Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

1

Er 33.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
vattenlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 232 i första kammaren av herrar Björnberg och
Lundqvist samt nr 306 i andra kammaren av herrar Svensson i Krokstorp
och Eliasson.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag snarast möjligt om ändring och
komplettering av vattenlagen i sådan riktning att

a) vid reglering av vattendrag genom dammar eller andra anordningar
dessa icke placeras i eller intill själva forshuvudet utan i lugnt vatten uppströms
fallet eller forsarna och att i anslutning härtill lämpliga utskov ordnas
för fiskens fria gång,

b) vid utarbetandet av hushållsplaner i samband med vattenreglering eller
vattenavledning resp. invallning dessa hushållsplaner prövas med hänsyn
till vattenföringen inom hela det därav berörda nederbördsområdet, varvid
särskild hänsyn bör tagas till att starka variationer med korta tidsintervaller
undvikas,

c) vid dikning, torrläggning av mark och vattenavledning dessa bedömas
icke enbart till nyttan och skadan utan även med hänsyn till relationen mellan
nederbördsområdets storlek och där inom befintliga sjöar, som kunna
verka utjämnande på vattenföringen,

d) vid prövning av mål rörande avledandet av kloakvatten och industriellt
avloppsvatten undersökning verkställes, huruvida och i vilken utsträckning
klassificering av det förorenade vattnet kan äga rum och det svårast förorenade
bliva föremål för särskild behandling,

e) vattendomstolarnas förprövningsrätt utvidgas i anslutning till ovanstående
förslag till bestämmelser och domstolarna kompletteras i fråga om tekniska
ledamöter så att nödig sakkunskap står till förfogande för målens
handläggning,

f) vattenöverdomstolen utvidgas med tekniska ledamöter, så att sakägare
vid överklaganden tillförsäkras möjligheter att få sina ärenden prövade ur
teknisk synpunkt även i högre instans.»

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionsyrkandena får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande av vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, vat J

Jiihang till riksdagens protokoll t9t>t. 9 saml. 3 avd. A’r 33.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

tenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen och vattenvårdskommittén.
Vidare har på begäran av utskottet yttranden över motionerna avgivits
av Svenska vattenkraftföreningen och Svenska naturskyddsföreningen.

Placering och utförande av byggnad i vatten med hänsyn till fisket.

(Punkten a i motionärernas hemställan.)

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om byggande i vatten är givna i 2 kap. vattenlagen. I dess
2 § meddelas det grundläggande stadgandet, att byggnad i vatten skall göras
så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och
olägenhet för annan. 8 § innehåller närmare föreskrifter om vad som vid
byggande i vatten skall iakttagas till skydd för fisket. Vill någon i vatten,
där fisken har sin gång, göra damm eller annan byggnad, är han sålunda
pliktig att utan ersättning vidtaga och för framtiden underhålla nödiga anordningar
för fiskens framkomst eller eljest för fiskets bestånd samt tillsläppa
för ändamålet nödigt vatten så ock, att ställa sig till efterrättelse de
särskilda föreskrifter i övrigt, vilka till följd av byggnaden må erfordras
till skydd för fisket. Befrielse från nämnda skyldighet kan medgivas, om
nyttan av ifrågasatt anordning icke skäligen kan anses motsvara den förlust
och kostnad, som därigenom skulle tillskyndas byggnadens ägare. Genom
lag den 2 april 1954 har bland annat till sistnämnda § lagts ett andra
stycke av innehåll att, om vidtagna anordningar eller meddelade föreskrifter
till skydd för fisket finnes vara mindre tjänliga, vattendomstolen äger
på ansökan av myndighet, som Konungen bestämmer, eller av byggnadens
ägare meddela sådana bestämmelser, som utan att förnärma tredje mans
rätt må påkallas av anmärkta förhållanden. Därvid skall dock iakttagas
att, i den mån fråga ej är om sådan höjning av årlig avgift, som motsvaras
av ändring i penningvärdet, byggnadens ägare ej må åläggas förpliktelser,
medförande väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom
ålagt. I 2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen stadgas, att arbete för uppförande
eller förändrande av damm i älv, ström, å eller större bäck ej må påbörjas
förrän efter ansökan vattendomstolen meddelat beslut, huru och under
vilka villkor arbetet må göras. Detsamma gäller om genom annat byggande
i sådana vattendrag märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller
vattnets lopp, såframt det ej är uppenbart, att vare sig allmän eller enskild
rätt förnärmas genom byggnaden.

Motionerna.

Såsom motivering till sitt förslag i ifrågavarande punkt har motionärerna
anfört, att hittills vidtagna anordningar för underlättande av fiskens
framkomst vid regleringsdammar i samband med kraftverk, nämligen lax
trappor eller utskov vid själva fallhuvudet, visat sig ineffektiva, enär fis -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

3

ken är alltför vanebunden för att använda sig av laxtrapporna och endast
i undantagsfall förmår att forcera den starka motströmmen i utskovet.
Helt annorlunda skulle det enligt motionärernas mening ställa sig med ett
utskov i lugnvatten, där man kunde inskränka sig till en obetydlig klackanordning
för att erhålla nödig kontroll över vattenfördelningen mellan
kraftkanalen och vattendragets fria ådra.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser utom lantbruksstyrelsen och vattenvårdskommittén,
som icke funnit anledning att yttra sig i denna del, har avstyrkt
motionärernas förslag.

Då förhållandena beträffande de strömfall som skall utbyggas kan vara
mycket växlande, synes det sålunda vattenöverdomstolen uteslutet att i
vattenlagen intages eu bestämmelse av det i motionerna föreslagna innehållet.
Vattenöverdomstolen anser, att det intresse motionärerna åsyftar
att tillgodose i tillräcklig mån blivit skyddat genom det sätt på vilket ovanberörda
lagbestämmelser tillämpats och framhåller därjämte, att motionärernas
uppfattning rörande värdet av hittills anordnade fiskvägar synes
vara alltför pessimistisk.

Kammarkollegiet, som också är av den uppfattningen att den av motionärerna
önskade effekten kan uppnås med tillämpning av gällande lagbestämmelser,
yttrar härom:

Om en ändrad placering av en damm kan medföra väsentliga fördelar
för något allmänt intresse utan någon väsentlig konstnadsökning för företaget,
är en sådan placering möjlig att genomdriva enligt gällande lagbestämmelser.
Sålunda blev t. ex. kraftverksdammen vid Nämforsen i Ångermanälven
flyttad uppströms i förhållande till vad som ursprungligen planerats
för att rädda de bekanta hällristningarna på hällarna i forsen. I ett
för närvarande pågående vattenmål om regleringsdamm för sjön Immeln i
Kristianstads län har från det allmännas sida yrkats, att dammen skall
förläggas närmare sjön än sökanden föreslagit, för att de i avloppsån befintliga
laxöringslekplatserna icke skall indämmas och förstöras. Även om
vattenlagen sålunda erbjuder möjlighet att i för fisket gynnsam riktning
påverka dammarnas placering, kan denna möjlighet dock icke i praktiken
tillmätas större betydelse. Reglerings- och kraftverksdammarnas utformning
och placering avgöres i första hand efter byggnadstekniska och ekonomiska
principer, och vattendomstolarna har ej så stora möjligheter att,
särskilt när det gäller större företag, påverka de av sökandena upprättade
förslagen utan får i regel nöja sig med att tillse att allmänna och enskilda
motstående intressen icke eftersattes, så vitt detta är möjligt utan större
omläggningar av sökandens förslag.

För fiskvandringen torde frågan om dammplaceringen och fiskväg genom
bottenlucka icke ha så stor betydelse, som motionärerna förutsätter.
Del synes visserligen förhålla sig så, att åtskilliga laxtrappor och ålyngelledare
vid äldre dammar på grund av mindre lyckade konstruktioner fungerar
rätt dåligt. Under senare tid konstruerade synes däremot i allmänhet
vara tilllredsställande fiskvägar. I stället för fiskvägar använder man sig
numera även av insamling och transport av vandringsfisk,'' särskilt av ålyngel.
1 de tall, där fiskvägarna är otillfredsställande eller saknas, ankoin -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

mer det i första hand på företrädarna för berörda fiskeriintressen och fiskerimyndigheterna
att tillse att tillfredsställande anordningar inrättas. För
fiskens framkomst bör det följaktligen kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt utan de av motionärerna förordade åtgärderna. Dessa åtgärder har
också sina olägenheter. Den minskade vattenmängden i fallet kan sålunda
hindra fiskens framkomst till dammen. Vattentrycket i utskovsluckan kan
vidare vara så stort, att luckan ej kan forceras. Vid större, modernare anläggningar,
som konstrueras så att vattnet avledes från älven på sträckor
upp till 10 kilometer, kan åtgärden över huvud ej komma till användning.

Slutligen må framhållas, att fiskvägarna förlorar sin betydelse, när ovanför
dammen liggande lekplatser förstöres. Tyvärr kommer så gott som
varje kraftverksbygge i en laxförande älv att leda till förstörelse av lekplatser
så väl ovan kraftverket genom indämning som nedan genom älvfårans
torrläggning till den punkt, där kraftverkets avloppstunnel eller kanal
åter mynnar ut i älven. När en älv blivit fullt utbyggd, är den i regel
utan betydelse för laxreproduktionen och laxfisket. För att säkerställa laxtillgången
måste sannolikt sådana åtgärder vidtagas som att vissa vattendrag
reserveras för laxreproduktionen och följaktligen ej får utbyggas.

Vattenfallsstyrelsen anför, att motionärernas förslag skulle medföra att
vid vattenkraftutbyggnader högst betydande avsteg får göras från vad som
ur teknisk-ekonomiska synpunkter är rationellt och att någon säkerhet icke
finnes för att förbättringar i fråga om fiskets betingelser därigenom vinnes.
Styrelsen understryker i vad gäller laxfisket, att det i regel icke är
hindren för laxens vandring i vattendragen, som utgör det stora problemet,
utan fastmer möjligheterna att bibehålla de naturliga lekplatserna och uppväxtområdena,
i vilket hänseende motionärernas förslag icke innebär någon
lösning.

Fiskeristyrelsen åberopar till stöd för sitt avstyrkande ett av styrelsen
från statens fiskeriingenjör infordrat yttrande, vari anföres bland annat
följande:

Motionärerna synes ha tänkt sig att genom uppflyttning av dammanläggning
ovanför forsnacken vinna en grund lugnvattenbassäng mellan
dammen och forsnacken. Dammbyggnaden skulle då komma att befinna
sig mellan två lugnvatten, det ena med vattenytan uppdämd av dannnen
och det andra med en vattenyta på en lägre nivå. Vattennivån i lugnvattnet
nedanför en enligt motionärerna uppflyttad damm kommer att bestämmas
dels av bottenförhållandena i forsnacken och dels av vattenframrinningen
på så sätt, att vattenytan vid en mycket låg vattenframrinning kommer
att ligga i nivå med bottnen i den djupaste fåran i forsnacken. Vid högre
vattenframrinning kommer vattenytan att inställa sig just så mycket högre,
att det framrinnande vattnet kan avbördas över forsnacken. Genom att vatten
förutsättes komma att avledas till kraftstationen, skulle nämnda vattenyta
komma att ligga lägre än den gjort tidigare vid samma årstid.

Av ovanstående torde framgå, att med den i motionen föreslagna uppflyttningen
skulle erhållas en dammsjö ovanför dammbyggnaden och en
mindre, grund dammbassäng ovanför forsnacken. Enär vid dammbyggnadens
förläggning till själva forsnacken den mindre dammbassängens vattenyta
skulle ersättas av en motsvarande, större del av dammsjöns vattenyta,
synes ur skönhetssynpunkt intet vara att vinna med uppflyttningen,
som däremot skulle kunna medföra stora olägenheter i vattendrag med
stor flottning.

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

I fråga om laxtrappor synes motinärerna ha förbisett, att den fallhöjd
som genom dämningen skapas just vid dammanläggningen och som skall
övervinnas av laxen blir densamma antingen dammen förlägges i eller ovanför
forsnacken. Uppflyttningen medför sålunda ingen förenkling av fiskvägsproblemet.

Den i motionen framförda åsikten, att det hittillsvarande systemet med
laxtrappor visat sig ineffektivt, bestyrkes ej av resultaten av den kontinuerliga
kontroll av landets viktigare laxtrappor, som numera anordnats, främst
med hjälp av elektriskt manövrerade, automatiska laxräknare. Säkrast är
kontrollen av laxtrapporna vid Forshaga kraftverk i Klarälven genom att
all lax, som passerat dessa trappor, fångas, bl. a. för transport, vid det längre
uppströms belägna Dejefors kraftverk. Laxfisket vid Dejefors synes ej
ha nedgått efter Forshagadammens tillkomst.

Det bör slutligen tilläggas, att det framtida behovet av laxtrappor i Sverige
kommer att minska i samma mån som vattendragen blir avtrappade genom
dammbyggnader och betingelserna för laxens naturliga lek och uppväxt
i vattendragen därigenom minskas eller försvinner. Försöken att bibehålla
älvmynningarnas och havets laxstammar torde i stället böra på sätt
som nu sker inriktas på fångst av avelslax, avel och uppfödning av utvandringsfärdiga
laxungar.

Inverkan på vattenföringen av vattenreglering, vattenavledning

och dikning m. m.

(Punkterna b och c i motionärernas hemställan.)

Gällande bestämmelser.

Vill ägare av strömfall utan att påfordra förpliktande för annan att dellaga
i kostnaden reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet
eller eljest för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraften
i honom tillhörigt fall skall enligt 3 kap. 26 § första stycket vattenlagen bestämmelserna
i 2 kap. samma lag om byggande i vatten äga tillämpning beträffande
företaget. Ovan återgivna stadgande i 20 § 1 mom. sistnämnda
kapitel om skyldighet att inhämta vattendomstolens besked, huru och under
vilka villkor arbetet må göras, gäller sålunda även i nu ifrågavarande
hänseende. För vattenreglering med tvångsdelaktighet gäller, i den mån
särskilda bestämmelser icke meddelats i 3 kap. vattenlagen, reglerna i 2
och 7 kap. samma lag. I 3 kap. 11 § föreskrives, att den som vill verkställa
sådan vattenreglering skall göra ansökan därom hos vattendomstolen, vilken
har att meddela beslut om tillåtligheten av företaget samt om sättet och
villkoren för verkställandet av vattenregleringen. Där det med hänsyn till
omfattningen av erforderlig utredning eller eljest finnes lämpligt, äger dock
vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna, att målet skall behandlas
vid syneförrättning. I enlighet med stadganden i 10 kap. vattenlagen
handlägges sådan förrättning av synemän, som har att bestämma och i utlåtande
angiva bland annat huru beträffande hushållningen med och fram -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

släppande av vattnet bör förfaras vid dammbyggnad, som må erfordras för
företaget, så ock eljest vad för vattenhöjdens reglering och förekommande
av skada genom översvämning eller annorledes bör iakttagas. Utlåtandet
skall underställas vattendomstolens prövning. Är det fråga om reglering av
vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren,
Storsjön i Jämtland eller Siljan skall saken jämlikt 4 kap. 13 § vattenlagen
av vattendomstolen hänskjutas till prövning av Konungen, som
bland annat äger föreskriva särskilda villkor för företagets utförande. Detsamma
gäller beträffande annan vattenreglering, som med hänsyn till vattnets
avrinning är av synnerlig omfattning, såframt Konungen förbehåller sig
sådan prövning. I 2 kap. vattenlagen givna bestämmelser om vattenhushållning
vid byggande i vatten är tillämpliga även på vattenreglering. Sålunda
gäller enligt 32 § att vid avtappning ej må på en gång framsläppas så mycket
vatten, att allmän eller enskild rätt sättes i fara. Skulle det visa sig, att
genom hushållning med vatten i överensstämmelse med av vattendomstolen
meddelade föreskrifter vållas skada eller intrång, som vattendomstolen icke
förutsett, eller saknas bestämmelser om vattenhushållningen eller är sådana
ofullständiga kan enligt 24 resp. 31 §§ ändring eller komplettering av bestämmelserna
vidtagas. — I kungl. kungörelse den 24 april 1953 har meddelats
vissa föreskrifter om vad som skall iakttagas vid förberedandet av
ansökan om vattendomstolens tillstånd till vattenuppdäinning eller annan på
vattenförhållandena inverkande åtgärd för kraftverk eller vattenreglering
eller annat företag i vatten, då det är fråga om företag av större omfattning
eller som på ett kännbart sätt berör ett förhållandevis stort antal sakägare
eller eljest i mycket väsentlig grad ingriper i bygdens förhållanden. Innan
närmare undersökningar för utrönande av företagets verkningar äger rum
i vattenområdet eller på angränsande mark skall företagaren underrätta
länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas,
samt kammarkollegiet. Företagaren har sedermera att efter hand på
begäran och när eljest anledning förekommer tillhandagå länsstyrelsen och
kammarkollegiet med alla de upplysningar som erfordras för bedömande av
företagets huvudsakliga verkningar. Så snart de tekniska förutsättningarna
för det planerade företaget blivit i huvudsak klarlagda skall kommunala organ
samt myndigheter och sammanslutningar i övrigt, vilka har till uppgift
att bevaka av företaget berörda allmänna intressen, beredas tillfälle att
framföra önskemål och eljest överlägga med företagaren rörande företagets
huvudsakliga planläggning samt frågan om vilka åtgärder till förebyggande
eller minskande av skada eller olägenhet för mera betydande allmänna
intressen som bör vidtagas. Såvitt möjligt bör genom företagarens försorg
upplysning inhämtas om vilka övriga större företag, som förberedes eller
eljest kan antagas komma i fråga för utförande i vattendraget med tillhörande
vattensamlingsområden, och samråd äga rum med företrädarna för
de till vattendraget knutna viktigare intressena i syfte att främja en ur allmän
synpunkt ändamålsenlig planering av olika åtgärder för utnyttjande

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

av vattendraget. Kungörelsen har i enlighet med övergångsbestämmelserna
erhållit full tillämpning först den 1 juli 1954.

Reglerna om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller
invallning återfinnes i 7 kap. vattenlagen. I fråga om dikning gäller, att envar
får upptaga dike på sin mark och har rätt att antingen fortsätta dikningen
över annans mark om så erfordras för vattnets avlopp eller leda
vattnet till annans dike (1 och 2 §§). Vållar dikningen olägenhet för nedanför
liggande mark, dit vattnet ledes, och kan denna avhjälpas genom fortsatt
dikning eller genom utvidgning av redan befintligt dike, är den dikande skyldig
att vidtaga sådan åtgärd (3 §). Dike skall till läge och sträckning samt
till djup och beskaffenhet i övrigt göras så, att ändamålet med dikningen
må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan
(4 §). Är dike, som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans
mark, är denne skyldig att taga del i dikningen (20 §). Annan än sökanden
är dock icke pliktig att vidkännas större bidrag till kostnaden än som svarar
mot den båtnad hans mark beredes (27 §). Med vattenavledning förstås
sänkning eller uttappning av sjö eller annan vattensamling, fördjupande,
utvidgning eller rälning av älv, å eller annat vattendrag eller annan avledning
av vatten därifrån i syfte att torrlägga mark (37 §)• Vad som stadgats
rörande dikning är i huvudsak tillämpligt även beträffande vattenavledning,
men därutöver gäller för vattenavledning dels åtskilliga stadganden i 2 kap.
vattenlagen dels och särskilda bestämmelser i 7 kap. samma lag. Om det för
genomförande av vattenavledning kräves, att annan tillhöiigt sti ömfall boittages
eller dess fallhöjd minskas eller att till men för annans egendom vattenförhållandena
i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eljest förändras
är dylik åtgärd ej tillåten med mindre nyttan överstiger skadan, beräknad
på visst angivet sätt (7 kap. 38 §)• Kan dikning av vattendränkt mark
medföra märkbar inverkan på vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller
annan vattensamling, skall på företaget tillämpas de för vattenavledning
gällande reglerna (7 kap. 35 §). Samma är förhållandet med invallning,
varmed menas alt någon för sin marks torrläggning vid eller i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling eller havet anlägger vall eller annan byggnad
till skydd mot vattnet (7 kap. 49 §). För att upptaga dike på egen mark
erfordras ingen föregående prövning av företaget. Vill någon däremot upptaga
dike på annans mark eller leda vatten till annans dike eller skall två
eller flera med skilda andelar taga del i dikningen, då skall, där ej överenskommelse
träffas, innan arbetet påbörjas inhämtas besked, huru och
under vilka villkor arbetet må göras (7 kap. 36 §). För utförande av vattenavledning
eller invallning fordras motsvarande förprövning, om sannolika
skäl föreligger, att allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas (7
kap. 45 och 55 §§). Ansökan om dikning, vattenavledning eller invallning
skall i berörda fall ingivas till Konungens bcfallningshavande, som förordnar
sakkunnig person att hålla syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen. Vid
sådan skall vattendrag, sjö eller annan vattensamling med av- och tillopp,
som beröres av företaget, och den mark, varå företaget kan inverka, om

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

och i den mån sådant finnes nödigt, avvägas, uppmätas, antecknas och beskrivas
(10 kap. 37 §). I fråga om företaget skall synemännen bestämma
och i utlåtande angiva bland annat varest och huru dike, avloppsledning
eller annan anläggning, som prövas nödig, tjänligast skall göras med hänsyn
till vattenmängd, fallförhållanden, jordens sättning och andra omständigheter
(10 kap. 62 och 67 §§). Avser vattenavlednings- eller invallningsföretag
sjö eller vattendrag, där kungsådra, allmän farled eller allmän flottled
finnes, skall utlåtande rörande företaget underställas vattendomstolens
provning, och vad som stadgats om Konungens prövningsrätt i fråga om
vattenreglering äger motsvarande tillämpning beträffande vattenavledning
och invallning (7 kap. 45, 46 och 55 §§).

Motionerna.

Såsom grund för sitt yrkande om ändring eller komplettering av vattenlagen
i fråga om bestämmelserna rörande vattenreglering framhåller motionärerna,
att varje flodsystem bör behandlas som en enhet och domstolarna
beredas möjlighet att pröva föreliggande ansökningar, stämningar,
besvär och underställanden, som angår vattenregleringar eller vattenavledningar,
såsom en integrerande del av hela det berörda flodsystemets reglering.
Motionärerna anför vidare härom: Med nuvarande bestämmelser kan
avtappning pågå vid ett regleringsställe samtidigt som svåra översvämningar
härja längre ned inom samma flodsystem. Detta inträffade t. ex. för några
år sedan i Emån, då tappning inför den väntade vårfloden pågick i regleringsdammarna
inom åns nederbördsområde på det småländska höglandet,
samtidigt som svåra översvämningar härjade de lågt belägna markerna
inom Högsby och Fliseryds socknar. Enbart någon veckas förskjutning
i tappningarna inom det övre nederbördsområdet hade vid det tillfället
avsevärt minskat skadegörelsen inom det sistnämnda området.

Yttrandena.

Vattenöverdomstolen uttalar, att utformningen av lämpliga vattenhushållningsbestämmelser
är av grundläggande betydelse och att därvid utredning
om nederbördsområdets storlek m. m. är erforderlig, men framhåller,
att sådan utredning regelmässigt torde föreligga i mål angående
vattenreglering. Enligt vattenöverdomstolens uppfattning föreligger icke
anledning att i förevarande frågor komplettera lagstiftningen.

Kammarkollegiet finner det icke påkallat att införa något särskilt stadgande
i syfte att skärpa synemännens och vattendomstolarnas skyldighet
att vid utarbetande och prövning av regleringsbestämmelser taga hänsyn
till vattenföringen inom hela det berörda vattendraget samt anför i övrigt
beträffande motionärernas yrkande i punkten b):

Med föreslagna åtgärder avser motionärerna bland annat att motverka sådana
översvämningskatastrofer som den, vilken år 1951 inträffade vid
Emåns nedre del och som enligt motionärerna skulle ha mildrats, om tömningen
av magasinen i Emåns övre lopp uppskjutits någon vecka. Beträf -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

9

fande denna översvämning vill kollegiet anmärka, att högvattnet i Emån
våren i fråga var exceptionellt högt och att tappningarna torde ha företagits
enligt gällande regleringsbestämmelser för att förhindra katastrofala verkningar
av högvattnet i Emådalens övre del, vilka ändock till en viss grad
inträffade. I dylika katastrofsituationer torde avvägningen endast gälla vilka
skador, som skall mildras. Att helt undvika dem, är ej möjligt.

I övrigt vill kollegiet framhålla, att variationerna i vattenföringen i ett
vattendrag minskas, i den mån långtidsregleringar genomföres, tills dess
man nått fram till en utjämnad vattenföring. Målet för regleringarna sättes
dock numera till att vattenföringen genom olika långtids- och korttidsregleringar
så vitt möjligt är under kontroll, så att vattenframsläppningen, utöver
den som erfordras för tillgodoseende av motstående allmänna och enskilda
intressen, anpassas efter kraftproduktionens behov.

Då vattenframsläppningen anpassas efter kraftproduktionen, är den reglerade
vattenföringen på det hela taget icke till gagn för fisket och naturskyddet.
Så skulle däremot varit fallet, om regleringarna företagits i syfte
att främja sistnämnda intressen. I stället förstöres genom regleringarna
den naturliga rytmen i vattenföring och vattenstånd och särskilt sjöarnas
fiskbestånd skadas genom vattenståndsvariationens ofta flerdubblade amplitud,
vattenståndens snabbare variation och årstidsförskjutningen av höga
och låga vattenstånd. I vattendragen kan korttidsregleringarna medföra avsevärda
skador särskilt på fiskleken.

Vattenregleringarna är emellertid nödvändiga för kraftverkens fulla utnyttjande
och representerar betydande ekonomiska värden för landet. Det
torde vara otänkbart att utom i särskilda fall, vilka angives i 2 kap. 3 §
andra stycket vattenlagen, anpassa regleringarna efter fisket och naturskyddet,
i vidare mån än som kan vara ekonomiskt och praktiskt försvarligt
i förhållande till kraftproduktionens behov.

Kollegiet anser däremot att vad motionärerna anfört i punkten c) borde
kunna ge anledning till en förutsättningslös undersökning av vattenavledningarnas
allmänna inverkningar i olika hänseenden och yttrar vidare härom,
bland annat:

Erfarenheten får anses ha givit vid handen att tillämpningen av reglerna
för dikning, avdikning och vattenavledning ibland lett till ganska ogynnsamma
resultat. Gemensamt för dylika företag är att de medför en snabbare
avrinning av vattnet. När tillräckliga, utjämnande reservoarer i form
av sjöar saknas i vattendraget, kan en vattenavledning medföra ökade översvämningar
utefter vattendragets nedre delar såväl efter snösmältningen
på våren som vid inträffande större nederbörd under vegetationsperioden
till olägenhet för lågt belägna marker därstädes. Detta kan förorsaka, att
nyttan av tidigare utförda dikningsföretag väsentligt minskas. Om dessa
förbättras för att motverka uppkomna olägenheter, kan detta i sin tur leda
till nya översvämningar längre ned vid vattendraget. Företagen kan även
medföra lägre vattenföringar under lågvattenperioder och en förlängning
av dessa perioder, vilket kan medföra att vattendragets värde som recipient
för avloppsvatten minskas med åtföljande risker för vattnets förskämning,
varigenom det blir obrukbart för vattning av kreatur, tvätt o. s. v.
Ej heller får dikningens återverkningar på grundvattenförhållandena förbises.
Grundvattenstånden kan sänkas med allehanda ogynnsamma verkningar.

Del kan ifrågasättas, om gällande lagstiftning om dikning medger ett
tillräckligt beaktande av ovan berörda olägenheter. I varje fall bär i prakti -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

ken ett dylikt beaktande icke alltid skett. Det av motionärerna påpekade
behovet av samordning och gemensam planläggning av dikning^- och vattenavledningsföretag
i ett vattendrag är påtagligt.

Kollegiet håller före, att tiden nu kan vara mogen att till övervägande
upptaga frågan, om den av ålder bestående, praktiskt taget obegränsade
rätten till dikning hör fortbestå även under nuvarande förhållanden. Dikningens
och vattenavledningens återverkningar på olika allmänna intressen
är emellertid icke klarlagda och i första hand synes erforderligt att
problemen upptages till behandling i eu allsidig, på vetenskapliga grunder
fotad undersökning. En sådan undersökning blir enligt sakens natur ett
omfattande och tidskrävande företag och resultaten kan ej anteciperas. Det
förefaller därför icke möjligt att för närvarande företaga en utredning om
lagstiftningsåtgärder i det av motionärerna under ifrågavarande punkt upptagna
ämnet.

Vattenfallsstyrelsen avstyrker motionerna under förmenande, att olägenheter
av del slag motionärerna påtalat icke behöver befaras i fråga om utbyggnader
och regleringar i styrelsens regi, enär styrelsen vid utarbetande
av tappningsplaner brukar taga hänsyn till vattendraget i dess helhet och
så långt sig göra låter söker klarlägga, huru förhållandena kommer att gestalta
sig efter ytterligare utbyggnader och regleringar i vattendraget fram
till slutstadiet.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig intet ha atl erinra mot bifall till de i motionerna
föreslagna åtgärderna i vad avser punkterna h och c med följande
motivering:

Det finns fall där de av motionärerna påtalade olägenheterna kommit till
synes och anledningen till att dylika olägenheter uppstått kan sägas vara
av två slag. För det första kan vissa fel ha förefunnits i de prognoser, som
legat till grund för vattendomstolarnas avgöranden i fråga om uppdämningsrättens
omfattning och i fråga om de därav betingade avtappningsbestämmelserna.
Härjämte kan de förändringar i klimatförhållandena, som inträtt
under de senare årtiondena, ha föranlett förskjutningar i tidpunkterna för
och hastigheten av snösmältningen in. in. och därför föranlett översvämningar
på lägre liggande områden. I viss mån torde även de tid efter annan
tillkommande dikningsföretag, varigenom vattenflödena hastigare ledes till
vattensystemet i fråga, bidraga till att vattenavbördningen vid flöden blivit
större än som kunnat förutses. Det är nämligen vid handläggningen av dylika
förrättningar i regel icke möjligt att beräkna varje särskilt dikningsföretags
inflytande på avbördningen i huvudsystemet eller att uppskatta de
skador, som drabbar nedanför liggande mark. Den samlade effekten av dylika
små dikningsföretag kan dock otvivelaktigt i vissa fall bidraga till skador
på nedanför liggande mark — skador som stundom kan bli betydande.
Ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till den begränsade personal, som
står till buds, är det icke heller möjligt att företaga en undersökning av eller
uppgöra en generalplan avseende alla vattenbyggnadsfrågor inom varje särskilt
vattensystem. Att vissa olägenheter genom de nu påtalade förhållandena
härigenom kan uppstå är emellertid med nuvarande ordning ofrånkomligt.
Styrelsen har med hänsyn till vad nu anförts intet att erinra mot att
en utredning rörande åtgärder till förebyggande av dylika skador kommer
till stånd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

11

Svenska vattenkraftföreningen, som icke finner anledning att avgiva yttrande
beträffande punkten c, anser att, då vattenlagen redan nu innehåller
sådana bestämmelser om vattenhushållning alt motionärernas önskemål
i fråga om punkten b kan tillgodoses och vattendomstolen har möjlighet att
meddela särskilda, mera detaljerade föreskrifter, någon lagändring i ifrågavarande
hänseende icke är erforderlig.

Svenska naturskyddsföreningen är däremot positivt inställd till motionärernas
förslag i förevarande båda punkter. Föreningen uttalar till en början
följande allmänna synpunkter:

Föreningen delar den uppfattningen, att vattenfrågorna bör bli föremål
för en bättre samordning inom nederbördsområdena och underkastade en
verklig planering ur hela bygdens synpunkt enligt de principer som gäller
för region- och generalplaners upprättande. En sådan omläggning är emellertid
mycket ingripande och det kan måhända vara ovisst om ett nytt organ
för ändamålet skulle komma att ge ett bättre skydd mot olyckliga åtgärder
än den nuvarande domstolsprövningen erbjuder. Det måste dock
fastslås, att det i Sverige tillämpade systemet, enligt vilket det allmännas
organ får finna sig i att successivt pröva olika företagares ansökningar utan
att kunna nämnvärt påverka ordningsföljden eller företrädet mellan olika
intressen, är föråldrat.

Även om en verklig planläggning av vad som ur alla synpunkter bör anses
tillåtligt och lämpligt för ett nederbördsområde icke från början ägt
rum, är det av ett betydande intresse att — såsom motionärerna antyder
— en gemensam förvaltning kommer till stånd för varje nederbördsområde
eller lämplig del därav. I längden kan de olika intressenterna på många håll
icke samsas utan en styrelse som har överblick av det hela och kan ge direktiv
åt olika håll. Även en sådan mera begränsad samordning kräver avsevärda
modifikationer i gällande bestämmelser och beslut. Självfallet är det
också av stor betydelse, att intressenterna icke utsättes för godtycklig behandling.

1 fråga om de särskilda yrkandena anför föreningen:

I princip lärer det ankomma på vattendomstolen att beakta alla verkningar
av hushållningsbestämmelserna, såväl uppströms som nedströms anläggningen.
Att det möter stora svårigheter att, med den nuvarande successiva''
prövningen av olika företag, vinna verklig överblick är en annan sak.
En vinning skulle vara, om domstolen hade möjlighet att i större utsträckning
än nu beakta framtida behov för andra intressen än de som vid domstolsprövningen
är aktuella och göra förbehåll för ändrade förhållanden.

Föreningen vill under yrkandet i punkt c intolka ett önskemål att torrläggningsföretag
bör bedömas ur en vidare synvinkel än som hittills varit
vanligt. Otvivelaktigt finns här ett stort utrymme för modifikationer av gällande
regler. En torrläggning kan exempelvis genom förändrad avrinning
fördärva möjligheterna för ett samhälle att ordna sin vattenförsörjning eller
badfrågan eller att använda ett vattendrag såsom recipient för avloppsvatten
in. in. Den ekonomiska vinst som företaget ger kan vara helt underordnad
jämförd med de olägenheter som ur allmän synpunkt uppkommer.
Vad särskilt angår naturskyddssynpunkten är det välbekant alt torrläggningar
medfört utomordentligt ödesdigra verkningar samtidigt som de
visat sig ekonomiskt förlustbringande. Mot nyttan av torrläggningsföretag
bör alltså vägas betydelsen av alla de intressen ideella eller ekonomiska
som kan bli lidande av företagets genomförande.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

Åtgärder mot vattenförorening.

(Punkten d i motionärernas hemställan.)

Gällande bestämmelser m. m.

Den huvudsakliga regleringen av frågor som har avseende å vattenförorening
har skett i 8 kap. vattenlagen. Detta kap. i vattenlagen har erhållit helt
ny lydelse genom lag den 20 juni 1941. I anslutning till 8 kap. vattenlagen
har utfärdats kungörelsen den 1 november 1946 om förprövning rörande
åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. Vidare har i samband
med 1941 års ändringar i vattenlagen tillkommit lagen den 20 juni 1941 om
tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Även hälsovårdsstadgan
innehåller vissa föreskrifter, som är av betydelse i detta sammanhang.

Spillvatten och orenlighet som härrör från bostäder eller från verksamhet,
vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i vattenlagen
kloakvatten. Spillvatten och orenlighet härrörande från rörelse av nyssnämnda
slag benämnes industriellt avloppsvatten.

Beträffande kloakvatten stadgas i 8 kap. 23 § vattenlagen, att den som avleder
eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
är skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga
åtgärder till motverkande av förorening. I fråga om industriellt avloppsvatten
är bestämmelserna i vissa hänseenden något strängare utformade. Det
är således förbjudet att avleda industriellt avloppsvatten så att genom förorening
av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild
synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens
förebyggande kräver åtgärder, som ej skäligen kan fordras. Kan
avloppsvattnet befaras medföra, att fiskerinäring av större bet3''denhet lider
väsentligt förfång eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas,
får dess utsläppande icke medgivas, såframt icke Kungl. Maj:t
efter hemställan av vattendomstolen förklarat, att detta må ske med hänsyn
till vederbörande fabriksanläggnings betydelse för näringslivet eller för
orten eller eljest från allmän synpunkt (8 kap. 32 §). Kungl. Maj :t äger meddela
förbud mot att anlägga fabriker eller andra industriella anläggningar
innan frågan om erforderliga reningsåtgärder blivit prövad enligt vattenlagen.
Förbud kan även meddelas mot att, innan sådan prövning verkställts,
från redan befintlig anläggning utsläppa industriellt avloppsvatten till större
mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut skett (8
kap. 37 §). Vill någon erhålla prövning av fråga under vilka villkor han
får utsläppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, må ansökan därom ingivas till vattendomstolen
eller Konungens befallningshavande. Prövningen verkställes antingen omedelbart
av vattendomstolen eller först vid syneförrättning enligt 10 kap. 32 §
vattenlagen och sedan, efter underställning av synemännens utlåtande, jämväl
av vattendomstolen (8 kap. 38 §).

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

1 15)46 års förprövingskungörelse stadgas dels att vissa slag av fabriker
och inrättningar icke får anläggas, innan frågan om erforderliga åtgärder
till motverkande av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, dels
att andra slag av fabriker och inrättningar får anläggas först efter det anmälan
i god tid gjorts hos tillsynsmyndigheten, dels att sådan anmälan
erfordras jämväl vid ändring eller utvidgning av driften vid förut nämnda
anläggningar, därest väsentlig ökning av mängden avloppsvatten eller väsentlig
ändring av dess sammansättning eller av sättet för dess utsläppande
kommer att ske, dels ock att anmälningsskyldighet föreligger även i fråga
om kloakvattenledning, avsedd för mer än 100 hushåll eller kasern, hotell
eller därmed jämförlig inrättning beräknad för mer än 300 personer.

Lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
innehåller föreskrifter om utövande av tillsyn till motverkande
av vattenförorening. Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av
fiskeristyrelsen genom dess tillsynsavdelning i Drottningholm, varjämte
viss kontroll även utövas av fiskeritjänstemännen. Finner tillsynsmyndigheten
att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening medför
olägenhet av någon betydelse, skall myndigheten i första hand meddela
råd och anvisningar angående lämpliga åtgärder. Om detta icke är till fyllest,
äger den påkalla länsstyrelsens eller vattendomstolens prövning av
ärendet. För sådant ändamål äger myndigheten hos länsstyrelsen göra framställning
om förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening
därav eller om åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande
därav. I tillsynslagen stadgas vidare, att tillsyn ur hälsovårdssynpunkt
skall utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt vad därom särskilt stadgas.
I den mån det lämpligen kan ske, skall tillsynsmyndigheten även utöva tillsyn
ur hälsovårdssynpunkt.

Efter tillkomsten av de bestämmelser för vilka nu redogjorts har vid olika
tillfällen frågan om att införa effektivare föreskrifter och vidtaga andra
åtgärder till skydd mot vattenförorening varit föremål för uppmärksamhet.
Vid 1949 års riksdag togs frågan sålunda upp i en interpellation. Senare
samma år överlämnade fiskeristyrelsens tillsynsavdelning till chefen för justitiedepartementet
en promemoria i ämnet. 1946 års vatten- och avloppssakkunniga
samt strandutredningen har i sina under 1951 avgivna betänkanden
berört saken. Slutligen har i anledning av motion riksdagen i skrivelse
den 6 maj 1952 på förslag av tredje lagutskottet (utlåtande nr 19/1952)
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om skyndsam utredning om
effektiva åtgärder till motverkande av förorening av våra sjöar och vattendrag
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Med hänsyn härtill har för skyndsam behandling av berörda frågor tillsatts
en utredning, benämnd vattenvårdskommittén. Enligt vad som angivits
i den senaste riksdagsberättelsen beräknas utredningsarbetet bli i vissa delar
slutfört under 1954.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser utom vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen,
som anser förevarande motionsyrkande falla utanför deras
bedömande, avstyrker motionerna i denna del. I de flesta remissvaren hänvisas
därvid endast till den pågående utredningen.

En prövning i sak av motionärernas förslag göres dock av vattenvårdskommittén
och kammarkollegiet.

Vattenvårdskommittén anför sålunda:

Vilka åtgärder som skall vidtagas till motverkande av förorening angives
icke i lagen. Detta kan uppenbarligen ej heller ske enär vad som behövs
i det särskilda fallet måste vara beroende av föroreningens art och omfattning
samt det mottagande vattendragets storlek och förmåga att bära en
tillförsel av förorenat vatten av detta slag. Samma omständigheter är avgörande
för om ett visst slag av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
bör blandas med annat avloppsvatten eller renas särskilt för sig. I vissa fall
är en åtskillnad av olika avloppsvatten den tekniskt och ekonomiskt lämpliga
åtgärden, i andra fall kan en sammanblandning t. ex. av visst industriellt
avloppsvatten med kommunalt avloppsvatten vara rent av nödvändig för
att uppnå tillfredsställande reningseffekt. Sammanförande av avloppsvatten
kan även vara betingat av önskan att erhålla lämplig storlek på en reningsanläggning.

Den framförda frågan om klassificering och rening särskilt för sig av visst
avloppsvatten är sålunda rent teknisk och ekonomisk. Frågan torde också
redan nu upptagas till övervägande vid varje planläggning av ett större avloppsföretag,
antingen denna äger rum inom en industri eller kommunal förvaltning
eller hos en konsulterande ingenjörsfirma. Såvitt kommittén har
sig bekant ägnas denna fråga även tillbörlig uppmärksamhet av de statliga
myndigheter, närmast fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, som har att taga
befattning med och övervaka tillkomsten av reningsanläggningar.

Någon ytterligare lagstiftning i förevarande avseende finner vattenvårdskommittén
icke erforderlig.

Kammarkollegiet grundar sitt avstyrkande på i huvudsak samma skäl
som vattenvårdskommittén.

Vattendomstolarnas förprövningsrätt och domstolsorganisationen

i vattenmål.

(Punkterna e och f i motionärernas hemställan.)

Gällande bestämmelser m. m.

För gällande bestämmelser om domstolarnas förprövningsrätt i fråga
om de företag, varom talas i de olika punkterna i motionärernas hemställan,
har redogörelse redan lämnats i de tidigare avsnitten. Framställningen
i denna del kan därför inskränkas till följande sammanställning av
nämnda bestämmelser, nämligen i vattenlagen 2 kap. 20 § beträffande
byggande i vatten och vattenreglering utan tvångsdelaktighet, 3 kap. 11 §
beträffande vattenreglering med tvångsdelaktighet och vissa fall av vatten -

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

avledning, 4 kap. 13 § beträffande vattenreglering, vattenavledning och invallning,
7 kap. 36, 45, 46 och 55 §§ beträffande dikning, vattenavledning i
allmänhet och invallning samt 8 kap. 37 och 38 §§ beträffande åtgärder till
motverkande av vattenförorening. I sistnämnda hänseende märkes ock 1946
års förprövningskungörelse.

I de för vattenvårdskommitténs arbete lämnade direktiven anföres bland
annat, att främst borde övervägas en skärpning av bestämmelserna om förprövning
och anmälningsplikt, varvid kunde komma i fråga såväl en vidgning
av bestämmelsernas tillämpningsområde som en utökning av antalet
fall då föregående prövning av frågan om åtgärder till motverkande av
vattenförorening och ej blott anmälan fordras.

Rörande domstolsorganisationen för vattenmål finnes bestämmelser i
11 kap. vattenlagen och stadgan den 25 maj 1945 ang. tjänstgöringen vid
vattendomstolarna.

Organisationen omfattar, liksom den allmänna domstolsorganisationen,
tre instanser.

Första instans är vattendomstol, som består av en vattenrättsdomare såsom
ordförande samt såsom övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och
två vattenrättsnämndemän. Vattenrättsdomaren skall vara lagkunnig, i
domarvärv erfaren man. Av vattenrättsingenjörerna skall den ene ha sakkunskap
särskilt i fråga om byggande i vatten (vattenbyggnadsteknisk ingenjör)
och den andre särskilt i fråga om torrläggning av mark (agrikulturteknisk
ingenjör). I mål om grundvatten eller avloppsvatten må dock
i stället för endera av dessa förordnas annan ingenjör med särskild sakkunskap
i ämnet. Vattenrättsnämndemännen skall vara allmänt betrodda,
om sin orts förhållanden kunniga män.

Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som utgöres av en
avdelning av Svea hovrätt, förstärkt med en ledamot av kammarkollegiet.

Sista instans är högsta domstolen i vanlig sammansättning. Vattenmålen
fördelas mellan domstolens olika avdelningar på samma sätt som andra
mål.

Om för bedömande av mål vid vattendomstol erfordras särskild teknisk
utredning eller vidlyftigare värdering, äger vattenrättsdomaren uppdraga
åt sakkunnig att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande i målet.
Vattenöverdomstolen och högsta domstolen har motsvarande befogenhet.
Vattenrättsdomaren har vidare möjlighet att uppdraga åt vattenrättsingenjörerna
eller en av dem alt, med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen
eller en av dem, verkställa undersökning på stället. Slutligen föreligger
för alla instanserna möjlighet att i enlighet med bestämmelserna i
rättegångsbalken uppdraga åt sakkunnig att avgiva yttrande i målet.

Med stöd av givet bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 9 oktober 1951 häradshövdingen Olof Riben för att verkställa
utredning rörande möjligheterna att åstadkomma bättre förhållanden på
vattenrättsskipningens område. Därvid skulle enligt direktiven för arbetet
uppmärksamhet jämväl ägnas frågan huruvida tekniker regelmässigt borde
i en eller annan form medverka i överrättsprocessen i vattenmål.

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

I ett den 3 april 1954 överlämnat betänkande angående instansordningen
i vattenmål m. m. (SOU 1954: 9) föreslår utredningsmannen, som utgår
från att det nuvarande treinstanssystemet skall bibehållas, bland annat att
vattenöverdomstolen utrustas med egen teknisk expertis, liksom vid vattendomstolarna
bestående av en vattenbyggnadstekniker och en agrikulturtekniker.
För vattendomstol föreliggande möjlighet att tillfälligt ersätta den ena
av ingenjörerna med en på grundvatten eller avloppsfrågor sakkunnig ingenjör
borde även beredas vattenöverdomstolen. Utredningsmannen anser några
särskilda åtgärder för att bereda högsta domstolen tillgång till teknisk sakkunskap
icke vara påkallade.

Yttrandena

Motionärernas förslag om utvidgning av vattendomstolarnas förprövningsrätt
upptages till närmare behandling endast av kammarkollegiet, som i
detta avseende yttrar:

Vattendomstolarnas prövning av vattenmålen är i princip av judiciell karaktär
men innefattar tillika element av utpräglad administrativ art, vilket
främst kommer till uttryck i vattendomstolarnas officialprövning. Det är
givetvis en öppen fråga, om avvägningen mellan dessa båda sidor av vattendomstolarnas
befogenheter i allt är den lämpligaste.

Kollegiet har det intrycket, att vattendomstolarnas bundenhet vid framställda
yrkanden icke alltid lett till de bästa resultaten. Då bestämmelserna
i praxis i allmänhet tillämpas vidsynt, har dock olägenheterna härav varit
obetydliga. Det bör också beaktas, att en utvidgning av vattendomstolarnas
fria prövningsrätt torde komma att öka deras arbetsbörda. Då denna redan
överstiger vad den nuvarande organisationen kan bemästra, torde anledning
saknas att i detta sammanhang upptaga den vittutseende frågan om en
vidgad prövningsrätt för vattendomstolarna.

Samtliga remissinstanser avstyrker motionsyrkandet om komplettering
av vattendomstolarna i fråga om tekniska ledamöter, huvudsakligen på den
grund att nödig sakkunskap redan nu står till dessa domstolars förfogande.

Vad slutligen beträffar frågan om vattenöverdomstolens förseende med
teknisk sakkunskap finner endast lantbruksstyrelsen motionerna böra föranleda
någon riksdagens åtgärd. Styrelsen anser, att en sådan utvidgning
icke är utan betydelse, enär vattenöverdomstolen därigenom får god samordnande
överblick i ärendenas tekniska frågor. Övriga remissinstanser hänvisar
till ovannämnda utredning rörande vattenrättsskipningen.

Utskottet.

Motionärerna åsyftar med sitt yrkande om ändring eller komplettering av
vattenlagen i olika hänseenden, angivna i särskilda punkter a—f, att åstadkomma
bättre skydd mot skadeverkningar av skilda slag i samband med
byggande i vatten, torrläggning och avledande av avloppsvatten.

Vid utbyggnaden av vattendragen borde, anför motionärerna under punk -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

17

ten a, vandringsfiskens framkomst underlättas genom att dammar och andra
anordningar för vattenreglering förlägges — icke såsom nu till själva falleller
forshuvudet — utan i lugnt vatten uppströms fallet eller forsarna samt
genom att anläggningarna förses med lämpliga utskov. De laxtrappor som
hittills anlagts för att leda den uppvandrande laxen förbi kraftverkshyggnaderna
har enligt motionärernas mening visat sig ineffektiva.

Utskottet har tidigare vid skilda tillfällen framhållit angelägenheten av att
åtgärder vidtages för att i görligaste mån bevara vandringsfiskens möjligheter
till vandring och lek i de vattendrag som utbygges. Redan gällande lagbestämmelser
medger emellertid möjlighet för vattendomstolen att, där så
finnes lämpligt, föreskriva sådan förläggning och utformning av kraftverksbyggnaderna,
som motionärerna förordar. Att i vattenlagen intaga en generell
föreskrift av föreslaget innehåll bör med hänsyn till de många olika
omständigheter som inverkar på frågans bedömning icke ifrågakomma. Olika
sakkunniga myndigheter framhåller för övrigt i yttranden över motionerna,
att det i allmänhet icke är svårigheterna för fisken att komma förbi
kraftverksbyggnaderna, som utgör det stora problemet, då det gäller att
uppehålla bestånden av de älvvandrande fiskarna. I motsats till motionärerna
anser man nämligen, att tillfredsställande fiskvägar, såsom laxtrappor
och ålyngelledare, numera kan anordnas och att upptransport av fisken även
på annat sätt kan åstadkommas. Vad som däremot anses allvarligare är att
den fortsatta utbyggnaden leder till förstörelse av laxens naturliga lekplatser
och uppväxtområden såväl uppströms kraftverksbyggnaderna genom indämning
som nedströms desamma genom torrläggning av älvfåran. Dessa
följdverkningar undgår man icke genom en omplacering av anläggningarna.

Av vad nu sagts torde framgå att utskottet icke kan tillstyrka någon åtgärd
i enlighet med motionärernas förslag i denna del.

I punkterna b och c förordar motionärerna att vid prövning av vissa vattenfrågor
hänsyn lages till förhållandena inom hela det berörda nederbördsområdet.
Den förstnämnda punkten avser utarbetandet av bestämmelser för
hushållningen med vattnet i samband med vattenreglering eller vattenavledning,
och den sistnämnda punkten gäller bedömningen av olika torrläggningsföretag,
såsom dikning och vattenavledning. Genom att vid vattenreglering
eller vattenavledning hela det herörda flodsystemet behandlas som en enhet
skulle man kunna dels undgå eller minska skadegörelse till följd av översvämningar,
dels ock genomföra en systematisk reglering till fromma
för fisket och naturskyddet. Enligt motionärernas mening borde man vidare
för att kunna bedöma ett tillämnat torrläggningsföretags inverkan på växtligheten
och djurlivet undersöka förhållandet mellan det berörda nederbördsområdets
storlek och ytan av därinom befintliga sjöar, som kan verka
utjämnande på vattenföringen.

I samband med att tillstånd meddelas till byggande i vatten eller till vattenreglering
fastställer vattendomstolen regelmässigt föreskrifter om hushållningen
med vattnet. Därvid har domstolen givetvis att beakta alla verkningar
av bestämmelserna såväl uppströms som nedströms anläggningarna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 3 avd. Nr 33.

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

Något behov att ändra eller komplettera den vid denna bedömning tillämpliga
lagstiftningen synes icke föreligga.

I ett flertal remissyttranden påtalas de olägenheter som kan uppstå om
någon förändring inträffar i de förhållanden, som legat till grund för vattendomstolens
föreskrifter rörande vattenhushållningen. Särskilt framhålles
den inverkan på vattenföringen i vattendragen, som de tid efter annan
tillkommande torrläggningsföretagen kan ha. Likaså påtalas de skadeverkningar
dessa företag kan medföra därigenom att nyttan av tidigare utförda
dikningar minskas. I yttrandena påpekas vidare behovet av en samordning
och gemensam planläggning av olika företag, anknutna till samma vattensystem.
Dessa synpunkter anser utskottet värda beaktande. Det må här erinras
om att vandringsfiskutredningen i sitt år 1952 framlagda betänkande
föreslagit att för varje vattendrag av betydelse för laxfisket skulle utarbetas
en plan, innehållande dels en redogörelse för verkställda och väntade
ingrepp i vattendraget, såsom överbyggnader, vattenregleringar och vattenföroreningar,
samt för verkningarna ur fiskesynpunkt av dessa ingrepp,
dels ock uppgifter om erforderliga kompensationsåtgärder under olika
utbyggnadsstadier och om beräknade kostnader för dessa åtgärder. För att
medverka vid utarbetandet av sådana älvplaner och vid tillämpningen av
dem borde enligt samma förslag skapas samarbetsorgan, vari skulle ingå
representanter för såväl fiskeintresset som kraftintresset och de övriga intressen
— exempelvis flottningen — för vilka vattendragen utnyttjas till
men för fisket. Enligt vad utskottet under hand erfarit har även vattenvårdskommittén,
som tillsattes 1953 för att verkställa utredning angående
åtgärder till motverkande av vattenföroreningar, i enlighet med sina direktiv
till övervägande upptagit frågan om bildande av sammanslutningar, vilka
skulle ha till uppgift alt beträffande visst vattendrag eller vattenområde
planlägga, samordna och utföra åtgärder för rening. Då det sålunda ur
skilda synpunkter visat sig föreligga behov av samordnande organ för vattendrag,
vilka utnyttjas för olika ändamål, vore det enligt utskottets mening
önskvärt, att vattenvårdskommittén under sitt fortsatta arbete undersökte
möjligheterna att skapa organ med de vidgade uppgifter, som ovan
antytts. Detta synes så mycket naturligare som nära nog varje vattenbyggnads-
eller torrläggningsföretag torde ha betydelse för samtliga till berörda
vattendrag knutna intressen. För att dessa organ skall kunna fullgöra sin
uppgift med avseende å planering av torrläggningsföretagen torde emellertid
— såsom kammarkollegiet anfört i yttrande över motionerna — sådana
företags återverkningar i skilda hänseenden böra klarläggas genom en allsidig,
på vetenskapliga grunder fotad undersökning. Utskottet vill därför för
närvarande i fråga om motionärernas nu avhandlade yrkanden begränsa
sig till att förorda att en sådan undersökning kommer till stånd.

I punkten d upptar motionärerna en fråga, som under senare år varit föremål
för särskild uppmärksamhet, nämligen angående åtgärder till motverkande
av vattenföroreningar. Motionärerna menar, alt vid prövning av
mål rörande avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten under -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

19

sökning alltid skall verkställas, huruvida och i vilken utsträckning klassificering
av det förorenade vattnet kan äga ruin och det svårast förorenade
bli föremål för särskild behandling. Vattenvårdskommittén upplyser i yttrande
över motionerna, alt frågan om klassificering och rening särskilt för
sig av visst avloppsvatten redan nu upptages till övervägande vid varje
planläggning av större avloppsföretag och att, såvitt kommittén har sig bekant,
frågan även ägnas tillbörlig uppmärksamhet av de statliga myndigheter,
som har att taga befattning med och övervaka tillkomsten av reningsanläggningar.
Kommittén framhåller emellertid, att det av motionärerna berörda
förfarandet icke kan tillämpas generellt, och förklarar, att någon lagstiftningsåtgärd
i förevarande avseende icke är erforderlig. Enligt vad utskottet
under hand inhämtat avser kommittén att före utgången av innevarande
år framlägga ett delbetänkande.

Utskottet är starkt medvetet om behovet av snara åtgärder för att motverka
vattenföroreningarna och har även tidigare givit uttryck härför (se uti.
nr 19/1952). Någon anledning att i lagstiftningen särskilt framhålla den
metod motionärerna förordat torde dock icke finnas. Ej heller i övrigt synes
skäl föreligga att vidtaga någon åtgärd i ifrågavarande hänseende, innan
vattenvårdskommittén framlagt resultatet av sitt arbete.

Slutligen upptager motionärernas hemställan i punkterna e och f önskemål
om utvidgning av vattendomstolarnas förprövningsrätt beträffande de
företag som berörts i de tidigare punkterna samt om komplettering av vattendomstolarna
och vattenöverdomstolen med tekniska ledamöter.

Redan enligt nuvarande bestämmelser erfordras i allmänhet, innan arbete
påbörjas, vattendomstolens prövning — i vissa fall föregången av syneförrättning
— av de företag, som omnämnes i motionerna. Undantagna är i
stort sett endast vissa dikningsföretag och avloppsföretag. I fråga om de
förra torde någon ändring härvidlag icke böra vidtagas, innan den av utskottet
förordade undersökningen utförts. Vad åter angår avloppsföretagen
kommer vattenvårdskommittén, enligt vad utskottet under hand erfarit,
att i enlighet med direktiven för utredningen i det betänkande som snart
skall framläggas föreslå skärpta bestämmelser om förprövning.

Domstolsorganisationen i vattenmål har nyligen varit föremål för utredning,
vars resultat framlagts i ett betänkande, som överlämnats till chefen
för justitiedepartementet den 3 april 1954. Varken i direktiven för utredningen
eller under utredningsarbetet synes det ha ifrågasatts alt tillföra
vattendomstolarna ytterligare teknisk sakkunskap. Av den ovan lämnade
redogörelsen för dessa domstolars sammansättning och möjligheter att anlita
sakkunniga lärer också framgå, att nödig sakkunskap i detta hänseende står
vattendomstolarna till buds. Däremot föreslås i betänkandet, att vattenöverdomstolen
skall utrustas med egen teknisk expertis, motsvarande den vid
vattendomstolarna. Förslaget har varit föremål för sedvanlig remissbehandling
och är för närvarande under beredning inom justitiedepartementet. Någon
riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t i denna fråga torde alltså icke erfordras.

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:232 och 11:306, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att en allsidig undersökning verkställes rörande olika
torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden;
samt

B. att motionerna i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 november 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Hermansson, Albert*, Grym,
Nilzon, Ivar, Jansson, Axel, Ohlsson, Ebbe, Ohlsson, William, och Carlsson,
Georg;

från andra kammaren: herrar Åhman, Johansson*, Nyberg och Andersson
i Ryggestad, fru Boman, herrar Bengtsson och Jansson i Benestad
samt fru Ronström-Ingenäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

547724. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag