Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
23
Nr 45.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring
i lagen om semester.
Andra lagutskottet har behandlat en i första kammaren väckt motion,
nr 243, av herr Norling.
I motionen yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om förslag till sådan ändring av lagen om semester, att all arbetsledighet
i anledning av semester må betraktas som kvalifikation för semester».
Motionären påpekar, att vissa företag årligen under tre veckor inställer
driften för att bereda de anställda semester. Härvid erhåller alla anställda
ledighet, men för nyanställda arbetstagare utgör ledigheten icke semester,
utan dessa permitteras under driftsstoppet. De får därför icke räkna denna
tid som kvalifikationstid för påföljande års semester. Genom att arbetstillgången
hos en del företag minskar, anför motionären vidare, kommer
troligen arbetarna i allt större omfattning att få byta arbetsplats, varvid de
i de flesta fall får semesterbetingelserna försämrade.
Beträffande de skäl motionären i övrigt anfört till stöd för sitt yrkande
får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt 3 § lagen den 29 juni 1945 om semester äger arbetstagare på grund
av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens
räkning, rätt att av denne erhålla semester. Denna skall utgå
under nästföljande år, dock att parterna äger överenskomma om att semestern
helt eller delvis må åtnjutas tidigare.
Bestämmelser om beräkningen av semesterns längd finnes i 7 §, som har
följande lydelse:
Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.
Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning
a) åtnjutit semester;
b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller
sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa
yrkessj ukdomar;
c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller
d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt
ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst
sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.
Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket bl-— d) sägs, skall icke jämställas med dag å
vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.
Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete
stadgas i särskild lag.
Enligt ett till årets riksdag genom proposition nr 46 framlagt förslag,
vilket utskottet tidigare denna dag tillstyrkt, skall den i 7 § b) omnämnda
privilegieringsgrunden utsträckas till att i viss omfattning avse även andra
sjukdomar än sådana, som föranletts av yrkesskada.
Tid varunder arbetstagare är permitterad från arbetet hör icke till sådan
frånvarotid, som vid beräkning av semester jämställes med arbetad tid.
I detta hänseende överensstämmer den gällande semesterlagen med vår
första, år 1938 utfärdade semesterlag. Frågan om inverkan av permitteringstid
pa semesterrätten behandlades av 1936 års semestersakkunniga i
deras betänkande med förslag till lag om semester (SOU 1937: 49), vilket
förslag låg till grund för 1938 års semesterlag. De sakkunniga hänvisade
därvid till en början till att det måste anses vara till fördel för båda parter,
att arbetsgivare vid en arbetsinskränkning icke definitivt uppsade de berörda
arbetarna utan permitterade dem. Permitteringen innebar nämligen bl. a.
en tyst förpliktelse för arbetsgivaren att giva arbetaren företräde framför
andra till ateranställning, och arbetsavtalet fortlöpte under permitteringstiden,
i vart fall om denna ej utsträcktes över alltför lång tid. Vid utformandet
av lagregler i skilda hänseenden borde man därför söka undvika
att lämna sadana föreskrifter, som kunde inverka ofördelaktigt på arbetsgivarnas
vilja att permittera och åstadkomma att dessa hellre valde utvägen
att uppsäga arbetarna. I varje fall kunde de sakkunniga ej anse annat
än att den för arbetsgivaren enligt åtminstone de flesta kollektivavtal beträffande
arbetare underförstådda rätten att vid arbetsbrist permittera för
längre eller kortare tid och att under permitteringstiden icke utbetala lön
skulle föranleda till att ej heller semester skulle kunna intjänas under permitteringstiden.
Utskottet.
Utskottet finner den av motionären väckta frågan vara värd att uppmärksammas.
En lagstiftning i ämnet skulle emellertid medföra en från allmänna
synpunkter sett icke önskvärd detaljreglering i semesterlagen och även
innebära risker för ogynnsamma verkningar för arbetstagarna. Utskottet
anser därför frågan vara bäst ägnad att lösas avtalsvägen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
25
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion, I: 243, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 november 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Anders E. Johansson, fru Carlqvist, herrar Magnusson, Kronstrand
och Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i
Göteborg*, Hagård, Lundberg, fröken Höjer, herrar Bengtsson i Varberg,
Königson och Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
3 - Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 4.7—45.