Nr 183—186.

Statsutskottets utlåtande nr 183.

1

Nr 183.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om byggande av en
kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Helmer Persson och Ola Persson (I: 58) och den andra inom andra
kammaren av herrar Holmberg och Hagberg i Stockholm (II: 89), har hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om åtgärder så att förslag till byggande av en kustjärnväg mellan Luleå och
Karlsborgsverken kan ske snarast.

Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört följande.

Det råder en praktiskt taget enhällig mening i Norrbotten om behovet
av en kustjärnväg, i första hand mellan Luleå och Karlsborgsverken. Projektet
har förts på tal i olika sammanhang under 35 år, men det har blivit
särskilt aktuellt efter den genomgripande förändring som inträtt i den
norrbottniska kustbygdens ekonomiska struktur efter andra världskriget.
Träindustrien i denna del av landet arbetar nu under helt andra förhållanden
än tidigare, dels på grund av förändringar i fråga om virkestillgångarna
och dels till följd av teknisk och företagsmässig omdaning.

Verkningarna är av olika slag. Å ena sidan har det — såsom exempelvis
i kalixområdet — lett till en differentiering av träförädlingen och därigenom
också gjort denna mera beroende av andra transportmedel än sjötrafiken.
Å andra sidan har nu senast industrikraschen i Töre visat, att
det behövs bättre kommunikationer om man skall kunna skaffa ersättning
för den träindustri som nedlägges till följd av bristande råvarutillgång. Vad
man därvid framför allt hoppas på är utvecklandet av en omfattande järnmanufaktur,
baserad på produkter från Norrbottens järnverk. Men en grundläggande
förutsättning för detta är att det bygges en järnväg, i första hand
till de folkrika trakterna mellan Luleå och Kalix.

Befolkningens eget intresse för att på detta sätt skapa en tryggare tillvaro
och samtidigt också lämna nya värdefulla bidrag till hela det svenska
folkhushållet har kommit till uttryck på många sätt. Fackföreningar, näringsorganisationer
och andra korporationer har uttalat sin oro för kristecken
av det slag som nu visat sig i Töre och ställer sig därför enhälligt
bakom förslaget om en kustjärnväg. Även i opinionsyttringar, som förekommit
långt upp efter älvdalarna, har man påvisat, hur tillkomsten av
en kustjärnväg och därmed bättre förutsättningar för ett expanderande
näringsliv sträcker sina verkningar långt utanför det närmast berörda området.

Kustbygdskommunerna, landstinget och länsstyrelsen har gemensamt
föranstaltat om en expertutredning, vars resultat överlämnades till Kungl.
Maj :t redan för tre år sedan. Sedan dess har även järnvägsstyrelsen företagit
en utredning, och det finns dessutom yttranden från styrelsen för
Statens skogsindustrier och Industriförbundet.

1 Dihang till riksdagens protokoll 195b. 6 samt. Nr 183—18G.

2

Statsutskottets utlåtande nr 183.

Statsmakterna har alltså nu ett mycket omfattande material att grunda
sitt omdöme på. Om det, utöver de utredningar och sakkunniga yttranden
som avgivits, är nödvändigt med vissa kompletteringar och en översyn av
det hela, så bör detta nu kunna ske på kort tid.

över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens
län.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande.

Under hänvisning till att ett mycket omfattande material står till statsmakternas
förfogande för bedömning av förevarande järnvägsfråga föreslås
i motionerna, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
så att förslag till byggande av en kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken
kan ske snarast. Motionärerna taga därmed avstånd från den alternativa
lösningen av kalixbygdens järnvägsfråga, nämligen genom en sidobana
från Morjärv till Kalix. Styrelsen tillåter sig i detta hänseende erinra
om vad styrelsen, med överlämnande av anbefalld utredning angående
järnvägsförbindelse till Kalix, anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj :t den
4 november 1952.

»Med hänsyn till vad här ovan och i den utförliga utredningen anförts,
anser sig styrelsen, ehuru väl inseende betydelsen av att kommunerna
och industriföretagen i berörda område äga tillgång till goda
kommunikationer, icke kunna tillstyrka att en järnvägslinje beslutas
och anlägges till Kalix municipalsamhälle, vare sig linjen bygges såsom
kustbana Luleå—Kalix eller såsom sidobana Morjärv—Kalix.

Därest statsmakterna i allt fall finna en järnvägslinje till Kalix behövlig
och besluta att den skall komma till utförande, måste styrelsen
med hänsyn till återverkningarna på statens järnvägars redan för närvarande
mycket ansträngda ekonomiska läge påyrka, att härför erforderliga
investeringsmedel anvisas på sådant sätt, att de ej påverka statens
järnvägars räntepliktiga kapital, samt att statens järnvägar beredas
årlig gottgörelse för de driftsförluster, som komma att uppstå genom
linjen i fråga. Vilken linjesträckning, som i dylikt fall bör väljas,
bör enligt styrelsens mening bli beroende på vad ''Kommittén för utredning
av norrlandskustens biltrafik’ i sinom tid kommer att föreslå.»

Enligt vad styrelsen har sig bekant har emellertid nyssnämnda kommitté,
som den 21 december 1953 avlämnat sitt betänkande, icke upptagit
denna fråga till behandling. Spörsmålet torde dock komma att beaktas vid
den alltjämt pågående remissbehandlingen av de gjorda utredningarna,
bl. a. och framför allt av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Av betydelse för bedömningen av ifrågavarande järnvägsprojekt torde
även vara, hur problemet om träindustriens i Törefors fortbestånd eller dess
ersättande med annan industriell verksamhet kan komma att lösas. Styrelsen
erinrar om att det åt en statlig kommitté, Töreutredningen, uppdragits
att undersöka möjligheterna till lösning av de sysselsättningssvårigheter,
som väntas uppstå inom Töre kommun.

Som av det ovan anförda framgår kan frågan om en järnvägsförbindelse
till Kalix ännu icke anses så fullständigt utredd, att definitivt avgörande
kan träffas. Under hänvisning härtill får styrelsen hemställa, att utskottet
måtte avstyrka motionerna I: 58 och II: 89.

Statsutskottets utlåtande nr 183.

3

Länsstyrelsen i Norrbottens län har för sin del överlämnat och åberopat
avskrift av sitt underdåniga yttrande den 24 april 1954 över dels AB Industribyråns
i Stockholm utredning angående behovet av och de ekonomiska
förutsättningarna för järnvägsförbindelse mellan Luleå och Kalix m. m.
och dels järnvägsstyrelsens utredning angående järnvägsförbindelse till
Kalix. Ifrågavarande avskrift har såsom Bilaga fogats vid detta utlåtande.

Utskottet. Med anledning av vad i förevarande motioner anförts vill utskottet
erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet i ett i riksdagens
andra kammare den 26 maj 1954 avgivet svar på en fråga angående
järnvägsprojektet Luleå—Karlsborgsverken-—Haparanda lämnat den upplysningen,
att myndigheternas prövning av detta projekt som bäst påginge.
Järnvägsstyrelsen vore sålunda i färd med vissa undersökningar på platsen,
och därjämte vore frågan centralt föremål för ingående överväganden
bl. a. i samband med strävandena att till Törebygden lokalisera ny industri.
Departementschefen har i anslutning härtill även framhållit att, ehuru några
definitiva besked icke kunde lämnas om resultatet av de pågående undersökningarna
innan dessa slutförts, dittills framkomna omständigheter syntes
ha givit goda skäl för en positiv lösning av denna fråga.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat äro ifrågavarande undersökningar
ännu icke slutförda. Vid sådant förhållande och då det kan förväntas,
att Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger de förslag som genom undersökningarna
må befinnas motiverade, anser utskottet anledning icke föreligga
för riksdagen att göra särskild framställning i ärendet. Utskottet
hemställer därför,

att motionerna 1:58 och 11:89 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 november 1954.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Ohlon, Iwar Anderson, Näsgård, Leander,
Näsström, Pålsson, Gustaf Andersson, Sundelin, Einar Persson, Edvin
Thun, Holmqvist, Elfving, Rikard Svensson, Lundqvist och Lundström; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Andersson
i Malmö, Lindholm, Åkerström, Staxäng, Johansson i Mysinge, Petterson
i Degerfors, Onsjö, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Andreasson, fröken
Vinge, fröken Olsson och fröken Ager.

4

Statsutskottets utlåtande nr 183.

Bilaga.

Till Konungen.

Kungl. Maj :t har den 15 maj 1953 anmodat länsstyrelsen att avgiva yttrande
över dels Aktiebolaget Industribyråns i Stockholm utredning angående
behovet av och de ekonomiska förutsättningarna för järnvägsförbindelse
mellan Luleå och Kalix m. in., dels ock kungl. järnvägsstyrelsens utredning
angående järnvägsförbindelse till Kalix.

För att belysa frågan om vad en kustjärnväg inom detta område skulle
kunna tänkas få för fraktekonomisk betydelse med hänsyn tagen till bl. a.
de aktuella reindustrialiseringsplanerna för Tore kommun har länsstyrelsen,
för att erhålla ett aktuellt material för detta yttrande, velat avvakta
Töreutredningens undersökningar rörande några olika företag, för vilka
transportkostnaderna äro av väsentlig betydelse.

Länsstyrelsen får nu i underdånighet anföra följande.

Den i Industribyråns utredning refererade kommunikationshistoriken visar,
att frågan om att utvidga järnvägsnätet i länets östligaste delar sedan
länge varit aktuell i olika sammanhang. Intresset för detta projekt har under
avsevärd tid hållits levande i de berörda bygderna. Resultatet av Industribyråns
utredning tedde sig för många ortsbor så gynnsamt, att det
kunde väntas föranleda ett positivt beslut från statsmakternas sida. Kungl.
järnvägsstyrelsens kritiska yttrande har måhända dämpat denna optimism,
men länsstyrelsen anser att frågan därmed dock icke förlorat något av sin
aktualitet.

Länsstyrelsen har vid läsningen av de båda utredningarna funnit, att Industribyråns
utredning tydligen innehåller vissa felaktigheter och övervärderingar,
som järnvägsstyrelsen i sin tur redan i ingressen till sitt yttrande
bemöter på ett sätt, som på läsaren gör intryck mera av tendentiös polemik
än objektiv utredning. Styrelsens yttrande innehåller i stort sett blott
en negativ kritik av Industribyråns utredning. Även om denna diskussion i
och för sig kan ha ett visst intresse, så hade nog länsstyrelsen och andra av
frågan intresserade myndigheter, kommuner och företag dock väntat att
järnvägsstyrelsen förutsättningslöst skulle ha tagit upp problemet — ekonomiskt
och näringspolitiskt — i hela dess vidd och då även ur delvis andra
synpunkter än dem, som redovisats i Industribyråns utredning. Länsstyrelsen
återkommer härtill i ett senare avsnitt av detta yttrande.

Det gamla talesättet, att »väg bryter bygd» är som generalisering en sanning
med många modifikationer. Järnvägen från Boden till Karungi — med
den sträckning den erhållit — har väl i viss mån bidragit till bygdens utveckling,
men dock knappast i den omfattning som man måhända hade räknat
med. Om man bortser från Niemisel och Morjärv, där järnvägen berör äldre
jordbruksbygd, har järnvägens tillkomst icke inneburit uppkomsten av något
industri-, handels- eller stationssamhälle av betydenhet. För de delar
av länet, som via landsvägsförbindelser har anslutning till järnvägen, har
den givetvis också haft en viss betydelse. Att järnvägen erhöll sin sträckning
genom en typisk glesbygd, berodde på militära och icke näringspolitiska
skäl. Det torde emellertid vara odiskutabelt att järnvägen med hänsyn
till näringslivets nu aktuella behov av bättre kommunikationer är »felloka -

Statsutskottets utlåtande nr 183.

5

liserad». Det bör i detta sammanhang observeras, att trafiken på bandelens
mellanstationer i huvudsak består av person- eller godsbefordran, som härrör
från kustlandet. Med järnvägens läge kan trafiken dock icke nå den omfattning
och intensitet som vore önskvärd och följaktligen icke heller för
kustbygdens industriella expansion tillmätas samma betydelse som en kustjärnväg,
enligt länsstyrelsens mening, skulle få.

Det vill synas, som om både Industribyrån och järnvägsstyrelsen liksom
även den lokala opinionen i stort sett bortsett från eller i varje fall inte närmare
diskuterat de problem, som utan tvekan måste uppkomma för trafiken
på banan Boden—Karungi, om en ny järnväg skulle byggas för sträckan
Luleå—Kalix—Haparanda. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste emellertid
frågan huruvida den förstnämnda bandelen skall nedläggas eller bibehållas
efter tillkomsten av en kustjärnväg tillmätas stor vikt, när man skall
ta ställning till det i de två utredningarna diskuterade projektet. Innan
länsstyrelsen närmare går in på denna fråga, vill länsstyrelsen emellertid beröra
vissa andra spörsmål, som måste beaktas, när man skall bilda sig en
mening om behovet av den ifrågasatta kustjärnvägen.

Av Industribyråns utredning framgår, att befolkningsförhållandena i kustsocknarna
norr om Bottenhavet äro värda ett särskilt studium. Nativiteten
är större än för riket i genomsnitt. Även om en viss förskjutning i riktning
mot riksmedeltalet kan väntas i framtiden, synes tendensen dock vara, att
födelsetalet kommer att hålla sig över genomsnittet i riket. En bekymmersam
utveckling är den stora utvandringen från dessa socknar. De som flytta
söka sig icke endast till andra orter i länet, utan bosätta sig längre söderut i
landet. Nettoförlusten i den inrikes omflyttningen uppgick för Norrbottens
läns del under 1 O-årsperioden 1941—195Ö till icke mindre än 13 378 personer.
Att merparten av dessa är människor i den arbetsföra åldern säger sig
självt. Att en sådan »åderlåtning» av den produktiva befolkningen inger de
allra största betänkligheter är icke att förvåna sig över. I vilken takt denna
utflyttning i fortsättningen kommer att ske kommer i icke ringa grad att
bero på vilka existensmöjligheter som kan beredas folket och framförallt
ungdomen i dessa bygder. Detla i sin tur har ett nära samband med frågan
om vilka utvecklingsmöjligheter, bl. a. beträffande kommunikationerna,
som man vill och kan gc bygdens näringsliv.

Industribyråns utredning torde ha visat, att jordbruket i kustsocknarna
har stora förutsättningar att kunna drivas på ett ekonomiskt lönande sätt
samt att det finns stora möjligheter till ytterligare uppodling. Ett utmärkande
drag för Norrbottens jordbruk är emellertid, att hemmansdelarna även
i denna del av länet äro alltför små. Även om icke fler arbetstagare än som
kan anses försvarligt äro bundna till en och samma hemmansdel, så skulle
samma arbetskraft utan tvivel kunna sköta betydligt större arealer. Förhållandet
torde sammanhänga med den nedärvda åsikten i denna del av länet,
att jordbruket för var och eu är den säkraste utkomsten. Andra och föga utvecklade
förvärvsgrenar ha gång efter annan visat sig mindre lönande och
tvingat befolkningen åter till jordbruket, även om detta mera fått karaktär
av stödjordbruk. Många ha nämligen samtidigt balt annat, säsongbetonat
arbete. Detta förhållande har lett till en alltför stor jordsplittring, önskvärt
vore, alt större jordbruk skapades, som kunde giva full försörjning åt sin
ägare. Härigenom skulle man även bättre än vad nu är fallet kunna tillgodogöra
sig rationaliseringens fördelar. Lantbruksnämndens åtgärder i
detta avseende ha därför den allra största betydelse, även om dess verkningar
icke giva omedelbart påtagliga resultat. Det torde dock icke vara möjligt
eller ens önskvärt alt helt upphöra med stödjordbruken som komplement
(ill bl. a. det säsongbelonade skogs- och floltningsarbetet.

6

Statsutskottets utlåtande nr 183.

Givet är, att anläggandet av en ny järnväg ej skulle lösa jorddelningsproblemet.
I det stora sammanhanget är emellertid ett genom bl. a. förbättrade
kommunikationer mera differentierat näringsliv och de nya arbetstillfällen,
som följer därav, en av de viktigaste förutsättningarna för problemets lösning.
Om en viss del av befolkningen skall finna det välbetänkt att övergiva
jordbruket är det nödvändigt, alt andra säkra utkomstmöjligheter kan
erbjudas i stället. Den sektor inom näringslivet, som då i första hand kan
komma i fråga, är givetvis industrien. Skall denna kunna utvecklas och ge
sysselsättning åt ett ökat antal anställda, måste den emellertid för sina
transportbehov ha ett kommunikationsväsende, som erbjuder samma ekonomiska
fördelar och samma bekvämlighet som järnvägarna.

Vad skulle då en kustjärnväg kunna länkas få för betydelse för en industriell
expansion i dessa bygder? I Industribyråns utredning göres gällande,
att virkesförrådet i länet minskat och att råvarubasen knappast har
utrymme för ytterligare sågverks- och massaindustri. Detta antagande stöder
sig dock föga på de uppgifter, som anförts. Utvecklingen har lett därhän,
att man med den mindre goda skogstillväxten i förhållande till de skogliga
tiilgångarna söderut i landet inom pappersmasse- och kemisk industri funnit
det ekonomiskt riktigare att tillgodogöra sig klenare virke, som alltså
blir avverkningsbart tidigare. Härigenom har man fått rimligare intervaller
i den tidscykel, som skall reglera förloppet avverkning — nysådd — återväxt
— avverkning. Något större avseende kan ej heller fästas vid uppgifterna
om det minskade utnyttjandet av flottlederna. Användandet av dessa,
framförallt bivattenlederna, har ur arbetskraftssynpunkt på sistone ställt
sig så dyrbart, att det många gånger blivit billigare att frakta virke landsvägen
med bil. Vidare har på sista tiden även använts virke, som ej går att
flotta, t. ex. lövträdsvirke och frodvuxet barrvirke.

När man försöker göra en prognos för skogsindustriens — i ordets mest
extensiva bemärkelse — framtida råvaruförsörjning, så får man inte heller
bortse från den ökade timmerfångst, som på lång sikt måste bli resultatet
av den alltmera aktiva skogsvård, som numera bedrives inom länet.
Att skogstillgångarna i framtiden skall visa sig tillräckliga för en icke
obetydlig produktionsökning inom den skogsindustriella sektorn är därför
ett antagande, som torde ha mera fog för sig än Industribyråns kalkyl.

De dominerande företagen inom virkes- och pappersmasseindustrien äro
AB Statens Skogsindustriers anläggningar vid Karlsborgsverken, Båtskärsnäs
och på Seskarö. Länsstyrelsen har haft tillfälle att taga del av bolagets
yttrande i detta ärende. Av yttrandet framgår, att bolagets tillverkningar
inom kort beräknas bli avsevärt mycket större än som angivits i Industribyråns
utredning. Bolagets tre sågverk inom detta distrikt ha en kapacitet
av 40 000 standards årligen mot i utredningen uppgivna 34 000 standards
och sulfatfabriken beräknas inom kort komma att producera 120 000
ton cellulosa per år. I utredningen har angivits en betydligt lägre kvantitet.
Av den tillverkade cellulosan skulle 40 000 ton förädlas "till papper
och 50 000 ton blekas. För övrigt synes man vid Karlsborgsverken inom
de närmaste 10 åren beräkna en ytterligare utbyggnad till 175 000 å 200 000
ton sulfatcellulosa per år. Som Industribyrån framhållit, skulle givetvis en
Stor del av Karlsborgsverkens produkter kunna transporteras med en blivande
järnväg. Bli kvantiteterna större än som beräknats, kommer detta
helt naturligt att i gynnsam riktning påverka kalkylerna för banans drift.
Emellertid synes Industribyrån och järnvägsstyrelsen ha förbisett, att en
stor del av råvarubehovet till industrien under nuvarande transportförhållanden
måste fraktas landsvägen och att en järnväg därvid har stora
utsikter att kunna konkurrera om frakterna. Råvarorna till Karlsborgs -

Statsutskottets utlåtande nr 183.

7

verken komma från hela Norrbottens län och ej blott från de närliggande
älvdalarna. AB Statens Skogsindustrier har beräknat, att det sågtimmer
och den sulfatved, som skall forslas till industrien, kominer att omfatta
omkring 775 000 transportton. På grund av de orsaker, som tidigare anförts
i fråga om flottningen, lär i framtiden omkring hälften av denna virkesmängd
komma att transporteras landvägen. Huruvida bolaget därvid
kommer att anlita järnväg eller lastbil, blir givetvis beroende på de taxor
som erbjudas. Av kvantiteten torde endast 8 % ligga geografiskt så till
att en biltransport alltid ställer sig gynnsammare än en järnvägstransport.
Det synes i varje fall länsstyrelsen som sannolikt, att en järnväg borde ha
goda förutsättningar att med transportmängder, som här avses, och de
avstånd, som det kan bli fråga om, konkurrera med lastbilstrafiken. Den
inkomstökning, som därvid kan beräknas tillfalla järnvägen, måste även
i gynnsam riktning påverka kalkylerna för denna handel.

"ÅB Statens Skogsindustrier har ytterligare framhållit, att med den omfattning
bolagets landtransporter väntas få är det nödvändigt att förbättra
kommunikationerna, antingen man vill bygga en järnväg till Karlsborg
eller förbättra landsvägsnätet. Det sistnämnda måste emellertid i så fall
upprustas inom hela detta transportområde, vilket är detsamma som stora
delar av länet, svaga vägsträckor förstärkas och otillräckligt bärkraftiga
broar ersättas med kraftigare sådana.

Även om man kan räkna med en ökad produktion vid Karlsborgsverken,
så lär arbetskraftsbehovet där inom överskådlig tid icke bli nämnvärt större
än för närvarande. Skall utflyttningen av folk i de yrkesverksamma
åldrarna till andra län kunna förhindras och sysselsättning dessutom beredas
den genom jordbrukets rationalisering friställda arbetskraften, så
måste — som redan framhållits — ytterligare industrier komma. till. Det
ligger då närmast till hands att tänka sig att denna nyindustrialisering
bl. a. tar sikte på manufakturindustrier, som för sina tillverkningar efterfråga
råvaror och halvfabrikat från Norrbottens Järnverk, vilket skulle bli
av betydelse även för järnverket. Det bär gjorts gällande, att sådana industrier
med fördel kunde förläggas till orter, som redan ha järnväg.
I viss mån kan detta äga sin riktighet, om man åsyftar stationer efter
banan Luleå—Boden samt ett och annat enstaka samhälle efter järnvägen
Boden—Gällivare och Boden—Långträsk. Detta utesluter emellertid icke
det faktum — som redan framhållits — alt kustkommunerna för sin framtida
existens och utveckling ha ett aktuellt och stort behov av nya företag
och en ur konjunktur synpunkt mera motståndskraftig arbetsmarknad än
vad nu är fallet. Med eu järnväg helt eller delvis efter kusten fram mot Haparanda
torde utsikterna att grunda manufakturindustrier ställa sig betydligt
gynnsammare än för närvarande. Tillgången på arbetskraft i dessa
bygder är mycket stor och bostadsbeståndet i regel tillfredsställande.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang lämna en redogörelse för de transportekonomiska
förhållandena i tre fall, som närmare utretts i samband
med planerna på en reindustrialisering av Töre kommun och såsom de redovisas
av Teleutredningen. Denna har i olika sammanhang konstaterat,
vilken negativ betydelse avsaknaden av en järnvägsförbindelse till Töre har
när det gäller att dit lokalisera nya industriföretag för vilka transportkostnaderna
äro av väsentlig betydelse. De priskonkurrerande synpunkterna
på fraktkostnaderna ha ett dominerande avgörande.

Utredningen bär i sitt första betänkande framlagt ett förslag om en utbyggnad
av den av Törevcrken AB drivna verkstadsrörelsen till ett medelstort
företag i järnmanufakturbranschen. Enligt föreliggande produktionskalkyl
skulle det planerade företaget få ett årligt råvarubehov av 3 620

8

Statsutskottets utlåtande nr 183.

ton järn, som i huvudsak skulle köpas från Norrbottens Järnverk. Med
landtransport skulle råvaran fraktas till Töre enligt följande två alternativ:

I. Järnväg Luleå—Morjärv (73 km.), lastbil Morjärv—Töre (19 km.).

II. Lastbil Luleå—Töre (58 km.).

Transporten till Morjärv kostar per järnvägsvagn om 15 ton kronor
166: 50 = 11: 10 per ton. Biltransporten Morjärv—Töre har av Töre lastbilcentral
beräknats till kronor 10: — per ton. För hela sträckan skulle alltså
frakten enligt alternativ I bli kronor 21:10 pr ton eller sammanlagt
(3 620 X 21: 10) 76 382: — kronor per år.

För samma transportkvantitet med lastbil direkt från Luleå har nämnda
lastbilcentral beräknat kostnaden till kronor 15:— pr ton. Transportkostnaden
skulle således enligt alternativ II bli 54 300: — kronor pr år.

Under förutsättning att Töre haft järnväg med anknvtning vid Morjärv,
skulle fraktkostnaden bli kronor 11:90 pr ton = 43 078:— kronor pr år

och under förutsättning av kustjärnväg — Luleå (järnverket) — Töre _

61 km. — skulle fraktkostnaden bli kronor 8: — pr ton == 28 960 kronor
pr år.

Den på detta sätt beräknade fraktskillnaden mellan alternativ II och en
direktjärnvägstransport efter kusten skulle således pr år uppgå till i runt
tal 25 000 kronor.

Lastbilstransporten Luleå—Töre torde i kostnadshänseende kunna reduceras
något. Med den transportkvantitet, som det här är fråga om, kan
för transporten insättas bilar med en lastförmåga på 12—15 ton, mot de 8
tons laster på vilka ovannämnda prisuppgifter beräknats.

Fn transportorganisation, som erbjuder möjligheter till frakter i båda
körriktningarna, kan ytterligare nedbringa kostnaden för såväl råvaran
som den färdiga produktionen.

I samband med av Töreutredningen verkställda undersökningar om förutsättningarna
att till Töre förlägga en fabrik för tillverkning av så kallade
elementhus framkom följande om bygdens transportförhållanden och
fraktkostnader. I »containers» om maximalt 5 tons vikt planerades att
fabrikens tillverkning skulle transporteras till beställare. För ett hus om
20 tons vikt skulle transportkostnaden från Töre till nedan angivna järnvägsstationer
bliva — inklusive returfrakt för containers:

Från Töre
till

Lastbil Töre—Morjärv
(kronor 315: —),
järnväg från Morjärv,
Totalt kronor

Därest SJ frakt-taxa fått till-lämpas från Töre
Kronor

Därav på del-sträckan Töre
—Morjärv
Kronor

Frakt-

skillnad

Kronor

Haparanda ........

578: 90

293: 80

29:90

285: 10

Piteå..............

676: 80

383:80

22: —

293: —

Boliden............

880:70

581: 70

16: —

299: —

Skellefteå stad ....

801: 90

502: 90

16: —

299: —

Umeå ............

881: 20

586: 70

20:50

294: 50

Örnsköldsvik ......

955: 70

658: 70

18: -

297: —

Härnösand ........

1 063: 50

758: 50

10: —

305: -

Sundsvall C........

1 097: 50

792: 50

10: -

305: —

Hällnäs............

817: 90

518:90

16: —

299: —

Vännäs............

849: 90

558: 90

24: —

291: —

Ånge..............

1 087;50

782:50

10: —

305: —

Lycksele ..........

865: 90

566: 90

16: —

299: —

Storuman..........

925: 70

622: 70

12: —

303: —

Vilhelmina ........

967: 70

664:70

12- —

303: —

Hoting............

1 009: 70

712: 50

17:80

297: 20

Östersund C ......

1 103: 50

798: 50

10: -

305: —

I medeltal ........

910: 25

611:37

16:26

298: 73

Statsutskottets utlåtande nr 183.

9

AB Eleinenthus i Mockfjärd, som har en liknande trähustillverkning, åtnjuter
15 % fraktnedsättning. Enligt vad som inhämtats från järnvägsstyrelsens
kommersiella byrå kunde samma nedsättning erhållas för elementhus,
som med järnväg fraktas från Morjärv. Därest de av AB Bostadsforskning
framlagda rekommendationerna beträffande transportorganisationen,
som lämnats i utredningen om en elementhusfabrik i Töre, hade följts,
skulle fraktkostnaderna på sträckan Töre—Morjärv komma att nedbringas.
Sålunda hade Svenska lastbils AB lämnat en uppgift, att fraktkostnaden
per hus på denna sträcka eventuellt skulle komma att understiga 150: —
kronor i stället för att uppgå till den i tabellen angivna summan 315: —
kronor.

Under angivna förutsättningar skulle man i tabellen erhålla följande siffror
som medeltal:

Stationerna i
föregående tablå
omräknade till ett

Lastbil Töre—Morjärv
(kronor 150: —),
järnväg från Morjärv.

Därest SJ frakt-taxa fått till-lämpas från Töre

Därav på del-sträckan Töre
—Morjärv

Frakt-

skillnad

Totalt kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Medeltal ..........

655:97

519:68

13: 83

136: 29

Den planerade elementhusfabriken i Töre skissades av utredningen för
en årslillverkning av 500 egna hem. För att få hela denna tillverkning till
järnväg skulle företaget komma att belastas med en mer fraktkostnad av
58 145:— kronor (136: 29 X 500). Ett fraktavtal med statens järnvägar
om genomgående fraktberäkning på samma grunder som AB Statens Skogsindustrier
har för sina transporter från Karlsborgs bruk till Vitvattnet
skulle reducera sistnämnda fraktkostnad med 18 145:— kronor eller till
50 000 kronor, vilket belopp alltså i bästa fall skulle representera den fraktmerkostnad,
som ett sådant företag finge vidkännas till följd av att Töre
saknar direkt järnvägsförbindelse.

Utredningen räknade förslagsvis med 50:—- kronor per hus för ökad
fraktkostnad för råvaror, inköpta byggnadsdelar, förbrukningsartiklar m. in.
Jämförelsen har gjorts på Mockfjärdsföretagets utgifter för samma ändamål.
Då sistnämnda fabrik bar kortare transportavstånd från leverantörerna
än vad ett i Töre beläget företag får blir jämförelsen icke adekvat för att
belysa den ökade fraktkostnad som bristen på järnväg till Töre medför
för därstädes förlagd företagsamhet.

Töreutredningen har även undersökt möjligheterna att till Töre lokalisera
ett visst företag med ett beräknat transportbehov för färdigvaran av
25 000 ton per år. Hälften av tillverkningen beräknas kunna avsättas på
marknaden i mellersta och södra Sverige och resten genom export.

Om produkterna fraktas med bil Töre—Morjärv och järnväg vidare söderut
till respektive Mjölby och Göteborg skuile fraktkostnaden bli cirka
kronor 70: — per ton, varav ungefär kronor 10: — kommer på bilsträckans
19 km.

Med den genomgående frakthcräkning, som statens järnvägar medgivit
AB Statens Skogsindustrier för transporterna från Karlsborgs bruk till Vitvattnet,
skulle fraktkostnaden från Töre bli kronor 60:60 och 65:— per
ton för vagn om minst 15 ton till Mjölby respektive Göteborg. I angivna
fraktavgifter ingår dels en avgift för täckt vagn och dels eu extra som ersättning
för omlastning betecknad avgift av kronor 5:— per ton i enlighet
med vad som utgår för transporterna från Karlsborgs bruk; skulle direkt
järnvägsförbindelse finnas från Töre med anslutning till stambanenätet,

10

Statsutskottets utlåtande nr 183.

borde fraktkostnaden alltså reduceras till kronor 55: 60 respektive 60: —- per
ton eller omräknat med i runt tal kronor 125 000 per år. Även om man reducerar
denna summa med den frakt, som kan beräknas komma på de
sjöledes ordnade transporterna, återstår i alla fall en betydande merkostnad
till följd av de relativt sett höga frakterna för den del av produktionen,
som måste fraktas med bil—järnväg.

Utöver vad som här framhållits beträffande Töre kommun och kommunikationsfrågans
betydelse för kommunens reindustrialisering torde en
kustjärnväg vidare komma att förmånligt påverka de industrier, som redan
finnas inom hela detta område. Får bygden en mer industriellt betonad
arbetsmarknad vågar man vidare hoppas, att även annan företagsamhet
kommer att utvecklas i samhällena efter järnvägen. Över huvud taget är det
ett intresse av stor vikt att även i övre Norrland få ett så rikt differentierat
näringsliv som möjligt. Om produkterna kunna framställas på närmare
håll, så följer därav lägre fraktkostnader och priser. Den eftersträvansvärda
differentieringen av näringslivet bör även ta sikte på att inom bl. a. textil-
och konfektionsbranschen skapa arbetstillfällen för även den nu icke
ianspråktagna kvinnliga arbetskraften.

Icke heller då det gäller industriens framtida utveckling, kan en blivande
järnväg i kustbygden i och för sig lösa alla uppkommande kommunikationsoch
arbetsmarknadsproblem. Skall man emellertid över huvud taget våga
räkna med en ökad industriell verksamhet, är det en tvingande nödvändighet,
att de blivande företagarna kunna få utnyttja tillfredsställande kommunikationer
för transport av råvaror och färdigprodukter.

Industribyråns utredning innehåller en mångfald statistiska uppgifter,
som uppfordrat järnvägsstyrelsen till genmälen. Otvivelaktigt är, att Industribyrån
i vissa fall gjort vissa förhastade beräkningar. Å andra sidan
kan icke heller järnvägsstyrelsens uttalanden i alla avseenden stå oemotsagda.
Som exempel må anföras följande: Med det uttalande, som Industribyrån
gjort (s. 74) om fraktkostnaderna till Kalix på den nuvarande kommunikationsleden
jämfört med utgifterna på en järnväg, som hade en ur
ekonomiska synpunkter bättre sträckning, är det svårt att förstå järnvägsstyrelsens
genmäle (s. 43).

Även om man givetvis måste taga hänsyn till de förhållanden, som avspegla
sig i de statistiska uppgifterna, lär man icke enbart på detta material
kunna grunda ett beslut att bygga en ny järnväg. Det är framför allt nödvändigt
att på andra vägar skaffa sig kännedom om förhållandena i den
berörda bygden och även från andra utgångspunkter försöka bedöma, vad
en järnväg skulle komma att betyda för näringslivets utveckling i denna del
av länet och järnvägens egen lönsamhet. Enligt länsstyrelsens uppfattning
ha samtliga härpå inverkande omständigheter icke blivit tillräckligt belysta
i Industribyråns utredning och icke heller i järnvägsstyrelsens yttrande.

Länsstyrelsen har, som framgår av det tidigare anförda, kommit till den
uppfattningen, att en järnväg från stambanenätet mot Haparanda är nödvändig
ur olika synpunkter. Den nu befintliga sträckan Boden—Karungi—•
Haparanda bär emellertid — som redan framhållits — av skäl, som numera
icke torde behöva tillmätas samma betydelse som tidigare, erhållit
en föga rationell sträckning. Den berör icke de folkrika orterna i kustlandet
såsom Råneå, Töre och Kalix. Å andra sidan må framhållas, att det
torde vara tveksamt om en ny bana från Luleå till Haparanda skulle kunna
drivas ekonomiskt jämsides med linjen Boden—Karungi. Länsstyrelsen
anser därför att frågan om dessa två järnvägslinjers lönsamhet i förhållande
till varandra liksom den ekonomiska effekten på den existerande
banan av tillkomsten av en ny järnväg måste utredas. Först sedan en så -

Statsutskottets utlåtande nr 183.

11

dan beräkning föreligger och hänsyn tagits till även andra i samband härmed
relevanta omständigheter kan man ta ställning till frågan om den rikliga
lösningen är att helt eller på viss del nedlägga trafiken på den äldre
bansträckan och bygga en ny järnväg genom kustlandet mot Haparanda.
Hur den nya sträckningen lämpligen bör dragas, måste bli föremål för
närmare övervägande. Ett alternativ skulle vara att följa det i föreliggande
utredning angivna huvudförslaget och draga banan från trakten av Notviken
mot Råneå, Töre och Kalix samt fortsätta därifrån över Karlsborgserken
mot Sangis och Haparanda. Om det emellertid skulle visa sig ekonomiskt
och ur andra synpunkter lämpligt att behålla bandelen Boden—
Morjärv (bl. a. för Firma Hjalmar Nilssons Träförädling i Morjärv) kan
man tänka sig en anslutning av denna bana till kustjärnvägen i Töre. Vid
valet av den bästa bansträckningen måste givetvis även de militära kraven
beaktas. Intresse kan nämligen finnas, att den äldre banan även ur beredskapssynpunkt
bibehålies på linjen Boden—Morjärv.

I den mån den äldre banan helt eller delvis ej längre bibehålies, skulle i
varje fall en viss del av materielen, hus, signalanordningar, räls etc., sedan
den nya linjen färdigställts, kunna komma till användning för underhåll
av andra bandelar. Vagn- och lokparken skulle däremot kunna sättas in
på den nya linjen. Denna materiel torde representera ett betydande värde.
Den personal, som nu tjänstgör på den sträcka vilken eventuellt skulle nedläggas,
kan likaledes överflyttas till den nya bandelen.

Én sådan kombinationslösning av den norrbottniska kustbygdens järnvägsproblem,
som här skisserats eller eventuellt enligt något annat alternativ,
skulle otvivelaktigt i det långa loppet visa sig ekonomiskt fördelaktigare
än vad som framgår av järnvägsstyrelsens kalkyl. Byggnadskostnaderna
kompenseras nämligen — som nyss sagts — till viss del av den materiel,
som blir disponibel för användning delvis på den nya bandelen och
delvis på annat håll vid nedläggandet av hela eller viss del av den gamla
banan. Vidare slipper man ifrån den dubblering av vissa lönekostnader och
andra driftkostnader, som belastar järnvägsstyrelsens kalkyl, i vilken man
— som redan nämnts — utgått ifrån att den gamla banan skulle bibehållas
även efter den nya järnvägens tillkomst.

Järnvägsstyrelsen har avstyrkt byggandet av den ifrågasatta järnvägslinjen
oavsett om det skulle gälla en kustbana till Kalix eller en sidobana
Morjärv—Kalix. Om statsmakterna likväl skulle finna en järnväg behövlig,
har järnvägsstyrelsen hemställt, att investeringsmedel måtte anvisas
på sådant sätt, att de ej påverka statens järnvägars räntepliktiga kapital
samt att statens järnvägar beredes årlig gottgörelse för de driftsförluster,
som enligt järnvägsstyrelsens kalkyl väntas komma att uppstå på denna
linje.

Som affärsdrivande verk måste självfallet järnvägsstyrelsen se till att
statens järnvägar drivas affärsmässigt. När statsmakterna ha att ta ställning
till ett sådant projekt, som här diskuteras, kan det emellertid visa
sig nödvändigt att bedöma behovet av en järnvägslinje även ur andra synpunkter
än dom, som kommit till uttryck i'' järnvägsstyrelsens yttrande. För
statsmakterna kan nämligen icke statens järnvägars bokföringsmässiga
redovisning av varje särskild bansträckas räntabilitet vara avgörande. Regering
och riksdag måste nämligen även fråga sig, vilka nationalekonomiska
fördelar som tillkomsten av en ny järnväg kan tänkas medföra, även
om driftresultatet för statens järnvägars vidkommande skulle visa, att lin -

12

Statsutskottets utlåtande nr 183.

industrialisering av bygdens näringsliv och andra liknande »indirekta»
fördelar måste tillmätas en sådan nationalekonomisk betydelse, att den mer
än väl uppväger det eventuella underskott på järnvägen, som skulle kunna
komma att redovisas i statens järnvägars bokslut. Det måste för övrigt anses
mycket tveksamt, huruvida en enda handel, som ingår i ett så omfattande
kommunikationsnät som statens järnvägar, ur driftsekonomisk synpunkt
skall betraktas som en enhet för sig och dess bärighet bedömas uteslutande
med hänsyn till det bokförda resultatet av trafiken inom bandelens egen
begränsade sektor.

Enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning kunna de fördelar, som ur
allmänna samhällsekonomiska synpunkter skulle vinnas genom tillkomsten
av en järnväg i denna del av länet, väntas bli så stora, att frågan icke kan
få anses avförd från dagordningen i och med de av järnvägsstyrelsen anförda
skälen mot att förverkliga detta projekt.

Den lösning, som länsstyrelsen här antytt, gör emellertid att de av Industribyrån
och järnvägsstyrelsen verkställda utredningarna delvis måste kompletteras
utifrån här berörda, delvis nya förutsättningar. Länsstyrelsens
förslag innehåller synpunkter, som måste övervägas, likaväl som den nya
linjesträckningen i detalj måste studeras och prövas. Länsstyrelsen anser
därför att de nu föreliggande utredningarna bör bli föremål för en översyn
genom en av Kungl. Maj :t särskilt utsedd kommitté. I denna bör ingå
representanter för järnvägsstyrelsen, Norrbottens läns landstings näringskommitté,
de berörda kommunerna och AB Statens Skogsindustrier. Länsstyrelsen
får sålunda i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
besluta att för en sådan utredning tillkalla särskilda sakkunniga och att
utredningen måtte bedrivas med största möjliga skyndsamhet.

Visst samråd har i ärendet förekommit med Norrbottens läns landstings
näringskommitté.

Ärendet bär handlagts av undertecknade, landshövding och landssekreterare.

Luleå i landskansliet den 24 april 1954.

Underdånigst
FOLKE THUNBORG.

Mårten Stiernström.