Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
1
Nr 32.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän
överarbetning av gällande ersättningsbestämmelser vid
samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Veländer
m. fl. och nr 154 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att Kungl. Maj :t måtte tillsätta en
utredning med uppgift att företaga en allmän överarbetning av nu gällande
ersättningsbestämmelser vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast
egendom i syfte att åstadkomma mera likformiga och i övrigt med rättssäkerhetens
krav överensstämmande ersättningsmöjligheter».
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
över dessa har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden
inhämtats från byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen. På begäran
av utskottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk och Sveriges fastighetsägareförbund.
Den fråga motionärerna väckt kan sägas utgöra en del av det spörsmål
riksdagen behandlat under vårsessionen i år i anledning av yrkanden
i motionerna nr 129 i första kammaren av herr Herlitz och nr 319 i andra
kammaren av herr Håstad m. fl. om utredning angående åtgärder för en
likformig reglering av rätten till ersättning vid ingrepp i enskilds äganderätt
och frihet. De båda motionerna, som hänvisats till lagutskott, behandlades
av sammansatt konstitutions- och första lagutskott.
Frågan om ersättning vid rättsenliga ingrepp i enskildas äganderätt och
frihet har i olika sammanhang varit föremål för de lagstiftande myndigheternas
uppmärksamhet. Beträffande vad som därvid förekommit får utskottet
hänvisa till det sammansatta utskottets utlåtande nr 2 och den i
detta utlåtande omnämnda redogörelse, som finnes intagen i andra lagutskottets
utlåtande nr 65 till 1944 års riksdag.
1—1595 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 3 avd. Nr 32.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
I det sammansatta utskottets nyssnämnda utlåtande anföres beträffande
den av det sammansatta utskottet behandlade ersättningsfrågan bland
annat följande.
Självfallet är det önskvärt att ersättningsfrågan genomgående löses efter
enhetliga principer. Det är stötande för rättskänslan, om ersättning gives i
ett fall men icke utgår i ett annat, som företer små eller inga avvikelser från
det förra. Såsom andra lagutskottet påpekade vid 1944 års riksdag vid behandlingen
av motioner med likartade yrkanden som de nu förevarande
motionernas, torde emellertid mycket stora, för att inte säga oöverstigliga
svårigheter möta att i ett sammanhang för ersättningsfrågornas bedömande
utforma enhetliga principer, vilka kunna vara tillämpliga på alla fall, då
fråga om ersättning kan uppkomma. Av skäl, som andra lagutskottet då
anförde, och under hänvisning till vad som förekom i ämnet vid 1949 års
riksdag, då frågan senast var föremål för riksdagens prövning, anser sig utskottet
icke kunna förorda en utredning som skulle ha till ändamål att utforma
generellt tillämpliga grundsatser.
Det står emellertid klart för utskottet, att den oenhetlighet i rättstillståndet,
som råder på stora områden i nu förevarande hänseende, är mindre
tillfredsställande. Det synes önskvärt att man till en början på vissa avgränsade
områden kunde komma fram till enhetliga normer för dels när ersättning
skall utgå, dels ock, då så är fallet, efter vilka grunder den skall
beräknas. Med en dylik mera begränsad målsättning synas praktiska resultat
icke vara omöjliga att nå.
Om man på angivet sätt tänker sig att gripa sig an ersättningsfrågorna
på särskilda områden, uppstår frågan hur dessa områden skola avgränsas.
Olika kriterier kunna därvid komma till användning. Man kan tänka sig
att avskilja områdena alltefter grunden för ingripandet, t. ex. om detta sker
för att tillgodose försvarsintressen, för att tillgodose allmänt behov av mark
för bebyggelse, ur ordningssynpunkt o. s. v. En uppdelning av hela fältet
kan också tänkas ske med hänsyn till föremålet för ingripandet t. ex. om
det riktar sig mot enskild person eller mot hans rätt att utnyttja sin arbetskraft,
mot honom tillhörig fast eller lös egendom o. s. v. Måhända kan det
visa sig mest praktiskt att tillämpa båda de angivna indelningsgrunderna
i lämplig kombination. Sålunda bilda exempelvis ingrepp av olika slag mot
fast egendom en klart avgränsad grupp. Något mera obestämd är gruppen
ingrepp som ha näringsfriheten till föremål. Utifrån grunden för ingripandet
kunna särskiljas t. ex. ingrepp för tillgodoseende av liälsovårdsintressen,
ingrepp betingade av hänsyn till folkförsörjningen etc.
Från vissa områden anser sig utskottet nu kunna bortse. Beträffande
reglerna om ersättning vid intrång och rådighetsbegränsningar i fast egendom
ha vid innevarande riksdag väckts särskilda motioner, vilka hänvisats
till tredje lagutskottet. Dessa problem komma sålunda i annan ordning
under riksdagens prövning.
Det sammansatta utskottet förordade i sin hemställan en utredning endast
rörande frågan om ersättning vid lagenliga ingrepp i hälsovårdens
intresse. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
3
Yttrandena.
Den av motionärerna föreslagna utredningen tillstyrkes av Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges fastighetsägareförbund. Bostadsstyrelsen
förordar att motionerna överlämnas till den utredning, som väntas
bli tillkallad för undersökning av frågan om indragning av oförtjänt värdestegring.
Byggnadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund avstyrker motionsyrkandet.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför:
De av motionärerna väckta frågorna äro enligt förbundets mening av
mycket stor betydelse. Förbundet kan för sin del konstatera, att ersättningsreglerna
i olika lagar visat sig mindre tillfredsställande, och tillämpningen
av desamma medför ofta olämpliga resultat, som kunna betecknas
såsom alltför stora ingrepp i den enskilda äganderätten. Till följd av
samhällets utveckling ha allt mer omfattande möjligheter tillskapats för
det allmänna att ingripa mot den enskilda äganderätten utan att samtidigt
ersättningsreglerna anpassats efter de nya förhållandena.
Förbundet, som i olika sammanhang kunnat konstatera, hur ersättningsbestämmelserna
kommit att verka, får därför tillstyrka, att den av motionärerna
ifrågasatta utredningen kommer till stånd.
Sveriges fastighetsägareförbund uppställer frågan, huruvida byggnadslagen
erbjuder ett tillfredsställande rättsskydd för markägarna, samt uttalar
härom följande:
I sådant hänseende beaktade man vid lagens tillkomst de regler, som
blivit givna i 4 § samt 5 § andra stycket. Det förstnämnda lagrummet
innehåller bestämmelsen att vid planläggningen enskilda intressen skola
tillbörligen beaktas. Bestämmelsen i 5 § innebär, att marks användande
för tätbebyggelse förutsätter, att marken vid planläggning enligt byggnadslagen
prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet.
Sedan i byggnadslagen sålunda inskrivits regler till skydd för de enskilda
markägarna, vill det emellertid synas, att man, åtminstone bland
dem som företräda en mera avancerad stadsplanepolitik, alltmer söker
frigöra sig från de ovan berörda reglerna i byggnadslagen. Man synes sålunda
vilja komma bort från det förhållande som nu är legaliserat, nämligen
att vid stadsplaneläggning de enskilda intressena skola beaktas i
minst lika hög grad som de allmänna. De åsyftade lagrummen giva uttryck
för principen att planläggning skall ske enligt opartiska bedömningsgrunder,
som sålunda giva rättvisa ej blott åt samhället utan även och i
minst lika hög grad åt de enskilda markägarna. Vad motionärerna anfört
utgör en god grund för dessa frågors vidare bearbetande.
I detta sammanhang framhåller förbundet den osäkerhet för enskilda
markägare, som kan bli en följd av att marken tages under ny planläggning
på områden, där stadsplan redan blivit fastställd, samt ifrågasätter,
om icke särskilda garantier bör skapas mot att fastställda stadsplaner
ändras mot markägares vilja.
Som ett annat exempel på intrång i den enskildes rätt utan motsvarande
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
ersättning framhåller förbundet hyresregleringslagstiftningen. Förbundet
påpekar att i 5 § hyresregleringslagen uttryckligen stadgas att medgivande
skall lämnas till hyreshöjning, där så finnes påkallat till följd av ökade
omkostnader för fastighetsförvaltningen, samt gör gällande att de medgivanden
som lämnats till s. k. generella hyreshöjningar icke på långt när
motsvarat omkostnadsstegringen.
Sammanfattningsvis understryker förbundet starkt behovet av en allsidig
utredning av den innebörd motionärerna åsyftar.
Bostadsstyrelsen framhåller att av de i motionerna behandlade frågorna
om begränsningar i den enskilde markägarens förfoganderätt över sin
egendom endast de som berör byggnadslagen faller inom bostadsstyrelsens
verksamhetsområde. Styrelsen begränsar sig därför till att behandla dessa
fall. Beträffande den i motionerna berörda frågan, huruvida det kan anses
riktigt att markägare, som drabbas av förbud mot tätbebyggelse, icke får
ersättning härför, anför styrelsen:
Denna frågeställning, ut ur motsatta utgångspunkter, behandlades av
markutredningen i betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen
(SOU 1948:4). Utredningen uttalade, att den ändring
i användningssättet för marken, som betingas av att marken får
användas för tätbebyggelse, icke bör få föranleda, att den enskilde markägaren
blir i tillfälle att tillgodogöra sig den värdeökning som marken i
samband därmed undergår, utan att denna värdeökning bör överföras till
det allmänna. I anslutning härtill föreslog markutredningen, att vid expropriation
av fastighet »värde ej må beräknas på grund av väntad tätbebyggelse».
Den av motionärerna resta frågan står ofrånkomligen i samband med
den om överföring till det allmänna av så kallad oförtjänt värdestegring.
Skulle indragning av värdestegring på mark till följd av tätbebyggelserätt
komma att genomföras, bortfaller i huvudsak de i motionerna berörda
frågeställningarna i vad de avser byggnadslagens tillämpningsområde.
Styrelsen påpekar att chefen för justitiedepartementet i proposition nr
218 till 1953 års riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av byggnadslagen
uttalade att det var hans avsikt att inom kort begära bemyndigande
att tillkalla en särskild utredning, som skulle ha till uppgift att
verkställa en förnyad undersökning av frågan om indragning av oförtjänt
markvärdestegring. I detta sammanhang hänvisar styrelsen vidare till en
i avskrift vid yttrandet fogad skrivelse den 9 januari 1952 till Kungl. Maj:t,
i vilken skrivelse styrelsen bland annat uttalar att utredning av frågan om
värdeökningar på mark för tätbebyggelse bör komma till stånd,
Byggnadsstyrelsen anför:
Byggnadsstyrelsen delar motionärernas uppfattning att det ur många
synpunkter är önskvärt att de ifrågavarande ersättningsreglerna i största
möjliga utsträckning utformas efter enhetliga principer. Detta underlättas
i viss mån om sådana frågor som hör samman regleras i en och samma
lagstiftning. Styrelsen vill här erinra om att styrelsen i olika sammanhang
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32. 5
som sin mening hävdat att med byggnadslagstiftningen närbesläktade rättsregler,
t. ex. de som återfinnes i författningarna angående naturskydd och
skydd av strandområden, lämpligen borde sammanföras till en lagstiftning.
Å andra sidan må dock framhållas att de samhälleliga rådighetsbegränsningarna
kan vara av mycket olika art och att det berättigade i den enskildes
krav på ersättning kan framträda mer eller mindre starkt alltefter arten
av det intrång varom är fråga. Byggnadsstyrelsen har för sin del icke
funnit anledning att påkalla någon revision av de ersättningsregler, som
är intagna i byggnadslagen och de därmed besläktade strand- och naturskyddslagarna,
i den riktning motionärerna avser. Även om det i vissa
fall kan uppkomma tolkningsproblem vid bestämmelsernas tillämpning,
synes de dock ha utformats på ett sätt som innebär eu i princip riktig avvägning
av allmänna och enskilda intressen.
I detta sammanhang vill styrelsen emellertid framhålla att vissa av
ersättningsreglerna i byggnadslagen kan komma att behöva revideras med
hänsyn till de resultat vartill den inom byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
nu pågående saneringsutredningen kan komma. Här må även erinras
om att vissa ersättningsregler kan behöva omgestaltas sedan en närmare
undersökning av förutsättningarna för indragning till det allmänna av
s. k. oförtjänt markvärdestegring ägt rum.
Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen närmast har att företräda synes
icke föreligga tillräcklig anledning att nu tillsätta en särskild utredning för
tillgodoseende av det i motionerna angivna syftet.
Svenska stadsförbundets styrelse, som avgivit förbundets yttrande,
finner det allmänna syftet med motionerna något oklart samt yttrar i detta
sammanhang:
Till en början hör härvidlag framhållas, att byggnadslagstiftningen —
till vilken styrelsen i det följande begränsar sig — endast avhandlar frågan
om betingelserna för den enskilde markägarens rätt att påkalla inlösen
eller erhålla ersättning för skada eller intrång som han lider. Frågan hur
och i vilken ordning en sådan ersättning närmare skall beräknas regleras
icke i byggnadslagstiftningen utan i den allmänna expropriationslagen. Av
motionerna framgår icke huruvida jämväl en överarbetning av exempelvis
värderingsnormerna i expropriationslagen åsyftas. Dessa normer, vilka som
bekant helt omarbetades genom 1949 års lagstiftning, ha ännu icke hunnit
att i praktiken verka någon längre tid varför något slutgiltigt bedömande
rörande deras inverkan på markvärdena icke kan avges. Såvitt styrelsen
har sig bekant har dock den hittillsvarande tillämpningen av värderingsnormerna
icke lett till resultat som kunna anses ogynnsamma för enskilda
fastighetsägarintressen.
Beträffande motionärernas uttalande om det anmärkningsvärda i att vissa
ersättningsprinciper överförts från 1931 års stadsplanelagstiftning till 1947
års byggnadslag och där erhållit tillämpning icke endast å förhud som meddelats
enligt stadsplan utan jämväl å sådana som meddelats enligt generaloch
byggnadsplan yttrar styrelsen:
De fördelar, som fastställandet av general- och byggnadsplan medför för
den enskilde markägaren lära enligt motionärerna i allmänhet vara förhållandevis
obetydliga. Styrelsen vill häremot anföra, att ersättningsbe
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
stämmelserna i samband med fastställd byggnadsplan endast har sekundärt
kommunalt intresse, då kommunen icke ansvarar för byggnadsplanernas
genomförande. Detta ankommer även enligt byggnadslagen i princip på
fastighetsägarna, eventuellt genom särskilt bildade vägföreningar. Generalplanerna
få rättsverkan i och med fastställandet, men några fastställda
generalplaner finns ännu icke antagna på något håll i landet och det
synes föga sannolikt att så framdeles kommer att ske. Generalplanen är
mer att betrakta som ett internt kommunalt handlingsprogram som med
hänsyn till utvecklingens gång kan bli föremål för fortlöpande revideringar.
I fråga om det förhållandet att byggnadslagen ej stadgar rätt till ersättning
för fastighetsägare, som drabbas av förbud mot tätbebyggelse, anför
styrelsen bland annat:
Tätbebyggelse kräver givetvis en långtgående reglering för att man skall
kunna tillgodose rimliga plansociala och planekonomiska intressen. Vidare
må framhållas, att det dock är sannolikt samhället som skapar tätbebyggelsevärden.
Dessa värden uppkomma såsom i ett flertal olika sammanhang
anförts i allmänhet utan medverkan av den enskilde fastighetsägaren. Det
kan då icke anses rimligt, att den enskilde fastighetsägaren skulle medges
obegränsad rätt till ersättning för påstådd minskad rätt till tätbebyggelse.
Detta torde kunna medföra svåröverskådliga konsekvenser. Med lika stort
fog borde samhället då ha en allmän rätt till ersättning av fastighetsägaren
vid en motsatt utveckling. Skulle skillnaden i graden av utnyttjande inom
den medgivna tätbebyggelseramen utjämnas borde man för övrigt — med
utgångspunkt från att bebyggelsevärdena skapas av samhället — kunna
ifrågasätta att införa bidragsplikt för den mera gynnade markägaren.
Som slutomdöme yttrar styrelsen:
Styrelsen anser sig icke kunna tillstyrka den av motionärerna begärda
utredningen, i vart fall icke förrän klarare riktlinjer uppdragits för den
ifrågasatta överarbetningen av ersättningsbestämmelserna vid samhälleliga
rådighetsbegränsningar över fast egendom. Det synes enligt styrelsen för
övrigt synnerligen ovisst huruvida man verkligen kan uppnå syftet att
åstadkomma mera likformiga ersättningsmöjligheter genom en sådan utredning.
De olika ersättningsfrågorna äro nämligen av synnerligen skiftande
art och torde som regel endast kunna bestämmas med beaktande av vad
som i de speciella fallen kan anses vara skäligt och billigt. Det torde därför
helt enkelt vara ogörligt att i allmän författning upptaga bestämmelser
på hithörande områden som skulle möjliggöra för de berörda parterna att
av lagen entydigt utläsa huru deras ställning i en viss situation kan te sig.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller beträffande
motionärernas önskemål om mera likformiga ersättningsregler att,
såsom motionärerna också anmärkt, den i byggnadslagen inskrivna regeln,
att frågan om ersättning eller inlösen på grund av förbud vid planläggning
är avhängig av en jämförelse mellan användningsmöjlighet och värde, i
princip oförändrad överförts till strandlagen, naturskyddslagen och lagen
om allmänna vägar samt att isyftet med motionerna så till vida redan torde
vara uppnått. I fråga om ersättningsprincipens tillämplighet även i de fall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
7
där förbud mot tätbebyggelse stadgats i generalplan eller byggnadsplan
liksom beträffande spörsmålet, huruvida ersättning borde utgå i anledning
av förbud mot tätbebyggelse, gör styrelsen gällande i huvudsak samma synpunkter
som Svenska stadsförbundets styrelse.
I yttrandet anföres vidare:
I den mån motionärerna åsyfta en översyn av expropriationslagens värderingsregler
torde frågan härom med hänsyn till den förhållandevis korta
tid dessa bestämmelser i deras nuvarande lydelse varit tillämpliga och
med beaktande av att framställningar om ändring av expropriationslagen
i andra avseenden, som stimulerats från kommunalt håll, icke föranlett
någon åtgärd, knappast kunna förmodas bli föremål för omprövning.
—--Med hänsyn till utgången i expropriationsmål, som avgjorts med
tillämpning av nu gällande värderingsregler, torde någon anledning till
klagomål mot denna rättspraxis knappast kunna sägas föreligga ur markägaresynpunkt.
I expropriationsmål ligger bevisningen i princip på den
ersättningsskyldige, och brist i utredningen går sålunda ut över den exproprierande.
Styrelsen uttalar härefter att motionerna reser spörsmål av sådan omfattning
att de enligt styrelsens mening är för vittutseende för att utredas
av en för ändamålet tillsatt kommitté, varefter styrelsen anför som slutomdöme:
Det
torde över huvud taget kunna ifrågasättas, huruvida det låter sig
genomföras att tillskapa enhetliga och entydiga lagregler, avsedda att tilllämpas
på sins emellan vitt skilda förhållanden. En alltför långtgående
likformighet torde därjämte icke kunna åstadkommas utan att jämväl för
den enskilde markägaren väsentliga intressen bleve åsidosatta.
Utskottet.
Såsom motionärerna framhåller begränsas den enskilde markägarens
rätt att förfoga över sin egendom genom skilda bestämmelser i ett stort
antal författningar. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det ur
många synpunkter är önskvärt att de ersättningsfrågor, vartill dessa begränsningar
kan ge anledning, i största möjliga utsträckning löses efter
enhetliga principer. Självfallet bör därvid tillses att rättskänslans krav
samt den enskildes rättssäkerhet icke trädes för när. De situationer, i
vilka den enskilde markägarens förfoganderätt begränsas, är emellertid så
olikartade att frågan, huruvida och i vad mån ersättning bör utgå, måste
besvaras mycket olika i de skilda fallen. En långt driven strävan efter enhetliga
ersättningsregler kan därför komma att motverka önskemålet att i
varje särskild situation erhålla en lösning, som innebär en lämplig avvägning
mellan allmänna och enskilda intressen.
Utskottet, isom genomgått ifrågavarande regler i ett antal författningar,
vill emellertid ingalunda göra gällande att reglerna på alla områden ter sig
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
helt tillfredsställande. En närmare granskning torde därför i viss utsträckning
vara påkallad. I första hand synes en sådan granskning, såsom redan
nu är fallet, böra ske i samband med ändrad lagstiftning om begränsningar
i den enskildes förfoganderätt. Om det i övrigt i särskilda fall med skäl kan
ifrågasättas, huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning står i god
samklang med motsvarande regler i annan lagstiftning, där problemen ter sig
någorlunda likartade, bör givetvis också en översyn komma till stånd. På
så sätt kan ersättningsreglerna i mån av behov successivt genomgås. Det
kan i detta sammanhang framhållas att exempelvis den s. k. saneringsutredningen,
som nyligen framlagt sitt betänkande (SOU 1954: 31), granskat
vissa ersättningsregler i byggnadslagen. Vidare vill utskottet erinra om
vad tredje lagutskottet vid 1953 års riksdag i sitt utlåtande nr 23 rörande
vissa ändringar i nyssnämnda lag anförde om angelägenheten av att en
utredning snarast komme till stånd beträffande det ännu olösta problemet
om indragning till det allmänna av s. k. oförtjänt värdestegring. En sådan
utredning har också helt nyligen igångsatts. Vid denna utredning synes
det naturligt att exempelvis byggnadslagens regler om ersättning till fastighetsägare
på grund av ny eller ändrad planläggning samordnas med en
eventuell lagstiftning om indragning av värdestegring. Med hänsyn till
byggnadslagens av motionärerna påpekade centrala ställning bland de författningar,
som innehåller bestämmelser om ersättning i anledning av begränsningar
i den enskildes rätt att förfoga över sin fasta egendom, synes
det önskvärt att resultatet av den sist nämnda utredningen avvaktas, innan
nya utredningar på nu ifrågavarande områden igångsättes.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 234 och II: 154, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 november 1954.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Hermansson, Albert, Grym,
Nilzon, Ivar, Jansson, Axel, Ohlsson, Ebbe, Hermansson, Herbert, och Boo*;
från andra kammaren: herrar Åhman, Andersson i Mölndal, Johansson,
Nyberg, Levin, Andersson i Dunker, Persson i Appuna och Munktell.
‘) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
9
Reservation
av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett, att utskottets utlåtande
hort ha följande lydelse:
»Utskottet har i likhet med motionärerna funnit att de nuvarande ersättningsreglerna
för gottgörelse till den enskilde markägaren för samhälleliga
begränsningar av dennes rådighetsrätt över sin fasta egendom är otillfredsställande.
Bristen på enhetliga normer för ersättningens utgivande har medfört
att den enskildes rättssäkerhet icke har kunnat tillvaratagas. Särskilt
stötande för rättskänslan har utskottet ansett det vara när i ett fall gottgörelse
för intrång utgår medan i ett annat, som företer små eller inga
avvikelser från det förra, någon ersättning icke utgives. Grunden till den
nuvarande oenhetligheten när det gäller markägares rätt att erhålla gottgörelse
för samhälleliga rådighetsbegränsningar över dennes fasta egendom
synes huvudsakligen vara det förhållandet att den moderna samhällsutvecklingen
lett till att det allmänna i allt flera hänseenden fått befogenheter att
begränsa den enskildes dispositionsrätt över sin fastighet ulan alt ersättningsmöjligheterna
härför utvecklats i motsvarande grad.
Som motionärerna framhållit skulle emellertid större rättssäkerhet kunna
skapas och bättre möjligheter till eu rättvisare ersättning erhållas om
ersättningsfrågorna genomgående löstes efter mer enhetliga principer. Utskottet
vill därför tillstyrka tillsättande av en utredning med uppgift att
företaga eu allmän översyn av nu gällande ersättningsbestämmelser vid
samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom. Målsättningen för
utredningen bör i första hand vara att de samhälleliga ingreppen i den enskildes
ekonomiska frihet icke skall medföra någon försämring i hans
ekonomiska läge, att staten sålunda skall utgiva full ersättning för skada
och förlust som ingreppet förorsakar. Utskottet är emellertid fullt medvetet
om att fall kan förekomma där vid avvägningen mellan det allmännas och
det enskildas intressen kan befinnas nödvändigt att den enskilde utan eller
med begränsad ersättning får tåla eller låta tåla begränsning av förfoganderätten
över sin fasta egendom. Ett förenhetligande av de i de olika författningarna
intagna ersättningsreglerna och en bättre anpassning av dessa
efter de aktuella förhållandena bör vidare eftersträvas. Som byggnadsstyrelsen
i sitt remissyttrande anfört kan väl övervägas om icke exempelvis
med byggnadslagstiftningen närbesläktade rättsregler t. ex. de »om återfinnes
i författningarna angående naturskydd och skydd av strandområden
lämpligen borde sammanföras till eu lagstiftning.
En översyn av de nuvarande ersättningsreglerna och ett förenhetligande
av ersättningsnormerna står ej i motsatsförhållande till den nyss avslutade
s. k. saneringsutredningen. Denna har väl enligt uppgift granskat vissa
2—1595 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 3 avd. Nr 32.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
ersättningsregler i byggnadslagstiftningen, men några konkreta förslag i
här berörda hänseende har i det av utredningen framlagda materialet icke
redovisats. Ej heller synes det nödvändigt att avvakta resultatet av den av
Kungl. Maj :t nyligen tillsatta utredningen angående indragning till det
allmänna av s. k. oförtjänt värdestegring.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 234 och II: 154
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att Kungl. Maj:t
måtte tillsätta en utredning med uppgift att företaga en allmän
överarbetning av nu gällande ersättningsbestämmelser
vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom i
syfte att åstadkomma mera likformiga och i övrigt med rättssäkerhetens
krav överensstämmande ersättningsmöjligheter.»
Stlilm 1954. K. L. Beckmans Boktr.