av den nuvarande rätten till helt fria läkemedel knappast föreligga. Vidare
bör beaktas de olägenheter av administrativ art, som ett bibehållande av
nuvarande läkemedelsförmån skulle medföra. Ett betydande merarbete
måste sålunda uppkomma om man bland de miljontals läkemedelsräkningar
om året som skall ligga till grund för läkeinedelsrabatteringen skulle utsortera
och i särskild ordning behandla de räkningar på i allmänhet obetydliga
belopp, som avser statstjänstemän och i sjukvårdshänseende likställda befattningshavare.

Med hänsyn till det anförda förordar utredningen, att statstjänstemännen
i fråga om läkemedel inte skall erhålla några särskilda förmåner utöver
dem som innefattas i den allmänna läkemedelsreformen.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Sjukgymnastik, bad, massage m. m.

Utredningen framhåller, att man ej torde kunna utgå från att alla sjukkassor
under de närmaste åren kommer att lämna ersättning för behandling
med sjukgymnastik, bad, massage m. fl. här avsedda behandlingsformer;
det kan också antagas att vissa sjukkassor bara lämnar någon eller
några av dessa förmåner. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande behandlingsformer
är av stor betydelse ur medicinsk synpunkt, förordar utredningen
att tjänstemännen bibehålies vid den nuvarande rätten till ersättning
för sådan behandling. Staten skulle alltså även i fortsättningen ersätta
halva kostnaden. Härvid skulle ersättningen i förekommande fall minskas
med det belopp tjänstemannen äger utbekomma från sjukkassa. Till frågan
om sådan ersättning vid yrkesskada återkommer utredningen i ett senare
sammanhang.

I fråga om sjukgymnastik föreslår utredningen, under hänvisning till
nuvarande praxis, att uttrycklig bestämmelse om ersättning härför införes.
För vinnande av full överensstämmelse med motsvarande föreskrift i SFL
synes det utredningen lämpligt att bestämmelserna i Saar utformas enligt
vad som stadgas i SFL. Vidare anser utredningen det i Saar använda uttrycket
»nödvändig för botande av viss angiven sjukdom» vara för snävt.
Ersättning för dessa behandlingsformer torde, framhålles det, f. n. medges
även i de fall behandlingen blott kunnat medföra lindring av sjukdom.
Ifrågavarande uttryck bör därför enligt utredningens mening utbytas mot
»erforderlig vid viss angiven sjukdom».

Nuvarande bestämmelse i Saar, att kostnaden för vaccination mot epidemisk
sjukdom skall gäldas av statsmedel i de fall, då myndigheten finner
skäl härtill, fyller enligt utredningens mening ett praktiskt behov och föreslås
kvarstå.

Sjukresor

Häroin konstateras i betänkandet, att förmånerna enligt Saar är fördelaktigare
än förmånerna enligt SFL så till vida att den ersättning, som kan
medges enligt Saar i princip avser hela resekostnaden. Då å andra sidan
SFL:s bestämmelser är värdefullare i så måtto att de medger ersättning utan
skälighetsprövning, föreligger enligt utredningen knappast skäl att behålla
särskilda bestämmelser i Saar beträffande resor och sjuktransporter. Utbetalning
från statsverkets sida i förekommande fall av vissa tillägg till den
reseersättning som lämnas från sjukkassa skulle, framhålles det, för övrigt
medföra oproportionerligt stort administrativt merarbete, bl. a. med hänsyn
till att likviden i flertalet fall skulle gälla småbelopp, som för tjänstemännen
rimligen icke kan vara av någon större betydelse.

Under beaktande av dessa omständigheter förordar utredningen att bestämmelser
om ersättning för sjukresor inte intages i Saar.

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Vård yid yrkesskada

I denna fråga gör sjukvårdsutredningen följande allmänna uttalanden.

De sjukvårdsförmåner som f. n. utgår enligt Saar vid i tjänsten ådragna
sjukdomar sammanfaller väsentligen med de förmåner som vid olycksfall i
arbete resp. vid vissa yrkessjukdomar — såväl enligt gällande bestämmelser
som på grund av den blivande yrkesskadeförsäkringen —■ tillkommer medborgare
i allmänhet. Att statstjänstemännen hittills genom bestämmelser i
Saar tillförsäkrats sjukvårdsförmåner -— liksom sjuklön — även vid olycksfall
i tjänsten torde närmast ha föranletts av administrativa skäl. Att någon
fördelning av härav föranledda kostnader mellan riksförsäkringsanstalten
och vederbörande myndighet i allmänhet ej erfordrats, har nämligen inneburit
en väsentlig förenkling av ersättningsförfarandet.

Frågan uppkommer nu huruvida efter den allmänna sjukförsäkringens
och yrkesskadeförsäkringens genomförande statstjänstemännen genom bestämmelser
i Saar alltjämt bör bibehållas vid rätten till i princip full ersättning
för sjukvård som föranletts av yrkesskada. Vid ett ställningstagande till
denna fråga bör främst beaktas, att en grundläggande princip vid utformningen
av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna varit att sjukförsäkringen skall för
en tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall i
arbete eller eljest av yrkesskada. Samordningen har motiverats med de betydande
fördelar som står att vinna därmed, sasom snabbhet vid utbetalningar,
starkt minskat behov av utredningsarbete, bortfallet av gränsdragningsproblem
samt möjligheterna till minskning av administrationen. Nämnas må,
att samordningsregeln enligt en av socialförsäkringsutredningen gjord beräkning
skulle medföra att över 90 procent av olycksfallen komme att stanna
på sjukförsäkringen.

Ett bibehållande i Saar av nuvarande gynnsammare ersättningsgrunder
vid yrkesskador skulle givetvis medföra, att man alltjämt skulle vara tvungen
att i särskild ordning pröva alla de ersättningsärenden som kunde stå
i samband med yrkesskada. En sådan betydande avvikelse för statst jänstemännens
del från den för anställda i allmänhet gällande ordningen skulle
medföra allvarliga administrativa olägenheter.

Under åberopande av det anförda föreslår utredningen att i Saar inte
intages bestämmelser om merförmåner för sjukvård med anledning av skador
som avses i YL.

Förslaget innebär, att statstjänsteman vid yrkesskada får under samordningstiden
åtnjuta de förmåner, som enligt SFL och Saar tillkommer honom
vid sjukdom i allmänhet, och därutöver från riksförsäkringsanstalten enligt
YL utgående ersättning för sjukvård utom riket, tandläkarvård, särskilda
hjälpmedel och särskild vård, som lämnas pa anstaltens begäran. Efter
samordningslidens utgång skall ersättning i huvudsak utga från riksförsäkringsanstalten
enligt YL:s bestämmelser.

Utredningen fortsätter.

I Saar har med olycksfall i tjänsten likställts inte bara yrkessjukdomar
utan också vissa andra i tjänsten ådragna sjukdomar. Sistnämnda sjukdomar
omfattas i viss utsträckning av den gällande yrkesskadeförsäkringen.
Sålunda omfattar denna delvis men cj helt sjukdomar föranledda av våld
eller misshandel på grund av tjänsten. Detsamma gäller epidemiska sjukdomar.
Klimatologiska sjukdomar omfattas inte alls av yrkesskadeförsäkring -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

en. Vad angår epizootiska sjukdomar ingår den vanliga mul- och klövsjukan
under den gällande yrkesskadeförsäkringen. Den nya yrkesskadeförsäkringen
kommer att nära ansluta sig till nu gällande lagstiftning. Emellertid kan
utformningen av tillämpningsbestämmelserna rörande yrkessjukdomarna bli
av viss betydelse ur denna synpunkt. Man synes dock böra utgå ifrån att ej
heller den nya lagstiftningen kommer att helt täcka nämnda i Saar avsedda
sjukdomar.

Enligt utredningens mening bör då det gäller statstjänstemännen de på
grund av tjänsten ådragna sjukdomar, som angives i 28 § I punkt 6 a) Saar,
i ersättningshänseende alltjämt vara likställda med yrkesskador, som omfattas
av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring. Det synes dock utredningen
icke lämpligt att låta prövningen av dessa i regel svårbedömda frågor ankomma
på vederbörande myndigheter. Utredningen förordar därför, att riksförsäkringsanstalten,
som besitter sakkunskap och erfarenhet i sådana frågor,
skall handha prövningen och regleringen även av de ifrågavarande fallen.
Vid sådant förhållande bör enligt förslaget rätten till nu avsedda särskilda
sjukvårdsförmåner författningsmässigt regleras vid sidan av Saar. Detta torde,
framhålles det, kunna ske genom att bestämmelser utfärdas av innebörd
att vad i YL stadgas skall för statstjänstemännens vidkommande äga motsvarande
tillämpning vid övriga på grund av tjänsten ådragna sjukdomar
varom här är fråga.

Vad som sålunda föreslagits skall, understryker utredningen, inte utgöra
hinder för att statstjänsteman vid yrkesskada, vars verkningar sträcker sig
utöver samordningstiden, för den överskjutande tiden erhåller de förmåner
enligt Saar som kan utgå vid sjukdom i allmänhet, i den mån dessa förmåner
är större än motsvarande ersättning enligt YL. Härmed avses bl. a. fall
då tjänstemannen enligt Saar äger rätt till ersättning för vård i halvenskilt
(enskilt) rum på sjukhus. Det nu sagda skulle även gälla vid sjukdom som
enligt vad nyss föreslagits bör likställas med yrkesskada.

Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän

Beträffande justitieråd m. fl. framhåller utredningen att under förutsättning
att ifrågavarande ämbetsmän även i fortsättningen undantages från
bestämmelserna om löneavdrag vid tjänstledighet — med de jämkningar
som betingas av att sjukpenning enligt SFL kan komma att utgå till dem —
torde de alltjämt böra undantagas från avlöningsreglementenas sjukvårdsbestämmelser.
Detta skulle innebära, att de kommer att åtnjuta sjukvårdsersättning
enbart enligt SFL.

I anslutning till sin redogörelse för sjukvårdsbestämmelser för /contraktsanställt
manskap m. fl. vid försvaret framhåller utredningen bl. a. att nu avsedd
personal skall meddelas avsked vid viss tidig levnadsålder — 34 eller
28 år — och redan dessförinnan om vederbörande blir oduglig till krigstjänst.

Med hänsyn till dessa tjänstemäns i förhållande till statstjänstemän i all -

89

Kungl. Mnj:ts proposition nr 217

mänhet särpräglade anställnings- och avlöningsvillkor anser utredningen
skäl icke föreligga att med anledning av den allmänna sjukförsäkringens genomförande
göra ändring i deras rätt att åtnjuta i princip kostnadsfri sjukvård.
Utredningen anför vidare.

Då det gäller att anpassa dessa heställningshavares nuvarande sjukvårdsförmåner
enligt Saar till den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
synes i huvudsak två alternativ kunna komma i fråga.

Enligt det ena alternativet skall rätten till kostnadsfri sjukvård eller full
ersättning för vården tillförsäkras beställningshavarna genom bestämmelser,
som innebär att kostnaderna för de nuvarande sjukvårdsförmånerna bestrides
eller ersättes av statsmedel, i den mån ersättning inte utgår från sjukförsäkringen
eller yrkesskadeförsäkringen eller på grund av bestämmelser om
läkemedelsrabattering.

Enligt det andra alternativet skall sjukvården lämnas av staten som naturaprestation.
Beställningshavarna skall alltså äga att i första hand anlita
vid förbandet tjänstgörande militärläkare, som har att i tjänsten ombesörja
läkarvården. I den mån sjukvården meddelas i annan ordning och särskilda
kostnader uppkommer, skall dessa ersättas av staten i samma omfattning
som f. n. Då med en sådan ordning sjukkassornas kostnader för dessa beställningshavare
i stort sett bortfaller, bör dock övervägas om med tillämpning
av 19 § andra stycket SFL överenskommelser bör träffas med sjukkassorna
om skälig gottgörelse för statsverkets ifrågavarande kostnader. Eventuellt
skulle denna fråga kunna tänkas reglerad genom centrala förhandlingar.

Båda de här nämnda alternativen medför enligt utredningen att de beställningshavare
varom här är fråga bibehålies vid sin nuvarande rätt till i princip
fri sjukvård. Det första alternativet skulle dock, framhålles det, medföra
betydande administrativa svårigheter vid tillämpningen. Utredningen förordar
därför en lösning enligt det sista alternativet, vilket anses medföra
ett avsevärt enklare förfarande för såväl myndigheterna som personalen.

Den författningsmässiga regleringen synes enligt utredningen böra ske
genom att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda bestämmelser i ämnet. I Saar
bör enligt förslaget föreskrivas att beställningshavare med lönegradsbeteckningen
Mha äger rätt till sjukvård enligt de närmare bestämmelser som meddelas
av Kungl. Maj:t. Utredningen förutsätter att även sjukvård föranledd
av yrkesskada kommer att omfattas av ifrågavarande särbestämmelser.

Den nuvarande särskilda rätten för beställningshavare med lönegradsbeteckningen
Mha in. fl. till fri sjukvård under högst ett år efter avsked ur
tjänst bör enligt utredningens mening kvarstå. Fråga uppkommer då, framhålles
det, om kostnaderna härför liksom under anställningstiden skall bestridas
direkt av staten eller med tillämpning av systemet med merförmåner
utöver dem som lämnas av sjuk- resp. yrkesskadeförsäkringen. Ulredningen
finner övervägande skäl tala för att även dessa fall regleras genom
att staten ombesörjer vården eller bestrider kostnaden därför.

Enligt utredningens mening bör nuvarande sjukvårdsförmåner under sjötjänstgöring
vid försvaret bibehållas. De härmed förenade kostnaderna bör
därför alltjämt i sin helhet bestridas av statsmedel.

Beträffande frågan om utformningen av sjukvårdsförmånerna för lärar -

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

personalen vid det statsunderstödda undervisningsväsendet samt för tjänstemän
underkastade andra av staten fastställda avlöningsreglementen än
Saar anföres i betänkandet bl. a. följande.

Den av statsmakterna godtagna lösningen av frågan om sjukvårdsförmåner
för berörda personalkategorier har endast avsetts utgöra ett provisorium
i avvaktan på genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring
och de åtgärder, som med anledning därav kunde komma att vidtagas.

Vid prövningen av frågan om dessa sjukvårdsbestämmelsers anpassning
till den allmänna sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens förmåner
har utredningen utgått från att de ersättningsgrunder utredningen föreslagit
i fråga om statstjänstemännen i princip bör gälla även här avsedda
tjänstemän. Fråga uppkommer emellertid härvid om dessa alltjämt skall
stå självrisk för vissa i princip ersättningsbara sjukvårdskostnader. Vidare
uppställer sig spörsmålet om systemet med tjänsteläkare skall bibehållas
eller om rätten till sjukvård skall anknytas till verksläkarinstitutionen.

Vad angår förstnämnda fråga kan framhållas, att ett bibehållande av bestämmelsen
om självrisk efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande
skulle få en helt annan innebörd än f. n. Enligt utredningens förslag
skall tjänstemännens behov av sjukvårdsförmåner i första hand tillgodoses
av den allmänna sjukförsäkringen och läkemedelsrabatteringen. Till följd
härav skulle de sjukvårdskostnader som skulle beröras av självkostnadsregeln
avse bara de föreslagna merförmånerna i fråga om tilläggsersättning
för verksläkarvård samt beträffande specialistvård, tandläkarvård, sjukgymnastik,
bad, massage m. in. och vägavgifter och läkararvoden vid sådan
sjukhusvård, som lämnas i halvenskilt eller enskilt rum. Det synes utredningen
knappast skäligt att i det sålunda uppkomna ändrade läget behålla
bestämmelsen om självrisk.

Ifrågavarande begränsning av ersättningen har i främsta rummet motiverats
med att svårigheter i administrativt hänseende skulle uppkomma vid
en tillämpning i full utsträckning av de för statstjänstemännen i detta hänseende
gällande bestämmelserna. Erfarenheten har även visat att bestämmelsen
om självrisk medfört en kraftig begränsning av antalet ersättningsärenden.
Enligt vad utredningen under hand inhämtat från skolöverstyrelsen
uppgår f. n. antalet sjukvårdsberättigade lärare vid folkskolor, högre
kommunala skolor, privatläroverk och folkhögskolor till i runt tal 35 000,
medan antalet sjukvårdsärenden under år 1952 utgjort omkring 700.

Ett slopande av den nuvarande begränsningen av rätten till ersättning för
sjukvårdskostnader för ifrågavarande personalkategorier skulle uppenbarligen
medföra en mycket betydande ökning av antalet ersättningsärenden.
Framhållas må dock, att det nuvarande systemet förutsätter en samlad redovisning
från tjänstemannens sida av alla under redovisningsåret bestridda
sjukvårdskostnader, vilket föranleder att ett betydande granskningsarbete i
allmänhet måste nedläggas på varje särskilt ärende. De ersättningsärenden
som uppkommer vid ett slopande av självrisken blir däremot i regel enklare
att handlägga.

Den omständigheten att ett administrativt merarbete i fråga om handläggningen
av sjukvårdsärenden uppkommer bör dock enligt utredningens
mening inte få utgöra hinder för en ur rättvisesynpunkt påkallad likställighet
mellan statstjänstemännen och de personalgrupper det här gäller.

För undvikande av att skolöverstyrelsen i alltför stor utsträckning betungas
med handläggning av ärenden av förevarande slag föreslår utredningen
att prövningen och betalningen av ifrågavarande ersättningar överflyttas
till länsstyrelserna. Såvitt angår i Stockholm stationerade tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

91

män synes ersättningsärendena dock alltjämt böra handhavas av skolöverstyrelsen.
Den föreslagna decentraliseringen synes kunna medföra viss arbetslättnad
och tidsvinst vid erforderliga utredningar m. in.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att berörda personalgrupper
tillerkännes sjukvårdsförmåner i samma omfattning som statstjänstemännen,
alltså utan självrisk.

Vad angår frågan om systemet med tjänsteläkare alltjämt bör behållas för
här avsedda tjänstemän eller om deras sjukvårdsförmåner bör anknytas
till verksläkarinstitutionen, anför utredningen följande.

Som förut nämnts skall med tjänsteläkare förstås av staten eller av kommun
i öppen sjukvård anställd läkare, skolläkare eller läkare på poliklinik
vid allmänt sjukhus. Vid lasarett och andra allmänna sjukhus anställda läkare,
som anlitas för öppen vård, är alltså inte att betrakta som tjänsteläkare.
Bland de nämnda tjänsteläkarna är de statsanställda provinsialläkarna
och extra provinsialläkarna taxebundna. Även vid vård på poliklinik
debiteras ersättning enligt viss lägre taxa. Skolläkarna, som är anställda
för hälsovårdande uppgifter beträffande skolornas elever, är i de fall de
anlitas av lärarpersonalen för sjukvård inte taxebundna. De kommunalt anställda
läkarna (stadsläkare, köpingsläkare, municipalläkare in. fl.) är taxebundna
bara i fråga om läkarvård åt mindre bemedlade patienter. Verksläkarna
förutsättes däremot vara bundna vid viss taxa. Då ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för av läkare lämnad vård inte i något fall
får utgå med högre belopp än tre fjärdedelar av det i sjukkassetaxan eller
annan lägre tillämplig taxa för vården bestämda beloppet, är det givetvis
till fördel för tjänstemannen att vid behov av läkarvård kunna vända sig
till en taxebunden verksläkare.

För tjänstemän som är stationerade på avlägsna orter kan det visserligen
ibland vara en olägenhet att för erhållande av i avlöningsreglementena avsedda
sjukvårdsförmåner vara hänvisade till en enda läkare. Det torde dock
kunna förutsättas att då vid trängande behov av läkarvård specialist, exempelvis
läkare vid länslasarett, anlitas för öppen vård verksläkaren i efterhand
godkänner valet av specialist. Denna olägenhet, som förefinns också
beträffande andra i lokalt hänseende utspridda tjänstemän, t. ex. vid tullverket,
lots- och fyrstaten, domänverket och landsfiskalsorganisationen,
synes dock väl uppvägas av de fördelar, som i övrigt är förenade med verksläkarinstitutionen.
Erinras kan även att tjänsteman, oavsett vilken läkare
som anlitas, har rätt till den ersättning som utgår på grund av den allmänna
sjukförsäkringen.

Framhållas må vidare, att utredningens förslag om bibehållande som avlöningsförmån
av vissa merprestationer i fråga om specialistvård m. m. bygger
på förhandenvaron av särskilda verksläkare. Härtill kommer, att statstjänsteman
för läkarvård som meddelas av verksläkare enligt utredningens
förslag skall av staten ersättas för den del av verksläkarens arvode som icke
utgår från sjukförsäkringen. Att utsträcka denna förmån till att avse även
läkarvård som meddelas av annan läkare, även om denne är taxebunden,
har utredningen icke kunnat förorda. En förutsättning för att ifrågavarande
personalkategorier skall i fråga om sjukvårdsförmåner likställas
med statstjänstemännen är alltså att även dessa befattningshavare hänvisas
till verksläkare.

Av anförda skäl förordar utredningen, att den rätt till sjukvårdsförmåner,
som avses skola tillkomma kommunalanställda lärare, präster in. fl. enligt

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

för dem gällande avlöningsreglementen, skall anknytas till den för statsförvaltningen
i allmänhet avsedda verksläkarinstitutionen.

Utredningen anmärker till slut, att ett genomförande av utredningens bär
framlagda förslag i fråga om sjukvårdsförmåner åt lärare vid det statsunderstödda
undervisningsväsendet, präster och kyrkomusiker förutsätter, att
ändringar i huvudsak motsvarande dem som utredningen föreslagit i fråga
om Saar vidtages även i de för dessa personalgrupper gällande avlöningsbestämmelserna.

Vissa utbetalninggfrågor m. m.

Utredningen framhåller i denna del, att vid genomförande av dess förslag
till sjukvårdsförmåner för statstjänstemän m. fl. ersättning i vissa fall kommer
att utgå både från sjukförsäkringen och från statsverket. Såväl under
som efter samordningstiden kan ersättning också komma att utgå från yrkesskadeförsäkringen.
Fråga uppkommer då vilka förfaringssätt som i de
olika fallen bör tillämpas vid ersättningarnas utbetalning och hur utbetalningarna
bör verifieras.

Vad först angår arvodet för läkarvård som meddelas av verksläkare synes
enligt utredningen följande förfaringssätt i allmänhet böra tillämpas.

Verksläkaren utskriver med genomskriftskopia räkning på de prestationer
som lämnats tjänstemannen. Räkningen och kopian insändes till den
sjukkassa där tjänstemannen är medlem. Efter granskning och godkännande
utbetalar sjukkassan på densamma belöpande andel av räkningsbeloppet
till verksläkaren. Sjukkassan behåller originalet som verifikation. Kopian
förses med bevis om sjukkassans utbetalning och översändes till vederbörandemyndighet.
Såväl verksläkaren som sjukkassan bör insända räkningshandlingarna
som samlingsräkningar för hel månad eller annan lämplig
period. Utbetalningssättet bör dock inte hårt bindas vid föreskrifter, då även
andra förfaringssätt i vissa fall kan tänkas ifrågakomma.

Det här förordade förfaringssättet medför en betydande tids- och arbetsbesparing
såväl för patienten som för sjukkassan och statsmyndigheten.
Även för verksläkarna synes en sådan anordning vara till fördel. Även om
SFL i princip bygger på systemet att ersättning skall lämnas för utgifter
som i första hand gäldats av patienten själv, synes hinder inte böra föreligga
för tillämpning av ett dylikt förenklat utbetalningssystem.

Då det gäller ersättning för specialistvård, tandläkarvård samt sjukgymnastik,
bad, massage m. m. förordas i betänkandet följande förfarande.

Det torde vara nödvändigt att sjukkassan på grundval av en av tjänstemannen
företedd kvitterad räkning först betalar vad på den ankommer och
att myndigheten sedan betalar sin andel av kostnaden. Om sjukkassan skall
behålla originalräkningen som verifikation — vilket synes lämpligt med
hänsyn till att kassan bär övriga räkningar i original -— bör samtidigt en
kopia eller avskrift av räkningen företes för sjukkassan. På sistnämnda
handling bör kassan stämpla eller teckna bevis om att originalet förvaras
hos kassan och att denna på grund av räkningen betalat visst angivet belopp.
En sålunda påstämplad eller påtecknad kopia eller avskrift bör kunna
godtas som verifikation för statsverkets del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

93

Beträffande sjukhusvård anföres följande.

Det är ännu inte klarlagt på vad sätt sjukkassorna kominer att betala
ersättning för sjukhusvård. Emellertid torde man komma att eftersträva
ett system, som i huvudsak innebär att sjukhusen med vissa tidsintervaller
tillställer sjukkassorna specificerade samlingsräkningar. I den mån sjukkassa
inte svarar för hela vårdkostnaden — t. ex. vid vård i halvenskilt
eller enskilt rum — debiteras patienten den del av kostnaden som sjukkassan
icke ersätter. Genom ett särskilt uppgiftsförfarande konstateras om
sjukkassa ej svarar för vårdkostnaden, t. ex. på grund av att sjukhjälpstiden
tilländalupit. Genomföres ett sådant system, torde det icke bereda
svårigheter ur redovisningssynpunkt att fastställa vad staten har att betala.

Vad i det föregående sagts i fråga om samarbetet i utbetalningsärenden
mellan sjukkassor och myndigheter synes enligt utredningen böra äga motsvarande
tillämpning i de fall då ersättning betalas från både yrkesskadeförsäkringen
och statsverket.

D. Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Såsom tidigare anförts har remissyttrandena skolat begränsas till att gälla
organisatoriska eller eljest administrativa frågor. Några remissorgan har ur
dessa synpunkter uttalat sig beträffande utredningens allmänna uppläggning
av sjukvårdsförmånernas utformning.

Sålunda har kammarrätten uttalat bl. a., att det ej synes kunna tagas alldeles
för givet att undantag från sjukvård sförsäkringen inte skulle kunna
medgivas för statstjänstemännens del, helst som ett sådant undantagande
ej tidigare torde ha mera ingående övervägts ur nu aktuella synpunkter.
Kammarrätten har emellertid i och för sig ingenting att erinra mot principen
att de blivande sjukvårdsförmånerna enligt avlöningsreglementena tillsammans
med försäkringsförmånerna enligt SFL och YL samt läkemedelsförmånerna
bör i stort sett motsvara nu gällande sjukvårdsförmåner för de
statsanställda.

Järnvägsstyrelsen anser att den föreslagna begränsningen i vissa fall av
statstjänstemännens sjukvårdsförmåner medför arbetslättnader på väsentliga
punkter.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att förevarande problem bör så bedömas
och lösas att inga nu utgående sjukvårdsförmåner borttages eller försämras,
om inte antingen så kan anses föranlett av övertygande administrativa
skäl eller en förmåns värde är så ringa, att den saknar nämnvärd betydelse
för de anställda. Länsstyrelsen finner det uppenbart att sjukvårdsförmånernas
ersättande med kontant lön bör så långt möjligt undvikas. Fastan
ett sådant förfaringssätt skulle innebära den ur administrativ synpunkt enklaste
lösningen, måste det dock avvisas på de skäl utredningen anfört, framhåller
länsstyrelsen.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Försvarets civilförvaltning säger sig ej kunna inse att de administrativa
besvären vid ett bibehållande av nuvarande ordning för statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner bör få ha avgörande betydelse för bedömandet av förmånernas
storlek. En liknande uppfattning företrädes av domänstyrelscn,
som anför bl. a. följande.

Frågan om en i och för sig önskvärd minskning av det administrativa
arbetet måste bedömas med hänsyn till de ifrågasatta rationaliseringsåtgärdernas
återverkningar på bl. a. personalrekryteringen. Styrelsen vill i "anslutning
härtill framhålla, att här ifrågavarande sociala förmåner är av den
art, att de icke kan ersättas med en på alla anställda utslagen lönekompensation.
Den trygghet för de anställda, som nuvarande sjukvårdsförmåner
medför, är en för förvaltningen värdefull tillgång, som icke bör urvattnas
med hänvisning till möjliga administrativa förenklingar.

Sveriges läkarförbund intar en klart avvisande hållning mot förslaget.

SFL baseras på principen om det fria läkarvalet, en princip som förbundet
sedan gammalt ansett som en av grundförutsättningarna för fullgod
sjukvård. Hindren för förverkligandet av det fria läkarvalet bör i möjligaste
män undanröjas, och SFL:s genomförande synes innebära ett steg i sådan
riktning. Denna ståndpunkt leder till att speciell läkarvård för kategorin
statsanställda, utövad av verksläkare, bör upphöra i och med SFL:s ikraftträdande.

Det kan här slutligen nämnas, att sjukvårdsutredningens betänkande inte
föranlett något särskilt uttalande från statens lönenämnds sida och att Svenska
sjukkas seförbund et över huvud inte funnit anledning till erinran mot
vad i betänkandet föreslagits.

Verksläkarfrågan

Av de myndigheter som yttrat sig över sjukvårdsutredningens förslag om
verksläkarinstitutionens bibehållande är flertalet positivt inställda till förslaget.
Detta gäller bl. a. kammarrätten, som betonar att bibehållande i huvudsak
av gällande sociala förmåner vid sjukdom förutsätter att även verksläkarinstitutionen
framdeles skall äga bestånd. Försvarets sjukvårdsstyrelse
och riksförsäkringsanstalten anser, att utredningen anfört övertygande skäl
för förslaget i denna del. Försvarets civilförvaltning anser det vara av påtagligt
värde för myndigheterna att denna institution bibehålies. Liknande
synpunkter anföres av länsstyrelsen i Värmlands lön.

Även statskontoret delar uppfattningen att verksläkarinstitutionen är av
värde för staten-arbetsgivaren. Ämbetsverket framhåller emellertid att spörsmålet
om verksläkarorganisationens bibehållande i sista hand måste bli beroende
av om statstjänstemännen efter sjukförsäkringsreformens ikraftträdande
tillförsäkras sådana merförmånei, att de av denna anledning stimuleras
till att vända sig till verksläkaren i stället för till annan allmänpraktiserande
läkare. Därest så icke blir fallet, synes enligt statskontoret
böra övervägas om enbart ur statsverkets intresse anledning finns att behålla
en så kostnadskrävande organisation som verksläkarinstitutionen utgör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

95

Synpunkten att verksläkarinstitutionen innebär vissa fördelar för statenarbetsgivaren
delas också av medicinalstyrelsen. Det framhålles i styrelsens
yttrande, att myndigheterna genom verksläkarinstitutionen får kontroll över
tjänstemännens hälsotillstånd och sjukledigheter, varjämte behovet av kontakt
med medicinsk sakkunskap i frågor som rör arbetsförhållandena tillgodoses.
Styrelsen omnämner, att från olika håll kritik framförts över att
avsedd kontroll av de anställdas sjukledigheter m. in. utövats i ringa grad
och att i fall, där verksläkare försökt utöva den, detta ofta mötts med missnöje
och irritation. Ur denna synpunkt kan det, menar styrelsen, ifrågasättas
om verksläkarinstitutionen motsvarat förväntningarna eller i nämnvärd
grad medfört besparingar för statsverket. Av de erfarenheter, som vunnits
av verksläkarinstitutionen, torde dock enligt styrelsens uppfattning
framgå, att den i stort sett fyllt sin uppgift. Medicinalstyrelsen anför vidare
i huvudsak följande.

Efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen kan emellertid en verksläkarinstitution
med nuvarande uppgifter innebära onödiga kostnader för
statsverket. Erforderlig sjukkontroll avses sålunda komma att utövas av
sjukkassorna. I den mån statstjänstemännens sjukförmåner kommer att
ersättas av lönekompensation, blir behovet av verksläkarinstitutionen i dess
nuvarande utformning mindre accentuerat. En verksläkarinstitution kan enligt
styrelsens mening visserligen icke helt undvaras, men om verksläkarens
sjukvårdsskyldighet mot befattningshavaren i princip upphäves, kan institutionen
inskränkas till ett fåtal befattningshavare i varje län efter mönster
av 1935 års verksläkarkungörelse (nr 461). I dylika verksläkares uppgifter
skulle framför allt ingå att — med rätt att på statsverkets bekostnad i förekommande
fall anlita specialist — utfärda läkarintyg, som erfordras för
erhållande av anställning, att avge utlåtande enligt gällande bestämmelser
om skyldighet för tjänsteman att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning
och för erhållande av sjuk- eller invalidpension samt att i samråd med
förtroendeläkare i centralsjukkassa utreda och föreslå åtgärder i fall, då
myndighet anser sig ha skäl ifrågasätta missbruk av givna sjukvårdsförmåner.
Även vid en verksläkarinstitution med sålunda begränsade uppgifter
bör tjänsteman i princip av statsverket kunna åtnjuta hel ersättning för
den del av läkarvården som icke ersättes av sjukkassa.

Medicinalstyrelsen uttalar i anslutning till det sålunda anförda att, sedan
frågan om de statsanställdas sjukvårds- och sjuklöneförmåner efter vederbörliga
förhandlingar blivit lösta, en omprövning av verksläkarinstitutionen
torde böra komma till stånd i syfte att anpassa denna institutions uppgifter
och organisation till omfattningen av nämnda förmåner. De synpunkter
som styrelsen i övrigt framlägger på utredningens betänkande baseras
emellertid på förutsättningen att utredningens förslag i denna del genomföres.

Generalpoststyrelsen, som ansluter sig till uppfattningen att, om sjukvårdsförmåner
i föreslagen omfattning alltjämt skall tillkomma statsljänstemännen,
verksläkare med i huvudsak nuvarande uppgifter bör bibehållas,
uttalar i anledning av läkarorganisationernas förslag om s. k. förtroendeläkare
i huvudsak följande.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Utredningen har ansett sig böra stanna vid att endast föreslå föreskrift
om att verksläkare skall vara skyldig att utan särskild ersättning biträda
vederbörande myndighet beträffande hygieniska och medicinska frågor. Enligt
styrelsens uppfattning torde de här åsyftade behoven knappast — i
varje fall icke för postverket med dess stora personal —- kunna antas bli
tillfredsställande tillgodosedda genom en dylik anordning. Härför talar särskilt
det förhållandet, att det finns anledning förmoda, att verksläkarna endast
i undantagsfall besitter den speciella utbildning, som lär erfordras för
hälsovårdande uppgifter av nu avsett slag. Det torde vidare kunna antas att
det stora flertalet verksläkare anser sig icke ha tid att i någon större utsträckning
ägna sig åt dylika vid sidan om den egentliga sjukvården liggande
uppgifter. Styrelsen anser att hithörande frågor bör bli föremål för
fortsatt utredning.

Statskontoret kan ej tillstyrka förslaget att verksläkare skall vara skyldig
att biträda myndigheten i hygieniska och yrkesmedicinska frågor.

I det av Sveriges läkarförbund avgivna yttrandet avvisas — i anslutning
till förbundets tidigare återgivna principiella ställningstagande — förslaget
om verksläkarnas bibehållande och framföres ånyo förslaget om nyss nämnda
förtroendeläkare. Förbundet anför bl. a. följande.

Verksläkarinstitutionen är enligt förbundets mening en otidsenlig form
lör meddelande av sjukvård och bör därför avskaffas. Förbundet vill härvid
erinra om den kritik, som vid upprepade tillfällen framförts mot densamma,
en kritik som ofta kommit att rikta sig mot den enskilde verksläkaren
i stället för som rätt vore mot systemet som sådant.

En avlösning av verksläkarinstitutionen med därav betingade förmåner
för de statsanställda förutsätter en kompensation till arbetstagarna, vilken
fråga torde böra lösas genom förhandlingar med personalorganisationerna.
Överenskommelser i sådan riktning skulle likställa de statsanställda vad
beträffar sjukvården med övriga medborgare, varigenom det fria läkarvalet
kan realiseras.

Utredningen har av olika skäl icke ansett sig kunna framlägga förslag i
den riktning som ovan anges. Ett bibehållet system med sjukvårdande verksläkare
utan kostnader för patienterna attraherar de senare till verksläkarna.
Uppkommer hos patienten — med rätt eller orätt — misstro mot verksläkaren
och patienten därför önskar vända sig till annan läkare, måste han betala
härför. Fritt läkarval i meningen val mellan ekonomiskt jämbördiga
alternativ blir icke möjligt enligt utredningens förslag. Detta innebär att
patienten måste köpa sig till det fria läkarval, som är en grundtanke i SFL.

Läkarvård

Förslaget att tjänsteman för läkarvård genom verksläkare skall erhålla
ersättning för den del av vårdkostnaden som ej ersättes av sjukkassan har
ej föranlett särskilda uttalanden vid remissbehandlingen.

Vad angår förslaget om läkarvård genom annan än verksläkare innehåller
yttrandena följande.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget, att sådan undersökning
för ställande av diagnos, som ej kan utföras av verksläkaren, skall i
ersättningshänseende jämställas med specialistvård. Länsstyrelsen framhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

97

ler, att vad utredningen åberopat som skäl för detta förslag bekräftas av
länsstyrelsens erfarenhet av utbetalning av sådana kostnader. Medicinalstyrelsen
är av motsatt uppfattning.

Enligt styrelsens mening har det ur medicinsk synpunkt, speciellt beträffande
röntgenundersökning, varit synnerligen värdefullt att för diagnos erforderliga
undersökningar helt kunnat bestridas av statsmedel. Numera
torde även tillämpningen av gällande bestämmelser i Saar på denna punkt
icke medföra större svårigheter, enär genom praxis vissa riktlinjer erhållits
beträffande vilket belopp av specialistarvode som bör hänföras till undersökningen
resp. behandlingen. Tjänsteman bör därför enligt styrelsens mening
för röntgen- eller annan undersökning, som erfordras fcör ställande av diagnos,
få ersättning av statsmedel, i den mån ersättning icke utgår från sjukkassa,
och sålunda få hela kostnaden täckt.

Försvarets sjukvårdsstyrelse understryker bl. a. följande.

Den omständigheten att läkarundersökningen medför ökade kostnader för
den enskilde kan få till följd att för diagnosens ställande viktiga undersökningar
av ekonomiska skäl inte kommer till stånd. Härigenom kan det för
verksläkaren bli svårt eller omöjligt att i rätt tid ställa diagnos och föranstalta
om adekvat behandling. Styrelsen anser förslaget särskilt betänkligt
då fråga är om röntgenundersökning och sådana laboratorieundersökningar
som inte rimligen kan utföras av verksläkaren. Det är härvid att märka,
att sjukhusen på grund av platsbrist i allt mindre utsträckning kan utnyttjas
för utredningsfall genom inläggning på sjukhusen. Det synes kunna ifrågasättas,
om inte de avsedda besparingarna i längden blir illusoriska eller
rentav förbytes i ökade kostnader för staten genom försämrat hälsotillstånd
för statstjänstemännen.

Förslaget om slopande av den nuvarande förmånen att kostnadsfritt anlita
annan läkare i fall då tjänstemannen inte lämpligen kan vända sig till verksläkaren
har avstyrkts i några yttranden. Medicinalstyrelsen uttalar att, om
utredningens förslag i denna del genomföres, det torde kunna befaras att
den sjuke icke i tid söker erforderlig läkarvård med hänsyn till de därmed
förenade kostnaderna. Styrelsen anser därför behov föreligga, att för de fall,
då den sjuke icke lämpligen kan anlita verksläkare, införa samma ersättningsbestämmelser
som skulle gälla vid anlitande av verksläkare. Länsstyrelsen
i Värmlands län anser, att tillräckliga skäl inte anförts för den nuvarande
förmånens slopande. I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening ersättning
kunna utgå om tjänstemannen anlitar annan verksläkare, t. ex. vid
besök på annan ort närmaste verksläkare. Kammarrätten anför beträffande
utredningens ifrågavarande förslag i huvudsak följande.

Som skäl härför har framhållits att taxebundna läkare i berörda fall ofta
finns att tillgå. Emellertid skulle vid här avsedda, nödtvungna anlitande av
annan taxehunden läkare än verksläkare enligt förslaget inte ges någon ersättning
utöver sjukkasseersättningen. Då en dylik ordning, som ej ens är
motiverad av organisatoriska skäl, icke synes godtagbar, kan kammarrätten
icke biträda förslaget i denna del. I förevarande fall är icke fråga om
elt fritt läkarval utan om eu av omständigheterna, t. ex. vid tjänsteresa eller
eljest vistelse utom stationeringsorten, nödvändiggjord avvikelse från det
regelmässiga förfarandet. Ett slopande av bestämmelsen i fråga medför, att
tjänsteman som i dylika fall drabbas av sjukdom i allmänhet får ersättning

7 B ihan g till riksdagens protokoll 19 54. 1 samt. Nr 217

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

för sina utgifter då sjukdomen föranleder sjukhusvistelse, medan om endast
läkarbesök erfordras ersättningen skulle begränsas på sätt nämnts. Ett bibehållande
av rätten till ersättning för utgifter för läkararvodet'' och för läkarens
resa jämte av honom utfärdat intyg — därför samma skäl kan
anföras som i betänkandet angivits för bibehållande av rätten till ersättning
för specialistbehandling — förutsätter givetvis attest av verksläkare före
utbetalningen.

Specialistvård

Utredningens förslag om ersättning vid anlitande av läkare, som specialicerat
sig på behandling av vissa sjukdomsformer, har vid remissbehandlingen
ej föranlett särskilda uttalanden ur administrativt-organisatoriska synpunkter
i annan mån än som framgår av vad nyss anförts rörande ersättning
för vissa undersökningar.

Statskontoret har inte funnit det välbetänkt att, som utredningen förordat,
slopa bestämmelsen i Saar om full ersättning för kostnad för specialistvård
som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus.

Som framgår av 1936 års lönekommittés betänkande med förslag till civilt
avlöningsreglemente (SOU 1937:48 sid. 212) har stadgandet tillkommit
med hänsyn till att anlitandet av poliklinik i stället för enskild specialist
komme att medföra besparing för statsverket. En dylik bestämmelse synes
alltjämt böra ingå i Saar.

Även länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig ett slopande av denna
särskilda förmån. Länsstyrelsen påpekar, att de nuvarande bestämmelserna
inte vållat något besvär vid tillämpningen. I landsorten meddelas praktiskt
taget all specialistvård på poliklinikerna vid landstingens lasarett
framhåller länsstyrelsen och tillägger, att de där tillämpade taxorna inte torde
överstiga avgifterna för vård på poliklinikerna vid karolinska sjukhuset.
Enligt länsstyrelsens mening uppstår därför inga problem rörande dessa
avgifter, utan de kan ersättas till hela sitt belopp.

Tandläkarvård

I medicinalstyrelsens yttrande framföres synpunkter väsentligen liknande
dem som inför utredningen redovisats av representanter för medicinalstyrelsen
och försvarets sjukvårdsstyrelse. I väsentliga hänseenden likartade
synpunkter på tandvårdsfrågan framföres av försvarets sjukvårdsstyrelse.
Styrelsen anser, att de av utredningen föreslagna ändringarna i tandvårdsbestämmelserna
inte kan väntas minska nu rådande olägenheter. Även länsstyrelsen
i Stockholms län anför betänkligheter mot förslaget. Enligt länsstyrelsens
uppfattning synes den huvudsakligen administrativa synpunkt utredningen
lagt på frågan inte utgöra tillräckligt motiv för en ändring. Länsstyrelsen
i Värmlands län finner förslaget i denna del välgrundat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 99

Läkarintyg

Frågan om i vilken utsträckning läkarintyg bör krävas vid sjukledighet
behandlas i remissyttrandena från medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse.
Medicinalstyrelsen yttrar följande.

Då det för staten som arbetsgivare är angeläget att arbetet ej förryckes
genom onödiga sjukledigheter och kännedom om tjänstemännens hälsotillstånd
även ur andra synpunkter är av betydelse, anser styrelsen att — därest
enhetliga bestämmelser om läkarintygs avkrävande icke utfärdas genom
sjukkassetillsynsmyndighetens försorg —- dylika böra intas i verkslälcarkungörelsen
av innebörd att sjukdom, som påkallar tjänstledighet för längre
tid än 3 tjänstgöringsdagar i följd, skall styrkas med läkarintyg; dock att
vederbörande myndighet för särskilda fall bör äga föreskriva att läkarintyg
skall företes även vid kortare ledighet än fyra dagar. Styrelsen vill i detta
sammanhang framhålla, att därest tjänstemännen kommer att omfattas av
sjukpenningförsäkringen, läkarintyg torde komma att påfordras av sjukkassa
vid sjukdomsperiod, som överskrider karenstiden.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har samma uppfattning som medicinalstyrelsen
och förordar vidare, att den sammanlagda tiden för ledigheter, vid
vilka intyg icke skall behöva företes, ej bör få överstiga 15 dagar per år.

Samma ämbetsverk anser, att verksläkarens attest alltid bör fordras på
läkarintyg som utfärdats av andra läkare. Såsom skäl åberopas att attesten
erfordras för att verksläkaren skall kunna utöva sin viktiga kontrollerande
uppgift och erhålla önskvärd kännedom om personalens hälsotillstånd. Båda
dessa led i verksläkarens verksamhet har, framhåller sjukvårdsstyrelsen,
av utredningen åberopats som skäl för verksläkarinstitutionens bibehållande.

Försvarets civilförvaltning delar däremot utredningens mening att nu avsedda
intyg i viss utsträckning kan godtagas utan attest. Civilförvaltningen
uttalar att frågan får bedömas med hänsyn till uppkommande kostnader för
statsverket. Ämbetsverket anser det angeläget att ensartade regler skapas
på detta område, närmast genom anvisningar av medicinalstyrelsen.

Skolöverstyrelsen anser det vara av stor vikt att ej absolut krav uppställes
på att läkarintyg skall vara utfärdat eller attesterat av tjänsteläkare.

Sjukhusvård

I anledning av förslaget om bibehållande av möjligheten till ersättning
för vård i halvenskilt eller, vid brist därpå, enskilt rum betonar statskontoret,
att angivna bestämmelser bör tydas så, att halvenskilt rum icke skall
finnas disponibelt under hela den tid vederbörande vistas på sjukhuset för
att gottgörelse skall erhållas för vårdkostnaderna i enskilt rum. Om exempelvis
vid intagningstillfället halvenskilt rum icke finnes att tillgå men detta
sedermera blir fallet, bör gottgörelse för vård i enskilt rum lämnas bara
fram till den tidpunkt, då halvenskilt rum blir ledigt, uttalar ämbetsverket
och ifrågasätter av denna uppfattning betingad jämkning i författningsbestämmelserna.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Medicinalstyrelsen uttalar, att vid nu avsedd vård ersättning i princip
bör utgå för utbetalade arvoden inte bara till den ansvarige sjukhusläkaren
utan också till assisterande läkare, varvid vederbörande rådgivande taxa
bör kompletteras i detta hänseende. Att assisterande läkare biträder beror
på att läkarnas arbetsbörda fördelats, framhåller styrelsen. Det betonas även
att vederbörande operatör eller behandlingsläkare avgör, om assistens av
narkosläkare eller klinisk laborator erfordras eller icke och att varken patient
eller verksläkare torde kunna inverka på sådant beslut.

Beträffande ersättning för vård på enskild sjukvårdsanstalt utom hemortslänet
uttalar försvarets sjukvårdsstyrelse, att man ej bör frångå nuvarande
praxis enligt vilken ersättningen beräknas med utgångspunkt från
taxan för utomlänspatient på allmänt sjukhus i det län där sjukvårdsansialten
är belägen. Det betonas i yttrandet, att med hänsyn till nuvarande
läge på framför allt lung- och hjärtkirurgins samt neurokirurgins områden
fall alltjämt förekommer, då vård på enskilt sjukhus utom hemorten måste
ske på grund av platsbrist på de allmänna sjukhusen.

Statskontoret anser det ur administrativ synpunkt föga lämpligt att —
såsom utredningen förordat — vid vård på enskild sjukvårdsanstalt koppla
samman föreskrifterna om sjukhusvård med specialistvårdsbestämmelserna
och stadgandet om vissa andra behandlingsformer (bad, massage etc.). Detta
nödvändiggör enligt statskontorets uppfattning ett förhållandevis tidsödande
kameralt granskningsarbete från myndigheternas sida vid ersättningsfrågans
bedömande. Ämbetsverket anser därför, att gottgörelsen för vård på
enskild sjukvårdsanstalt bör utgå antingen efter de allmänna stadgandena
om vård på allmänt sjukhus eller också efter bestämmelserna om specialistvård
in. m.

Läkemedel

Vissa remissmyndigheter avvisar utredningens uppfattning att bl. a. administrativa
olägenheter motiverar att man efter läkemedelsreformens genomförande
icke bibehåller särskilda läkemedelsförmåner för statstjänstemännen.
Detta gäller medicinalstju-elsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län.

Medicinalstyrelsen yttrar bl. a.

Det av utredningen befarade merarbetet beträffande utsortering och
särskild behandling av statstjänstemännens läkemedelsräkningar kan undvikas,
om tjänsteman erhåller rätt att — mot företeende av kvitto från vederbörande
apotek på den del av läkemedelskostnaden som han guldit för
egna medel — få ersättning för resterande belopp. Det arbete som härigenom
komme att åläggas apoteken torde vara ringa, och det föreslagna förfarandet
torde vara lätt att genomföra i praktiken. För att ytterligare förenkla
förfarandet kan merersättning begränsas att utgå endast för visst
minimibelopp, förslagsvis 3 kronor per inköpstillfälle, oavsett antalet recipe.

Den enskilde tjänstemannens läkemedelsutgifter kan efter en nedskärning
av nuvarande förmån i åtskilliga fall bli mycket betungande. Å andra
sidan kan skäl anföras för en begränsning av denna förmån, främst med

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

101

tanke på den överkonsumtion av läkemedel som på många håll förekommer.
Detta gäller särskilt om nuvarande verksläkarinstitution skulle ersättas
av verksläkare med begränsade uppgifter på sätt styrelsen antytt.
Minimibeloppet, för vilket kompensation skulle utgå, borde då höjas till
förslagsvis 5 kronor.

Domänstijrelsen anför följande synpunkter på det administrativa förfarandet.

Då det ur praktisk synpunkt måste anses mindre betydelsefullt att exakt
fastställa läkemedelskostnaderna för viss myndighet, torde totalkostnaden
kunna fördelas på myndigheterna med enlila, rent statistiska metoder. Här
antytt tillvägagångssätt skulle även verksamt bidraga till att personalen i
viss mån blir mera benägen anlita verksläkaren, vilket — såsom utredningen
anfört — ur skilda synpunkter måste anses önskvärt.

Länsstyrelsen i Värmlands län håller före, att det torde vara jämförelsevis
lätt för apotek och sjukkassor att från övriga recept utsortera och hålla
åtskilda verksläkarrecepten.

Sjukgymnastik, bad, massage m. m.

I anslutning till vad utredningen föreslagit om bibehållande av nuvarande
förmån i fråga om vaccination mot epidemisk sjukdom uttalar medicinalstyrelsen.

Styrelsen förordar för sin del, att uttrycket »epidemisk sjukdom» utbytes
mot »smittosam sjukdom», enär tillförlitligt vaccinationsniedel numera finns
mot tuberkulos och efter hand torde komma att utexperimenteras även för
andra sjukdomar. Den föreslagna ändringen av bestämmelsen torde ej medföra
någon större kostnad för statsverket.

Vård vid yrkesskada

Utredningens förslag om slopande av gällande särskilda förmåner vid yrkesskada
tillstyrkes av riksförsäkringsansfalten. Anstalten är i likhet med
utredningen av den uppfattningen, att en effektiv samordning av sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna inte lär kunna komma till stånd om ej förslaget
förverkligas. Anstalten ansluter sig även till förslaget att i 28 § I 6 a) Saar
angivna sjukdomar alltjämt skall i ersättningshänseende likställas med yrkesskador,
som omfattas av yrkesskadeförsäkringen, och att anstalten skall
pröva dessa ersättningsfrågor.

I ett par yttranden yppas betänkligheter mot förslaget. Sålunda framhåller
försvarets sjukvårdsstyrelse, att de avsevärda riskerna för personskador
i den militära tjänsten kan verka hämmande på en i denna tjänst nödvändig
framåtanda om sjukvård vid yrkesskada inte helt ersättes av statsmedel
utan delvis måste bekostas av beställningshavaren själv.

Domänstyrelsen yttrar bl. a.

Med hänsyn till att i flertalet skadefall inom domänverkets arbetsområde
ringa eller ingen svårighet föreligger att avgöra om yrkesskada är för han -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

den eller icke, synes det styrelsen motiverat ifrågasätta, att i vissa fall myndigheterna
medges att själva verkställa erforderlig prövning eventuellt efter
samråd med riksförsäkringsanstalten i tveksamma fall. Härigenom skulle
skapas förutsättning för ett bibehållande av nuvarande ersättningsregler
utan att riksförsäkringsanstalten därigenom betungades i större utsträckning.
Styrelsen är av den uppfattningen, att ett bibehållande av nuvarande
gynnsamma ersättningsregler vid yrkesskada är av mycket stor betydelse
för personalens trygghetskänsla och därmed för dess arbetsresultat. En sådan
försämring av arbetsvillkoren som av utredningen föreslagits kan under
dessa förhållanden icke motiveras av förenklad administration.

Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget rörande sjukvårdsförmåner åt lärarpersonalen
vid det statsunderstödda skolväsendet m. fl. överstyrelsen
yttrar bl. a., att bortfallet av självrisken för denna personalgrupp torde vara
av stort värde.

Domkapitlet i Uppsala har intet att invända mot att prästerna tillerkännes
samma sjukvårdsförmåner som övriga statsanställda och hänvisas till
verksläkare.

Kammarrätten finner det följdriktigt, alt en utvidgning av statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner till att omfatta här avsedd lärarpersonal in. fl.
medför att även för dessa personalgrupper förmånerna anknytes till verksläkarinstitutionen.

Statskontoret avstyrker däremot utredningens förslag i dessa delar. Ämbetsverket
yttrar i huvudsak följande.

Statskontoret har tidigare i skilda sammanhang gjort gällande, att självrisksystemet
ur praktiskt administrativa synpunkter vore att föredraga
framför den för statstjänstemännen tillämpade ordningen. Genomförandet av
den allmänna sjukförsäkringen innebär visserligen, att självkostnadsregeln
kommer att få en annan innebörd, i det att den endast kan avse de merförmåner,
som enligt de statliga avlöningsreglementena skulle utgå till befattningshavarna
utöver ersättningen från sjukkassan. Även med beaktande
härav anser sig statskontoret svårligen kunna tillstyrka bifall till en omläggning
av sjukvårdsförmånerna för nu ifrågavarande tjänstemän i av utredningen
angiven riktning. Det må härvid särskilt understrykas, att förslaget
föga rimmar med den principiella syn på de statsanställdas sjukvårdsförmåner,
som utredningen anlagt och som innebär, att befattningshavarna
i stort sett skulle få behålla de förmåner, som nu tillkommer dem
och som icke får anses vara i erforderlig utsträckning ersatta av sjukförsäkringens
förmåner. Befattningshavarna vid det statsunderstödda skolväsendet
samt präster m. fl. skulle i stället komma i ett väsentligt gynnsammare
läge i ersättningshänseende med därav följande ökning av statsverkets
sjukvårdskostnader. I sistnämnda hänseende må påpekas, att enbart
de fasta arvodena till verksläkare för det antal sjukvårdsberättigade lärare,
som funnits anställda vid folk- och småskolorna vid slutet av läsåret 1951/
52, skulle komma att uppgå till 140 000—315 000 kronor för år. I detta sammanhang
är det av intresse att konstatera, att statsverkets totala sjukvårdskostnader
för dessa lärare under nämnda budgetår approximativt beräknats
till cirka 236 000 kronor. Ytterligare må uttalas, att det av utredningen skis -

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

serade tillvägagångssättet vid utbetalningen av ersättningen till verksläkare
synes så komplicerat och ur administrativ synpunkt tyngande, att statskontoret
redan av detta skäl måste ställa sig avvisande mot att självrisksystemet
slopas beträffande tjänstemän vid det statsunderstödda skolväsendet
in. fl. personalkategorier. Ämbetsverket anser sig således icke kunna tillstyrka
bifall till utredningens förslag i denna del. Tilläggas må emellertid,
att det torde kunna övervägas, om icke det nuvarande självriskbeloppet om
100 kronor bör något minskas med hänsyn till att befattningshavarna enligt
SFL skall erlägga en obligatorisk avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Statskontoret anser även, att folkskollärare in. fl. tjänstemannagrupper
alltjämt bör vara hänvisade till tjänsteläkare i stället för verksläkare. Medicinalstyrelsen
är i avbidan på den av styrelsen ifrågasatta omprövningen
av verksläkarinstitutionen inte beredd att ta ställning till den av utredningen
förordade utvidgningen av denna institution.

Förslaget att prövningen av hithörande ersättningsärenden i huvudsak
skall decentraliseras till länsstyrelserna tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som
anför bl. a.

Ärenden av detta slag inkommer nu till överstyrelsen till ett antal av
omkring 700 per år. Med ärendenas föredragning sysselsättes en byråsekreterare
9—10 månader årligen. Om självrisken slopas, torde det sammanlagda
antalet ärenden komma att mångfaldigas, dels emedan antalet sökande
lärare ökar, dels emedan varje lärare kan insända flera ansökningar per
år. Detta gäller under förutsättning att lärarna verkligen anlitar sin verksläkare.

Med de nya bestämmelsernas genomförande kommer tidigare anförda
skäl mot en decentralisering att bortfalla. Granskningsarbetet kommer att i
väsentlig grad förenklas, då ersättning skall utgå endast för vissa slag av
kostnader. Vidare bortfaller olägenheterna i samband med anskaffande av
remisser in. in. av tjänsteläkare, ehuru man även torde få räkna med visst
arbete med kontrollerande och infordrande av verksläkares attest. Men i
stället torde man genom verksläkaren få en viss kontroll över utgifterna.
Med hänsyn härtill kan överstyrelsen nu tillstyrka en decentralisering, helst
om den skall ske till länsstyrelserna, som redan nu torde ha viss erfarenhet
av granskningsarbete av ifrågavarande slag. Det är också lämpligare, att
arbetet överföres till länsstyrelserna än till rektorerna och folkskolinspektörerna,
emedan det är av vikt, att dessa ej i för hög grad tynges med administrativa
göromål. Antalet ärenden per länsstyrelse torde även komma att
bli ganska stort, om självrisken bortfaller.

Därest mellaninstanser framdeles inrättas inom skolväsendet, kan det
övervägas, om handläggningen av dessa ärenden skall överflyttas till dem.

Även länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget i denna del men
betonar, att det innebär en ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda. Länsstyrelsen
i Stockholms län har i princip intet att erinra men ifrågasätter om
inte skolöverstyrelsen, som har att ombesörja statsbidragsärenden lör de
privata statsunderstödda skolorna, också bör handlägga sjukvårdsärendena
för dessa skolor. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i huvudsak följande.

Länsstyrelsernas nuvarande personaluppsättning torde icke medge eu utökning
av arbetsbördan i den utsträckning, varom här är fråga, om man

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

samtidigt tar hänsyn till den merbelastning, sjultvårdsreformen även i övrigt
kommer att medföra för länsstyrelsernas del. Det skulle nödvändiggöra
en ökning åtminstone av biträdespersonalen hos länsstyrelserna och möjligen
även av mer kvalificerad personal. Länsstyrelsen får därför föreslå, att länsstyrelserna
om möjligt befrias från den omedelbara prövningen av ersättningsärendena,
antingen på så vis att sjukkassan ombesörjer denna och
länsstyrelsen endast företar kompletterande granskning, där detta är av behovet
påkallat, eller också på det sättet att vederbörande kommun eller skolmyndigheter
handhar prövningen och utbetalningen på samma sätt som i
fråga om övriga avlöningsförmåner, varvid länsstyrelsen skulle ha att ta
ställning till utbetalningarna först i samband med den årliga statsbidraesrekvisitionen.

Vissa utbetalningsfrågor m. m.

Utredningens förslag rörande utbetalningssättet har i princip godtagits av
riksförsäkringsanstalten. Skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands
län ansluter sig till förslaget i dess helhet.

Statskontoret anför vissa allmänna betänkligheter.

Statskontoret finner det synnerligen angeläget, att hithörande spörsmål
ägnas speciell uppmärksamhet efter sjukförsäkringslagens ikraftträdande i
och för ernående av ett enklare utbetalningsförfarande. Om detta icke skulle
betinnas möjligt, synes det icke uteslutet att de rent tekniska utbetalningsirågorna
kan komma att träda så i förgrunden, att de nödvändiggör en radikal
omläggning av tjänstemännens sjukvårdsförmåner i den riktningen, att
tjänstemännens enligt avlöningsförfattningarna utgående sjukvårdsförmåner
avvecklas och att skälig kompensation för bortfallet av denna förmån
beredes dem i annan ordning.

Vad särskilt angår förslaget om utbetalande av ersättning för läkarvård,
som meddelas av verksläkare, har detta föranlett uttalanden i ett par yttranden.

Sålunda anser länsstyrelsen i Stockholms län det lämpligt att sjukkassan
iörst gäldar hela beloppet till verksläkaren och sedan av myndigheten en
eller två gånger om året utkräver vad som skall åvila statsverket. Telestyrelsen
uttalar däremot att — åtminstone vid affärsverken — verksläkarnas
ersättning bör i sin helhet betalas av verksmyndigheten, som i sin tur skulle
vända sig till sjukkassan för utbekommande av på denna belöpande del av
ersättningen.

Beträffande ersättning för specialistvård, tandläkarvård samt sjukgymnastik,
bad, massage m. in. företräder åtskilliga remissmyndigheter likaledes
den uppfattningen, att myndigheten bör svara för hela utbetalningen till
tjänstemannen och att sedan myndigheten bör ha att vända sig till sjukkassan
(ev. riksförsäkringsanstalten) för erhållande av dess andel i ersättningen.
Såsom motivering anges bl. a., att det av utredningen förordade utbetalningssystemet
är administrativt tungrott och medför olägenheter för
tjänstemännen i form av fördröjd ersättning. Här angiven anordning med
myndigheten som primär utbetalare av hela ersättningsbeloppet förordas av

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

[örsvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
kammarrätten och domänstyrelsen.

Kammarrätten anför bl. a.

Såsom en utväg kunde tänkas alt beslutanderätten i fråga om tjänsteman
tillkommande förmåner enligt SFL tillägges vederbörande statsmyndighet,
vilken därigenom skulle få besluta rörande hela ersättningen vid sjukdomsfall
och fullgöra utbetalning av ersättningen i dess helhet. Staten, som i enlighet
härmed skulle förskottera vad som utginge på grund av tjänstemännens
försäkringsförmåner, skulle därefter äga att av vederbörande sjukkassor
återfå sina utlägg härför. Sjukkassornas likvider kunde ske centralt i
särskilt härför fastställd ordning, med vissa tidsintervaller eller för kalenderår.
Kammarrätten förutsätter, att allenast de statliga revisionsorganen
skulle äga att granska och framställa anmärkning beträffande statsmyndighets
beslut och utbetalning. Härigenom skulle bibehållas den ordning som
för närvarande är gällande i detta hänseende. Några svårigheter för redogörarna
att tillämpa SFL:s ersättningsregler torde ej komma att uppstå.
I 14 § sista stycket SFL förutsättes viss prövning av sjukkassa före utbetalning
av ersättning för utgifter för läkarvård med mera. Dylik provning blir
obehövlig för tjänstemännens del, eftersom sjukvården till dem avses skola
ombesörjas eller förmedlas av verksläkare; av samma skäl torde icke erfordras
att tjänsteman, på sätt i 16 § andra stycket stadgas, skriftligen betygar
att resa till eller från läkare föranletts huvudsakligen av behovet av
läkarvård.

I fråga om ersättning för sjukvård vid yrkesskada är i betänkandet förutsatt,
att såväl under som efter samordningstiden förmåner enligt Saar skall
kunna utgå i den mån de är större än motsvarande ersättning enligt SFL
respektive lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring med mera. Om en sådan
med avseende å sjukkassedelen av ersättningen radikal omläggning som
ovan antytts skulle befinnas möjlig att genomföra i fråga om ersättning för
sjukvård i allmänhet, borde det anförda äga motsvarande tillämpning beträffande
ersättningar för vård av yrkesskadade. Detta skulle innebära, att
de beslutande organens antal här reducerades till två och att ersättningsbeloppen
enligt SFL och Saar skulle fastställas av den statsmyndighet, som
tjänstemannen tillhörde, med beaktande tillika av de föreskrifter som meddelas
i eller utom Saar rörande likställighet med yrkesskador av vissa i
tjänsten ådragna sjukdomar. I detta sammanhang bör bemärkas, att förslaget
om en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring i vad det avser
försäkringens administration icke innehåller något slutligt förslag härom
utan förordar bibehållande tills vidare av de nuvarande organisationsformerna.

Om förslaget i betänkandet utbyggdes på sätt nu anförts, komme nu gällande
ordning vid bestämmande av ersättning för sjukvård, frånsett vård vid
yrkesskada, att bibehållas med den ändringen att ersättning utginge jämväl
och i första hand enligt SFL och att det tillämpliga författningsmaterialet
således utökades med hithörande bestämmelser i SFL. Tjänstemännens försäkringsförmåner
enligt SFL komme att tillhandahållas dem i den för Iöneärenden
stadgade ordningen. Och besvär över myndigheternas beslut rörande
samma förmåner komme att behandlas i den ordning som gäller för avlöningsmål
i allmänhet.

Domänstyrelsens yttrande innefattar bl. a. följande.

Ehuru den allmänna sjukvårdsförsäkringen är obligatorisk för alla och sålunda
icke medger undantag för de statsanställda, anser styrelsen, att detta

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

icke i och för sig borde utesluta, att statstjänstemannens sjukvårdsförmåner
— i motsats till vad utredningen föreslagit — i sin helhet utbetalas av vederbörande
myndighet. Om därjämte myndigheten icke ålades att från sjukkassan
återkräva dess andel i kostnaden — givetvis med motsvarande jämkning
av eventuellt utgående arbetsgivarbidrag — och förekommande kostnader
för sjukhusvård och läkemedel betalades direkt av sjukkassa resp.
tillsynsmyndighet samt provisorisk prövningsrätt vid fall av yrkesskada
medgåves vederbörande myndighet, torde härigenom väsentliga administrativa
fördelar kunna ernås utan att därvid samtidigt krävdes någon mera
genomgripande omarbetning av nu gällande ersättningsgrunder.

Vare sig det av utredningen eller av nyss nämnda myndigheter förordade
utbetalningssättet väljes kan man enligt vad telestyrelsen uttalar icke räkna
med att tjänstemannen alltid kommer att kunna prestera tillfredsställande
avskrift av räkning på utbetalt specialistarvode m. in. Avskrift bör därför
i stället lämpligen göras av sjukkassan eller verksmyndigheten.

Även riksförsäkringsanstälten anser, att tjänstemannen inte bör betungas
med att göra räkningsavskrift. Detta bör i stället vid bifall till utredningens
förslag om utbetalningsförfarande skötas av sjukkassan. I fråga om samarbetet
mellan riksförsäkringsanstalten, sjukkassan och verksmyndigheten
vid yrkesskada bör, framhålles det, motsvarande gälla. Sjukkassan föreslås
i dessa fall skola upprätta två avskrifter att tillställas riksförsäkringsanstalten
och verksmyndigheten.

Vad utredningen anfört rörande utbetalning av ersättning för kostnad för
sjukhusvård biträdes av riksförsäkringsanstalten.

Beträffande utbetalningsärenden för lärarpersonal anför länsstyrelsen i
Stockholms län, att skoldistrikten och kommunerna bör åläggas att förskottvis
förskjuta ersättningarna. Hos länsstyrelsen skulle ersättning rekvireras
endast en gång årligen för vad som icke ersättes genom sjukkassa.

Försvarets civilförvaltning och telestyrelsen anser det nödvändigt att centrala
anvisningar lämnas myndigheter, sjukkassor och tjänstemän beträffande
tillvägagångssättet för utbekommande av ersättning för sjukvård efter
sjukförsäkringsreformens genomförande.

V. I ärendet förda förhandlingar

Förhandlingar i ämnet med statstjänstemännens huvudorganisationer —
Statstjänarkartelten, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation — påbörjades
den 29 april 1954 och ledde till att den 14 juli 1954 från civildepartementets
sida, under förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande,
framlades ett inom departementet utarbetat förslag, vilket efter vissa
redaktionella jämkningar är av följande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

107

Förslag

rörande sjuklöne- och sjukvårdsförmåner till statstjänstemän m. fl. efter
den allmänna sjukförsäkringens genomförande

I. Sjuklöner:

A. Vid tjänstledighet för sjukdom i andra fall än som avses under B
och C:

nuvarande bestämmelser bibehålies med tillägg av innebörd, att för dag,
då sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår eller skulle ha utgått, om behörig anmälan gjorts till sjukkassan, avdrag
skall göras för sjukpenningens reella värde (sjukpenningavdrag) i enlighet
med av Kungl. Maj :t fastställd tabell (tabell 1). Vid tillämpning av
tabellen skall i princip hänsyn tagas till sådana vid sidan av månadslön
utgående kontanta avlöningsförmåner, som helt eller delvis får behållas vid
sjukledighet. Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmågan,
nedsättning av denna med minst hälften, nedsättes sjukpenningavdraget
till hälften. (I fortsättningen kan endast hel eller halv sjukledighet
ifrågakomma.)

B. Vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, i annat
fall än som avses under C, om sjukdomen eller förlusten av arbetsförmågan
är föranledd av

1. kroppsskada, som ådragits under tjänsteutövning och som av vederbörande
centrala myndighet bedömes vara orsakad av ett uppenbart olycksfall,
eller

2. våld eller misshandel, för vilken tjänsteman blivit utsatt på grund avtjänsten: i

avdragsgrupp 2 och 3 oavkortad lön, dock skall för dag, då sjukpenning
eller hempenning utgår eller skulle ha utgått, om behörig sjukanmälan
gjorts till sjukkassan, sjukpenningavdrag göras.

Med tjänstledighet av angiven orsak jämställes tjänstledighet för annan i
28 § I 6 a) andra stycket Saar omförmäld sjukdom än sådan som avses
under 1) i stadgandet.

C. Vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, föranledd
av i tjänsten ådragen yrkesskada, som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring,
för tid efter samordningens utgång:

i avdragsgrupp 2 och 3 lön med avdrag för värdet av- skattefriheten å
sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring (yrkesskadeavdrag) i
enlighet med av Kungl. Maj :t fastställd tabell (tabell 2); kvarstår arbetsoförmågan
efter samordningstidens utgång, skall tjänsteman, som under
samordningstiden vidkänts A- eller B-avdrag, äga uppbära ett belopp motsvarande
summan av de gjorda A- eller B-avdragen.

Det förutsättes, att i fall, som avses under B 1, återbetalningsskyldighet i
princip bör föreligga, om riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet,

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

därest arbetsoförmågan kvarstår efter samordningstidens utgång, bedömer
skadan icke ha orsakats av i tjänsten ådragen yrkesskada.

II. Lön under tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd:

^ id tjänstledighet, som avses i 28 § I 7 Saar: nuvarande bestämmelser
bibehålies med tillägg av innebörd att fr. o. m. första t. o. m. nittionde dagen
av ledigheten avdrag skali göras för ntoderskapspenningens reella värde
(havandeskapsavdrag) i enlighet med av Kungl. Maj :t fastställd tabell
(tabell 3). Vid tillämpning av tabellen skall hänsyn i princip tagas till sådana
vid sidan av månadslönen utgående kontanta avlöningsförmåner, som
helt eller delvis får behållas vid tjänstledighet av nu ifrågavarande anledning.
Vidare skall iakttagas

1. att i fall, då tjänsteman under beviljad tjänstledighet för havandeskap
eller barnsbörd på grund av sjukdom blir berättigad att under viss tid uppbära
tilläggssjukpenning, den medgivna ledigheten skall för motsvarande
tid utbytas mot ledighet för sjukdom,

2. att i fall, då tjänsteman på grund av bestämmelserna i 7 § andra stycket
lagen om moderskapshjälp icke är berättigad uppbära tilläggspenning
för 90 dagar och hon under ledigheten fått vidkännas havandeskapsavdrag
under flera dagar än dem för vilka hon uppburit tilläggspenning återbäringskall
ske av det för mycket avdragna beloppet, sedan tjänstemannen medelst
av sjukkassa utfärdat intyg styrkt för vilka dagar tilläggspenning utgått,

3. att tjänsteman, som icke vill underkasta sig ändring i nuvarande
bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller
barnsbörd, skall göra skriftlig anmälan härom (sådan tjänsteman förutsättes
komma att genom beslut av Kungl. Maj:t undantagas från rätten till
moderskapspenning).

III. Lön vid annan ledighet:

Om lön helt eller delvis bibehålies vid ledighet av annan anledning än under
I och II avses, skall i avdragsgrupp 2 och 3 sjukpenningavdrag göras för
dag, då sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår, yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning eller hempenning
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger, och havandeskapsavdrag
för dag, då tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp utgår;
dock skall havandeskapsavdrag icke göras för mer än sammanlagt högst
90 dagar.

IV. Sjukvård:

I avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens avskaffande
och införande av enhetliga sjukvårdsförmåner enligt enklare regler
erhåller tjänsteman sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse
med sjukvårdsutredningens förslag, dock med följande avvikelser:

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

109

1. Nuvarande möjlighet att anlita annan läkare än verksläkare i vissa
fall (43 § 1 inom. andra stycket Saar) bibehålies men med skyldighet att i
dylika fall i första hand hänvända sig till annan av staten eller av kommun
anställd läkare.

2. Möjlighet till full ersättning för specialistvård på poliklinik vid allmänt
sjukhus bibehålies.

3. På Kungl. Maj:ts prövning skall bero i vad mån ersättning för sjukhusvård
tills vidare må utgå för tid efter utförsäkring.

4. Vissa beställningshavare, som åtnjuter sjukvårdsförmåner viss tid
efter anställningens upphörande, erhåller därvid icke större förmåner än
under anställningstiden.

5. Befattningshavare med »självrisk» bibehålies vid nuvarande system
men självriskbeloppet nedsättes till 25 kronor utöver vad sjukkassa kan
komma att erlägga.

6. Befattningshavare, underkastad polislönereglementet, erhåller motsvarande
sjukvårdsförmåner som befattningshavare, som avses under 5).

V. Kompensation för avgifter m. m.:

Kompensation utgår i avdragsgrupp 2 och 3 för avgifterna till sjukpenningförsäkringen,
för avgifterna till sjukvårdsförsäkringen och för förlust
av förmånen av fria läkemedel med belopp, som senare fastställes. Dylik
kompensation skall i princip avstås vid tjänstledighet med C-avdrag.

VI. Ändringsskyldighet:

Befattningshavare är skyldig att underkasta sig ändring i de under I—IV
ovan angivna bestämmelserna.

VII. Löneplanerna:

Gällande löneplaner i statens löneplansförordning omarbetas så, att
grundlönerna kommer att utgöras av de under år 1951 utgående lönerna.
Tillägg å dessa löner utgår tills vidare med belopp, som motsvarar de belopp,
som utgått som särskilda tillägg fr. o. m. år 1952. Kompensation enligt
V ovan »inbakas» icke i grundlönerna.

De i förslaget omnämnda tabellerna torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende såsom bilagn A—C.

Representanterna för tjänstemännens huvudorganisationer förklarade sig
tillstyrka förslaget under förutsättning att överenskommelse kunde träffas
rörande storleken av den under punkt V i förslaget angivna kompensationen.

Den 13 augusti 1954 godkände huvudorganisationerna förslaget definitivt,
varvid dock gjordes förbehåll för frågan om fria läkemedel. Ställning till
detta spörsmål skulle tagas i samband med de överläggningai-, som förutsatts
under punkt V i förslaget.

no

Knngl. Maj:ts proposition nr 217

Förhandlingar rörande frågan om fria läkemedel och om kompensation
för sjukförsäkringsavgifterna upptogs den 10 september 1954, varvid, under
förbehåll för Kungi. Maj:ts och riksdagens godkännande, framlades
följande inom civildepartementet utarbetade förslag.

Förslag

rörande återstående sjuklöne- och sjukvårdsfrågor
I. Fria läkemedel

Nuvarande bestämmelser om fria läkemedel bibehålies med de jämkningar
i fråga om utbetalningsföreskrifterna som påkallas av den beslutade allmänna
läkemedelsreformen (särskilt kvittensförfarande förutsättes).

II. Kompensation för avgifter

Kompensation utgår i avdragsgrupp 2 och 3 för avgifterna till sjukvårdsförsäkringen
med 30 kronor och för avgifterna till sjukpenningförsäkringen
å löneplan 1 med belopp, som anges i tabell 4, och å övriga löneplaner
med motsvarande belopp. Kompensationen skall i princip avstås vid tjänstledighet
med C-avdrag.

Den i förslaget omnämnda tabellen torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende såsom bilaga D.

Samma dag tillstyrkte representanterna för tjänstemannaorganisationerna
förslaget och den 18 september 1954 godkändes detsamma definitivt av
organisationerna. Därmed var den vid den första överenskommelsens träffande
från tjänstemannasidan uppställda förutsättningen uppfylld.

Departementschefen

Redan vid tillkomsten av det nu för statens tjänstemän i allmänhet gällande
avlöningsreglementet förutsattes, att i samband med genomförandet
av en allmän sjukförsäkring ändringar skulle behöva göras i reglementets
bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom in. m. och
om sjukvårdsförmåner. Sålunda anförde 1945 års lönekommitté i sitt den
29 juni 1946 avgivna betänkande med förslag till statliga löneplaner m. m.
(SOU 1946: 48), att vid kommitténs förhandlingar med vederbörande personalorganisationer
enighet rått om att avlöning vid sjukdom borde utgå
även efter det en allmän sjukförsäkring genomförts men att därvid förutsatts
att sjukavlöningen skulle minskas med det belopp, som på grund av
sjukförsäkringen kunde tillkomma tjänstemannen. Beträffande sjukvårdsförmånerna
uttalade kommittén, att de förhandlande parterna varit överens

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

in

om att de förmåner av ifrågavarande slag, till vilka tjänstemännen då var
berättigade, borde utgå tills vidare och att, sedan beslut fattats om en allmän
sjukförsäkring, en särskild utredning i ämnet borde verkställas. I enlighet
härmed infördes i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) en
bestämmelse av innehåll, att tjänsteman är pliktig att underkasta sig minskning
i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande bl. a.
sjukvård och, i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet
av allmän sjukförsäkring, jämväl rörande tjänstledighet för sjukdom
in. in. Samma föreskrift gäller i tillämpliga delar även för befattningshavare
med avlöning enligt andra av staten fastställda avlöningsreglementen.

Såsom inledningsvis nämnts träder lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring (SFL) enligt statsmakternas beslut i kraft den 1
januari 1955. I det reformkomplex, varav den allmänna sjukförsäkringen
utgör en del, ingår emellertid även en omläggning av yrkesskadeförsäkringen
och moderskapshjälpen samt införandet av en allmän läkemedelsrabattering.
Rörande den inverkan, som dessa reformer kan ha på de statsanställdas
sjuldöne- och sjukvårdsförmåner, har särskilda utredningar verkställts
och förhandlingar i ämnet har ägt rum med statstjänstemännens huvudorganisationer.
Dessa förhandlingar har lett till de uppgörelser, som i det
föregående nämnts. Enligt min mening bör dessa uppgörelser godtagas
och underställas riksdagens prövning. Innan jag närmare ingår på förhandlingsresultatet,
torde jag emellertid få något beröra utgångspunkterna
för utredningarna och förhandlingarna.

Av vad jag förut anfört framgår, att det vid 1945 års lönekommittés förhandlingar
med vederbörande personalorganisationer förutsattes, att tjänstemännens
sjuklöneförmåner icke skulle minskas i anledning av den allmänna
sjukförsäkringens genomförande. I prop. 1946: 312 med förslag till
lag om allmän sjukförsäkring m. in. uttalade vidare dåvarande chefen för
socialdepartementet, att sjukförsäkringsreformen naturligen icke borde tagas
till intäkt för en försämring av de förmåner, som utgick enligt gällande
avlöningsreglementen. Detta uttalande, som lämnades utan erinran av riksdagen,
har sedermera vid flera tillfällen bekräftats från statsmakternas sida.
Utgångspunkten för såväl de verkställda utredningarna som de förda
förhandlingarna har därför varit att söka åstadkomma ett system, som
medger att de nuvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas reella värde
i princip bibehålies oförändrat. Svårigheterna att uppnå ett sådant resultat
ligger givetvis främst i att en individuell »rättvisa» knappast kan skapas
utan att stora administrativa olägenheter uppstår, vare sig man väljer en
samordning mellan reglementenas förmåner och de enligt de beslutade reformerna
utgående förmånerna eller en total eller partiell avlösning mot
ekonomisk gottgörelse av de förra förmånerna. Båda dessa metoder har
övervägts vid beredningen av förevarande ärende liksom också frågan om
statstjänstemännens undantagande från den allmänna sjukförsäkringen.

Vad sistnämnda spörsmål beträffar torde jag få erinra om att SFL medger
att bl. a. statstjänstemannen undantages från sjukpenningförsäkringen..

112

Kungi. Maj.ts proposition nr 217

Något undantagande från sjukvårdsför säkringen kan däremot icke ske. Av
förarbetena till lagen framgår, att ett undantagande från sjukpenningförsäkringen
ansetts kunna äga rum endast såsom ett provisorium i avvaktan
på att de problem, som sjukförsäkringsreformen skapar med avseende å
redan tidigare utgående förmåner, skulle kunna lösas. 1953 års sjuklönesakkunniga
har i sitt betänkande avvisat tanken att statstjänstemännen
skulle undantagas från sjukpenningförsäkringen. De skäl, som föranlett
detta ställningstagande från de sakkunnigas sida och som jag i det föregående
redogjort för, har jag ansett mig böra godtaga. Sedan under förhandlingarnas
gång påvisats, att ett undantagande skulle kunna medföra att en
anställd går miste om sjukförsäkringens förmåner utan att därför vara
berättigad till sjuklöneförmåner enligt avlöningsreglementena, och sedan
det visat sig vilka möjligheter till samordning mellan reglementenas förmåner
och försäkringens förmåner som förefinnes, har tjänstemannaorganisationerna
frånfallit sitt ursprungliga yrkande att tjänstemännen skulle
undantagas från sjukpenningförsäkringen. Om statsmakterna bifaller vad
jag i det följande kommer att föreslå, behöver ej heller ett provisoriskt undantagande
tillgripas annat än möjligen i fråga om personal, som kvarstår
på äldre avlöningsbestämmelser.

Vid valet mellan de båda övriga i det föregående antydda till buds stående
metoderna för bibehållande av sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas
reella värde oförändrat — samordning eller avlösning — är det såsom också
framhållits i vissa yttranden över sjukvårdsutredningens betänkande utan
vidare klart, att en avlösning av förmånerna mot ekonomisk gottgörelse i administrativt
hänseende är att föredraga framför samordningsmetoden men
att en avlösning av förmånerna icke i samma grad som samordningsmetoden
tillgodoser de anställdas krav på oförändrade förmåner i det individuella
fallet. Jag har därför i likhet med sjuklönesakkunniga och sjukvårdsutredningen
samt tjänstemannaorganisationerna ansett, att avlösningsmetoden
kunnat upptagas till övervägande endast i fråga om begränsade delar av
förmånskomplexet. Samordningslinjen har alltså vid ärendets beredning
fått utgöra huvudprincipen.

Löneförmåner vid sjukdom

I fråga om sjuklöneförmånerna har målsättningen i överensstämmelse
med sjuklönesakkunnigas förslag vid förhandlingarna varit att utforma
samordningen så, att den utan att vålla onödiga administrativa olägenheter
medför en sjuklön så avvägd, att den tillsammans med den sjukpenning,
som utgår enligt SFL, genomsnittligt ger tjänstemännen ett skydd vid
sjukdom, som så nära som möjligt motsvarar värdet av de nuvarande sjuklöneförmånerna.
Särskilda komplikationer vållas härvid av den omständigheten
att sjukpenning och däremot svarande sjuklön är skattefria.

Skattefriheten för sjukpenningen och den vid 1953 års riksdag beslutade
väsentliga höjningen av sjukpenningbeloppen har såsom sjuklönesakkunniga
framhållit medfört, att de förutsättningar, på vilka 1945 års lönekom -

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

mitté byggde sitt ställningstagande, icke längre är för handen. De riktlinjer
för samordning mellan sjuklön och sjukpenningförsäkring, som angivits
av kommittén, har därför icke varit aktuella. I stället har sjuklönesakkunniga
med utgångspunkt från nyss angivna målsättning sökt att för statstjänstemännens
del skapa ett komplement till sjukpenningförsäkringen.
Härvid har de sakkunniga diskuterat två olika metoder. Den ena innebär,
att arbetstagaren skall från arbetsgivaren uppbära lön vid sjukdom och arbetsgivaren
skall i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren
tillkommande sjukpenning jämte barntillägg (arbetsgivarinträde).
Den andra metoden innefattar, att den anställde själv lyfter sin sjukpenning
hos sjukkassan och arbetsgivaren utbetalar endast det tillskott till
sjukpenningen, som kan befinnas erforderligt för att de olika förmånerna
tillsammans skall uppgå till den avsedda nivån. I likhet med de sakkunniga
anser jag, att arbetsgivarinträdeslinjen, främst av administrativa skäl, icke
kan komma i fråga utan det andra alternativet för samordningsfrågans lösning
synes få väljas.

Vad angår den närmare utformningen av sistnämnda alternativ har de
sakkunniga av administrativa skäl ansett sig ej böra förorda en direkt
motsvarighet till de avdragsfria sjukdagarna i nuvarande lönesystem. De
sakkunniga har föreslagit, att en anknytning till sjukpenningförsäkringens
konstruktion skulle göras på så sätt, att tjänstemännen i allmänhet skulle få
vidkännas ett mindre löneavdrag under tid, då reducerad sjukpenning utgår,
än eljest. Avdraget skulle enligt de sakkunnigas mening i ett och samma
inkomstläge endast differentieras med hänsyn till om reducerad sjukpenning
utgår eller icke men i övrigt göras med lika belopp för dag. Någon
differentiering av sjukavdraget skulle således icke ske för de dagar i början
av en sjukledighetsperiod (karenstiden), då sjukpenning icke utgår.
Som kompensation för de minskade förmåner, som skulle uppstå på grund
härav, skulle enligt förslaget bättre löneförmåner utgå vid längre sjukledigheter
och tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 i sjuklönehänseende jämställas
med tjänstemän i avdragsgrupp 3. De sakkunnigas förslag kan alltså
sägas innebära lägre sjuklöner under de första dagarna av en sjukdomsperiod
men därefter högre ersättning än för närvarande.

De sakkunnigas förslag avvisades emellertid av statstjänstemännens huvudorganisationer,
främst med hänsyn till att de längre sjukdomsperioderna
är jämförelsevis få, varför den förutsatta kompensationen enligt organisationernas
mening i flertalet fall skulle utebli.

På grundval av de principer, varpå de sakkunnigas förslag bygger, upprättades
därefter inom civildepartementet ett nytt förslag. Därvid eftersträvades
att i högre grad bibehålla nuvarande sjuklönebestämmelser oförändrade
men ändock åstadkomma en anpassning till de förmåner, som utgår
på grund av sjukpenningförsäkringen. Då tjänstemännen förutsatts skola
uppbära sjukpenning från sjukkassa, måste den eljest utgående sjuklönen,
för att icke högre sammanlagd ersättning skall utgå vid sjukdom än vid
tjänstgöring, minskas med ett belopp motsvarande värdet av sjukpenningen.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195b. i samt. Nr 217

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

I anledning härav har i departementsförslaget, som sedermera godkändes av
tjänstemännens huvudorganisationer, angivits, att nuvarande bestämmelser
om lön under tjänstledighet för »vanlig» sjukdom (28 § I 6 b Saar) bibehålies
med tillägg av innebörd att för dag, då sjukpenning utgår eller skulle
ha utgått, om behörig anmälan gjorts till sjukkassan, avdrag skall göras
för sjukpenningens reella värde (sjukpenningavdrag). Med sjukpenningens
reella värde förstås härvid summan av sjukpenningen och det beräknade
värdet av skattefriheten för densamma.

Departementsförslaget innebär således, att tjänstemän tillhörande avdragsgrupp
3, dvs. ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt extra
tjänstemän med minst 36 anställningsmånader, kommer att vid vanlig sjukdom
få åtnjuta avdragsfria sjukdagar, nämligen i lönegraderna 1—14 högst
25 dagar, i lönegraderna 15—26 högst 20 dagar och i högre lönegrader högst
10 dagar av ett och samma kalenderår. För överskjutande tid utgår liksom
nu lön med A-avdrag. För de dagar, då tjänstemannen får sjukpenning från
sjukkassan, göres emellertid ett sjukpenningavdrag, som varierar med inkomstens
storlek. Under de tre första dagarna av en sjukdomsperiod (insjukningsdagen
och därpå följande två dagar) utgår icke sjukpenning från
sjukkassan. Under motsvarande dagar göres ej heller sjukpenningavdrag
utan tjänstemannen erhåller därunder liksom för närvarande oavkortad lön,
såvida han icke redan tidigare under kalenderåret tagit i anspråk alla de
avdragsfria sjukdagarna, i vilket fall A-avdrag göres.

Tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2, dvs. aspiranter och extra tjänstemän
med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader, får vid tjänstledighet
för sjukdom liksom hittills lön med B-avdrag under högst 180 dagar
av ett och samma kalenderår. För dag, då sjukpenning utgår från sjukkassan,
göres emellertid sjukpenningavdrag. Aspiranter och extra tjänstemän
med mindre än 6 anställningsmånader kommer liksom för närvarande
icke att få sjuklön men erhåller sjukpenning från sjukkassan.

Sjukpenningens reella värde är givetvis olika, då hel sjukpenning (hempenning)
utgår och då endast reducerad sjukpenning (hempenning) åtnjutes.
Med hänsyn till skattefriheten för sjukpenningen påverkas emellertid
det reella värdet även av en mångfald andra faktorer, såsom uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten, den kommunala utdebiteringens
storlek, storleken av de allmänna avdrag och övriga avdrag vederbörande
äger åtnjuta vid inkomsttaxering, tjänstemannens civilstånd och barnantal,
lörekomsten av sambeskattning eller biinkomster samt sjukledighetens
längd och fördelning på olika kalenderår.

Att skapa ett sjuklönesystem, som är sä utformat, att sjuklönen tillsammans
med sjukpenningen i varje enskilt fall ger en ersättning vid sjukdom,
som efter skatteavdrag exakt motsvarar den behållna inkomsten vid nuvarande
system, är väl teoretiskt möjligt. Att tillämpa ett dylikt system är
dock otänkbart. Det har därför varit ofrånkomligt att vid beräknandet av
sjukpenningens reella värde tillgripa vissa schabloner i fråga om de faktorer,
som på\ erkar värdet av skattefriheten. Vid de skatteberäkningar, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

115

iigger till grund för det i departementsförslaget upptagna sjukpenningavdraget,
har följande allmänna antaganden gjorts.

Tjänstemannen tjänstgör och är bosatt å ort tillhörande ortsgrupp 4 med
en sammanlagd kommunal utdebitering av 12 kronor per skattekrona. Uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten är 110. Tjänstemannen
upptager i sin deklaration förutom avdrag för påförd kommunalskatt och
folkpensionsavgift enligt nu gällande grunder icke andra avdrag än för inkomstens
förvärvande med 100 kronor och för försäkringsavgifter med 850
kronor, om han är gift, och med 175 kronor, om han är ensamstående. Ogift
tjänsteman har icke hemmavarande barn. Sambeskattning äger icke rum.
Tjänstemannen har varit i tjänst hela det år, som föregått insjukningsåret,
och har under förstnämnda år endast uppburit den för honom gällande årslönen.
Sjukledigheten är sammanhängande qch faller helt inom ett och samma
kalenderår. Under sjukledigheten åtnjuter tjänstemannen icke annan ersättning
än sjuklön och sjukpenning och uppbär under återstående del av
året endast därpå belöpande del av den ifrågavarande årsinkomsten.

Såsom förut nämnts påverkas sjukpenningens reella värde även av civilstånd
och barnantal. För tjänstemän i samma inkomstläge kommer därför
det reella värdet vid en och samma sjukledighet att bli olika beroende på
civilstånd och barntillägg enligt SFL. Genom en differentiering av sjuklönen
med hänsyn till sagda förhållanden skulle lönen kunna framstå såsom avvägd
efter behovsprövning, något som icke överensstämmer med nutida
lönesättningsprinciper. Då en dylik differentiering icke bör ske, skulle man,
om risk för överkompensation under de valda förutsättningarna skulle helt
kunna undvikas, nödgas avväga sjukpenningavdraget med hänsyn tagen
till den kategori i det aktuella inkomstläget, för vilken sjukpenningens reella
värde är högst. För övriga kategorier skulle sjuklönen då bli lägre än som
är motiverat med hänsyn till det reella värde sjukpenningen har för dem.

På grund av angivna förhållanden blir avvägningen av sjukpenningavdraget
i sista hand en fråga om i vilken utsträckning en medveten överkompensation
skall kunna godtagas. Vid utarbetandet av de sjukpenningavdrag,
som anges i den vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom Bilaga
A fogade tabellen, har dels en avvägning skett mellan sjukpenningens
reella värde för den ensamstående och för den gifte utan barn och dels hänsyn
tagits till den uppskattade relationen mellan antalet ensamstående och
gifta inom olika inkomstlägen. Proportionen gifta—ensamstående på 100
tjänstemän har härvid antagits vara i inkomstlägen upp till 4 200 kronor
0—100, i inkomstläget 4 200—5 000 kronor 10—90, i inkomstläget 5 000—
5 800 kronor 20—80, i inkomstläget 5 800—6 800 kronor 80—70, i inkomstläget
0 800—8 400 kronor 60—40, i inkomstläget 8 400—10 200 kronor 70—
30, i inkomstläget 10 200—14 000 kronor 80—20 och i högre inkomstlägen
90—10. Dessa relationstal överensstämmer i stort sett med de motsvarande
tal, som ligger till grund för den överenskommelse, som på den enskilda
arbetsmarknaden träffats rörande sjuklöneförmåner till industriens tjänstemän.

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Vid de beräkningar, som ligger till grund för fastställandet av sjukpenningavdraget
för tid då hel sjukpenning utgår, har vidare förutsatts, att
tjänstemannen under ett kalenderår är sjuk fyra dagar i en följd och att
han härunder i princip är berättigad till oavkortad lön. För den fjärde dagen
har tjänstemannen antagits uppbära hel sjukpenning från sjukkassan,
varför avdrag för denna dag skall göras å den oavkortade lönen med ett
belopp motsvarande sjukpenningens reella värde. Detta värde bestämmes
av den marginalskatt, som gäller vid den fulla årslönen.

Till grund för beräkningen av det reella värdet av den reducerade sjukpenningen
har ansetts böra läggas det reella värdet av de sjukpenningar,
som inom vederbörande inkomstklass utgår under en sammanhängande sjukledighet
av 180 dagar av ett och samma kalenderår. Detta värde anger det
belopp, varmed den nuvarande sjuklönen måste minskas för att tjänstemannen
i princip icke skall efter sjukförsäkringens genomförande komma i åtnjutande
av förmåner, som sammanslagna ger en högre behållen inkomst
under sjukledigheten än den han nu uppbär vid en helt beskattad sjuklön.
Det framräknade totala avdragsbeloppet har därefter minskats med summan
av de under 4:e—93 :e dagen av sjukledigheten gjorda sjukpenningavdragen,
varpå det resterande avdragsbeloppet fördelats med lika belopp på de 87
dagar, för vilka reducerad sjukpenning i det antagna fallet förutsatts skola
utgå.

Såsom jag redan tidigare framhållit kan icke ens samordningsmetoden
helt tillgodose kraven på absolut oförändrade förmåner i det individuella
fallet. Ett sjukpenningavdrag avvägt på det sätt jag här angivit medför sålunda,
att en gift, som icke har barn under 16 år och som icke är föremål
för sambeskattning och som ej heller åtnjuter andra inkomster än de löneförmåner
i sin tjänst, vilka enligt förslaget skall beaktas vid tillämpningen
av sjukpenningavdragstabellen, undantagsvis kan erhålla en sjuklön, som
något understiger vad som erfordras för att de sammanlagda förmånerna
efter skatteavdrag skall helt uppgå till den behållna inkomsten vid nuvarande
sjuklönesystem. Å andra sidan uppstår en högre behållen inkomst för
ensamstående, sambeskattade och gifta med barn under 16 år. Överkompensationsriskerna
växer vid högre kommunal utdebitering än 12 kronor per
skattekrona och vid en höjning av den statliga inkomstskatten men minskar
vid en lägre kommunal utdebitering än 12 kronor och vid en sänkning av
uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten. Placeringen i ortsgrupp
är däremot av mindre betydelse i detta sammanhang.

Enligt det av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförslaget
skall vid tillämpningen av sjukpenningavdragstabellen i
princip hänsyn tagas till sådana vid sidan av månadslön utgående kontanta
avlöningsförmåner, som helt eller delvis får behållas vid sjukdom. Däremot
skall icke beaktas andra kontanta avlöningsförmåner, såsom t. ex. vikariatsersättning,
övertidsersättning och obekvämlighetstillägg. Ehuru förekomsten
av dylika förmåner påverkar vederbörandes inplacering i sjukpenningklass,
har hänsyn härtill av administrativa skäl ansetts icke kunna tagas.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

I fråga om löneförmåner vid tjänstledighet för »vanlig» sjukdom innehåller
departementsförslaget vidare en bestämmelse för det fall att sjukdom
utan att medföra förlust av arbetsförmågan förorsakar nedsättning av denna
med minst hälften. I sådant fall skall sjukpenningavdraget nedsättas till
hälften. Med hänsyn till den utformning SFL erhållit för motsvarande fall
har det ur administrativ synpunkt icke ansetts möjligt att reglera andra
fall av partiell sjukledighet än halv ledighet.

Löneförmåner vid yrkesskada

Vad härefter angår frågan om löneförmåner vid tjänstledighet på grund
av olycksfall i tjänsten (28 § I 6 a Saar) uppstår särskilda problem icke
blott på grund av beskattningsreglerna utan också på grund av den av statsmakterna
beslutade samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
(YL) skall den som är både sjukförsäkrad och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrad
vid yrkesskada erhålla ersättning från yrkesskadeförsäkringen
först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Samordningstiden
omfattar tiden t. o. m. den nittionde dagen efter olycksfallsdagen
eller, vid annan yrkesskada än olycksfallsskada, dagen då skadan
yppades; dock skall samordningstiden upphöra senast den dag, då rätt till
livränta från yrkesskadeförsäkringen föreligger. Under samordningstiden
äger den skadade, så framt han är försäkrad enligt SFL, rätt till sjukhjälp
från sjukkassa enligt sistnämnda lags regler på samma sätt som vid sjukdom
i allmänhet. Denna samordning har motiverats med att något konstaterande
av huruvida yrkesskada föreligger eller ej i det stora flertalet fall
härigenom skulle bli obehövligt.

Enligt de statliga avlöningsbestämmelserna utgår f. n. bättre sjuklöneförmåner
vid yrkesskador och därmed jämställda sjukdomar än vid andra
sjukdomar. Sålunda åtnjuter tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 oavkortad
lön under hela sjukdomstiden och tjänsteman tillhörande avdragsgrupp
2 oavkortad lön under högst 180 dagar av en och samma tjänstledighetsorsak
och därefter i princip lön med B-avdrag. Skulle detta vara förhållandet
även i fortsättningen under de första 90 dagarna, skulle det bli nödvändigt
att för de statsanställdas del alltid fastställa om en sjukdom är att
hänföra till yrkesskada eller ej. I så fall skulle de åsyftade fördelarna med
samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen komma att gå förlorade
beträffande en mycket betydande del av de försäkrade.

Av anförda skäl har det varit nödvändigt att söka åstadkomma en omläggning
av statstjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet på grund
av yrkesskada. Vid utarbetandet av förslag till sådan omläggning har förutsatts,
att staten i egenskap av arbetsgivare även efter den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningens
ikraftträdande skall stå viss självrisk. Med utgångspunkt
härifrån har i det av statstjänstemännens huvudorganisationer
godkända departementsförslaget förordats, att de nu enhetligt reglerade fal -

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

len uppdelas i olika kategorier dels med avseende å huruvida fråga är om
förmåner under samordningstiden eller icke och dels med avseende å omständigheterna
vid yrkesskadans uppkomst.

I vad gälier förmåner under samordningstiden skiljer departementsförslaget
på två grupper av fall. Till den första gruppen har hänförts sjukdom
eller förlust av arbetsförmågan föranledd antingen av kroppsskada, som
ådragits under tjänsteutövning och som av vederbörande centrala myndighet
bedömes vara orsakad av ett uppenbart olycksfall, eller av våld eller
misshandel, för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten.
Härmed har jämställts vissa i tjänsten ådragna sjukdomar, som för närvarande
i förmånshänseende likställes med olycksfall i tjänsten. I denna
grupp av fall föreslås oavkortad lön skola utgå under samordningstiden i
såväl avdragsgrupp 3 som avdragsgrupp 2; dock skall för dag, då sjukpenning
eller hempenning enligt SFL utgår eller skulle ha utgått, om sjukanmälan
gjorts i behörig ordning till sjukkassan, sjukpenningavdrag göras
enligt de regler, som gäller vid tjänstledighet på grund av vanlig sjukdom.
Den andra gruppen omfattar alla övriga fall av yrkesskada. I dessa fall skall
enligt förslaget samma förmåner utgå och samma avdrag göras som vid
vanlig sjukdom.

För tiden efter utgången av samordningstiden innebär departementsförslaget,
att vid sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, som är föranledd
av yrkesskada som avses i YL, i princip full lön skall utgå. Med hänsyn till
att sådan ersättning, som annorledes än i form av pension eller annan livränta
utbetalats av arbetsgivare vid yrkesskada i de fall, då arbetsgivaren
står självrisk enligt YL, icke skall räknas såsom skattepliktig inkomst i
vidare mån än ersättningen överstiger vad som skulle ha utgått vid försäkring
enligt denna lag, måste emellertid, för att tjänstemannen under tjänstledigheten
icke skall erhålla högre behållen inkomst än under tjänstgöring,
ett särskilt avdrag göras å lönen (yrkesskadeavdrag). Till konstruktionen av
detta avdrag återkommer jag i det följande. Har tjänstemannen i fall som
här avses under samordningstiden fått vidkännas A- eller B-avdrag på grund
av att fråga icke varit om ett uppenbart olycksfall under tjänsteutövning,
skall enligt förslaget, sedan det konstaterats att yrkesskada föreligger, en
retroaktiv reglering av dessa avdrag äga rum. Har å andra sidan myndighet
ansett kroppsskada vara orsakad av ett uppenbart olycksfall under tjänsteutövning,
men riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet, om arbetsoförmågan
kvarstår efter samordningstidens utgång, bedömer arbetsoförmågan
icke vara orsakad av yrkesskada, bör i princip föreligga skyldighet
att återbetala ett belopp motsvarande det A- eller B-avdrag som borde
ha gjorts under samordningstiden. År det fråga om sådan i tjänsten ådragen
sjukdom, som enligt vad tidigare nämnts skall jämställas med uppenbart
olycksfall under tjänsteutövning men som icke är att hänföra till yrkesskada
enligt YL, skall enligt förslaget samma förmåner utgå efter samordningstidens
utgång som under samordningstiden. Detsamma gäller be -

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

träffande tjänstledighet föranledd av våld eller misshandel, för vilken tjänstemannen
blivit utsatt på grund av tjänsten men som bedömes icke ha inträffat
under sådana förhållanden att yrkesskada enligt YL anses föreligga.

Sammanfattningsvis innebär departementsförslaget, jämfört med nuvarande
förhållanden, att läget blir något oförmånligare för tjänstemän i avdragsgrupp
3, nämligen så tillvida att lön med A-avdrag i stället för oavkortad
lön kommer att utgå under en del av samordningstiden vid sådan
kortare tjänstledighet på grund av yrkesskada, då arbetsoförmågan icke
kvarstår efter samordningstidens utgång och kroppsskadan antingen icke
ådragits under tjänsteutövning, dvs. främst färdolycksfall, eller av vederbörande
centrala myndighet icke bedömes vara orsakad av ett uppenbart
olycksfall, t. ex. vissa ryggskador. För tjänstemän i avdragsgrupp 2 medför
förslaget emellertid en förbättring därigenom, att de i förevarande hänseende
jämställes med tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 3 och således i
vissa fall erhåller oavkortad lön i stället för som nu lön med B-avdrag.

Att prövningen om kroppsskada är orsakad av ett uppenbart olycksfall
ansetts böra i vissa fall läggas i vederbörande centrala myndighets hand,
sammanhänger med att det i fortsättningen icke kommer att finnas något
centralt organ för fastställande redan under samordningstiden av huruvida
yrkesskada föreligger eller ej. Det hade givetvis varit önskvärt att enhetliga
regler i samband härmed kunnat införas om hur talan skall föras mot beslut,
som här avses. Meddelas icke särskilda bestämmelser, kommer i olika fall
olika myndigheter att ha att upptaga besvär över dessa beslut. Med hänsyn
till att detta spörsmål har betydelse även i andra sammanhang är jag emellertid
icke för närvarande beredd att föreslå särskilda regler i förevarande
ämne.

Det yrkesskadeavdrag, som enligt departementsförslaget efter samordningstidens
utgång skall göras vid tjänstledighet på grund av yrkesskada
som avses i YL, sammanhänger, såsom förut nämnts, med den skattefrihet,
som åtnjutes för viss ersättning vid yrkesskada. Då de enligt förslaget till
tjänstemän i avdragsgrupperna 2 och 3 utgående löneförmånerna vid tjänstledighet
på grund av yrkesskada så gott som undantagslöst är bättre än de
förmåner, som utgår enligt YL, blir tjänstemän tillhörande dessa avdragsgrupper
på grund av bestämmelserna i 25 § YL icke berättigade att uppbära
enligt YL utgående sjukpenning. Av den lön, som på grund av avlöningsbestämmelserna
tillkommer dem vid tjänstledighet för yrkesskada, är emellertid
i vad avser tiden efter samordningstidens utgång så stor del skattefri,
som motsvarar den sjukpenning som skulle ha utgått, om sjukpenningen
utbetalats från yrkesskadeförsäkringen direkt till tjänstemannen. För att
eliminera den överkompensation, som härigenom skulle uppkomma, har
yrkesskadeavdraget införts. Detta avdrag motsvarar i princip värdet av
ifrågavarande skattefrihet. Vid bestämmandet av längden av den sjukdomsperiod,
som skall läggas till grund för beräknandet av skattefrihetens

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

värde, har valts samma tid, som då det gällde att beräkna det reella värdet
av reducerad sjukpenning enligt SFL. Tillvägagångssättet och de schablonmässiga
antagandena har även i övrigt varit i huvudsak desamma som vid
beräknandet av sjukpenningavdraget. Med utgångspunkt från den oavkortade
lönen har sålunda framräknats det belopp, varmed denna måste minskas
för att värdet av skattefriheten skall elimineras. Till det sålunda erhållna
beloppet har lagts summan av de sjukpenningar, som tjänstemännen
under samordningstiden uppburit från sjukkassan. Det sammanlagda beloppet
utvisar det totala avdragsbelopp, som tjänstemannen skall vidkännas
under hela sjukledigheten för att han icke skall komma i åtnjutande av
bättre förmåner än om han i stället fullgjort sin tjänst. Av detta belopp har
under den tid, då sjukpenning utgått från sjukkassan, i form av sjukpenningavdrag
uttagits viss del. Resterande belopp har fördelats med lika belopp
på de utanför samordningstiden liggande dagarna av den antagna sjukdomsperioden.

I detta sammanhang torde jag få erinra om att tjänstemän tillhörande
avdragsgrupp 1 icke är berättigade till lön vid tjänstledighet på grund av
yrkesskada och därför äger att efter samordningstidens utgång utfå av riksförsäkringsanstalten
fastställd sjukpenning.

Löneförmåner vid havandeskap m. m.

Även avlöningsreglementenas bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet
för havandeskap eller barnsbörd påverkas av de reformer, som avses
skola genomföras vid nästa årsskifte. Enligt lagen den 21 maj 1954 (nr
266) om moderskapshjälp må Kungl. Maj:t från rätten till moderskapspenning
undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad
av Kungl. Maj :t, äger uppbära lön vid havandeskap eller barnsbörd.
Samma skäl som i fråga om sjukförsäkringen talar emellertid för att något
generellt undantagande av statstjänstemännen från rätten till moderskapspenning
icke göres. För att en överkompensation icke härigenom skall uppstå
är det därför även på detta område nödvändigt att samordna de olika
förmånerna. En sådan samordning kompliceras emellertid icke blott därav
att de förmåner, som utgår enligt moderskapshjälpslagen, är skattefria utan
också därav att tjänsteman icke är skyldig att underkasta sig ändringar i
nu gällande bestämmelser rörande löneförmåner vid tjänstledighet för
havandeskap eller barnsbörd.

Det förslag till lösning av denna samordningsfråga, som upptagits i det
av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförslaget,
överensstämmer i allt väsentligt med det av 1953 års sjuklönesakkunniga
avgivna förslaget. Det innebär sålunda, att nuvarande bestämmelser i
ämnet bibehålies med ett tillägg av innehåll att från och med första till
och med nittionde dagen av ledigheten avdrag skall göras för moderskapspenningens
reella värde (havandeskapsavdrag). Detta avdrag är konstrue -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

121

rat så, att det i princip motsvarar värdet av dels den del av den i nroderskapspenningen
ingående grundpenningen, 135 kronor, som utgör ersättning
för minskad arbetsförmåga, och dels den till moderskapspenningen hörande
tilläggspenningen. Däremot har vid avdragets beräknande hänsyn icke
tagits till den del av grundpenningen, 135 kronor eller vid flerbörd 270 kronor,
som schematiskt beräknats utgöra täckning för anskaffningskostnader
m. in. i sammanhang med barnsbörd och ej heller till eventuellt utgående
barntillägg. Värdet av skattefriheten för de enligt moderskapshjälpsiagen
utgående förmånerna har beaktats. Härvid har följande allmänna antaganden
gjorts.

Den kvinnliga tjänstemannen förutsätles vara gift och mannens inkomst
har oberoende av den kvinnliga tjänstemannens lönegradsplacering antagits
uppgå till 10 000 kronor. Försäkringsavdragen har upptagits till 200 kronor
för vardera maken. Förvärvsavdragen har antagits utgöra för mannen
100 kronor och för kvinnan 300 kronor jämte 10 procent av inkomsten. Beträffande
övriga avdrag samt ortsgrupp och kommunal utdebitering m. in.
har gjorts samma antaganden som vid beräkningen av sjukpenningavdraget.
I övrigt förutsättes, att kvinnan tillhör avdragsgrupp 3 och uppbär
tilläggspenning i 90 dagar.

Såsom utgångspunkt för beräkningarna har i enlighet med det förut anförda
gällt, att en kvinnlig tjänsteman vid tjänstledighet under 120 dagar
för havandeskap eller barnsbörd efter samordningens genomförande skall
äga bibehålla så stor del av den nu vid havandeskapsledighet utgående
lönen, att makarnas gemensamma behållna inkomst tillsammans med det
belopp kvinnan äger uppbära i form av moderskapspenning skall med 135
kronor överstiga makarnas sammanlagda behållna inkomst vid tillämpning
av nuvarande bestämmelser. För att denna lönenivå skall uppnås bör
den nu utgående lönen minskas med dels det belopp, som kvinnan utöver
de 135 kronorna äger uppbära i moderskapspenning, och dels ett belopp,
motsvarande värdet av skattefriheten därav. För tjänstemän med årsinkomster
överstigande 12 000 kronor har havandeskapsavdraget ansetts böra
maximeras till att motsvara sjukpenningavdraget för dag då hel sjukpenning
utgår.

Såsom förut nämnts är tjänstemännen icke skyldiga underkasta sig ändringar
i gällande bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap
eller barnsbörd. För att undvika den dubbla lönekompensation,
som skulle uppkomma, om tjänsteman vid dylik ledighet skulle bli berättigad
uppbära såväl lön med A- resp. B-avdrag som hel moderskapspenning,
har i departementsförslaget i överensstämmelse med sjuklönesakkunnigas
förslag förutsatts att sådan tjänsteman, som icke vill underkasta sig ändring
i de nuvarande bestämmelserna, skall personligen undantagas från
rätten till moderskapspenning. Med hänsyn till de fördelar, som en övergång
till de föreslagna nya bestämmelserna innebär för tjänstemännen, torde
endast undantagsvis ifrågakomma, att någon önskar kvarstå på de gamla
bestämmelserna.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Löneförmåner vid annan ledighet

Genom de bestämmelser, som jag i det föregående redogjort för, har
sörjts för att tjänsteman vid tjänstledighet för sjukdom, yrkesskada eller
havandeskap i princip icke kommer att åtnjuta dubbla förmåner. Givet är
emellertid, att de kontanta förmåner, som utgår på grund av sjukförsäkringen,
yrkesskadeförsäkringen och lagstiftningen om moderskapshjälp,
kan tillkomma även tjänsteman, som icke åtnjuter tjänstledighet av någon
av angivna orsaker. Så kan vara förhållandet under semester eller
ferier och vid tjänstledighet av annan orsak än nyss nämnts. I åtskilliga
fall av tjänstledighet av sist angivet slag kan vissa löneförmåner få bibehållas.
Det kan icke anses rimligt att tjänsteman under dylik tjänstledighet
skulle kunna uppbära de skattefria förmåner, som följer av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
samt moderskapshjälpslagen, utan att behöva vidkännas
sådana speciella löneavdrag, som avsetts skola göras vid tjänstledighet
för sjukdom, yrkesskada eller havandeskap. Ej heller bör vid semester
eller ferier full lön och försäkringsförmånerna utgå samtidigt. På grund
härav har i departementsförslaget förordats, att tjänsteman, som tillhör
avdragsgrupp 2 eller 3, skall under semester eller ferier eller sådan
tjänstledighet av annan orsak än sjukdom, yrkesskada eller havandeskap,
varunder lönen helt eller delvis bibehålies, vidkännas sjukpenningavdrag,
då sjukpenning utgår från sjukkassa, yrkesskadeavdrag, då rätt till sjukpenning
enligt YL föreligger, och havandeskapsavdrag, då tilläggspenning
utgår enligt lagen om moderskapshjälp. Beträffande sistnämnda avdrag har
dock den begränsningen gjorts, att sådant avdrag enligt denna föreskrift och
de bestämmelser, som jag tidigare redogjort för, icke skall göras för mer
än sammanlagt 90 dagar.

Sjukvårdsförmåner

Vad sjukvårdsförmånerna beträffar har vid ärendets beredning inom civildepartementet
övervägts, om icke de nuvarande förmånerna skulle kunna
avlösas mot ekonomisk gottgörelse. Väsentliga administrativa fördelar skulle
ha vunnits härigenom. Avsevärda svårigheter möter emellertid att generellt
fastställa vad som skall anses utgöra skälig kompensation för en förmån
av ifrågavarande slag, särskilt som behovet av denna förmån — vilket
klart framgar av den av sjukvårdsutredningen företagna undersökningen
rörande statens sjukvårdskostnader —• uppvisar mycket starka variationer
olika grupper emellan. Tanken på en avlösning av alla sjukvårdsförmåner
kunde därför icke fullföljas. Också statstjänstemännens huvudorganisationer
ställde sig vid förhandlingarna slutligen avvisande mot denna tanke.

Även på förevarande område har därför samordningslinjen kommit i
förgrunden. Det av sjukvårdsutredningen framlagda förslaget bygger också
i huvudsak på en samordning mellan nuvarande sjukvårdsförmåner och

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

123

sjukvårdsförsäkringens förmåner. En av huvudgrunderna i utredningens
förslag är att verksläkarinstitutionen skall bibehållas och ha ungefär samma
funktioner som nu. Under förhandlingarna uppkom emellertid fråga om
verksläkarinstitutionens avskaffande. Sålunda yrkade Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation,
att en utredning omedelbart skulle verkställas rörande förutsättningarna för
verksläkarinstitutionens avskaffande. Organisationerna förbehöll sig därvid
rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning. Från
Sveriges akademikers centralorganisations sida yrkades å andra sidan, att
verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från och med sjukförsäkringsreformens
genomförande. På grund av dessa yrkanden diskuterades vid
förhandlingarna förutom sjukvårdsutredningens förslag till samordning
också två andra uppslag. Det ena innebar, att alla tjänstemän skulle i sjukvårdshänseende
stå viss självrisk i likhet med vad som för närvarande gäller
i fråga om bl. a. vissa kommunala lärare. Självriskbeloppet skulle därvid
utgöra exempelvis 25 kronor för år. Samtliga tjänstemän skulle utöver lönen
ei’hålla ett belopp av denna storleksordning men själva ha att svara för
alla sjukvårdskostnader, som utöver ersättningen från sjukkassan uppgick
till detta belopp för år. Överskjutande kostnader skulle ersättas enligt i
huvudsak nuvarande bestämmelser under förutsättning att, liksom nu gäller
för de kommunala lärarna, tjänsteläkare anlitats. Likaså diskuterades en
linje, som i sak innebar, att tjänstemannen skulle utöver den ersättning,
han uppbär från sjukkassan, erhålla en sådan ersättning av statsmedel, att
det sammanlagda beloppet skulle uppgå till högst 100 procent av det i sjukkassetaxan
för motsvarande fall upptagna beloppet. Ett visst intresse för
dessa uppslag lorefanns otvivelaktigt hos tjänstemannaorganisationerna.
Även om jag icke är främmande för tanken att verksläkarinstitutionen avskaffas,
har jag ansett mig icke för närvarande kunna taga ställning till
dessa uppslag med hänsyn till att det utan närmare utredning icke är möjligt
att överblicka konsekvenserna därav, särskilt i organisatoriskt hänseende.
I detta läge förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation,
till vilken läkarna är anslutna, vilja medverka till att verksläkarinstitutionen
bibehålies under år 1955. Organisationen förutsatte därvid, att den ifrågasatta
utredningen rörande verksläkarinstitutionens avskaffande kunde
slutföras i så god tid att möjlighet skulle finnas att upptaga förevarande
spörsmål till bedömning under år 1955.

På grundval av vad sålunda förekommit har i det den 14 juli 1954 framlagda
departementsförslaget förordats, att i avvaktan på en närmare utredning
rörande verksläkarinstitutionens avskaffande tjänsteman skall erhålla
sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med sjukvårdsutredningens
förslag till samordning. Detta innebär, att tills vidare nuvarande
förmåner i allt väsentligt bibehålies med de modifikationer, som följer av
att tjänstemännen från sjukkassa erhåller ersättning enligt SFI- för vissa

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

sjukvårdskostnader. Rörande innebörden härav torde jag få hänvisa till den
föregående redogörelsen för utredningens betänkande. Vissa avvikelser från
utredningens förslag har dock, delvis på grund av vad som förekommit vid
remissbehandlingen, ansetts böra göras. Dessa avvikelser är följande.

Den nuvarande möjligheten att i vissa fall anlita annan läkare än verksläkare
(43 § 1 mom. andra stycket Saar) bibehålies. I dylika fall skall
tjänstemannen dock, om han vill erhålla annan ersättning än den som kan
utgå från sjukkassan, vara skyldig att i första hand hänvända sig till annan
av staten eller av kommun anställd läkare.

Likaså bibehålies den nuvarande möjligheten att erhålla full ersättning
för specialistvård för det fall att denna vård meddelas på poliklinik vid allmänt
sjukhus.

I avvaktan på en närmare anslutning av sjukpensioneringsbestämmelserna
till sjukförsäkringsreformen har möjligheten till ersättning för sjukhusvård
för tid efter det att ersättning för sådan vård ej längre utgår enligt SFL
ansetts icke böra uteslutas. För de jämförelsevis fåtaliga fall, varom här kan
bli fråga, har en författningsmässig reglering icke ansetts behövlig utan i
departementsförslaget har upptagits, att på Kungl. Maj :ts prövning skall
bero i vad mån ersättning för sjukhusvård tills vidare må utgå för tid efter
utlörsäkring. Jag förutsätter, att i allmänhet samma förmåner som för närvarande
skall utgå i dylika fall.

Enligt de i sjukvårdskapitlet i Saar meddelade bestämmelserna för försvaret
åtnjuter vissa beställningshavare sjukvårdsförmåner även för tid eftei
anställningens upphörande. Dessa förmåner är i vissa fall större än de under
vederbörandes anställningstid utgående förmånerna. Det har ansetts
att detta nu bör rättas till.

Sjukvårdsutredningens förslag innebar, att de anställningshavare, som för
närvarande står självrisk av 100 kronor för år i fråga om sjukvårdsförmåner,
nu skulle inordnas under de för statstjänstemän i allmänhet gällande
bestämmelserna och således i fortsättningen ha att hänvända sig till verksläkare.
Vid remissbehandlingen har invändningar gjorts mot detta förslag
med hänsyn till de administrativa olägenheter, som ansetts förknippade därmed.
Från länsstyrelsehåll har också betonats, att en dylik ändring av ifrågavarande
personalgruppers sjukvårdsförmåner skulle nödvändiggöra en
personalförstärkning hos länsstyrelserna. Med hänsyn till vad sålunda förekommit
och i det ovissa läge, vari verksläkarfrågan befinner sig, har dessa
personalgruppers självrisksystem ansetts böra bibehållas tills vidare. Självriskbeloppet
har dock befunnits böra nedsättas till 25 kronor per år utöver
vad som sjukkassan kan komma att erlägga till vederbörande. Det har
i departementsförslaget förutsatts, att vad sålunda förordats skall gälla endast
i avvaktan på införandet av enhetliga sjukvårdsförmåner enligt enklare
regler än de för närvarande gällande.

Såsom av den föregående redogörelsen för gällande bestämmelser framgår,
innehåller polislönereglementet icke några föreskrifter om sjukvårdsförmåner.
I stället stadgas i övergångsbestämmelserna till reglementet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

125

de i Saar meddelade reglerna om sjukvård skall tills vidare äga tillämpning
i fråga om statligt anställd polisman och att i fråga om kommunalt anställd
polisman, som omedelbart före den 1 juli 1954 var berättigad till sjukvårdsförmån,
de kommunala bestämmelserna skall äga fortsatt tillämpning tills
vidare. Avsikten var vid övergångsbestämmelsernas utfärdande att slutlig
ställning till detta spörsmål skulle tagas vid lösandet av statstjänstemännens
sjukvårdsfråga. Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de kommunalt
anställda lärarna in. fl. har emellertid detta ställningstagande måst uppskjutas
i avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionen
och införandet av enhetliga sjukvårdsbestämmelser. Ett bibehållande av de
nuvarande övergångsbestämmelserna bär å andra sidan ansetts icke böra
ifrågakomma, enär så gott som hela den kommunalt anställda polispersonalen
i så fall skulle från nästa årsskifte icke erhålla andra sjukvårdsförmåner
än de enligt SFL utgående. I departementsförslaget har därför förordats,
att befattningshavare underkastad polislönereglementet tills vidare skall erhålla
motsvarande sjukvårdsförmåner som de personalgrupper, vilka för
närvarande har att stå viss självrisk i detta hänseende. Särskilda övergångsbestämmelser
kan härvid bli erforderliga.

Sjukvårdsutredningens förslag innebar, att förmånen av fria läkemedel
skulle upphöra i och med ikraftträdandet av den beslutade läkemedelsreformen.
Detta spörsmål har emellertid upptagits till ytterligare överväganden
inom civildepartementet, och olika utvägar för lösandet av frågan
om samordning mellan avlöningsreglementets bestämmelser om fria läkemedel
och den allmänna läkemedelsreformen har därvid undersökts. Den väsentligaste
svårigheten vid en dylik samordning ligger däri, att apoteken,
om de skall från sjukkassorna kunna erhålla gottgörelse för att läkemedel
utlämnats kostnadsfritt eller till nedsatt pris, måste behålla recepten. I
avvaktan på slutförandet av en inom riksförsäkringsanstalten pågående undersökning
om förfarandet, då en ordination är avsedd att expedieras mer
än en gång, synes dock i stort sett följande tillvägagångssätt kunna godtagas.
Tjänsteman, som önskar åtnjuta förmånen av fria läkemedel, har att å
en särskild kvittoblankett anteckna namnet å den läkare, som utfärdat receptet,
och dagen därför samt att förskaffa sig verksläkarens attest å blanketten;
därpå skall han, samtidigt med att receptet avlämnas å apoteket och
kostnaden för medicinen erlägges, förete kvittoblanketten och därpå få
påteckning av apoteket om kostnaden, varefter han mot avlämnande av
det sålunda ifyllda kvittot hos vederbörande myndighet utfår vad han erlagt.
Har receptet utfärdats av verksläkaren, torde förfarandet icke vålla
större olägenheter. I annat fall är förfarandet däremot ur administrativ
synpunkt mindre tillfredsställande. Vid förhandlingarna framlades ett på
angivna tillvägagångsätt grundat förslag, vilket godkändes av tjänstemannaorganisationerna.

Den sålunda träffade uppgörelsen innebär, att statstjänstemännen bibehåller
i princip oförändrade sjukvårdsförmåner. I vissa hänseenden in -

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

träder dock något försämrade förmåner. Detta är i huvudsak fallet i fråga
om specialistvård vid yrkesskada, i vad avser samordningstiden, och i fråga
om tandläkarvård. I sistnämnda hänseende innebär departementsförslaget
i likhet med utredningens förslag, att förmånen mera avpassas efter vad
som varit avsett vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst och att man
nu frångår den praxis, som utbildat sig oberoende av vad som uttalats i
förarbetena till bestämmelserna. Med hänsyn till konsekvenserna av denna
praxis hade ett närmande till vad som från början avsetts varit nödvändigt,
vare sig sjukförsäkringsreformen nu genomförts eller icke. Förslaget innebär
å andra sidan, att avlöningsbestämmelserna och sjukförsäkringen tillsammans
i vissa hänseenden åstadkommer ett för tjänstemännen gynnsammare
resultat än för närvarande. Detta är förhållandet dels i fråga om vård
å sjukhus och dels i fråga om sjukvård till de betydande grupper anställningshavare,
som i sjukvårdshänseende nu har att stå viss självrisk.

Ändringsskyldighet

Såsom i det föregående angivits är tjänstemännen för närvarande skyldiga
att underkasta sig ändringar i gällande bestämmelser rörande sjukvård och,
i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän
sjukförsäkring, även rörande tjänstledighet för sjukdom m. in. Av vad jag
tidigare anfört framgår, att det förslag till reglering av sjukvårdsförmånerna,
som upptagits i departementsförslaget, icke är definitivt utan kan
behöva ändras därest verksläkarinstitutionen skulle komma att avskaffas.
Skyldighet att underkasta sig ändringar i sjukvårdsbestämmelserna bör
därför även i fortsättningen åligga tjänstemännen. Detsamma bör gälla de
förmåner, som enligt förslaget skall utgå vid sjukdom in. in. Beräknandet
av de olika avdragen bygger ju på antaganden, som snabbt kan komma att
ändras. I enlighet härmed har departementsförslaget utformats.

Kompensation för sjukförsäkringsavgifterna

Den av mig inledningsvis berörda målsättningen för de verkställda utredningarna
och förhandlingarna, nämligen att söka åstadkomma ett system,
som medger att de nuvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas reella
värde skall i princip bibehållas oförändrat, skulle icke uppnås, om tjänstemännen
enligt tidigare angivna bestämmelser skulle bibehållas vid sina förmåner
men få vidkännas kostnader för avgifterna till sjukförsäkringen. Den
föreslagna samordningen bygger också på att tjänstemännen skall erhålla
kompensation för dessa avgifter. En sådan kompensation har upptagits i
det den 10 september framlagda och sedermera av tjänstemännens huvudorganisationer
godkända departementsförslaget.

Kompensationen föreslås skola utgöra för avgifterna till sjukvårdsförsäkringen
30 kronor för år i samtliga löneklasser och ortsgrupper och för
avgifterna till sjukpenningförsäkringen till tjänstemän å löneplan 1 de be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

127

lopp, som anges i den vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga
D fogade tabellen, och till tjänstemän å andra löneplaner däremot svarande
belopp. De ifrågavarande beloppen överensstämmer med de avgiftsbelopp,
som riksförsäkringsanstalten fastställt för beräkning av preliminär skatt
för år 1955. Det har förutsatts, att beloppen skall kunna upptagas till omprövning
dels om det framdeles skulle visa sig att de verkliga sjukförsäkringsavgifterna
avsevärt skiljer sig från vad som nu- beräknats och dels om
det av 1950 års skattelagssakkunniga i deras betänkande den 24 juli 1954
(SOU 1954: 18) framlagda förslaget om höjda avdrag för försäkringspremier
icke skulle genomföras vid 1955 års riksdag.

Enligt förslaget skall ifrågavarande kompensation utgå endast till tjänstemän
tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3. Tjänstemän i avdragsgrupp 1 är
ju icke för närvarande berättigade till lön under tjänstledighet för sjukdom
och endast i begränsad omfattning berättigade till fri sjukvård. Kompensationen
skall i princip avstås vid tjänstledighet med C-avdrag. Den närmare
utformningen av denna bestämmelse bör bli beroende av hur betalningen
av kompensationen skall äga rum. Då kompensationsbeloppen icke avses
skola inarbetas i månadslönerna, kan det tänkas bli ur administrativ synpunkt
enklare att utbetalningen sker kvartals- eller halvårsvis.

Löneplanerna

Departementsförslaget av den 14 juli 1954 innehåller slutligen en bestämmelse
om omarbetning av gällande löneplaner. Detta förslag saknar direkt
samband med omläggningen av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna men
har av olika skäl ansetts böra upptagas i förevarande sammanhang.

De nu gällande löneplanerna, som återfinnes i den vid 1947 års riksdag
antagna statens löneplansförordning, innehåller särskilda grundlönetabeller.
I 4 § förordningen stadgas därjämte, att de i tabellerna intagna grundlönebeloppen
skall höjas eller sänkas i visst förhållande till pristal, fastställda
på grundval av beräkningar över de allmänna levnadskostnaderna. Nämnda
paragraf, enligt vilken lönerna icke skulle kunna höjas med mer än 18 procent,
har aldrig trätt i kraft. I stället har för tiden intill utgången av år 1951
gällt särskilda av Kungl. Maj :t och riksdagen för ett år i sänder fastställda
procenttal för höjning av grundlönerna. Därefter har å 1951 års löner utgått
särskilda till beloppet bestämda tillägg i de olika löneklasserna och
ortsgrupperna. Dessa tillägg medför, att de utgående lönerna från och med
år 1952 överstiger grundlönerna med över 50 procent. I anledning av denna
betydande skillnad mellan grundlöner och utgående löner har vid de förhandlingar,
som under de senaste åren förekommit före fastställandet av
lönebeloppen, av statstjänstemännens huvudorganisationer yrkats, att åtminstone
en del av lönetilläggen skulle inarbetas i grundlönerna. Det yrkande
i detta hänseende, som framfördes vid de den 18 december 1953 avslutade
överläggningarna om 1954 års löner, ansåg jag mig icke kunna biträda
med hänsyn till att redan då kunde förutses, att vid de kommande för -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

handlingarna om sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna fråga kunde uppstå
om kompensation för avgifterna till sjukförsäkringen eller för förlust av
vissa förmåner eller för bådadera, vilket eventuellt skulle föranleda omarbetning
av de till ledning för myndigheterna utfärdade hjälptabellerna.

Kompensationsfrågan har, såsom av den tidigare redogörelsen framgår,
upptagits i departementsförslaget. Jag har därför ansett mig icke vidare
böra motsätta mig att en viss del av lönetilläggen inarbetas i grundlönerna.
Enligt min mening bör emellertid för närvarande icke större del inarbetas
i grundlönerna än att dessa uppnår 1951 års lönenivå. Detta innebär, att
grundlönetabellerna kommer att i princip överensstämma med de hjälptabeller,
som tillämpades under senare halvåret 1951. Departementsförslaget
bar utformats i enlighet härmed.

Om endast så stor del av lönetilläggen inarbetas i grundlönerna, som här
förordats, synes tillräcklig anledning icke finnas att bestämmelser bibehålies
om möjlighet att sänka grundlönerna. I de nya bestämmelserna om
de statliga grundlönerna torde ej heller behöva intagas regler om höjning
av grundlönerna, utan i likhet med vad under de senare åren varit fallet
bör för varje särskilt år genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, efter
det statstjänstemannens huvudorganisationer beretts tillfälle till överläggningar
i ämnet, fastställas med vilket belopp de aktuella lönerna bör utgå.
Grundlönetabellerna får härigenom betydelse huvudsakligen endast såsom
en garanti beträffande den lägsta lönenivå, som kan ifrågakomma för statstjänstemännen.

Å de nya grundlönerna bör såsom i departementsförslaget förordats tills
vidare utgå tillägg med belopp, som motsvarar de belopp, som från och med
år 1952 utgått såsom särskilda tillägg å 1951 års löner. Detta innebär samma
utgående löner som nu. Ställning har därmed icke tagits till den lönenivå,
som bör vara gällande under år 1955. I detta sammanhang torde jag få
nämna, att Sveriges akademikers centralorganisation förbehållit sig att vid
överläggningar om 1955 års löner få upptaga fråga om kompensation till
statstjänstemännen för den minskning av nu utgående direkta löneförmåner,
som departementsförslaget av den 14 juli 1954 enligt denna organisations
uppfattning skulle innebära. Övriga huvudorganisationer har förklarat
sig sakna anledning att i förevarande sammanhang till diskussion upptaga
frågan om vilka löner som enligt dessa organisationers mening bör
gälla under år 1955.

Departementsförslaget innehåller, att den överenskomna kompensationen
för avgifterna till sjukförsäkringen icke skall inarbetas i grundlönerna.
Enligt min mening bör den ej heller intagas i hjälplönetabellerna för uträkning
av utgående löner.

Kungl. Majits proposition nr 217

129

Specialmotivering

Inarbetningen av viss del av de utgående lönerna i grundlönerna föranleder,
att statens löneplansförordning bör upphävas och ersättas med nya
bestämmelser. Härigenom föranledes ändringar icke blott i gällande avlöningsreglementen
utan också i flertalet pensionsförfattningar. Även omläggningen
av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna påkallar ändringar i avlöningsreglementena.

På grundval av vad i det föregående anförts har inom civildepartementet
upprättats förslag till statens grundlöneförordning, kungörelse om ändrad
lydelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 416), kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom.
och 21 § 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni 1947
(nr 417), kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr

418) , kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr

419) , kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420), kungörelse om
ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan
den 30 juni 1947 (nr 421), kungörelse om ändrad lydelse av 16 §
1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947
(nr 422), kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423) samt kungörelse
om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr
436). Sistnämnda författningsförslag torde få fogas såsom Bilaga E till
statsrådsprotokollet i detta ärende.

Beträffande det närmare innehållet i de olika författningsförslagen torde
jag få framhålla följande.

Statens grundlöneförordning

1 förevarande författningsförslag har i 1 § i överensstämmelse med vad i
statens löneplansförordning nu stadgas intagits en föreskrift av innehåll,
att de löneplaner med tillhörande lönetabeller, som innehålles i förordningen,
skall tillämpas i den utsträckning, som anges i avlöningsreglementen
utfärdade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

2 § innehåller i likhet med motsvarande författningsrum i statens löneplansförordning
årslönetabeller. I 3 § har i överensstämmelse med vad i det
föregående anförts intagits grundlönetabeller, avseende månadslön, daglön,
A-avdrag och övertidsersättning.

4 § slutligen motsvarar 5 § i statens löneplansförordning och innefattar
bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda de tabeller och anvisningar, som
kan befinnas lämpliga till hjälp vid tillämpningen av bestämmelserna i
vederbörande avlöningsreglementen.

5) Bihang till riksdagens protokoll 195t. i samt. Nr 217

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Författningsförslaget innehåller icke något stadgande om den förordade
kompensationen för avgifterna till sjukförsäkringen. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda närmare föreskrifter i detta hänseende, innefattande
bl. a. bestämmelser om ordningen för utbetalningen av kompensationsbeloppen.

Pensionsförfattningarna

Förslagen till kungörelser om ändringar i pensionsreglementena berör
huvudsakligen dessa reglementens bestämmelser om rörligt tillägg. I samtliga
de ifrågavarande reglementena stadgas, att rörligt tillägg utgår å pensionernas
grundbelopp under samma förutsättningar och med beräkning enligt
samma procenttal, som gäller angående höjning av månadslön, angiven
i de i statens löneplansförordning intagna grundlönetabellerna. Ordinarie
tjänsteman är icke skyldig underkasta sig ändring i tjänstepensionsreglementenas
bestämmelser om rörligt tillägg.

Såsom i det föregående nämnts innebär de i löneplansförordningen angivna
grunderna för höjning av månadslön, att lönerna skulle kunna höjas med
högst 18 procent. Då dessa grunder aldrig trätt i kraft och då rörligt tilllägg
å pensionerna från och med år 1951 utgått efter högre procenttal än
18, har den i pensionsreglementena intagna hänvisningen till löneplansförordningen
saknat betydelse. Att märka är vidare, att från och med år 1952
något procenttal för höjning av månadslönerna icke förekommit, utan å lönerna
har utgått särskilda till beloppet bestämda tillägg. Vid bifall till vad
jag i det föregående förordat kommer statens löneplansförordning att upphävas,
och den föreslagna statens grundlöneförordning kommer icke att
innehålla några bestämmelser om höjning av grundlönerna. Vid sådant förhållande
bör även pensionsreglementenas ifrågavarande bestämmelser nu
ändras. Författningsförslagen innehåller i detta hänseende, att rörligt tilllägg
må utgå å grundbeloppen eller i förekommande fall, om mer än en
pension enligt vederbörande reglemente åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen
enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut. Såsom förut nämnts är ordinarie tjänsteman icke skyldig att underkasta
sig ändring i tjänstepensionsreglementenas bestämmelser om rörligt
tillägg. Med hänsyn till vad jag förut anfört torde emellertid de angivna ändringarna
få anses ha formell karaktär.

I övrigt har i förevarande författningsförslag upptagits förslag till vissa
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Dessa
ändringar är helt av redaktionell art.

Upphävandet av statens löneplansförordning föranleder ändringar jämväl
i SPA-reglementet den 29 december 1949 (nr 726) samt tjänstepensionsreglementet
för präster den 20 september 1951 (nr 667) och familjepensionsreglementet
för präster den 20 september 1951 (nr 668) ävensom i de summariska
arbetarpensionsbestämmelserna och gällande omregleringsbestämmelser.
Dessa ändringar överensstämmer med eller motsvarar vad som före -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

slagits i fråga om de förut berörda reglementena. Vad SPA-reglementet
beträffar avser ändringarna icke blott det rörliga tillägget utan också den
rörliga tilläggsavgift, som huvudman har att erlägga.

Statens allmänna avlöningsreglementc (Saar)

I det förut omförmälda förslaget till kungörelse om ändring i statens allmänna
avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) har medtagits vissa
ändringar av formell natur, vilka med hänsyn till det Kungl. Maj :t genom
riksdagens skrivelse 1948: 351 lämnade bemyndigandet icke torde behöva
underställas riksdagen. För att icke onödigtvis tynga det författningsförslag,
som framlägges för riksdagen, har jag dock — såvitt avser ändringar
av formell natur eller av samma innebörd, vilka berör ett flertal paragrafer
inom reglementet — inskränkt mig till att i förslaget medtaga endast ändringen
i det tidigaste av de berörda författningsrummen. De övriga stadganden,
i vilka motsvarande ändring bör ske, har anmärkts i motiveringen.
Ändringar i sist angivna stadganden avses skola verkställas vid den slutliga
redigeringen av ändringskungörelsen.

Beträffande det närmare innehållet i de föreslagna reglementsbestämmelserna
torde jag få lämna följande redogörelse.

I 2 § har gjorts den ändring, som erfordras genom att statens grundlöneförordning
träder i stället för statens löneplansförordning. Motsvarande
ändring förordas i 27 § 2 mom. och avses vid den slutliga redigeringen av
författningen skola göras i 3 § 5 mom., 26 § 1 mom. och B., 31 § 2 mom.
samt 32 § 3 mom.

Enligt 21 § SFL och 13 § YL utgår halv sjukpenning i de fall arbetsförmågan
utan att vara helt borta är nedsatt med minst hälften. Av administrativa
skäl och för att få en överensstämmelse mellan sjuklönebestämmelserna
och nyssnämnda stadganden har i 10 § intagits ett fjärde moment,
innehållande föreskrift om att tjänstledighet för sjukdom m. m. i regel skall
omfatta hela eller hälften av den för tjänstemannen eljest gällande tjänstgöringstiden.
Då det i vissa fall, bl. a. i fråga om lärarpersonalen, på grund
av tjänstgöringsförhållandena kan uppstå svårigheter för myndigheten att
bereda tjänstemannen tjänstgöring i en omfattning, som exakt motsvarar
hälften av den för honom eljest gällande, har författningsförslaget utformats
så att myndigheten i dylikt fall har möjlighet medge tjänstledighet för
tid, som något över- eller understiger hälften av tjänstemannens normala
arbetstid. Jag vill i detta sammanhang framhålla att frågan, huruvida hel
eller halv sjukpenning skall utgå och därmed även om helt eller halvt sjukpenningavdrag
skall göras, är beroende av det beslut, vartill sjukkassan
kan komma med stöd av vad läkaren i lämnat intyg angivit beträffande
arbetsförmågan, under det att frågan om storleken av det A- eller B-avdrag,
som skall tillämpas, uteslutande är beroende av i vilken omfattning tjänstgöringstiden
nedsätles på grund av den minskade arbetsförmågan. Är denna
exempelvis nedsatt med en fjärdedel och tjänstemannen av denna anledning

132

Kungi. Maj:ts proposition nr 217

medgivits halvtidstjänstgöring, skall i förekommande fall 1/2 A- resp. 1/2
B-avdrag tillämpas men inget sjukpenningavdrag, eftersom sjukpenning
icke utgår vid endast en fjärdedels nedsättning av arbetsförmågan.

I de särskilda bestämmelserna i 19 § har vissa redaktionella ändringar
vidtagits i anledning av yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande.

I 27 § angivna löneavdrag har kompletterats med de speciella avdrag, som
enligt vad jag i den allmänna motiveringen anfört är betingade av att tjänstemännen
från och med den 1 januari 1955 blir berättigade till förmånerna
från de vid denna tidpunkt ikraftträdande obligatoriska försäkringarna.
Paragrafen innefattar vidare bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda
tabeller upptagande sjukpenningavdragets, yrkesskadeavdragets och havandeskapsavdragets
belopp. I författningsförslaget har även intagits bestämmelse
av innebörd, att dylikt avdrag i förekommande fall i förening med
A- eller B-avdrag icke må överstiga daglönen.

28 § reglerar de fall, då löneavdrag skall tillämpas. Beträffande de föreslagna
ändringarna i de allmänna bestämmelserna i förevarande paragraf
torde jag få hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de tillämpningsföreskrifter, som
kan befinnas erforderliga. Dessa föreskrifter avses skola innefatta icke blott
bestämmelser rörande tillämpningen av de i 27 § omförmälda avdragstabellerna
m. in. utan även anvisningar rörande samarbetet mellan myndigheterna
och de allmänna sjukkassorna. Också frågan om återbetalningsskyldighet
i vissa fall synes böra upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

I paragrafen har införts en ny underavdelning betecknad V med bestämmelse
av innebörd att sjukpenningavdrag, yrkesskadeavdrag eller havandeskapsavdrag
skall göras jämväl för dag, varunder tjänsteman åtnjuter
ledighet av annan anledning än sjukdom eller havandeskap med bibehållande
helt eller delvis av lönen och samtidigt uppbär dagersättning enligt SFL
eller lagen om moderskapshjälp eller är berättigad till sjukpenning enligt
YL. I tilläggsbestämmelserna till Saar avses skola intagas föreskrift om anmälningsskyldighet
för tjänsteman i här avsedda fall.

Under de särskilda bestämmelserna bar förutom vissa redaktionella ändringar
införts föreskrift om att i de fall justitieråd, regeringsråd eller landshövding
uppbär sjukpenning eller hempenning enligt SFL eller YL sjukpenningavdrag
resp. yrkesskadeavdrag skall tillämpas.

Enligt de särskilda bestämmelserna för lots- och fyrstaten gäller, att
extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant tjänstefartyg eller fyrskepp,
vilket är upplagt under viss del av året, skall vidkännas B-avdrag
för tid, under vilken han till följd av uppläggningen ej tjänstgör och varunder
han ej åtnjuter semester. Detta stadgande har kompletterats med
föreskrift, att bestämmelserna under V skall äga motsvarande tillämpning
under ifrågavarande tid.

De i 29 § 2 mom. c) företagna ändringarna är av redaktionell natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

133

M § innehåller de grundläggande bestämmelserna om sjukvård. I 1 mom.
första stycket anges huvudprincipen för utformningen av de föreslagna
sjukvårdsförmånerna. Denna innebär i överensstämmelse med vad i det föregående
anförts, att tjänstemannen, utöver den ersättning för olika sjukvårdskostnader
som han äger uppbära enligt SFL, skall av statsmedel tillförsäkras
sådana förmåner, att vad han sammanlagt erhåller från allmän
sjukkassa och enligt Saar i huvudsak motsvarar de sjukvårdsförmåner, vartill
han nu är berättigad.

Sjukvårdsbestämmelserna skall, liksom nu är fallet, i huvudsak avse tjänstemän
tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3. Tjänstemän i avdragsgrupp
1 erhåller enligt förslaget endast läkarvård och läkarintyg genom vederbörande
verksläkare. Nuvarande förmån för tjänsteman i avdragsgrupp 1, i
vad avser undersökning genom annan än verksläkaren för ställande av
diagnos, bortfaller till följd av förslaget att i ersättningshänseende jämställa
sådan undersökning med specialistvård (jfr 43 § 2 mom.).

Samordningen mellan SFL och YL innebär bl. a., att ersättning för sjukvård
vid yrkesskada skall under samordningstiden, dvs. i regel tiden t. o. in.
nittionde dagen efter det skadan yppats, i huvudsak utgå enligt SFL. I dylika
fall regleras statstjänstemännens sjukvårdsförmåner följaktligen enligt
huvudregeln i första stycket av förevarande moment. I de fall då sådan samordning
icke är för handen, dvs. då sjukvårdsersättning skall utgå enligt YL
eller annan motsvarande författning, t. ex. militärersättningsförordningen,
föreligger — liksom nu är fallet i fråga om tjänsteolycksfall o. d. — för
statstjänstemännens del behov av en särskild reglering. Denna reglering
avses, på sätt i andra stycket av förevarande moment sägs, skola ske genom
av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Dessa bestämmelser bör i princip
innebära, att tjänstemannen skall i fall, som avses i 11 § tredje stycket
YL, äga rätt till ersättning för där angivna slag av sjukvård — sjukvård
utom riket, tandläkarvård, särskilda hjälpmedel och viss speciell vård
— samt att han efter samordningstidens utgång skall äga generell rätt till
ersättning för sjukvårdskostnader som anges i 12 § YL. Motsvarande bör,
oberoende av om rätt till ersättning enligt YL eller annan motsvarande författning
föreligger, gälla vid skada föranledd av våld eller misshandel, som
tjänstemannen blivit utsatt för på grund av tjänsten, samt vissa epidemiska
och epizootiska sjukdomar in. m.

Även i fall, som omfattas av den tillämnade särskilda regleringen av
sjukvårdsersättning vid yrkesskada, bör tjänsteman vara tillförsäkrad de i
Saar angivna sjukvårdsförmånerna. Detta innebär att, om förmånerna enligt
Saar på någon punkt skulle överstiga förmånerna enligt YL in. m.,
tjänstemannen bör äga rätt även till sålunda överskjutande förmån. Vad nu
sagts torde väsentligen ha tillämpning på de enligt Saar gällande särskilda
förmånerna beträffande vård i halvenskilt eller enskilt rum på sjukhus.

Det föreslagna 2 inom. är lika med nuvarande 3 mom.

I 28 § III andra stycket Saar finnes bestämmelser meddelade rörande lön

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

vid avstängning från tjänstgöring in. m. Däremot saknas nu föreskrifter om
hur i sådant fall skall förfaras med övriga med tjänsten förenade förmåner.
I sistnämnda hänseende uttalade 1936 års lönekommitté (SOU 1937:
48, sid. 160), att tjänsteman som avstängts från tjänstgöring borde förpliktas
att avstå ifrågavarande förmåner, t. ex. rätten till läkarvård på statens
bekostnad. Vid tillämpningen av Saar torde i allmänhet ha förfarits i enlighet
härmed. Med hänsyn till dessa förhållanden har i 3 mom. föreslagits
bestämmelser om avstående av sjukvårdsförmåner i dylikt fall. Med avstängning
från tjänstgöring har i förevarande hänseende ansetts böra jämställas
fall, då tjänsteman utan giltigt förfall avhåller sig från tjänstgöring.

I fråga om 4 mom. torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.
5 mom. överensstämmer med nuvarande 4 mom.

Punkten 1 av de särskilda bestämmelserna för försvaret överensstämmer
med sjukvårdsutredningens förslag. Beträffande jämkningen av de i punkten
2 för försvaret meddelade bestämmelserna angående rätt för vissa beställningshavare
vid försvaret att behålla sjukvårdsförmåner under högst ett
år efter anställningstidens slut torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

I fråga om minskningen av självriskbeloppet för lärarpersonalen vid vissa
statsunderstödda skolor torde likaledes få hänvisas till den allmänna motiveringen.
Föreskrifterna har i övrigt förenklats och anpassats till de föreslagna
allmänna bestämmelserna.

De särskilda bestämmelserna i 41 § är i övrigt oförändrade.

Det föreslagna 1 mom. första stycket i 42 § motsvarar i huvudsak nuvarande
42 § och 43 § 1 mom. första stycket första punkten och överensstämmer
med sjukvårdsutredningens förslag. Beträffande ställningstagandet till
verksläkarinstitutionen hänvisas i övrigt till den allmänna motiveringen.

Andra stycket överensstämmer i sak med sjukvårdsutredningens förslag.
Ersättningen för av verksläkare meddelad läkarvård och utfärdade läkarintyg
avses således, liksom hittills, skola utgå enligt av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser. Av statsmedel skall enligt huvudregeln i 41 § 1 mom.
utgå ersättning i den mån kostnaden överstiger vad som må uppbäras från
allmän sjukkassa. Det har ansetts böra uttryckligen anges, att läkarvårdsersättningen
även innefattar ersättning för verksläkares resa.

Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer likaledes med utredningens
förslag. Ersättning för sjukintyg lämnas av allmän sjukkassa endast i
de fall kassan påfordrat sådant intyg för utbetalning av sjukpenning. Det
föreslagna stadgandet medför att, om sjukkassa icke ersätter någon del av
kostnaden för det av verksläkaren utfärdade intyget, ersättning av statsmedel
utgår för hela kostnaden. Bestämmelsen i sista meningen avser dels
intyg, som erfordras för styrkande av tjänstemannens behov av ledighet vid
havandeskap eller barnsbörd, dels ock intyg beträffande tjänstemannens hälsotillstånd,
som påfordras för erhållande av annan tjänst än den han innehar
(befordran, transport m. m.) eller för fullgörande av viss tjänstgöring.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Enligt praxis äger tjänsteman för närvarande kostnadsfritt anlita verksläkaren
för erhållande av intyg, varom här är fråga. I sistnämnda fall ersättes
intyget helt av statsmedel.

I anslutning till bestämmelserna i förevarande moment förtjänar anmärkas,
att i fall som här avses är fråga om av verksläkare mot särskild
gottgörelse meddelad läkarvård och utfärdade läkarintyg. I den mån verksiäkare
i egenskap av anstalts-, militär- eller personalläkare är skyldig att i
sin tjänst ombesörja nu avsedda sjukvårdsprestationer, kommer dessa att
tillhandahållas tjänstemannen utan särskild kostnad och ersättning kommer
då icke att utgå från den allmänna sjukförsäkringen.

Bestämmelsen i 2 mom. motsvarar i huvudsak nuvarande 43 § 1 mom.
andra stycket. Sjukvårdsutredningens förslag att slopa nuvarande förmån
att i vissa fall kostnadsfritt anlita annan läkare än verksläkaren har avstyrkts
i flera remissyttranden. Förmånen har som framgår av den allmänna
motiveringen ansetts böra bibehållas. 3 mom. motsvarar i huvudsak nuvarande
43 § 2 mom. och överensstämmer med sjukvårdsutredningens förslag.

De särskilda bestämmelserna för försvaret och läroverk m. fl. anstalter i
42 § är i sak oförändrade. Bestämmelsen om personalläkare vid karolinska
sjukhuset är ny och överensstämmer med sjukvårdsutredningens förslag.

I fråga om innehållet i den föreslagna 43 § torde jag få hänvisa till sjukvårdsutredningens
förslag ävensom till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

44 § innehåller med visst förtydligande utredningens förslag till bestämmelser
om tandläkarvård. En förutsättning för att ersättning skall utgå av
statsmedel är enligt förslaget att verksläkaren själv hänvisat patienten till
viss tandläkare. I fall då hänvisning skett till folktandvården, behöver hänvisningen
icke avse viss namngiven tandläkare. Ett godkännande i efterhand
beträffande valet av tandläkare avses ej — till skillnad från vad som
föreslagits beträffande val av specialist — skola kunna ifrågakomma. Den
föreslagna begränsningen är motiverad av dessa ärendens i regel svårbedömda
beskaffenhet.

45 och 46 §§ motsvarar nuvarande 46 och 47 §§. Beträffande innehållet
torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen resp. till sjukvårdsutredningens
förslag. 47 och 48 §§, som i huvudsak motsvarar nuvarande 45 §,
överensstämmer helt med utredningens förslag.

I fråga om 51 § torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

Övriga avlöningsreglcmenten m. m.

Vissa ändringar erfordras jämväl i avlöningsregleinentet för folkskolan
den 30 juni 1948 (nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9
juni 1950 (nr 385), avlöningsreglementet för övningslärare den 9 juni 1950

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 217

(nr 386), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577), avlöningsregleinentet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. in. den 27 augusti 1951 (nr 615) samt polislönereglementet den
14 maj 1954 (nr 226).

I fråga om samtliga angivna avlöningsreglementen gäller, att deras lydelse
icke har fastställts av riksdagen. Med hänsyn härtill och då de ändringar,
som påkallas i reglementena, överensstämmer med eller motsvarar vad som
föreslagits beträffande Saar, synes det icke erforderligt att jag i detta sammanhang
redogör för innebörden av de ifrågavarande ändringarna annat
än såvitt angår sjukvårdsförmånerna.

I avlöningsreglementet för övningslärare stadgas i angivna hänseende
endast, att lärare erhåller sjukvårdsförmåner enligt de grunder, som gäller
för andra lärare vid den skola, där han är anställd. Någon ändring av denna
bestämmelse erfordras icke. För befattningshavare underkastade övriga här
avsedda avlöningsreglementen avses skola gälla det självrisksystem, som
förordats beträffande vissa Saar underkastade tjänstemän i statsunderstödd
verksamhet. Polislönereglementet innehåller nu icke några sjukvårdsbestämmelser.
Vid bifall till vad jag i det föregående förordat i fråga om
sjukvårdsförmåner till polismän torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
avgöra, huruvida de erforderliga bestämmelserna skall intagas i polislönereglementet
eller meddelas i särskild författning.

Bestämmelser rörande sjuklöne- och sjukvårdsförmåner finnes meddelade
även i andra författningar än avlöningsreglementen. Så t. ex. innehåller
kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala
verkstadsskolor bestämmelser i angivna hänseende. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att i dylika bestämmelser vidtaga motsvarande ändringar
som i avlöningsreglementena.

Anslagsfrågor m. m.

Den allmänna sjukförsäkringsreforinen och vad därmed sammanhänger
samt de av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförslagen
påverkar i princip såväl avlöningsanslagen som omkostnadsanslagen
å riksstaten. Sålunda beröres avlöningsanslagen av ändringen av
grundlönerna och av de kompensationsbelopp, som förutsatts skola utgå
för avgifterna till sjukförsäkringen. Belastningen på sistnämnda anslag
påverkas vidare av att i vissa fall av tjänstledighet särskilda löneavdrag
(sjukpenning-, yrkesskade- och havandeskapsavdrag) kommer att göras. På
samma sätt röner anslagsposten till sjukvård under omkostnadsanslagen
inverkan av att vissa av de sjukvårdskostnader, som hittills bestritts från
denna anslagspost, i fortsättningen betalas av sjukkassan.

Enligt gjorda beräkningar kommer den totala kostnaden för kompensationsbeloppen
till tjänstemännen att uppgå till ca 34 miljoner kronor per år,
varav 13 miljoner kronor hänför sig till de affärsdrivande verken. Jag har
härvid förutsatt, att kompensationsbeloppen skall i statsbidragshänseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

137

betraktas såsom en direkt avlöningskostnad. Innan närmare erfarenheter
vunnits rörande storleken av den besparing å avlöningsanslagen, som erhålles
till följd av sjukpenning-, yrkesskade- och havandeskapsavdragen, är
det icke möjligt att nedräkna dessa anslag. Såvitt kunnat beräknas på
grundval av det bristfälliga statistiska material, som förefinnes rörande
statstjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet, torde emellertid kostnaden
för kompensationsbeloppen icke komma att i väsentligare omfattning
avvika från beloppet av nämnda besparing å avlöningsanslagen. Detta
förhållande tillåter, utan att hudgetens totala omslutning för den skull förryckes,
att vid beräkningen av de olika avlöningsanslagen för budgetåret
1955/56 såsom ett provisorium bortses från såväl kostnaden för kompensationsbeloppen
som från väntad utgiftsminskning till följd av nyssnämnda
avdrag. På grund härav bör kompensationsbeloppen få bestridas från vederbörande
avlöningsanslagsposter på samma sätt som lönerna i övrigt. Besparing,
som uppstår under maximerad anslagspost på grund av verkställda
sjukpenning-, yrkesskade- eller havandeskapsavdrag, bör icke av myndigheterna
få utnyttjas till större del än som motsvaras av på anslagsposten belöpande
del av kompensationsbeloppen. I konsekvens härmed bör myndigheterna
medges att, i fall då summan av kompensationsbeloppen överstiger
summan av ifrågavarande avdrag, överskrida maximerad anslagspost med
belopp, som motsvarar på anslagsposten belöpande del av skillnaden mellan
dessa summor. Riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t att generellt
medge sådant överskridande torde böra utverkas.

Ändringen av grundlönebeloppen förutsätter, att anslagsposterna under
avlöningsanslagen omräknas med utgångspunkt från de nya grundlönerna.
Anslagsposten till rörligt tillägg skall därvid i princip beräknas med ledning
av skillnadsbeloppen mellan nu utgående löner och de nya grundlönerna.
I flertalet fall synes dock för nästa budgetår kunna tillämpas det tillvägagångssättet,
att ordinarie- och icke-ordinarieposterna uppräknas med 32,5
procent samt posten till rörligt tillägg minskas med motsvarande belopp.
I fråga om innevarande budgetår synes det av budgettekniska skäl vara
lämpligast att, om riksdagen icke har någon erinran häremot, de nuvarande
bokföringsföreskrifterna om i vilken utsträckning utbetalda löner skall
bestridas från de olika anslagsposterna tills vidare bibehålies även efter den
1 januari 1955 trots ändringen av grundlönerna.

Såsom av departementsförslaget framgår förutsättes, att frågan om verksläkarinstitutionen
göres till föremål för särskild utredning. Med hänsyn till
det ovissa läge, vari verksläkarfrågan härigenom befinner sig, och även
med hänsyn till svårigheterna att beräkna myndigheternas sjukvårdskostnader
för tiden efter årsskiftet torde någon nedräkning av sjukvårdsposten
under omkostnadsanslagen tills vidare icke böra företagas. Å andra sidan
saknas givetvis anledning att öka medelsanvisningen för ifrågavarande ändamål.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Enligt SFL skall sjukförsäkringen delvis finansieras genom bidrag från
arbetsgivarna. Sådant bidrag skall också erläggas för de statsanställda.
Enligt uttalande i prop. 1954: 167, som lämnats utan erinran av riksdagen,
bör i huvudsak affärsverken, riksbanken och riksgäldskontoret betala på
dem ankommande arbetsgivarbidrag, medan sådant bidrag för statens verk
och inrättningar i övrigt skall bestridas från ett för samtliga huvudtitlar
gemensamt anslag. Detta anslag bör lämpligen uppföras under tolfte huvudtiteln.
Anslag för ändamålet erfordras dock först för budgetåret
1955/56.

Den allmänna sjukförsäkringsreformen och de justeringar av sjuklönerna
m. m., som denna ger upphov till, kan i vissa fall komma att påverka de
ekonomiska förutsättningarna för verksamhet, som bedrives med statsbidrag.
Arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen och de föreslagna kompensationsbeloppen
för sjukförsäkringsavgifterna kommer sålunda att för vederbörande
huvudmän medföra en kostnadsökning, som i varierande omfattning
kan komma att bli kompenserad genom sjukpenning-, yrkesskade- och
havandeskapsavdrag. De problem, som är förknippade härmed, är för
närvarande föremål för övervägande inom de departement, som beröres
därav, och torde få upptagas till behandling i samband med framläggandet
av riksstatsförslaget för nästa budgetår.

Hemställan

Det förut omförmälda förslaget till statens grundlöneförordning torde
böra underställas riksdagen för antagande och de upprättade förslagen till
ändringar i pensionsreglementena föreläggas riksdagen för godkännande.
Bemyndigande bör utverkas för Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag tidigare förordat vidtaga erforderliga ändringar i nuvarande
avlöningsreglementen och återstående pensionsreglementen samt de
summariska arbetarpensionsbestämmelserna och gällande omregleringsbestämmelser.
Det bör också få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga motsvarande
ändringar i de övriga författningar, som innehåller bestämmelser
om sjuklöne- eller sjukvårdsförmåner, t. ex. kungörelsen den 22 juni 1951
(nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Riksdagens
medgivande torde böra inhämtas att utge kompensation för avgifterna till
sjukförsäkringen i enlighet med vad i det föregående förordats, och att medge
de överskridanden av maximerade anslagsposter, som med hänsyn härtill
kan befinnas påkallade. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga i anledning av vad här
föreslagits.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

I. antaga förenämnda förslag till statens grundlönef örordning,

II. godkänna i det föregående omförmälda förslag till

1) kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 32 §
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni
1947 (nr 416),

2) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 §
1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni
1947 (nr 417),

3) kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års
tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna
den 30 juni 1947 (nr 418),

4) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års
familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna
den 30 juni 1947 (nr 419),

5) kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års
tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947
(nr 420),

6) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års
familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947
(nr 421),

7) kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års
tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr

422) samt

8) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års
familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr

423) ,

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i
huvudsaklig överensstämmelse med det såsom bilaga E vid
statsrådsprotokollet i ärendet fogade författningsförslaget,

IV. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats

1) vidtaga ändringar i avlöningsreglementet för folkskolan
den 30 juni 1948 (nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker
den 9 juni 1950 (nr 385), avlöningsreglementet för
övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386), prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr 577), avlöningsreglementet för statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
den 27 augusti 1951 (nr 615), polislönereglementet den
14 maj 1954 (nr 226), de övriga författningar, som innehåller
bestämmelser om sjuklöne- och sjukvårdsförmåner,
SPA-reglementet den 29 december 1949 (nr 726), tjänstepensionsreglementet
för präster den 20 september 1951

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

(nr 667), familjepensionsreglementet för präster den 20 september
1951 (nr 668) samt de summariska arbetarpensionsbestämmelserna
och gällande omregleringsbestämmelser,

2) meddela bestämmelser om sjukvårdsförmåner till befattningshavare
underkastade polislönereglementet den 14
maj 1954 (nr 226), därest dylika föreskrifter ej anses böra
intagas i reglementet, samt

3) meddela bestämmelser om kompensation för avgifterna
till den allmänna sjukförsäkringen,

V. bemyndiga Kungl. Maj :t att medge de överskridanden
av maximerade anslagsposter, som kan befinnas erforderliga
med hänsyn till vad i det föregående förordats, samt

VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kan bli erforderliga i anledning av förenämnda
förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Jan-Chr. Montelius

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

141

Bilaga A

Tabell 1

Sjukpenningavdrag

Med reducerad sjukpenning förstås den sjukpenning, som för varje sjukpenningklass
finnes angiven i kol. 9 i den i 22 § SFI, intagna tabellen

Inkomstgränser

Sjukpenningavdrag för dag då

Inkomstgränser

Sjukpenningavdrag för dag då

hel

sjukpenning

(hempenning)

utgår

reducerad

sjukpenning

(hempenning)

utgår

hel

sjukpenning

(hempenning)

utgår

reducerad

sjukpenning

(hempenning)

utgår

1 800— 2 400

4: —

4: —

14 000-16 000

28: 50

14

_

2 400— 3000

6: —

5: —

16 000-18 OOo

30: 25

14

—

3 000— 3 600

7: 50

5: 75

18 000-20 000

32: 25

14

—

3 600— 4 200

9:25

7: —

20 000—22 000

32:50

14

—

4 200— 5 000

10:50

7: 75

22 000—24 000

32: 50

16

—

5 000— 5 800

12: —

8: 75

24 000-28 000

34:50

16

—

5 800— 6 800

13: 50

8:75

28 000—32 000

37: —

16

—

6 800— 8 400

16: 35

10:-

32 000—34 000

37: —

18

—

8 400-10 200

19: 35

11:50

34 000—38 000

37: —

20

—

10 200—12 000

22: —

13: —

38000—

41: —

20

—

12 000—14 000

24: 75

14: —

Bilaga B

Tabell 2

Y rkesskadea vdrag

Inkomstgränser

Yrkesskadeavdrag för
hel dag då rätt till
hel sjukpenning (hem-penning) enligt lagen
om yrkesskadeförsäk-ring föreligger

Inkomstgränser

Yrkesskadeavdrag för
hel dag då rätt till
hel sjukpenning (hem-penning) enligt lagen
om yrkesskadeförsäk-ring föreligger

1800— 2 400

12 000—14 000

)

2 400— 3 000

0:75

14 000—16 000

\ 0.

3 000— 3 600

1:50

16 000—18 000

1

3 600- 4 200

2: —

18 000-20 000

1

4 200— 5 000

2:50

20 000—22 000

8: 50

5 000— 5 800

2: 50

22 000—24 000

10:75

5 800— 6 800

2: 75

24 000—28 000

11:25

6 800— 8 400

3: 50

28 000—32 000

12: 50

8 400—10 200

4: 50

32 000—34 000

15: 50

10 200-12 000

5: 25

34 000—38 000

17: -

38 000-

17: —

142

Kungi. Maj:ts proposition nr 217

Bilaga C

Tabell 3

Havandeskapsavdrag

Inkomstgränser

Havandeskapsavdrag
för dag under 1—90:e
dagen av ledighet för
havandeskap eller
barnsbörd

Inkomstgränser

Havandeskapsavdrag
för dag under 1—90:e
dagen av ledighet för
havandeskap eller
barnsbörd

1 800— 2 400 ........

4: —

10 200—12 000 ......

22: —

2 400— 3 000 ........

5: —

12 000—14 000 ......

24:75

3 000— 3 600 ........

6: —

14 000—16 000 ......

28:50

3 600— 4 200 ........

7:25

16 000—18 000 ......

30:25

4 200— 5000 ........

8: 75

18 000—20000 ......

32:25

5000— 5 800 ........

10: 25

20 000—24 000 ......

32:50

5 800— 6 800 ........

11:75

24 000—28 000 ......

34:50

6 800— 8 400 ........

15: —

28 000— ......

37: —

8 400-10 200 ........

18:25

Bilaga D

Tabell 4

Kompensation för avgifter till sjukpenningförsäkringen

Löne-

klass

nr

Sjukpenningavgift för år i ortsgrupp

Löne-

klass

nr

Sjukpenningavgift för år i ortsgrupp

2

3

4

5

2

3

4

5

1

60

60

68

68

14

97

97

97

97

2

60

68

68

68

15

97

97

97

97

3

68

68

68

73

16

97

97

97

109

4

68

68

73

73

17

97

97

109

109

5

68

73

73

73

18

97

109

109

109

6

73

73

73

73

19

109

109

109

109

7

73

73

85

85

20

109

109

109

122

8

73

85

85

85

21

109

122

122

122

9

85

85

85

85

22

122

122

122

122

10

85

85

85

85

23

122

122

134

134

11

85

85

85

97

24

122

134

134

134

12

85

85

97

97

25-40

134

134

134

134

13

85

97

97

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

143

Bilaga E

Förslag

till

kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436)

Härigenom förordnas,

att följande författningsrum i statens allmänna avlöningsreglemente den
30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, nämligen
dels de allmänna bestämmelserna i 2 §, 27 § 2 mom., 28 §, 29 § 2 mom. och
51 § 1 mom., dels de särskilda bestämmelserna i 19 och 28 §§, dels ock 41—
48 §§,

samt att till 10 § reglementet skall fogas ett nytt moment, betecknat
4 mom., av nedan angiven lydelse.

2 §.

Lönegrader

De i 1 § 2 mom. a)—e) avsedda tjänsterna hänföras till lönegrader med
de beteckningar och nummer, som framgå av följande sammanställningar,
i vilka jämväl angives tillämplig löneplan i statens grundlöneförordning.

Tjänster (beställningar), vid vilka lön utgår enligt löneplan nr 1 eller 2

Tjänster (beställningar), vid vilka lön utgår enligt löneplan nr 3, 4 eller 5

10 §.

Tjänstgöringsföreskrifter. Tjänstgöringstidens längd
och fördelning

A. Allmänna bestämmelser

k mom. Tjänstledighet, som avses i 28 § I, punkt 6, skall omfatta hela
eller hälften av den för tjänstemannen gällande tjänstgöringstiden, dock må
vederbörande myndighet i fall, då eljest ledighet under hälften av tjänstgöringstiden
skolat ifrågakomma, medgiva viss jämkning av ledighetens omfattning,
därest tjänstgöringsförhållandena det påkalla.

'' * Senaste lydelse, se beträffande de allmänna bestämmelserna i 2 och 46 §§ samt 51 § 1

mom. 1952: 454, beträffande de allmänna bestämmelserna i 10 och 28 §§ 1952: 740, samt beträffande
de särskilda bestämmelserna i 19, 28, 41 och 42 §§ 1954: 342.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

19 §.

Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner

B. Särskilda bestämmelser

Försvaret.

Universiteten och vissa högskolor.

1. Innehavare av---sådant avdrag.

2. Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då tjänsteman vid Stockholms
högskola uppbär livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller däremot
svarande äldre lag på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst eller i
tjänst hos privat läroanstalt, som avses i detta reglemente.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

1. Innehavare av---sådant avdrag.

2. Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då rektor eller lärare
vid högre kommunal skola eller privatläroverk, rektor eller ämneslärare vid fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala, rektor vid seminariet för huslig utbildning
i Umeå eller ock rektor eller lärare vid sinnesslöskola eller epileptikerskola uppbär
livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller däremot svarande äldre lag på
grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst eller i tjänst hos privat läroanstalt,
som avses i detta reglemente.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstyrelserna.

Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då tjänsteman uppbär
livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller däremot svarande äldre lag på
grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst.

Lots- och fyrstaten.

Landsfogdarna. Landsfiskalerna.

Statens af färs drivande verk.

27 §.

Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper
A. Allmänna bestämmelser

2 mom. Löneavdragen äro A-, B- och C-avdrag, sjukpenningavdrag, yrkesskadeavdrag
samt havandeskapsavdrag.

A-avdraget framgår av statens grundlöneförordning. För icke-ordinarie
tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tillämpas ett i
förhållande till månadslönens minskning reducerat A-avdrag, i förekommande
fall jämkat på sätt i 26 § 2 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön.

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget.

C-avdraget är lika med lönen, i förekommande fall bestämd under iakttagande
av föreskrifterna i 26 § 2 mom.

Sjukpenningavdraget, grkesskadeavdraget och havandeskapsavdraget
framgå av särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade tabeller.

Då tjänstledighet eller annat förhållande, som skall medföra löneavdrag,
föreligger under allenast del av dag (partiell tjänstledighet m. m.), tillämpas
det A-, B- eller C-avdragsbelopp, som belöper på denna del av dagen.
Då rätt till halv sjukpenning föreligger på grund av bestämmelserna i 21 §
andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring eller 13 § första stycket lagen
om yrkesskadeförsäkring, skall tillämpas halvt sjukpenningavdrag respektive
halvt yrkesskadeavdrag, i förekommande fall jämkat på sätt i 26 §
2 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön.

Det sammanlagda löneavdraget för viss dag må icke verkställas med storre
belopp än som motsvarar daglönen.

28 §.

De fall då löneavdrag skall tillämpas

A. Allmänna bestämmelser

1. Tjänstledighet: Tjänsteman äger åtnjuta lön under de förutsättningar
och i den omfattning, som framgå av efterföljande tabell, men skall i övrigt
vidkännas C-avdrag. För aspirant eller extra tjänsteman skola tillämpas
bestämmelserna för den avdragsgrupp tjänstemannen vid tjänstledighetens
början tillhör.

Tjänstledighetsorsak Löneförmån

6. Sjukdom m. m.

a) Sjukdom i andra fall än under b)
och c) avses eller tvångsvis anordnad
läkarundersökning.

Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 180
dagar av ett och samma kalenderår eller,
vid sjukdom som fortgår över årsskifte,
högst 180 dagar i en följd.

Grupp 3: Oavkortad lön under högst
följande antal dagar av ett och samma
kalenderår:

25 dagar för tjänstemän tillhörande lönegraderna
Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me,
Mf och Mg 1—14 samt Mha 1 och 2,

20 dagar för tjänstemän tillhörande
lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me,
Mf och Mg 15—20,

10 dagar för tjänstemän tillhörande övriga
lönegrader.

Oavkortad lön må likväl icke utgå,
därest tjänstledigheten åtnjutes å tid, då
tjänstemannen på grund av föreskriften
i 29 § 2 mom. c) andra stycket icke
skulle hava varit berättigad åtnjuta semester.

Lön med A-avdrag i övrigt.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 217

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Tjänstledighetsorsak

b) Sjukdom eller förlust av arbetsförmågan
i annat fall än som avses under

c), därest densamma är föranledd av eller
fråga är om

1) kroppsskada, som ådragits under
tjänsteutövning och som av vederbörande
centrala myndighet bedömes vara orsakad
av ett uppenbart olycksfall,

2) våld eller misshandel, för vilken
tjänstemannen blivit utsatt på grund av
tjänsten,

3) i tjänsten ådragen smittsam sjukdom,
som enligt gällande epidemilag
skall anmälas till vederbörande myndighet,
eller sjukdom, som enligt gällande
epizootilag skall anmälas till vederbörande
myndighet, eller

4) under tjänstgöring å utländsk ort
ådragen svårare sjukdom, som där uppträder
epidemiskt men ej alls eller allenast
i sällsynta fall förekommer inom
Sverige, eller svårare klimatsjukdom i
akut form, som tjänsteman med stationering
i land med tropiskt eller halvtropiskt
klimat ådragit sig.

Så vitt avser tid efter utgången av den
i 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring angivna
samordningstiden skall i fråga om
ovan under 1) avsedd tjänstledighetsorsak,
i den mån densamma icke hänföres
till c), tillämpas bestämmelserna under

a).

Med tjänsten skall likställas annan statlig
anställning, sådan icke-statlig anställning,
vid vilken avlöning utgår enligt
av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser,
samt uppdrag för statens räkning.

c) Sjukdom eller förlust av arbetsförmågan,
föranledd av i tjänsten ådragen
yrkesskada, varom förmäles i lagen om
yrkesskadeförsäkring, så vitt avser tid
efter utgången av den i 11 § nämnda lag
angivna samordningstiden.

Med tjänsten skall likställas annan

Löneförmån

Grupp 2 och 3: För dag, då sjukpenning
(hempenning) enligt lagen om allmän
sjukförsäkring utgår eller skolat utgå,
därest sjukanmälan i behörig ordning
gjorts till sjukkassan, skall å den
sjuklön, som utgår enligt ovanstående föreskrifter,
verkställas sjukpenningavdrag
enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Grupp 2 och 3: Oavkortad lön; dock
skall för dag, då sjukpenning (hempenning)
enligt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår eller skolat utgå, därest
sjukanmälan i behörig ordning gjorts till
sjukkassan, sjukpenningavdrag verkställas
enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

Grupp 2 och 3: Lön med yrkesskadeavdrag
enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser. Har tjänstemannen under
samordningstiden vidkänts A- eller Bidrag,
äger han uppbära ett belopp motsvarande
summan av de verkställda Aeller
B-avdragen.

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

T j änstledighetsorsak

statlig anställning, sådan icke-statlig anställning,
vid vilken avlöning utgår enligt
av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser,
samt uppdrag för statens räkning,

d) Svag hälsas vårdande, då behovet
av ledighet härför är behörigen styrkt.

7. Havandeskap eller barnsbörd.

Löneförmån

Grupp 3: Lön med B-avdrag.

Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 120
dagar, dock ej för tid efter 120 :e dagen
från förlossningen.

Grupp 3: Lön med A-avdrag högst 120
dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen
från förlossningen.

Grupp 2 och 3: I den mån ej annat
följer av vad nedan under V stadgas,
skall under de första 90 dagarna av ledigheten
å den lön, som utgår enligt
ovanstående föreskrifter, verkställas havandeskapsavdrag
enligt av Kungl.
Maj:t meddelade bestämmelser.

V. Tjänsteman, tillhörande avdragsgrupp 2 eller 3, åtnjuter med bibehållande
helt eller delvis av lönen semester, ferier eller tjänstledighet av annan
anledning än som avses under I, punkt 6 a)—c) eller punkt 7: Tjänstemannen
skall vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då sjukpenning (hempenning)
utgår från allmän sjukkassa, yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till
sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger,
samt havandeskapsavdrag för dag, då tilläggspenning utgår från allmän
sjukkassa; dock skall havandeskapsavdrag enligt denna föreskrift och
bestämmelserna under I, punkt 7, ovan icke verkställas för mer än sammanlagt
90 dagar.

B. Särskilda bestämmelser

Högsta domstolen. Regeringsrätten. Häradsrätterna.

Bestämmelserna under I och V äga icke tillämpning å justitieråd eller regeringsråd,
dock skall sådan ämbetsman vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då han
uppbär sjukpenning (hempenning) från allmän sjukkassa, och yrkesskadeavdrag
för dag, då rätt till sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
föreligger.

Vid tjänstledighet -----oavkortad lön.

Försvaret.

1. a) Vad under---avse försvarsväsendet.

I fråga---meddelade bestämmelser.

b)Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6a), äger beställningshavare med
lön enligt avdelning A av löneplan nr 5 åtnjuta oavkortad lön, i förekommande fall
lön med sjukpenningavdrag, under högst 45 dagar av ett och samma kalenderår.
Har för beställningshavare, som åtnjuter lön enligt avdelning B av nämnda löneplan,
under sjötjänstgöring yppats behov av dylik ledighet, äger han åtnjuta

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, dock må han icke
i följd härav och av vad i sagda punkt sägs åtnjuta sådan lön mer än sammanlagt
45 dagar under ett och samma kalenderår.

c) Där sådant —--av kalenderåret.

2. Vad under III föreskrives---i förvarsarrest.

Vad under III sägs---för krigsmän.

Kon junkturinstitutet.

Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

1. a) I stället---visst ämne.

I nästföregående ----samma ordningsnummer.

b) Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6 a), skall i stället för vad där
stadgas gälla, att A-avdrag jämte i förekommande fall sjukpenningavdrag tillämpas
för sådan till grupp 3 hörande tjänsteman, som har mer än 45 dagars årlig ferietid
eller åtnjuter läsårsdaglön. Den i nämnda punkt för grupp 2 angivna tid av högst
180 dagar, varunder lön med B-avdrag må utgå, beräknas för den, som åtnjuter
läsårsdaglön, för ett och samma läsår eller, vid sjukledighet såväl vid slutet av ett
läsår som vid början av det närmast följande, för anställningstid vilken bortsett
från tiden mellan läsåren fortgått i en följd.

Vid tjänstledighet, som avses i nästföregående stycke, skall sådan rektor i lönegrupp
I eller II vid sinnesslöskola eller epileptikerskola, som är hänförd till avdragsgrupp
3, till och med det redovisningsår, varunder han fyller 39 år, äga åtnjuta
oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, under högst
10 dagar av ett och samma redovisningsår.

c) Vad under —■ ■—- — samma redovisningsår.

2. I den mån icke vederbörande myndighet annat medgiver, skall tjänsteman
med rätt till ferier därunder vidkännas A-avdrag, om han under innehav av statlig
anställning eller icke-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser under de båda senaste terminerna före feriernas början vidkänts
C-avdrag av annan anledning än offentligt uppdrag eller åtnjutit under I, punkt
6 a) eller d) avsedd tjänstledighet så lång tid, att återstoden icke uppgår till 60
dagar. Vad nu sagts avser icke fall, då på grund av tjänstledighet under ferierna
eller av annan anledning större löneavdrag än A-avdrag är tillämpligt. Vid statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, de högre kommunala skolorna, privatläroverken,
fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna
skall härutöver gälla att, om tjänsteman under berörda två terminer
vidkänts C-avdrag mer än 120 dagar, det ankommer på skolöverstyrelsen
eller, vad angår statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, på socialstyrelsen
att bestämma, huruvida större löneavdrag än A-avdrag skall tillämpas
under ferietiden.

Vad i---är terminsindelad.

3. Lärare eller ----eller avkortad.

Inställes, inskränkes---—- annorlunda föreskriver.

Konsthögskolan. Musikaliska akademien med musikhögskolan. Universiteten och
vissa högskolor. Farmacevtiska institutet. Gymnastiska centralinstitutet. Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Statens anstalt för fallandesjuka.

Provinsialläkarstaten. Veterinärstaten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

149

Lots- och fyrstaten.

1. Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6a), äger å fyrskepp anställd
ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman ävensom sådan annan å fyrskepp anställd
tjänsteman, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, åtnjuta oavkortad
lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, under högst det antal
dagar av ett och samma kalenderår, varmed hans antal semesterdagar understiger
55, dock under minst 10 och högst 25 dagar. I övrigt skall tjänstemannen vid
sådan ledighet vidkännas A-avdrag jämte i förekommande fall sjukpenningavdrag.

2. Extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant tjänstefartyg eller fyrskepp,
vilket är upplagt under viss del av året, skall vidkännas B-avdrag för tid,
under vilken han till följd av uppläggningen ej tjänstgör och varunder han ej
åtnjuter semester, varjämte bestämmelserna under V skola äga motsvarande tilllämpning.

Länsstyrelserna.

Bestämmelserna under I och V äga icke tillämpning å landshövding, dock skall
landshövding vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då han uppbär sjukpenning
(hempenning) från allmän sjukkassa, och yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till
sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger.

Statens affärsdrivande verk.

29 §.

Semester och däremot svarande annan ledighet

A. Allmänna bestämmelser

2 mom. Vid semesterns bestämmande skall iakttagas följande.

a) Innehaves i —--semesterersättning utgått.

b) Har den---semesterersättning uppburits.

c) Vidkännes tjänsteman ----på avdragstiden.

Har tjänsteman under innehav av anställning hos staten eller av ickestatlig
anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
— oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöksvis
— under tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänstledighet
för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag å lönen, åtnjutit tjänstledighet,
som avses i 28 § I, punkt 6 a) eller d) eller punkt 11, eller åtnjutit
semester, må han ej, med mindre vederbörande myndighet finner skäl
därtill lämna medgivande, därefter erhålla semester förrän han minst 90
dagar tjänstgjort i anställning, som nyss nämnts, eller fullgjort uppdrag för
statens räkning.

d) Om semester — ---- nämnda dag.

41

Grundläggande bestämmelser om sjukvård

A. Allmänna bestämmelser

1 inom. Tjänsteman äger erhålla ersättning för kostnader för sjukvård
i den omfattning och under de villkor, som i detta kapitel stadgas eller av
Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas; dock erhåller tjänsteman tillhoran -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

de den i 27 § 3 inom. angivna gruppen 1 ersättning enligt bestämmelserna i
detta kapitel allenast för läkarvård och läkarintyg, som avses i 42 § 1 mom.
Av ersättning, beräknad enligt 42—44 §§, 46 § 1 mom. samt 47 och 48 §§,
utgår av statsmedel endast det belopp, varmed sagda ersättning i förekommande
fall överstiger vad tjänstemannen för vården må äga uppbära från
allmän sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Kungl. Maj:t äger meddela särskilda föreskrifter rörande ersättning för
kostnader för sjukvård vid sjukdom eller skada, som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
eller annan författning medför rätt till ersättning, vilken
bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten, eller som, utan
att dylik rätt föreligger, omfattas av bestämmelserna i 28 § I, punkt 6 b).

2 mom. Då tjänsteman av annan anledning än för offentligt uppdrag åtnjuter
tjänstledighet mer än 14 dagar i en följd med skyldighet att därunder
vidkännas C-avdrag å lönen, skall han för tiden efter nämnda 14 dagar
avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel förmäles; vederbörande
myndighet likväl obetaget att medgiva, att sådan ersättning må bibehållas
för en tid av högst tre månader.

3 mom. I fall, som avses i 28 § III andra stycket och IV, skall tjänsteman
avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel förmäles.

4 mom. På Kungl. Maj :ts prövning skall bero i vad mån ersättning för
kostnader för sjukhusvård må utgå efter det att rätt till ersättning för dylik
vård upphört enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

5 mom. I fråga om rätt till sjukvård under tjänstgöring med stationering
utomlands gäller vad därom särskilt stadgas.

B. Särskilda bestämmelser

Högsta domstolen. Regeringsrätten.

Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å justitieråd eller regeringsråd.

Försvaret.

1. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mlia äger rätt till sjukvård
enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

2. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha, beställningshavare i lönegraden
Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt fältflygare i lönegraden Me 14 eller Me 16,
som vid anställningens upphörande är i behov av sjukvård, äger enligt de närmare
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, bibehållas vid sin rätt till
ersättning för kostnader för sjukvård så länge sjukdomen varar, dock högst ett år
efter anställningens upphörande.

3. Angående rätt till sjukvård under sjötjänstgöring och avpollettering från fartyg
gäller vad därom särskilt stadgas.

Universiteten och vissa högskolor.

Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i fråga om tjänsteman vid Stockholms
högskola i stället avse högskolans medel.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

Rektorer och lärare i avdragsgrupp 2 eller 3 vid de högre kommunala skolorna,
privatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig
utbildning i Umeå, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna erhålla, med iakttagande
av vad här nedan särskilt föreskrives, ersättning av statsmedel för kostnader
för sjukvård i den omfattning och under de villkor, som i detta kapitel stadgas
eller av Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

151

Vid bestämmande av ersättning av statsmedel skall hänsyn tagas endast till
kostnader för förmåner, som tjänstemannen erhållit i enlighet med i detta kapitel
meddelade föreskrifter. Ersättningen skall beräknas särskilt för varje redovisningsår.
Tjänstemannens kostnader skola härvid anses belöpa å det redovisningsår
sjukvården meddelats eller läkemedel mottagits.

Från det belopp, varmed ersättning av statsmedel enligt föreskrifterna i detta
kapitel skolat utgå, skall, där ej Kungl. Maj :t i fall, som avses i 1 mom. andra stycket
annorlunda förordnar, avdrag ske med ett belopp av tjugufem kronor för redovisningsår.
Kostnaden för vaccination, varom förmäles i 46 § 2 mom., skall likväl
städse ersättas av statsmedel.

Beslut om ersättning för sjukvård fattas av skolöverstyrelsen.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstgrelserna.

Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i stället avse vederbörande hushållningssällskaps
eller skogsvårdsstyrelses medel.

Länsstyrelserna.

Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å landshövding.

42 §.

Verks- och tjänsteläkare m. m.

A. Allmänna bestämmelser

1 mom. Tjänsteman äger anlita verksläkare för att erhålla läkarvård vid
sjukdom samt läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten. Instruktion för
verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t.

Kostnad för läkarvård, som meddelas av verksläkaren, ersättes helt, därvid
i förekommande fall verksläkarens resekostnad för sjukbesök skall inräknas
i läkarvårdskostnaden.

Kostnad för av verksläkaren utfärdat läkarintyg, som skall åberopas i
tjänsten, skall om det utfärdats i samband med av honom meddelad läkarvård
inräknas i läkarvårdskostnaden. Intyget lämnas eljest utan kostnad för
tjänstemannen.

2 mom. Kostnader för erforderlig läkarvård och för i samband med läkarvård
utfärdat läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten, ersättas helt jämväl
i de fall, då tjänsteman uppehåller sig å sådan ort, att han icke lämpligen
kan anlita verksläkaren, eller då vid trängande behov av läkarvård verksläkaren
icke hinner anlitas. I dylika fall skall tjänstemannen i första rummet
hänvända sig till annan av staten eller av kommun anställd läkare.

,? mom. Läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten och som icke är utfärdat
av verksläkaren, skall, i de fall vederbörande myndighet bestämmer, vara
försett med verksläkarens attest.

Räkning å kostnad för sjukvård skall, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar,
vara attesterad av verksläkaren, innan utbetalning på grund av räkningen
äger rum.

B. Särskilda bestämmelser

Försvaret.

Vid vissa försvarets förband och institutioner ombesörjes i detta kapitel avsedd
läkarvård av tjänsteläkare. Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tilllämpliga
delar gälla i fråga om tjänsteläkare. Instruktion för tjänsteläkare utfärdas
av Kungl. Maj:t.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Läroverk m. fl. läroanstalter.

Vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, sinnesslöskolorna och
epileptikerskolorna skall vad i detta kapitel stadgas om verksläkare i stället avse
tjänsteläkare. Därmed förstås läkare anställd av staten eller av kommunen i öppen
sjukvård, skolläkare eller läkare å poliklinik vid allmänt sjukhus, vilken ombesörjer
läkarvård å tjänstemannens stationeringsort eller, om tillgång till dylik
vård ej finnes därstädes, sådan läkare å närmaste ort.

Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettet.

Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tillämpliga delar gälla i fråga
om personalläkare vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

43 §.

Specialistvård m. m.

1 mom. Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behandling
av vissa sjukdoms former, ersättes till tre fjärdedelar, under förutsättning
att verksläkaren eller annan läkare, vilken tjänstemannen enligt bestämmelserna
i 42 § 2 mom. ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig
samt verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt
valet av specialist.

2 mom. Kostnad för röntgen- eller annan undersökning, som icke lämpligen
kan utföras av verksläkaren, av annan läkare, vilken tjänstemannen
enligt bestämmelserna i 42 § 2 mom. ägt anlita, eller av specialist, till vilken
tjänstemannen enligt bestämmelserna i 1 mom. ovan hänvänt sig, ersättes till
tre fjärdedelar, under förutsättning att läkaren prövat undersökningen erforderlig
för ställande av diagnos samt lämnat anvisning på vem som skall utföra
undersökningen.

3 mom. Vid tuberkulos ävensom vid specialistvård, som meddelas på poliklinik
vid allmänt sjukhus, utgår full ersättning i fall, som avses i 1 och 2
mom.

44 §.

Tandläkarvård

Därest tandläkarvård prövas vara av väsentlig betydelse för botande av
till tandsjukdom icke hänförlig sjukdom, vilken står i orsakssammanhang
med tändernas tillstånd, samt verksläkaren hänvisat tjänstemannen till
tandläkare för erhållande av sådan vård, ersättes kostnaden för vården till
tre fjärdedelar.

45 §.

Läkemedel

Utgift för läkemedel, som föreskrivits antingen av verksläkaren eller annan
läkare, vilken tjänstemannen enligt bestämmelserna i 42 § 2 mom. ägt
anlita, eller ock av specialist eller tandläkare, vilken tjänstemannen anlitat
med stöd av bestämmelserna i 43 och 44 §§, ersättes helt av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 153

46 §.

Sjukgymnastik, bad, massage m. m.

1 mom. Kostnad för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage,
elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som
av verksläkaren ordinerats såsom erforderlig vid viss angiven sjukdom, ersättes
till hälften.

2 mom. I de fall, då vederbörande myndighet finner skäl anordna vaccination
mot epidemisk sjukdom, gäldas kostnaden härför av statsmedel.

47 §.

Vård å allmänt sjukhus

1 mom. Med allmänt sjukhus förstås sjukvårdsinrättning, som enligt lagen
om allmän sjukförsäkring är att anse såsom allmänt sjukhus.

2 mom. Vårdas tjänsteman å allmänt sjukhus och prövar verksläkaren
eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren den sjukes tillstånd kräva
vård i halvenskilt rum, eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum,
eller finner vederbörande myndighet med hänsyn till andra särskilda förhållanden
dylik vård erforderlig, ersättes hela kostnaden för vården.

Till kostnad för sjukhusvård, som i föregående stycke sägs, hänföres ock
sådant arvode, som den i halvenskilt eller enskilt rum vårdade tjänstemannen
erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren. Ersättning för dylikt
arvode må icke överstiga lägsta tillämpliga beloppet enligt den av medicinalstyrelsen
för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan. Vid fall av tuberkulos
må likväl efter prövning av vederbörande myndighet högre ersättning kunna
utgå, dock icke med större belopp än det, som med tillämpning av den rådgivande
taxan högst skulle hava erlagts.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.

48 §.

Vård å enskild sjukvårdsanstalt

1 mom. Med enskild sjukvårdsanstalt förstås sjukvårdsinrättning, som
enligt lagen om allmän sjukförsäkring är att anse såsom sjukvårdsanstalt
utan att vara allmänt sjukhus.

2 mom. Kostnad för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, där vården meddelats
i halvenskilt eller enskilt rum, under de förutsättningar som i 47 §
2 mom. första stycket sägs, ersättas intill det belopp, som skulle hava utgått,
därest vården meddelats i halvenskilt rum å allmänt sjukhus, drivet av det
landsting eller sådan i landsting ej deltagande stad, inom vars område tjänstemannen
är bosatt.

3 mom. Har tjänsteman, som intagits å enskild sjukvårdsanstalt, därstädes
åtnjutit sådan sjukvård, som avses i 43 § eller 46 § 1 inom., äger tjänstemannen,
under de förutsättningar som angivas i nämnda bestämmelser,
erhålla ersättning, utöver vad som må utgå enligt 2 inom., med i fall,
som avses i 43 § 1 och 2 mom., tre fjärdedelar av kostnaden, i fall, som
avses i 43 § 3 inom., hela kostnaden och i fall, som avses i 46 § 1 mom.,
hälften av kostnaden.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 217

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

51 §.

1 mom. Tjänsteman är---av reglementet:

19 § 3 mom. -— --tjänstemannen tillämpligt,

28 § I, punkterna 6 och 7, och V samt i anslutning därtill meddelade särskilda
bestämmelser angående tjänstledighet för sjukdom m. m„

29 och 30 §§---angående sjukvård.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217

155

Innehållsförteckning

Författningsförslag.................................................... 2

I. Inledning ........................................................ 21

II. Löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom m. m.................... 23

A. Gällande bestämmelser.......................................... 23

B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.......... 30

C. Sjuklönesakkunnigas förslag...................................... 37

III. Löneförmåner vid havandeskap eller barnsbörd........................ 47

A. Gällande bestämmelser.......................................... 47

B. Lagen om moderskapshjälp...................................... 47

C. Sjuklönesakkunnigas förslag...................................... 50

IV. Sjukvårdsförmåner ................................................ 54

A. Gällande bestämmelser.......................................... 54

B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.......... 64

C. Sjukvårdsutredningens förslag.................. 68

D. Remissyttrandena .............................................. 93

V. I ärendet förda förhandlingar....................................... 106

Departementschefen................................................... 110

Löneförmåner vid sjukdom ........................................ 112

Löneförmåner vid yrkesskada ..................................... 117

Löneförmåner vid havandeskap m. .................................. 120

Löneförmåner vid annan ledighet.................................... 122

Sjukvårdsförmåner ................................................ 122

Ändringsskyldighet ................................................ 126

Kompensation för sjukförsäkringsavgifterna............................ 126

Löneplanerna .................................................... 127

Specialmotivering.................................................. 129

Anslagsfrågor m. .................................................. 136

Hemställan .......................................................... 138

Tabellbilagor ........................................................ 141

Förslag till kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente den
30 juni 1948 (nr 436) .............................................. 143

547*562. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag