Statsutskottets utlåtande nr 174.

9

Nr 174.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av statsutgifterna
i syfte att åstadkomma förenklingar och besparingar
i förvaltningen m. m.

(5:e avd.)

I två liltalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Werner m. fl. (I: 320) och den andra inom andra kammaren av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. (11:416), har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte göra framställning om dels att en utredning
under medverkan av representanter för de politiska partierna måtte tillsättas
för översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma förenklingar i
förvaltning och besparingar, ägnade att främja genomförande av lättnader
i den statliga beskattningen, dels att vid ekonomisk långtidsplanering för
kommande tidsperiod (event. 1956—1960) även måtte beaktas skattebetalarnas
och näringslivets starkt motiverade krav på ett långsiktigt genomförande
av effektiva skattelättnader.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 416 följande.

Vårt land har under fredens hägn kunnat glädja sig åt en på många
områden storartad utveckling. Dess politik har eftersträvat och på samarbetets
grundval även lyckats ernå en betydande grad av trygghet och
stabilitet. Stora naturrikedomar, varvid särskilt må nämnas tillgången på
värdefull jord och skog, gruvor och el-kraft, utgör härför en bärkraftig
grund. Arbetsflit, framsynthet och kunnande har också mäktat att föra
näringslivet framåt och skapa stora produktiva resurser. Förutsättningar
har beretts för hög kulturell standard och god social omvårdnad. Näringslivets
fortsatta ändamålsenliga utveckling och vården om vårt värdefulla
folkmaterial utgör förutsättningar för ett fortsatt framstegsarbete.

Ett högt utvecklat näringsliv är ömtåligare än ett under mera primitiva
samhällsförhållanden. De betydelsefulla uppgifter som i det moderna samhället
åvilar staten medför även ofrånkomligen att samhällsmaskineriet
kompliceras och dess handhavande tager i anspråk ett ökat antal krafter.
En konsekvens härav är mycket stora utgifter för de många i allmän tjänst
anställda. Även den sociala omvårdnaden har samtidigt som den förbättrats
blivit mycket kostnadskrävande. Icke blott produktionslivets ändamålsenliga
utveckling utan även avvägningen av kostnaderna mellan olika
ändamål kräver därför stor uppmärksamhet. Beskattningsproblemet är ur
båda dessa synpunkter brännande. Det låter sig sägas att näringslivet under
ett växande skattetryck i hög grad genomfört en förbättrad produktivitet
och att skattetrycket i likhet med konkurrensen varit sporre till värdefull
driftrationalisering. Därför kan man emellertid inte bortse från den belastning
som en hög skattebörda utgör samt att problemet i hög grad är en
fråga om avvägning.

Eu siffermässig belysning av skatteproblemet försvåras bland annat av

10

Statsutskottets utlåtande nr 174.

penningvärdets fluktuationer under olika tider liksom av den överbalansering
av budgetens inkomstsida som bland annat utav valutavårdande skäl
företagits. Statsutgifterna på driftbudgetens huvudtitlar utgjorde 1946/47
3 155 miljoner kronor, 1948/49 4 643 miljoner kronor, 1950/51 5 449 miljoner
kronor och 1952/53 7 647 miljoner kronor. För 1954/55 beräknas
budgeten balansera på cirka 8 500 miljoner kronor. Statsskulden som i juni
1946 uppgick till 11 195 miljoner kronor var vid samma tidpunkt 1953
uppe i 12 532 miljoner kronor och har sedan dess ytterligare vuxit. Statens
investeringar på olika områden har krävt mycket betydande belopp, varför
stora summor kommit till användning.

Penningvärdets förändringar påverkar direkt skattetrycket i samma mån
som de nominella inkomsterna växer utan att medföra reella förbättringar
medan skatteskalorna vid progressivbeskattningen förblir oförändrade.
Här har dock 1952 års skattereform med förhöjda skattefria ortsavdrag för
den statliga inkomstbeskattningen och höjd gräns beträffande den skattefria
förmögenheten vid förmögenhetsbeskattning in. in. medfört en viss
skattelättnad för de bredare befolkningslagren. Detta till trots uppfattas
skattetrycket inom alla samhällsgrupper som mycket tyngande och är det
tvivelsutan även.

Redan i 1949 års skatteutredning har representanter för alla partier i
dess betänkande (1951) angående den statliga direkta beskattningen enhälligt
understrukit problemets allvarliga konsekvenser för den enskilde
och för produktionen. Till det faktiska tryck, som en hög beskattning utgör
för de produktiva krafterna, kommer de psykologiska verkningarna i
form av missnöje med det skattesystem som man anser frånhända den
enskilde en oskälig del av frukten av hans ansträngningar, ett därav alstrat
»skattetänkande» osv. Det är till skada för samhället om den enskilde av
skattetrycket påverkas i riktning att minska sina arbetsansträngningar, tvekar
att påtaga sig nya arbetsuppgifter eller hämmas i sund ekonomisk företagsamhet.

Sådana beklagliga tendenser förefinnes, men de motverkas i den mån
som de enskilde har kännedom om och känsla för att staten visserligen
tager stora belopp men att dessa användes för goda och nödvändiga ändamål,
samt att de anslagna penningmedlen handhas på ett klokt och förståndigt
sätt, med omtanke och sparsamhet.

De stora utgiftsposterna i statsverkspropositionen, som särskilt kan uppmärksammas,
avser folkpensionerna, barnbidragen, sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
samt försvarskostnaderna. Beloppen för dessa uppgifter
representerar en mycket väsentlig del av utgiftsstegringen under de senare
åren. Så uppgick statens årsutgifter för folkpensioneringen i början
av 1930-talet icke ens till 50 miljoner kronor, men den avses i årets budgetförslag
skola kosta 1 350 miljoner kronor. Barnbidragen, som infördes för
få år sedan, beräknas för 1954 draga en kostnad av 527 miljoner kronor.
Sjukförsäkringen beslöts förra året, och i år väntas proposition om den
härmed sammanhängande yrkesskadeförsäkringen. Även om kostnaderna
till betydande del bäres av de försäkrades premier och arbetsgivarbidragen
är det dock här fråga om mycket väsentliga utgiftsökningar.

Samtliga dessa reformer är enligt vår uppfattning att hälsa med glädje.
Utvecklingen har mer och mer gått i den riktningen, att genom avtal eller
anställningskontrakt tjänstemän och andra anställda, icke minst inom
industrier, heretts goda pensions-, sjuk- och olycksfallsförsäkringsförmåner.
Betydande grupper av egna företagare — jordbrukare, hantverkare,
köpmän, småföretagare osv. — liksom av självständiga arbetare m. fl. som
söker sin utkomst genom att åtaga sig olika arbetsuppgifter delvis av till -

Statsutskottets utlåtande nr 474.

11

fällig natur, har små eller inga utsikter att bli tillgodosedda på detta sätt.
För alla dessa grupper utgör den obligatoriska folkpensionen, sjuk- eller
olycksfallsförsäkringen en trygghet av stort värde. För de hemmavarande
familjemedlemmarna utgör en obligatorisk sjuk- eller olycksfallsförsäkring
ävenledes en icke minst på landsbygden länge eftersträvad förmån.
Stora folkgrupper i bygderna har anledning att i sådana resultat av den
förda politiken se för bygdefolket värdefulla önskemål realiseras.

Beträffande föirsvarskostnaderna har utgiftsökningarna likaledes varit
betydande. Det kan erinras om att år 1930 en till 148 miljoner kronor förhöjd
årskostnad för försvaret ansågs så betydande, att man befarade att
den skulle kunna äventyra det sociala framstcgsarbetet. Sedan dess har som
ovan berörts åtskilliga sociala framsteg ernåtts. Försvarskostnaderna har
emellertid stigit i då oanad omfattning och beräknas för 1954/55 skola
utgå med 2 020 miljoner kronor. I samband med statsverkspropositionen
har — med hänsyftning på det ekonomiska utrikesläget — erinrats om de
internationella förhållandena som »ett känsligt område, där nästan allting
kan hända». Ett sådant omdöme har givetvis även avsatt resultat vid bedömande
också av huru den försvarspolitiska beredskapen skall avvägas.
Återinförandet av kategoriklyvningen i fråga om de värnpliktigas utbildning
genom att från utbildning av årskontingenten utesluta 25 000 man
medför en besparing för ögonblicket för statsverket med 20 miljoner
kronor. Starka principiella invändningar kan resas häremot, både ur effektivitets-
och rättvisesynpunkt. Erfarenheten från krigstiden visar att eftersatt
utbildning, visserligen under gynnsamma omständigheter, kan senare
inhämtas, men kostnaderna härför blir då icke mindre. Å andra sidan
synes fog förefinnas för uppfattningen att på försvarets område, liksom
inom andra delar av den statliga verksamheten, åtskilligt torde kunna
sparas genom rationalisering och genom ökad försiktighet och sparsamhet
med allmänna medel utan att därför effektiviteten behöver eftersättas.

Kravet på skattesänkningar har ofta och högljutt framförts, men det
praktiskt realiserbara förslaget för dess genomförande har låtit vänta på
sig. Härvid kan man helt bortse från uppslagen att nå tillfälliga skattelättnader
genom bokföringsmanipulationer utan preciserat underlag och
med diskutabelt värde för framtiden. Att skönsmässigt minska årsutgiften
för avskriften av tilläggslån till bostadsproduktionen utan att avvakta i
vad mån resultatet till slut kan komma att motivera åtgärden, ger intet
fast underlag för en skattesänkning. Visar sig de reducerade avskrivningarna
förhastade uppstår till och med nya utgifter för täckande av den
risk staten medvetet tar. Däremot framstår det som naturligt att, allteftersom
tilläggslönen prövas och i mån som efterskänkande av statens fordran
icke anses böra ifrågakomma, de avskrivna lånebeloppen skall ingå såsom
förstärkning vid budgetberäkningen.

Erfarenheterna från förra årets skattedebatt belyser också till vilka^ i
praktisk politik föga värdefulla resultat man kan komma, när ett parti från
sina egna utgångspunkter söker uppgöra ett ensidigt besparingsaltcrnativ
som går ut över utgifter, som alla andra politiska åsiktsriktningar anser
erforderliga. Det är även i detta fall fråga mer om lek med siffior än
om praktiskt värdefulla uppslag, som kan leda till skattesänkning. Till sin
art är sådana förslag föga skilda från de resultat av ett ensamt tänkande som
framkommit i det av eu särskild utredningsman med hjälp av annan fackexpertis
utarbetade, år 1950 avgivna betänkandet angående översyn av statsutgifterna
i syfte att åstadkomma besparingar. De förslag som den opolitiske
besparingsexperten utarbetade var förvisso många och omfattade betydande
belopp, men resultaten har i praktiken blivit påfallande klena.

12

Statsutskottets utlåtande nr 17i.

Skattetryckets omfattning gör emellertid frågan alltfort brännande, och
den kan inte längre förbigås. Enighet synes råda om att den nuvarande statliga
inkomstbeskattningen för närvarande nått eu sådan omfattning att
någon höjning icke kan ifrågakomma utan att den tvärtom bör om möjligt
nedbringas. Det har i årets statsverksproposition föreslagits en höjning av
den indirekta beskattningen, avsedd att träffa sprit och tobak. Även på detta
område synes tanken på ytterligare möjligheter till skattehöjningar sakna
resonans. Statsrådet och chefen för finansdepartementet avvisade också bestämt
ett tänkt alternativ enligt vilket inkomstskattens sänkning skulle
finansieras av den höjda sprit- och tobaksskatten. Det förefaller emellertid
icke motiverat att därav draga slutsatsen att finansministern skulle föredraga
eu sänkning av exempelvis en höjd spritbeskattning före sänkt inkomstskatt.
Ett sådant bedömande synes även strida mot andra uttalanden
i samband med statsverkspropositionen av innebörd att motivera förhöjd
spritbeskattning med att spritpriserna numera i jämförelse med på andra
områden höjda priser är att betrakta som låga.

Däremot synes man kunna utgå ifrån att möjlighet föreligger för samförstånd
över partigränserna om uppfattningen att under närmaste åren intet
reformkrav synes föreligga av en angelägenhetsgrad som skulle kunnat motivera
en skattehöjning. Endast den nu aktuella och mycket omstridda frågan
om bilbeskattningen synes härvid böra undantagas från bedömande, så
mycket mera som det framlagda utredningsförslaget i ärendet icke torde
erbjuda något underlag för ett beslut i denna fråga.

Ett starkt skäl för att särskilt frågan om sänkt inkomstbeskattning nu
upptages till omprövning sammanhänger med det framförda uppslaget om
genomförande av ett förenklat taxeringsförfarande medelst summarisk
prövning av vissa löntagargruppers taxering. Det har uttryckligen sagts, att
genomförande av ett sådant förfarande skulle för vederbörande medföra
förminskad skattebetalning och ur denna synpunkt vara förknippad med
minskade intäkter för statsverket. Av 1949 års skatteutredning har på goda
grunder framhållits att eu hög beskattning särskilt är ägnad att aktualisera
rättvisekravet på ett effektivt taxeringsförfarande, som verkligen medför
beskattning av alla inkomster. Luckor i beskattningsförfarandet leder nämligen
till påtagliga orättvisor beträffande fördelningen av skattetrycket och
skulle än mera framstå på sådant sätt om reform i sådant syfte genomfördes
med öppna ögon för konsekvenserna. En utveckling hän mot mera summarisk
prövning av taxeringsförfarandet skulle — i synnerhet om den avsåges
skola tillämpas endast för vissa grupper — förutsätta ett lättat skattetryck,
som gjorde orättvisan mindre kännbar.

Som grundval för de gånga årens sociala reformarbete har legat uppfattningen
om en fortskridande produktionsökning som underlag för de stegrade
utgifterna. Detta betraktelsesätt har kommit till uttryck i det av 1950
års långtidsutredning år 1951 framlagda ekonomiska långtidsprogrammet
för perioden 1951/1955. Även för framtiden kommer givetvis framåtskridande
på dessa områden att erfordra sin del av de förbättrade resurser, som
kan uppstå. Grundläggande principer för eu sådan ekonomisk planering
synes även böra vara kraven på full sysselsättning, samhällsekonomisk halans
och fast penningvärde samt att denna stabiliseringspolitik genomföres
genom generellt verkande medel med undvikande av statliga detaljregleringar.
Läget synes emellertig ge god grund för uppfattningen att vid planeringen
för en kommande tidsperiod måste räknas med att en del av sådana
resurser som kommer att stå till förfogande på grundval av framstegen inom
produktionen disponeras för genomförande på lång sikt av effektiva skattesänkningar.
Det bör understrykas, att eu långsiktig skattesänkningspolitik

Statsutskottets utlåtande nr 174.

13

även kan utgöra ett värdefullt bidrag till förbättrade produktionsvillkor och
således medverka till att formera samhällets resurser.

Men genomförandet av varje verklig skattelindring på lång sikt bör enligt
vår uppfattning oundgängligen vara förenad med och underlättas av en
grundlig översyn av statslivets olika förvaltningsgrenar och av utgiftsposterna
för genomförande av förenklingar och modernt rationaliserade arbetsformer
liksom för realgranskning av utgifterna. Sparsamhet med statens
medel och rationella praktiska arbetsmetoder, som förbilligar statens omkostnader,
är icke minst i nuvarande läge ett betydelsefullt krav.

Utskottet. Såsom utskottet i sitt denna dag i anledning av motionerna
I: 321 och II: 484 avgivna utlåtande nr 173 erinrat, har frågan om rationaliseringar
och begränsningar i den statliga verksamheten motionsvägen
varit underställd 1952 och 1953 års riksdagar. De i nu förevarande motioner
framförda synpunkterna synes i väsentliga delar överensstämma med de
tankegångar, varåt vederbörande förslagsställare vid de tidigare tillfällena
givit uttryck. Utskottet kan vid sådant förhållande begränsa sig till att i
tillämpliga delar hänvisa dels till sina tidigare utlåtanden — nr 205 vid 1952
års riksdag samt nr 191 och 192 vid 1953 års riksdag — dels ock till sitt
förenämnda, denna dag avgivna utlåtande nr 173.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 320 och II: 416 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 november 1954.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Iwar Anderson, Näsgård, fröken Andersson, herrar Näsström, Pålsson,
Hesselbom, Gustaf Andersson, Sundelin, Einar Persson, Axel Andersson,
Holmqvist och Rikard Svensson; samt

från andra kammaren; herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Lindholm, Rubbestad, Svensson
i Ljungskile, Åkerström, Jansson i Kalix, Gustafsson i Stockholm, Birke,
Hansson i Skegrie, Löfroth och fröken Vinge.

14

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Reservationer

1) av herrar Ohlon, Sundelin, Axel Andersson, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, Löfroth och fröken Vinge, vilka ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:

»I de föreliggande motionerna framhålles att den nuvarande statliga inkomstbeskattningen
nått en sådan omfattning att någon höjning icke kan
ifrågakomma utan alt den tvärt om bör om möjligt nedbringas. Liknande
synpunkter har framförts i de likalydande motionerna 1:321 och 11:484. I
motionerna 1:320 och 11:416 framhålles dessutom att som ett led i strävandena
att åstadkomma en sänkning av skattetrycket bör statsmakterna vid
ekonomiska planeringen för en kommande tidsperiod räkna med att en del av
sådana resurser, som kommer att stå till förfogande på grundval av framstegen
inom produktionen, disponeras för genomförande på lång sikt av
effektiva skattesänkningar. I motionen framhålles vidare att en långsiktig
skattesänkningspolitik även kan utgöra ett värdefullt bidrag till förbättrade
produktionsvillkor och således medverka till att formera samhällets
resurser. Motionärerna understryker slutligen vikten av att sparsamhet
iakttages med statens medel och att rationella, praktiska arbetsmetoder, som
förbilligar statens omkostnader, eftersträvas.

Utskottet kan för sin del instämma i dessa synpunkter.

Planering för en sänkning av skattetrycket bör ske efter två huvudvägar.
Den första innebär, att man planerar statens verksamhet på längre sikt på
sådant sätt, att de inkomststegringar, som kan väntas inflyta till statskassan
under normalt konjunkturförlopp, inte i sin helhet uppätes av utgiftsökningar.
De synpunkter som i detta avseende framförts i reservation av
herrar Spetz m. fl. till bevillningsutskottets betänkande nr 57 vid årets riksdag
synes bärande. Det bör vara angeläget för Kungl. Maj :t att upprätta en
prognos rörande de närmaste budgetårens inkomstutveckling i syfte att
bereda väg för en fortsatt skattesänkningspolitik.

Den andra vägen till ett läge där ytterligare skattesänkningar kan genomföras
är en fortgående rationalisering och effektivisering av statsförvaltningen.
Kraven härpå får emellertid minskad slagkraft, när de konkreta
förslagen i stort sett saknas. I de föreliggande motionerna — liksom i de
likalydande motionerna I: 321 och II: 484 ävensom i de likalydande motionerna
I: 277 och II: 359 -— finnes endast vissa allmänna synpunkter i detta
hänseende framlagda. I motionerna I: 320 och II: 416 har föreslagits att en
utredning under medverkan av representanter för de politiska partierna
måtte tillsättas för en översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma
förenklingar och besparingar i förvaltningen. Utskottet är tveksamt om
ändamålsenligheten i den metod som här föreslagits. Utskottet vill i detta
sammanhang i stället erinra om de förslag om förstärkning av besparingsoch
rationaliseringsorganen, som framfördes bl. a. i motionen 11:269 vid
1953 års riksdag och i reservationen av herrar Ohlon in. fl. till statsutskot -

Statsutskottets utlåtande nr 174.

15

tets utlåtande nr 192 vid samma riksdag. Ett förstärkt besparings- och rationaliseringsorgan,
som står vid riksdagens sida och som fortlöpande följer
förvaltningens verksamhet, är enligt utskottets mening en väsentlig
förutsättning för åstadkommande av hållbara besparingar och rationaliseringar.
Förslag i denna riktning har utarbetats av 1949 års rationaliseringsutredning.
Detta förslag bör av Kungl. Maj :t efter överarbetning föreläggas
riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 320 och
II: 416, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
måtte

a) efter överarbetning av 1949 års rationaliseringsutrednings
betänkande för riksdagen framlägga förslag i enlighet
med huvudlinjerna i betänkandet,

b) utarbeta en flerårsplan för statsverksamheten, inrymmande
även en prognos för statens inkomstutveckling, vilken
tillsammans med möjliga besparingsåtgärder kan läggas
till grund för en politik, som konsekvent söker bereda
väg för en sänkning av skattetrycket.»

2) av herrar Näsgård, Pålsson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»De lättnader i beskattningen, som genom 1952 års reform genomfördes,
har enligt utskottets mening varit av betydelse för befolkningen och näringslivet.
Såsom i de föreliggande motionerna framhålles uppfattas emellertid
skattetrycket fortfarande inom alla samhällsgrupper som mycket
tyngande.

De möjligheter, som kan föreligga för eu effektiv skattesänkning, måste
därför tillvaratagas. Utskottet vill understryka önskvärdheten av att största
möjliga återhållsamhet med statens utgifter iakttages under de kommande
åren.

Möjligheterna till cn skattesänkning skulle givetvis ökas, om redan beslutade
statsutgifter kunde undergå en minskning. I enlighet med vad som
framhålles i de föreliggande motionerna vill utskottet härvid betona, att
sådana reformer som folkpensioneringen samt sjuk- och olycksfallsförsäkringen
för stora folkgrupper utgör en trygghet av stort värde, som icke kan
få eftersättas. Enighet råder också om de allmänna barnbidragens sociala
värde.

Utskottet delar den i förevarande motion -— liksom f. ö. även i motionerna
1:277 och 11:359 — uttalade uppfattningen att det är angeläget alt söka
åstadkomma en rationalisering av statsapparaten, så att om möjligt en effektivisering
av förvaltningen kan uppnås och därmed också besparingar,
vilka kan öppna vägen för skattesänkningar. I våra dagars samhälle måste
helt naturligt den statliga verksamheten vara av betydande omfattning, och

16 Statsutskottets utlåtande nr 17b.

det kan förutsättas, att densamma för framtiden kommer att ökas ytterligare.

Därmed måste också kravet på effektivitet och rationalitet skärpas. Statsrevisorerna
har vid upprepade tillfällen fäst uppmärksamheten på mindre
tillfredsställande effektivitet inom olika delar av förvaltningen. Utskottet
finner det angeläget, att statsförvaltningen blir föremål för en översyn i
syfte att åstadkomma förenkling och effektivisering och därmed en begränsning
av statsutgifterna.

Såsom bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 57/1954 framhållit, bär
svårigheterna att vinna tillräcklig enighet om de utgifter, som skulle kunna
sänkas, lett till att tidigare framförda besparingsförslag endast i begränsad
omfattning kunnat genomföras. Utskottet delar den i motionerna framförda
meningen, att en utredning under medverkan av representanter för
de politiska partierna för översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma
förenklingar i förvaltningen och besparingar, ägnade att främja genomförandet
av lättnader i den statliga beskattningen, skulle öppna möjligheter
till samförstånd över partigränserna och därmed också till effektiva skattelättnader
på lång sikt.

Även för framtiden bör det ekonomiska framåtskridandet kunna tillföra
samhället ökade resurser. Utskottet biträder den i motionerna framförda
uppfattningen, att en del av sådana resurser, som kommer att stå till förfogande
på grundval av framstegen inom produktionen, bör disponeras för
genomförandet på lång sikt av effektiva skattesänkningar. Utskottet vill
understryka, att en sådan långsiktig skattesänkningspolitik även bör utgöra
ett värdefullt bidrag till förbättrade produktionsvillkor och därmed
också till ökade resurser för samhället.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 320 och
II: 416, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
under medverkan av representanter för de politiska partierna
måtte tillsättas för översyn av statsutgifterna i syfte att
åstadkomma förenklingar och besparingar, ägnade att främja
genomförande av lättnader i den statliga beskattningen,
samt i övrigt giva tillkänna vad utskottet anfört.»

3) av fröken Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp och Birke.