Statsutskottets utlåtande nr 191.
1
Nr 191.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reformering av läkarutbildningen jämte i ämnet
väckta motioner. , .
(2:a avd.)
I propositionen nr 212 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 27 mars
1954, föreslagit riksdagen att dels godkänna av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade huvudsakliga grunder för en reformering av läkarutbildningen,
att successivt genomföras från och med budgetåret 1955/56,
dels ock godkänna av departementschefen förordade förändringar i personalorganisationen
vid de medicinska lärosätena och till dem knutna undervisningssjukhus,
att successivt genomföras från och med budgetåret
1955/56.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Axel Andersson och Näslund (I: 91) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl. (II: 132), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta anhålla hos Kungl. Maj:t om en skyndsam
utredning rörande inrättande i Norrland av en medicinsk högskola, avsedd
för årlig intagning av omkring 30 studerande;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. (I: 542) och den andra inom andra kammaren
av fru Andrén m. fl. (II: 702), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
1) uttala önskvärdheten av en rationalisering av den medicinska undervisningen
genom vidgad användning av undervisningsfilm och införande
av undervisning genom television i lämplig omfattning;
2) uttala, att kursen i sjuk vårdsteknik och fysikalisk terapi bör uppdelas
i två kurser och ges ett timantal av för sjukvårdsteknik 20 timmar
och för fysikalisk terapi 20 timmar;
3) besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att frågan om
tjänsteställningen för överläkaren vid karolinska sjukhusets reumatologiska
klinik måtte göras till föremål för förnyat övervägande och att resultatet
härav måtte redovisas vid 1955 års riksdag;
4) uttala önskvärdheten av att en utredning kommer till stånd rörande
inrättande av ordinarie lärartjänster i ämnet klinisk epidemiologi;
1 — Bihang till riksdagens protokoll 195It. 6 sand. Nr 191.
2 Statsutskottets utlåtande nr 191.
5) uttala, att undervisningskursen i allmän hygien bör utökas från 40
till 50 timmar;
6) uttala, att ett successivt inrättande av ytterligare professurer i barnpsykiatri
är ett angeläget önskemål;
7) uttala, att förhandlingar bör upptagas med Sveriges läkarförbund
rörande vissa avlöningsfrågor;
8) uttala önskvärdheten av att frågan om en obligatorisk sjukhustjänstgöring
efter examen för allmänläkare upptas till förnyad utredning samt
9) i övrigt beakta vad som i motionen anförts;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundgren m. fl. (I: 543) och den andra inom andra kammaren av
herrar Kärrlander och Östlund (II: 700), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
rörande inrättande av en medicinsk läroanstalt av i motionen angiven
typ;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ollén och Huss (I: 544) och den andra inom andra kammaren
av fru Andrén m. fl. (II :701), i vilka hemställts, att riksdagen måtte beakta
vad i motionerna anförts, innebärande en förstärkt utbildning i fysikalisk
terapi;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Huss m. fl. (1:553) och den andra inom andra kammaren av herr
Munktell (II: 709), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, att undervisningen
i obstetrik och gynekologi skall anordnas på det sätt, som
universitetskanslern föreslagit, innebärande att ytterligare praktisk utbildning
beredes den studerande under en månads assistenttjänstgöring vid
obstetrisk-gynekologisk avdelning i omedelbar anslutning till assistenttjänstgöringen
i kirurgi;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson (1:556) och den andra inom andra kammaren av herrar
Larsson i Luttra och Larsson i Hedenäset (II: 713), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till 1955 års riksdag om inrättande från och med den 1 juli 1955 av en
tjänst såsom laborator i barnpsykiatri vid universitetet i Uppsala, förenad
med överläkarbefattning vid akademiska sjukhuset;
dels en inom andra kammaren av herr von Friesen väckt motion (II: 706),
vari hemställts, att riksdagen måtte uttala sig för en ökning av utbildningstiden
i ämnet obstetrik och gynekologi från av Kungl. Maj:t föreslagna
tre månader till fyra månader;
dels en inom andra kammaren av herr von Friesen väckt motion (II: 707),
vari hemställts, att riksdagen måtte dels uttala sig för en nedskärning av
antalet översikt skurser under det propedeutiska året i enlighet med vad
ovan föreslagits, dels förorda bibehållandet av någon form av obduktionsprov,
dels ock utan hänsyn till föreslagna riktlinjer för övergångsbestäm
-
Statsutskottets utlåtande nr 191.
3
melser helt överlåta åt fakulteterna att i samråd med undervisningsnämnderna
planlägga denna övergång;
dels en inom andra kammaren av herr von Friesen väckt motion (II: 708),
vari hemställts, att riksdagen måtte dels uttala, att det finge ankomma på
Kungl. Maj:t att fastställa antalet studentledamöter i undervisningsnämnderna,
dels ock till omkostnader för undervisningsnämndernas arbete uppta
ett reservationsanslag på 3 000 kronor;
dels ock en inom andra kammaren av fru Eriksson i Stockholm väckt
motion (II: 714), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att anhålla
om en snabbutredning för en snar ytterligare utökning av utbildningsmöjligheter
för medicine studerande, i första hand genom förläggning av
den kliniska utbildningen även till landsortslasarett men med sikte på en
fullständig, ny läkarhögskola.
I den mån redogörelse i det följande icke lämnas för det till grund för
propositionen liggande kommittéförslaget och de i ärendet avgivna remissyttrandena
eller för motiveringen för de motionsvis framställda förslagen
får utskottet hänvisa till propositionen respektive motionerna I: 542, I: 543,
I: 553 och I: 556 samt II: 132, II: 701, II: 706, II: 707, II: 708 och II: 714.
Inledning.
Den nu gällande stadgan angående medicinska examina tillkom 1907.
Redan efter förhållandevis kort tid gjorde sig emellertid ett behov av vissa
reformer gällande, och 1918 tillkallades sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
utreda frågor rörande undervisningen i medicin, kirurgi och
patologisk anatomi m. m. Efter bearbetning av särskilda delegerade kom
deras förslag att ligga till grund för provisoriska, år 1923 utfärdade bestämmelser
för ifrågavarande undervisning till medicine licentiatexamen.
Dessa åtgärder kunde dock icke länge tillfredsställa den sakkunniga opinionen.
Såväl inom läkarkretsar som hos ansvariga myndigheter väckte särskilt
den långa tiden för läkarutbildningen bekymmer. Undersökningar
visade, att studerande som påbörjat sina medicinska studier mellan 1910
och 1920, redovisat genomsnittliga studietider på mellan 9 och 10 år. Förslag
framlades bland annat i riksdagsmotioner om att det borde undersökas,
huruvida man icke genom en tidig specialisering av studierna kunde ernå
en tidsbesparing. Det anfördes att t. ex. en tjänsteläkare inte skulle kunna
utnyttja sina specialkunskaper i radiologi och att en ögonläkare inte hade
behov av en utbildning i förlossningskonsten. Från fakulteternas sida framhölls
häremot, att en tidig specialisering inneburc stora vådor då den ledde
till ensidighet och att det bästa skyddet mot denna risk vore en god och
bröd allmän läkarutbildning. Som motiv för eu reform anfördes också, att
medicinen gjort stora landvinningar efter examensstadgans införande och
inom flera områden arbetade med helt nya metoder. Anklagelserna mot
utbildningen gällde, att gammalt inte nog snabbt fått vika för nytt och
4
Statsutskottets utlåtande nr 191.
att undervisningen inom vissa ämnesområden tyngdes av allt för stor detaljrikedom.
En anpassning till utvecklingen inom gällande examensstadga vore
icke längre möjlig, utan en allsidig omprövning måste ske angående vad
som skulle ingå i en modern medicinsk undervisning.
Frågan om utbildningens reformering hade således sedan lång tid varit
aktuell, när chefen för ecklesiastikdepartementet år 1938 tillkallade utredningsmän,
vilka antog namnet 1938 års läkarutbildningssakkunniga. De
sakkunniga redovisade under åren 1941—1945 sina utredningsresultat i
fyra betänkanden.
I sitt förslag till ny studieplan för den medicinska undervisningen avvisade
1938 års läkarutbildningssakkunniga bestämt tanken på en tidig specialisering.
Utbildningens mål borde i stället vara att bibringa den studerande
en så grundläggande medicinsk allmänbildning, att man efter examen
åt honom kunde anförtro utövandet av allmän läkarpraktik. Genom sin
strävan att i den planerade utbildningen infoga nödvändiga nya element
leddes de sakkunniga fram till en studietid, som de icke kunde begränsa
genom en motsvarande reduktion av tidigare undervisning och som åtskilliga
av remissmyndigheterna fann för lång. Den framlagda studieplanen var
i motsats till gällande ordning skolmässigt bunden i hela sin utsträckning
beträffande ämnenas ordningsföljd. För att säkra en tillfredsställande vidareutbildning
(specialistutbildning) föreslog de sakkunniga, att befintliga underläkartjänster
skulle regleras med avseende på förordnandetidens längd
på olika typer av tjänster och att läkaren icke skulle få uppehålla de flesta
av dessa tjänster under mer än ett med hänsyn till sammanlagda tjänstgöringstiden
maximerat antal år.
1938 års sakkunnigas förslag beträffande läkarutbildningen såväl före
som efter medicine licentiatexamen utsattes från åtskilliga håll för stark
kritik. Endast de sakkunnigas betänkande rörande fortsättnings- och repetitionskurser
för läkare föranledde slutligt beslut från statsmakternas sida.
Genom beslut den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för översyn av läkarutbildningen
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog
namnet 191+8 års läkarutbildning skommitté, i det följande betecknad allenast
kommittén.
Kommittén överlämnade den 27 januari 1951 till departementschefen
betänkande angående antagningen av medicine studerande m. fl. (SOU
1951:4). Efter vederbörlig remissbehandling uppdrog Kungl. Maj:t den
5 maj 1952 åt kanslern för rikets universitet att med beaktande av det
framlagda betänkandet utfärda nya bestämmelser för antagningen av medicine
studerande. De av kanslern den 19 november 1952 utfärdade bestämmelserna,
som blev gällande från höstterminen 1953, innebar bland annat
att all s. k. konkurrenskomplettering avskaffades samt att poäng för studentbetyg
och övriga meriter, som får åberopas, beräknas efter nya grunder.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
5
Efter särskilt uppdrag från Kungl. Maj:t den 29 juni 1951 överlämnade
kommittén till chefen för inrikesdepartementet den 15 februari 1952 utredning
och förslag angående viss krigsmedicinsk undervisning.
Den 24 februari 1953 avlämnade 1948 års läkarutbildningskommitté slutligt
betänkande med förslag rörande läkarutbildningen (SOU 1953:7).
Över betänkandet har ett 40-tal remissyttranden avgivits.
Den gällande examensstadgan.
Under denna kapitelrubrik lämnas i propositionen på sid. 8—9 en sammanfattande
redogörelse för den gällande examensstadgans huvuddrag, till
vilken redogörelse utskottet får hänvisa.
Läkarutbildningens mål och uppläggning.
Kommittén.
Kommittén erinrar om den alltjämt ökande specialiseringen inom läkarverksamheten.
På grundval av de av 1938 års läkarutbildningssakkunniga publicerade
siffrorna om läkarkårens sammansättning 1941—42 beräknar kommittén,
att då ca 45 % av de i självständig ställning verksamma läkarna
var specialläkare. Till allmänläkare räknas då allmänpraktiker, tjänsteläkare
och militärläkare, till specialläkare överläkare av olika slag, praktiserande
specialister samt vissa teoretici. För beräkning av den framtida relationen
anser kommittén, att de i medicinalstyrelsens betänkande angående
den öppna läkarvården i riket (SOU 1948:14 och Bilagor SOU 1948: 24)
lämnade uppgifterna om läkarbehovet kan ge viss ledning. Om en fördelning
motsvarande den ovannämnda göres av de där redovisade läkarkategorierna,
finner man att de självständigt verksamma läkarna fördelar sig
med ca 50 % i vardera gruppen.
Kommittén anför, att den förda diskussionen synes leda fram till följande
allmänna slutsatser om läkarnas framtida verksamhet i sjukvården. Den pågående
specialiseringen kommer inom den slutna vården att fortsätta därhän,
att denna blir alltmera uppdelad. Även inom den öppna vården kommer
specialiseringen att öka, men behovet av en stor kår av allmänläkare
kommer att kvarstå. För bägge läkarkategorierna gäller, att arbetet mer
än hittills kommer att inriktas på tidigdiagnostik, ökat hänsynstagande till
sociala faktorers roll, hälsovårdande och profylaktiska åtgärder, förbättrad
eftervård och kronikervård. Utnyttjandet av tekniska hjälpmedel vid
diagnostik och behandling kommer att öka. Kommittén drar sålunda den
slutsatsen, att en viss fortsatt ökning av specialisternas antal kommer att
ske på bekostnad av antalet allmänläkare, men inte mer än att i framtiden
de båda grupperna sannolikt kommer att vara av ungefär samma storleks
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 191.
ordning. Inom den slutna vården kommer nästan uteslutande specialläkare
att vara verksamma, medan den öppna vården i stor utsträckning kommer
att handhas av allmänläkare.
Kommittén anför vidare, att utbildningen måste avse såväl allmänläkare
som de många olika kategorierna av specialläkare. Allmänläkarens utbildning
måste inriktas på att göra honom till en god diagnostiker och terapeut
i den allmänna läkarvården samt att ge honom en överblick över de särskilda
diagnostiska och terapeutiska möjligheter, som de olika specialiteterna
erbjuder. Tyngdpunkten bör därvid ligga i centrala kliniska ämnen
som medicin, kirurgi, psykiatri och pediatrik, men även de kliniska specialämnena
måste ägnas uppmärksamhet, särskilt i de fall där specialistvården
ännu icke nått en mer omfattande utbyggnad. Det torde numera
råda allmän enighet därom, att allmänläkarens utbildning icke kan anses
avslutad i och med förvärvandet av de insikter, som studierna till medicine
licentiatexamen kan ge, utan att härutöver erfordras fortsatt praktisk
utbildning under flera år i form av underläkartjänstgöring.
För specialläkarnas utbildning gäller att de först bör erhålla en grundläggande
medicinsk utbildning av tillräcklig bredd. De centrala kliniska
ämnena får här icke eftersättas, och minst samma krav som hos allmänläkaren
på kunskaper om andra specialämnen än den blivande egna specialiteten
måste upprätthållas. Därefter följer vidareutbildning till specialist.
Kommittén finner således att för bägge kategorierna gäller att de som
underlag för sin fortsatta, olika utformade utbildning behöver en grundläggande
medicinsk allmänbildning, vilken bör vara gemensam för alla läkare.
Den för alla läkare gemensamma delen av utbildningen kallar kommittén
för grundutbildning. Den därefter följande delen, som är olika utformad
allt efter den avsedda verksamheten, benämnes vidareutbildning. Vidareutbildningen
innefattar vad som nu ofta kallas specialistutbildning. Till dessa
bägge moment av utbildningen kan enligt kommittén läggas ett tredje, bestående
av fortsättnings- och repetitionskurser samt andra åtgärder ägnade
att orientera de färdiga läkarna om medicinens nya landvinningar. Dylik
utbildning kallar kommittén efterutbildning.
Grundutbildningen omfattar således den för alla läkare gemensamma
grundvalen i den medicinska undervisningen. Den väsentliga uppgiften bör
här vara att för den blivande läkaren dra upp sunda principer för hans
framtida medicinska handlande, varvid tyngdpunkten skall ligga i den
vetenskapliga metoden och det vetenskapliga tänkandet. Huvuduppgiften
bör vara att ge en allmänorientering inom medicinens hela fält, varvid
den studerande samtidigt skall vänjas att i olika riktningar själv utbygga
och fördjupa sina kunskaper. Den medicinska vetenskapens och den praktiska
gärningens enhet måste ständigt betonas, och det är av största vikt
Statsutskottets utlåtande nr 191. 7
att bringa studenterna till mognad och fostra dem till självständigt tänkande.
Även om grundutbildningen sålunda omfattar såväl medicinsk vetenskap
som praktisk läkekonst, bör den dock icke vara en avslutad utbildning
ens för allmänläkaren. En fullgod verksamhet som allmänpraktiker kräver
givetvis en ändamålsenlig vidareutbildning. Kommittén instämmer således
icke i den ofta uttalade åsikten, att den grundläggande utbildningens mål
är att producera kompetenta allmänläkare. I stället anger kommittén målet
så, att grundutbildningen skall ge den nödvändiga grundvalen för eu
senare, huvudsakligen praktiskt inriktad vidareutbildning för olika former
av medicinsk verksamhet.
Grundutbildningen. Denna utbildnings teoretiska, prekliniska
del har betydelse dels som det vetenskapliga fundamentet för den följande
kliniska undervisningen, dels som illustration av den vetenskapliga metoden.
Denna rent teoretiska utbildning bör inleda undervisningen, och dess
omfattning kan icke minskas jämfört med nuvarande studiegång.
Vid övergången till utbildningens rent kliniska skede är det synnerligen
betydelsefullt att undervisningen får en pedagogiskt riktig uppläggning
med god samordning mellan teoretiska och kliniska ämnen. Den propedeutiska
undervisningen skall ge en grund för det kommande arbetet i de olika
kliniska kurserna. Den praktiska undervisningen på detta stadium skall
syfta till att ge kunskap och övning i de vanligaste undersöknings- och
behandlingsmetoderna.
Utbildningen i de olika kliniska disciplinerna måste utformas med tanke
på att grundutbildningen skall vara en gemensam bas för både allmänläkare
och specialläkare. Med nödvändighet maste vissa centrala kliniska
ämnen här ges en större vikt än andra. För varje läkarverksamhet är goda
kunskaper i medicin, kirurgi, psykiatri och pediatrik grundläggande, varjämte
socialmedicinen i framtiden tillkommer som ett väsentligt moment
i läkarens arbete ju mera detta förs över på det förebyggande och sociala
planet. I nämnda kliniska ämnen måste ges inte blott goda teoretiska kunskaper
utan även en mera omfattande praktisk övning i de gängse undersöknings-
och behandlingsmetoderna. De studerande måste även få tillfälle
till ett visst praktiskt arbete redan i själva grundutbildningen för att
därigenom konsolidera sina kunskaper.
Kommittén föreslår, att de övriga kliniska ämnena, dcrmato-venereologi,
epidemiologi, ftisiologi, neurologi, obstetrik-gynekologi, oftalmiatrik och
oto-rhino-laryngologi, betraktas som specialämnen. Kommittén erinrar om
att i den tidigare diskussionen förslag väckts om eu radikal nedskärning
av undervisningen i de kliniska specialämnena och att röster t.o.m. höjts
för att vissa av dem helt skulle utgå ur den allmänna läkarutbildningen.
Kommittén anför, att den ingående övervägt denna fråga men icke ansett
sig böra föreslå mer än en måttlig begränsning av undervisningen i vissa
8
Statsutskottets utlåtande nr 191.
ämnen. En medicinsk allmänbildning och en tillfredsställande vid överblick
över medicinen som helhet kräver åtminstone en elementär kännedom även
om specialämnena. Många läkare blir i sin verksamhet alltjämt nödsakade
att behandla fall, som vid större tillgång på specialister skulle vårdas av
dessa. Med hänsyn härtill måste den allmänna läkarutbildningen ge mera
omfattande kunskaper i de flesta specialämnen än som eljest skulle vara
erforderligt. Härav följer, att i den mån som specialistvården utbyggs över
hela landet och tillgången på specialister ökas, omfattningen av den grundläggande
utbildningen i de kliniska specialämnena i motsvarande mån bör
Kunna minskas antingen genom förkortning av studietiderna eller genom
ökade möjligheter att kombinera de olika ämnena, Kommittén förutsätter,
att utvecklingen fortlöpande följes av vederbörande myndigheter.
I de kliniska ämnena aktualiseras frågan om hur omfattande den praktiska
utbildningen och förvärvandet av sjukvårdserfarenhet bör vara inom
ramen för grundutbildningen. I varje klinisk kurs måste givetvis ingå ett
mått av praktiskt arbete. Sådan klinisk tjänstgöring på polikliniker och
sjuka vdelningar utgör ett karakteristiskt drag för den svenska läkarutbildningen
och torde utgöra dess kanske värdefullaste särdrag jämfört med
andra länders medicinska undervisning. Avsikten med detta praktiska arbete
under de olika kurserna är dels att underlätta kunskapsförvärvandet,
dels att ge en tillräcklig övning i de olika undersöknings- och behandlingsmetoder,
som den blivande läkaren måste behärska inom disciplinerna
ifråga. Kommittén håller dock före att det icke är möjligt att ge en mera
omfattande praktisk erfarenhet och sjukvårdsvana i de former, som måste
gälla för kliniska kurser på undervisningssjukhusen.
Assistenttjänstgöringarna intar en mellanställning mellan klinisk kurs
och underläkartjänstgöring. Man har ifrågasatt om sådana tjänstgöringar
icke hellre borde överföras till en senare sjukhustjänstgöring. Assistenttjänstgöringen
har dock enligt kommitténs mening vissa fördelar. Den studerande
får börja med praktiskt arbete av en viss självständighet under
en bättre handledning än vid en underläkartjänstgöring, vilket möjliggör
ett pedagogiskt riktigare utnyttjande av tjänstgöringen. En sen assistenttjänstgöring
är vidare ett utmärkt komplement till tentamensläsningen.
Kommittén föreslår därför, att en sådan tjänstgöring skall föregå tentamen
i de centrala kliniska ämnena medicin och kirurgi. Därjämte bör en möjlighet
hållas öppen för en assistenttjänstgöring i något kliniskt specialämne,
som kan väljas efter den blivande läkarens behov.
Kommittén föreslår vidare, att assistenttjänstgöringsperioden utformas
så, att den i möjligaste mån blir en period av mera självständig sjukvårdsverksamhet.
Detta sker därigenom att assistenttjänstgöringarna samlas till
den kliniska utbildningens sista skede och förlägges också till andra sjukhus
än universitetssjukhusen. Härigenom vinnes den fördelen, att den praktiska
delen av den kliniska grundutbildningen förlägges till två nivåer:
Statsutskottets utlåtande nr 191.
9
den första i samband med varje enskild kurs på universitetssjukhusen och
den senare under en fristående assistenttjänstgöring.
En vidareutbildning, som avpassas efter läkarnas kommande
definitiva verksamhet, är en förutsättning för en rationell plan för grundutbildningen.
Sådan vidareutbildning torde böra förutses även för allmänläkarnas
del. Man är allmänt ense om att varken den nuvarande läkarutbildningen
eller någon annan utbildningsplan, som endast innefattar
universitetskurser eller därmed jämförlig utbildning, är en tillräcklig grund
för en allmänläkares omfattande och ansvarsfulla verksamhet. Kommittén
utgår ifrån att det är synnerligen önskvärt, att allmänpraktikerna får en
tids tjänstgöring på sjukhus i underläkares ställning, innan de öppnar egen
praktik. Det torde dock icke vara nödvändigt att nu framställa en obligatorisk
fordran härvidlag, utan en rekommendation om en viss utbildningsstandard
kan vara tillfyllest.
Tjänsteläkarna är allmänläkare med vissa speciella uppgifter. Även för
dem måste fordran på vidareutbildning uppställas, och kommittén föreslår,
att en mer omfattande sådan utbildning än som nu krävs blir ett behörighetsvillkor
för tjänsteläkarbefattning.
För specialläkarna är det utan vidare självklart att en tämligen omfattande
vidareutbildning är nödvändig. I vårt land utgöres den helt av sjukhus^
änstgöringar, vilkas art och omfattning i de olika specialiteterna regleras
av Sveriges läkarförbund. I åtskilliga andra länder krävs även mycket
omfattande teoretiska kurser för specialläkarna. Specialläkarnas standard
med det system som nu tillämpas i vårt land har dock icke givit anledning
till kritik, och kommittén håller därför före att en radikal omläggning av
vidareutbildningen för specialläkare icke nu är befogad. Behovet av en
viss kompletterande teoretisk utbildning till den nuvarande sjukhusutbildningen
gör sig dock märkbart, och kommittén föreslår därför, att
möjligheter skapas för anordnandet av kortare teoretiska kurser för läkare,
som utbildar sig inom olika specialiteter.
För en tillfredsställande vidareutbildning av såväl allmänläkare som specialläkare
fordras en tillräcklig tillgång av underläkarplatser inom olika
discipliner. Vid olika tillfällen och inom åtskilliga discipliner har det stött
på stora svårigheter för läkarna att få den utbildning, de behövt för sin
framtida verksamhet. T den tidigare diskussionen om läkarutbildningen har
olika möjligheter angetts att lösa detta problem. Ehuru problemet kan fixeras
utan svårighet, är dess lösning icke lätt att ange. Ett statligt reglerat
system för vidareutbildningen kombinerat med en strikt fördelning av landets
underläkarbefattningar på olika utbildningslinjer synes icke kunna
leda till målet utan betydande ingrepp i nuvarande sjukhusorganisation.
Under sådana förhållanden anser kommittén, att ett system bör eftersträvas,
som kan baseras på en ömsesidig överenskommelse mellan myndigheterna,
huvudmännen och läkarorganisationerna, varigenom en indi
-
10
Statsutskottets utlåtande nr 191.
vidualisering lättare låter sig göra. Kommittén föreslår, att läget kontinuerligt
följs ur utbildningssynpunkt inom de olika kliniska disciplinerna,
så att åtgärder för att tillgodose behovet av utbildningsplatser i tid kan
vidtagas.
Ett behov av fortlöpande efterutbildning föreligger för alla kategorier
av läkare genom utvecklingen av nya metoder för undersökning
och behandling av olika sjukdomar. Kommittén påpekar dock, att särskilt
specialläkama genom sina egna organisationer och föreningar sörjer för
ifrågavarande läkares efterutbildning. Vidare existerar medicinska tidskrifter
av god kvalitet, som kontinuerligt förmedlar en betydelsefull efterutbildning
till landets läkarkår. För stora grupper av läkare såsom tjänsteläkare,
privatpraktiserande läkare m. fl. anser dock kommittén, att situationen
icke är tillfredsställande, varför kommittén föreslår erforderliga åtgärder
från berörda myndigheters sida. Hittills har fortsättnings- och repetitionskurser
med detta syftemål anordnats i viss omfattning. Med någon
förändring av kursernas omfattning och antal anser kommittén, att de även
i framtiden kan tillgodose det föreliggande behovet av efterutbildning i
denna form.
Kommittén erinrar om de diskussioner som förts i frågan om en f r i
eller bunden studieordning och uttalar, att allmän enighet
råder därom att undervisningen i de teoretiska grundämnena, de propedeutiska
kurserna samt den grundläggande undervisningen i medicin och
kirurgi lämpligen sker enligt en bunden studieplan. Man kan nämligen
här påtagligt se en naturlig ordningsföljd mellan ämnena så till vida som
kunskaper i ett ämne utgör en förutsättning för förståelsen av ett annat.
Vad åter gäller den resterande delen av utbildningen, d. v. s. studierna
efter fullgjorda medicin- och kirurgitjänstgöringar utom assistenttjänstgöringar
i dessa ämnen, så har i den tidigare diskussionen meningarna brutit
sig om lämpligheten att här tillämpa en bunden studieordning. Kommittén
finner, att starka skäl anförts för att bibehålla principen om en fri studieordning
i detta avsnitt av studierna. Kommittén påpekar särskilt, att
det ingalunda är säkert, att en bunden studieplan leder till en studietidsförkortning.
En fri studieordning ger möjlighet för de mera studiebegåvade
att hålla en snabbare takt, och nödtvungna studieavbrott orsakade av sjukdom,
värnpliktstjänstgöring eller av den för sjukvården nödvändiga vikariatst
jänstgöringen för äldre medicine kandidater blir icke så kännbara som
vid en bunden ordning. Icke heller finns för de kliniska ämnena någon fullt
naturlig ordningsföljd, utan flera ur didaktisk synpunkt lika godtagbara
alternativ beträffande den inbördes ordningen kan enligt kommitténs mening
uppställas. Slutligen anför kommittén, att risken för stockningar i
studiegången, vilket anförts som ett argument mot fri studieordning, väsentligen
beror på institutionernas bristande kapacitet inom ett eller flera
11
Statsutskottets utlåtande nr 191.
ämnen och således måste avhjälpas på annat sätt än genom en ändring av
studieordningen.
Kommittén kommer för sin del till slutsatsen, att en fri studieordning
under det senare skedet av de kliniska studierna är att föredra.
Kommittén har även till prövning upptagit det med frågan om fri eller
bunden studieordning nära sammanhängande spörsmålet om det medicinska
exa mensväsende t.
I princip kan kontrollen av de studerandes kunskaper utövas på två skilda
sätt, antingen genom förhör i flera ämnen vid ett och samma tillfälle
examenssystemet — eller genom förhör i varje ämne för sig, spridda över
eu längre tidrymd — tentamenssystemet. Det senare systemet tillämpas för
närvarande.
Kommittén föreslår att det nuvarande, på särskild tentamen i varje
läroämne baserade systemet för kunskapsprövning bibehålies.
Departementschefen har — under erinran om att den nuvarande läkarutbildningen
anordnas enligt en i sina huvuddrag ar 1907 tillkommen stadga
— anfört bl. a. följande.
Under den långa tid, som denna ordning gällt, har medicinen undergått
väsentliga förändringar. Examensstadgan, tillkommen under helt
andra förutsättningar, har fått anpassas till nya omständigheter genom
särskilda föreskrifter, provisoriska bestämmelser eller i vissa fall
blott genom en så småningom utbildad praxis i undervisningen. Det
ligger i sakens natur, att den sålunda framväxta undervisningsordningen
kännetecknas av ringa enhetlighet med växlande utformning från ämne
till ämne och med olika omfattning av föreläsningar och tjänstgöringar
inom samma ämne vid olika lärosäten. Än mer otillfredsställande är emellertid,
att undervisningens fördelning på olika ämnesområden inte längre
motsvarar deras betydelse i den nutida medicinen. Vissa nytillkomna discipliner
saknas rentav i studieordningen eller representeras blott genom frivillig
undervisning. Jag finner det icke längre möjligt att komma till rätta
med de nya behoven genom detaljändringar i examensstadgan, utan en
helt nv ordning för läkarutbildningen måste skapas.
Medicinens snabba utveckling under det gångna halvseklet har således
sprängt utbildningsramen vid de medicinska fakulteterna. Inom forskning
och sjukvård har en stark specialisering tvingat sig fram. Mångåriga studier
och en lång övning med den komplicerade metodiken inom en viss
disciplin erfordras, innan en forskare kan gripa sig an med något medicinskt
problem. Inom sjukvården möjliggör förfinade undersökningsmetoder
och nya behandlingssätt att allt flera sjuka kan hjälpas, men samtidigt
har de olika grupperna av sjuka måst särskiljas från varandra och samlas
på specialavdelningar, där läkare och vårdpersonal med speciell erfarenhet
arbetar. För att bli skickad att handha sådan specialistsjukvård måste
läkarna skaffa sig utbildning under långa sjukhusår på olika avdelningar.
Även inom den öppna sjukvården utgör långvarig specialutbildning en
förutsättning för en framgångsrik verksamhet inom en rad områden. Ingen
av dessa specialister i forskning eller sjukvård skulle tänka pa att gripa
sig an med problem inom andra områden av medicinen än sitt eget. De
12 Statsutskottets utlåtande nr 191.
vet, att deras styrka ligger i begränsningen till det specialområde, som de
behärskar.
Samtidigt som medicinens utveckling lett fram till en sådan specialisering
inom forskning och sjukvård, sker utbildningen av läkare med samma
målsättning som vid seklets början. När läkaren vid sin medicine licentiatexamen
lämnar universitetets institutioner och kliniker, skall han enligt
denna målsättning vara skickad att ta ansvar för hela sjukvården i ett
blandat klientel med patienter från alla sjukdomsgrupper, d. v. s. han skall
kunna sköta en allmän läkarpraktik. Verkligheten har lärt läkarna, att
detta nu för tiden icke är möjligt ens efter de mest gedigna universitetsstudier,
utan att härför behövs praktisk erfarenhet från sjukhustjänstgöringar
med arbete under eget ansvar. De allra flesta läkare skaffar sig därför
sådan erfarenhet under åratals underläkartjänstgöringar, innan de öppnar
egen praktik. Den grundläggande läkarutbildningen, som icke tar hänsyn
till denna utbildning efter licentiatexamen utan alltjämt siktar på att
ge praktiska färdigheter på alla medicinens fält, har därför blivit alltför
lång och alltför onyanserad.
Det är alltså specialiseringen, som är kärnan i utbildningsproblemet. Utbildningen
måste svara mot sjukvårdens krav på läkarna och följaktligen
leda fram till de olika specialiserade typerna av läkare. En specialisering
förutsätter emellertid skilda utbildningslinjer. I diskussionen kring den
kommande läkarutbildningsreformen har också förslag om en tidig specialisering
utgjort ett ofta återkommande inslag. Om således olika slag av
läkarverksamhet kräver skild utbildning, så kan dock icke dessa utbildningslinjer
skiljas från början, utan specialiseringen måste utgå från en
för alla läkare gemensam allmänmedicinsk grund. Utbildningens anordning
i stort kommer alltså att bli beroende på svaren på frågorna, hur
tidigt man måste börja med denna specialisering och hur tidigt man kan
börja med den.
Läkarens uppgifter i framtiden måste bli avgörande för svaret på dessa
frågor. Kommitténs utredning visar, att man har att räkna med två huvudtyper,
nämligen allmänläkare och specialläkare. Allmänläkaren, som i den
moderna medicinen förvaltar traditionerna från familje- och husläkarens
dagar, blir med sin personliga kontakt med patienten och hans miljö den
kanske viktigaste läkaren i den öppna sjukvården. Hans gärning, som särskilt
kommer att fordra goda kunskaper i centrala kliniska ämnen, såsom
invärtes medicin, pediatrik och psykiatri, samt en god förståelse för socialmedicinska
sammanhang, kan emellertid inte baseras enbart på den grundläggande
läkarutbildningen utan måste innefatta fortsatt utbildning i särskilt
dessa ämnen i underläkares ställning. Tjänsteläkaren blir en typ av
allmänläkare med särskilda uppgifter och speciell utbildning i bland annat
hygien, socialmedicin och rättsmedicin. Specialläkarna kommer att omfatta
en mängd grupper av starkt specialiserade läkare med lång sjukhusutbildning
var i sitt fack. Denna specialutbildning måste emellertid som
eu grund ha en ansenlig kunskap i de centrala kliniska ämnena, vilken till
stor del kan förvärvas i den gemensamma grundläggande utbildningen.
Det är enligt min mening en synnerligen viktig slutsats, som kommittén
nar fram till, när den fastställer, att alla läkare väl måste ha en gemensam
grundutbildning men att denna för alla läkare måste följas av en alltefter
deras olika verksamhetsområde utformad, huvudsakligen praktiskt inriktad
vidareutbildning.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
13
Departementschefen godtar — i likhet med samtliga remissmyndigheter
— kommitténs uppdelning av läkarutbildningen i en gemensam utbildningskärna,
grundutbildningen, och på denna byggande specialiserade utbildningslinjer,
vidareutbildningen. Kommitténs fördelning av den totala utbildningen
på grundutbildning och vidareutbildning finner departementschefen
lycklig och innebärande en så långtgående specialisering, som kan
vara berättigad vid den nuvarande utbyggnaden av specialistvården.
Departementschefen, som ansluter sig helt till kommitténs uppfattning
om avvägningen i grundutbildningen mellan huvudämnen och specialämnen,
har framhållit att den av kommittén föreslagna begränsningen av
grundutbildningen borde i första hand och huvudsakligen träffa de kliniska
specialämnena. Detta vore enligt departementschefen en logisk följd
av den föreslagna tidigare specialiseringen och av tanken att grundutbildning
och vidareutbildning borde uppfattas som en utbildningsenhet.
Departementschefen ansluter sig ävenledes till kommitténs förslag, att
assistenttjänstgöringarna skall samlas till en sista period i grundutbildningen
och i så stor utsträckning som möjligt ske på sjukhus utanför universitetsklinikerna,
varigenom de studerandes arbete mer kommer att få
karaktären av arbete under eget ansvar och bilda en övergång till de kommande
underläkartj änstgöringarna.
Liksom kommittén finner departementschefen att efterutbildning, som
redan nu sker genom kortare fortsättnings- och repetitionskurser i medicinalstyrelsens
regi, bör anordnas även i framtiden.
I frågan om fri eller bunden studieordning har departementschefen intagit
den ståndpunkten, att de medicinska studiernas akademiska frihet,
för vilken såväl lärare som elever hyser så stark känsla, icke bör inskränkas
utan tvingande skäl. Då sådana icke föreligger, finner departementschefen
i likhet med kommittén icke anledning att ifrågasätta en ändring
av den rådande principen. Vid ett sådant ställningstagande finns enligt
departementschefens mening heller icke skäl till en ändring av det till
den nuvarande fria studieordningen anpassade examinationssystemet, det
s. k. tentamenssystemet, vilket alltså även bör bibehållas.
Ny studieordning.
Den av kommittén föreslagna studieplanen framgår av följande schema.
Studieplan ICunskaps
Termin
kontroll
MEDICINE KANDIDATSTUDIERNA
I—II Anatomi — Histologi T—T
Medicinsk statistik — Medicinsk genetik K-—K
III—IV Allmän kemi — Medicinsk kemi K—T
Medicinsk fysik — Fysiologi K—T
Psykologi K
Examen
1 T — tentamen, S = slutförhör och K = kursförhör.
14
V—VI
VII
VIII
Fri studieordning
med rätt till
kombinationer,
sammanlagt
16 månaders
minimitid
Valjri ordning
9 månader
Statsutskottets utlåtande nr 191.
MEDICINE LICENTIATSTUDIERNA
Första avdelningen.
Propedeutislct år:
Patologi, Bakteriologi, Farmakologi T—T—T
Oversiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin,
kurs i kliniska undersökningsmetoder (K), klinisk laborationskurs (K),
propedeutisk röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och
fysikalisk terapi.
Andra avdelningen.
5 mån. Medicin
5 mån. Kirurgi
1 klinisk kemi och klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiagnostik
och radioterapi med tumördiagnostik sker undervisning huvudsakligen
under dessa båda terminer. Likaså förekommer särskilda patologi-
och terapikonferenser. Kunskapskontroll äger rum i samband med
examinationen i respektive kliniska ämnen.
2 mån. Dermato-venereologi
2 mån. Klinisk epidemiologi
1 mån. Ftisiologi
2 mån. Hygien
1 mån. Krigsmedicinsk undervisning
2 mån. Oftalmiatrik
2 mån. Oto-rhino-laryngologi
3 mån. Obstetrik och gynekologi
3 mån. Neurologi (2 mån.) och Psykiatri (3 mån.)
4 män. Pediatrik och Socialmedicin
— Rättsmedicin (får kombineras med övriga kurser)
Samtidigt med pediatrikkursen genomgås kurs i bampsykiatri (K)
Två kurser får
kombineras
S
s
s
K
s
s
s
S—''T
T—T
S
Tredje avdelningen.
4 mån. Medicinassistenttjänstgöring
3 mån. Kirurgiassistenttjänstgöring
2 mån. Assistenttjänstgöring i valfritt kliniskt ämne.
T
T
Examen
Legitimation
Kommittén.
Av schemat framgår, att medicine kandidatexamen enligt kommitténs
förslag skall avläggas efter andra studieåret. Kommittén har stannat för
detta förslag av i huvudsak följande skäl. Om studierna i de till tredje
året förlagda kurserna skall kunna fortgå obehindrat måste samtliga till
de två första årens kurser hörande tentamina vara avlagda innan det
tredje årets studier påbörjas. Vidare anser kommittén det vara lämpligt,
att studierna under det tredje och fjärde studieåret i regel bedrivs vid ett
och samma lärosäte, eftersom undervisning i vissa ämnen ingår i bägge
åren. Om medicine kandidatexamen förlädes mellan dessa bägge år. kunde
det leda till att många studerande därvid bytte lärosäte.
Medicine licentiatstudierna är i kommitténs förslag uppdelade i tre
olika avdelningar. Kommittén föreslår, att varje avdelning betraktas som
ett skede, vars studier skall vara avslutade innan den studerande går vi
-
Statsutskottets utlåtande nr 191.
15
dare till nästa avdelning. För att de studerande icke skall orsakas onödiga
tidsförluster på grund av tillfälliga studiehinder av ett eller annat slag
föreslår kommittén dock, att en studerande skall kunna få dispens för
tillträde till nästa avdelnings kurser även om en av de till föregående avdelning
hörande tentamina ännu ej avlagts. Sådan dispens skall efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall avgöras av vederbörande
fakultet (kollegium).
I fråga om kombination av ämnen under det senare skedet av de kliniska
studierna, då i princip en fri studieordning skall råda, föreslår kommittén,
att kursen i psykiatri under sina två första månader skall obligatoriskt
kombineras med neurologikursen samt att kursen i pediatrik skall
kombineras med huvudkursen i socialmedicin. Kursen i obstetrik-gynekologi
skall enligt kommitténs förslag icke få kombineras med annan kurs
eller tjänstgöring.
Beträffande ämnena dermato-venereologi, epidemiologi, ftisiologi, hygien,
krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslår kommittén, att
dessa valfritt får kombineras två och två. Rättsmedicin föreslås få tillkomma
såväl vid sidan av nyss berörda kombinationer som vid sidan av de
övriga annars icke kombinerbara ämnena i andra avdelningens period av
fri studieordning. Med god planläggning bör det enligt kommitténs mening
vara möjligt att uppgöra en kursplan, som tillåter att två kliniska
kurser fullgörs samtidigt. Kommittén föreslår, att det i examensstadgan
och i studieplansbestämmelserna intages en uttrycklig föreskrift att fakulteterna
skall anordna ifrågavarande kurser på sådant sätt och på sådana
tider på året, att hinder icke föreligger för de studerande att samtidigt
delta i två kurser.
Kommittén har genom att sammanföra assistenttjänstgöringarna vid
slutet av studierna velat markera skillnaden mellan kursmässig undervisning
och praktiskt sjukvårdsarbete. Assistenttjänstgöringen bör framförallt
bestå av praktiskt arbete, varför den i stor utsträckning bör förläggas till
andra sjukhus än undervisningsklinikerna. Det bör ankomma på universitetskanslern
att ange de sjukhus, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske.
Assistenttjänstgöringen i medicin bör kunna antingen i sin helhet förläggas
till ett sjukhus utanför undervisningskliniken eller delas upp med
två månader på dylikt sjukhus och två månader på undervisningsklinik.
I senare fallet torde det vara lämpligt att de sista tva manaderna förlägges
till kliniken och kombineras med tentamensläsning i ämnet. Assistenttjänstgöringen
i kirurgi bör jämte tentamen i ämnet förläggas sent i
utbildningen. De militära myndigheterna bör dock erhålla bemyndigande
att vid behov inkalla värnpliktiga studerande till kirurgiassistenttjänstgöring
tidigare än vad som avses i studieplanen.
Assistenttjänstgöringen i valfritt ämne skall fa fullgöras i alla kliniska
ämnen i medicine licentiatexamen med undantag för medicin och kirurgi
16
Statsutskottets utlåtande nr 191.
samt i klinisk bakteriologi, klinisk kemi eller klinisk fysiologi och i patologi.
Denna tjänstgöring kommer i regel att fullgöras efter det att tentamen
eller slutförhör i det valda ämnet fullgjorts.
Hänvisning till assistenttjänstgöring vid visst sjukhus föreslås ej skola
ske, utan de studerande skall själva få söka. Tjänstgöringen godkännes av
vederbörande ämneslärare. Ingenting bör hindra att assistenttjänstgöringarna
fullgöres i form av underläkarvikariat. Kontroll att vikariatsperioden
motsvarar de krav, som skall ställas på assistent tjänstgöringen ur utbildningssynpunkt,
föreslås skola utövas av vederbörande lärare vid fakulteten
(kollegiet), som har att skriva in assistenttjänstgöringen i den studerandes
tentamensbok.
Enligt gällande examensstadga sker examinationen i vissa ämnen
genom tentamen, i andra genom slutförhör. Studerande är berättigad att
under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det
han därtill anmält sig. Slutförhör fullgöres till skillnad från tentamen på
tid, som läraren äger bestämma. I övriga ämnen och specialkurser finns
uttryckliga föreskrifter om förhör endast i ett fåtal fall. Många lärare
kräver emellertid godkänt förhör vid kursens slut som villkor för att
kursen skall anses vara tillfredsställande genomgången.
Kommittén anser, att den principiella skillnaden mellan tentamen och
slutförhör bör upprätthållas. Tentamen bör ske i ämnen av större omfattning
och betydelse såsom de teoretiska ämnena, i de kliniska huvudämnena
medicin, kirurgi, pediatrik och psykiatri samt i socialmedicin. Beträffande
de kliniska specialämnena samt hygien och rättsmedicin anser kommittén,
att kursstoffets begränsade omfattning tillåter de studerande att samtidigt
inläsa ämnet, varför kunskapsprövningen här bör ske i form av slutförhör.
Samtliga slutförhör skall betygsättas enligt samma skala som tentamina
och betygen bör ingå i examensbetyget.
De förhör, som i övrigt obligatoriskt bör fullgöras i anslutning till vissa
specialkurser, föreslår kommittén böra benämnas kursförhör. Sådana mindre
kurser, som ingår som ett led i undervisningen inom ett visst examensämne,
synes icke böra avslutas med förhör, eftersom kunskaperna ändå
blir kontrollerade genom tentamen eller slutförhör i ämnet. Ej heller synes
det nödvändigt att föreskriva förhör efter sådana kurser, som väsentligen
består i praktiska demonstrationer eller instruktion beträffande vissa undersöknings-
och behandlingsmetoder.
Kommittén föreslår ingen ändring i den nuvarande graderade
betygssättningen när det gäller tentamen och slutförhör. Kursförhör
bör icke åsättas graderade betyg. De kliniska kurserna föreslås ej
heller bli åsatta graderade tjänstgöringsbetyg. Under de praktiska tjänstgöringarna
bör varje kursdeltagare erhålla ett tjänstgöringskort, på vilket
samtliga ifrågakommande ingrepp och undersökningar finns angivna och
där anteckning efter hand göres, när den studerande åsett, biträtt vid eller
Statsutskottets utlåtande nr 191.
17
självständigt utfört dylik arbetsuppgift. Korten bör under kursens lopp
granskas av kursledaren, så att åtgärder kan vidtas för att komplettera
eventuella brister före kursens slut.
Beträffande giltighetstiden för tentamina föreslår kommittén
att denna, i likhet med vad universitetsberedningen föreslagit för
de filosofiska och teologiska fakulteterna, i fortsättningen blir obegränsad.
Den för många lärare synnerligen betungande examinationsskyld
i g h e t e n bör enligt kommitténs åsikt fördelas. I första hand bör man
gå vidare på den redan delvis beträdda vägen att låta kursledaren förrätta
examinationen, även om denne icke är professor i ämnet. Kommittén föreslår
sålunda, att detta göres till allmän regel. I de fall, då undervisningen
icke är uppdelad mellan professorn och annan lärare i ämnet på olika kurser
under läsåret, får fördelningen av examinationen ske på annat sätt,
t. ex. genom att professorn förrättar examination endast under viss del av
året. Lämpligast anser kommittén vara att överlåta åt varje fakultet att
uppgöra förslag till examinationsskyldighetens uppdelning i varje särskilt
ämne.
Kommittén instämmer i universitetsberedningens förslag att det bör
ankomma på dekanus att på fakultetens vägnar pröva ingivna ansökningar
om examen; ansökan som ingivits under termin skall prövas
inom en vecka, i annat fall senast inom två veckor.
Kommittén anger några huvudpunkter i ett program för ökad samordning
mellan undervisningens olika moment och belyser vissa reformer
i den föreslagna studieplanen, som dikterats av sådana krav.
På det pre kliniska stadiet rekommenderar kommittén en starkare
samordning av undervisning i anatomi och histologi (det morfologiska
året) och av undervisningen i kemi och fysiologi (det kemiskt-fysiologiska
året), inklusive medicinsk fysik och psykologi. En period med genomförd
undervisningsintegration utgör i kommitténs plan övergångsåret mellan de
prekliniska och kliniska studierna, det propedeu tiska året. Samtidigt
som den studerande får sina grundläggande insikter i sjukdomsläran
1 vidsträckt bemärkelse (patologi och bakteriologi), introduceras han i centrala
kliniska frågeställningar genom översiktliga föreläsningsserier i huvudämnena
medicin och kirurgi och genom en kortare kurs i det nya ämnet
socialmedicin. Till senare delen av detta år vill kommittén även förlägga
det grundläggande studiet av farmakologien. Den studerande får nu även
den första kontakten med patienter bl. a. genom en kurs i kliniska undersökningsmetoder,
laborations- och demonstrationskurser i kemiska, fysiologiska
och röntgenologiska undersökningsmetoder samt orienteringar i elementära
terapeutiska och sjukvårdstekniska åtgärder. Om det propedeutiska
året skall ge ett gott utbyte och sålunda för den studerande bilda en
naturlig övergång från studiet av den normala till den sjuka människan,
2 — Biliang till riksdagens protokoll 1964. G saml. Nr 191.
18 Statsutskottets utlåtande nr 191.
fordras emellertid en intim samverkan och planläggning mellan de olika
ämnesföreträdarna.
Det kliniska stadiet av utbildningen har kommittén i väsentliga
stycken planlagt med tanke på vidgad integration. Under medicin- och
kirurgiterminerna samordnas sålunda undervisningen i dessa båda huvudämnen
med fortsatt, mera avancerad undervisning i kliniskt tillämpade
kemiska och fysiologiska undersökningsmetoder. Undervisningen i de teoretiska
ämnena bakteriologi, farmakologi och patologi skall fortsätta, ehuru
ämnesföreträdarnas examination skall förläggas till slutet av det propedeutiska
året. En betydelsefull form för integration mellan prekliniskt
och kliniskt lärostoff kommer de av kommittén
föreslagna konferenserna att erbjuda (patologi-, terapikonferenser etc.).
Även anatomer, histologer, kemister och fysiologer bör kunna delta i denna
kliniska samundervisning. En uppmjukning av det nuvarande blocksystemet
sker även därigenom att kunskapskontrollen i de centrala ämnena
medicin och kirurgi skall förläggas till slutet av studierna och täcka även
kunskapskontrollen i ett flertal specialämnen.
Kommittén föreslår även anordningar, som skall få till stånd en integration
mellan kliniskt samhörande ämnen. Hit bör
räknas förslagen om obligatorisk kombination av ämnen med intima relationer
som neurologi och psykiatri samt av pediatrik och huvudkursen i
socialmedicin. En samundervisning av medicin och kirurgi samt anslutande
kliniska ämnen föreslår kommittén skall bli organiserad genom de särskilda
kliniska konferenserna under medicin- och kirurgikursema. De s. k. visitronderna
utgör ett annat exempel på sådan samordning. Kommittén erinrar
om att utvecklingen inom sjukvården lett till att t. ex. invärtesmedicinska
sjukdomsfall numera vårdas på andra än de invärtesmedicinska klinikerna.
Exempel härpå utgör de reumatiska sjukdomarna, lungtuberkulosen,
akuta infektionssjukdomar och ålderssjukdomar av olika slag. I anslutning
till den grundläggande tjänstgöringen i medicin skall den studerande delta
i särskilda demonstrationsronder (visitronder) på respektive specialavdelningar
eller vårdhem, varigenom undervisning på dessa vårdavdelningar
kan inpassas i lärostoffet i huvudämnet.
Ett förverkligande av principen om största möjliga integration kräver
en långt driven samverkan mellan de akademiska lärarna. Vid den detaljerade
planläggningen av undervisningen inom fakulteter och undervisningsnämnder
bör därför samordningen utgöra en gemensam riktpunkt.
Kommittén upptar jämväl frågan om en modernisering av undervisningsformerna
till behandling och anvisar olika vägar att nå ett
effektivare utbildningsresultat. Vid sidan av de katedrala föreläsningarna
bör seminarieövningar i lämplig utsträckning anordnas. Nyssnämnda kliniska
konferenser och s. k. visitronder utgör viktiga undervisningsformer.
Kommittén understryker vidare betydelsen av praktiskt arbete, såsom
Statsutskottets utlåtande nr 191.
19
laborationer, praktisk tjänstgöring på sjukavdelningar och polikliniker samt
assistenttjänstgöring. Den medicinska undervisningen bör förnyas också
genom att tekniska hjälpmedel i högre grad tas i anspråk. Kommittén understryker
särskilt vikten av god tillgång på undervisningsfilm och skioptikonbilder.
Vid de för undervisningen utnyttjade institutionerna och klinikerna
bör tillräckliga och väl utrustade utrymmen stå till förfogande,
och kommittén anger som en rekommendation de viktigaste lokal- och utrustningsbehov,
till vilka hänsyn bör tas vid om- och nybyggnader.
Departementschefen.
Departementschefen anför, att vid fastställande av en studieplan för
den kommande läkarutbildningen det nya utbildningsmålet skall tjäna som
ledstjärna och fortsätter:
Kommitténs av mig godtagna principer för grundutbildningens omfattning
innebär, som jag förut framhållit, en tidigare specialisering än nu och
därmed en viss begränsning av studierna till medicine licentiatexamen.
Både med hänsyn till utbildningstiden och till kostnaderna för utbildningens
anordnande finner jag det synnerligen angeläget att genom en kritisk
avvägning av grundutbildningens innehåll mot vidareutbildningen begränsa
undervisningstiden i licentiatstudiernas olika ämnen till det oundgängligen
nödvändiga. I kommitténs förslag till studieplan synes mig olika möjligheter
till studietidsförkortning vara väl tillvaratagna. Studieplanen har i
allt väsentligt tillstyrkts av universitetsmyndigheterna och innebär således
en från deras synpunkt godtagbar avvägning mellan medicinens olika läroämnen.
Ett viktigt skäl för en reform av läkarutbildningen är, att den gällande
examensstadgan ej längre kan anpassas till medicinens utveckling. Jag finner
det därför angeläget att här framhålla, att den nu framlagda studieplanen
är moderniserad på en rad punkter. I den teoretiska undervisningen
till medicine kandidatexamen tillkommer som nya ämnen medicinsk statistik,
medicinsk genetik, medicinsk fysik och psykologi. Övergången till
de kliniska studierna har i det nyorganiserade propedeutiska året fått en
pedagogiskt sett väsentligt förbättrad anordning. I det grundläggande kliniska
skedet under medicin- och kirurgiundervisningen meddelas nytillkommen
eller starkt utvidgad undervisning i klinisk kemi, klinisk fysiologi,
klinisk bakteriologi och klinisk farmakologi, vilka ämnen omfattar kliniska
tillämpningar av viktiga teoretiska kunskaper. Undervisningen i röntgendiagnostik
är väsentligt utvidgad, och i radioterapi med tumördiagnostik
tillkommer en ny kurs. Undervisningen om de epidemiska sjukdomarna
har utvidgats och fått en helt ny organisation. De två kliniska huvudämnena
pediatrik och psykiatri har fått utökad undervisning, det senare i
sådan grad att ämnet fått eu helt ny ställning. Den nytillkomna undervisningen
i barnpsykiatri tiicker ett viktigt gränsområde mellan de två nyss
nämnda ämnena. I fråga om den förebyggande medicinen tillkommer socialmedicinen
som ett nytt omfattande ämne i undervisning och forskning.
Assistenttjänstgöringarna har utökats och ändrats till sin karaktär, så att
de i framtiden kommer att stå underläkartjänstgöring niira. Genom den
nytillkomna undervisningen i krigsmcdicin och utökningen av kirurgiassis
-
20 Statsutskottets utlåtande nr 191.
tenttjänstgöringen blir utbildningen ur beredskapssynpunkt tillfredsställande
för alla läkare.
Såsom framgår av de nämnda exemplen är kommitténs studieplan moderniserad
på väsentliga punkter, och jag finner det därför tillfredsställande,
att kommittén genom förkortningar av andra ämnen och en rationalisering
av studieordningen samtidigt lyckats nedbringa studietiden.
Departementschefen biträder sålunda kommitténs förslag till ordnande
av grundutbildningen och har endast på ett par punkter funnit sig föranlåten
till smärre ändringar, vilka redovisas i det följande under respektive
ämnesavsnitt.
På de av kommittén anförda skälen ansluter sig departementschefen till
kommitténs även av de flesta remissmyndigheter, godtagna förslag, att
medicine kandidatexamen skall bibehållas och att den skall förläggas efter
det andra studieåret.
Beträffande kombinationsrätten i fråga om de kliniska specialämnena
och vissa andra ämnen under medicine licentiatstudiernas andra avdelning
anför departementschefen följande.
Under denna del av studierna skall i enlighet med mitt tidigare ståndpunktstagande
en fri studieordning råda. Kommittén föreslår, att de
nämnda ämnena enligt de studerandes fria val skall få kombineras två och
två, och kommittén anser, att detta med god planläggning skall vara
möjligt även beträffande de kliniska ämnena. Vid remissbehandlingen har
samtliga universitetsmyndigheter ställt sig tveksamma till denna fria kombination
av de kliniska specialämnena. De anförda skälen mot den föreslagna
anordningen är väsentligen kursernas omfattning, svårigheten att
hålla undervisningens kvalitet uppe samt praktiska svårigheter i fråga om
att passa ihop föreläsningstider, polikliniktjänstgöringar m. m. Kombination
mellan ett kliniskt och ett teoretiskt ämne skulle dock enligt dessa
myndigheter i regel vara möjlig. Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg har anfört, att
det bör ankomma på undervisningsnämnderna att ange tillåtna och lämpliga
kombinationer inom den andra avdelningen. Kanslern ansluter sig till
denna tanke med uttryckligt angivande att kombinationsmöjligheten icke
skall vara begränsad till enbart mellan ett kliniskt och ett teoretiskt ämne
samt att undervisningsnämndernas förslag bör innebära anvisande av möjligheter
för de studerande att ernå minimistudietid.
Avgörande vid ställningstagandet till spörsmålet om kombinationsrätten
för den andra licentiatavdelningens fria kurser är enligt min mening det
förhållandet, att de kliniska specialämnena vid den tidigare specialisering,
som kommitténs studieplan innebär, måste få vidkännas en viss begränsning.
Denna begränsning, som jag funnit berättigad, innebär just, att ämnenas
omfång icke skall vara större, än att två av dem fyller ut den studerandes
normala arbetstid under ett visst tidsavsnitt. Jag måste således
avvisa en argumentering, som går ut på att kombinationen icke vore möjlig
på grund av att dessa ämnen vore för omfattande eller att den tillmätta
tiden bleve för kort för en tillfredsställande undervisning. Det bör i detta
sammanhang erinras om att flera av dessa ämnen enligt gällande examensstadga
kan kombineras med upp till två andra ämnen. Givet är emellertid,
Statsutskottets utlåtande nr 191.
21
att det i praktiken kan bli svårt att vid ett visst lärosäte realisera alla
tänkbara kombinationer mellan ämnena, detta på grund av omöjligheten
att passa ihop tider för föreläsningar, praktiskt arbete av olika slag etc.
Jag finner således, att den nya examensstadgan i enlighet med kommitténs
förslag utan inskränkning bör tillåta kombination mellan två av ifrågavarande
ämnen, varvid det i praktiken, såsom kanslern angivit, bör ankomma
på undervisningsnämnderna att för varje lärosäte anvisa kombinationsmöjligheter
och ge råd om lämpligaste ordningsföljd mellan ämnena i den
fria delen av licentiatstudierna. Liksom kanslern vill jag kraftigt understryka
vikten av att dessa undervisningsnämndernas förslag anvisar studiealternativ
för ernående av examensstadgans minimistudietid. Helst bör
flera sådana alternativ anvisas, då i annat fall den fria studieordningen
blir en fiktion. Det torde böra ankomma på kanslern att pröva och fastställa
dessa lokala studieplaner.
I fråga om assistenttjänstgöringarna anför departementschefen följande.
Assistenttjänstgöringarnas samling till en tredje, avslutande avdelning
i studierna till medicine licentiatexamen motiverar kommittén med en
önskan att redan inom grundutbildningens ram infoga en period av mera
självständig sjukvårdsverksamhet. För att ge tillfälle till ett omfattande
praktiskt arbete kan enligt kommittén assistenttjänstgöringarna förläggas
till andra sjukhus än universitetssjukhusen, varvid dock obligatoriskt de
två sista tjänstgöringsmånaderna i medicin skall förläggas till universitetsklinik.
Tentamina i medicin och kirurgi skall följa efter respektive assistenttjänstgöringar.
Kommitténs förslag, som i princip vunnit universitetsmyndigheternas
bifall, avser att skapa en övergång till självständig verksamhet
och ge den studerande en rikare erfarenhet och en större praktisk
övning, innan han avslutar sina studier med tentamen i de två stora ämnena
medicin och kirurgi. Jag finner anordningen vara en värdefull nyvinning
i läkarutbildningen. Härigenom kommer även landets stora sjukhusavdelningar
utanför universitetssjukhusen att i högre grad än förut
utnyttjas för läkarutbildningen, en åtgärd som märkbart kommer att minska
belastningen på undervisningsavdelningarna, vilka på sina håll enligt
ämneslärarna nu måste ta ett alltför stort studentantal. Då även vikariatsförordnanden
inom de hithörande ämnena enligt kommitténs förslag skall
få tillgodoräknas som fullgjorda assistenttjänstgöringar, kommer anordningen
att bidra till att minska sjukvårdens brist på läkare genom att de
studerande avsevärt tidigare i studieordningen än nu kan utnyttjas för
underläkartjänstgöring utan att fördenskull förlora i studietid. Jag har med
tillfredsställelse uppmärksammat det positiva gensvar, som kommitténs
förslag i fråga om assistenttjänstgöringarna mött hos huvudmännen och
läkarorganisationerna. Detta torde vara en garanti för att tjänstgöringarna
kan anordnas i enlighet med kommitténs intentioner och att de kommer
att ge det avsedda resultatet. Jag finner dessa olika omständigheter
utgöra så tungt vägande fördelar, att jag övervägt att obligatoriskt förlägga
dessa tjänstgöringar i deras helhet till andra sjukhus än universitetssjukhusen.
Med hänsyn till bland annat den omständigheten, att de .studerande
i särskilt de stora ämnena kan behöva återknyta kontakten med
universitetskliniken före den slutliga tentamen finner jag dock lämpligt
föreslå, att av assistenttjänstgöringen i medicin den sista månaden obligatoriskt
skall fullgöras vid valfri universitetsklinik vid vilken tid som
22
Statsutskottets utlåtande nr 191.
helst på året, men att övriga assistenttjänstgöringar i sin helhet får fullgöras
vid andra sjukhus än universitetssjukhus och att de får fullgöras på
universitetssjukhus endast vid sådan tid, då kurs i respektive ämne icke
pågår på universitetsavdelningen i fråga. Med hänsyn till nödvändigheten
att undvika varje studietidsförlängning vill jag vidare uttala, att i enlighet
med kommitténs förslag vederbörande ämneslärares prövning i fråga
om assistenttjänstgöring i valfritt ämne endast bör avse kontroll, att tjänstgöringen
skett på av kanslern godkänd sjukhusavdelning och — då det
gäller underläkarvikariat — till tid och andra omständigheter kan godtas
som assistenttjänstgöring; en kunskapsprövning skall däremot icke förekomma.
I övrigt finner jag icke anledning till erinran mot kommitténs
förslag.
Medicinalstyrelsens och Sveriges läkarförbunds förslag att den studerande
skulle få ägna en eller båda av assistenttjänstgöringsmånadema i
valfritt kliniskt ämne åt tjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen vård finner
jag vara beaktansvärt. Jag är emellertid icke beredd att utan ytterligare
överväganden tillstyrka förslaget. Därest anordningen senare synes
böra införas, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att förordna härom.
I anslutning till kommitténs förslag och rekommendationer till integration
i undervisningen erinrar departementschefen om vissa områden, som
enligt departementschefens mening är särskilt lämpade för samundervisning.
Departementschefen anför följande.
I en studieplan av den typ, som kan anpassas till grundutbildningens
behov, kommer vissa sjukdomsgrupper inte till synes i speciellt anordnade
kurser, eftersom de skär över gränserna för de medicinska discipliner, som
lämpligen kan beredas plats i denna icke specialiserade utbildning. Jag
skall med ett par exempel belysa vad jag åsyftar härmed. Cancer blir med
det ökande antalet äldre personer i vår befolkning ett allt större sjukvårdsproblem.
Genom den nya kursen i radioterapi med tumördiagnostik ger
kommitténs förslag en viktig förstärkning av läkarutbildningen på detta
fält, men det är uppenbart att tidigdiagnos och behandling vid cancer bör
uppmärksammas vid många andra kurser än denna, som infaller samtidigt
med kirurgikursen. Jag vill understryka att problem av olika slag i samband
med cancersjukdomen bör vinna särskilt beaktande på de olika kliniska
kurserna och att de bör tas upp till behandling i lämplig utsträckning
i den samundervisning mellan olika ämnen, som kommittén förordar på
åtskilliga håll. På samma vis förhåller det sig med ålderssjukdomarnas
problem i allmänhet, med geriatriken. Dessa problem gör sig påminta inom
alla kliniska områden, och de måste särskilt beaktas av lärarna. Viss praktisk
tjänstgöring bör i enlighet med kommitténs förslag komma till stånd
på geriatriska avdelningar, varjämte visitronder till sådana avdelningar
för patientdemonstrationer och studium av speciella sjukdomsgrupper
bör anordnas under olika kurser. Även här finns behov av samundervisning,
som i stor utsträckning även bör innefatta medverkan från socialmedicinska
lärare. Alkoholsjukdomarna är ett tredje område, där på likartat
sätt hithörande problem bör beaktas på olika stadier i utbildningen.
] fråga om dessa sjukdomar torde det särskilt vara invärtesmedicinare,
psykiatriker och socialmedicinare, som bör samverka för att ge de studerande
en klar bild av alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar
samt de förebyggande åtgärder och botemedel, som står till buds. Jag fin
-
23
Statsutskottets utlåtande nr 191.
ner mig i detta sammanhang böra erinra om att i proposition nr 155 till
årets riksdag föreslagits inrättande av en professur i teoretisk alkoholforskning.
Jag förutsätter, att professurens innehavare kommer att spela en viktig
roll för undervisningen angående alkoholfrågan inom läkarutbildningens
ram.
Beträffande kommitténs uttalanden och förslag angående kunskapskontrollen,
vilka väsentligen accepterats av remissmyndigheterna, har departementschefen
anslutit sig till dem, dock att departementschefen i likhet
med kanslern ej finner skäl föreligga att upprätthålla skillnaden mellan
slutförhör och tentamen.
Med anledning av att kommittén i särskilda avsnitt behandlat olika
möjligheter till integration och samordning i undervisningen samt närmare
diskuterat undervisningsformerna anför departementschefen följande.
Oaktat kommitténs förslag och rekommendationer i dessa stycken icke
är av den karaktär att de kräver beslut från riksdagens sida, har jag dock
funnit dem så beaktansvärda, att jag här velat redovisa dem i huvudsak.
Jag förutsätter att vederbörande universitetsmyndigheter ägnar dem vederbörlig
uppmärksamhet vid undervisningens planering och utformning.
Till slut framhåller departementschefen, att den här framlagda studieplanen
icke utesluter förändringar inom sin ram, därest omständigheterna
så skulle påfordra. Särskilt i fråga om den kliniska undervisningen synes
en anpassning till utvecklingen av vidareutbildningen kunna komma att
krävas. I den män, som vidareutbildningen för alla läkare vinner stadga
och specialistväsendet byggs ut, torde en förkortning av vissa kliniska
kurser och tjänstgöringar böra ske i grundutbildningen, något som följer
som en konsekvens av det hävdade betraktelsesättet, att hela läkarutbildningen
skall betraktas som en enhet. Departementschefen förutsätter, att
vederbörande myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen i dessa
avseenden och föreslår de åtgärder, som omständigheterna kan göra berättigade.
Motionerna.
I de likalydande motionerna 1:542 och 11:702 har hemställts, att riksdagen
måtte uttala önskvärdheten av en rationalisering av den medicinska
undervisningen genom vidgad användning av undervisningsfilm och införande
av undervisning genom television i lämplig omfattning.
Enligt motionerna synes propositionen icke hava beaktat värdet av
undervisningsfilm och television som hjälpmedel vid undervisningen. Motionärerna
anför följande.
En privat förening, Societas Medica Scandinavica i Göteborg, har anskaffat
en samling undervisningsfilmer, vilka utlånas till kurser vid såväl
läkar- som sjuksköterskeutbildning. Bland de åtgärder, som borde övervägas
i syfte att uppmuntra användningen av nu nämnda hjälpmedel, kan
nämnas statsbidrag till nyssnämnda förening samt anslag för anordnande
av televisionsundervisning vid de medicinska fakulteterna och högskolorna.
24
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Studietiden.
Kommittén.
För att få en så aktuell siffra som möjligt på läkarnas utbildningstid har
kommittén inhämtat uppgifter angående ett antal medicine licentiaters inskrivningsdatum,
examensdatum, födelsedag och födelseår. Undersökningen
omfattar alla dem som i Uppsala, Lund och Stockholm avlagt medicine
licentiatexamen under tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1951, inalles 624
personer. De fördelade sig på lärosäten och på män och kvinnor på följande
Satt. män kvinnor samtliga
Uppsala ................................... 102 22 124
Lund ..................................... 141 25 166
Stockholm ................................. 272 62 334
Summa 515 109 624
41 män och 9 kvinnor av de härovan nämnda var utlänningar, som avlagt
medicine licentiatexamen på dispens. De har inte medtagits vid bearbetningen
liksom inte heller en manlig och en kvinnlig studerande, för vilka
fullständiga uppgifter inte stått att få. I materialet ingår alltså 572 personer,
därav 473 män och 99 kvinnor.
Studietiden har uträknats som skillnaden mellan inskrivnings- och examensdatum.
Såsom framgår av efterföljande tabell utgör medianen här 8 år
och 4 månader. Uträkningen har gjorts i jämna månader.
Bruttostudietiden (examinerade 1 juli 1948—30 juni 1951).
Examensår |
Undre kvartil |
Median |
Övre kvartil |
1948 |
7 år 8 m |
8 år 6,5 m |
9 år 9 m |
1949 |
7 år 7 m |
8 år 4 m |
9 år 4,5 m |
1950 |
7 år 4 m |
8 år 4 m |
9 år 3 m |
1951 |
7 år 2,5 m |
8 år 1,6 m |
9 år 2 m |
Samtliga |
7 åt 4 m |
8 år 4 m |
9 år 4 m |
Målet för utbildningen måste vara det primära och, sedan detta fastställts,
måste studietiden utmätas så, att det åstundade resultatet kan
vinnas. Enligt kommitténs förslag till studieplan medger den bundna studieordningen
under de båda prekliniska åren, det propedeutiska året samt
medicin-kirurgiåret inga kortare studietider och innebär sålunda 4 fixerade
studieår. Efter denna tid råder i princip en fri studieordning, ehuru denna
i vissa avseenden begränsats genom bestämd ordningsföljd mellan vissa
ämnesgrupper och särskilda obligatoriska kombinationer.
För samtliga ämnen och tjänstgöringar i denna fria del av licentiatstudiema,
d. v. s. andra avdelningens ämnen efter medicin och kirurgi samt
tredje avdelningen, erfordras en kursbunden minimitid av 16 + 9 = 25
25
Statsutskottets utlåtande nr 191.
studiemånader. Denna tid är beräknad utan studieavbrott samt under förutsättning
att den studerande anlitar de gynnsammaste kombinationsmöjligheterna
och att omedelbar plats i kurs eller tjänstgöring står till disposition.
En sådan forcering av studierna under denna period är dock praktiskt
taget ogenomförbar. Rimlig hänsyn måste tas till den studerandes behov
av rekreation, nödvändig tid för värnpliktstjänstgöring och vissa ofrånkomliga
mindre avbrott mellan kurser o.s. v.
Till studietiden måste följaktligen läggas en beräknad period för ferier
m. m. Uppskattningsvis anger kommittén 6 månader som en rimlig tid
härför. Med dessa utgångspunkter skulle sålunda kommitténs förslag innebära
en normal studietid av drygt 6 1/2 år. Denna siffra bör lämpligen
tjäna som vägledning vid fakulteternas, kollegiernas och undervisningsnämndernas
planeringsarbete.
Kommittén framhåller vikten av att alla tendenser till förlängning av
studietiden snabbt upptäckes, så att det till grund härför liggande förhållandet
kan analyseras och korrigeras, och understryker betydelsen av att
den av universitetsberedningen föreslagna studiestatistiken påbörjas så
snart en ny studieplan antagits. Studietiden bör för varje lärosäte få en
sådan kapacitet över hela linjen, att stockningar i studiegången ej uppstår.
Vid bedömningen av studietidens längd enligt det framlagda förslaget
bör ihågkommas, att numera nya bestämmelser utfärdats om tillträde till de
medicinska studierna, vilka kan väntas komma att sänka den tid, som
tidigare åtgått mellan studentexamen och de medicinska studiernas påbörjande.
Departementschefen.
I fråga om den av kommittén angivna normalstudietiden av drygt 6 1/2
år anför departementschefen följande.
Åtskilliga av remissmyndigheterna har betvivlat, att de studerande kan
avsluta de medicinska studierna enligt kommitténs plan på den angivna
tiden. För universitetsmyndigheternas del måste uttalandena ses mot. bakgrunden
av att dessa myndigheter samtliga föreslagit ändringar i studieplanen,
som skulle leda till förlängning av studierna, varvid givetvis den av
kommittén angivna studietiden inte längre kan hållas. Jag har av olika
skäl icke funnit anledning tillstyrka mer än något enstaka av dessa ändringsförslag,
varför sådana moment i stort sett icke influerar på min bedömning
av den framtida studietiden. Vidare har jag vid beräkningen av
institutionernas kapacitet och lärarkrafternas omfattning i enlighet med
kommitténs intentioner förutsett, att varje lärosäte skall få de resurser som
krävs för att dess studerande skall kunna fullfölja studierna utan avbrott
eller förseningar på grund av bristande utrymme vid kurser och tjänstgoringar,
något som under nuvarande förhållanden ej alltid kunnat undvikas.
Jag kan således icke finna, att remissmyndighetemas kritik mot den av
kommittén angivna studietiden väsentligen rubbar kommitténs beräkningar.
26
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Kommitténs studieplan innebär i den av mig föreslagna utformningen en
minimistudietid av drygt 6 år. Med tillägg av fem månaders tid för feiäer,
tentamensläsning etc. under studiernas sista två år, d. v. s. under planens
perioder av fri studieordning, når man kommitténs normalstudietid på
6 1/2 år. Med hänsyn till vikten av att ha en siffra som riktpunkt vid uppgörandet
av de enskilda lärosätenas studieplaner finner jag det nödvändigt
att i examensstadgan ange en normalstudietid, vilken enligt min mening
kan sättas till 6 1/2 år. Ordet normalstudietid får därvid fattas i meningen
sammanlagd tid för kurser och tjänstgöringar jämte rimlig inläsningstid.
Jag vill med all kraft understryka vikten av att de av undervisningsnämnderna
och fakulteterna upprättade lokala studieplanerna skall innehålla
alternativ, som gör det möjligt för de studerande att fullfölja studierna på
normalstudietid.
Jag är medveten om att den av mig angivna normalstudietiden måhända
icke helt är jämförbar med den från senare år framräknade totala studietiden
på 8 år och 4 månader, vilken framkommer som skillnaden mellan inskrivnings-
och examensdatum. Även om de studerande genom längre tentamensläsning,
vikariats- och värnpliktstjänstgöringar etc. kommer att
bruka bortåt 7 år från studiernas början till examen, så innebär dock den
nya studieplanen en studietidsförkortning på upp emot 11/2 år. Lägges
därtill, att de genom kommitténs tidigare utredning tillkomna nya bestämmelserna
för inträde vid de medicinska fakulteterna lett till en kortare tid
mellan studentexamen och inträde vid lärosätet genom bortfall av konkurrenskompletteringar,
så torde det kunna fastslås, att de jämväl genom
nu framlagda förslag skapade nya reglerna för hela läkarutbildningens anordnande
möjliggör en väsentlig och högst önskvärd förkortning av studietiden
till medicine licentiatexamen. En sådan förkortning av studietiden
innebär givetvis en lika stor förlängning av varje läkares verksamhet i praktisk
sjukvård och är därmed att betrakta som ett effektivt sätt att öka
vår produktion av läkare.
Det årliga studentintaget.
Kommittén.
Enligt direktiven har kommittén icke haft att ta ställning till frågan om
det aktuella läkarbehovet utan utgått ifrån, att behovet av läkare för överskådlig
tid framåt kommer att vara så stort, att de medicinska högskolornas
hela utbildningskapacitet kommer att behöva tas i anspråk.
Kommittén har sålunda icke ifrågasatt någon ändring i de av kanslern
den 19 november 1952 utfärdade bestämmelserna rörande tillträde till de för
medicine studerande anordnade s. k. nybörjarkurserna. Enligt dessa lämnas
varje termin, därest särskilda omständigheter ej föranleder annat, tillträde
till nybörjarkurs i Uppsala, Lund och Göteborg åt vardera högst 32 samt
vid karolinska institutet åt högst 54 studerande.
Det årliga intaget av medicine studerande VT 1948—VT 1954 framgår
av efterföljande sammanställning, vilken också utvisar antalet sökande.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
27
Antal |
I n t |
a g |
Totalt |
|||
sökande |
U |
L |
S |
G |
intag |
|
VT 1948. . . |
211 |
30 |
30 |
50 |
— |
no |
HT 1948 . . . |
266 |
34 |
32 |
54 |
— |
120 |
VT 1949 . . . |
218 |
30 |
34 |
56 |
— |
120 |
HT 1949. . . |
294 |
32 |
32 |
57 |
30 |
151 |
VT 1950 . . . |
253 |
32 |
33 |
56 |
30 |
151 |
HT 1950. . . |
341 |
32 |
34 |
57 |
30 |
153 |
VT 1951. . . |
240 |
32 |
32 |
57 |
32 |
153 |
HT 1951. . . |
304 |
33 |
33 |
57 |
30 |
153 |
VT 1952. . . |
220 |
32 |
32 |
58 |
34 |
156 |
HT 1952 . . . |
275 |
32 |
32 |
56 |
34 |
154 |
VT 1953 . . . |
214 |
32 |
32 |
56 |
34 |
154 |
HT 1953 . . . |
414 |
32 |
32 |
56 |
34 |
154 |
VT 1954. . . |
239 |
32 |
32 |
56 |
35 |
155 |
För närvarande råder svårigheter att utan väntetid bereda samtliga
medicine kandidater plats för den fortsatta kliniska undervisningen. Kommittén
har vid sina beräkningar av ett normalantal medicine studerande
genom hela studiegången för varje lärosäte utgått ifrån ett årligt platsbehov
på det kliniska stadiet av cirka 60 vid Uppsala universitet, Lunds universitet
och medicinska högskolan i Göteborg samt cirka 120 vid karolinska
institutet.
Kanslern.
Under åren 1949—1950 har utredningar verkställts av särskilda sakkunniga
rörande förutsättningarna och kostnaderna för en ökning av antalet
medicine studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt medicinska
högskolan i Göteborg. Dessa utredningar har avsett betingelserna
för en ökning av det årliga intaget till respektive 80, 90 och 100 medicine
studerande. Kanslern har vid behandlingen av läkarutbildningskommitténs
föreliggande förslag övervägt, huruvida en mindre, men i nuvarande läge
nog så betydelsefull ökning av antalet medicine studerande skulle kunna
genomföras. Kanslern har därvid funnit, att möjligheter synes föreligga för
en intagning av ytterligare fem studerande per termin vid universitetet
i Lund. Kanslern stöder detta sitt antagande på det förhållandet, att frågan
om tillräckliga institutioner för bakteriologi och patologi nu står inför
sin lösning, varigenom hindret för en utökad preklinisk undervisning kommer
att undanröjas. Beträffande den kliniska undervisningen har större
förutsättningar för ett ökat antal deltagare skapats genom att i kommitténs
förslag till organisation av undervisningen i de kliniska ämnena i ett flertal
fall förutsatts ett större antal kurser med färre deltagare per kurs än
för närvarande. I ett fall föreslår kanslern dessutom ytterligare utökning
av antalet kurser.
28
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Genom nådig remiss den 4 oktober 1950 har kanslersämbetet för rikets
universitet anbefallts att, efter hörande av vederbörande vid universiteten
i Uppsala och Lund, karolinska institutet och medicinska högskolan i Göteborg,
avgiva utlåtande över förutnämnda utredning rörande förutsättningarna
och kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid
universitetet i Uppsala. Av utredningen framgår, att det för de prekliniska
ämnenas del är möjligt att omedelbart genomföra en ökning av antalet
studerande till cirka 80 per år utan någon större kostnadsökning. Enligt en
skrivelse av den 17 december 1953 från utredningens ordförande, professor
G. Blix, äger de av utredningen angivna förutsättningarna för en ökning
med vissa modifikationer alltjämt sin giltighet. Av propositionen nr 122
till 1953 års riksdag framgår vidare, att en ökning av antalet deltagare i
de propedeutiska kurserna vid medicinska högskolan i Göteborg till 75 är
möjlig. Kanslern finner således, att möjligheter föreligger att åstadkomma
en ökning av antalet medicine studerande genom att bereda utbildning
fram till medicine kandidatexamen för ett ytterligare antal studerande i
Uppsala, vilka för sin fortsatta utbildning hänvisas till medicinska högskolan
i Göteborg. Nyssnämnda ökning av antalet medicine studerande
i Uppsala till cirka 80 per år skulle i vad avser ämnen, som enligt den nya
studieplanen ingår i medicine kandidatexamen, utöver vad kommittén föreslagit
kräva ytterligare årliga anslag för avlöningar med 53 940 kronor
och för materiel med 15 000 kronor samt engångsanslag för utrustning med
100 000 kronor och för ombyggnadsarbeten med 155 000 kronor. Totalt
skulle sålunda krävas ytterligare årliga anslag med 68 940 kronor och engångsanslag
med 255 000 kronor. Fördelningen av dessa anslagsbehov på
de olika ämnena framgår av efterföljande specifikation.
Kostnads -
Avlöningar: ökning
Anatomi
1 förste assistent i stället för av kommittén föreslagen andre assistent
..................................................... 1992
1 tredje amanuens .......................................... 2 004
Histologi
1 förste assistent
1 förste amanuens
Medicinsk kemi
1 tredje amanuens .......................................... 2 004
1 laboratoriebiträde ......................................... 7 968
12 000
6 000
Fysiologi
1 förste assistent ............................................ 12 000
1 tredje amanuens .......................................... 2 004
1 laboratoriebiträde ......................................... 7 968
Summa kronor 53 940
Statsutskottets utlåtande nr 191.
29
Materiel:
Anatomi .....
Histologi .....
Medicinsk kemi
Fysiologi .....
Utrustning:
Anatomi .....
Histologi .....
Medicinsk kemi
Fysiologi .....
Ombyggnadsarbeten:
Histologi ........
Medicinsk kemi ..
Fysiologi ........
............................... 2 500
............................... 2 500
............................. 5 000
''................ 5 000
Summa kronor 15 000
Totalsumma årliga anslag kronor 68 940
............................... 5 000
............................... 30 000
............................... 20 000
............................... 45 000
Summa kronor 100 000
............................... 100 000
............................. 10 000
................. 45 000
Summa kronor 155 000
Totalsumma engångsanslag kronor 255 000
Kanslern föreslår, att nyssnämnda möjligheter till ökning av antalet medicine
studerande utnyttjas och utgår i sitt yttrande från ett årligt intag
av ytterligare 15 studerande i Uppsala och 10 studerande i Lund samt från
ett årligt platsbehov vid de propedeutiska kurserna och på det kliniska stadiet
av ca 60 i Uppsala, 70 i Lund, 120 i Stockholm och 75 i Göteborg. De
i Uppsala ytterligare intagna 15 studerandena avses salunda tillsvidare
efter avlagd medicine kandidatexamen skola få sin fortsatta utbildning vid
medicinska högskolan i Göteborg. När de teoretiska institutionerna i Göteborg
utbyggts, synes frågan om det årliga intaget av medicine studerande
i Uppsala och Göteborg böra upptagas till nytt övervägande.
Departementschefen.
Departementschefen anför följande.
Vid den genomgripande granskning av de medicinska institutionernas resurser
i personellt och materiellt hänseende, som maste företas i samband
med läkarutbildningsref ormen, ligger det nära till hands att också göra en
översyn av elevantalet vid de olika lärosätena. Med hänsyn till den allmänt
vitsordade bristen på läkare i vart land och da den obligatoriska sjukförsäkringen
sannolikt kommer att kräva ökade insatser bland annat från läkarnas
sida, synes mig nämligen varje möjlighet till ett ökat intag av medicine
studerande böra utnyttjas. Det kan bär papekas, att ett ökat intag
av studerande med en framtida ökad produktion av läkare som följd redan
skett under den senaste femårsperioden, huvudsakligen genom tillkomsten
av den medicinska högskolan i Göteborg men även genom smärre
utvidgningar vid de andra lärosätena. Ökningen uppgår, som kommitténs
30 Statsutskottets utlåtande nr 191.
siffror visar, till cirka 80 medicine studerande årligen jämfört med intagningen
år 1948.
Kommittén har i enlighet med sina direktiv icke gjort någon undersökning
av möjligheterna till en ökning av antalet medicine studerande. Dess
beräkningar av det behövliga antalet platser vid kurser och tjänstgöringar
ansluter sig med viss reservmarginal nära till det nuvarande intaget av
studerande. Under 1953 inskrevs sålunda 308 studerande vid de medicinska
lärosätena, och kommittén beräknar behovet av platser vid de propedeutiska
tjänstgöringarna och de kliniska kurserna till 300 årligen, vilket
enligt kommitténs uppskattning skall vara tillräckligt, då enligt erfarenheten
en viss avgång av studerande sker under studierna till medicine
kandidatexamen.
Kommitténs förslag synes emellertid i viss mån ha skapat ett nytt läge
genom den i samband med utbildningsreformen förbättrade organisationen
av de medicinska studierna.
Departementschefen ansluter sig i alla delar till kanslerns förslag att
snarast utnyttja de enligt den nya studieordningen föreliggande möjligheterna
att öka intagningen av medicine studerande.
Departementschefen anför härom följande.
När det gäller att bestämma det antal medicine studerande, som kan
ges tillträde till läkarbanan, spelar emellertid den exakta storleken av avgången
av studerande före medicine kandidatexamen en viss roll. Enligt
min mening har nämligen för närvarande den kliniska undervisningen från
de propedeutiska kurserna och framåt mindre kapacitet än den teoretiska
undervisningen. Intaget till lärosätena bör därför beräknas så, att elevkullarna
när de når fram till propedeutstadiet till fullo utnyttjar men inte
överskrider undervisningskapaciteten. Avgången av medicine studerande
till medicine kandidatexamen anger kommittén med ledning av tillgängliga
undersökningar till 5—10 procent. I avsaknad av alldeles aktuella data
för avgången i fråga finner jag försiktigheten bjuda, att den uppskattas
till ett så lågt tal som 5 procent. Även med denna låga siffra synes dock
de av kanslern anvisade 325 propedeutplatserna kunna medge ett något
högre antal intagna än vad kanslern angivit, nämligen 342 mot av kanslern
föreslagna 336. Den följande sammanställningen visar de olika nyss
gjorda förslagen till ökad intagning i relation till tillgängliga platser vid
propedeutundervisningen.
Årligt |
Propedeut- |
Intag enl. |
Propedeut- |
Intag enl. |
|
intag motsv. |
platser enl. |
kanslerns |
platser enl. |
dep.chef:s |
|
VT 1951 |
kom:s försl. |
förslag |
kansbs försl. |
förslag |
|
Uppsala........... |
64 |
60 |
80 |
60 |
SO |
Lund ............ |
64 |
60 |
74 |
70 |
74 |
Stockholm.......... |
112 |
120 |
112 |
120 |
118 |
Göteborg.......... |
70 |
60 |
70 |
75 |
70 |
Summa........... |
310 |
300 |
336 |
325 |
342 |
5 °/o avgång......... |
— 15 |
— 17 |
— 17 |
||
Vid propedeuttjgrs början |
295 |
300 |
319 |
325 |
325 |
Statsutskottets utlåtande nr 191.
31
Jag föreslår således, att en något större ökning av antalet intagna medicine
studerande sker jämfört med vad kanslern angivit. Med hänsyn till de
relativt nybyggda institutionernas kapacitet vid karolinska institutet, varibland
särskilt den under byggnad varande bakteriologiska institutionen
avlägsnar tidigare svårigheter, samt vidare till att kommitténs beräkningar
förutsett ett behov av 120 kliniska utbildningsplatser i Stockholm finner
jag, att intagningen vid karolinska institutet kan höjas till 118 årligen.
Enligt mitt förslag kommer således intagningen vid de medicinska lärosätena
att i samband med läkarutbildningsreformens genomförande höjas
från 310 årligen till 342 årligen.
Den av mig föreslagna ökningen av antalet intagna medicine studerande
torde föranleda mera väsentliga särskilda kostnader endast i Uppsala.
Jag anser mig i huvudsak kunna godtaga den i det föregående återgivna
kostnadsberäkningen härför.
I detta sammanhang torde jämväl frågan om möjligheterna för en framtida
ytterligare utökning av det årliga intaget av studerande vid de medicinska
lärosätena utöver den av mig nyss föreslagna böra något beröras.
Jag erinrar härvid om att en tävling angående utformningen av definitiva
teoretiska institutioner vid medicinska högskolan i Göteborg nyligen ägt
rum och att en av förutsättningarna för de framlagda förslagen är, att de
skall tillgodose ett intag av 100 studerande årligen, alltså en ökning av
30 jämfört med nu. Då de planerade göteborgsinstitutionerna tas i anspråk,
måste utredning komma till stånd angående tillgången på kliniska utbildningsplatser
för det ökade elevantalet, och en översyn av läget vid de
övriga lärosätena torde därvid bli nödvändig. I samband därmed synes
möjligheten att förlägga någon del av denna utbildning till sjukhus i Norrland
böra beaktas.
Motioner.
I nedannämnda motioner har förslag framställts om åtgärder i syfte att
genom inrättande av en ytterligare medicinsk läroanstalt eller på annat
sätt tillgodose behovet av ökade utbildningsmöjligheter.
I de likalydande motionerna 1:91 och 11:132 har framhållits, att det
för var och en som sysslar med svenska hälso- och sjukvårdsfrågor står
klart, att flertalet brister i organisation och resurser kan återföras på en
enda omständighet: den otillräckliga tillgången på läkare. I motionerna
återges en av medicinalstyrelsen i betänkandet om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948: 14) lämnad redovisning för läkartätheten i ett antal
olika länder. Av redovisningen framgår, att Sverige näst Finland har minst
antal läkare i förhållande till folkmängden av samtliga undersökta 10 länder.
Motionärerna erinrar dels om att medicinalstyrelsen i nyssnämnda betänkande
föreslagit, att en medicinsk högskola skulle inrättas i Norrland,
sedan den medicinska fakulteten i Göteborg färdigställts, dels ock om att
Norrlandskommittén i ett betänkande (SOU 1947: 70) förordat, att centrallasarettet
i Umeå skulle utbyggas till ett rikssjukhus för Norrland, där
viss utbildning skulle anordnas.
32
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Liksom i nyssnämnda motioner har i de likalydande motionerna 1:543
och II: 700 pekats på behovet av ytterligare läkare och hävdats att utbildningskapaciteten
bör ökas i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag. Motionärerna
erinrar om tidigare förslag om inrättande av ytterligare en medicinsk
högskola, förlagd till Norrland, men anför i anslutning härtill bland
annat följande.
Inrättandet av en fullständig medicinsk läroanstalt kommer att medföra
mycket stora kostnader främst beroende på kostnaderna för byggande av
de teoretiska institutionerna. Det torde därför icke vara praktiskt möjligt
att för närvarande inrätta en fullständigt ny medicinsk läroanstalt. Om
man inskränker sig till att inrätta en medicinsk högskola, som huvudsakligen
omfattar de praktiska disciplinerna, d. v. s. den utbildning, som de
studerande erhålla efter avlagd medicine kandidatexamen, komma kostnaderna
att hålla sig inom mycket måttliga gränser.
Det torde icke möta svårigheter att öka intagningen av medicine studerande
vid de nu befintliga läroanstalterna då de institutioner, vid vilka
undervisningen bedrives iöre medicine kandidatexamen, icke utnyttjas
hela året. Visserligen kunna de ordinarie professorerna icke åläggas ökad
undervisningsbörda, men det finns på de flesta håll tillgång till fullt kompetenta
docenter, vilka kunna anställas såsom biträdande lärare vid dessa
kurser.
Motionärerna anser, att vid något av våra stora landsortssjukhus befintliga
lasarettsläkartjänster böra omändras till professurer samt vissa laboratorieutrymmen
och föreläsningssalar tillskapas. Vad förläggningsplats för
den blivande medicinska undervisningsanstalten beträffar, bör enligt motionärerna
i första hand Norrland komma i fråga sedan Göteborg erhållit
en medicinsk högskola.
Till stöd för det i motionen 11:714 framställda yrkandet har anförts
bland annat följande.
Trots det årliga intaget de senaste fem åren på något mer än 300 studenter
har det varit långt flera sökande, som varit villiga att underkasta
sig den långa utbildningen. Inför den dokumenterade bristen på läkare,
trots tillskottet av utländsk arbetskraft, är det absurt att behöva avvisa
arbetsvillig, väl begåvad svensk ungdom, därför att det saknas utbildningsplatser.
Läkarbehovet kommer inte att minska. Tvärtom ökas det
genom sjukförsäkringen, ökat behov av sinnessjukvård, ökad förebyggande
hälsovård, modern socialpolitik, som räknar med läkare för både åldringar
och understödstagare på annat sätt än tidigare.
Det förefaller därför onödigt att såsom propositionen meddelar vänta
med en planering för en utökning av den kliniska utbildningen förlagd till
landsortslasarett. Det förefaller också rimligt att räkna med behovet av
en ny fullständig läkarhögskola med även de teoretiska disciplinerna. En
utökning ger under alla förhållanden lättnad i läkarbristen, där den nu är
mest kännbar; därför blir förläggningsplatsen för utbildningen ur denna
synpunkt av underordnad betydelse.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
33
Allmänna anslagsfrågor m. m.
Kommitté n.
Den av kommittén förordade intensifieringen av de medicinska studierna
ställer givetvis ökade krav på såväl lärarkrafter som annan personal. Införandet
av nya ämnen i studieplanen, utökandet av undervisningen i redan
befintliga och ökning av antalet kurser är faktorer, som direkt ökar lärarbeliovet.
Ett genomförande av kommitténs förslag om integration i undervisningen
och en modernisering av undervisningsformerna kräver också
god tillgång på handledande personal, d. v. s. assistenter och amanuenser
på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuenser respektive underläkare
på klinikerna. Slutligen ställer den föreslagna rationaliseringen
av undervisningen ökade krav jämväl på teknisk personal och skri vpersonal.
En väsentlig skillnad i fråga om möjligheterna att med tillgängliga resurser
möta de sålunda ökade kraven föreligger mellan den teoretiska och den
kliniska sektorn av undervisningen. Medan i de teoretiska ämnena utbildningsreformen
i allmänhet kan genomföras med relativt ringa kostnader
är i flertalet kliniska ämnen behovet av förstärkningar avsevärt. Detta har
sin förklaring i att de teoretiska institutionerna vid 1947 års riksdag erhöll
en väsentlig upprustning. Beträffande de kliniska institutionerna ställdes
emellertid frågan om personalökning i stor utsträckning på framtiden. Kommittén
har därför bedömt de anspråk som ställts i fråga om ökade resurser
för undervisningen på de teoretiska institutionerna synnerligen restriktivt.
Huvudparten av den föreslagna personella och materiella förstärkningen
hänför sig sålunda till den kliniska sektorn.
Den primära utgångspunkten har för kommittén vid uppgörandet av
personalförslag varit undervisningens intresse, men kommittén har dock i
vissa fall icke kunnat undvika att beröra sådana tjänster, som till betydande
del även direkt tjänar forskning och sjukvård. Kommittén har sålunda
på vissa punkter rekommenderat en förstärkning av underläkarstaberna.
Docentinstitutionen, som kännetecknas av en betydande rörlighet
och i vilken forskningsmomentet är särskilt framträdande, är enligt
kommitténs mening inte lämpad för en utbyggnad i detta avseende. Enligt
gällande bestämmelser står de till de olika medicinska fakulteterna och
karolinska institutet hänvisade docenttjänsterna (förutvarande docentstipendierna)
företrädesvis till förfogande för vissa angivna prekliniska ämnen.
Därest ytterligare tjänster står till fakultetens eller institutets disposition
bör dessa företrädesvis tilldelas docent i kliniskt ämne. De kliniska
docenttjänsterna är icke fast knutna till vissa ämnen. Innehavare av sådan
tjänst är i allmänhet skyldig att såsom vikarie uppehålla Uirarbefattning
3 — Bihartg till riksdagens protokoll 1054- G sand. Nr 101.
34
Statsutskottets utlåtande nr 191.
inom sin vetenskap samt att meddela viss undervisning. Denna senare undervisning
bör emellertid icke adderas till den ordinarie undervisningen och
därigenom vidga ramen för de studerandes obligatoriska kunskapsstoff
utan meddelas i form av specialföreläsningar.
En utökning av antalet extra ordinarie docenter i avsikt att säkerställa
den ordinarie undervisningen och handledningen av de medicinska studerande
skulle i betydande grad innebära, att docentinstitutionen utnyttjades
i en riktning som icke vore avsedd. En dylik förändring av institutionens
karaktär bör icke komma i fråga.
En rationell lösning av klinikernas lärarfråga fordrar framför allt, att
till institutionerna i de större kliniska ämnena knyts undervisningstjänster
av en fastare karaktär. Innehavaren av en dylik lärartjänst, som regelmässigt
samtidigt bör ha ställning som biträdande överläkare vid vederbörande
klinik, bör anförtros en viss del av klinikens samlade undervisningsbörda
och delta i handledningen av de studerande i deras kliniska tjänstgöring.
Kommittén föreslår sålunda, att särskilda lärartjänster inrättas
på de större klinikerna vid samtliga lärosäten. För dessa tjänster bör fordras
samma kompetens som för docenttjänst. Tjänsterna föreslås bli helt
bekostade av statsverket och uppförda på åttonde huvudtitelns avlöningsstater.
Beträffande undervisningsskyldigheten anser kommittén, att denna
bör motsvara vad som åligger professor eller högst 130 timmar om året.
Det synes lämpligt, att konstruktionen av de föreslagna lärartjänsterna
utformas i analogi med universitetens och högskolornas docenttjänster.
Detta innebär att tjänsterna, som bör benämnas lärare i respektive ämnen,
görs till extra ordinarie befattningar och att förordnandetiden begränsas.
Löneställningen bör vara densamma som för docent och tjänsterna sålunda
placeras i 30 lönegraden. Till skillnad från vad som gäller docenttjänsterna
anser kommittén, att förordnandetiden för de nya lärartjänsterna bör sättas
till sex år. Rätten till omförordnande bör icke begränsas. Tillsättningen
av lärartjänsterna bör ske i samma ordning som vid besättande av docenttjänst.
Som ett särskilt villkor för dessa tjänster bör emellertid föreskrivas,
att vederbörande innehar överläkarkompetens. Med hänsyn till att nu
berörda lärare samtidigt bör knytas till klinikerna i egenskap av biträdande
överläkare synes överenskommelse härom böra träffas med vederbörande
kommunala huvudmän. Stad eller landsting torde enligt kommitténs
mening för ifrågavarande befattningshavare böra bestrida kostnaderna
för ett särskilt arvode, motsvarande det som för närvarande utgår till befattningshavare
i överläkarställning. Detta arvode, som sålunda närmast
avser att markera lärarens inordnande i sjukhusorganisationen, utgör för
närvarande 1 500 å 2 000 kronor.
I fråga om arvoden till biträdande lärare har kommittén
understrukit önskvärdheten av likformiga ersättningsgrunder. Kommittén
Statsutskottets utlåtande nr 191.
35
har i fråga om sådan undervisning, som icke kan hänföras till handledning,
vissa mindre krävande kliniska eller polikliniska demonstrationer eller examinationer,
funnit en ersättning med 50 kronor per timme vara rimlig.
Härutöver bör vid sådana kurser som leds av biträdande lärare utgå ett
arvode för själva organisationen och ledningen av undervisningen. Kommittén
har härför i regel beräknat ett tillägg av 250—500 kronor per kurs,
av vilka belopp det högsta avser kurser på sjukhus, där professor eller
annan självständig ämnesföreträdare för undervisningen saknas.
Undervisning i form av seminarieövningar har kommittén med avseende
på undervisningsvolymens beräkning och ersättningen per timme likställt
med ordinär föreläsning, d. v. s. sådan som bör ersättas med 50 kronor per
timme. Detsamma gäller medverkan i de av kommittén föreslagna kliniska
konferenserna.
Undervisning, som huvudsakligen består i handledning av studerande vid
laboratorie- och andra övningar eller i kliniska eller polikliniska demonstrationer
utan direkt samband med föreläsningar, har av kommittén ansetts
böra ersättas med något mera än hälften av det för ordinära föreläsningar
föreslagna beloppet per timme, eller 30 kronor. Samma timersättning har
beräknats för den examination, som kommer att åvila de biträdande lärarna.
För specialundervisning eller enstaka föreläsningar, som exempelvis förekommer
vid efterutbildningskurserna, har kommittén föreslagit en ersättning
av 100 kronor per timme.
Enligt universitetstatuterna omfattar en professors undervisningsskyldighet
i allmänhet 128—136 timmar per läsår. För överskådlighetens skull
har kommittén i sina anslagsberäkningar angivit en bestämd föreläsningsvolym
och därvid valt antalet 130.
Med hänsyn till förekomsten av nedsatt undervisningsskyldighet för vissa
ämnesföreträdare torde i samband med en definitiv beräkning av arvodena
till de biträdande lärarna en justering visa sig erforderlig.
I fråga om underläkarnas roll i undervisningen understrykes
önskvärdheten av bestämmelser, som fastställer skyldighet för
underläkarna även vid de kommunala undervisningssjukhusen att biträda
vid handledningen av medicine studerande. Ett åliggande av detta slag
behöver icke kompenseras genom särskild ersättning åt vederbörande läkare,
då tjänstgöringen vid en undervisningsklinik redan i och för sig har
ett icke oväsentligt meritvärde.
Kommittén, som inhämtat, att klinikamanuenserna, vilka ursprungligen
avsetts huvudsakligen för undervisningen, i praktiken utnyttjas i långt högre
grad för sjukvårdsgöromål än vad kostnadsfördelningen mellan stat och
landsting antyder, understryker vikten av att såvitt möjligt amanuensernas
andel i undervisningen återställcs.
36
Statsutskottets utlåtande nr 191.
För att undervisningen skall kunna bedrivas på rationellt sätt fordras
tillräckliga lokaler och god utrustning.
Vad utrustningsbehovet beträffar ligger det i sakens natur att varje nyinrättad
institution måste kräva ett avsevärt engångsanslag, om den skall
kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Någon fullständig beräkning av dessa
engångsanslags storlek är emellertid ogörlig, så länge ämnesföreträdare icke
är utsedd. Kommittén har därför efter jämförelse med närmast motsvarande
institutioner beräknat kostnaderna för en grundutrustning, som
måste anses nödvändig vid den föreslagna institutionen. Kommittén förutsätter,
att sedan ämnesföreträdare utsetts, denne gör framställning om anslag
för anskaffning av den ytterligare utrustning, som kan erfordras för
hans speciella behov.
Med hänsyn till att frågor om utrustning av nya institutioner i Malmö
torde komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal
mellan staten och Malmö stad, har kommittén icke ansett sig böra redovisa
någon särskild anslagsberäkning härvidlag. Även vid redan befintliga
institutioner har i vissa fall, såsom vid omläggning av undervisningen, behov
av engångsanslag för utrustning ansetts föreligga. Storleken av dessa
anslag har av kommittén beräknats efter samråd med respektive ämnesföreträdare.
Kommittén har icke ansett det möjligt att precisera det ökade medelsbehov
för materiel, som kan bli aktuellt, då studiereformen förverkligas.
En beräkning måste utgå ifrån en ingående granskning av nuvarande
disposition av materielanslagen, vilka icke blott är avsedda för undervisningen
utan även för forskningen. Med hänsyn till lokala förhållanden
måste också behovet i verkligheten te sig ganska olika vid de skilda lärosätena.
Kommittén finner det ändamålsenligt att fakulteterna och lärarkollegierna
efter beredning i undervisningsnämnderna beräknar det ökade behov
av medel för utrustning och för löpande materielutgifter som kommitténs
förslag aktualiserar. Därvid bör särskilt beaktas, att utbildningsreformen
kommer att ske successivt och att sålunda kostnadsökningen kan fördelas
på flera budgetår.
I vissa fall har kommittén förordat, att undervisning i ämne eller ämnesgrupp
skall förläggas till sjukhus, som för närvarande icke alls eller endast
i mindre omfattning är inordnat i den medicinska utbildningen. Då fråga
är om kommunalt sjukhus, som på detta sätt inkopplas i undervisningen,
torde särskilda förhandlingar mellan staten och vederbörande
huvudman bli erforderliga.
På karolinska institutets avlöningsstat finns för närvarande uppförda
vissa arvoden till amanuenser, vilka tillika är förste
Statsutskottets utlåtande nr 191.
37
underläkare respektive underläkare vid serafimerlasarettet.
Dessa arvoden inbegripes i förste underläkar- respektive underläkararvodena
och utbetalas vid serafimerlasarettet, men det åligger karolinska
institutet att tillhandahålla de mot amanuensarvodena svarande avlöningsmedlen,
tillhopa 23 400 kronor. Denna anordning har icke någon motsvarighet
vid karolinska sjukhuset. Då den undervisningsskyldighet, som åvilar
dessa amanuenser, principiellt icke skiljer sig från den, som åvilar underläkare
vid karolinska sjukhuset, anser kommittén, att systemet med en
avräkning mellan åttonde och elfte huvudtitlarna icke längre bör förekomma.
Dessa särskilda amanuensarvoden på karolinska institutets avlöningsstat
bör indragas.
För budgetåret 1952/53 hade på karolinska institutets avlöningsstat uppförts
ett särskilt kur san slag av 40 000 kronor att fördelas av kanslern.
Kommittén anser att något dylikt kursanslag ej längre erfordras. Kommittén
redovisar därför i den sammanfattande kostnadsberäkningen en
kostnadsminskning av 40 000 kronor.
Departementschefen.
Departementschefen anser i likhet med kommittén och flertalet remissmyndigheter,
att klinikernas lärarfråga icke bör lösas genom en utbyggnad
av docentinstitutionen utan genom att lärartjänster av fastare karaktär
knyts till klinikerna. Departementschefen finner den föreslagna placeringen
av lärartjänsterna i lönegraden Ce 30 väl avvägd. I likhet med kommittén
anser departementschefen, att förordnandetiden för tjänsterna bör sättas
till 6 år och att rätten till omförordnande icke bör begränsas.
I fråga om tjänsternas anknytning till sjukvården anför departementschefen
följande.
Statens lönenämnd har framhållit, att det enligt nämndens mening vore
nödvändigt, att — innan de nya tjänsterna inrättas — det närmare undersökes
i vad mån behov av dylika tjänster förefinnes för sjukvården vid
de berörda sjukhusen och på vad sätt lärarbefattningarna skall inlemmas
i läkarorganisationen vid vederbörande sjukhus. Härtill vill jagför egen
del anföra, att det utan närmare undersökning torde kunna fastslås, att en
förankring av läraren inom sjukhusorganisationen är nödvändig för att han
på rätt sätt skall kunna fullgöra sin andel av klinikens samlade undervisningsbörda.
Det torde böra ankomma på vederbörande fakultet (lärarkollegium)
att i samråd med respektive huvudmän närmare undersöka på vad
sätt lärarbefattningarna lämpligen kan inlemmas i sjukhusorganisationen.
Först efter det att dessa undersökningar slutförts, torde det vara möjligt att
pröva, om särskild ersättning skall utgå till läraren för hans funktion inom
sjukvården.
Departementschefen har icke funnit anledning till erinran mot de av
kommittén föreslagna grunderna för bestämmandet av arvoden till vissa
38
Statsutskottets utlåtande nr 191.
biträdande lärare. Departementschefen anser även, att de anförda skälen
för förmånligare ersättningsnormer vid specialundervisning är bärande,
men tillägger att den av kommittén föreslagna ersättningen för dylik undervisning,
100 kronor per timme, bör betraktas som högstbelopp.
Departementschefen anser att de av kommittén föreslagna arvodena för
biträdande lärare och speciallärare bör sammanslås till en arvodessumma,
att med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande ämnesföreträdares
förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna av lärare.
Med anledning av att kanslern ställt i utsikt en översyn av de beslut,
som meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten
för vissa ämnesföreträdare, framhåller departementschefen, att en
härav föranledd justering av de föreslagna arvodena till biträdande lärare
bör ske vid prövningen av de ordinarie anslagsäskandena.
I anslutning till kommitténs uttalanden om önskvärdheten av bestämmelser,
som fastställer skyldighet för underläkarna även vid de kommunala
undervisningssjukhusen att biträda vid handledningen av medicine
studerande, anför departementschefen, att för närvarande några särskilda
åtgärder ej synes påkallade med hänsyn till rådande praxis, enligt vilken
underläkarna på undervisningssjukhusen oavsett huvudmannaskapet regelmässigt
deltar i undervisningen.
Vad kommittén anfört om lokaler, utrustning och materiel har icke givit
departementschefen anledning till erinran. En närmare precisering av anslagsbehovet
härför torde enligt departementschefen få göras i samband
med universitetsmyndigheternas ordinarie anslagsäskanden.
Anordningen med på karolinska institutets avlöningsstat uppförda arvoden
till amanuenser, vilka tillika är förste underläkare respektive underläkare
vid serafimerlasarettet, anser departementschefen böra upphöra.
Departementschefen delar i princip kommitténs uppfattning att särskilda
kursanslag ej torde erfordras efter utbildningsreformens genomförande, enär
den totala undervisningsvolymen och kostnaderna härför beräknats i kommitténs
förslag. Eventuella kostnader för extra kurser och dylikt anser departementschefen
kunna bestridas från anslaget till Gemensamma universitetsändamål:
Extra utgifter.
M o ti o n e r.
I de likalydande motionerna I: 5J+2 och II: 702 har beklagats, att förhandlingar
icke upptagits med Sveriges läkarförbund rörande löneplaceringen
för de föreslagna nya befattningarna som biträdande lärare med
docent- och överläkarkompetens ävensom, beträffande arvodesförmånerna
för vissa biträdande lärare, och hemställts, att riksdagen måtte uttala, att
förhandlingar rörande dessa frågor bör komma till stånd.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
39
De särskilda läroämnena.
1. Anatomi.
Kommittén.
Kommittén föreslår, att den särskilda kursen i jämförande anatomi, som
för närvarande inleder anatomiundervisningen, avskaffas. I stället bör
anatomistudierna inledas med en allmänbiologisk orientering om organismens
och de viktigaste organsystemens byggnads- och funktionsprinciper
samt i samband därmed en översikt av den anatomiska nomenklaturen.
Kommitténs förslag innebär i övrigt, att anatomiundervisningen i stort
sett bibehålls oförändrad men att det samtidigt betonas, att undervisningen
bör fullföljas under det morfologiska året. De nuvarande ordinarie lärarkrafterna
vid institutionerna behöver därför icke utökas. Däremot har erfarenheten
visat att den koncentrerade undervisningen, som blivit en följd
av inrättandet av ett morfologiskt år, ställer stora krav på tillgången till
lägre undervisningspersonal av assistent- och amanuenstyp, eftersom det
vid detta slags undervisning är nödvändigt att arbeta mera individuellt
med de studerande genom demonstrationer och liknande undervisning i
mindre grupper. För Stockholms del tillkommer härvidlag att undervisningen
i jämförande anatomi genom kommitténs förslag överflyttas från
avgiftsbelagda kurser till den ordinarie undervisningen. Kommittén föreslår
därför en viss utökning av denna personal vid de olika institutionerna.
Beträffande benämningen av professurerna i anatomi och histologi föreslår
kommittén, att denna i Lund och Göteborg ändras till professur i
»anatomi, särskilt makroskopisk anatomi» respektive »anatomi, särskilt
histologi» i likhet med vad som skett 1938 vid karolinska institutet och
1943 i Uppsala. I Lund benämnes professurerna båda »professurer i anatomi»,
medan ämbetena i Göteborg benämnes professurer i »anatomi» respektive
»histologi».
Departementschefen.
Departementschefen har intet att erinra mot kommitténs uttalanden
och förslag angående undervisningen i anatomi.
I fråga om benämningen av professurerna i anatomi och histologi delar
departementschefen kommitténs uppfattning att den bör vara enhetlig
i de olika lärosätena.
Departementschefen förordar de vid medicinska högskolan i Göteborg
använda benämningarna »professur i anatomi» respektive »professur i histologi»
.
Liksom kommittén anser departementschefen det betydelsefullt, att de
studerande kan avsluta sina studier i anatomi under det första, morfolo
-
40
Statsutskottets utlåtande nr 191.
giska året. En väsentlig förutsättning härför är tillräcklig tillgång till lägre
undervisningspersonal. Med hänsynstagande jämväl till att den av det
ökade studentintaget i Uppsala föranledda ökade gruppundervisningen
likaledes kräver ytterligare dylik personal, föreslår departementschefen följande
utökning av personalen i detta ämne.
U |
L |
S |
G |
|
Förste assistent ....................... |
+ 1 |
+ 1 |
||
Andre assistent ....................... |
+ 1 |
+ 1 |
||
Förste amanuens ...................... |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 50 000 kronor.
För Uppsalas del räknar departementschefen vidare med en ökning av
det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt ett engångsanslag
för utrustning med 5 000 kronor.
2. Histologi.
Kommittén.
Kommittén har den uppfattningen, att en undervisning på 100—110
timmar föreläsningar inberäknat demonstrationer utgör en lämplig omfattning
med hänsyn till ämnets betydelse för den allmänna läkarutbildningen.
Till den sålunda föreslagna undervisningen bör komma praktiska övningar
av mindre omfattning.
Undervisningen i histologi har som en nödvändig förutsättning, att de
studerande förses med histologiska preparat, vilkas framställning kräver
tillgång till kvalificerad teknisk personal. Tidigare har sådana preparat i
betydande utsträckning kunnat framställas med hjälp av frivillig arbetskraft
från studerande, som tjänstgjort såsom extra ordinarie, obetalda
amanuenser vid institutionerna. Under senare år har förmärkts en stark
tendens till forcerad studiegång, varvid de studerande av ekonomiska och
andra skäl försökt att såvitt möjligt hålla studietiden till medicine kandidatexamen
nere. Tillgången på frivillig arbetskraft vid institutionerna
har därför praktiskt taget upphört, vilket medfört en kännbar ökning för
institutionernas tekniska personal. Med hänsyn härtill bör den tekniska
personalen vid de histologiska institutionerna förstärkas.
I fråga om histologiundervisningens förläggning i studieschemat torde
det ur flera synpunkter vara fördelaktigare att förlägga densamma till en
tidigare tidpunkt i utbildningen, d. v. s. åtminstone till sin huvuddel under
första terminen. Flyttningen av histologiundervisningen till ett tidigare
41
Statsutskottets utlåtande nr 191.
skede av det morfologiska året skapar emellertid vissa problem vid övergången
till en förändrad studieordning. För de institutioner, som endast
tar 30 elever per kurs, kan övergången lämpligen ske genom en koncentration
av den första kursen till en kortare tid, varigenom den följande
kursen kan börja tidigare. En sådan förändring har under senaste tid genomförts
i Uppsala. För Stockholms del med dess elevantal av 50 eller
däröver i varje kurs synes en sådan koncentration icke möjlig att genomföra.
Kommittén föreslår här i stället efter samråd med ämnesläraren, att
ett engångsanslag ställes till institutionens förfogande för en dubblering
av undervisningen under minst en halv termin. Av anslaget, som bör uppföras
med 5 000 kronor, beräknas 3 000 kronor till ersättning åt en biträdande
lärare med uppdrag att ge en halv föreläsningskurs, 1 000 kronor
till ersättning åt viss amanuenspersonal under två månader samt slutligen
1 000 kronor för tillfälliga materielutgifter (glas, preparat m. m.).
Departementschefen.
Departementschefen biträder kommitténs förslag i fråga om undervisningen
i histologi.
Liksom kommittén anser departementschefen, att en förstärkning av
de histologiska institutionernas tekniska personal är nödvändig för att
möjliggöra en tillräcklig framställning av undervisningsmaterial. Då vidare
det ökade studentintaget i Uppsala kräver en utökning av den lägre undervisningspersonalen
vid detta lärosäte, föreslår departementschefen följande
förstärkning av personalen i detta ämne.
u |
L |
S |
G |
|
Förste assistent ....................... |
+1 |
|||
Förste amanuens ...................... |
+1 |
|||
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ........ |
+1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 53 500 kronor
För Uppsalas del räknar departementschefen vidare med en ökning av det
årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt med engångsanslag
för utrustning med 30 000 kronor och för ombyggnadsarbeten med 100 000
kronor.
Då flyttning av histologiundervisningen till ett tidigare skede av det
morfologiska året kan komma att kräva dubbleringskurser i histologi icke
blott — såsom kommittén föreslagit — i Stockholm utan även i Göteborg
och Lund, räknar departementschefen med en kostnadsökning härför av
engångsnatur med tillhopa 15 000 kronor.
42
Statsutskottets utlåtande nr 191.
3. Medicinsk statistik.
Kommittén.
Särskild undervisning i statistik sker icke enligt gällande examensstadga;
frivillig undervisning meddelas emellertid vid olika tillfällen.
Under de senaste decennierna har även för klinisk forskning inom medicinen
statistiska metoder börjat användas i stor utsträckning. Kunskapen
om statistikens elementa har därigenom blivit alltmera betydelsefull för
läkaren. Även inom hälsovården, epidemiologien och vitalstatistiken har
statistisk bearbetning stor betydelse. Man behöver här endast peka på
försäkringsmedicinen. För genetiken i dess kliniska tillämpning är statistiken
ett nödvändigt instrument. Inom psykiatrien har statistisk metodik
betytt mycket för utarbetandet av psykologiska testmetoder och deras
värdesättning. För definition av variationerna inom ett normaltestmaterial
och för förståendet av variationerna mellan olika individer är kännedom
om variationsstatistik nödvändig.
Det synes därför nödvändigt att en obligatorisk elementär kurs i statistik
infogas i den nya studieplanen. Till denna undervisning bör anknytas föreläsningar
även om det vetenskapliga arbetets allmänna metodik.
Kursen i statistik bör få en omfattning av 15 timmar föreläsningar. Två
kurser bör årligen ges vid alla lärosätena.
Departementschefen.
Departementschefen biträder kommitténs förslag att i den nya studieplanen
införa en kurs i statistik och föreslår, att arvoden för undervisningen
i ämnet utgår i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 700 kronor och i Stockholm
med 1 900 kronor eller med tillhopa 7 000 kronor.
4. Medicinsk genetik.
Kommittén.
Särskild undervisning i genetik meddelas icke enligt nu gällande examensstadga.
I Uppsala och Lund ges dock frivilliga kurser.
Kommittén föreslår, att en obligatorisk elementär kurs i genetik införes
i den allmänna läkarutbildningen. Kurser, omfattande 10 timmar föreläsningar,
föreslås skola ges två gånger årligen vid alla lärosätena.
Departementschefen.
Departementschefen biträder vad kommittén sålunda förordat samt föreslår,
att arvoden för undervisningen i ämnet utgår i Uppsala, Lund och
Göteborg med 1 200 kronor och i Stockholm med 1 400 kronor eller med
tillhopa 5 000 kronor per år.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
43
5. Kemi.
Kommittén.
Undervisningen i allmän och medicinsk kemi bör bibehållas i huvudsak
oförändrad. Kommittén framhåller emellertid, att hänsynen till behovet
av en ökad omfattning av de delar av kemien, som gränsar till den medicinska
fysiken, gör, att särskilt laborationsundervisningen måste omläggas
och ges en vidare syftning.
För de ordinarie lärarnas del föreslår kommittén en förändring endast vid
institutionen i Stockholm. Där finns för närvarande en professur i kemi,
varjämte 1947 inrättades en personlig professur i speciell medicinsk kemi
för dåvarande laboratorn i kemi och farmaci J. E. Jorpes. Så länge Jorpes
kvarstår i sin tjänst, skall laboratorsbefattningen hållas obesatt. Kommittén
anser det emellertid uppenbart, att en institution av den omfattning,
som stockholmsinstitutionen har — med ett elevantal av 110 120
elever per år i kurser om 55—00 elever — kräver en större ordinarie lärarpersonal
än de övriga institutionerna. Den personliga professuren i speciell
medicinsk kemi bör därför överföras till en ordinarie professur i ämnet och
laboratorstjänsten i medicinsk kemi vid institutionen återbesättas.
Den kemiska undervisningen utgör ett område, där behovet av laborationer
och liknande handledning av de studerande är framträdande, vilket
motiverar, att dessa institutioner förfogar över en relativt sett stor
lägre undervisningspersonal och teknisk personal. Med hänsyn härtill föreslås
en viss förstärkning av den lägre undervisningspersonalen i Stockholm
och en utökning av den tekniska personalen vid övriga lärosäten.
Departementschefen.
Behovet av en förbättrad undervisning i de delar av kemien, som gränsar
till den medicinska fysiken, anser departementschefen liksom kommittén
främst motivera en omläggning av laborationsundervisningen. Med
hänsyn till stockholmsinstitutionens stora studentantal finner departementschefen
det ådagalagt, att en tredje ordinarie lärare krävs där bland
annat med uppgift att övervaka organisationen av den omfattande laborationsundervisningen,
och föreslår därför, att den nuvarande personliga professuren
i speciell medicinsk kemi för J. E. Jorpes uppföres a ordinarie stat
såsom professur i medicinsk kemi och att laboratorsbefattningen i kemi
och farmaci återbesättes med den ändrade benämningen laboratorsbefattning
i medicinsk kemi.
Mot kommitténs förslag om en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
och den tekniska personalen med hänsyn till ämnets framträdande
behov av laborationer och liknande handledning av de studerande
har departementschefen icke nagot att erinra. Med hänsynstagande jäm
-
44
Statsutskottets utlåtande nr 191.
väl till att det ökade studentintaget i Uppsala kräver en viss ökning av
denna personal föreslår departementschefen följande förstärkning av personalen
i detta ämne:
U |
L |
S |
G |
|
Förste assistent ....................... |
+ 1 |
|||
Tredje amanuens ..................... |
+ 1 |
|||
Instrumentmakare (14 Igr) ............. |
— |
— |
— |
+ 1 |
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ........ |
+ 1 |
+ 1 |
— |
+ 1 |
De av departementschefen sålunda förordade förändringarna i personalorganisationen
i ämnet föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar
med i runt tal 73 900 kronor.
För Uppsalas del räknar departementschefen vidare med en ökning av
det årliga anslaget för materiel med 5 000 kronor samt med engångsanslag
för utrustning med 20 000 kronor och för ombyggnadsarbeten med
10 000 kronor.
6. Medicinsk fysik.
Kommittén.
Speciell undervisning i fysik (medicinsk fysik, biofysik) anordnas för
närvarande icke vid de medicinska lärosätena. Vid undervisningen i fysiologi
ägnas dock i regel avsevärd tid åt fysik, tillämpad på medicinska
problem.
Om fysikens betydelse för läkaren har kommittén anfört bland annat
följande.
Fysikens betydelse för läkaren även i praktisk yrkesutövning har alltmera
ökat. Röntgen, elektrokardiografi och elektroencefalografi är numera
vitt utbredda undersökningsmetoder, som möter den praktiskt verksamme
läkaren i växlande sammanhang. Fysikaliska behandlingsapparater av olika
slag tas ofta i bruk. För sjukhusläkaren kommer härtill en rad metoder,
som även kräver ett visst mått av fysikaliskt kunnande. Teoretikern använder
nu komplicerade fysikaliska mätmetoder. Det är även välbekant,
att det som i dag är ett specialinstrument på ett teoretiskt laboratorium
inom kort kan vara ett standardinstrument med vidsträckt användning.
Gedigna kunskaper i fysik är givetvis icke blott betydelsefulla för förståelsen
av olika av forskaren eller läkaren använda apparaturer utan är
framför allt nödvändiga, om den studerande skall kunna följa undervisningen
i medicinsk kemi och alldeles särskilt i fysiologi. Till sist blir där
och i andra sammanhang under medicinstudiet tillämpningen av fysikens
lagar i biologiska och medicinska sammanhang den viktigaste delen av
undervisningen i medicinsk fysik. Utredningen av cellernas och vävnadernas
struktur och funktion har under senare tid i allt större utsträckning
försiggått med rent fysikaliska metoder, och på en mångfald till medicinen
gränsande områden av biologien torde en vetenskaplig förståelse av för
-
45
Statsutskottets utlåtande nr 191.
hållandena icke längre vara möjlig utan en ingående kännedom om fysikens
lagar. Man kan här nämna sådana områden som cellfysiologien, de
biologiska membranernas struktur och funktion, nervtrådens fysiologi,
muskelvävnadens byggnad etc. I själva verket får fysikens betraktelsesätt
allt större betydelse på alla områden av fysiologien, och denna utvecklingstendens
är en av de mest framträdande i den moderna biologiska grundforskningen.
Kommittén konstaterar således, att en speciell undervisning för de
medicine studerande i fysik med hänsyn tagen till de delar av ämnet,
som är av särskild betydelse för deras fortsatta studier, utan tvekan är av
största värde och framhåller vidare huvudsakligen följande.
Kommittén har kommit till den uppfattningen, att full klarhet om den
lämpligaste framtida organisationen av undervisning och forskning i° medicinsk
fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan
verksamhet under icke definitiva former. Ett flertal ämnen och institutioner
kan ställa anspråk på en förstärkning av undervisningen i olika delar
av den medicinska fysiken. Främst bör här nämnas medicinsk kemi, fysiologi
och radiologi. Det torde emellertid icke vara möjligt att tillsätta särskilda
lärare i medicinsk fysik vid alla dessa institutioner. Å andra sidan
anser kommittén det uppenbart, att den medicinska fysiken redan utvecklats
i så hög grad, att man nu åtminstone måste skapa kärnan till en framtida
institution i ämnet. Kommittén föreslår därför följande anordningar.
Den del av den medicinska fysiken, som är av betydelse för den medicinska
kemien, ansluter sig mycket nära till den allmänna kemien och den
däri ingående fysikaliska kemien, och föreslås därför skola ingå i kursen i
allmän kemi samt närmast anförtros åt läraren i detta ämne.
Inom fysiologien föreligger enligt kommitténs mening ett relativt större
behov av undervisning i medicinsk fysik. Kommittén anser emellertid, att
detta behov kan tillgodoses på ett sådant sätt, att de medicinska lärosätena
vid en framtida definitiv omorganisation av forskning och undervisning i
medicinsk fysik icke blir bundna vare sig personellt eller ur lokalsynpunkt.
Kommittén föreslår sålunda, att en särskild lärare i medicinsk fysik tills
vidare knytes till fysiologiska institutionen vid varje lärosäte. Denne bör
även förfoga över viss personal och utrustning. Läraren föreslås två gånger
årligen skola ge en kurs i medicinsk fysik på cirka 20 timmar föreläsningar
jämte anslutande enklare laborationer med praktiska tillämpningar. Kursen,
som vid en koncentration av fysiologiundervisningen till fjärde studieterminen
lämpligen förlägges till denna termins första månad, bör vara
obligatorisk och avslutas med förhör. Den undervisning, som läraren är
skyldig att ge utöver kursföreläsningarna, bör ingå i fysiologiundervisningen.
Undervisningen i den speciella medicinska fysik, som är av betydelse för
radiologien erbjuder enligt kommittén särskilda problem. Specialister i
radiofysik finns redan vid karolinska institutet, där föreståndaren för radiofysiska
institutionen vid karolinska sjukhuset är professor i radiofysik vid
karolinska institutet samt i Lund och Göteborg, där laboratorer i radiofysik
finns inrättade. Kommittén finner det lämpligt, att dessa lärare
mot arvode ger en viss undervisning åt de medicine studerande. Med hänsyn
till den alltmera vidgade användningen av radioaktiva ämnen för
diagnostiska och terapeutiska ändamål anser kommittén, att en viss undervisning
i biologiska strålningseffekter, strålningsrisker och strålskydd lämp
-
46
Statsutskottets utlåtande nr 191.
ligen bör förekomma. 1951 års strålskyddskommitté har i en skrivelse till
kommittén som sin mening framfört, att en obligatorisk undervisning
rörande strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen
bör infogas i allmänna läkarutbildningen. Kommittén föreslår därför, att
en radiofysiker meddelar sådan undervisning under 2 timmar i samband
med den propedeutiska röntgenkursen samt under 2 timmar i samband med
undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. Kommittén uttalar förhoppningen,
att denna undervisning i Uppsala tills vidare skall kunna ges
av någon av radiofysikerna vid radiofysiska institutionen i Stockholm.
Kommittén anför, att den diskuterat möjligheten att från början skapa
ordinarie lärartjänster i medicinsk fysik, men att den vid diskussioner med
de närmast berörda ämneslärarna vid de medicinska fakulteterna kommit
till den uppfattningen, att det för den framtida utvecklingen av ämnet är
fördelaktigare att en viss tids erfarenhet får samlas, medan undervisningen i
ämnet representeras i mera flexibla former vid de olika lärosätena. Det
torde enligt kommittén sedermera ankomma på fakulteterna att rekommendera
lämpliga förändringar i organisationen. Kommittén föreslår sålunda,
att en extra tjänst inrättas vid varje medicinskt lärosäte såsom lärare
i medicinsk fysik i lönegraden Cg 30. Sysslan bör enligt kommittén tillsättas
med förordnande på ett år. Lärarens undervisningsskyldighet bör
bestämmas till 70 timmar per år.
Då det vidare för undervisningen i medicinsk fysik krävs lägre undervisningspersonal
och teknisk arbetskraft föreslår kommittén, att en befattning
som förste amanuens inrättas vid varje lärosäte och att en tjänst som
instrumentmakare inrättas i Uppsala och Stockholm. Instrumentmakaren
bör enligt kommittén i första hand tillgodose den medicinska fysikens behov,
men, i den mån hans arbetskraft inte helt utnyttjas härför, bör han
stå till förfogande för den fysiologiska institution, där han är placerad.
Kommittén föreslår vidare, att ett engångsanslag av 30 000 kronor ställs
till varje institutions förfogande vid undervisningens igångsättande för anskaffning
av erforderliga instrument och apparater. Härutöver föreslås ett
årligt anslag av 5 000 kronor skola tillföras undervisningen i medicinsk
fysik vid varje lärosäte såsom materielanslag.
Departementschefen.
Departementschefen finner det betydelsefullt för läkarutbildningen att
införa en undervisning i medicinsk fysik. Liksom kommittén håller departementschefen
före, att huvuddelen av den nytillkommande undervisningen
i medicinsk fysik bör ske vid de fysiologiska institutionerna. I fråga om
läraren vid den av kommittén föreslagna kursen i medicinsk fysik anser
departementschefen, att han med tanke på den begränsade undervisningsbördan
bör inneha en docenttjänst, som fast knytes till ämnet.
Vad beträffar undervisningen i den speciella form av medicinsk fysik,
som rör strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen,
finner departementschefen att ett realiserande av kommitténs förslag tills
vidare är tillfyllest för den allmänna läkarutbildningen. Denna undervisning
bör kunna meddelas i Lund av laboratorn i radiofysik, i Stockholm
av professorn eller laboratorn i radiofysik samt i Göteborg av laboratorn
i radiofysik inom ramen för dessa lärares undervisningsskyldighet. Särskilt
Statsutskottets utlåtande nr 191. 47
arvode för denna undervisning bör sålunda endast beräknas i Uppsala med
400 kronor.
I fråga om den lägre undervisningspersonalen och den tekniska personalen
föreslår departementschefen följande organisation för undervisningen
i medicinsk fysik:
U |
L |
S |
G |
|
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
|
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
|
Instrumentmakare (14 lgr) ............ |
+ 1 |
— |
+ 1 |
Detta förslag föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar med i
runt tal 124 300 kronor.
Härutöver räknar departementschefen med årligt materielanslag av
5 000 kronor för varje lärosäte eller med tillhopa 20 000 kronor samt med
engångsanslag av 30 000 kronor per institution eller tillhopa 120 000 kronor
för anskaffning av erforderliga instrument och apparater vid undervisningens
igångsättande.
7. Fysiologi.
Kommittén.
Antalet föreläsningar och demonstrationer i fysiologi växlar starkt vid
olika lärosäten och utgör för närvarande 85—200. Med hänsyn till att
kommittén i den nya studieplanen föreslår särskilda kurser i statistik, medicinsk
fysik och psykologi, som nära anknyter till och i vissa fall direkt kan
överta en del av den tidigare undervisningen i fysiologi, bör föreläsningar
och därmed jämställd undervisning i fysiologi i det framtida undervisningsschemat
omfatta cirka 125 timmar. Laborationskursen i fysiologi torde
kunna slutföras på två månader.
Institutionernas ordinarie lärarstab torde vara tillfyllest för den föreslagna
undervisningen inom huvudkursen i fysiologi. Även i kommitténs
förslag kvarstår dock behovet av en relativt omfattande laborationskurs
i fysiologi, vilken ställer stora krav på tillgång till lägre undervisningsoch
teknisk personal av olika slag. Kommittén påpekar också att laborationsundervisningen
i fysiologi kräver en stor och dyrbar uppsättning
av instrument och apparater, vilka inte kan underhållas och förnyas utan
tillgång till kvalificerad teknisk personal av typen instrumentmakare. I
detta hänseende måste emellertid beaktas, att kommittén i samband med
förslag om undervisning i medicinsk fysik föreslår att särskild kvalificerad
teknisk personal knyts till de fysiologiska institutionerna. Samtidigt som
detta utgör en förutsättning för undervisningen i medicinsk fysik torde
det även innebära en förstärkning av de fysiologiska institutionernas tekniska
resurser, som tillgodoser undervisningens behov.
48
Statsutskottets utlåtande nr 191.
D epartementschefen.
Departementschefen ansluter sig till vad kommittén anfört om undervisningen
i fysiologi och föreslår med hänsyn jämväl till det ökade studentintaget
i Uppsala följande förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
och den tekniska personalen.
U |
L |
S |
G |
|
Förste assistent ....................... |
+ 1 |
|||
Andre assistent ....................... |
— |
— |
+ 1 |
|
Förste amanuens ...................... |
— |
— |
— |
+ 1 |
Tredje amanuens ...................... |
+ 1 |
|||
Preparator (14 lgr) .................... |
— |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 39 700 kronor.
För Uppsalas vidkommande räknar departementschefen vidare med en
ökning av det årliga anslaget för materiel med 5 000 kronor samt med
engångsanslag för utrustning med 45 000 kronor och för ombyggnadsarbeten
med 45 000 kronor.
8. Psykologi.
i Kommittén.
De studerande bör redan på det prekliniska stadiet undervisas om personlighetens
byggnad och utveckling och om psykiska faktorers betydelse
i hälsa och sjukdom. En obligatorisk kurs i allmänpsykologi bör därför
anordnas under det andra studieåret, där den väl ansluter sig till fysiologikursen
med dess undervisning i neurofysiologi, sinnesfysiologi etc. Kursen
bör omfatta 20 timmar föreläsningar och anordnas två gånger årligen
vid alla lärosätena.
Departementschefen.
Frånvaron av undervisning i allmän psykologi i läkarutbildningen har
— konstaterar departementschefen — vid åtskilliga tillfällen betecknats
som en allvarlig svaghet. Otvivelaktigt behöver de blivande läkarna särskild
undervisning i normalpsykologien som en underbyggnad till det kommande
psykiatristudiet och innan de kommer i kontakt med patienter.
Departementschefen biträder därför med tillfredsställelse kommitténs förslag
om en obligatorisk kurs i allmän psykologi.
Departementschefen föreslår, att arvode för undervisning jämte förhör
i ämnet skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 2 450 kronor samt
i Stockholm med 2 900 kronor för år, vilket innebär en kostnadsökning
med i runt tal 10 300 kronor.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
49
Kommitté n.
9. Bakteriologi.
Undervisningen i bakteriologi meddelas lämpligen dels i form av en
kurs i allmän bakteriologi, dels i form av särskild undervisning i klinisk
bakteriologi. Sistnämnda undervisning bör ske i nära anslutning till den
kliniska undervisningen. Den kliniska bakteriologien torde bland de kliniska
ämnena ha de flesta anknytningspunkterna till invärtesmedicinen,
kirurgien och epidemiologien, varför huvudparten av den kliniska bakteriologien
bör meddelas under tjänstgöringar na i dessa ämnen.
Bakteriologiens kliniska sida har på senare tid alltmer utvecklats, eftersom
de moderna, specifika behandlingsmetoderna med kemoterapeutika
och antibiotika samt de vidgade möjligheterna till profylaktiska åtgärder
gett bakteriologien en helt ny ställning inom medicinen. Bakteriologiens
allmänna och kliniska delar är sålunda nu så omfattande, att de varken
ur forsknings- eller undervisningssynpunkt kan förenas på en hand. Kommittén
anser i princip, att en professur i klinisk bakteriologi bör finnas vid
varje lärosäte. Med hänsyn till förefintliga institutioner och anordningen
av de kliniskt-bakteriologiska undersökningarna vid de olika universitetssjukhusen
föreligger emellertid icke möjlighet att nu inrätta sådana professurer
vid samtliga lärosäten. I Uppsala och Lund finns inga särskilda
bakteriologiska laboratorier vid universitetssjukhusen, utan universitetens
bakteriologiska institutioner sköter jämväl sjukhusens rutinundersökningar.
Med hänsyn till att på dessa orter någon institution för en ny professur
således icke kan beredas föreslår kommittén icke inrättandet av en dylik
tjänst vid dessa lärosäten. Då kommittén emellertid anser, att de nuvarande
institutionernas lärarkrafter är otillräckliga för den ytterligare uppgift,
som undervisningen i klinisk bakteriologi innebär, föreslår kommittén,
att vid vardera institutionen tillsättes en laborator i bakteriologi.
Frågan om en professur i klinisk bakteriologi vid allmänna sjukhuset i
Malmö förutsättes skola upptagas till prövning, när det nuvarande patologiskt-bakteriologiska
laboratoriet uppdelas i en patologisk och en bakteriologisk
institution. I avvaktan härpå beräknas ett arvode av 3 000
kronor för undervisningen i klinisk bakteriologi vid detta sjukhus.
I Stockholm är uppdelningen av bakteriologiundervisningen på en allmän
och en klinisk del med särskilda lärare redan inledd. Vid karolinska
institutet finns en laborator i klinisk bakteriologi, som tillika är överläkare
och chef för serafimerlasarettets kliniskt-bakteriologiska laboratorium.
Vid karolinska sjukhuset finns också en särskild rutinavdelning
för klinisk bakteriologi med en laborator i klinisk bakteriologi. Professorn
i bakteriologi disponerar emellertid ännu icke över någon särskild institution
utan sköter sin undervisning på karolinska sjukhuset, där han mot
ett särskilt arvode tillika är förordnad som föreståndare för det klinisktbakteriologiska
laboratoriet. I samband med en kommande förflyttning
4 — Bi häng till riksdagens protokoll 195%. 6 samt. Nr 191.
50
Statsutskottets utlåtande nr 191.
av undervisningen i allmän bakteriologi till den nya institutionen vid
karolinska institutet bör professorns ställning som föreståndare för det
kliniskt-bakteriologiska laboratoriet på karolinska sjukhuset omprövas.
Kommittén föreslår, att professorn i allmän bakteriologi därvid befrias från
föreståndarskapet för den kliniskt-bakteriologiska avdelningen vid karolinska
sjukhuset. Samtidigt bör en professur i klinisk bakteriologi inrättas
vid karolinska institutet och professorn förordnas som föreståndare för
karolinska sjukhusets kliniskt-bakteriologiska laboratorium. Kommittén förutsätter,
att laboratorn i klinisk bakteriologi vid serafimerlasarettet sköter
undervisningen i ämnet på de kliniska kurser, som är förlagda till sjukhuset.
Laboratorn bör även ge den undervisning i klinisk bakteriologi, som
avses skola äga rum vid Sabbatsbergs sjukhus, dit senare serafimerlasarettets
kliniker kommer att flyttas. För undervisningen i klinisk bakteriologi
vid karolinska sjukhuset, vilken lämpligen kan skötas av laboratorn
vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska laboratorium, beräknas ett arvode
av 4 000 kronor.
I Göteborg har professorn i allmän bakteriologi sina lokaler i samband
med Sahlgrenska sjukhusets kliniskt-bakteriologiska laboratorier, men
han har ingen skyldighet att delta i sjukhusets rutinarbete. För den kliniska
bakteriologiens del finns vid Sahlgrenska sjukhuset tre tjänster, nämligen
en föreståndare för det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet, som tilllika
är prefekt för hela det bakteriologiska laboratoriet, samt vidare en
laborator i klinisk bakteriologi och en överläkare i virologi. Kommittén
anser sig med hänsyn till dessa förhållanden icke kunna föreslå, att en ordinarie
lärarbefattning i professors ställning i klinisk bakteriologi omedelbart
inrättas. Kommittén förklarar sig emellertid förutsätta, att vederbörande
akademiska myndigheter i Göteborg beaktar behovet av en sådan tjänst
och framlägger det närmare förslag, som kan föranledas härav.
Kommittén föreslår slutligen viss förstärkning av den lägre undervisningspersonalen,
tekniska personalen och skrivpersonalen med hänsyn till
den kliniska bakteriologiundervisningens behov.
Departementschefen.
Departementschefen anser, att kommitténs förslag innebär en förtjänstfull
omvärdering av bakteriologiundervisningens betydelse och tillstyrker
kommitténs detaljförslag till anordning av denna undervisning.
I fråga om kommitténs principiella ställningstagande till professurer i
ämnet anför departementschefen följande.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen anser kommittén i fråga
om den kliniska bakteriologien, att en professur i ämnet bör inrättas vid
varje lärosäte. Samma princip bör enligt kommittén även gälla för ämnena
klinisk kemi och klinisk fysiologi, såsom närmare framgår av det följande.
Men hänsyn till de omfattande konsekvenserna ur organisatorisk och ekonomisk
synpunkt är jag icke nu beredd att godta denna princip. Emellertid
51
Statsutskottets utlåtande nr 191.
talar starka skäl för att åtminstone någon professur inrättas i riket i ett vart
av sagda ämnen. Inom samtliga ämnen kommer enligt kommitténs av mig
biträdda förslag att meddelas en viktig undervisning i grundutbildningen,
och även för specialistutbildningen har ämnena stor betydelse. Ämnesföreträdarna
gör en väsentlig insats i den kliniska forskningen, och vid deras
laboratorier sker en omfattande verksamhet i sjukvårdens tjänst. Ämnena
är således av den betydelse inom medicinen, att professurer i och för sig
är berättigade. Vid min prövning av de av kommittén och universitetsmyndigheterna
framställda förslagen angående den kliniska bakteriologien
finner jag, att åtskilliga omständigheter talar för att en professur i ämnet
i första hand bör inrättas vid allmänna sjukhuset i Malmö. Av särskild
betydelse synes mig härvid vara, att en nybyggnad för bakteriologi och
patologi torde komma att påbörjas under innevarande år och sålunda vara
färdigställd, då undervisning i klinisk bakteriologi enligt studieplanen avses
skola påbörjas. Vid sjukhuset finns för närvarande en överläkare, som
är föreståndare för sjukhusets patologiskt-bakteriologiska avdelning. När
det nya bakteriologiska laboratoriet färdigställts avses denne skola bli
överläkare härför. Ifrågavarande överläkare torde enligt fakultetens mening
besitta professorskompetens. Då sålunda jämväl de personella förutsättningarna
för en professur synes föreligga, föreslår jag, att en professur
i klinisk bakteriologi inrättas i Malmö. Jag förutsätter dock, att fakulteten
i sedvanlig ordning förebringar närmare utredning om överläkarens
kompetens för professuren.
Departementschefen tillstyrker i övrigt i huvudsak kommitténs personalförslag
beträffande bakteriologien och föreslår sålunda bland annat att
laboraturer i bakteriologi inrättas i Uppsala och Lund. I Stockholm torde
emellertid enligt departementschefens mening undervisningen i klinisk bakteriologi
vid karolinska sjukhuset liksom hittills åtminstone i viss utsträckning
böra meddelas av laboratorn vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska
centrallaboratorium utan särskild ersättning.
Departementschefen föreslår i personalavseende följande förändringar.
Allmän bakteriologi.
u |
L |
S |
G |
|
Preparator (14 lgr) .................... |
— |
— |
+ 1 |
— |
Kanslibiträde (11 lgr) ................. |
— |
— |
— |
+ 1 |
Kontorsbiträde ........................ |
— |
— |
— |
— 1 |
Klinisk bakteriologi.
U |
L |
M |
s |
G |
||
Seraf |
KS |
|||||
+ 1 |
||||||
+ 1 |
+1 |
|||||
Undervisning i klin. bakt. (arvode) ..... |
— |
— |
4 000 |
|||
+ 1 |
+1 |
+ 1 |
+1 |
+ 1 |
||
Laboraloriebitriide (högst 13 lgr) ....... |
4- 1 |
+1 |
+ 1 |
+1 |
+ 1 |
|
Kanslibiträde (11 lgr) .................. |
— |
— |
+ 1 |
+1 |
52
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 182 900 kronor.
Med hänsyn till att undervisning i klinisk bakteriologi föreslås skola förläggas
till Malmö allmänna sjukhus, där dylik undervisning tidigare ej förekommit,
anser sig departementschefen böra räkna med ett materielanslag
härför av 10 000 kronor. Något särskilt utrustningsanslag är departementschefen
däremot icke beredd att nu tillstyrka, då frågan härom torde komma
att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal mellan
staten och Malmö stad.
K- . . f 10. Patologi.
om mit t en. 6
I den gällande examensstadgan utgör patologien två ämnen, nämligen
allmän patologi och speciell patologi (eller patologisk anatomi). Kommittén
hävdar, att patologien i framtiden skall betraktas som ett enda ämne, vars
olika delar samordnas inom en lärares undervisning och ges i nära anknytning
till kliniken. Professurernas benämning bör därvid överallt ändras
till enbart professurer i patologi.
Föreläsningarna i patologi anges i den nya undervisningsplanen till cirka
110 och meddelas under det tredje, propedeutiska studieåret. Med den
uppläggning av det propedeutiska året, som kommittén föreslår, kommer
dessa föreläsningar att ges under cirka sex av årets åtta studiemånader.
Med demonstration av obduktion tre dagar i veckan under cirka tjugofem
studieveckor skulle cirka 75 timmar sådana demonstrationer kunna beräknas,
om en demonstration tar 1 timme för den studerande.
Med hänsyn till att den kliniska undervisningen i Lund-M almö redan
delats på de två lärosätena måste den ena av professurerna i Lund oundgängligen
flyttas till Malmö. Därvid torde en av Malmö stad beslutad
nybyggnad för patologi vid Malmö allmänna sjukhus kunna komma att
tjäna som patologisk institution.
Vid beräkning av den undervisningsvolym, som enligt kommitténs förslag
kommer att vila på varje patologisk institution, blir de nuvarande
ordinarie lärarna icke längre tillfyllest för undervisningen vid flera institutioner.
Kommittén föreslår därför, att det för varje terminsgrupp studerande
beräknas en professor och en prosektor i patologi. Detta innebär,
att en prosektorstjänst i patologi bör inrättas vid envar av de patologiska
institutionerna i Uppsala, Malmö, Stockholm (Sabbatsbergs sjukhus) och
Göteborg.
Kommittén föreslår även en viss förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
och tekniska personalen.
Departementschefen.
Departementschefen anser att kommitténs förslag innebär en rationell
omläggning av undervisningen och tillstyrker att patologien i framtiden
betraktas som ett enda ämne samt att professurernas benämning ändras
till enbart professurer i patologi.
Statsutskottets iitlåtande nr 191.
53
För att tillgodose av flera remissmyndigheter uttalade önskemål om
en ökad obduktionsundervisning föreslår departementschefen en utökning
av denna undervisning med 25 timmar per kurs, varvid emellertid antalet
föreläsningstimmar bör reduceras från 110 till 100.
Departementschefen anför vidare huvudsakligen följande.
Kunskapskontrollen i patologi bör förläggas till efter kurserna i medicin
och kirurgi, d. v. s. tidigast i slutet av fjärde studieåret, varigenom även
de studerandes arbetsbörda under det propedeutiska året lättas. Denna
anordning gör en kontroll nödvändig av att de studerande under det propedeutiska
året inhämtat tillräckliga kunskaper i allmän patologi för det
fortsatta kliniska arbetet under medicin-kirurgiåret. Detta kan lämpligen
ske genom en deltentamen i slutet av det propedeutiska årets första termin.
Jag vill understryka, att det är angeläget att kunskapsfordringarna i denna
deltentamen inte överdrives. För att här liksom i alla andra ämnen begränsa
fordringarna till det oundgängligen nödvändiga vill jag betona att
tentamen endast skall avse den under propedeutiska året och medicinkirurgikursema
meddelade undervisningen, medan den del av patologien,
som hör samman med specialämnena, i enlighet med kommitténs förslag
bör starkt begränsas till sin omfattning och ingå i tentamen i respektive
kliniska ämnen.
Vad beträffar personalorganisationen så finner jag kommitténs förslag
att förflytta den ena av de två patologiprofessurerna i Lund till Malmö
vara riktigt och till stor fördel för den kliniska undervisningen vid malmöklinikerna.
Den nybyggnad för patologi vid Malmö allmänna sjukhus, som
avses skola tjäna som institution för den sålunda förflyttade professuren,
torde komma att påbörjas under innevarande år. Byggnaden torde vid
sådant förhållande kunna beräknas vara färdig vid början av höstterminen
1956, från vilken tidpunkt jämväl undervisningen i patologi avses skola
påbörjas enligt den nya studieordningen. Jag tillstyrker därför en komplettering
av personalen vid denna institution.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag om personalförstärkning
och föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet patologi:
S |
||||||
U |
L |
M |
G |
|||
Sabb. |
KS |
|||||
Professor ............................. |
_ |
— 1 |
+ 1 |
|||
Prosektor ............................. |
+ 1 |
— |
+ 1 |
+1 |
— |
+ 1 |
Biträdande lärare ..................... |
— |
— |
- 5 000 |
+ 1 500 |
+ 6 400 |
|
Förste assistent ....................... |
— |
— 1 |
— |
+ 1 |
||
Andre assistent ....................... |
— |
— |
+ 1 |
|||
Förste amanuens ...................... |
— |
— |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
|
Tredje amanuens ...................... |
— |
— |
+ 1 |
|||
Preparator (14 Igr) ................... |
— |
— |
+ 1 |
+ 1 |
||
Instit. vaktm......................... |
— |
— |
+ 1 |
+ 1 |
||
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ....... |
— |
— 1 |
+ 2 |
+ 1 |
— |
+ 1 |
Kanslibiträde (11 lgr) ................. |
— |
— |
+ 1 |
|||
Vaktmästare (10 lgr) .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
+ 1 |
54 Statsutskottets utlåtande nr 191.
Härav föranledd årlig kostnadsökning för avlöningar uppgår till i runt
tal 207 500 kronor.
Frågan om utrustning av den nya patologiska institutionen i Malmö torde
komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal
mellan staten och Malmö stad.
Motion.
I motionen II: 707, vari förordas ett bibehållande av någon form av
obduktionsprov, framhålles, att praktiskt taget varje underläkare — utom
de vid lasarett med egen patolog tjänstgörande — av allt att döma även
i framtiden kan få utföra förekommande obduktioner.
11. Farmakologi.
Kommittén.
Undervisningen bör inledas med en kurs i farmakologi, i tidsmässig anslutning
till den inledande undervisningen i medicin och kirurgi. Denna
grundläggande undervisning bör kompletteras med föreläsningar i farmakoterapi
i anslutning till den kliniska undervisningen. Dessa föreläsningar
bör ges i form av kliniska terapikonferenser.
Med hänsyn till att omfattningen av kursen i farmakologi enligt kommitténs
förslag ungefärligen motsvarar de nuvarande kursernas blir de
ordinarie lärartjänsterna vid institutionerna alltjämt tillräckliga för denna
undervisning.
Kommitténs förslag om införande av kliniska terapikonferenser med undervisning
i farmakoterapi m. m. i anslutning till huvudsakligen medicinkurserna
innebär emellertid, att en ny undervisning tillkommer av sådan
omfattning, att särskilda lärare erfordras på de farmakologiska institutionerna.
Denna undervisning kommer att omfatta cirka 40 timmar per år
i Uppsala och Göteborg samt cirka 80 timmar per år i Lund-Malmö och
Stockholm. Kommittén föreslår därför en förstärkning av undervisningskrafterna
på de farmakologiska institutionerna genom att en extra ordinarie
lärartjänst i lönegraden Ce 30 inrättas vid varje lärosäte. Innehavarna
av dessa tjänster, som bör benämnas lärare i klinisk farmakologi
(speciell farmakologi), bör organisatoriskt leda terapikonferenserna. Det
bör emellertid ankomma på professorn i farmakologi att efter samråd med
de olika lärarna på institutionen fördela vissa av konferenserna på dem,
som bäst behärskar ämnet i fråga. Läraren i klinisk farmakologi bör i motsvarande
grad delta i den övriga undervisningen på farmakologiska institutionen.
55
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Den nytillkomna undervisningen i klinisk farmakologi ställer även ökade
krav på tillgången till teknisk personal, betingade av att kursen i farmakologi
alltmera fått en experimentell och laboratoriemässig uppläggning,
en utveckling som kommittén finner böra understödjas. Det stora antalet
studerande i Stockholm motiverar en ytterligare befattning som förste
assistent.
Departementschefen.
Kommitténs förslag till förstärkning av undervisningen i farmakologi
med en serie kliniska terapikonferenser under företrädesvis medicinkursen
finner departementschefen värdefull. Även i övrigt ansluter sig departementschefen
till vad kommittén anfört om anordnandet av undervisningen
i ämnet.
I fråga om de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i klinisk farmakologi
anför departementschefen följande.
Förslagen nödvändiggör en utökning av lärarpersonalen vid de farmakologiska
institutionerna, och kommittén har därvid stannat vid att föreslå
en lärartjänst i lönegraden Ce 30 vid varje institution, medan kanslern i
likhet med flera av remissmyndigheterna funnit inrättandet av laboraturer
i lönegraden Ce 34 motiverat. Jag har tidigare anslutit mig till kommitténs
uppfattning att lärartjänster i de kliniska ämnena bör inrättas i lönegraden
Ce 30. Med hänsyn till bland annat den nära anknytningen av nu
ifrågavarande lärares undervisning till kliniken finner jag mig böra föreslå
att jämväl dessa lärartjänster placeras i lönegraden Ce 30. Lärarna, som
bör benämnas lärare i klinisk farmakologi, bör dock enligt min mening
icke ha en undervisningsskyldighet, som är begränsad till att motsvara
de kliniska terapikonferenserna utan bör i erforderlig utsträckning utnyttjas
jämväl för laborationsundervisningen. Detta synes vara synnerligen
motiverat även ur den synpunkten, att en viktig del av denna undervisning
kommer att utgöras av självförsök, varvid god klinisk utbildning hos
läraren är nödvändig.
Departementschefen, som tillstyrker kommitténs förslag om en förstärkning
av den lägre undervisningspersonalen och den tekniska personalen,
föreslår sålunda följande personalförstärkning:
U |
L |
S |
G |
|
Lärare i klinisk farmakologi (Ce 30) ---- |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
Förste assistent ....................... |
— |
— |
+ 1 |
|
Instrumentmakare (14 Igr) ............. |
— |
— |
+ 1 |
+ 1 |
Preparator (14 lgr) .................... |
+ 1 |
+ 1 |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 139 400 kronor.
56
Statsutskottets utlåtande nr 191.
12. Kurser under det propedeutiska året.
Kommittén.
Det propedeutiska året bör innehålla dels de teoretiska ämnen, som har
särskild klinisk anknytning, nämligen patologi, bakteriologi och farmakologi,
dels inledande kliniska kurser, nämligen översiktskurser i medicin
(45 timmar) och kirurgi (30 timmar), propedeutisk kurs i socialmedicin
(15 timmar), kurs i kliniska undersökningsmetoder (45 timmar), klinisk
laborationskurs (20 timmar föreläsningar och 40 timmar laborationer),
propedeutisk röntgenkurs (15 timmar) och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik
och fysikalisk terapi (20 timmar).
Kommittén understryker betydelsen av en ändamålsenlig planläggning
av det propedeutiska året vid de olika lärosätena och framhåller, att det
ligger i sakens natur, att en studieperiod, under vilken flera olika ämnen
skall undervisas, noga måste planeras för att den studerande skall kunna
passera de olika kurserna i en pedagogiskt riktig ordning och för att all överbelastning
under vissa perioder skall kunna undvikas. Det propedeutiska
året vid varje lärosäte bör därför planeras av undervisningsnämnden i intimt
samråd med de olika lärarna. Planerna bör överses årligen och fastställas
av fakulteten (kollegiet). Kommittén föreslår vidare, att en klinisk
amanuens respektive förste underläkare för det propedeutiska året skall
biträda lärarna vid koordination av undervisningen samt utöva den löpande
tillsynen av studenterna. Amanuensen kan lämpligen vara placerad på den
medicinska kliniken och samtidigt tjänstgöra som amanuens vid översiktskurserna
i medicin och kirurgi samt vid kursen i kliniska undersökningsmetoder.
Kommittén föreslår, att studerande skall intas till propedeutiska kurser
två gånger årligen vid varje lärosäte.
I Uppsala föreslår kommittén, att varje terminsgrupp undervisas som
en enhet i såväl de teoretiska som de kliniska kurserna.
För att undervisningsbördan på ett rimligt sätt skall fördelas mellan de
båda medicinska klinikerna i Lund och Malmö föreslår kommittén, att
vartannat intag skall få sin inledande kliniska utbildning i Lund och vartannat
i Malmö. De studerande, som hänvisas till Malmö, föreslås skola
fullgöra kurserna i allmän bakteriologi och allmän farmakologi vid respektive
institutioner i Lund men i övrigt få sin propedeutiska undervisning
vid allmänna sjukhuset i Malmö.
I Stockholm bereder intagens storlek, mellan 50 och 60 varje termin,
vissa svårigheter. För ämnena patologi, bakteriologi och farmakologi erbjuder
emellertid det stora studentantalet ingen svårighet, eftersom undervisningen
redan dimensionerats efter ett dylikt antal. Undervisningen i
patologi bör enligt kommittén för vartannat intag ske vid karolinska sjukhusets
patologiska avdelning och för vartannat intag vid Sabbatsbergs
57
Statsutskottets utlåtande nr 191.
sjukhus patologiska avdelning. Undervisningen i bakteriologi och farmakologi
meddelas som hittills vid karolinska institutets respektive institutioner.
Även i fråga om de propedeutiska kurserna i socialmedicin och röntgendiagnostik
samt den kliniska laborationskursen bör undervisning ske för
hela gruppen på cirka 60 studenter samtidigt. Vartannat intag far sin undervisning
i dessa ämnen på karolinska sjukhuset och vartannat pa serafimerlasarettet.
Denna undervisning bör så till vida sammanfalla med patologien,
att de studerande, som får sin patologiundervisning på karolinska
sjukhuset, även fullgör nyssnämnda kurser på detta sjukhus. De studerande,
som skall följa kurserna i fråga på serafimerlasarettet, får således
sin patologiundervisning vid Sabbatsbergs sjukhus.
För återstående undervisning, nämligen översiktskurserna i medicin och
kirurgi, kursen i kliniska undersökningsmetoder samt demonstrationskurs
i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi, fordras emellertid eu ytterligare
uppdelning av de studerande med hänsyn till deras antal, kommittén
föreslår därför, att sådan undervisning anordnas vid ytterligare två sjukhus
i Stockholm, nämligen vid S:t Eriks sjukhus och Sabbatsbergs sjukhus.
För ifrågavarande undervisning bör således varje propedeutisk grupp delas
i två hälfter, varvid av de studerande som får sin huvudsakliga undervisning
vid karolinska sjukhuset, halva antalet hänvisas till S:t Eriks sjukhus,
medan halva gruppen av studerande vid serafimerlasarettet hänvisas till
Sabbatsbergs sjukhus.
I Göteborg föreslås översiktskursen i medicin, kursen i kliniska undersökningsmetoder
samt de sjukvårdstekniska demonstrationerna skola förläggas
till Vasa sjukhus. Den övriga propedeutiska undervisningen föreslås
skola ges vid medicinska högskolans teoretiska institutioner respektive avdelningar
på Sahlgrenska sjukhuset.
Kanslern.
I fråga om det propedeutiska årets kurser föreslår kanslern, att översiktskursen
i medicin reduceras från 45 till 30 timmar.
Kanslern förklarar sig dela medicinska fakultetens i Uppsala uppfattning,
att de av kommittén föreslagna särskilda underläkarna respektive
kliniska amanuenserna för det propedeutiska året endast med
svårighet torde kunna fylla sin pedagogiska uppgift, om deras huvudarbetsplats
blir en direkt sjukvårdande avdelning. Det förefaller därför rimligt,
att vederbörande i stället placeras som underläkare på en central serviceinstitution.
Kanslern föreslår vid behandlingen av frågan om klinisk kemi
och klinisk fysiologi inrättandet av tjänster som klinisk amanuens respektive
förste underläkare, vilkas innehavare samtidigt förutsättes skola
vara amanuenser för den propedeutiska undervisningen. Undantag måste
emellertid göras i Malmö, där tjänster som klinisk amanuens i klinisk
58
Statsutskottets utlåtande nr 191.
kemi respektive klinisk fysiologi för närvarande icke bör inrättas, och i
Göteborg, där den propedeutiska undervisningen föreslås förlagd till Vasa
sjukhus. Kanslern föreslår därför, att innehavaren av den föreslagna tjänsten
som klinisk amanuens i medicin i Malmö samtidigt skall vara amanuens
för den propedeutiska undervisningen. I Göteborg anser kanslern
att två tjänster som klinisk amanuens bör inrättas vid Vasa sjukhus samtidigt
som den nuvarande tjänsten som klinisk amanuens i fysikalisk diagnostik
indrages. Kanslern avstyrker sålunda de av kommittén för det propedeutiska
året föreslagna särskilda tjänsterna som klinisk amanuens respektive
förste underläkare i Uppsala, Lund, Malmö och Stockholm.
Enär lärarkollegiet vid karolinska institutet i sitt remissyttrande anfört,
att Sabbatsbergs sjukhus såväl nu som senare saknar möjlighet att mottaga
någon propedeutisk kurs, föreslår kanslern, att propedeutisk undervisning
i stället skall meddelas vid lungkliniken och den reumatologiska kliniken
å karolinska sjukhuset samt vid västra och östra avdelningarna å S:t
Eriks sjukhus. Trettio studerande föreslås vid varje intagning skola mottagas
vid karolinska sjukhuset och S:t Eriks sjukhus och fördelas med
femton deltagare på respektive kliniker och avdelningar. I likhet med lärarkollegiet
anser kanslern, att vid sådant förhållande nuvarande ersättning
(arvode jämte fyllnadsarvode, dyrtids- och kristillägg) åt två amanuenser
vid den medicinska undervisningen vid S:t Eriks sjukhus även i fortsättningen
bör utgå.
Departementschefen.
I fråga om den av kommittén föreslagna undervisningen under det propedeutiska
året anför departementschefen bland annat följande.
Övergången i läkarutbildningen från det rent teoretiska till det kliniska
studiet är ett skede av stor betydelse. Den studerande skall då läsa in de
teoretiska grunderna för sjukdomsläran, samtidigt som han skall inöva de
viktigaste kliniska och laboratoriemässiga undersökningsmetoderna. Nya
intryck och erfarenheter av mångskiftande art tränger sig på honom. E>et
gäller att från början låta honom förstå, att läkaren skall behandla en sjuk
människa och inte en rad sjukdomssymtom. En pedagogiskt riktig uppläggning
av studierna är tydligtvis väsentlig under denna övergångstid,
och en intim samordning av de olika undervisningskurserna är av nöden.
Jag finner, att kommittén övertygande har motiverat behovet av en sådan
övergång, vilken i kommitténs förslag fått formen av ett propedeutiskt
år. Denna princip har accepterats av remissmyndigheterna.
Beträffande omfattningen och förläggningen av de enskilda kurserna under
det propedeutiska året kan jag ansluta mig till kommitténs uttalanden
och förslag, dock med några undantag i huvudsaklig anslutning till
kanslerns ändringsförslag. Jag har redan i samband med behandlingen av
ämnet patologi förordat en viss utökning av obduktionsundervisningen
med samtidig minskning av föreläsningarnas antal och en framflyttning
59
Statsutskottets utlåtande nr 191.
av tentamen i patologi till efter kirurgikursen. Vidare biträder jag kanslerns
förslag om en förkortning av översiktskursen i medicin med lo timmar.
Med anledning av vad flera remissmyndigheter anfört angaende behovet
av en förstärkning av undervisningen i fysikalisk terapi och rehabiiitation
vill jag förorda en utökning av demonstrationskursen i sjukvardsteknik
och fysikalisk terapi från 20 timmar till 30 timmar.
Med anledning av att vissa remissmyndigheter uttalat farhågor för att
de studerande icke skulle orka följa undervisningen under det propedeutiska
året, understryker departementschefen kraftigt att undervisningsnämnden
vid varje lärosäte skall i samråd med de olika lärarna planlägga
undervisningen så, att de studerande erhåller tillräcklig tid för enskild
övning och inläsning av de olika ämnena.
Organisationen av de propedeutiska kurserna anser departementschefen
böra ske enligt kanslerns förslag, som endast i fråga om Stockholm skiljer
sig från kommitténs.
Departementschefen delar kommitténs uppfattning, att en klinisk amanuens
respektive förste underläkare bör biträda lärarna vid koordination
av undervisningen under det propedeutiska året samt utöva den löpande
tillsynen av studenterna. Beträffande dessa befattningshavares placering
anser departementschefen dock, att en central serviceinstitution är att föredra
såsom deras huvudarbetsplats framför en direkt sjukvårdande avdelning.
Departementschefen tillstyrker därför under avsnittet om klinisk
kemi och klinisk fysiologi i huvudsak kanslerns förslag härutinnan. I Stockholm
och Göteborg bör dock, anser departementschefen, behovet av amanuenser
för den propedeutiska undervisningen tillgodoses pa sätt kanslern
föreslagit.
Departementschefen föreslår sålunda, att följande undervisningsarvoden
beräknas för det propedeutiska årets kurser:
S |
G |
||||||
U |
L |
M |
|||||
KS |
S:t Erik |
Sahlgr. |
Vasa |
||||
Lärare vid |
|||||||
översiktskurser i medicin ............ |
3 500 |
1 750 |
1 750 |
3 500 |
3 500 |
— |
3 500 |
översiktskurser i kirurgi ............. |
3 500 |
1 750 |
1 750 |
3 500 |
3 500 |
3 500 |
|
kurser i kliniska undersökningsmetoder |
4 950 |
2 475 |
2 475 |
4 950 |
4 950 |
— |
4 950 |
demonstr. kurser i sjukv.tekn. o. fys. |
|||||||
! terapi .............................. |
3 000 |
1 500 |
1 500 |
3 000 |
3 000 |
— |
3 000 |
Dessa undervisningsarvoden uppgår sammanlagt till 74 750 kronor, varifrån
emellertid bör dras nu utgående arvoden till lärare vid propedeutiska
kurser, uppgående till sammanlagt 29 650 kronor, hör Göteborgs del skulle
tillkomma ytterligare en klinisk amanuens, varför den årliga kostnadsökningen
för avlöningar skulle uppgå till i runt tal 60 aOO kronor.
CO
Statsutskottets utlåtande nr 191.
M o t io ne r.
Såväl i de likalydande motionerna I: 542 och II: 702 som i de likalydande
motionerna I: 544 och II: 701 förordas en utökning av undervisningen i sjukvårdsteknik
och fysikalisk terapi från av kommittén föreslagna 30 timmar
till 40 timmar.
I motionerna motiveras utökningen med ett större behov av undervisning
i fysikalisk terapi.
I motionerna I: 542 och II: 702 anföres bland annat följande.
Någon obligatorisk kurs i fysikalisk terapi har hittills icke förekommit.
Detta har medfört den stora nackdelen, att flertalet läkare står ganska
främmande för dessa behandlingsformer, omfattande bland annat massage,
sjukgymnastik, bad samt värme- och ljusbehandling. Den fysikaliska terapien
har på senare tid fått allt större betydelse i samband med det ökade
antalet kroniska sjukdomar och ålderssjukdomar och även på grund av den
vidgade förståelsen för betydelsen av rehabilitationsåtgärder, särskilt vid
förlamningar efter polio. Det måste alltså hälsas med tillfredsställelse, att
undervisning i fysikalisk terapi hädanefter kommer att bli obligatorisk.
Alen det beräknade antalet kur stimmar synes vara för litet. För undervisning
i fysikalisk terapi erfordras enligt av oss inhämtad uppgift minst
20 timmar, fördelade med hälften i form av teoretisk och hälften praktisk
undervisning. Om härtill lägges undervisning i sjukvårdsteknik under 20
timmar, erfordrar kursen ett timantal av 40. Bäst vore, om man anordnade
det så, att kursen i sjukvårdsteknik skildes från kursen i fysikalisk terapi
och att den sistnämnda förflyttades från det propedeutiska året till en
senare del av licentiatstudierna, då de studerande fått större erfarenhet
rörande sjukdomarna och ökat intresse för olika behandlingsformer. En
sådan anordning vore också lämplig med hänsyn till överbelastningen av
det propedeutiska året.
I motionerna 1:544 och II: 701 har motionärerna hänvisat till ett uttalande
av medicinska fakulteten i Uppsala, enligt vilket undervisningen
i fysikalisk terapi borde omfatta 12 dubbeltimmar. I dessa motioner understrykes
också vikten av att i efterutbildningskurserna för läkare infogas
särskild undervisning i fysikalisk terapi.
I motionen II: 707 hävdas, att betydligt radikalare nedskärningar än
vad departementschefen föreslår måste göras i den schemabundna undervisningen
under det propedeutiska året för att åstadkomma en nödvändig
lättnad i studiebördan. I motionen föreslås därför, att översiktskurserna i
medicin och kirurgi, röntgenologi samt socialmedicin utgår från det propedeutiska
året. I anslutning härtill anföres i motionen följande.
Vad enligt propositionen dessa kurser avser att ge kan inhämtas genom
självstudier av utarbetat undervisningsmaterial samt genom kliniska konferenser
och demonstrationer åren efter det propedeutiska året.
Genom denna nedskärning skulle dels en icke oväsentlig lättnad i den
schemabundna undervisningen åstadkommas samtidigt som den skulle
lämna möjlighet för en välbehövlig utbyggnad av kurserna i kliniska undersökningsmetoder
och kliniska laborationer, vilka till innehåll jämväl då
borde omfatta de mer väsentliga elementen av innehållet i översiktskurserna
i medicin och kirurgi.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
61
13. Medicin.
Kommittén.
Läroämnet medicin intar en central ställning i den kliniska utbildningen.
En tendens att bryta ut allt flera specialämnen från de stora huvudämnena
medicin och kirurgi har de senaste åren gjort sig gällande. Kommittén framhåller,
att en dylik specialisering säkert är nödvändig och berättigad, när
det gäller forskning och även för vissa grenar av sjukvården, men att en
långt driven specialisering också kan medföra nackdelar, vilka särskilt
måste beaktas då det gäller undervisningen.
Den blivande läkaren bör redan i ett tidigt skede av studierna lära sig
att betrakta människan som en enhet. Han måste förstå, att en patient
är en sjuk människa och ej blott en person med ett eller annat sjukt
organ. En av de viktigaste uppgifterna för lärarna i medicin bör vara att
för eleverna sammanställa olika fakta till en enhetlig sjukdomsbild. Sjukhistorien,
status, fyndet vid röntgenundersökningen, laboratorieproven,
de olika specialisternas utlåtande, allt bör kritiskt granskas och värderas
och det hela användas för den slutliga syntesen, varvid psykologiska och
socialmedicinska faktorer även beaktas. Det gäller sålunda i princip att
försöka sammansmälta och hopfoga de olika delarna till en enhet.
Med dessa förutsättningar finner kommittén, att ämnet medicin i den
grundläggande allmänna läkarutbildningen icke bör splittras på ett så
radikalt sätt, som skett och sker ifråga om sjukvården av patienter med
olika invärtesmedicinska åkommor. Professorn i invärtes medicin bör vara
ansvarig för planeringen av undervisningen i hela ämnet och bör ge dess
olika grenar en lämplig omfattning i förhallande till deras betydelse för
allmänläkarens verksamhet. Företrädare för specialgrenarna av medicinen
bör vid behov och på anmodan av huvudläraren i medicin kunna träda in
och meddela undervisning i sitt specialfack. Den slutliga kunskapskontrollen
bör ske i tentamen i invärtesmedicin.
Utöver den katedrala undervisningen i specialämnena inom medicinen
bör de studerande även få tillfälle att se ett tillräckligt stort patientmaterial.
Kommittén föreslår därför, att s. k. visitronder eller demonstrationer
av lämpliga fall på andra avdelningar anordnas under hela den medicinska
tjänstgöringen.
Den invärtesmedicinska undervisningen bör fördelas på olika kurser och
tjänstgöringar, förlagda till skilda tider av utbildningen. Undervisningen
bör meddelas dels under det propedeutiska året, dels i form av en särskild
kurs i medicin med samtidigt praktiskt arbete, dels slutligen under en
assistenttjänstgöring.
Kommittén föreslår, att det vid varje universitetsklinik inrättas en extra
ordinarie tjänst som lärare i medicin med lön motsvarande docents. Läraren
i medicin avses få eu undervisningsskyldighet lika med professors. Vid
62
Statsutskottets utlåtande nr 191.
varje klinik behövs dessutom biträdande lärare, vilka bör avlönas med
arvode i enlighet med kommitténs principer i detta avseende. Kommittén
finner det vidare nödvändigt att utöka de i undervisningen deltagande
underläkarnas antal. De studerande behöver i de grundläggande kliniska
ämnena medicin och kirurgi en mera ingående och kontinuerlig handledning
i det praktiska arbetet än i övriga kliniska ämnen. Kommittén föreslår
därför, att ytterligare en tjänst som klinisk amanuens, respektive underläkare,
inrättas vid varje medicinsk undervisningsklinik. De medicinska
klinikerna bör i likhet med övriga institutioner erhålla viss teknisk personal,
som huvudsakligen krävs för förberedelser för undervisningen, såsom
framställning av fotografiskt material, skioptikonbilder m. m.
Departementschefen.
I fråga om specialämnenas inpassning i medicinundervisningen anför
departementschefen följande.
Ett viktigt problem inom undervisningen berör kommittén i sina förslag
om hur företrädarna för invärtesmedicinens specialområden skall inpassas i
utbildningen i huvudämnet. Det kan här vara fråga om specialister för på
vissa orter avsöndrade sjukvårdsgrenar såsom reumatiska sjukdomar, endokrinologiska
sjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, ålderssjukdomar med flera.
Kommittén anser, att en ram bör anges för hela den invärtesmedicinska
undervisningen, varefter det bör ankomma på huvudläraren att i samråd
med specialföreträdarna fördela undervisningstiden på ämnets olika delar.
På det grundläggande stadium av undervisningen som det här är fråga om
synes mig kommitténs uppläggning vara den enda möjliga, eftersom man
måste fordra en rimlig total undervisningsvolym och samtidigt försäkra
sig om specialisternas värdefulla medverkan. Det torde inte vara möjligt
att här binda undervisningen genom en bestämd fördelning av tiden på
ämnets olika delar, men sådana socialmedicinskt viktiga tillstånd som de
reumatiska sjukdomarna och ålderssjukdomarna bör, såsom kommittén
framhållit, ägnas särskild uppmärksamhet. Möjligheterna till samundervisning
på konferenser och annorledes bör tillvaratas, så att de studerande
bibringas en helhetssyn på patienternas problem. Jag förutsätter, att
huvudläraren delger undervisningsnämnden sin plan för utnyttjandet av
tillgängliga specialister i undervisningen och att nämnden med lämpliga
mellanrum anordnar överläggningar mellan de olika lärarna om hithörande
undervisningsproblem.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag om en ökning av
antalet underläkare vid klinikerna i Uppsala och Stockholm. För Uppsalas
del föreslår departementschefen härutöver en ökning med ytterligare en
förste underläkare. Däremot är departementschefen med hänsyn till det
mindre antalet studenter per klinik vid övriga lärosäten icke nu beredd
att tillstyrka kommitténs förslag om en motsvarande ökning vid dessa.
Departementschefen förordar i övrigt kommitténs förslag om personalförstärkning
och föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:
Statsutskottets utlåtande nr 191.
63
u |
S |
G |
|||||
L |
KS |
Seraf. |
I |
II |
|||
+1 |
+1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
|
Bitr. lärare + spec. föreläsare .. |
+ 3 300 |
— 5 no |
+ 1 550 |
+ 9 900 |
+ 9 900 |
-5 550 |
— 5 550 |
_ |
— 250 |
||||||
__ |
— 800 |
||||||
Laboratoriebitr. (högst 13 lgr) . |
— |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
||
Förste underläkare ............ |
+ 2 |
— |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 261 800 kronor.
14. Kirurgi.
Ko mmittén.
Ämnet kirurgi är jämte ämnet invärtes medicin av grundläggande betydelse
för de studerandes kliniska utbildning. Inte minst tack vare ökade och
fördjupade kunskaper inom experimentalkirurgi, biokemi och röntgendiagnostik
och ett förbättrat samarbete med andra kliniska och teoretiska
discipliner har under de senaste tio till femton aren stora framsteg gjorts.
Ämnets natur och omfattning har också i stor utsträckning förändrats. Så
har kirurgien kommit att omfatta nya deldicipliner sasom thoraxkirurgi,
plastikkirurgi och neurokirurgi. Olycksfallskirurgien har även ökat i betydelse
och i och med bland annat den reparativa kirurgiens framsteg har
den fått allt större socialmedicinsk betydelse. Vissa kirurgiska sjukdomar
åter har kommit att spela en mindre roll, t. ex. körteltuberkulos, osteomyelit
och pleuraempyem.
Vid planering av den framtida undervisningen i kirurgi måste hänsyn
tas till detta förhållande. Intima kontakter måste åstadkommas mellan
kirurgi och angränsande, såväl teoretiska som kliniska discipliner. Hänsyn
skall också tas till den ur vetenskaplig och praktisk synpunkt nödvändiga
specialiseringen. Trots detta måste undervisningen i kirurgi göras så enhetlig
som möjligt, så att specialiseringen icke förrycker undervisningsplanen för
kirurgien i sin helhet.
Undervisningen i kirurgi bör kunna ge ett tillfredsställande resultat, om
den fördelas på olika kurser och tjänstgöringar med skilda pedagogiska
mål.
Undervisningen bör meddelas dels under det propedeutiska året, dels
i form av en särskild kurs i kirurgi i studieschemat infallande efter medicinkursen,
dels ock under en assistenttjänstgöring.
Undervisningen i ämnet ortopedi och skelettkirurgi bör framför allt omfatta
grunderna för skelettkirurgien, speciellt den akuta skelettkirurgien,
64
Statsutskottets utlåtande nr 191.
såväl med hänsyn till diagnostik som terapi, varvid tyngdpunkten bör läggas
på olycksfallskirurgien. Inom specialområdet ortopedi bör meddelas
kortare översikter.
Vad beträffar de i och för sig viktiga övriga specialkirurgiska ämnena,
såsom neurokirurgi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, anestesiologi, odontologi
och krigskirurgi anser kommittén det lämpligt, att kortare översiktsföreläsningar
ges under den ordinarie kirurgikursen. Dessa föreläsningar bör
ingå i huvudföreläsningsserien i kirurgi, så att kontinuiteten i undervisningen
i ämnet ej bryts. Av samma skäl bör särskilda förhör ej förekomma.
Huvudvikten bör i dessa översiktsföreläsningar läggas på tidig diagnostik
inom respektive specialområde och på kunskapen om vilka möjligheter de
kirurgiska specialisterna har i fråga om de särskilda behandlingsformerna.
Med hänsyn till den stora undervisningsbelastningen på de kirurgiska
universitetsklinikerna föreslår kommittén liksom i fråga om de övriga
huvudämnena, att vid varje klinik inrättas en extra ordinarie tjänst som
lärare i kirurgi, avlönad som docent. Den övriga undervisningen föreslås
skola delas av biträdande lärare mot arvode, beräknat efter de av kommittén
tillämpade principerna i detta hänseende. Kommittén finner det
vidare nödvändigt att utöka de i undervisningen deltagande underläkarnas
antal. De studerande behöver i de grundläggande kliniska ämnena medicin
och kirurgi en mera ingående och kontinuerlig handledning i det praktiska
arbetet än i övriga kliniska ämnen. Kommittén föreslår därför, att ytterligare
en tjänst som klinisk amanuens, respektive underläkare, inrättas vid
varje kirurgisk klinik.
Med hänsyn till den ökade undervisningen föreslår kommittén dels eu
förstärkning av vissa klinikers skrivpersonal,. dels ock att de kirurgiska
klinikerna i likhet med övriga medicinska institutioner erhåller viss teknisk
personal, som huvudsakligen krävs för förberedelser för undervisningen, såsom
framställning av fotografiskt material, skioptikonbilder m. in.
D epartementschefen.
Departementschefen tillstyrker i huvudsak kommitténs förslag till kirurgiundervisningens
ordnande och anför följande.
Kirurgien har i kommitténs förslag med rätta fått en framskjuten plats.
I detta ämne gäller det icke blott att ge de studerande en gedigen kunskap
i ämnet utan den praktiska övningen bör med tanke på bland annat beredskapssynpunkten
bli tämligen omfattande. Detta tillgodoses i kommitténs
förslag genom utökningen av kirurgiassistenttjänstgöringen, vars värde i
detta hänseende enligt min mening förhöjs genom att den i största utsträckning
förlägges utom universitetssjukhusen. Jag kan i huvudsak tillstyrka
kommitténs förslag till kirurgiundervisningens ordnande.
Kommitténs förslag att tillgodose undervisningsbehovet i kirurgiens specialgrenar
genom att utnyttja specialister i t. ex. plastikkirurgi, anestesio
-
Statsutskottets utlåtande nr 191.
65
logi och thoraxkirurgi inom huvudundervisningens totalram synes mig vara
principiellt riktigt. Åtskilliga remissmyndigheter anser dock, att kommittén
rekommenderat en alltför omfattande undervisning i specialämnena.
De preciserade förslag till ändrad fördelning mellan den s. k. egentliga
kirurgien och de kirurgiska specialiteterna, som framlagts av universitetsmyndigheterna
och kanslern, bygger på förutsättningen att kommittén i
sitt förslag innefattat undervisningen i radioterapi i kirurgiundervisningens
totalvolym. Undervisningen i radioterapi föreslås visserligen skola förläggas
till kirurgiterminen, men kommittén har i avsnittet om radioterapi
med tumördiagnostik beräknat kostnaderna för undervisningen, varför det
torde få anses, att denna ej av kommittén avsetts skola innefattas i kirurgiundervisningen.
För egen del anser jag ej heller en reducering av undervisningen
i kirurgi lämplig, varför den av kommittén föreslagna undervisningen
i radioterapi ej bör inkräkta på densamma. Härigenom erhåller den
egentliga kirurgien en relativt sett större andel av undervisningen i ämnet
kirurgi. Jag vill vidare erinra om att jag tillstyrkt ett förslag av kanslern,
att arvodena för biträdande lärare och speciallärare skall sammanslås till
en arvodessumma, som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande
ämnesföreträdares förslag fördelas av kanslern mellan de båda
kategorierna av lärare.
I fråga om ortopediundervisningen anser departementschefen att det bör
ankomma på lärarna i ortopedi och kirurgi att beroende på patientmaterialets
art på den ortopediska kliniken avdela en större eller mindre del av
kirurgikursens föreläsningar och tjänstgöringar på denna klinik. Läraren
i ortopedi bör förrätta förhör i ämnet, vilket synes böra betraktas som en
deltentamen i kirurgi.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag om lärartjänster i
kirurgi i lönegraden Ce 30. För Göteborgs vidkommande anser dock departementschefen,
att undervisningsbehovet på de två kirurgiska klinikerna
därstädes endast motiverar inrättandet av en för dem gemensam dylik
lärartjänst. I stället bör arvodena till biträdande lärare och specialföreläsare
i Göteborg uppräknas jämfört med kommitténs förslag.
Antalet förste underläkare i Uppsala bör enligt departementschefen utökas
med två och i Stockholm med en för vartdera av karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet.
Med hänsyn till värdet för såväl undervisning som forskning av experimentalkirurgiska
avdelningar vid de kirurgiska klinikerna föreslår departementschefen,
att tjänster som förste amanuens inrättas vid de experimentalkirurgiska
avdelningar, där verksamheten är mera utbyggd, nämligen
i Malmö och vid karolinska sjukhuset.
Departementschefen delar kommitténs uppfattning om behovet av en
förstärkning av skrivpersonalen och den tekniska personalen vid vissa
av undervisningsklinikerna. Departementschefen föreslår följande förändringar
i den nuvarande personalorganisationen i ämnena kirurgi och ortopedi:
5
— Dihang till riksdagens protokoll 1951}. 0 sarnl. Nr 191.
66
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Kirurgi.
U |
L |
M |
S |
G |
|||
KS |
Seraf. |
I |
II |
||||
Lärare (Ce 30) ............... |
+ 1 |
+1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
1 + 1 |
|
Bitr. lärare och specialföreläsare |
-6 350 |
-13 050 |
- 10 250 |
— 600 |
— 600 |
— 6 6501-6 650 |
|
— 800 |
|||||||
_ |
— 2100 |
||||||
+ 1 |
+ 1 |
||||||
Laboratoriebitr. (högst 13 lgr) . |
— |
+ 1 |
+ 1 |
— |
+ */» |
+ >/» |
|
Kanslibiträde (11 lgr) ......... |
— |
- |
— |
— |
+ 1 |
+ ''h |
+ v« |
Förste underläkare ............ |
+ 2 |
— |
— |
+ 1 |
+ 1 |
Ortopedi.
U |
L |
M |
S |
G |
|
Biträdande lärare .................. |
— 7160 |
||||
Undervisning i ortopedi ............ |
+ 3 400 |
— 3 000 |
+ 6 950 |
— |
+ 300 |
Kursamanuens ..................... |
— |
— |
— |
— |
— 1500 |
Härav föranledd årlig kostnadsökning för avlöningar uppgår till i runt
tal 213 500 kronor.
Motioner.
I de likalydande motionerna I: 51+2 och II: 702 förutsätter motionärerna
att kursplanen för kirurgiundervisningen revideras till förmån för en mera
omfattande undervisning i allmän kirurgi i större utsträckning än vad departementschefen
föreslagit.
15. Klinisk kemi och klinisk fysiologi.
Kommittén.
Klinisk kemi och klinisk fysiologi är två nya medicinska discipliner, som
representerar tillämpningen av kemiens och fysiologiens metoder och resultat
inom sjukdomsläran. Utvecklingen inom dessa båda grundvetenskaper
har gått med en så revolutionerande snabbhet och lett fram till så komplicerad
apparatur och metodik, att det icke längre annat än undantagsvis
är möjligt för andra än specialister att på ett fruktbart sätt tillämpa de
nya kunskapsrönen inom kliniken. Särskilda institutioner har därför måst
Statsutskottets utlåtande nr 191.
67
utvecklas på sjukhusen, där vetenskapligt utbildade kemister och fysiologer,
som förvärvat förtrogenhet med klinikens arbetssätt och frågeställningar,
kan ställa kemisk och fysiologisk sakkunskap till sjukvårdens och
den kliniska forskningens förfogande.
Den pågående utvecklingen måste beaktas även inom undervisningen.
I nuvarande läge kan sålunda en modern klinisk undervisning svårligen
meddelas utan tillgång till speciella lärare i klinisk kemi och fysiologi. De
flesta kliniska ämnen har talrika anknytningspunkter till grundvetenskaperna,
och utvecklingen tenderar mot en alltmer ökad tillämpning av kemiska
och fysiologiska kunskaper i diagnostik och terapi.
Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi skall innefatta de
inledande kurserna i de enklare kemiska och fysiologiska undersökningsmetoder,
som varje läkare skall kunna anlita eller ha kunskap om, men
den skall också i anslutning till den kliniska undervisningen på lämpliga
punkter ge en vetenskaplig belysning av kemiska och fysiologiska faktorers
betydelse för sjukdomarnas patogenes och klinik.
Undervisningen meddelas dels under det propedeutiska årets kurs i kliniska
laborationer, omfattande 20 timmar föreläsningar och 40 timmar
laborationer, dels ock i form av särskild undervisning under medicin- och
kirurgiterminerna, omfattande cirka 20 timmar i vartdera ämnet.
De uppgifter, som åvilar företrädarna för den kliniska kemien och den
kliniska fysiologien såväl inom undervisningen och forskningen som inom
sjukvården, är av den art, att de nödiga kvalifikationerna hos dessa
företrädare kan garanteras endast om det inom ämnena finns professurer
som sluttjänster. Kommittén framhåller, att lärarna i klinisk kemi
och klinisk fysiologi samtidigt är chefer och fristående överläkare vid
motsvarande kliniska laboratorier och att de därmed, bland annat genom
ständiga konsultationer av sjukhusets läkare, fullgör ett betydande
arbete i sjukvårdens tjänst. De är vidare sjukhusets vetenskapliga specialister
inom två grundläggande teoretiska ämnen och kommer därigenom att
få meddela en omfattande forskningsundervisning och handledning åt sjukhusets
läkare, i den mån dessa i sin forskning använder metoder av kemisk
eller fysiologisk art. Deras egen forskning rör ofta centrala problem för
utvecklingen av olika sjukdomars diagnostik, klinik och terapi. Inom den
allmänna läkarutbildningen slutligen torde undervisningen i klinisk kemi
och klinisk fysiologi ha en avgörande betydelse för förståelsen av de kliniska
ämnena. Det är därför väsentligt, att lärarna i dessa ämnen kan
rekryteras bland högkvalificerade forskare. Kommittén finner således synnerligen
starka skäl tala för att vartdera ämnet representeras av en professur
vid varje lärosäte.
I fråga om den kliniska kemien innehar företrädarna för ämnet vid
samtliga lärosäten redan ordinarie laboratorstjänster. Med hänsyn till den
68
Statsutskottets utlåtande nr 191.
stora betydelsen av ämnet för den kliniska undervisningen och forskningen
rekommenderar kommittén, att fakulteterna och kollegierna överväger en
ändring av vissa av laboratorstjänsterna till professurer med samtidig utnämning
av nuvarande innehavare. Skulle detta icke visa sig möjligt, bör
professurerna inrättas så snart ordinarie lärartjänst blir ledig.
För den kliniska fysiologiens del rekommenderar kommittén, att lärarkollegiet
vid karolinska institutet undersöker möjligheterna för en förvandling
av den ena av laboratorst jänsterna i ämnet vid institutet till professur.
Den planerade laboratorstjänsten i klinisk fysiologi i Göteborg bör
ändras till professur. I fråga om Uppsala, Lund och Malmö saknas för
närvarande möjligheter att bereda lokaler för nya institutioner. Ordinarie
lärartjänster bör inrättas, när den nya lasarettsbyggnaden i Lund och det
kliniska centrallaboratoriet i Malmö färdigställts.
Kommittén anser vidare en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
samt biträdespersonalen vid samtliga institutioner nödvändig.
Kanslern.
Kanslern har, som förut i avsnittet om det propedeutiska året anförts,
förklarat sig dela medicinska fakultetens i Uppsala uppfattning, att en
central service-institution är att föredraga framför en direkt sjukvårdande
avdelning såsom huvudarbetsplats för ifrågavarande amanuenser. Kanslern
föreslår sålunda dels att tjänster som förste underläkare respektive klinisk
amanuens inrättas i stället för de av kommittén föreslagna förste amanuensbefattningarna
i klinisk kemi och klinisk fysiologi, dels att innehavarna
av dessa tjänster i Uppsala och Lund samt vid karolinska sjukhuset i Stockholm
samtidigt skall vara amanuenser för den propedeutiska undervisningen.
Under förutsättning att den i proposition nr 136 till innevarande års
riksdag föreslagna tjänsten som klinisk amanuens i klinisk fysiologi i Göteborg
inrättas, anser kanslern, att någon ytterligare amanuenstjänst i ämnet
för närvarande ej erfordras vid detta lärosäte.
D epartementschefen.
Departementschefen biträder kommitténs förslag om en förstärkning av
undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi och finner icke anledning
till erinran mot kommitténs uttalanden rörande organisationen av
denna undervisning.
I fråga om inrättande av ordinarie lärartjänster anför departementschefen
följande.
Liksom i fråga om den kliniska bakteriologien är jag icke heller när det
gäller nu avhandlade ämnen beredd att godta den av kommittén omfattade
principen, att vartdera ämnet bör företrädas av en professur vid varje läro
-
Statsutskottets utlåtande nr 191.
69
säte. Emellertid finner jag det riktigt, att åtminstone någon professur i
ämnena inrättas vid lärosätena. Jag kan här i viss omfattning anknyta till
kommitténs förslag, att ändring av vissa av ämnenas laboratorstjänster till
professurer med samtidig utnämning av nuvarande innehavare bör ske
efter utredning och på förslag av fakulteterna. I detta sammanhang vill
jag erinra om att fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska institutet
i remissyttrandena och i upprepade petitaäskanden under senare år föreslagit
en sådan ändring av vissa av ifrågavarande ämnens laboratorstjänster.
Med anledning av nu nämnda förslag, vilka stöds av utredningar som
visar att de berörda tjänsteinnehavarna besitter professorskompetens, anser
jag, att en laboratorstjänst bör ändras till professur vid ett vart av
lärosätena i Uppsala, Lund och Stockholm samt att den i propositionen
1954:136 föreslagna laboraturen i klinisk fysiologi i Göteborg ävenledes
bör ändras till professur. Jag föreslår sålunda, att laboratorstjänsten i klinisk
kemi i Uppsala, som nu innehas av laboratorn A. J. T. Grönwall, laboratorstjänsten
i klinisk kemi i Lund, som innehas av laboratorn C. G. Holmberg,
samt laboratorstjänsten i klinisk fysiologi vid karolinska sjukhuset i
Stockholm, vilken tjänst innehas av laboratorn O. T. Sjöstrand, ändras till
professurer. _ *
Medicinska fakulteten i Lund har ansett, att den kliniska kemien vid
allmänna sjukhuset i Malmö bör företrädas av en laboratur. Med hänsyn
till att det kliniska centrallaboratoriet vid detta sjukhus nu färdigställts
och överläkare tillsatts i samma ordning, som gäller för professur, föreslår
jag, att en tjänst som laborator i klinisk kemi inrättas i Malmö samt att
till densamma knytes samma personal som vid motsvarande klinisktkemiska
laboratorium i Lund.
Departementschefen anser sig i viss utsträckning kunna tillstyrka kanslerns
förslag om inrättande av tjänster som förste underläkare respektive
klinisk amanuens och anför följande.
Jag anser mig i så måtto böra tillstyrka kanslerns förslag, att jag föreslår
inrättandet av tjänster som klinisk amanuens respektive förste underläkare
i de fall, då innehavarna tillika avses skola vara amanuenser för den propedeutiska
undervisningen, nämligen i klinisk kemi i Uppsala och Lund
samt i såväl klinisk kemi som klinisk fysiologi vid karolinska sjukhuset i
Stockholm. Vidare föreslår jag, att en tjänst som klinisk amanuens inrättas
i klinisk kemi i Malmö, vars innehavare samtidigt skall vara amanuens
för den propedeutiska undervisningen där. I övrigt anser jag mig endast
kunna tillmötesgå kraven på en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
på sä sätt, att jag föreslår inrättandet av befattningar som förste
assistent i klinisk kemi respektive klinisk fysiologi vid serafimerlasarettet
i Stockholm och i klinisk kemi i Göteborg.
Departementschefen föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande
personalorganisationen i ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi,
varvid förutsättes, att den för den kliniska kemien närmast avsedda lägre
undervisningspersonalen och biträdespersonalen i viss utsträckning skall
kunna disponeras jämväl för undervisningen i klinisk fysiologi i Uppsala,
Lund och Malmö.
70
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Klinisk kemi.
S |
||||||
U |
L |
M |
G |
|||
KS |
Seraf |
|||||
Professor ............................. |
+ 1 |
+ 1 |
||||
Laborator (Ca 34) ..................... |
— 1 |
— 1 |
+ 1 |
|||
Förste assistent ....................... |
— |
— |
— |
— |
+ 1 |
+ 1 |
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ....... |
— |
— |
+ 1 |
|||
Kanslibiträde (11 lgr) ................. |
+ 1 |
— |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
Klinisk amanuens ..................... |
— |
+ 1 |
+ 1 |
|||
Förste underläkare .................... |
+ 1 |
— |
— |
+ 1 |
Klinisk fysiologi.
u |
L |
M |
s |
G |
||
KS |
Seraf |
|||||
Professor ............................. |
_ |
. |
_ |
+ 1 |
_ |
+1 |
Laborator (Ca 34) ..................... |
— |
— |
— |
— 1 |
— |
—i |
Lärare (arvode) ....................... |
+ 3 500 |
+ 3 000 |
+ 3 000 |
|||
Förste assistent ....................... |
— |
— |
— |
— |
+ 1 |
|
Kanslibiträde (11 lgr) ................. |
— |
— |
— |
+ 1 |
+ 1 |
+1 |
Förste underläkare .................... |
— |
— |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 262 700 kronor.
Vidare anser sig departementschefen böra räkna med ett årligt materielanslag
för laboratorn i klinisk kemi i Malmö med 10 000 kronor.
För vissa ombyggnader av ett i medicinska kliniken i Uppsala inrymt
äldre kandidatlaboratorium beräknar departementschefen ett anslag med
17 500 kronor.
16. Röntgendiagnostik.
Kommittén.
Det är otvetydigt, att utvecklingen på såväl internmedicinens som kirurgiens
område i hög grad varit beroende av framstegen inom röntgendiagnostiken.
Den mycket stora betydelsen av den moderna röntgendiagnostiken
för såväl den på ett sjukhus verksamme läkaren som för praktikern är numera
också uppenbar för alla. Strävan att i möjligaste mån nå fram till en
tidig diagnos av olika sjukdomar baserar sig numera i stor utsträckning
på röntgendiagnostiska metoder. Med hjälp av röntgenmetodik belyses
också anatomiska och patofysiologiska förhållanden på ett levande och
instruktivt sätt.
Statsutskottets utlåtande nr 191. 71
Undervisningen i ämnet måste följaktligen vara av stor betydelse i den
allmänna läkarutbildningen. Varje läkare måste i framtiden kunna tolka
ett röntgenutlåtande, känna till röntgendiagnostikens möjligheter och värde
och även kunna utföra röntgengenomlysning av thorax samt enklare frakturkontroller.
Det är med detta mål för ögonen, som undervisningen i röntgendiagnostik
bör anordnas.
Undervisningen bör ur praktisk synpunkt uppdelas på tre olika tidsperioder.
Undervisning i röntgendiagnostik meddelas salunda dels under
det propedeutiska året, dels under tjänstgöringarna i medicin och kirurgi,
dels ock i samband med undervisningen i en rad specialämnen, exempelvis
neurologi, obstetrik och gynekologi, pediatrik och otiatri.
Kommittén erinrar, att överläkarbefattningen vid allmänna sjukhuset i
Malmö tillsatts i samma ordning som professur och föreslår i anslutning
till tidigare petitaäskanden från medicinska fakulteten i Lund, att professur
i röntgendiagnostik inrättas vid sjukhuset med samtidig utnämning av
överläkaren där.
Departementschefen.
Departementschefen tillstyrker till alla delar kommitténs förslag och
föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen i
ämnet:
U |
T |
M |
S |
G |
||
KS |
Seraf |
|||||
+ 1 |
||||||
— 2 400 |
_ |
+ 1250 |
+ 1250 |
+ 1250 |
-2 400 |
|
_ |
— 4 400 |
|||||
Kanslibiträde (11 Igr) ................. |
— |
— |
+ 1 |
— |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
1 runt tal 41 500 kronor.
För den röntgendiagnostiska institutionen i Malmö bör vidare enligt
departementschefen tillkomma ett årligt materielanslag med 10 000 kronor.
Departementschefen erinrar om att betydande bidrag till utrustning för
den röntgendiagnostiska avdelningen vid Malmö allmänna sjukhus redan
lämnats i den ordning, som betingats av gällande avtal mellan staten och
Malmö stad, och räknar därför nu endast med ett ytterligare anslag av
2 500 kronor.
För omändring av demonstrationslokal på serafimerlasarettet räknar
departementschefen slutligen med ett anslag av 15 000 kronor.
72
Statsutskottets utlåtande nr 191.
17. Radioterapi med tumördiagnostik.
Kommittén.
Den tidiga tumördiagnostikens stora betydelse är utan vidare uppenbar.
Trots en ur praktisk synpunkt föredömlig organisation av dessa tumörfalls
diagnostik och behandling har i vårt land undervisningen på detta område
varit bristfällig. Många studerande har säkerligen vid sin medicine licentiatexamen
ej sett fall av cancer i munhålan, tung- eller tandköttscancer,
och åtskilliga har ej heller haft tillfälle att undersöka fall av livmodercancer
eller av hud- eller läppcancer. Det måste ur undervisningssynpunkt
vara av den största vikt, att ämnesföreträdarna bedriver ett intimt samarbete
med representanterna för radioterapien under tiden för kirurgiundervisningen
och undervisningen i obstetrik och gynekologi samt i viss utsträckning
också i andra kliniska ämnen. Härigenom kommer säkerligen
i framtiden mycket att vinnas med hänsyn särskilt till tidig diagnostik av
de maligna tumörerna.
Kommittén föreslår, att obligatorisk undervisning meddelas i radioterapi
med huvudvikten lagd på tumörernas tidiga diagnostik. Sådan undervisning
föreslås skola förläggas till senare delen av kirurgiterminen och omfatta
dels en kortare serie katedrala föreläsningar, dels en mera omfattande serie
demonstrationer av lämpliga fall. Inalles föreslås där skola ges 15 timmar
undervisning, antingen utspridd över en längre tid eller koncentrerad till en
tvåveckorsperiod. Vidare bör de tjänstgörande under 14 dagar av kirurgiterminen
tjänstgöra på en radio terapeutisk avdelning eller poliklinik.
Under kursen i obstetrik och gynekologi föreslås en undervisning på 4
timmar, huvudsakligen berörande tidig diagnostik av hithörande tumörfall
samt principerna för deras radiologiska behandling, varjämte tumörfall
demonstreras i samband med de kliniska föreläsningarna. Dessutom bör de
tjänstgörande, var och en under 4 timmar, i små grupper delta i det praktiska
arbetet vid den gynekologiska radiologmottagningen, där sådan finns.
Där specialist i gynekologisk radiologi finns, bör denne liksom hittills meddela
undervisningen.
Lärarna i radioterapi bör härutöver i viss utsträckning medverka i konferenser
och liknande samundervisning, som anordnas i de olika kliniska
läroämnena.
Departementschefen.
Departementschefen biträder i huvudsak kommitténs förslag till organisation
av denna undervisning.
Då det enligt vad medicinska fakulteten i Lund anfört vid undervisningen
i gynekologisk radioterapi visat sig ytterst värdefullt med uppdelning
av de studerande på smärre grupper, föreslår departementschefen en ökning
av antalet demonstrationstimmar från 4 till 7 timmar per studerande.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Med utgångspunkt från att undervisning i gynekologisk radioterapi
skall meddelas i Lund jämväl för tjänstgörande i Malmö föreslår departementschefen
följande arvoden:
U |
L |
M |
S |
G |
|
Undervisning i radioterapi . . |
— |
2 700 |
1750 |
5 400 |
2 700 |
Då nu utgående arvoden om sammanlagt 5 250 kronor samtidigt bortfaller,
skulle den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgå till 7 300
kronor.
Motioner.
I de likalydande motionerna 1:542 och II: 702 vänder sig motionärerna
mot förslaget, att den praktiska utbildningen i radioterapi skall ske i
form av assistenttjänstgöring under 14 dagar av kirurgiterminen på en radioterapeutisk
avdelning eller poliklinik och hävdar att patientmaterialet under
en så kort tid icke hinner bli tillräckligt omväxlande och rikhaltigt.
18. Pediatrik.
Kommittén.
Det är ett karakteristiskt drag hos den moderna medicinen, att den vid
sidan av en sjukdomsbehandling alltmera inriktar sig på förebyggande åtgärder
eller med andra ord att hälsovårdens intressen alltmera skjuts i förgrunden.
Denna tendens är särskilt tydlig just inom barnläkekonsten. Här
har profylaktiska och samhälleliga åtgärder kommit att få särskilt stor
betydelse när det gällt att nedbringa mortalitet och morbiditet, särskilt i
spädbarnsålderns sjukdomar. Man behöver härvidlag endast peka på betydelsen
av barnavårdscentralerna för övervakning av spädbarnens normala
utveckling. Även i senare barnaåldrar har förebyggande arbete i form av
ympningar och skolhygienisk övervakning av kroppslig och själslig hälsa
verksamt bidragit till att hindra utbredningen av svårare sjukdomar hos
det uppväxande släktet. En fortsatt utveckling i samma riktning maste
givetvis bygga på att goda kunskaper i pediatrik meddelas under den allmänna
läkarutbildningen.
Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att utvidga kursen i pediatrik
från nuvarande tre till fyra månader. Kommittén betraktar pediatriken
som ett av de kliniska huvudämnena, och med en omfattning av fyra
månader kommer kursen i pediatrik att bli den största kliniska kursen näst
efter medicin och kirurgi. Den föreslagna obligatoriska kombinationen med
slutkursen i socialmedicin, som väsentligen är en föreläsningskurs, anser
kommittén icke förta värdet av denna utökning av undervisningstiden utan
74
Statsutskottets utlåtande nr 191.
snarare bidra till att undervisningen i pediatrik kan koncentreras på den
kliniska sidan av ämnet.
Under kursen i pediatrik bör de studerande åhöra kliniska och polikliniska
föreläsningar, kliniska demonstrationer och konferenser. Kommittén
finner det icke lämpligt att föreslå en närmare fördelning av undervisningen
på dessa olika former utan anser, att det bör ankomma på ämnesläraren
att företa en sådan fördelning. Kommittén föreslår, att undervisningens
totala volym i fråga om de nu berörda olika formerna av undervisning
skall omfatta cirka 130 undervisningstimmar per kurs. Inom ramen för
denna undervisningsvolym bör jämte huvudundervisningen i internpediatrik
också hänsyn tas till olika specialämnen, såsom barnkirurgi, barnkardiologi,
barnröntgen, allergologi, barnavårdsklinik, spädbarnsdiet och
prenatal fysiologi. I samband med kursen i pediatrik bör vidare anordnas
en viss undervisning i barnpatologi.
Kommittén föreslår, att varje pediatrisk klinik erhåller en lärare i pediatrik
med skyldighet att som kursledare ge en av kurserna i ämnet och att
examinera kursdeltagarna. Läraren bör vara placerad i lönegraden Ce 30
och ge en undervisning motsvarande professorns eller 130 timmar per år.
De ytterligare undervisningstimmar, som erfordras från pediatriska klinikens
sida, bör ges av arvodesanställda biträdande lärare.
Med hänsyn till det ökade undervisningsarbetet vid klinikerna föreslår
kommittén en viss förstärkning av den tekniska personal, som huvudsakligen
krävs för förberedelser för undervisningen, såsom framställning av fotografiskt
material, skioptikonbilder m. m.
D epartementschefen.
Departementschefen tillstyrker i huvudsak kommitténs förslag, men
anser att remissmyndigheternas erinringar på ett par punkter bör föranleda
ändringar av förslaget. Departementschefen anför följande.
Åtskilliga remissmyndigheter understryker vikten av den barnkirurgiska,
undervisningen under pediatrikkursen och anser, att den blivit alltför
knapphändigt tillgodosedd i kommitténs förslag. Jag anser, att universitetsmyndigheterna
icke bör bindas i fråga om detaljerna i uppdelningen av
undervisningen på specialister under kurserna i de stora ämnena, där en
sådan uppdelning förekommer i större utsträckning, men förutsätter, att
planeringen i detta hänseende sker i huvudsak i enlighet med de av mig
accepterade förslagen. I föreliggande fall synes skäl föreligga att något öka
specialistens i barnkirurgi del i undervisningen i pediatrik jämfört med
kommitténs förslag, varför remissmyndigheternas erinringar bör beaktas
av ämneslärarna vid planläggningen av ifrågavarande undervisning.
Enligt kommitténs förslag skulle pediatrikkursen utökas till 4 månader
och ges tre gånger årligen vid varje universitetsklinik med 20 studerande
i varje kurs. Samtliga universitetsmyndigheter anser det svårt att bedriva
75
Statsutskottets utlåtande nr 191.
undervisning utan uppehåll året runt. Medicinska fakulteterna i Uppsala
och Lund samt organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg
föreslår därför, att pediatrikkursen liksom hittills får en längd av tre
månader, men att den lösgöres från kombinationen med huvudkursen i
socialmedicin. Lärarkollegiet vid karolinska institutet föreslår, att antalet
studerande vid varje kurs ökas till 30, varigenom kurser om fyra manader
kan ges två gånger årligen vid vardera kliniken i Stockholm. Medicinska
fakulteten i Uppsala anmäler vidare, att undervisningen i Uppsala kan bedrivas
enligt lärarkollegiets förslag, när den pediatriska klinikens byggnadsfråga
lösts. Även svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och
Sveriges förenade studentkårer har tillstyrkt fyra månaders pediatrikkurs
med 30 elever två gånger årligen. Då jag anser det nödvändigt med ett
mera omfattande praktiskt arbete redan i grundutbildningen i huvudämnet
pediatrik, vill jag icke frångå kommitténs förslag utan anser, att huvudregeln
i studieplanen bör vara, att en fyra manaders kurs i ^pediatrik, obligatoriskt
kombinerad med kurs i socialmedicin, anordnas tva gånger årligen
med cirka 30 deltagare varje gång. Med hänsyn till svårigheterna för närvarande
att på vissa universitetssjukhus ta emot mer än 20 elever per kurs
torde kanslern böra erhålla rätt att på hemställan av vederbörande fakultet
fastställa sådan studieplan för fakulteten, att pediatrikkursen ges under tre
månader med cirka 20 deltagare tre gånger årligen utan kombination med
socialmedicin. Det av mig förordade alternativet medför ett mindre undervisningsbehov
och är följaktligen mindre anslagskrävande än kommitténs
förslag. För att anslagsmässigt möjliggöra även det andra alternativet räknar
jag dock preliminärt med de av kommittén föreslagna arvodena.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag om inrättandet av
lärartjänster i lönegraden Ce 30. Dylik tjänst bör enligt departementschefens
mening tillkomma även vid den pediatriska kliniken i Göteborg.
Departementschefen tillstyrker även i övrigt en personalförstärkning och
föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen i
ämnet:
C |
G |
||||
U |
L |
KS |
Kronpr. |
||
Lärare (Ce 30) ........................ |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+1 |
+ 1 |
Biträdande lärare + specialföreläsare ... |
+ 700 |
+ 5 500 |
+ 3 500 |
+ 3 500 |
+ 700 |
koppympning ....................... |
— 450 |
— 300 |
— 300 |
— 300 |
+ 1 |
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ....... |
+ 1 |
— |
+ 1 |
+ 1 |
|
Kanslibiträde (11 lgr) ................. |
— |
— |
— |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 159 500 kronor.
76
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Tt . , , , 19. Psykiatri.
Kommittén.
Insikten om psykiatriens betydelse inom medicinen har under de senaste
årtiondena vuxit sig allt starkare. Det är nu en allmän mening, att de
psykiska och nervösa sjukdomarna såväl med hänsyn till sin stora frekvens
som till sin medicinska och sociala betydelse utgör ett synnerligen viktigt
samhälleligt problem. Det trängande behovet av en betydande utvidgning
av psykiatriundervisningen i den allmänna läkarutbildningen har också
sedan länge omvittnats av vårt lands ledande psykiatrici, som karakteriserat
de nuvarande kurserna som alldeles otillräckliga för att ämnet skall
kunna genomgås på ett tillfredsställande sätt. Detta är också kommitténs
mening. Kommittén anser sålunda, att psykiatrien i den nya studieplanen
för läkarutbildningen bör bli ett av huvudämnena.
Målet för psykiatriundervisningen bör vara att ge den studerande både
en teoretisk undervisning och en praktisk övning och erfarenhet. Han bör
undervisas om de psykiska aspekterna på kroppslig sjukdom (psykosomatisk
medicin), om psykoneuroserna och om de begynnande, lätta formerna
av psykoser, och han skall veta när de bör överlämnas till specialisten för
behandling. Han skall kunna diagnostisera svårare neurotiska och psykotiska
tillstånd, där patienterna på grund av risken för eget eller andras liv
eller av medicinska skäl behöver omedelbar sjukhusvård. Han skall ha en
viss kunskap om psykiska och fysiska behandlingsmetoder vid de psykiska
rubbningarna. Vidare skall han kunna ge råd av förebyggande och mentalhy
gienisk art i sociala, eugeniska och sexuella frågor samt kunna utnyttja
samhälleliga hjälpåtgärder av betydelse för förebyggande och botande av
psykiska rubbningar.
Undervisningen kan, om den skall fylla dessa krav, inte begränsas enbart
till kursen i psykiatri. Redan under andra studieåret bör de studerande
få undervisning i psykologi. Förslag härom har framlagts i avsnittet om
psykologi.
Under det tredje, propedeutiska året kommer den studerande för första
gången under sina studier i beröring med sjuka människor. Ett inslag av
praktiskt-klinisk psykologi bör där ingå i undervisningen i kliniska undersökningsmetoder
och i översiktskursen i medicin.
Den egentliga psykiatriundervisningen bör omfatta dels en utvidgad
undervisning i de egentliga sinnessjukdomarna, dels även en mera omfattande
undervisning än tidigare i neuroslära och psykoterapi. Undervisningen
i neuroslära och psykoterapi har hittills på grund av den knappt
tillmätta undervisningstiden icke fått det utrymme, som motsvarar dessa
sjukdomars stora medicinska och sociala betydelse. De blivande läkarna
måste känna till de viktigaste grunderna om psvkoneurosernas diagnos
och behandling. I samband härmed bör även läkarens viktigaste uppgifter
inom mentalhygienen behandlas. Med hänsyn till att de psykiatriska
universitetsklinikerna i landet framför allt vårdar psykoneuroser och
77
Statsutskottets utlåtande nr 191.
lättare former av psykoser, anser kommittén, att en viss del av undervisningen
i de egentliga sinnessjukdomarna bör förläggas till lämpliga sinnessjukhus.
Säkerligen kommer det att visa sig nödvändigt, att lärare med särskild
kompetens inom vissa delar av de olika områdena kopplas in i undervisningen
såsom biträdande lärare, t. ex. vid undervisningen i neuroslära och
psykoterapi. Undervisningen på sinnessjukhus bör ges av överläkare med
docentkompetens.
I rättspsykiatri bör de studerande bibringas kännedom om de för allmänläkaren
viktigaste lagarna och förordningarna. Denna del av psykiatriundervisningen
bör vid de universitet och högskolor, som har en lärare i
rättspsykiatri, åligga denne.
Barnpsykiatrien bör bli föremål för särskild undervisning i samband
med kursen i pediatrik.
Kommittén anser, att undervisningen i psykiatri icke lämpligen kan
meddelas, innan de studerande inhämtat någon kunskap i neurologi. Det
välbekanta nära sammanhanget mellan nervsjukdomar och psykiska sjukdomar
motiverar att dessa ämnen undervisas samtidigt. Kommittén föreslår
därför, att neurologi och psykiatri obligatoriskt fullgörs samtidigt under
en neuro-psykiatrisk period.
Kursen i psykiatri föreslås få en omfattning av tre manader. Under
kursens två första månader bör den studerande samtidigt genomgå kursen
i neurologi.
Med hänsyn till den väsentligt utökade undervisningen i psykiatri enligt
kommitténs förslag till studieplan föreslår kommittén, att det vid varje
psykiatrisk klinik inrättas en tjänst som lärare i psykiatri, vilken tjänst föreslås
skola placeras i lönegraden Ce 30 och besättas med docentkompetent
person.
Kommittén betonar i detta sammanhang vikten av att ett tillräckligt
antal underläkare finns vid samtliga psykiatriska kliniker, så att de studerande
kan få fortlöpande handledning i sitt praktiska arbete på klinik och
poliklinik. Sådan undervisning har hittills endast förekommit för studerande,
som frivilligt gjort assistenttjänstgöring på de psykiatriska klinikerna. Den
blir nu obligatorisk för samtliga studerande.
Kommittén understryker ett uttalande av klinikchefen i Uppsala, vari
påpekats, att klinikens undervisningsmöjligheter starkt beskurits genom
inrättandet av en barnpsykiatrisk avdelning inom kliniken, vilket nödvändiggjorts
av den praktiska sjukvårdens krav. En kommande utvidgning
av den praktiska undervisningen i psykiatri ingav klinikchefen starka betänkligheter
för Uppsalas del med hänsyn till de redan nu besvärliga och
trånga lokalförhållandena och det otillräckliga underläkarantalet. Kommittén
framhåller, att den barnpsykiatriska avdelningen i Uppsala så snart
som möjligt bör brytas ut ur den psykiatriska kliniken. Kommittén föreslår
vidare, att ytterligare en underläkartjänst omedelbart inrättas.
78
Statsutskottets utlåtande nr 191.
I Stockholm kan psykiatriska kliniken icke bereda plats för institutets
samtliga cirka 120 studerande årligen med den utvidgade undervisning
som kommittén föreslår. Kommittén anser det därför nödvändigt att inrätta
ytterligare en professur i psykiatri vid karolinska institutet. Vid
sabbatsbergsklinikernas utbyggnad har en psykiatrisk klinik planerats vid
sjukhuset, och denna klinik beräknas bli färdig omkring år 1960. Lärarkollegiet
har vid upprepade tillfällen hemställt, att en professur i psykiatri
inrättas vid institutet med avsedd placering vid sabbatsbergskliniken.
Kommittén ansluter sig till detta yrkande och föreslår, att en professur
i psykiatri inrättas vid karolinska institutet, så snart sabbatsbergskliniken
öppnas. Kommittén har undersökt möjligheterna att i avvaktan
härpå provisoriskt ordna den föreslagna utvidgade undervisningen och
funnit att detta låter sig göra vid södersjukhusets psykiatriska klinik, där
undervisningslokaler finns.
Med anledning av statens sinnessjukvårdsberednings betänkande rörande
specialistutbildningen i psykiatri, vilket överlämnats till kommittén för
att tagas i övervägande vid dess arbete, anför kommittén, att värdet av
beredningens förslag att vetenskapligt kvalificerade lärare i professors ställning
får verka på sinnessjukhusen, allmänt taget synes kommittén oomtvistligt.
Dylika tjänster anser kommittén dock icke nödvändiga för undervisningen
i psykiatri i den allmänna läkarutbildningen, där en viss komplettering
av kursundervisningen i psykiatri med demonstrationer på sinnessjukhus
av överläkare i biträdande lärares ställning prövats vara tillräckligt.
Kommittén finner det icke befogat att skapa en differentiering
av lärostolarna inom psykiatrien. Behovet av specialistutbildning i psykiatri
utgör emellertid ett viktigt skäl för inrättande av de av sinnessjukvårdsberedningen
föreslagna professurerna. Ur forskningssynpunkt anser
kommittén, att de nuvarande psykiatriska institutionerna vid undervisningssjukhusen
i första hand bör göras arbetsdugliga.
Departementschefen.
Departementschefen hälsar med tillfredsställelse kommitténs förslag att
göra psykiatrien till ett huvudämne i grundutbildningen. I fråga om psykiatriundervisningens
innehåll och anordnande finner departementschefen
icke anledning att frångå kommitténs förslag. Enligt departementschefens
mening bör en betydande del av utökningen av psykiatriundervisningen
falla på psykoneurosernas diagnostik och behandling.
Departementschefen anser i likhet med kommittén, att en viss förstärkning
av de nuvarande universitetsinstitutionerna i psykiatri är nödvändig.
Departementschefen tillstyrker sålunda kommitténs förslag om inrättande
av lärartjänster i lönegraden Ce 30 i Uppsala och Lund samt vid
karolinska sjukhuset. En dylik tjänst bör enligt departementschefens mening
också inrättas i Göteborg.
I fråga om de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna professurerna
anför departementschefen följande.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
79
De under remissbehandlingen framförda skälen mot en differentiering
av psykiatriprofessurerna finner jag vidare bärkraftiga. Vad sinnessjukvårdsberedningen
och kommittén anfört om värdet för specialistutbildningen
och för den psykiatriska forskningen av professurer i psykiatri vid
sinnessjukhusen synes mig dock utgöra tungt vägande skäl iör att åtminstone
någon dylik tjänst inrättas. Som kommittén framhåller föreligger
emellertid icke så ingående utredningar om förutsättningarna ur lokal synpunkt
och om kostnaderna i olika avseenden, att ett avgörande nu kan
fattas. Närmare utredning härom bör, såsom kommittén och medicinalstyrelsen
anfört, snarast komma till stånd.
Departementschefen delar kommitténs uppfattning, att en professur i
psykiatri bör inrättas vid Sabbatsbergs sjukhus, då den planerade psykiatriska
kliniken vid detta sjukhus färdigställts, vilket beräknas bli fallet år
19G0. Departementschefen ansluter sig till kommitténs uttalande om önskvärdheten
av att i avvaktan härpå undervisning i psykiatri kommer till
stånd vid södersjukhusets psykiatriska klinik, där undervisningslokaler
finns. Detta arrangemang vore enligt departementschefens mening ur undervisningssynpunkt
synnerligen lämpligt, desto mer som studierna i psykiatri
enligt den nya studieplanen skall vara obligatoriskt kombinerade
med studierna i neurologi och undervisning i detta ämne enligt gällande
avtal mellan staten och Stockholms stad redan bedrives vid södersjukhuset.
För ett realiserande av detta önskemål erfordras förhandlingar med
Stockholms stad. Kostnaderna för den föreslagna undervisningen kan, som
lärarkollegiet vid karolinska institutet framhållit, icke fastställas dessförinnan,
men departementschefen räknar preliminärt med de av kommittén
beräknade kostnaderna.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag om inrättande av
ytterligare en tjänst som förste underläkare i Uppsala.
Departementschefen föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande
personalorganisationen i ämnet:
u |
L |
C |
G |
||
KS |
Södersjh. |
||||
Lärare (Ce 30) ........................ |
+1 |
+ 1 |
+ 1 |
— |
+ 1 |
Lärare (arvode) ....................... |
— |
— |
— |
+ 14 550 |
|
Biträdande lärare ..................... |
+ 250 |
-3 750 |
+ 2 250 |
4- 2 250 |
— 2150 |
Biträdande lärare i social- o. rättspsykiatri |
+ 1500 |
+ 1 500 |
— |
— |
+ 1 500 |
Kurser i psykiatri .................... |
— |
— 750 |
|||
Undervisningsarvode ................... |
— |
— |
— |
+ 6 000 |
|
Laboratoriebiträde (högst 13 Igr) ....... |
— |
+ 1 |
— |
— |
+ 1 |
Kanslibiträde (11 lgr) ................. |
— |
— |
— |
— |
+ ''b |
Förste underläkare .................... |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 14G 800 kronor.
För undervisningen vid södersjukhuset räknar departementschefen vidare,
i likhet med kommittén, med ett årligt materielanslag av 6 000 kronor.
80
Statsutskottets utlåtande nr 191.
20. Barnpsykiatri.
Kommittén.
De arbetsuppgifter och problem inom barnpsykiatrien, som varje läkare
ställs inför, nödvändiggör att ämnet får sin plats bland de obligatoriska
ämnena till medicine licentiatexamen i form av en kort, obligatorisk kurs
med en allmän orientering över ämnesområdet. De kliniska föreläsningarna
bör omfatta en översikt av barnpsykiatrien och dess uppgifter inom socialvården,
på skolans område, inom rättsväsendet och i samband med allmän
rådgivning i uppfostringsfrågor. Inom ramen för de kliniska föreläsningarna
bör möjlighet ges för demonstrationer av typfall. De studerande bör också
få tillfälle att själva göra en socialutredning samt att i övrigt följa en fullständig
utredning.
Kursen i barnpsykiatri föreslås skola fullgöras under kursen i pediatrik.
Undervisningen bör omfatta 15 timmar föreläsningar inklusive kliniska
demonstrationer.
Kommittén understryker, att utvecklingen i vårt land nått därhän, att
snarast möjligt professurer i ämnet måste inrättas vid välutrustade barnpsykiatriska
kliniker vid flera lärosäten. Samhällets berättigade krav dels
på vetenskaplig forskning inom området, dels på utbildning av läkare och
specialister måste tillfredsställas. Kommittén föreslår därför, att fakulteterna
framlägger förslag i denna riktning så snart möjligheter yppas att
inrätta undervisningskliniker i barnpsykiatri.
Vid sina undersökningar av möjligheterna att redan nu ordna åtminstone
en ordinarie lärartjänst i barnpsykiatri har kommittén funnit, att förutsättningar
föreligger i Stockholm. Vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus
inrättades i början av år 1953, efter överenskommelse mellan Stockholms
stad och sjukhuset, en avdelning för bampsykiatri, vid vilken överläkarebefattningen
f. n. befinner sig under tillsättning i samma ordning som gäller
beträffande professur. Kommittén anför, att den vid samråd med överläkaren
vid barnsjukhuset, professor C. Gyllenswärd, och läraren i barnpsykiatri
vid samma sjukhus inhämtat, att tillfredsställande möjligheter
i fråga om lokaler, patientmaterial etc. kommer att föreligga vid denna
avdelning för en professur i barnpsykiatri. Med hänsyn till det stora samhällsintresset
i denna verksamhet och myndigheternas tidigare initiativ
i denna riktning talar synnerligen starka skäl för att varje möjlighet bör
tillvaratas att omedelbart inrätta en ordinarie lärartjänst i barnpsykiatri
och i samband därmed skapa en universitetsklinik i ämnet. Kommittén
föreslår därför, att en professur i barnpsykiatri inrättas vid Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus. För realiserande av detta förslag, vilket innebär att
barnpsykiatriska avdelningen i likhet med pediatriska kliniken får karaktär
av undervisningsklinik, synes förhandlingar i särskild ordning mellan
staten och vederbörande huvudman vara erforderliga. Till professuren
föreslås skola knytas en tjänst som kanslibiträde.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
81
I övrigt finns för närvarande enligt kommitténs uppfattning icke förutsättningar
för inrättandet av ordinarie lärartjänster i barnpsykiatri med
självständiga sjukavdelningar.
Kommittén anför, att den vid sina överläggningar med ämneslärarna i
psykiatri i fråga om den psykiatriska kliniken i Uppsala blivit uppmärksamgjord
på det förhållandet, att den barnpsykiatriska avdelningen vid kliniken
upptar en förhållandevis stor del av klinikens utrymmen. Ursprungligen
var kliniken icke byggd för att ta hand om jämväl avdelningar för barnpsykiatri,
men anordningen vidtogs som ett provisorium för att den ur
praktisk synpunkt viktiga specialvården av de barnpsykiatriska fallen
skulle kunna komma i gång. Den stora del av psykiatriska kliniken, som nu
upptas av den barnpsykiatriska avdelningen, skapar svåra olägenheter för
undervisningen i psykiatri. Med hänsyn härtill och med hänsyn till behohovet
av ytterligare möjligheter till specialutbildning i barnpsykiatri vid
olika kliniker i landet framhåller kommittén den nuvarande anordningens
nackdelar och rekommenderar, att planeringen av en nybyggnad för den
barnpsykiatriska avdelningen påskyndas. En sådan lösning av barnpsykiatriska
avdelningens problem i Uppsala skulle skapa möjligheter för inrättandet
av ytterligare en professur i ämnet, vilket kommittén finner vara
av behovet synnerligen påkallat.
Departementschefen.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag beträffande den barnpsykiatriska
undervisningen. Om denna undervisnings betydelse anför departementschefen
följande.
Den psykiska barna- och ungdomsvården erbjuder viktiga arbetsområden
för läkarna och tilldrar sig stort intresse från statsmakternas sida. Ett
betydande behov av specialistutbildning synes föreligga på detta fält. För
läkarna i allmänhet torde undervisning i barnpsykiatri utgöra ett nödvändigt
komplement till deras utbildning i fråga om kroppssjukdomarna under
barnaåldern. Även med tanke på behovet från allmänhetens sida av en
medicinsk rådgivning i uppfostringsfrågor och av mentalhygienisk upplysning
torde en obligatorisk undervisning i barnpsykatri nu vara behövlig i
grundutbildningen.
Departementschefen konstaterar, att undervisningen i barnpsykiatri vid
de flesta lärosäten synes kunna i enlighet med kommitténs förslag meddelas
av biträdande lärare mot arvode. Departementschefen finner dock att
det av kommittén omvittnade behovet jämväl av specialistutbildning och
forskning inom barnpsykiatrien vid motiverar, att en professur i ämnet
inrättas. I likhet med kommittén finner departementschefen, att de bästa
förutsättningarna härför föreligger vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus,
där överläkartjänsten vid den nyinrättade barnspykiatriska avdelningen
är under tillsättning i samma ordning som gäller för professur. Dcparte
6
— Bihang till riksdagens protokoll 195\G samt. Nr 191.
82
Statsutskottets xitlåtande nr 191.
mentschefen föreslår sålunda, att en professur i barnspykiatri inrättas med
placering vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och att en kansli biträdestjänst
knytes till denna.
Departementschefen föreslår sålunda följande förändringar av den nuvarande
personalorganisationen i ämnet:
U |
S |
||||
L |
KS |
Kronpr. |
G |
||
Professor ............................. |
_ |
__ |
_ |
+1 |
|
Biträdande lärare (arvode) ............. |
— 300 |
+ 2 700 |
+ 2 700 |
— |
+ 2 700 |
Läkare för psykisk vård ............... |
— |
— |
— |
— 3 000 |
|
Undervisning i bampsykiatri .......... |
— |
— 1500 |
|||
Kanslibiträde (11 lgr) ................. |
— |
— |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 42 700 kronor. Vid inrättandet av den föreslagna professuren
vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus bortfaller emellertid den
enligt nu gällande avtal på staten belöpande andelen i kostnaderna för den
nuvarande överläkartjänsten vid sjukhusets barnpsykiatriska avdelning, i
runt tal 15 100 kronor.
I likhet med kommittén anser sig departementschefen vidare böra räkna
med ett årligt materielanslag av 10 000 kronor för undervisningen i barnpsykiatri
vid nyssnämnda sjukhus.
Motioner.
I de likalydande motionerna I: 542 och II: 702 har inrättandet av en
professur i barnpsykiatri i Stockholm hälsats med tillfredsställelse även
om det enligt motionärerna synts vara lämpligare att förlägga denna till
karolinska sjukhuset än till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Motionärerna
anser emellertid behovet av i barnpsykiatri specialutbildade läkare
i våra större städer vara så stort och tillgången på sådana läkare f. n.
så ringa, att ett krafttag måste tas för att inom kort inrätta ytterligare
professurer, till en början i Göteborg.
I de likalydande motionerna 1:556 och 11:713 erinras inledningsvis om
två vid 1954 års vårriksdag väckta likalydande motioner (I: 46 och II: 66),
vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att en befattning som laborator
i barnpsykiatri vid universitetet i Uppsala skulle inrättas förenad
med överläkarbefattningen vid barnpsykiatriska avdelningen vid akademiska
sjukhuset.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 8, p. 77:o) uttalade statsutskottet
att utskottet i likhet med universitetskanslern och läkarutbildningssakkunniga
ville framhålla angelägenheten av att planeringen av en
83
Statsutskottets utlåtande nr 191.
nybyggnad för den barnpsykiatriska avdelningen vid akademiska sjukhuset
påskyndades, varigenom förutsättningar skapades för inrättande av
en ordinarie lärartjänst i barnpsykiatri. Starka skäl talade nämligen enligt
utskottets mening för att en dylik tjänst kommer till stånd. Det i motionerna
framställda yrkandet om inrättande redan från och med budgetåret
1954/55 av en laboratorsbefattning i nämnda ämne var utskottet emellertid
inte berett att biträda, varför utskottet hemställde om avslag å motionerna.
Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets hemställan.
Sedan i våras, då riksdagen behandlade dessa motioner, har, papekar motionärerna,
överläkarens ställning så till vida ändrats, att överläkartjänsten
från och med den 1 juli innevarande år överförts från en arvodestjänst
till en befattning som förste underläkare med biträdande överläkares ställning,
en ändring som dock fortfarande ej givit tjänstens innehavare en
självständig tjänsteställning eller rätt till pension, vissa löneförmåner vid
längre tids sjukdom eller dylikt.
Motionärerna erinrar om att de anmärkningar, som gjorts i fråga om
den barnpsykiatriska avdelningens lokalförhållanden, huvudsakligen gällt
lokalerna för den öppna mottagningen, vilka varit trånga och otillräckliga.
En avgörande förbättring av lokalförhållandena för den öppna mottagningen
kommer enligt motionärerna att inträda, då förutvarande intendentskontoret
efter vissa ändringsarbeten vid årsskiftet 1954/1955 beräknas tagas
i bruk som öppen mottagningsavdelning för det barnpsykiatriska klientelet.
Den barnpsykiatriska avdelningen får härigenom sina lokalförhållanden
i ett tills vidare fullt acceptabelt skick. Helt tillfredsställande blir anordningen
inte, och därför kvarstår det av läkarutbildningssakkunniga, ecklesiastikministern
och statsutskottet uttalade önskemålet att planeringen av
en nybyggnad för den barnpsykiatriska avdelningen påskyndas. Först när
denna nybyggnad kan tagas i bruk föreligger möjligheter för inrättandet
av eu Uppsala-professur i ämnet, vilket samtliga sakkunniga funnit vara
av behovet synnerligen påkallat. Däremot ger utvidgningen av avdelningens
lokaler enligt motionärernas mening fullt tillfredsställande underlag för
den laboratur, som statsutskottet så sent som i våras avstyrkte endast med
hänsyn till lokalernas då otillfredsställande skick.
, 21. Dermato-venereologi.
K o m m it te n.
Enligt examensstadgan fullgör de studerande två månaders tjänstgöring
i dermato-venereologi samt därefter två veckors assistenttjänstgöring. Kommittén
finner den bästa lösningen av undervisningen i dermato-venereologi
vara, att den teoretiska undervisningen i ämnet i full utsträckning kombineras
med den kliniska tjänstgöringen under en två månaders kurs och att
den särskilda assistenttjänstgöringen sålunda avskaffas.
84
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Kommittén anser, att inrättandet av en professur i dermato-venereologi
i Uppsala är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till undervisningens
behov.
Departementschefen.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag angående undervisningen
i dermato-venereologi.
I anslutning till förslaget om en professur i ämnet i Uppsala anför departementschefen,
att en E-paviljong på sjukhusets område tagits i anspråk
för en sådan klinik och en tjänst som överläkare i lönegraden Cg 29 inrättats
från 1 januari 1954. Departementschefen föreslår, att i samband med den
nya studieplanens införande en professur i dermato-venereologi inrättas i
Uppsala.
Departementschefen förordar följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:
U |
L |
s |
G |
|
Professor ............................. |
+ 1 |
|||
Biträdande lärare (arvode) ............. |
+ 2 450 |
+ 2 450 |
— 2 850 |
— 1950 |
Undervisning i dermato-venereologi |
||||
(Malmö eller Lund) ................. |
— |
— 5 000 |
||
Ivanslibiträde (It lgr) ................. |
+ 1 |
+ 7* |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 46 100 kronor.
Då emellertid vid inrättandet av en professur i dermato-venereologi i
Uppsala den nuvarande överläkartjänsten vid dermatologiska kliniken bör
indras, avgår kostnaden härför eller i runt tal 18 900 kronor, varför nettoökningen
uppgår till 27 200 kronor.
För uppsalakliniken anser sig departementschefen vidare böra räkna med
ett årligt materielanslag av 10 000 kronor.
22. Klinisk epidemiologi.
Kommittén.
Särskild kurs med katedral undervisning ges icke i epidemiologi enligt nuvarande
studieordning. De studerande skall emellertid fullgöra en månads
assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus.
Om undervisningen skall vara tillfredsställande bör de studerande av olika
skäl, t. ex. säsongmässigt växlande beläggning på epidemisjukhusen, få
tillfälle att under längre tid följa patientmaterialet. Antalet samtidiga deltagare
får likväl icke bli för stort. Vidare bör översiktsföreläsningar med
Statsutskottets utlåtande nr 191.
85
demonstrationer anordnas för de studerande. Dessa olika önskemål kan icke
uppfyllas på annat sätt, än att undervisning i klinisk epidemiologi meddelas
under flera olika perioder i studieordningen. Redan i samband med
kursen i medicin bör sålunda lämpliga fall på epidemisjukhusen demonstreras
för de studerande under s. k. visitronder på epidemisjukhusen. Sådana
ronder bör även anordnas under kursen i pediatrik. Om emellertid visitronderna
förekommer med tämligen långa intervaller, på två till tre veckor,
kan de studerande givetvis inte följa de enskilda sjukdomsfallen. Kommittén
föreslår därför, att kursen i epidemiologi, vilken bör utsträckas över
två månader, även skall innefatta en period av mera fortlöpande praktiskt
arbete på epidemisjukhus. Den särskilda assistenttjänstgöringen bör därvid
avskaffas.
Kursen i epidemiologi bör alltjämt innefatta undervisning i krigsepidemiologi.
Kommittén anser det nämligen icke vara lämpligt att skilja på
undervisning i freds- och krigsepidemiologi, eftersom i bägge fallen undervisningen
till största delen handlar om samma sjukdomar och i varje fall
avser samma undersöknings- och behandlingsteknik.
Kommittén anför, att dess förslag till undervisning utan tvivel kommer
att innebära en större undervisningsbelastning än hittills, varför en förstärkning
av undervisningskrafterna vid epidemisjukhusen blir nödvändig.
Ehuru vissa skäl talar för att ordinarie lärartjänster borde inrättas för
denna undervisning, har kommittén likväl ansett ett dylikt förslag innebära
en så genomgripande förändring av organisationen av epidemisjukhusen,
att frågan bör bedömas jämväl med hänsyn till andra omständigheter än
dem som kommittén har att beakta. Kommittén föreslår därför nu endast
arvoden för undervisning i klinisk epidemiologi på epidemisjukhusen. Kommittén
förutsätter emellertid, att vederbörande fakulteter och kollegier
upptar frågan om den framtida ställningen för lärarna i klinisk epidemiologi
till en allsidig utredning.
D epartementschefen.
Departementschefen finner kommitténs uppläggning av undervisningen
i klinisk epidemiologi innebära en förstärkning av den allmänna läkarutbildningen
på ett ur sjukvårdssynpunkt viktigt avsnitt och tillstyrker detta
förslag. De av kommittén föreslagna visitronderna på epidemisjukhus under
medicin- och pediatrikkurserna kommer enligt departementschefens
mening att i väsentlig utsträckning undanröja olägenheterna ur undervisningens
synpunkt av de säsongmässiga variationerna i de epidemiska sjukdomarnas
frekvens, varjämte de är ägnade att ge en viss samordning av
undervisningen i de olika kurserna på infektionssjukdomarnas område.
Med hänsyn till vad remissmyndigheterna, särskilt de militära instanserna,
anfört mot kommitténs förslag, att kursen i klinisk epidemiologi även
86
Statsutskottets utlåtande nr 191.
skall behandla sådana krigsepidemiologiska moment som synpunkter på
bakteriologisk krigföring och det epidemiologiska arbetet under beredskapsoch
krigstider förordar departementschefen, att krigsmedicinens fältepidemiologiska
aspekter skall ingå i undervisningen i krigsmedicin. Med anledning
av denna ändring föreslår departementschefen en mindre utökning av
undervisningen i krigsmedicin. Någon avkortning av den nu avhandlade
undervisningen i klinisk epidemiologi räknar departementschefen dock icke
med på grund av den redan ganska begränsade tiden för detta ämne.
Departementschefen instämmer i kommitténs uttalande, att den relativt
omfattande undervisningen vid epidemisjukhusen enligt det nya förslaget
i viss mån talar för en ändrad ställning för lärarna. Då emellertid en dylik
ändring på viktiga punkter ingriper i epidemisjukvårdens organisation, är
departementschefen icke utan ingående utredning beredd att ta ställning
till frågan.
Departementschefen framhåller, att då ett realiserande av kommitténs
förslag innebär en omläggning av den nuvarande undervisningen, överenskommelser
torde böra träffas med huvudmännen för respektive epidemisjukhus
om ianspråktagande av sjukhusen för ifrågavarande undervisning.
Den definitiva kostnaden för undervisningens anordnande kan därför icke nu
anges. Departementschefen räknar med följande undervisningsarvoden:
u |
L |
S |
G |
|
Lärare (arvode) ....................... |
6 850 |
6 850 |
9 600 |
6 850 |
Undervisning i klinisk bakteriologi ...... |
800 |
800 |
1 200 |
800 |
Kursamanuensarvode .................. |
2 400 |
2 400 |
3 200 |
2 400 |
Vid beräknandet av dessa arvoden, som sammanlagt uppgår till i runt
tal 44 200 kronor, förutsätter departementschefen, att det nuvarande anslaget
Gemensamma universitetsändamål: Ersättning åt överläkare vid vissa
epidemisjukhus för klinisk undervisning åt medicine kandidater, 20 100
kronor, indras, varför den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 24 100 kronor.
23. Ftisiologi.
Kommittén.
Tuberkulosen har tidigare med rätta betraktats såsom vår svåraste folksjukdom.
Under de senaste åren har sjukligheten och även mortaliteten i
tuberkulos visat en stadig nedgång. Genom målmedvetet genomförda förebyggande
åtgärder torde en ytterligare minskning vara möjlig. Detta fordrar
emellertid ständig medverkan av alla i aktivt sjukvårdsarbete sysselsatta
läkare. Tuberkulosen har därför fortfarande stor betydelse även ur
87
Statsutskottets utlåtande nr 191.
utbildningssynpunkt. På grund av sjukdomens sociala betydelse och den
mönstergilla organisationen av dispensärverksamheten lämpar sig lungtuberkulosen
väl såsom typexempel vid socialmedicinska studier. Kommittén
anser det av denna anledning viktigt att de studerande får tillfälle att följa
arbetet på en centraldispensär. Någon längre tids tjänstgöring på specialklinik
för lungtuberkulos torde däremot icke vara nödvändig för blivande
läkare, som ej avser att i fortsättningen ägna sig åt denna specialitet.
Kommittén föreslår följande organisation av undervisningen i fteologi.
Redan under kursen i medicin bör de studerande följa ca 5 visitronder pa
tuberkulosklinik. Den studerande bör vidare under en månad fullgöra kurs
i ftisiologi, omfattande dels 10 föreläsningar eller demonstrationer, dels praktiskt
arbete under en tid, motsvarande halvdagsarbete under 14 dagar.
Läraren i fysikalisk diagnostik i Lund kommer vid genomförandet av den
nya studieplanen att få minskad undervisning i fysikalisk diagnostik men
ökade undervisningsuppgifter i ftisiologi. Denna tjänst bör därför i fortsättningen
benämnas lärare i ftisiologi.
Departementschefen.
Oaktat tuberkulosens minskade betydelse inom sjukvården anser departementschefen
det riktigt att bland annat med hänsyn till betydelsen av
fortsatt förebyggande arbete meddela undervisning i ftisiologi vid en särskild
kurs. Departementschefen tillstyrker därför kommitténs förslag.
Liksom kommittén anser departementschefen, att läraren i fysikalisk
diagnostik i Lund i fortsättningen bör benämnas lärare i ftisiologi. Motsvarande
ändring bör enligt departementschefen samtidigt vidtas i fråga om
benämningen av den vakantsatta tjänsten som lärare i fysikalisk diagnostik
i Uppsala.
Departementschefen föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:
U |
L |
S |
G |
|
Lärare i fysikalisk diagnostik ........... |
— 1 |
— 1 |
||
Lärare i ftisiologi ...................... |
+ 1 |
+ 1 |
+ 6 000 |
— 400 |
Biträdande lärare i fysikalisk diagnostik.. |
— |
— 1500 |
||
Ledare av assistenttjänstgöring i lung- |
||||
tuberkulosens diagnostik och terapi ... |
— |
— 1150 |
||
Lärare vid kurser i lungtuberkulosens |
||||
igenkännande ....................... |
— |
— |
— 3 600 |
Detta förslag föranleder en årlig kostnadsminskning för avlöningar med
i runt tal 700 kronor.
88
Statsutskottets utlåtande nr 191.
24. Neurokirurgi.
Ko mmitt é n.
Undervisningen i neurokirurgi i den allmänna läkarutbildningen bör icke
avse att ge en specialkirurgisk framställning av behandlingsmetoder eller
dylikt. De studerande bör få kännedom om neurokirurgiens möjligheter i
behandlingshänseende och om principerna för bedömning av de sjukdomstillstånd,
som vårdas på de neurokirurgiska klinikerna.
Undervisningen kan antingen uppdelas på kurserna i kirurgi och i neurologi-psykiatri
eller i sin helhet ges under de sistnämnda kurserna.
Departementschefen.
Principerna i kommitténs förslag till ordnande av undervisningen i neurokirurgi
har icke föranlett någon erinran från departementschefens sida.
Departementschefen finner det lämpligt, att undervisningen i neurotraumatologi
i Stockholm meddelas av överläkaren vid serafimerlasarettets
neurotraumatologiska avdelning samt att undervisning i neurokirurgi
meddelas vid södersjukhuset för de studerande, som där erhålla undervisning
i neurologi. Överenskommelse om denna undervisning i neurokirurgi
synes böra träffas med Stockholms stad.
Departementschefen beräknar följande arvoden:
U |
L |
S |
G |
|
Lärare (arvode) ....................... |
+ 1750 |
+ 1750 |
+ 2100 |
+ 1750 |
Sammanlagt uppgår dessa arvoden till 7 350 kronor, varifrån emellertid
bör dras nu utgående arvode för undervisning i neurokirurgi i Lund, 1 000
kronor, varför den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt
tal 6 400 kronor.
25. Neurologi.
Kommittén.
Neurologien kräver en speciell diagnostik och behandling och har därför
utbrutits ur internmedicinen. Även av didaktiska skäl måste den numera
meddelas som en särskild undervisning, given av en speciell lärare. Ämnets
betydelse ur sjukvårds- och därför också ur utbildningssynpunkt gör att de
neurologiska undervisningsklinikerna måste ledas av en professor.
Neurologi och psykiatri har ur såväl sjukvårds- som undervisningssynpunkt
ett nära samband med varandra. Då som bekant organiska nervsjukdomar
ofta uppvisar psykiska sjukdomsyttringar, och psykiska sjukdomar
ofta ledsagas av neurologiska symtom, har kommittén, för att en nära
Statsutskottets utlåtande nr 191.
89
samordning av undervisningen i dessa två ämnen skall bli möjlig, funnit det
lämpligt föreslå, att de studerande genomgår kurserna i neurologi och psykiatri
i en obligatorisk kombination. Därunder studeras de två ämnena
samtidigt under de två första månaderna, varefter psykiatrien disponerar
den sista månaden ensam.
Där lärare i neurofysiologi finns, bör denne medverka i kursen i neurologi
med ett lämpligt antal föreläsningar i sitt ämne.
En lärare i neurologi bör vidare under den propedeutiska kursen i kliniska
undersökningsmetoder ge undervisning i neurologisk anamnesupptagning
och undersökningsteknik.
Kommittén anser, att det vid varje lärosäte bör finnas ordinarie lärare i
neurologi, som kan ge kurser i ämnet, innefattande kliniskt och polikliniskt
arbete.
I Uppsala, där professur i neurologi saknas, bör en sådan inrättas. Kommittén
understryker starkt nödvändigheten av denna åtgärd. Hittills har
de studerande från Uppsala kunnat få sin undervisning i ämnet vid den
neurologiska kliniken i Stockholm. Detta har emellertid lett till en icke
tillfredsställande överbelastning av kliniken. En sådan samordning av ämnena
psykiatri och neurologi, som kommittén förordar, ställer också större
krav på undervisningen i neurologi för stockholmsstudenternas egen del än
vad hittills varit fallet. En fortsatt undervisning i Stockholm av studerande
från Uppsala är sålunda synnerligen olämplig. Vid överläggningar med
akademiska sjukhusets direktion har kommittén inhämtat, att flera möjligheter
föreligger för anordnandet av provisoriska lokaler för en neurologisk
klinik i Uppsala. Kommittén förutsätter att vederbörande myndigheter i
Uppsala snarast framlägger detaljförslag rörande utformningen av dessa.
Ett uppskjutande av professurens inrättande skulle medföra avsevärt större
olägenheter för undervisningen, än vad ett provisorium skulle innebära.
Om den neurologiska kliniken vid serafimerlasarettet skulle undervisa alla
dessa studerande, skulle deltagarantalet per kurs uppgå till cirka 40. En
sådan belastning av den neurologiska kliniken är emellertid uppenbart
olämplig. Kommittén har därför undersökt möjligheterna att anordna neurologisk
undervisning vid ytterligare ett sjukhus i Stockholm och funnit
att en sådan undervisning kan bedrivas vid neurologiska kliniken på södersjukhuset.
Denna anordning synes så mycket lämpligare som psykiatrisk
undervisning enligt kommitténs förslag under en övergångstid skulle komma
att ges vid psykiatriska kliniken på detta sjukhus. Bägge dessa samordnade
kurser kan således ges vid södersjukhuset.
Departementschefen.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag till den neurologiska
undervisningens anordnande.
Den kliniska neurofysiologien bör på de ställen, där särskild ämnesföre -
90
Statsutskottets utlåtande nr 191.
trädare finns, bli föremål för en begränsad undervisning inom ramen för
neurologiundervisningen. Tills närmare erfarenhet vunnits om de lämpligaste
formerna härför, bör undervisningen i fråga sättas till 8 timmar.
Om neurologiundervisningens ordnande i Uppsala anför departementschefen
följande.
Under nu gällande studieordning har de studerande i Uppsala gjort sin
tjänstgöring i neurologi vid serafimerlasarettets neurologiska klinik. Kommittén
framhåller, att en fortsatt undervisning i Stockholm av studerande
från Uppsala är synnerligen olämplig på grund av den rådande överbelastningen
på nyssnämnda klinik, varjämte samordningen i den nya studieplanen
ställer större krav på undervisningen i neurologi för stockholmsstudenternas
egen del än vad hittills varit fallet. Kommittén anför, att enligt vad
den inhämtat flera möjligheter föreligger att anordna provisoriska lokaler
för en neurologisk klinik i Uppsala, och föreslår, att undervisning i neurologi
kommer till stånd där. Jag delar kommitténs uppfattning, att neurologiundervisning
nu bör ordnas i Uppsala i likhet med vad som skett vid
de andra lärosätena. En neurologisk klinik finns upptagen i den i propositionen
1951: 123 anmälda generalplanen för akademiska sjukhusets utbyggande.
Då ett realiserande av denna plan i vad avser den neurologiska kliniken
emellertid ej torde kunna bli möjligt, förrän åtskilliga år efter det
den nya studieplanen avses skola genomföras, anser jag i likhet med kommittén,
att provisoriska lokaler bör anordnas för undervisningens igångsättande.
Enligt vad jag under hand inhämtat, föreligger möjligheter att
genom en partiell ombyggnad av den på akademiska sjukhusets område
befintliga E-paviljongen tillskapa dylika lokaler för en neurologisk klinik.
I paviljongen inrymmes för närvarande, som redan förut nämnts, en provisorisk
dermatologisk avdelning. Genom ombyggnaden skulle erhållas dels
en neurologisk avdelning med 26 vårdplatser, dels en dermatologisk avdelning
likaledes med 26 vårdplatser samt utrymme för poliklinik och föreläsningssal.
Kostnaden för ombyggnaden har av sjukhusets intendentskontor
beräknats till 260 000 kronor. Jag finner den skisserade lösningen av
lokalfrågan godtagbar som ett provisorium i avvaktan på sjukhusets utbyggnad
enligt generalplanen. Då emellertid frågan om en fördelning av
kostnaderna mellan staten och vederbörande landsting enligt gällande avtal
skall bli föremål för förhandlingar, kan den på staten belöpande andelen
av kostnaderna dessförinnan icke fastställas. Jag räknar dock i det följande
preliminärt med ett belopp av 130 000 kronor, utgörande hälften av
de beräknade kostnaderna för ombyggnadsarbetena.
Samtidigt som en neurologisk klinik inreds, föreslår kommittén, att en
professur i neurologi inrättas i Uppsala. Vid frågans behandling i medicinska
fakulteten i Uppsala avstyrkte en del av fakulteten kommitténs förslag
och förordade, att den neurologiska undervisningen tills vidare skulle få
stå under professorns i praktisk medicin E. Ask-Upmark ledning, varjämte
en lärartjänst i lönegraden Ce 30 skulle inriittas och arvoden till biträdande
lärare beräknas. En annan del av fakulteten tillstyrkte varmt kommitténs
förslag om inrättandet av en professur i neurologi samt anförde, att det
vore orimligt, att en professor med den stora arbetsbelastning, som ledningen
av den medicinska kliniken utgör, skulle åläggas de ytterligare uppgifter,
som chefskapet av en neurologisk klinik medför. Kanslern ansluter
sig till uppfattningen, att undervisningen i neurologi bör få stå under AskUpmarks
ledning, och föreslår, att tills vidare en laboratur i neurologi in
-
91
Statsutskottets utlåtande nr 191.
rättas i lönegraden Ce 34. Svenska neurologförbundet anför, att förenandet
av ansvaret för undervisning och sjukvård i de tva skilda ämnena praktisk
medicin och neurologi vore en orimlig arbetsbörda. Förbundet finner för sin
del, att genomförandet av kanslerns förslag skulle medföra allvarliga konsekvenser
för neurologiens utveckling i Uppsala och ansluter sig till kommitténs
förslag om ett omedelbart inrättande av en professur i neurolog?.
För egen del vill jag uttala, att förslaget att ålägga Ask-Upmark ledningen
av den nya neurologiska kliniken jämsides med hans chefskap för
den medicinska kliniken inger mig de starkaste betänkligheter med hänsyn
till den ytterligare arbetsbörda i fråga om undervisning, kunskapskontroll,
forskning och sjukvård, som detta skulle innebära. I fråga om studentantalet
tillhör ju den medicinska kliniken i Uppsala de hårdast belastade.
Kliniken är, enligt vad fakulteten framhåller, otillräcklig redan för de rent
internmedicinska fallen, varför en provisorisk vårdavdelning under alla förhållanden
måste tillskapas. Förslaget kräver vidare lärartjänster i betydande
omfattning vid Ask-Upmarks sida, varför någon nämnvärd besparing
icke blir fallet. Jag finner det heller icke principiellt tillfredsställande
att administrativt underställa en företrädare för ett eget undervismngsoch
forskningsämne företrädaren för ett annat ämne. Enligt min mening
talar således övervägande skäl för kommitténs förslag till ordnande av neurologiundervisningen
i Uppsala och jag föreslår därför, att en professur i
neurologi inrättas i Uppsala vid den nya studieplanens genomförande.
Departementschefen föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:
u |
L |
S |
G |
||
Seraf |
Södersjh. |
||||
+1 |
|||||
+ 4 350 |
+ 4 350 |
+ 3150 |
— |
-50 |
|
Undervisningsarvoden ................. Lärare vid en extra kurs .............. Kanslibiträde (11 lgr) ................ |
+ 1 |
+ 7* |
— 1200 |
+ 7 000 |
+ V2 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 73 100 kronor.
För uppsalakliniken anser sig departementschefen vidare böra räkna med
ett årligt materielanslag av 10 000 kronor.
26. Ohstetrik och gynekologi.
Kommittén.
Undervisningen i ämnet meddelas för närvarande under en tjänstgöring
på fyra månader, vilken ej får kombineras med annan kurs eller tjänstgöring.
Kommittén räknar ämnet obstetrik och gynekologi till de kliniska specialämnena.
Som en följd härav bör undervisningen i detta ämne endast
omfatta det som är av praktiskt och vetenskapligt intresse för envar läkare.
92
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Kommittén erinrar om den långt framskridna specialiseringen inom disciplinen
och anför till belysning härav följande.
År 1920 fanns i Sverige på anstalter av lasarettskaraktär 664 vårdplatser
på barnbördsavdelningar med eller utan specialläkare. År 1940 hade antalet
vårdplatser stigit till 1 693 och år 1949 till 3 603. Antalet vårdplatser för
gynekologiska fall med egen specialläkare utgjorde åren 1920, 1940 och 1949
respektive 109, 448 och 990. Som ett ytterligare belägg för att obstetriken
numera till alldeles övervägande del handhas i sluten vård anför kommittén
följande.
I medicinalstyrelsens redogörelse för år 1950 (SOS, Allmän hälso- och
sjukvård) redovisas sammanlagt 115 957 förlossningar i riket för detta år.
Siffran omfattar förlossningar på anstalter samt utom anstalt, när barnmorska
biträtt. Det relativt ringa antal förlossningar utom anstalt, där
barnmorska icke biträtt, ingår alltså ej i siffran. Av de redovisade förlossningarna
inträffade 52 854 på specialanstalt för förlossningsvård under överinseende
av specialläkare, 48 052 på annan förlossningsavdelning vid lasarett
eller förlossningsavdelning vid sjukstuga, 7 924 på förlossningshem samt
318 på sjukstugor utan barnbördsavdelningar. Endast 6 809 eller knappt
6 procent av samtliga förlossningar ägde rum utom anstalt i patientens eller
barnmorskas hem.
All sannolikhet talar för att ett allt mindre antal men i gengäld så
mycket bättre utbildade läkare i framtiden kommer att sköta vården av
de obstetrisk-gynekologiska fallen och för att det stora flertalet läkare i allt
mindre utsträckning kommer att ta befattning med komplicerade förlossnings-
och sjukdomsfall.
Kommittén anför, att den vid diskussionen av längden av kursen i
obstetrik och gynekologi beaktat tre alternativ:
1. Vidhållande av den nuvarande kursen till fyra månader.
2. En förkortning av kursen till tre månader.
3. En förkortning av kursen till två månader.
Vid sin bedömning av frågan har kommittén även tagit ställning till
resultaten av en försökskurs på två månader, som anordnats under år 1951
i Lund och Malmö. Efter försökskursen, som självfallet icke helt kunde
motsvara en definitiv anordning under en tvåmånaderskurs, konstaterade
kursledarna professorerna S. Genell och A. Sjövall sammanfattningsvis,
att försöket icke syntes uppmuntra till en förkortning av undervisningen i
obstetrik och gynekologi från fyra till två månader. Efter ingående överväganden,
varvid även erfarenheterna från nyssnämnda försökskurs beaktats,
har kommittén stannat för att föreslå, att kursen i obstetrik och
gynekologi skall omfatta tre månader.
Den studerande, som under sin fortsatta utbildning till medicine licentiatexamen
önskar tillägna sig ytterligare utbildning i obstetrik, har enligt
kommitténs förslag möjlighet härtill genom att fullgöra den valfria assistenttjänstgöringen
om två månader vid obstetrisk-gynekologisk avdelning.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
93
Departementschefen.
I fråga om undervisningen i obstetrik och gynekologi anför departementschefen
följande.
Obstetrik-gynekologi tillhör de discipliner, inom vilka sjukvårdssituationen
påtagligt förändrats under senare decennier. Såsom kommittén anför,
har allt större andel av förlossningarna samlats i sluten vård, och ett mycket
obetydligt antal förlossningar skötes nu i öppen vård. Medicinalstyrelsen
vitsordar sålunda, att de allra flesta provinsialläkare för närvarande
icke har några förlossningspatienter. Med hänsyn till det starkt minskade
behovet av obstetrisk utbildning samt till den fortgående utbyggnaden av
specialistväsendet i obstetrik-gynekologi har kommittén övervägt en relativt
kraftig nedskärning av kursen i ämnet. Å andra sidan finner kommittén,
att utvidgningen av den förebyggande mödravården samt tillkomsten
av vissa områden inom gynekologien, såsom exempelvis hormonläran, gett
större innehåll åt vissa partier av undervisningen. Kommittén stannar därför
för att föreslå en nedskärning av kursen från fyra till tre månader.
Samtliga ämnesföreträdare avstyrker bestämt kommitténs förslag, men
fakulteterna i Uppsala och Lund har trots detta tillstyrkt nedskärningen.
Kanslern finner de anförda skälen mot en reducering beaktansvärda och
framlägger ett modifierat förslag, innebärande en utökning av den av kommittén
föreslagna utbildningen med en månads assistenttjänstgöring under
tredje avdelningen av licentiatstudierna. Medicinalstyrelsen, Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet och Sveriges förenade studentkårer godtar
kommitténs förslag om en tre månaders kurs i obstetrik-gynekologi.
Ett argument, som ofta anförts för en längre utbildning i obstetrik, är,
att de äldre studerande och de färdiga läkarna vid vikariat och tjänstgöringar
som tjänsteläkare skulle tvingas att handlägga förlossningsfall i
avsevärd utsträckning. Medicinalstyrelsens nyss återgivna uttalande visar,
att detta argument icke längre torde vara hållbart. I samma riktning pekar,
att förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen
och svenska stadsläkarföreningen avstyrker eller ifrågasätter, att underläkartjänstgöring
i obstetrik-gynekologi skall vara obligatorisk för befattning
som tjänsteläkare, detta bland annat under hänvisning till att förlossningsvården
numera till nära 100 procent är förlagd till anstalter. Som
argument för en längre kurs har vidare anförts, att förlossningsfallen på
kirurgiska avdelningar med särskilda förlossningsavdelningar ofta får skötas
av de yngsta underläkarna, vilka därför redan i den allmänna läkarutbildningen
måste ha en relativt mera omfattande utbildning i obstetrik-gynekologi.
Kommitténs uttalande, att detta är ett missförhållande i organisationen
av arbetet på dessa avdelningar, har icke vederlagts av remissmyndigheterna,
och förhållandet synes snarast böra föranleda sådana åtgärder,
som förordas av Sveriges läkarförbund, nämligen att vissa garantibestämmelser
måste skapas för att det icke vid lasarettsavdelningar med förlossningsfall
kan komma att saknas läkare med mer än grundutbildning i
obstetrik.
Då således kommitténs förslag om en nedskärning av kursen i obstetrikgynekologi
från fyra till tre månader tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissmyndigheter och då anförda skiil mot nedskärningen
icke synes vara av den art, att de rubbar kommitténs motiveringar, kan
jag för min del ansluta mig till kommitténs förslag. Jag vill i detta sam
-
94
Statsutskottets utlåtande nr 191.
manhang erinra om att de studerande, som i sin framtida verksamhet anser
sig ha behov av ytterligare praktisk övning i obstetrik-gynekologi, kan förlägga
sina två valfria assistenttjänstgöringsmånader till obstetrisk-gynekologisk
avdelning. Mot kommitténs förslag till uppläggning av undervisningen
i övrigt har jag intet att erinra.
Departementschefen föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen: -
U |
L |
M |
£ |
G |
||
KS |
Sabb |
|||||
Biträdande lärare ...................... |
+ 6 450 |
+ 6 850 |
+ 6 850 |
+ 8100 |
+ 8 100 |
+ 6 450 |
Biträdande lärare i obstetrisk operations- |
||||||
lära ................................ |
— |
— |
-2 700 |
|||
Undervisning i obstetrisk operationslära .. |
— |
— 2 250 |
||||
Lärare vid kurser i den normala förloss- |
||||||
ningens förlopp m. m................. |
— |
— |
— |
-2100 |
-2100 |
|
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ........ |
— |
— |
+ 1 |
— |
— |
+ 1 |
Kanslibiträde (11 lgr) .................. |
+ 1 |
— |
— |
+ 1 |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 76 200 kronor.
Motioner.
I motionerna 1:553 och II: 709 erinras om ett under remissbehandlingen
påtalat förhållande, som synes motionärerna vara av särskild betydelse,
nämligen att förlossningsfallen på kirurgiska avdelningar med särskilda förlossningsavdelningar
ofta får skötas av de yngsta underläkarna, vilka därför
redan i den allmänna läkarutbildningen måste ha en relativt mera omfattande
utbildning i obstetrik-gynekologi. Motionärerna anför följande.
Som botemedel häremot föreslår Sveriges läkarförbund, med instämmande
av departementschefen, att vissa garantibestämmelser skapas för att
det icke vid lasarettsavdelningar med förlossningsfall kommer att saknas
läkare med mer än grundutbildning i ämnet. Förbundets förslag att en vidareutbildning
inom specialiteten borde uppsättas som kompetenskrav för
lasarettsläkartj änst vid sjukhus eller sjukhusavdelning, där förlossningsfall
vårdas, skulle emellertid icke, såsom även departementschefen
synes förmoda, innebära ett dylikt botemedel. I praktiken måste det nämligen
även framdeles komma att förhålla sig så, att förlossningsfall i akuta
och ofta allvarliga situationer på grund av tidsnöden måste omhänderhavas
av de jourhavande underläkarna. Därest grundutbildningen i ämnet
för dessa underläkare försämras, måste det alltså befaras, att mödradödligheten
såväl som den av förlossningen betingade spädbarnsdödligheten i
vårt land, båda f. n. bland de lägsta i världen, komme att öka.
Medan i dessa motioner påyrkas en utökning av den av Kungl. Maj:t
föreslagna undervisningen med en månads assistenttjänstgöring, föreslås
Statsutskottets utlåtande nr 191.
95
i motionen II: 706 en utökning av kursen i obstetrik och gynekologi till fyra
månader. I denna motion erinras om att femtiotusentalet förlossningar
förblir hänvisade till förlossningsavdelningen vid normallasarett, sjukstugor,
förlossningshem eller i hemmen, där läkare av alla slag utan hänsyn
till utbildning i obstetrik blir tvingade att ingripa, åtminstone för att
lämna den första hjälpen.
27. Oftalmiatrik.
Kommittén.
Oftalmiatriken räknas av kommittén till de kliniska specialämnena, vilkas
betydelse i grundutbildningen minskas vid det ändrade utbildningsmålet,
varför undervisningen i dessa ämnen bör få vidkännas en måttlig begränsning.
Undervisningen i ämnet bör samlas i en två månaders kurs. Det bör ankomma
på ämnesläraren att fördela undervisningen på ämnets olika delar.
Den praktiska undervisningen bör omfatta ett tiotal timmar övning i de
oftalmiatriska undersökningsmetoderna. Denna övning är avsedd att komplettera
den teoretiska undervisningen i ögonspegling och förläggas till
kursens inledning. Vidare bör de studerande tjänstgöra vid poliklinik, varunder
fall av intresse demonstreras för dem av de vid polikliniken tjänstgörande
läkarna. På avdelningarna inneliggande vårdfall bör demonstreras
vid föreläsningar och kliniska ronder, medan däremot en praktisk tjänstgöring
på vård- och operationsavdelningar icke synes erforderlig. Den väsentligaste
delen av den praktiska undervisningen bör ske på polikliniken.
Departementschefen.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag.
Med anledning av ett uttalande av professor G. Karpe att ett genomförande
av kommitténs förslag till undervisning i oftalmiatrik skulle förutsätta
öppnandet av ytterligare en avdelning på ögonkliniken erinrar departementschefen
om att enligt kommitténs mening den väsentligaste delen
av den praktiska undervisningen bör ske på polikliniken. Departementschefen
delar denna kommitténs uppfattning. Ur undervisningssynpunkt
kan det därför icke anses erforderligt med ytterligare en vårdavdelning.
Däremot finner departementschefen förslaget om en utökning av det polikliniska
materialet beaktansvärt och föreslår, att en förste underläkartjänst
och en tjänst som översköterska inrättas.
Departementschefen föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen: -
96
Statsutskottets utlåtande nr 191.
S |
|||||
U |
L |
G |
|||
KS |
Sabb |
||||
Biträdande lärare ..................... |
— 550 |
+ 1150 |
+ 400 |
+ 1800 |
+ 1250 |
Lärare i ögonspeglingskonsten .......... |
— |
— |
— 1900 |
||
Kanslibiträde (11 lgr) .................. |
— |
+ 7* |
— |
+ 7* |
|
Kontorsbiträde ........................ |
— |
— |
— |
+ 1 |
|
Arvoden till underläkare och sköterska .. |
— |
— |
— |
+ 800 |
|
Förste underläkare .................... |
— |
— |
+ i |
||
Översköterska ......................... |
— |
— |
+ i |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 50 600 kronor.
28. Oto-rhino-laryngologi.
Kommittén.
Patienter med öron-, näs- och halssjukdomar utgör en betydande del av
allmänpraktikerns klientel. Trots en relativt tillfredsställande utbyggnad
av specialistorganisationen i ämnet torde andra läkare än specialister alltjämt
få behandla ett stort antal enklare sådana åkommor, varvid även
smärre kirurgiska ingrepp kan förekomma. Undervisningen i ämnet bör med
tanke härpå läggas upp så, att de studerande i stor utsträckning får arbeta
med det polikliniska klientelet, vilket mest torde likna det som allmänläkaren
har att ta ställning till, medan den kliniska tjänstgöringen har relativt
mindre betydelse.
Kommittén föreslår att oto-rhino-laryngologien undervisas under en kurs
på två månader, varvid de studerande jämväl bör delta i det polikliniska
och det kliniska arbetet.
Departementschefen.
Departementschefen godtar kommitténs förslag till uppläggning av undervisningen
i det kliniska specialämnet oto-rhino-laryngologi och föreslår
följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen:
U |
L |
S |
G |
|
Biträdande lärare...................... |
-200 |
+ 400 |
_ |
- 600 |
Kanslibiträde (11 lgr) .................. |
— |
— |
+ ''h |
+ ''h |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 8 100 kronor.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
97
29. Hygien och socialmedicin.
Kommittén.
I ämnet hygien genomgår den studerande en två månaders undervisningskurs.
I ämnet socialmedicin ges ingen särskild undervisning, men någon del av
hygienundervisningen brukar ägnas åt socialmedicinska problem. Vidare
ger de kliniska lärarna vissa socialmedicinska utblickar inom sina ämnen.
Flertalet lagar och författningar, som berör medicinen, genomgås vid
undervisningen i rätts- och statsmedicin.
I direktiven för 1948 års läkarutbildningskommitté yttrade departementschefen,
att vid en översyn av läkarutbildningen till behandling borde
upptas den sedan länge aktuella frågan om hur man lämpligen borde ordna
den akademiska undervisningen och forskningen inom ämnet hygien med
de därtill gränsande socialmedicinska ämnesområdena.
Efter framställning av kommittén tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet
den 22 april 1949 en särskild expertdelegation, som skulle
biträda kommittén vid utredningen av frågor rörande den akademiska
undervisningen och forskningen i hygien och socialmedicin.
Kommittén framhåller, att kraven på en målmedveten förebyggande
hälsovård skärpts i högsta grad genom naturvetenskapens, teknikens och
industrialismens oavlåtliga omskapande av civilisationen och samhällsformerna
till en alltmer komplicerad struktur. På det socialpolitiska fältet har
det visat sig nödvändigt att balansera denna utveckling med alltjämt nya
former av sjukvård, hälsovård och socialvård. Först under de senaste decennierna
har emellertid den förebyggande medicinen i alla dess aspekter, från
de rent tekniska till de rent sociala, nått en sådan omfattning och utvecklat
så speciella metoder, att den slutligt brutit sig ut ur ramen för de övriga
medicinska disciplinerna.
Tidigare utredningar om undervisningen och forskningen inom det hygieniska
och socialmedicinska ämnesområdet har samtliga understrukit vikten
av att dessa vetenskaper blir representerade vid landets medicinska lärosäten.
Kommittén delar helt denna uppfattning.
Expertdelegationen definierade ämnena hygien och socialmedicin på följande
sätt.
Hygien kan lämpligen karakteriseras som vetenskapen om de yttre faktorer
i människans av natur och kultur betingade omgivning, vilka inverkar
på det allmänna hälsotillståndet, och om de preventiva och konstruktiva
åtgärder, som kan vidtas för att förbättra denna omgivning.
Socialmedicin innefattar de faktorer hos människorna i deras samlevnad
i olika sociala grupper ävensom de faktorer i samhällets struktur, vilka har
inflytande på det allmänna hälsotillståndet. Alla strävanden att genom
ändring av dessa faktorer förbättra individens och gruppens hälsotillstånd
räknas sålunda hit.
7 — Dihan g till riksdagens protokoll 1964. 6 saml. År 191.
98
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Genom delningen i hygien och socialmedicin samlas den förebyggande
verksamheten på ett naturligt sätt i två kärnområden. Inom hygienen faller
ett antal forskningsfält med stark anknytning till olika teoretiska discipliner,
såsom bakteriologi, fysiologi och kemi. Socialmedicinen däremot får
en fast klinisk förankring med tyngdpunkten i både undervisning och
forskning lagd på tillämpningen av kliniska forskningsresultat i sociala
sammanhang och på betydelsen av arv, miljö och sociala förhållanden för
hälsa och sjukdom i olika samhällsgrupper. Genom denna uppdelning skapas
garantier för en sakkunnig och fullgod undervisning i den förebyggande
medicinens alla delar på olika stadier av läkarutbildningen.
Kommittén anser i princip, att vartdera av den förebyggande medicinens
stora arbetsområden bör företrädas av en professur vid varje lärosäte.
I fråga om undervisningen i hygien föreslår kommittén, att denna meddelas
under en två månaders kurs omfattande cirka 40 timmar föreläsningar
och demonstrationer. Från kursen i hygien bör delar av den allmänna
epidemiologien överföras till kursen i klinisk epidemiologi.
Kommittén anser det nödvändigt med en anordning som omedelbart
säkerställer forskningen och undervisningen inom såväl näringshygienen
som yrkeshygienen vid de medicinska högskolorna. Det synes ej längre försvarligt
att alltfort låta tillfälligheter avgöra om forskning inom dessa betydelsefulla
grenar av hygienen skall bedrivas vid lärosätena. Kommittén
föreslår därför, att en differentiering av de fyra hygienprofessurerna skall
ske på sådant sätt, att yrkeshygienen respektive näringshygienen garanteras
särskilda företrädare. Kommittén fattar därvid yrkeshygien i en ej
alltför snäv bemärkelse, inkluderande väsentliga delar av den fysiologiskt
inriktade hygienen.
Kommittén föreslår, att av de fyra hygienprofessurerna en benämnes
professur i hygien, särskilt näringshygien, och en, eventuellt två, professur
i hygien, särskilt yrkeshygien.
I avvaktan på att lokaler för en hygienisk institution blir tillgängliga i
Uppsala föreslår kommittén, att inrättandet av en professur i hygien där
nu beslutes i princip och att anvisande av medel till denna tjänst får anstå
tills lämpliga lokaler ställs till förfogande. I Lund kan en ny hygieninstitution
inrymmas i den förutvarande kemiska institutionens byggnad, där
universitetet reserverat utrymmen för en sådan institution. Kommittén
föreslår, att en professur omedelbart inrättas där samt förses med erforderliga
hjälpkrafter och anslag till utrustning och materiel. För Göteborgs
del föreslår kommittén, att en professur i hygien inrättas där, när medicinska
högskolans utbyggnad når detta skede av utbildningen.
Om den blivande läkaren skall kunna bibringas en varaktig förståelse för
och goda kunskaper i hygien och socialmedicin, måste den allmänna hälsovårdslärans
tankegångar framläggas för honom så tidigt som möjligt. Redan
i den prekliniska undervisningen kan vissa sådana förhållanden beröras.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
99
Under det propedeutiska året föreslår därför kommittén, att en kort
orientering i socialmedicin lämnas under den propedeutiska kursen i ämnet.
Under de kliniska kurserna och tjänstgöringarna ger professorn i
socialmedicin sitt bidrag till den fortlöpande undervisningen i socialmedicin
i en samundervisning, som dels utformas som kliniska konferenser,
dels som föreläsningar av honom själv under de olika kurserna i samband
med kliniska demonstrationer av patienter, dels också som praktiska demonstrationer
inom t. ex. socialvården. Sådan fortlöpande undervisning,
som leds av professorn i socialmedicin under olika kliniska kurser och
tjänstgöringar, föreslås omfatta cirka 40 timmar årligen, vari ingår 12 timmar
i samband med medicinundervisningen och 8 timmar i samband med
kirurgi- och ortopediundervisningen. Resten bör fördelas på undervisningen
i dermato-venereologi, obstetrik och gynekologi, oftalmiatrik, oto-rhinolaryngologi,
pediatrik och psykiatri. Denna undervisning skall ingå i den
obligatoriska undervisningen.
Som avslutning på den hithörande undervisningen föreslår kommittén
en huvudkurs i socialmedicin. Denna kurs, vari centrala delar av statsmedicinen
ingår, föreslås omfatta 55 timmar, varav hälften föreläsningar
och hälften praktiska demonstrationer. Kursen skall ges samtidigt med
kursen i pediatrik.
Kursen ges av professorn i socialmedicin under medverkan av olika specialister.
Genom användande av lämpligt kompendium och översiktliga
framställningar av socialmedicinens olika problem anser kommittén, att
undervisningen bör kunna utformas mera fritt. De centrala delarna av
statsmedicinen, hälso- och sjukvårdens organisation m. m. föreslår kommittén
skola ges av en biträdande lärare, som antingen är tjänsteläkare (förste
provinsialläkare e. d.) eller på annat sätt, t. ex. som rättsläkare, har erfarenhet
av sådant arbete. Kursen avslutas enligt förslaget med tentamen
i socialmedicin. Centralpartierna av statsmedicinen förhörs härvid.
Vid tillsättning av professurerna i socialmedicin kan givetvis ej andra
bestämmelser gälla än för andra professurer, beträffande vilka universitetsstatuterna
stadgar, att inga andra grunder må åberopas än graden av
ådagalagd vetenskaplig skicklighet. För professuren i socialmedicin måste
likväl fordras, vad som alltid krävts för de kliniska professurerna, nämligen
sådan praktisk förfarenhet inom området, som är oundgänglig för att
de med professuren förenade praktiska uppgifterna tillfredsställande skall
kunna fullgöras. Kommittén lägger för sin del särskild vikt vid att inom
såväl den vetenskapliga som den praktiska meriteringen tyngdpunkten bör
ligga på sjukvårdens fält. Kommittén fattar nämligen professurens förankring
i den praktiska medicinen som dess viktigaste särdrag i jämförelse
med hygienprofessuren både ur undervisningens och ur forskningens synpunkt.
Kommittén föreslår, att en professur i socialmedicin omedelbart inrättas
100
Statsutskottets utlåtande nr 191.
vid varje lärosäte. Vid varje socialmedicinsk institution bör därjämte finnas
biträdande lärare, som mot arvode ger delar av undervisningen, en
klinisk amanuens (underläkare), en kurator för biträde i undervisningen
och det vetenskapliga arbetet samt ett kanslibiträde.
Kommitténs förslag innebär vidare, att de av sjukvårdens huvudmän
avlönade kuratorerna i viss utsträckning kommer att tas i anspråk för undervisning.
Genom tillkomsten av en kuratorstjänst på varje socialmedicinsk
institution får dock även sjukvården ett tillskott av arbetskraft, som
anses uppväga det merarbete, som genom kommitténs förslag åsamkas klinikernas
kuratorer. Vid dessa institutioner kommer ett stort behov att föreligga
av kvalificerad statistisk assistens, varför ett arvode på 10 000 kronor
bör avsättas för ersättning åt statistiker. I framtiden blir en ordinarie tjänst
som statistiker nödvändig vid varje institution. För undervisningens och
forskningens behov bör vidare avsättas ett årligt materielanslag av 10 000
kronor. När verksamheten vid de socialmedicinska institutionerna fått en
fastare utformning bör även en tjänst som sjuksköterska inrättas vid varje
institution.
De nya institutionerna i socialmedicin bör förläggas till lärosätets centrala
undervisningssjukhus. Provisoriskt kan en lokal i sjukhusets omedelbara
närhet dock vara tillfyllest. Befintliga föreläsningssalar bör kunna
utnyttjas vid undervisningen. Under hänsynstagande till den föreslagna personalens
omfattning och arbetets art beräknar kommittén, att lokaler med
en golvyta om cirka 250 m2 tills vidare skall vara tillräckliga. Det bästa
vore om en sjukavdelning inom sjukhuset eller motsvarande utrymme
kunde inredas för ändamålet. Kommitténs undersökningar har emellertid
visat, att sådana utrymmen troligen icke omedelbart kan disponeras. Då
kommittén finner de nya institutionerna synnerligen angelägna, föreslås att
medel anvisas till byggande av en träbarack vid respektive centrala undervisningssjukhus.
Kostnaden för en sådan byggnad av angiven storlek kan
uppskattas till cirka 95 000 kronor. Kommittén föreslår vidare ett inrednings-
och utrustningsanslag av 70 000 kronor för varje institution. Så snart
tillfälle erbjuder sig, och i varje fall då nybyggnad planeras, bör den socialmedicinska
institutionen införlivas med det centrala undervisningssjukhuset.
För att säkerställa att professorn i socialmedicin får kännedom om och i
tillfredsställande omfattning kan utnyttja sjukhusets socialmedicinska
patientmaterial föreslår kommittén, att han blir chef för sjukhusets kuratorsväsende
och att vissa eller samtliga kuratorer administrativt underställes
honom. Detta torde även medföra ett mera effektivt inlemmande
av kuratorsinstitutionen i undervisnings-, sjukvårds- och forskningsarbeten
vid sjukhuset. Kommittén föreslår även att professorn i socialmedicin får
ledningen av studenternas hälsovård.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
101
Departementschefen.
Departementschefen godtar kommitténs förslag till uppdelning av den
förebyggande medicinen och anför följande.
Inom nutidens medicinska verksamhet får det förebyggande arbetet en
allt större omfattning. Samhällets önskemål att genom hälsovardande och
förebyggande åtgärder hindra sjukdomar att uppkomma snarare än att
bota dem måste omsättas i praktiska handlingsprogram. Dylika ansträngningar
leder fram till några av de mest invecklade fragekomplex, som den
kommande utvecklingen av hälso- och sjukvården aktualiserar. I detta läge
är det enligt min mening högst angeläget, att de medicinska lärosätena till
sitt förfogande får ökade resurser för undervisning och forskning mom den
förebyggande medicinens hela fält. Inom forskningen gäller det att pa
basen av våra ökade kunskaper om sjukdomarna utforma metoder och
organisationsplaner för det förebyggande arbetet på olika fält., yärdet av
dylika åtgärder har ju ådagalagts på många områden av medicinen, som
exempelvis i fråga om kontrollen av smittkoppssjukdomen genom allmän
vaccinering, bekämpandet av tuberkulosen genom skärmbildsröntgen samt
hälsokontrollen för vissa befolkningsgrupper vid mödravårds- och barnavårdscentraler.
Inom läkarutbildningen maste läkarna i ökad utsträckning
undervisas om det förebyggande arbetets mål och medel, varvid också hithörande
samhällsätgärder på socialvårdens och lagstiftningens område blir
en viktig del i undervisningen. .
Inom den förebyggande medicinens stora fält har kommittén ur undervisnings-
och forskningssynpunkt avgränsat två huvuddelar och föreslår,
att de under benämningarna hygien och socialmedicin skall bli självständiga
läroämnen i läkarutbildningen. Hygienen, som redan finns representerad
med en lärostol i vårt land, uppvisar med områden sådana som
bostadshygien, näringshygien etc. nära förbindelser i sina metoder och sitt
material av fakta med teoretiska vetenskaper som kemi, fysiologi och bakteriologi.
Socialmedicinen får en klinisk förankring med tyngdpunkten i
både undervisning och forskning lagd på tillämpningen av kliniska forskningsresultat
i sociala sammanhang och med stark anknytning till socialvård
och andra socialpolitiska verksamhetsformer. Kommitténs förslag till
uppdelning av den förebyggande medicinen på de två ämnena hygien och
socialmedicin kan jag godta, och kommitténs definitioner och exemplifieringar
ger enligt min mening en fullt tillräcklig vägledning för undervisningens
uppläggning.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag rörande undervisningen
i hygien.
I fråga om professurer i ämnet anför departementschefen följande.
Kommittén anser i princip, att ämnet hygien bör företrädas av professur
vid varje lärosäte. Med hänsyn till behovet av undervisning och forskning
inom yrkesliygienen och näringshygienen, anser kommittén, att dessa betydelsefulla
grenar av huvudämnet bör tillförsäkras företrädare genom en differentiering
av de kommande hygienprofessurerna. Universitetsmyndigheterna
och kanslern har emellertid avstyrkt den föreslagna differentieringen.
Som argument mot förslaget har anförts de svårigheter, som en
dylik anordning skulle medföra ur meritcrings- och rekryteringssynpunkt
102
Statsutskottets utlåtande nr 191.
i fråga om professurer och docenturer i ämnet. Vidare hänvisas till den
praxis, som utbildat sig, att den vetenskapliga kvaliteten av en sökandes
produktion är det avgörande med bortseende från vilka delar av ämnesområdet
den berör. Med hänsyn till vad remissmyndigheterna sålunda anfört,
anser jag mig icke böra tillstyrka förslaget om en differentiering, även om
jag till fullo instämmer i kommitténs uttalanden om önskvärdheten av att
forskningen och undervisningen intensifieras såväl inom näringshygienen
som inom yrkeshygienen.
Beroende på lokalsvårigheter föreslår kommittén omedelbart blott inrättandet
av en professur i hygien, nämligen i Lund, där lokaler finns reserverade.
Kanslern föreslår, att professurer i hygien inrättas jämväl i Uppsala
och Göteborg. I Uppsala skulle enligt en inom fakulteten där utförd
utredning en provisorisk hygienisk institution om 150 m2 kunna inredas i
den nuvarande vindsvåningen till patologiska och hygienisk-bakteriologiska
institutionsbyggnaden. I Göteborg skulle lokalutrymmen eventuellt kunna
skapas i den nuvarande bakteriologiska institutionen, därest de föreslagna
nya institutionerna för bakteriologi och virologi kommer till stånd. Jag
finner icke den föreslagna lösningen av lokalfrågan i Uppsala tillfredsställande.
Ej heller torde lokalfrågan i Göteborg kunna anses definitivt löst.
Jag anser mig därför, i likhet med kommittén, nu endast böra föreslå inrättandet
av en professur i hygien i Lund.
Departementschefen föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet hygien:
U |
L |
S |
G |
|
Professor ............................. |
+ 1 |
|||
Lärare (arvode) ....................... |
— 300 |
— 12 400 |
— |
+ 6 900 |
Biträdande lärare ..................... |
— |
— |
— 4 650 |
|
Förste assistent........................ |
— |
+ 1 |
||
Förste amanuens ...................... |
— |
+ 1 |
||
Amanuens (arvode) .................... |
+ 1600 |
— |
— |
+ 850 |
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ........ |
— |
+ 1 |
||
Kanslibiträde (11 lgr) .................. |
— |
+ 1 |
||
Vaktmästare (10 lgr) .................. |
— |
+ 1 |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 64 900 kronor. Härutöver räknar departementschefen med årliga
materielanslag för undervisningen i Uppsala, Lund och Göteborg med respektive
3 000, 15 000 och 3 000 kronor.
För inredning och ombyggnad av de lokaler, vari den föreslagna hygieniska
institutionen i Lund avses skola inrymmas, räknar departementschefen
i enlighet med fakultetens förslag med ett belopp av 47 000 kronor
samt för utrustning av institutionen med ett belopp av 220 000 kronor.
Departementschefen godtar kommitténs förslag rörande undervisningen
i socialmedicin och anför följande.
Den av kommittén föreslagna omfattningen av undervisningen i
socialmedicin och dess fördelning på en propedeutisk kurs, en fort
-
103
Statsutskottets titlåtande nr 191.
löpande undervisning under de olika kliniska ämnena samt en huvudkurs
kan jag i likhet med remissmyndigheterna godta. Kommitténs förslag, att
de centrala delarna av statsmedicinen, hälso- och sjukvårdens organisation
m. m. skall undervisas av biträdande lärare, vilken som tjänsteläkare eller
på annat sätt har erfarenhet av sådant arbete, finner jag riktigt. Den av
kommittén föreslagna obligatoriska kombinationen av huvudkursen i socialmedicin
med pediatrikkursen blir icke möjlig, därest vissa av umversitetsmyndigheterna
i enlighet med vad jag godtagit vid behandlingen av undervisningen
i pediatrik väljer att ge tre manaders kurs i det senare ämnet.
Om så sker torde huvudkursen i socialmedicin böra anordnas som en fristående
kurs under en månad och få kombineras med någon av de kombinerbara
kurserna under licentiatstudiernas andra avdelning.
Beträffande inrättandet av professurer i socialmedicin anför departementschefen
följande.
Jag delar kommitténs åsikt, att ämnet socialmedicin bör ha en fullgod
representation vid varje lärosäte. I likhet med kommittén och remissmyndigheterna
anser jag, att de definitiva socialmedicinska institutionerna bor
beredas plats inom universitetssjukhusen. Jag ansluter mig aven till kommitténs
förslag, att professorn i socialmedicin bör vara chef för kuratorsorganisationen
på sjukhuset, men jag kan icke tillstyrka, att han blir chef
för studenternas hälsovård. Till frågan om professorns anknytning till sjukhusets
sjukvård i övrigt finner jag det icke nu möjligt att ta definitiv ställning,
utan någon tids erfarenhet av den föreslagna verksamheten torde
böra föregå ett dylikt beslut. Jag förutsätter, att professorn vid förefallande
behov får möjlighet att på sjukhuset polikhmskt eller kliniskt undersöka
patienter, om detta blir nödvändigt för hans undervisning eller forskning.
Medicinska fakulteten i Lund har meddelat, att provisoriska lokaler
för en socialmedicinsk institution kan erhållas redan i samband med att
den första del av det planerade nya centralblocket inom norra lasarettsområdet,
som avses skola påbörjas år 1954, färdigställs. Detta torde kunna
bli fallet ungefär samtidigt med att den huvudsakliga undervisningen i
socialmedicin enligt den nya studieplanen skall påbörjas. I Göteborg kan
enligt vad professor Odin i sitt till Göteborgs sjukhusdirektions yttrande
fogade utlåtande anfört, lokaler för socialmedicin beredas i de gamla pohkliniklokalerna
i samband med Sahlgrenska sjukhusets ombyggnad.
I likhet med flera av remissmyndigheterna fmner jag det lämpligt att
de socialmedicinska institutionerna utbyggs successivt. Då enligt vad nyss
sagts lokaler för dvlika institutioner kan beredas i Lund och Goteborg, föreslår
jag sålunda, att professurer i socialmedicin inrättas vid dessa lärosäten.
Vid övriga lärosäten bör tills vidare den föreslagna undervisningen meddelas
av arvodesavlönade lärare.
Mot den av kommittén föreslagna personaluppsättningen vid den socialmedicinska
institutionen i Lund har departementschefen intet att erinra.
Departementschefen förordar, att motsvarande tjänster inrättas jämväl i
Göteborg.
Till frågan om de föreslagna kuratorstjänsternas lönegradsplacering är
departementschefen icke beredd att nu ta ställning men räknar med den
av kommittén föreslagna placeringen i lönegraden 17.
104
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Departementschefen föreslår följande personalorganisation för undervisningen
i socialmedicin:
u |
L |
M |
KS |
3 Seraf |
G |
|
Professor ............................. |
_ |
1 |
1 |
|||
Biträdande lärare ...................... |
10 350 |
1950 |
2 500 |
11200 |
2 500 |
2 450 |
Kurator .............................. |
— |
1 |
— |
— |
_ |
1 |
Statistiker (arvode) .................... |
— |
10 000 |
— |
— |
— |
10 000 |
Kanslibiträde (It lgr) .................. |
— |
1 |
— |
— |
— |
1 |
Klinisk amanuens ..................... |
— |
1 |
— |
— |
— |
1 |
Den härav föranledda årliga kostnaden för avlöningar uppgår till i runt
tal 177 300 kronor. Härutöver räknar departementschefen med årliga materielanslag
för undervisningen i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg
med respektive 3 000, 10 000, 3 000 och 10 000 kronor.
För inredning och utrustning av de föreslagna socialmedicinska institutionerna
i Lund och Göteborg räknar departementschefen i likhet med
kommittén med engångsanslag av 70 000 kronor per institution.
30. Rättsmedicin.
Kommittén.
Undervisningen i rättsmedicin är enligt gällande examensstadga sammanförd
med statsmedicinen och utgör ett ämne i medicine licentiatexamen.
Kommittén finner det uppenbart, att undervisningen i rättsmedicin i den
allmänna läkarutbildningen kan göras tämligen begränsad och att den endast
bör omfatta sådana uppgifter, som i framtiden kan komma att åläggas var
och en praktiserande läkare. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att
undervisningen i rättsmedicin skall omfatta 15 föreläsningstimmar jämte
5 demonstrationer av rättsmedicinsk liköppning, rättsmedicinsk liksyn,
rättsmedicinsk undersökning av levande personer m. m.
Statsmedicinens centrala delar bör sammanfattningsvis undervisas i en
slutkurs i socialmedicin. De delar av statsmedicinen, som närmare berör
de olika kliniska ämnena, skall behandlas av ämneslärarna. Detta innebär,
att ämnet rätts- och statsmedicin bör klyvas så, att av statsmedicinen
endast det som direkt berör rättsmedicinen undervisas i samband med
detta ämne. Då kommittén sålunda föreslår, att undervisningen i statsmedicin
skall utgå ur skyldigheterna för lärarna i rätts- och statsmedicin,
anser kommittén, att de i fortsättningen bör benämnas endast lärare i rättsmedicin.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
105
Departementschefen.
Departementschefen finner det berättigat att i enlighet med kommitténs
förslag begränsa undervisningen i rättsmedicin och godtar kommitténs förslag
härom. Undervisningen i statsmedicin bör meddelas inom ramen för
huvudkursen i socialmedicin. Vid den nya studieordningens genomförande
torde med hänsyn härtill benämningen på professuren i rätts- och statsmedicin
i Stockholm böra ändras till professur i rättsmedicin.
Departementschefen föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
:
u |
L |
S |
G |
|
Lärare i rättsmedicin .................. |
+ 3 900 |
+ 3 900 |
— |
+ 3 900 |
Undervisning i rätts- och statsmedicin .. |
— 3 500 |
— 3 500 |
— 750 |
|
Amanuens (arvode) .................... |
— |
— |
— |
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 4 000 kronor.
31. Krigsmedicinsk undervisning.
Kommittén.
I utredning av den 15 februari 1952 rörande den krigsmedicinska undervisningen
föreslog kommittén att dylik undervisning skulle meddelas till
samtliga studerande. För det första skulle lärarna i de olika ämnena särskilt
beakta de ämnesområden, som är av krigsmedicinsk betydelse. Vidare vore
det nödvändigt, att de studerande mera aktivt än nu finge delta i kirurgiskt
arbete, varför kirurgiassistenttjänstgöringen föreslogs utvidgad till tre månader.
Därjämte måste särskilt anordnad krigsmedicinsk undervisning tillkomma
under en månad. Under denna tid skulle ges dels en kurs i krigsmedicin,
dels en kurs i epidemiologi med krigsepidemiologi. De tre månaderna
militär kirurgiassistenttjänstgöring skulle få tillgodoräknas som civil
utbildning.
Enligt den nya studieordningen finns icke längre någon anledning att
uppehålla tvångskombinationen med kursen i epidemiologi. Kommittén
föreslår därför, att kursen i krigsmedicin skall ha en längd av en månad
och under denna tid få kombineras med annat ämne.
Departementschefen.
Departementschefen tillstyrker kommitténs förslag rörande undervisningen
i krigsmedicin med den enda ändringen, att undervisningen beräknas
omfatta 30 timmar föreläsningar i stället för av kommittén föreslagna
26 timmar, detta med hänsyn till att departementschefen vid behandlingen
106
Statsutskottets utlåtande nr 191.
av frågan om undervisningen i klinisk epidemiologi funnit sig böra förorda
att undervisningen i fältepidemiologi flyttas till kursen i krigsmedicin.
Departementschefen beräknar följande arvoden för den krigsmedicinska
undervisningen:
U |
L |
S |
G |
|
Lärare och speeialföreläsare ............ |
4 450 |
4 450 |
6 900 |
4 450 |
Kursamanuensarvode .................. |
800 |
800 |
1 200 |
800 |
Vid beräknandet av dessa arvoden, som sammanlagt uppgår till i runt tal
23 900 kronor, förutsätter departementschefen, att det nuvarande anslaget
till kurser i krigskirurgi m. m., 7 500 kronor, indras, varför den årliga kostnadsökningen
för avlöningar uppgår till i runt tal 16 400 kronor.
Härutöver räknar departementschefen med årliga materielanslag för undervisningen
i Uppsala, Lund och Göteborg med vardera 1 200 kronor samt
för undervisningen i Stockholm med 1 800 kronor eller med tillhopa 5 400
kronor.
32. Medicinens historia.
Kommittén.
Kommittén betonar önskvärdheten av att en undervisning i medicinens
historia kommer till stånd vid våra lärosäten. En sådan åtgärd kan bidra
till att ge de studerande en vidare syn på medicinen och öka förståelsen
för läkarens roll i sociala och kulturella sammanhang.
Departementschefen.
Departementschefen godtar kommitténs förslag till undervisning i medicinens
historia och beräknar följande arvoden för undervisningen i ämnet:
U |
L |
S |
G |
500 |
500 |
500 |
500 |
Lärare
Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
2 000 kronor.
Handläggningen av undervisningsfrågor.
Kommittén.
Det medicinska studiet är långt och uppdelat på ett stort antal kurser
och tjänstgöringar. Detta sammanhänger givetvis med de medicinska
vetenskapernas höga utveckling och den därav framtvingade specialiseringen
i ett stort antal deldiscipliner. Den på ett så komplicerat sätt upp
-
107
Statsutskottets utlåtande nr 191.
byggda studieordningen kommer emellertid att ställa särskilda krav på den
centrala ledningen av undervisningen vid lärosätena, när det gäller att på
en mångfald punkter anpassa studieplanen till de lokala förhållandena.
Betydelsen av en målmedveten planering av studierna på de olika orterna
framstår särskilt klart, när det gäller längden av den verkliga studietiden,
vilken lätt i brist på dylik planering kan komma att bli avsevärt större än
som förutsättes i examensstadgan. Jämfört med den gamla studieordningen
innefattar den nu föreslagna dessutom på åtskilliga punkter förslag och
rekommendationer om samordning mellan olika ämnen, vilket utan tvivel
kommer att vara av största värde för undervisningens kvalitet men som
skapar många problem av praktisk art. Med hänsyn till dessa och andra
omständigheter bör den centrala ledningen av undervisningens organisation
förstärkas, i första hand genom en utökning av undervisningsnämndernas
organisation och uppgifter.
Kommittén föreslår, att vice ordföranden i undervisningsnämnden, som
bör ha ett särskilt uppdrag som studierektor, blir föredragande hos fakulteten
i undervisningsärenden. Studierektorn bör vara professor. För kontinuitetens
skull bör han utses på tre år och obegränsade möjligheter till omförordnande
finnas. Som ordförande skall dekanus (rektor) fortfarande
fungera. Ytterligare en professor samt en representant för de övriga ordinarie
lärarna (laborator eller motsvarande) jämte två studentrepresentanter
föreslås skola ingå i nämnden. Nämnden bör utrustas med särskild sekreterare.
Kommittén föreslår, att särskilda arvoden å 1 500 respektive 1 000
kronor utgår till studierektor och sekreterare.
Departementschefen.
Mot kommitténs förslag om undervisningsnämndernas sammansättning,
uppgifter och befogenheter har departementschefen i huvudsak icke funnit
anledning till erinran. Departementschefen anser sig emellertid icke kunna
ta slutlig ställning till frågan om behovet av en särskild studierektor inom
undervisningsnämnden, innan förslaget till nya universitetsstatuter behandlats.
Med hänsyn till de särskilda problem och påfrestningar, som undervisningsorganisationen
vid lärosätena kommer att möta i samband med genomförandet
av den nya studieordningen, finner departementschefen det
dock vara nödvändigt, att under övergångsperioden antingen dekanus eller
den andre fakultetsledamoten erhåller särskilt uppdrag att vara studierektor
och att han tills vidare får uppbära ett arvode av 1 008 kronor för
år. Behovet av sekreterarhjälp för undervisningsnämndens arbete synes
böra tillgodoses genom vederbörande lärosätes kansli.
Motion.
I motionen 11:708 anföres, att i ett inom universitetskanslersämbetet
utarbetat förslag till nya universitetsstatuter föreslås att tre av nämndens
ledamöter skall vara studerande.
108
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Skulle riksdagen vid sin behandling av propositionen binda sig vid föreslagna
två studentrepresentanter, skulle, framhåller motionären, detta beslut
— om ovan nämnda statuter för universiteten fastställes — komma i
motsättning till statuternas tre representanter.
I motionen anföres vidare, att ett flertal arbetsuppgifter i samband med
undervisningens organisation sannolikt även i fortsättningen löses på annat
sätt än genom anlitande av lärosätenas kanslier. Det synes därför vara
rimligt att riksdagen ställer en summa av 3 000 kronor till undervisningsnämndens
förfogande såsom reservationsanslag. Detta anslag skulle av
nämnden kunna vid behov användas till sekreterararvode och honorering
av utredningsuppdrag.
Vidareutbildning.
Kommittén.
Vid sina undersökningar beträffande möjligheterna att bereda alla läkare
en längre tids obligatorisk sjukhustjänstgöring har kommittén stött på sådana
svårigheter, att den icke anser sig kunna framlägga ett dylikt förslag
till utbildning. Den nödvändiga omvandlingen av ett betydande antal underläkartjänster
till utbildningsplatser för nyutexaminerade samt nyinrättandet
av ett flertal tjänster, som i samband därmed kan bli nödvändiga
för sjukvården, skulle innebära ett kännbart ingrepp i sjukhusorganisationen
och en ekonomisk fråga av betydande räckvidd. Dessa åtgärder är av
den art, att de kan rekommenderas endast om synnerligen starka skäl talar
härför. I utredningsdirektiven anförde även departementschefen, att reglerande
ingripanden i detta avseende icke borde vidtas utan tvingande skäl.
Den obligatoriska sjukhustjänstgöringen har därför i kommitténs förslag
till utbildningsplan förlagts före licentiatexamen och utformats som sammanhängande
assistenttjänstgöringar i de centrala kliniska ämnena medicin
och kirurgi samt i ett valfritt annat kliniskt ämne.
Efter överläggningar med Sveriges läkarförbund har kommittén utarbetat
ett förslag till vidareutbildning för blivande allmänpraktiker, avsett att
antagas av förbundet som en rekommendation från dess sida. Utbildningen
skall omfatta minst två års tjänstgöring på sjukhus i underordnad ställning
med tjänsteårsrätt. Av dessa två år skall ett fullgöras på invärtesmedicinsk
avdelning, odelat lasarett eller sjukstuga. Intill ett halvt år av
denna tid skall dock kunna utbytas mot tjänstgöring på kirurgisk lasarettsavdelning.
Till denna ettåriga tjänstgöring skall läggas fyra månaders
tjänstgöring på psykiatrisk klinik eller sinnessjukhus samt åtta månaders
tjänstgöring på valfri klinisk avdelning. Tills vidare bör ett sådant förslag
ur samhällets synpunkt vara tillfyllest.
De nuvarande behörighetsvillkoren för tjänsteläkare — åtta månaders
tjänstgöring som underordnad läkare vid offentlig eller enskild sjukvårds
-
109
Statsutskottets utlåtande nr 191.
inrättning — är otillfredsställande med hänsyn till de uppgifter, som numera
åvilar denna kategori av läkare, kommittén föreslår, att utbildningen
i fortsättningen skall omfatta minst tre ars tjänstgöring pa sjukhus i underordnad
ställning med tjänsteårsrätt. Ett och ett halvt år därav skall fullgöras
på invärtesmedicinsk avdelning, odelat lasarett eller sjukstuga. Intill
ett halvt år av denna tid skall dock kunna fullgöras på kirurgisk lasarettsavdelning.
Till den nu berörda tjänstgöringen skall läggas fyra månaders
tjänstgöring på psykiatrisk avdelning eller sinnessjukhus, tre månaders
tjänstgöring på epidemisjukhus eller bakteriologiskt laboratorium eller
barnsjukhus eller tuberkulosavdelning, tre månaders tjänstgöring på obstetrisk-gynekologisk
avdelning samt atta manaders tjänstgöring pa valfri
klinisk avdelning.
I fortsättningen bör liksom för närvarande anordnas särskilda tjänsteläkarkurser.
Omfattningen av dessa bör dock väsentligt utökas med hänsyn
till tjänsteläkarnas växande uppgifter inom socialmedicinen. Kurserna bör
förslagsvis få en längd av tre manader och bör vara obligatoriska för tjänsteläkare.
Genomgången kurs bör dock inte vara behörighetskrav. Kommittén
förordar, att sådan kurs skall fullgöras inom fem år efter det att
vederbörande tillträtt sin befattning. För förste provinsialläkare och motsvarande
tjänsteläkare bör bl. a. behörighetskraven ändras i överensstämmelse
med vad som föreslagits för tjänsteläkare i allmänhet.
Kontrollen av specialistutbildningen i vårt land är anförtrodd Sveriges
läkarförbund. Förbundets nyligen reviderade kompetensvillkor innebär att
läkaren i regel skall ha fem års sjukhusutbildning på skilda avdelningar
för rätt att annonsera specialitet. Kommittén har icke funnit anledning
föreslå ändring i nuvarande sätt att kontrollera specialistutbildningen. Ehuru
verksamheten sålunda helt vilar pa en kollegial reglering, torde förbundets
beslut i dessa frågor praktiskt taget aldrig ha åsidosatts. I motsats till
de flesta andra länder stipuleras i Sverige inga särskilda kurser för specialisterna.
Frivillig undervisning för blivande specialister har emellertid anordnats
vid skilda tillfällen. Kommittén har övervägt frågan huruvida specialistutbildningen
även i vårt land skulle anses behöva en omläggning därhän,
att mera utförliga teoretiska kurser skulle ingå i den. Erfarenheten
tyder dock på att specialiststandarden är tillfredsställande med nuvarande
utbildningssystem. De sporadiskt anordnade kurserna synes emellertid ha
tilldragit sig ett betydande intresse, och kommittén föreslår att i fortsättningen
vissa anslag ställes till förfogande för kortare kurser för specialister.
Departementschefen.
Om vidareutbildningen anför departementschefen följande.
Kommittén har som mål för läkarutbildningen angivit, att alla liikare
skall ha en gemensam grundutbildning, vilken i kommitténs förslag utgörs
av studierna fram till medicine licentiatexamen, och att därefter måste följa
no
Statsutskottets utlåtande nr 191.
en alltefter läkarnas olika verksamhetsområden utformad, huvudsakligen
praktiskt inriktad vidareutbildning. Jag har i likhet med samtliga remissmyndigheter
anslutit mig till denna uppfattning. I den nya läkarutbildningen
får således grundutbildning och vidareutbildning uppfattas som en
utbildningsenhet. Då grundutbildningens omfattning och innehåll avvägts
med tanke på den efter licentiatexamen kommande utbildningen, blir det
av stor betydelse, att vidareutbildningen får en riktig utformning med avseende
på de i densamma ingående underläkartjänstgöringarnas längd och
art samt behövlig särskild undervisning.
Vidareutbildningen i vårt land har hittills endast i ringa utsträckning
kontrollerats av offentliga myndigheter. Utbildningen av specialläkare regleras
och kontrolleras i kollegiala former av Sveriges läkarförbund. Kommittén
har ingående diskuterat frågan, huruvida en fordran på obligatorisk
sjukhustjänstgöring i underläkares ställning nu bör uppställas som krav
för rätten att på eget ansvar utöva läkaryrket. Enligt kommitténs mening
skulle en dylik fordran leda till så omfattande ingrepp i den nuvarande
sjukhusorganisationen och föranleda så stora kostnader för det allmänna,
att kommittén icke ansett sig kunna framlägga förslag i nu antydd riktning.
Ett åtagande från Sveriges läkarförbund, att även beträffande allmänläkarens
utbildning låta denna regleras i kollegiala former i överensstämmelse
med vad som nu sker i fråga om specialistutbildningen, synes
kommittén vara till fyllest, då läget i fråga om de praktiserande läkarnas
utbildning icke synes kräva några drastiska åtgärder. Denna inställning
har vunnit allmän anslutning bland remissmyndigheterna. Härvid bör särskilt
uppmärksammas, att Sveriges läkarförbund förklarat sig vara villigt
att rekommendera sina medlemmar att före öppnandet av allmän praktik
undergå viss sjukhusutbildning och berett att med lämpliga åtgärder stöda
en dylik rekommendation. Med anledning av vad sålunda anförts under
remissbehandlingen föranleder kommitténs ställningstagande ingen erinran
från min sida. Jag vill dock uttala, att vederbörande myndigheter med
uppmärksamhet bör följa utvecklingen i fråga om allmänläkarnas vidareutbildning,
sa att åtgärder kan vidtas, i den mån förhållandena så erfordrar.
Beträffande tjänsteläkarens utbildning föreslår kommittén, att en tre års
underläkartjänstgöring av viss angiven sammansättning skall bli behörighetsvillkor
för innehav av tjänsteläkarbefattning samt att tjänsteläkarkurserna
skall utökas till sin omfattning och bli obligatoriska. Medicinalstyrelsen
har i princip tillstyrkt nämnda förslag, som ej heller från
andra remissmyndigheters sida föranlett erinringar av väsentlig art.
Jag kan likaledes i princip acceptera kommitténs förslag. Innan en
definitiv reglering av behörighetsvillkoren för tjänsteläkarbefattningar
kommer till stånd, torde det dock vara nödvändigt, att medicinalstyrelsen
utarbetar detaljförslag i frågan samt upprättar en plan för
tjansteläkarkurserna. I avvaktan härpå räknar jag i det följande med ett
ökat medelsbehov för tjänsteläkarkurser i enlighet med kommitténs förslag.
Kommitténs uttalanden angående specialläkarnas utbildning ger icke
anledning till erinran från min sida, och jag ansluter mig således till kommitténs
förslag, att Sveriges läkarförbund tills vidare liksom hittills skall
kontrollera denna utbildning. Jag biträder kommitténs åsikt, att det finnes
skäl att anordna kortare kurser över viktiga och mera avancerade undersöknings-
och behandlingsmetoder för blivande specialister inom olika kliniska
områden och förordar, att dylika kurser kominer till stånd i av kommittén
föreslagen omfattning. Såsom jag tidigare anfört vid behandlingen
in
Statsutskottets utlåtande nr 191.
av frågan om undervisningen i röntgendiagnostik, synes det dock icke påkallat
att ge frivilliga kurser i röntgendiagnostik av den av kommittén föreslagna
arten. _ i
Några remissmyndigheter har uttryckt sitt beklagande över att kommitten
icke framlagt detaljerade förslag till regler för underläkartjänstgöringarnas
anordnande på sjukhusen i syfte att genom ett särskilt utformat system
tillförsäkra läkarna den avsedda vidareutbildningen. För egen del finner
jag kommitténs skäl härför bärande. Jag vill dock understryka vikten av
att överenskommelser med sådant syfte kommer till stand.mellan medicinalstyrelsen,
huvudmännen och läkarorganisationerna, varigenom cirkulationen
på underläkartjänsterna kan ökas, så att plats bereds för alla
läkare att skaffa sig en vidareutbildning.
För anordnande av tjänsteläkarkurser och kurser för blivande specialister
räknar departementschefen med ett ökat årligt medelsbehov av 29 600 kronor
respektive 30 000 kronor.
Motioner.
I motionerna I: 51^2 och 11: 702 beklagas, att kommittén ej kunnat framlägga
detaljerade förslag till en praktisk lösning av frågan om en obligatorisk
sjukhustjänstgöring efter examen för allmänläkare. Motionärerna anser
att denna fråga bör upptas till förnyad utredning.
T. , Efterutbildning.
Kommittén.
Sedan år 1945 anordnas under medicinalstyrelsens överinseende årligen
två frivilliga fortsättningskurser för färdiga läkare, varav en i Stockholm
och en i Göteborg. Deltagarantalet i dessa kurser har emellertid av olika
skäl successivt sjunkit. Kurserna, som för närvarande har en längd av tre
veckor, bör enligt kommitténs mening anordnas i fortsättningen men differentieras
för olika kategorier av läkare. Med hänsyn till svårigheterna för
läkare med omfattande praktik att vara frånvarande från sin verksamhet
en längre tid bör kurserna förkortas till två veckor men samtidigt intensifieras.
För tjänsteläkare bör deltagande i sådana efterutbildningskurser bli
obligatoriskt.
Departementschefen.
Departementschefen delar kommitténs uppfattning, att efterutbildningskurser
även i fortsättningen bör anordnas av medicinalstyrelsen. Departementschefen
har intet att erinra mot att kurserna får en viss ändrad uppläggning
eller att de får en längd av två veckor i stället för tre. Kurserna,
som hittills anordnats i Stockholm och Göteborg, synes enligt departementschefens
mening, om så anses önskvärt, alternativt kunna förläggas
jämväl till övriga lärosäten.
Departementschefen räknar med en kostnadsökning av i runt tal 13 300
kronor för anordnandet av efterutbildningskurser för läkare.
112
Statsutskottets utlåtande m 191.
Samarbetsorgan för undervisnings- och
sjukvårdsfrågor.
Kommittén.
Vid behandlingen vid 1948 års riksdag av frågan om överflyttning av
ärenden angående undervisningssjukhusen från ecklesiastik- till inrikesdepartementet
framhöll statsutskottet, att vissa betänkligheter som de akademiska
myndigheterna uttalat mot en sådan överflyttning till en del kunde
undanröjas genom inrättandet av ett samarbetsorgan av rådgivande
karaktär. Ett dylikt organ hade tidigare rekommenderats av medicinalstyrelseutredningen
i ett betänkande angående den centrala organisationen av
medicinal- och veterinärväsendet. Utskottet förordade, att Kungl. Maj:t
snarast möjligt tillsatte ett sådant organ. Riksdagen godkände statsutskottets
uttalande, och frågan har sedermera genom utredningsdirektiven hänskjutits
till kommittén. För lösningen av en mängd praktiska och principiella
spörsmål, ifråga om såväl grundutbildningens som vidare- och efterutbildningens
organisation, kan enligt kommitténs mening ett sådant samarbetsorgan
vara ett lämpligt forum, t. ex. i frågor som rör assistenttjänstgöringarnas
uppläggning, allmänläkarnas sjukhusutbildning, tjänsteläkarkursernas
och repetitionskursernas förläggning och organisation. Kommittén
föreslår därför att en rådgivande nämnd inrättas vid universitetskanslerns
sida. I nämnden bör ingå en representant för vardera medicinalstyrelsen,
landstingsförbundet, stadsförbundet, lasarettsläkarföreningen och tjänsteläkarföreningen
samt vardera en representant för de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund respektive lärarkollegierna i Stockholm och Göteborg.
Departementschefen.
Departementschefen anför om det ifrågasatta samarbetsorganet i huvudsak
följande.
För egen del kan jag instämma i vad kommittén anfört om förekomsten
av åtskilliga frågor, som i och för sig skulle lämpa sig för diskussioner i ett
samarbetsorgan av den av statsutskottet föreslagna typen. Å andra sidan
har, sedan statsutskottet gjorde sitt inledningsvis återgivna uttalande,
genom tillkomsten av de i proposition nr 137 till 1952 års riksdag föreslagna
kanslerskonferensema samt ämnes- och fakultetskonferenserna inom
universitetskanslersämbetet vidgade möjligheter öppnats för en allsidig
behandling av frågor, som äger samband med läkarutbildningen. Jag kan
härvidlag nöja mig med att hänvisa till kanslerns nyss relaterade uttalande.
Mot tanken på att inrätta ett särskilt samarbetsorgan för undervisningsoch
sjukvårdsfrågor synes mig även tala den omständigheten, att de frågor,
som kunde behandlas av ett dylikt organ, är av så skiftande art, att organet
för att tillgodose alla intressen skulle få en ohanterlig storlek, vilket
torde framgå av remissmyndigheternas förslag till sammansättning av
Statsutskottets ''Utlåtande nr 191.
113
organet. Jag finner således övervägande skäl tala mot att ett dylikt samarbetsorgan
nu inrättas. Ytterligare erfarenheter av konferenserna inom
universitetskanslersämbetet bör i varje fall först avvaktas. Frågor av betydelse
för både undervisning och sjukvård torde kunna diskuteras vid dessa
konferenser eller, därest så skulle befinnas lämpligare med hänsyn till
frågornas art, vid överläggningar i medicinalstyrelsens regi. Såsom kanslern
understryker, bör givetvis en allsidig representation eftersträvas vid dylika
konferenser och överläggningar.
Övergången till ny studieordning.
Kommittén.
Övergången från den gamla till den nya studieordningen kommer att
erbjuda åtskilliga problem. Nödvändiga anordningar kan icke nu i alla sina
detaljer förutses. Vid övergången torde det därför böra ankomma på fakulteterna
och undervisningsnämnderna att sköta detaljplaneringen av studiegången,
föreslå erforderliga åtgärder för anordnandet av behövliga extrakurser,
meddela vissa dispenser för de studerande etc.
Övergången till en ny studieordning kan icke ske vid en och samma tidpunkt
för samtliga studerande med hänsyn till olikheterna mellan de bägge
studieordningarna. Övergången kan emellertid ej heller ske stegvis i hela
sin utsträckning, eftersom de studerande från fjärde studieåret avses skola
tillämpa en individuellt planlagd kursföljd. Kommittén föreslår en övergång
fördelad på tre år, varunder de tre första studieårens ordning skulle
ändras redan i första etappen, det fjärde studieåret i andra etappen, och
resten av studieordningen, omfattande alla kurser efter kirurgikursen, i den
tredje etappen.
Departementschejen.
Departementschefen ansluter sig till vad kommittén anfört med den ändringen,
att departementschefen förordar att övergången skall ske i fyra
etapper, då härigenom vissa svårigheter lättare synes kunna bemästras.
Den första etappen skulle innebära, att undervisningen under de två inledande
studieåren omlägges. I andra etappen ändras studieordningen under
det propedeutiska året, och i tredje etappen når omläggningen medicin- och
kirurgikurserna under det fjärde studieåret. I den fjärde etappen omläggs
alla kurser och tjänstgöringar efter kirurgikursen.
Omläggningen av studieordningen anser departementschefen böra genomföras
successivt från och med höstterminen 1955.
Motion.
I motionen II: 707 påpekas svårigheter i samband med övergången till
den nya studieordningen och föreslås att fakulteterna skall få i uppdrag att
i samråd med undervisningsnämnderna planlägga denna övergång.
8 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. G sand. Nr 191.
114
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Sammanfattande kostnadsberäkning.
Departementschefen.
Om kostnaderna för den föreslagna utbildningsreformen anför departementschefen
följande.
Ett bifall till vad jag i det föregående förordat rörande grundutbildningen
skulle medföra följande förändringar i fråga om antalet
tjänster vid de medicinska lärosätena och till dem knutna undervisningssjukhus:
-
U |
L |
S |
G |
Totalt |
||||||
Professor.............................. |
+ |
3 |
+ |
5 |
+ |
2 |
+ |
2 |
+ |
12 |
Prosektor ............................. |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
4 |
Laborator ............................. |
+ |
1 |
— |
1 |
— |
1 |
— |
1 |
||
Lärare (Ce 30) ........................ |
+ |
5 |
+ |
7 |
+ |
8 |
+ |
6 |
+ |
26 |
Docent ............................... |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
4 |
Förste assistent ........................ |
+ |
3 |
+ |
6 |
+ |
1 |
+ |
10 |
||
Andre assistent ........................ |
+ |
2 |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
4 |
||
Förste amanuens ...................... |
+ |
4 |
+ |
6 |
+ |
6 |
+ |
2 |
4- |
18 |
Tredje amanuens ...................... |
+ |
2 |
+ |
1 |
+ |
3 |
||||
Kurator .............................. |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
2 |
||||
Preparator ............................ |
+ |
1 |
+ |
2 |
+ |
3 |
+ |
1 |
+ |
7 |
Instrumentmakare (14 Igr) ............ |
+ |
1 |
+ |
2 |
+ |
2 |
+ |
5 |
||
Institutionsvaktmästare ................ |
+ |
1 |
+ |
1 |
+ |
2 |
||||
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ........ |
+ |
4 |
+ 13 |
+ |
7 |
+ |
7 |
+ |
31 |
|
Kanslibiträde (11 lgr) .................. |
+ |
4 |
+ |
7 |
+ 10 |
+ 11 |
+ |
32 |
||
Vaktmästare (10 lgr) .................. |
-1- |
1 |
4- |
1 |
4- |
2 |
||||
Kontorsbiträde ........................ |
+ |
1 |
— |
1 |
||||||
Överläkare (Cg 29) .................... |
— |
1 |
— |
1 |
||||||
Klinisk amanuens...................... |
+ |
3 |
— |
+ |
2 |
+ |
5 |
|||
Förste underläkare .................... |
+ |
6 |
+ |
7 |
+ |
13 |
||||
Översköterska ......................... |
4- |
1 |
+ |
1 |
||||||
+ 34 |
+ 52 |
+ 56 |
+ 1 |
7 |
+ |
179 |
Jag har vidare föreslagit återbesättande av den nu vakantsatta laboraturen
i kemi och farmaci vid karolinska institutet.
De av mig förordade nya tjänsterna bör, så vitt annat ej föranleds av
särskilda omständigheter, tillkomma successivt i anslutning till omläggningen
av grundutbildningen. Inrättandet av dessa tjänster och återbesättandet
av nyssnämnda laboratur föranleder en årlig kostnadsökning för
avlöningar med i runt tal 2 395 000 kronor. Vid bifall till i propositionen
1954: 136 framlagt förslag om inrättande av 4 laboratoriebiträdes- och 3
kanslibiträdestjänster i Göteborg från och med budgetåret 1954/55 kan
emellertid denna kostnadsökning reduceras med kostnaderna för nu nämnda
tjänster, uppgående till i runt tal 60 900 kronor.
Jag har härutöver i det föregående för grundutbildningen beräknat arvoden
till lärare m. fl. med tillhopa i runt tal 227 000 kronor. Med beak
-
115
Statsutskottets utlåtande nr 191.
lande av att jag förordat en indragning av nuvarande och i propositioner
till årets riksdag föreslagna kursanslag skulle den sammanlagda årliga
kostnadsökningen för avlöningar i samband med grundutbildningen
uppgå till i runt tal 2 446 000 kronor. . o
För viss nytillkommande undervisning bär jag vidare beräknat ar liga
materielanslag med tillhopa i runt tal 154 000 kronor. Som jag tidigare
anfört under avsnittet Allmänna anslagsfrågor m. m. torde en närmare
precisering av anslagsbehovet för materiel få göras i samband med
universitetsmyndigheternas ordinarie anslagsäskanden.
Jag har sålunda beräknat den totala årliga kostnadsökningen
för den förordade reformeringen av läkarutbildningen till medicine
licentiatexamen till i runt tal 2 600 000 kronor. Jag har vidare i det
föregående beräknat engångskostnader, huvudsakligen för ombyggnadsarbeten
och utrustning, med tillhopa 962 000 kronor. Det må erinras
om att i dessa kostnadsökningar jämväl ingår kostnader för det av mig
förordade ökade intaget av medicine studerande ävensom för den fortsatta
utbyggnaden av de medicinska institutionerna i Göteborg. Kostnaderna
för grundutbildningen torde, i enlighet med vad jag tidigare anfört, kunna
fördelas på budgetåren 1955/56—1958/59.
Den årliga kostnadsökningen för ett genomförande av de av mig förordade
förslagen i fråga om vidare- och efterutbildningen har
jag beräknat till i runt tal 73 000 kronor.
Utskottet.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår bedrives den nuvarande
läkarutbildningen enligt en i sina huvuddrag år 1907 tillkommen examensstadga.
Samtidigt som undervisningen för närvarande tynges av för den
moderna medicinen mindre aktuellt kursstoff har utrymme icke beretts
för nytillkomna discipliner. Redan sedan åtskilliga år tillbaka har det varit
uppenbart att den nuvarande läkarutbildningen i vårt land icke i tillräcklig
mån tillgodoser de krav, som betingas av den utveckling, som skett
inom medicinens område. Fn reformering av läkarutbildningen har också
länge stått på dagordningen. Det förslag, som nu framlagts av 1948 års
läkarutbildningskommitté, innebär en uppdelning av läkarutbildningen i
dels en för alla läkare gemensam grundutbildning, dels en efter läkarnas
kommande definitiva verksamhet avpassad vidareutbildning, dels ock en
efterutbildning, ägnad att orientera de färdiga läkarna om medicinens nya
landvinningar. Kommittéförslaget har i allt väsentligt tillstyrkts av remissmyndigheterna,
och departementschefen har anslutit sig till den omvärdering
och avvägning av utbildningens innehåll som förordats av kommittén.
Denna avvägning har gjorts med utgångspunkt från en ändrad målsättning
för utbildningen. Den grundläggande utbildningen skall icke längre
avse att ge en fördjupad kunskap inom alla områden av medicinen med
116
Statsutskottets utlåtande nr 191.
syfte att göra de färdiga läkarna skickade för en allmän praktik utan ge
den nödvändiga grundvalen för en senare, huvudsakligen praktiskt inriktad
vidareutbildning för olika former av medicinsk verksamhet. Härigenom
ernås en väsentligt tidigare specialisering. Utskottet ansluter sig till den
sålunda angivna ändrade målsättningen och finner nämnda specialisering
berättigad med hänsyn till den nuvarande utbyggnaden av specialistvården.
Utskottet förutsätter dock att vid rekrytering av läkare till sådana
delar av vårt land, där vissa specialister ej finnes att tillgå, vederbörlig
hänsyn tas till kravet på vidareutbildning.
Enligt den föreslagna studieplanen skulle minimistudietiden uppgå till
drygt 6 år, vartill kommer tid för ferier, tentamensläsning in. m., av kommittén
beräknad till fem månader. Departementschefen anser att i examensstadgan
bör anges en normalstudietid av 6^2 år. Oaktat utskottet
i likhet med ett flertal remissmyndigheter hyser tveksamhet, huruvida en
stor del av studenterna kommer att kunna följa det föreslagna tidsschemat,
vill utskottet liksom departementschefen understryka vikten av att de av
undervisningsnämnderna och fakulteterna upprättade lokala studieplanerna
innehåller alternativ, som gör det möjligt för de studerande att fullfölja
studierna på den angivna normalstudietiden. I detta sammanhang
har utskottet med tillfredsställelse uppmärksammat att departementschefen
förutsett, att varje lärosäte skall få de resurser som krävs för att dess studerande
skall kunna fullfölja studierna utan avbrott eller förseningar på
grund av bristande utrymme vid kurser och tjänstgöringar, något som
under nuvarande förhållanden ej alltid kunnat undvikas. En förkortning
av studietiden utan eftersättande av befogade krav på utbildningens grundlighet
och omfattning är enligt utskottets mening särskilt eftersträvansvärd
med hänsyn till att — såsom departementschefen påpekat — man
härigenom kan på ett effektivt sätt öka vår produktion av läkare.
I samma syfte föreslår departementschefen en ökning av det årliga intaget
av medicine studerande från 310 till 342, innebärande en ökning
i Stockholm med 6, i Lund med 10 och i Uppsala med 16. För Uppsalas
del skulle detta möjliggöras genom att ett visst antal studerande efter avlagd
medicine kandidatexamen finge fortsätta sin kliniska utbildning i
Göteborg. Utskottet ansluter sig till detta förslag. I förevarande sammanhang
har departementschefen jämväl berört frågan om möjligheterna för
en framtida ytterligare utökning av det årliga intaget av medicine studerande.
Departementschefen erinrar härvid om att en tävling angående
utformningen av en nybyggnad för de teoretiska institutionerna vid medicinska
fakulteten i Göteborg nyligen ägt rum. En av förutsättningarna för
de därvid framlagda förslagen är, att de skall tillgodose ett intag av 100
studerande årligen, alltså en ökning av 30 jämfört med nu. När de planerade
göteborgsinstitutionerna tas i anspråk måste, framhåller departementschefen,
utredning komma till stånd angående tillgången på kliniska
Statsutskottets utlåtande nr 191.
117
utbildningsplatser för det ökade elevantalet; härvid torde jämväl en översyn
av läget vid de övriga lärosätena bli nödvändig. I samband därmed
finner departementschefen möjligheten att förlägga någon del av den kliniska
utbildningen till sjukhus i Norrland böra beaktas. Enligt de i motionerna
I: 91 och II: 132 samt I: 543 och II: 700 återgivna, av medicinalstyrelsen
lämnade uppgifterna om antalet innevånare per läkare i tio olika
länder föreligger för närvarande ett starkt framträdande behov av ytterligare
läkare i vårt land. Detta behov torde — såvitt utskottet kan finna
— komma att göra sig än mera kännbart när sjukförsäkringsreformen från
och med den 1 januari 1955 träder i kraft. Bedömandet av vilka åtgärder
som bör vidtagas för en ökning av läkarproduktionen försvåras emellertid
av osäkerhet i fråga om behovets såväl storlek som varaktighet. Med hänsyn
härtill och i betraktande jämväl av de mycket betydande kostnader,
som är förknippade med upprättandet av ytterligare en fullständig medicinsk
högskola, har utskottet icke funnit sig böra tillstyrka utredning av
den omfattning, som åsyftas med motionerna I: 91 och II: 132 samt II: 714,
sistnämnda motion, i vad den avser en fullständig medicinsk högskola. Däremot
anser utskottet att den i motionerna I: 543 och II: 700 skisserade
organisationen för en ny medicinsk läroanstalt, förlagd till Norrland, skulle
kunna möjliggöra en relativt snabb ökning av den medicinska utbildningskapaciteten
och tillika besitta den elasticitet, som i den nu föreliggande
situationen synes önskvärd. Utskottet förordar alltså, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam och förutsättningslös
utredning rörande inrättande av en medicinsk läroanstalt av i de sistnämnda
motionerna angiven typ samt angående den i motionen II: 714
berörda frågan om förläggning av den kliniska utbildningen till landsortslasarett.
I samband härmed bör jämväl förutsättningarna för ett ökat
intag vid de förefintliga teoretiska institutionerna vid våra medicinska högskolor
upptagas till närmare bedömande.
I propositionen har för erhållande av en fullständig överblick över det
föreliggande förslaget till läkarutbildningens reformering åtskilliga detaljproblem
berörts rörande undervisningens organisation och uppläggning samt
riktlinjer härför uppdragits. I propositionen finnes sålunda intagen en detaljerad
studieplan för den medicinska grundutbildningen.
I motionerna I: 542 och IT: 702 (punkterna 2, 5 och 9), I: 544 och IT: 701,
II: 706 samt II: 707 (första och andra dels-satserna i klämmen) har yrkanden
framställts om vissa ändringar i fråga om undervisningens organisation
samt rörande utökning av omfattningen av vissa kurser och viss utbildning.
Utskottet har ansett sig böra i princip biträda det förslag till grundutbildningens
anordning, som i propositionen framlagts. Utskottet får i
detta sammanhang vidare understryka, att åtskilliga av de i nyssnämnda
motioner berörda spörsmålen icke är av natur att i och för sig kräva ett
118
Statsutskottets utlåtande nr 191.
ställningstagande från riksdagens sida och att det till följd härav torde
böra ankomma på Kungl. Maj:t och vederbörande universitetsmyndigheter
att efter närmare prövning bedöma de ur olika synpunkter lämpligaste
anordningarna på ifrågavarande område. Vid sådant förhållande och på
grund av den ståndpunkt utskottet ansett sig böra intaga till Kungl. Maj:ts
förslag i förevarande avseende torde omförmälda motioner — motionerna
I: 542 och II: 702 samt II: 707 såvitt nu är i fråga — icke böra till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Vidkommande utbildningen i obstetrik och gynekologi får utskottet erinra
om att de studerande, som i sin framtida verksamhet anser sig ha behov
av ytterligare praktisk övning i dessa ämnen, kan förlägga sina två valfria
assistenttjänstgöringsmånader till obstetrisk-gynekologislc avdelning. Med
anledning av vad i motionerna 1:553 och II: 709 yrkats vill utskottet
emellertid framhålla, att det enligt utskottets mening kan råda
viss tveksamhet om icke en månads obligatorisk assistenttjänstgöring i
obstetrik och gynekologi kan anses önskvärd. Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t sedan erfarenhet vunnits rörande den nya studieordningen
tager ifrågavarande spörsmål under förnyat övervägande. Utskottet får i
detta sammanhang, med anledning av vad i nyssnämnda motioner och
motionen II: 706 anförts, understryka nödvändigheten av att garantier på
lämpligt sätt skapas för att det icke vid lasarettsavdelningar med förlossningsfall
kan komma att saknas läkare med mer än grundutbildning i ämnet.
I motionerna I: 542 och II: 702 (punkt 1) har hemställts, att riksdagen
ville uttala önskvärdheten av en rationalisering av den medicinska undervisningen
genom vidgad användning av undervisningsfilm och införande
av undervisning genom television i lämplig omfattning.
Utskottet får erinra därom, att det av den i motionen angivna föreningen
Societas Medica Scandinavica bildade filmarkivet år 1950 trädde i verksamhet.
Kungl. Maj:t har genom särskilda beslut den 10 januari 1950 och
9 januari 1953 tilldelat föreningen anslag å respektive 5 000 och 5 500 kronor
för inköp av film m. m. Däremot har Kungl. Maj:t genom beslut den
4 januari 1954 lämnat en av föreningen sedermera gjord framställning om
ytterligare medel för ifrågavarande ändamål utan bifall.
Läkarutbildningskommittén har förordat en rationalisering av undervisningsformerna
och därvid bland annat rekommenderat användningen av
undervisningsfilm. Departementschefen har för sin del förutsatt att vederbörande
universitetsmyndigheter ägnar kommitténs förslag och rekommendationer
i berörda avseenden uppmärksamhet vid undervisningens planering
och utformning. Utskottet vill understryka detta departementschefens
uttalande. Vad i motionerna I: 542 och II: 702 (punkt 1) i ovannämnda
avseende påyrkats har enligt utskottets mening blivit tillgodosett med vad
utskottet sålunda anfört.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
119
Det ökade behovet av lärarkrafter — framför allt inom den kliniska
sektorn av undervisningen — har föranlett kommittén och departementschefen
att förorda inrättande av vissa särskilda lärartjänster. Tjänsterna,
för vilka docentkompetens skall fordras, föreslås placerade i samma lönegrad
som docenttjänst, eller alltså i lönegraden Ce 30. Innehavarna, som
avses förordnade för sex år med obegränsad rätt till omförordnande, skall
samtidigt vara biträdande överläkare vid vederbörande klinik och bör därför
jämväl inneha överläkarkompetens. Utskottet anser ifrågavarande förslag
utgöra en ändamålsenlig lösning av klinikernas lärarfråga och biträder
därför detsamma. Utskottet har icke funnit skäl föreligga för ett tillstyrkande
av vad i ovannämnda motioner I: 542 och II: 702 (punkt 7) anförts
om förhandlingar med Sveriges läkarförbund rörande bland annat lärartjänsternas
lönegradsplacering.
Av departementschefens uttalande framgår, att Kungl. Maj:t redan har
sin uppmärksamhet riktad på frågan om lärarnas i klinisk epidemiologi
ställning. Vid sådant förhållande anser utskottet sig icke böra biträda vad
i motionerna 1:542 och II: 702 (punkt 4) påyrkats beträffande detta
spörsmål.
I motionerna I: 542 och II: 702 (punkt 3) har yrkats att riksdagen ville
hemställa, att frågan om tjänsteställningen för överläkaren vid karolinska
sjukhusets reumatologiska klinik måtte göras till föremål för förnyat övervägande
och resultatet härav redovisas vid 1955 års riksdag.
Utskottet får erinra om att vid 1953 års riksdag väcktes en motion
(I: 77), vari hemställdes om inrättande av en professur i reumatologi vid
karolinska sjukhuset, vars innehavare tillika skulle vara överläkare för
reumatologiska kliniken vid sjukhuset. I sitt utlåtande 1953: 11 framhöll
utskottet, att denna fråga otvivelaktigt ägde ett visst samband med de
av 1948 års läkarutbildningskommitté framlagda förslagen samt att frågan
om tjänsteställningen för ifrågavarande klinikchef även av andra skäl
borde definitivt lösas i ett större sammanhang. Utskottet förutsatte med
hänsyn till angelägenheten av en förstärkt insats från det allmännas sida
vid bekämpandet av de reumatiska sjukdomarna, att Kungl. Maj:t ägnade
spörsmålet skärpt uppmärksamhet.
Denna fråga har av Kungl. Maj:t icke upptagits till bedömande i samband
med den nu föreliggande propositionen angående reformering av läkarutbildningen.
Med anledning av motionerna I: 542 och II: 702 ■—- såvitt
nu är i fråga — och under hänvisning till vad riksdagen tidigare i detta
ärende uttalat förutsätter utskottet, som icke är berett att biträda det i
motionerna framställda yrkandet, att ifrågavarande spörsmål ägnas fortsatt
uppmärksamhet från Kungl. Maj:ts sida.
Vad angår barnpsykiatrien får utskottet framhålla att utskottet är ense
med departementschefen om behovet av specialistutbildning och forskning
inom barnpsykiatriens område. Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts
120
Statsutskottets utlåtande nr 191.
förslag om inrättande av en professur i barnpsykiatri med placering vid
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Enligt departementschefen bör de
i propositionen föreslagna nya tjänsterna inrättas successivt i anslutning
till omläggningen av grundutbildningen. I enlighet härmed skulle professuren
i barnpsykiatri inrättas från och med budgetåret 1958/59. Departementschefen
har emellertid även uttalat, att särskilda omständigheter kan
föranleda ett frångående av denna plan för tjänsternas inrättande. Med
hänvisning härtill och med beaktande av de på förevarande område föreliggande
förhållandena ifrågasätter utskottet huruvida icke nämnda professur
bör inrättas tidigare än vad ovan angivits. Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t tar denna fråga under särskilt övervägande samt i samband
därmed jämväl beaktar de möjligheter som kan komma att yppas att tillgodose
det omvittnade behovet av specialistutbildning och forskning inom
disciplinen. Härvid har utskottet i synnerhet haft uppmärksamheten riktad
på den barnspykiatriska avdelningen vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
Enligt vad utskottet har sig bekant är för närvarande en framställning
från medicinalstyrelsen om inrättande av vissa utbildningstjänster inom
barnpsykiatrien föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet får för sin
del vitsorda behovet av att dylika utbildningsplatser kommer till stånd.
På grund av vad utskottet sålunda anfört har det i motionerna I: 542 och
II: 702 (punkt 6) framställda förslaget blivit i huvudsak tillgodosett. Utskottet
är icke berett att biträda det i motionerna I: 556 och II: 713 gjorda
yrkandet.
Departementschefen har framhållit de ökade krav som genomförandet
av den föreslagna undervisningsreformen kommer att ställa på den centrala
ledningen av undervisningen vid lärosätena. Utskottet vill understryka detta
och ansluter sig till departementschefens uttalande om nödvändigheten
av en förstärkning i första hand genom en utökning av undervisningsnämndernas
organisation och uppgifter. Med anledning av vad i motionen II: 708
(första dels-satsen i klämmen) påyrkats beträffande undervisningsnämndernas
sammansättning får utskottet erinra om att det ankommer på Kungl.
Maj:t att fatta beslut härom. Anmärkas må emellertid i detta sammanhang
att det förslag till nya universitetsstatuter, som för närvarande är föremål
för behandling inom kanslersämbetet för rikets universitet och snart kommer
att underställas Kungl. Maj:ts prövning, tillgodoser det i motionen
uttalade önskemålet om en förstärkning av studentrepresentanternas antal
i nämnderna. Vid nu nämnda förhållanden saknas anledning för riksdagen
att göra något uttalande i enlighet med vad i motionen i denna del anförts
och hemställts. Utskottet är icke heller berett att tillstyrka det i motionen
(andra dels-satsen i klämmen) framlagda förslaget om ställande av särskilda
medel — 3 000 kronor — till vederbörande undervisningsnämnders
förfogande.
Departementschefen framhåller i propositionen, att då grundutbildningens
omfattning och innehåll avvägts med tanke på den efter licentiatexa
-
121
Statsutskottets utlåtande nr 191.
men kommande utbildningen, det blir av stor betydelse, att vidareutbildningen
får en riktig utformning med avseende på de i densamma ingående
underläkartjänstgöringarnas längd och art samt behövlig särskild undervisning.
Utskottet ansluter sig till detta uttalande. Utskottet finner de av
departementschefen anförda skälen mot en obligatorisk sjukhustjänstgöring
bärande och delar departementschefens uppfattning att man i varje
fall under en prövotid bör överlämna åt läkarna själva att genom Sveriges
läkarförbund kollegialt reglera och kontrollera denna vidareutbildning. Utskottet
vill i likhet med departementschefen understryka att vederbörande
myndigheter med uppmärksamhet bör följa utvecklingen i fråga om allmänläkarnas
vidareutbildning, så att åtgärder kan vidtas, i den mån förhållandena
så erfordrar. Utskottet finner sig salunda icke böra tillstyrka vad i
motionerna I: 542 och II: 702 (punkt 8) i nämnda fråga payrkats.
Vad i propositionen anförts och föreslagits beträffande ejterutbildning
har icke föranlett någon erinran från utskottets sida.
Sedan 1948 års riksdag i enlighet med förslag av statsutskottet förordat
att ett samarbetsorgan för undervisnings- och sjukvårdsfrågor skulle tillsättas
har — såsom departementschefen påpekat — genom tillkomsten av
kanslerskonferenser samt ämnes- och fakultetskonferenser inom universitetskanslersämbetet
vidgade möjligheter öppnats för en allsidig behandling
av hithörande spörsmål. Utskottet delar departementschefens uppfattning
att frågan om inrättandet av det ifragasatta samarbetsorganet tills
vidare kan hållas öppen i avvaktan pa att ytterligare erfarenheter vinnes
av dessa konferenser.
Övergången från den gamla till den nya studieordningen föreslås i propositionen
skola ske i fyra etapper. Den första etappen skulle innebära,
att undervisningen under de två inledande studieåren omlägges. I andra
etappen ändras studieordningen under det propedeutiska året, och i tredje
etappen når omläggningen medicin- och kirurgikurserna under det fjärde
studieåret. I den fjärde etappen omläggs alla kurser och tjänstgöringar efter
kirurgikursen. Utskottet har i princip icke något att erinra mot detta
förslag. I anslutning härtill torde det såsom departementschefen uttalat
böra ankomma på fakulteterna och undervisningsnämnderna att sköta detaljplaneringen
av studiegången, föreslå erforderliga åtgärder för anordnandet
av behövliga extrakurser, meddela vissa dispenser m. m. Såvitt utskottet
kunnat finna synes det möjligt att enligt den för övergången angivna
ordningen bemästra de i motionen II: 707 påtalade olägenheterna
med avseende å viss kursundervisning. Utskottet är därför icke berett att
biträda det i ovannämnda motion (tredje dels-satsen i klämmen) framställda
yrkandet, vars tillmötesgående skulle kunna rubba de i propositionen
uppdragna riktlinjerna för den successiva övergången till ny studieordning.
Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen II: 707 i nu förevarande
del.
9 — Ilihang till riksdagens protokoll 1901. 0 sand. Nr 191.
122
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Departementschefen har i de olika ämnesavsnitten angivit den för genomförandet
av förevarande reformförslag erforderliga utökningen av personalen,
den i förekommande fall betingade förstärkningen av materielanslagen
samt den kostnadsökning, som hänför sig till utgifter av engångsnatur.
Utskottet, som funnit sig böra godtaga vad departementschefen i nu
nämnda avseenden förordat, får emellertid erinra därom, att den i propositionen
angivna blivande professuren i klinisk fysiologi vid universitetet
i Göteborg genom beslut av innevarande års riksdag kommit till stånd
redan från och med budgetåret 1954/55.
Av den i propositionen framlagda sammanfattande kostnadsberäkningen
framgar, att den totala årliga kostnadsökningen för grundutbildningen
beräknats till i runt tal 2 600 000 kronor, varav för avlöningar 2 446 000
kronor och för materiel 154 000 kronor. Härtill kommer engångskostnader,
huvudsakligen för ombyggnadsarbeten och utrustning, med tillhopa 962 000
kronor. Den årliga kostnadsökningen för vidare- och efterutbildning har
beräknats till i runt tal 73 000 kronor.
De sammanlagda kostnaderna för reformförslagets genomförande är
alltså betydande. Den upprustning, som härigenom kommer de medicinska
högskolorna till del, är avsedd att möjliggöra en modernisering och rationalisering
av läkarutbildningen i vårt land och att därigenom tillgodose
sjukvårdens behov av flera och bättre utbildade läkare samt — bland
annat tack vare en förkortad utbildningstid — bidraga till en synnerligen
angelägen ökad produktion av läkare.
Övriga i propositionen framlagda, här ovan icke särskilt berörda förslag
har icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
I. att riksdagen må
a) godkänna av chefen för ecklesiastikdepartementet förordade
huvudsakliga grunder för en reformering av läkarutbildningen,
att successivt genomföras från och med budgetåret
1955/56;
b) godkänna av departementschefen förordade förändringar
i personalorganisationen vid de medicinska lärosätena
och till dem knutna undervisningssjukhus, att successivt
genomföras från och med budgetåret 1955/56;
c) i anledning av motionerna I: 553 och II: 709 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört;
II. att motionerna I: 542 och II: 702, i den mån de i
motionerna framställda yrkandena icke blivit tillgodosedda
med vad utskottet anfört, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
Statsutskottets utlåtande nr 191. 123
III. att motionerna I: 544 och II: 701 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
IV. att motionerna I: 556 och II: 713 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
V. att motionen II: 706 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
VI. att motionen II: 707 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
VII. att motionen II: 708 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
VIII. att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 543
och II: 700 samt i anledning av motionerna 1:91 och
11:132 ävensom 11:714, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam och förutsättningslös utredning
rörande inrättande av en för den kliniska utbildningen avsedd,
till Norrland förlagd medicinsk läroanstalt.
Stockholm den 30 november 1954.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Iwar Anderson, Näsgård, Leander, Gillström, Näsström, Hesselbom,
Sundelin, Einar Persson, Boman, Edvin Thun, Lundgren och Nils Theodor
Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Svensson i Ljungskile,
Åkerström, Hoppe, Staxäng, Johansson i Mysinge, Gustafsson i Skellefteå,
Blidfors, fröken Vinge, fröken Olsson och herr Svensson i Stenkyrka.
124
Statsutskottets utlåtande nr 191.
Reservationer
1) av herrar Malmborg i Skövde, Svensson i Ljungskile, Gustafsson i
Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
dels att de fem sista meningarna i det stycke, som på s. 116 börjar med
orden »I samma» och på s. 117 slutar med orden »närmare bedömande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Bedömandet av vilka åtgärder som bör vidtagas för en ökning av läkarproduktionen
försvåras emellertid av osäkerheten i fråga om behovets nuvarande
och framtida storlek. Den i motionerna I: 543 och II: 700 skisserade
organisationen synes möjliggöra en relativt snabb ökning av den
medicinska utbildningskapaciteten och tillika besitta den elasticitet, som
i den nu föreliggande situationen synes önskvärd. Därtill kommer, att en
sådan läroanstalt skulle bli mindre kostnadskrävande än en fullständig
medicinsk högskola. Utskottet anser därför starka skäl tala för att ansträngningarna
i första hand inriktas på att snabbt få till stånd en medicinsk
läroanstalt av i dessa motioner angiven typ. Med hänsyn till osäkerheten
inför utvecklingen på längre sikt och svårigheterna att rekrytera
läkartjänsterna i Norrland bör en utredning av de härmed sammanhängande
frågorna emellertid vara förutsättningslös och jämväl omfatta de i
motionerna I: 91 och II: 132 samt II: 714 berörda frågorna om dels inrättande
av en fullständig medicinsk högskola i Norrland och dels förläggning
av klinisk utbildning även till landsortslasarett. I samband härmed
bör jämväl förutsättningarna för ett ökat intag vid de förefintliga teoretiska
institutionerna vid våra medicinska högskolor upptagas till närmare
bedömande. Utredningen bör bedrivas skyndsamt och förslagen, där så
befinnes lämpligt, framläggas i etapper.»
dels ock utskottets hemställan under VIII. bort ha följande lydelse:
»VIII. att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 91
och II: 132, I: 543 och II: 700 samt II: 714, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam och förutsättningslös
utredning rörande inrättande av en medicinsk läroanstalt
förlagd till Norrland.»
2) av fröken Vinge.
Stockholm 1954 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
642578