Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
13
Nr 44.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 12 §
lagen om semester.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr
Norling m. fl. samt nr 16 i andra kammaren av herr Lundberg.
I motionerna kritiseras bestämmelserna om uppdelning av semester
i 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester. Lagrummets lydelse är följande.
Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till
sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket
b)—d) och tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.
Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av vilka
den ena utgör minst tolv dagar.
Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.
I motionen I: 13 yrkas, att riksdagen måtte besluta om sådan ändring i
semesterlagen »att första stycket i 12 § får följande lydelse:
12 §. Semester skall utgå i ett sammanhang, såvida icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.»
Även motionen II: 16 går ut på att bestämmelsen i 12 § semesterlagen om
arbetsgivarens rätt att besluta om delning av semester skall upphävas. Motionären
yrkar, »att riksdagen måtte besluta antaga följande förslag till
LAG
angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester.
Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande hjdelse.) (Föreslagen Igdelse.)
Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till
sådan tid för lians bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)
—d) och tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr ii.
(Gällande lydelse.)
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren. Överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.
(Föreslagen lydelse.)
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren.
Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.
Beträffande de skäl som åberopats till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna.
Tidigare behandling av frågan.
Arbetstidsutredningens undersökningar och förslag.
De nuvarande bestämmelserna om semesterns förläggning fingo sin utformning
i samband med att den allmänna treveckorssemestern infördes.
I sitt betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950:32) upptog
arbetstidsutredningen till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformningen
av semestern.
Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas
till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommelse
föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företagets drift. Dock skall semestertiden i
detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den ena skall
utgöra minst två veckor.
Alternativ II. Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning
av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,
skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav en
skall utgöra minst två veckor.
Alternativ III. Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida,
att arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren
skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder,
Andra lagutskottets utlåtande nr 44. 15
varav en skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden
skall alltså kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.
över de alternativa förslagen hördes arbetsmarknadens organisationer.
Vidare verkställdes särskild undersökning angående berörda arbetstagargruppers
semestervanor och semesterönskemål.
Vid avvägningen av de olika alternativen erinrade utredningen om att
de tidigare bestämmelserna om semesterns förläggning inneburo en maktfördelning;
arbetsgivaren bestämde till vilken del av året semestern skulle
vara förlagd, medan arbetstagarens samtycke fordrades för delning av semestern.
Enligt utredningens mening hade detta förhållande varit lyckligt.
Härav finge emellertid icke dragas den slutsatsen, att man även vid
tre veckors semester borde upprätthålla denna maktfördelning i exakt
samma utformning som för närvarande. Utsträcktes semestern till tre
veckor, komme nämligen arbetstagarnas inflytande genom rätten att kunna
vägra en delning av semestern att få en väsentligt ökad betydelse, då det
många gånger måste vara betydligt svårare för arbetsgivaren att utlägga
semestrarna i odelade treveckorsperioder än som för närvarande i odelade
perioder om endast två veckor. Härtill komme även ett annat förhållande.
Därest man åt arbetstagarna gåve rättigheten att vägra delning av treveckorssemestern,
kunde man komma i den ställningen att arbetsgivarna,
i de fall då det ej bleve möjligt att träffa uppgörelse om delning, såge sig
tvingade att i viss utsträckning upphöra med att ge sommarsemester.
Utredningen kom till att börja med till den slutsatsen, att alternativ III
icke borde komma i fråga.
Utredningen ansåg sig icke heller kunna förorda alternativ I. Det karakteristiska
för detta alternativ vore att delning av semestern icke skulle
kunna ske av arbetsgivaren ensam. Frågor rörande förläggning och delning
av semestern torde med hänsyn härtill bli föremål för förhandlingar
mellan å ena sidan arbetsgivaren eller hans organisation och å andra sidan
vederbörande arbetstagarorganisation. Många gånger skulle man kunna
räkna med att på detta sätt få till stånd överenskommelser om semesterns
förläggning och eventuella delning. Man kunde emellertid icke utgå från
antagandet, att det skulle bli möjligt att åvägabringa överenskommelser
om delning i alla de fall, då ett verkligt behov därav förelåge. Utginge
man från huvudprincipen i alternativ I, måste det därför finnas någon
utväg, varigenom en delning kunde komma till stånd mot arbetstagarnas
önskningar. Det hade med hänsyn härtill förutsatts, att i de fall, då en
dylik överenskommelse icke kunnat komma till stånd, en statlig myndighet,
arbetarskyddsstyrelsen, skulle äga rätt föreskriva om uppdelning
av semestern på två perioder, varav den ena skulle omfatta minst två
veckor i en följd. Detta sätt för delning av semestern hade hämtats ur
särskilda semesterlagen. Att märka vore dock att denna lag ägde tilllämpning
endast å ett förhållandevis litet antal arbetstagare. Enligt vad
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
utredningen inhämtat hade endast två framställningar gjorts om delning
av semestern under hänvisning till denna lag. Den ena framställningen
hade icke föranlett något beslut, enär överenskommelse mellan parterna
träffats. I andra fallet hade inledda förhandlingar medfört, att arbetsgivaren
tagit tillbaka sin framställning. Om en motsvarande bestämmelse
infördes i den allmänna semesterlagen, skulle den komma att få en helt
annan och väsentligt större räckvidd. Man hade anledning vänta sig, att
en dylik utväg skulle medföra en avsevärd ansvällning av arbetsbördan
för arbetarskyddsstyrelsen. Dessutom kunde man frukta att framställningar
om delning av semestern komme att koncentrera sig till en förhållandevis
begränsad del av året. I de yttranden, som avgivits över de
olika alternativen, hade förslaget att tilldela en statlig myndighet rätt att
föreskriva om delning av semestern genomgående avstyrkts. I denna
punkt hade arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan varit fullständigt eniga.
Man hade fruktat en byråkratisering av handläggningen av semesterärendena,
och man trodde icke att det bleve möjligt för en myndighet att handlägga
ärendena med den snabbhet, som måste vara en förutsättning för att
systemet skulle fungera tillfredsställande. Dessa farhågor vore säkerligen
befogade.
Utredningen framhåller vidare, att en alltför stark koncentration kunde
komma att äventyra arbetstagarnas möjligheter att få ut det bästa ur en
tre veckors semester. Med hänsyn till vårt lands klimatiska förhållanden
komme semestrarna med all sannolikhet att ständigt förläggas till en förhållandevis
begränsad del av året.
Utredningen fann på i huvudsak nu anförda skäl alternativ II vara i
varje fall då den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern och
förordade detta alternativ.
Kungl. Maj:ts förslag och 1951 års riksdag.
I proposition nr 72 till 1951 års riksdag förelädes riksdagen förslaget
till ökning av den lagstadgade allmänna semestern till tre veckor om året.
Föredragande departementschefen anförde i propositionen om semesterns
förläggning bland annat följande.
Arbetstidsutredningen har uppställt tre olika alternativ. Enligt samtliga
bibehålies den nuvarande i semesterlagen inskrivna rekommendationen,
att semestern bör, såvitt arbetstagaren ej önskar annorlunda, om
möjligt förläggas till sommartid. Ej heller föreslås någon ändring i lagens
regel, att parterna kunna träffa överenskommelse om sådan uppdelning
av semestern, som de finna önskvärd. Vad som skiljer alternativen åt är
i vad mån arbetsgivaren skall ha möjlighet att ensidigt bestämma om semesterns
uppdelning.
Arbetstidsutredningen anser, att alternativ II är den i varje fall f. n.
lämpligaste utformningen. I remissyttrandena ha framkommit olika me
-
17
Andra lagutskottets utlåtande nr ii.
ningar rörande vilket av alternativen som är att föredraga. De som företräda
kroppsarbetarna ha i allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle
äga ensidigt uppdela semestern, och ha i enlighet härmed förordat alternativ
I. Tjänstemännens organisationer ha däremot i regel anslutit sig till
alternativ II, alltså det alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga
den tredje semesterveckan i eu särskild period. Arfaetsgivarsammanslutningarna
åter ha allmänt tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som
medgiver arbetsgivaren rätt alt utan överenskommelse med arbetstagaren
uppdela den tredje semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser
ha stannat för antingen alternativ II eller alternativ III.
För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket
understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i ärendet
framgår, att parternas intressen i fråga om eu eventuell delning av
semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan
har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att utgå
i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erliölle rätt alt förordna om
delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för delad
semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat sig
villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern, då
så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.
Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande utsträckning
skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen
bör utgå.
Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse
icke träffas mellan parterna. Härvidlag torde till eu början icke kunna
förnekas, att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya
semesterveckan splittras upp på enstaka ledighetsdagar. Fn dylik uppdelning
av den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis
vara absolut nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger,
torde en överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ III
torde därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas,
att en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den
enskilde arbetstagaren del slörsta måttet av rekreation, om den utgår i ett
sammanhang. Å andra sidan kan man icke bortse från att vissa delar av
näringslivet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande
semesterveckan till en särskild period. Att helt lita till att
detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde
icke låta sig göra. Ej heller synes det — när fråga är om allmän treveckorssemester
— lämpligt alt tilldela någon statlig myndighet rätt att förordna
om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig behövligt. Till detta
kommer, alt det stora flertalet arbetstagare i vårt land av naturliga skäl
önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket ju rekommenderas i
lagen. Hedan nu äro kommunikationsmedlen och olika slag av semesteranordningar
hårt belastade under denna tid på året, och ett val av alternativ
1 skulle onekligen vara ägnat all allvarligt skärpa överbelastningen. Icke
minst ur arbetslagarnas egen synpunkt skulle eu sådan konsekvens av
semesterförlängningen vara olycklig. Såsom utredningen framhållit, bör
man därför i början gå fram med försiktighet, så all semesterreformen,
som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse genom att
möjligheterna Till miljöombyte och friluftsliv sommartid försämras. Även
en annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang. Om arbetstagarna
finge ovillkorlig rätt all utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang,
2 — Dihang till riksdagens protokoll I95i. 9 sand. 2 avd. Nr i3—i5.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning såge sig nödsakade
att förlägga semestern till annan tid än sommaren. Arbetstagarna skulle
i så fall icke få någon del av sin semester under den för dem gynnsammaste
tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel för
de anställda än om de finge två veckors sommarsemester och en veckas
semester å annan tid på året.
Jag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ II åtminstone
f. n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid
förutsätter jag, att arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp
frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om
den ordning, som i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillgodoser
såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, hade även att taga
ställning till i motioner framställda yrkanden å ena sidan om sådan utformning
av bestämmelserna att den del av semestern, som översteg tolv
dagar, kunde förläggas till arbetsfria lördagar eller på annat sätt, och å
andra sidan att semestern skulle utgå i ett sammanhang, såframt icke
överenskommelse om annan ordning träffades med arbetstagaren.
I anledning av framställningarna av förstnämnda innehåll uttalade utskottet
i sitt utlåtande nr 28 att frågan om en uppdelning av den nytillkomna
tredje veckan i enstaka dagar i förekommande fall borde lösas
genom frivilliga överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.
Kunde uppgörelse härutinnan icke träffas borde gälla att arbetsgivaren ej
mot arbetstagarens önskan skulle kunna uppdela semestern på fler perioder
än två. Vid detta ställningstagande kunde utskottet ej tillstyrka bifall till
vad i delta avseende hemställts.
Beträffande frågan huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang
hade utskottet främst fäst sig vid den av departementschefen befarade
konsekvensen, att arbetsgivarna måhända komme att se sig nödsakade att
förlägga semestern till annan tid än sommaren, om arbetstagarna finge
ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang. Utskottet
anslöt sig till de skäl Kungl. Maj :t förehragt mot en sådan förläggningsregel.
Utskottet anförde i detta sammanhang vidare:
Som förut angivits är grunden till semeslerreformen det starka behov
av vederkvickelse, som förefinnes hos människan av i dag. För att semestern
skall kunna erbjuda ett behövligt tillskott av friska krafter, är det
av betydelse, att medel finnas att tillgå för ett förnuftigt utnyttjande av
semestern. Genom den utökning av semestertiden, som nu föreslås, därvid
semestrarna sannolikt komma att koncentreras till en begränsad tid
av sommaren, torde de anordningar i olika hänseenden, som nu förekomma
för tillgodoseende av de semestrande (hotell, pensionat, kommunikationer
m. m.), svårligen förslå. Det bör ankomma på arbetsmarknadens parter
att sinsemellan söka finna lämpliga metoder för ett ändamålsenligt ordnande
av semestern.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
19
Andra lagutskottets utlåtande nr H.
1953 års riksdag.
Vid 1953 års riksdag väcktes i motioner förslag om att bestämmelsen i
12 § semesterlagen om rätt för arbetsgivare att uppdela semester, som
överstiger 12 dagar, skulle upphävas.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade remissyttranden
från Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisationen och
Svenska arbetsgivareföreningen. Organisationerna anslöt sig i sina yttranden
till de uppfattningar de tidigare i remissyttranden över arbetstidsutredningens
betänkande rörande tre veckors semester hävdat.
Tjänstemännens centralorganisation hänvisade till att organisationen i
sitt ställningstagande till semesterreformen 1951 framhållit, att även om
det ur vissa tjänstemannagruppers synpunkt var synnerligen angeläget att
semestern utgick i ett sammanhang fann TCO det svårt att ur andra synpunkter
förorda lagstiftning med eu sådan generell regel. En synpunkt som
enligt TCO:s förmenande borde ägnas den största uppmärksamhet var, att
om man åt de anställda gav rättighet att vägra delning av treveckorssemestern,
kunde detta medföra att om uppgörelse om sådan delning ej kunde
åstadkommas, kunde arbetsgivaren tvingas att i viss utsträckning förlägga
den odelade treveckorssemestern till annan tidpunkt på året än sommaren.
En ordning som medgav två veckors sammanhängande semester — om
möjligt under sommaren -— medan den återstående veckan disponerades
efter överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, var enligt
TCO:s ställningstagande den lämpligaste lösningen. TCO förutsatte därvid
alt för sådana områden, där en uppdelning av semestern på två perioder
skulle innebära avsevärda olägenheter, skulle förhandlingar komma att
upptagas mellan löntagare och arbetsgivarparten om sammanhängande semester.
Under den tid som förflutit sedan treveckorssemestern infördes
hade icke enligt organisationens uppfattning sådana erfarenheter vunnits
att det fanns anledning att frångå det tidigare ställningstagandet. Organisationen
ansåg sig därför icke kunna tillstyrka de föreslagna lagändringarna.
Landsorganisationen hänvisade till att organisationen tidigare tillstyrkt
den förläggningsregeln, alt semestern i sin helhet skulle förläggas i ett
sammanhang, såframt ej överenskommelse om annan ordning träffats med
arbetstagaren. Att döma av den omfattning, i vilken - för år 1953 -uppgörelser redan träffats om i sin helhet sammanhängande semester, syntes
svårigheterna för tillämpningen av eu sådan regel ha betydligt överdrivits
vid treveckorssemesterns genomförande.
Svenska arbetsgivareföreningen, som avstyrkte motionerna, erinrade om
att frågan om semesterns förläggning gjordes till föremål för noggrant
övervägande i samband med semesterreformen 1951. Den utformning lagen
då erhöll kunde betraktas som en kompromiss. Därefter hade, såvitt för
-
20 Andra lagutskottets utlåtande nr H.
eningen kunde finna, intet inträffat, som utgjorde en komplettering av
tidigare kända förhållanden. Det skulle enligt föreningens mening vara
synnerligen olyckligt, om lagen skulle ändras på det sätt, som motionärerna
föreslagit. Därigenom skulle en av produktionstekniska skäl betingad
uppdelning av semestern komma att förhindras, så snart överenskommelse
härom icke kunde träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Utskottet avstyrkte motionerna i sitt utlåtande nr 20. Utskottet anförde
därvid efter att ha erinrat om att lagens huvudregel är att semester skall
utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om annan ordning
träffas med arbetstagaren:
När treveckorssemestern genomfördes stod det emellertid klart, att vissa
grenar inom näringslivet hade sakligt grundat intresse att kunna uppdela
den förlängda semestern. För de fall, där frivillig överenskommelse enligt
huvudregelns hänvisning icke kunde ernås, fordrades därför laglig reglering.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen övervägdes härvid
olika alternativ. När man stannade för den nuvarande utformningen, som
medger arbetsgivaren rätt att förlägga den tredje semesterveckan till en
särskild period, var detta resultatet av en avvägning främst mellan å ena
sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande semester och å den
andra de krav på möjligheter att uppdela semestern på flera perioder, som
betingas av produktionstekniska synpunkter. Av betydelse vid denna bedömning
var bland annat att en ovillkorlig rätt för arbetstagarna att utfå
hela treveckorssemestern i ett sammanhang kunde befaras medföra ökade
hinder för arbetsgivarna alt förlägga semestern till sommarmånaderna.
Det stora flertalet av de arbetstagare, som beröras av 1951 års semesterreform,
komma först i år i åtnjutande av fulla tre veckors semester. Nämnvärd
erfarenhet saknas därför av semesterbestämmelsernas tillämpning.
För innevarande år torde dock i stor utsträckning uppgörelser ha träffats
om semester i ett sammanhang.
Med hänvisning till det sagda finner utskottet anledning saknas att frångå
det beslut om semesterns utformning, som statsmakterna så sent som år
1951 fattade. Med översyn av ifrågavarande bestämmelser bör anstå tills
rikare erfarenhet vunnits.
Riksdagen avslog motionerna.
Utskottet.
Vid genomförandet av treveckorssemestern stadgades rätt för arbetsgivarna
att besluta om uppdelning i två skilda perioder av semestertid, som
översteg tolv dagar. Det underströks emellertid såväl i arbetstidsutredningens
betänkande om tre veckors semester som i propositionen i ämnet,
att parternas intressen i fråga om eu eventuell delning av semestern ofta
kunde antagas överensstämma. Från arbetsgivarhåll hade uttalats, att man
hade att vänta att tendensen till gemensamhetssemester skulle öka vid en
övergång till treveckorssemester, och man räknade med att goda förutsättningar
skulle föreligga för att parterna skulle kunna i samförstånd genom
överenskommelser lösa frågor om hur semestern lämpligen skulle utgå. Att
Andra lagutskottets utlåtande nr H. 21
man det oaktat införde det nämnda stadgandet berodde främst på att man
ansåg det uppenbart, att vissa grenar av näringslivet hade ett sakligt grundat
intresse av att kunna förlägga den nytillkomna tredje semesterveckan
till en särskild period, och att det icke lät sig göra att helt lita till att detta
intresse skulle tillgodoses genom frivilliga överenskommelser. Bestämmelsen
infördes således närmast som en för dylika fall avsedd undantags- eller
reservföreskrift. Som ett alternativ till den nu lagfästa regeln övervägdes,
att en statlig myndighet skulle äga besluta över frågor om delning av semester.
Detta alternativ avstyrktes emellertid enhälligt av arbetsmarknadens
parter.
Treveckorssemestern har i full utsträckning utgått endast från och
med förra året. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning är därför
ännu tämligen begränsade. Utvecklingen torde dock ha bekräftat antagandet,
att parterna i stor utsträckning skulle genom överenskommelser
lösa frågan om hur semestern lämpligen bör förläggas. Överenskommelserna
torde vidare till den alldeles övervägande delen ba inneburit, att semestern
skall utgå sammanhängande. En lösning måste dock finnas i lagen
för sådana fall, där överenskommelse icke uppnås om hur semestern skall
uttagas. Huruvida den nuvarande bestämmelsen därom bör ändras kan
enligt utskottets mening tillförlitligen bedömas först efter något längre
tids erfarenhet av utvecklingen på området.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 13 och II: 16, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 november 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Anders E. Johansson, fru Carlqvist, herrar Magnusson, Kronstrand och
Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i
Göteborg*, fru Västberg*, herrar Hagård, Lundberg, fröken Höjer, herrar
Königson och Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Lundberg, Axel E. Svensson, fru Västberg och herr Königson,
vilka ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr åi.
Vid genomförandet av treveckorssemestern stadgades rätt för arbetsgivarna
att besluta om uppdelning i två skilda perioder av semestertid, som
översteg tolv dagar. Med hänsyn till att semestern får betraktas som en
intjänt löneförmån och att semesterns syfte är att skydda arbetstagarna
från en för hastig förslitning måste det emellertid anses som oegentligt, att
en arbetsgivare skall kunna ensidigt besluta om delning av semester. Treveckorssemestern
måste betraktas som ett minimum, och en splittring
av denna kan omöjliggöra verklig rekreation, medföra ökade kostnader
och hindra arbetstagaren och hans familj från att rationellt utnyttja semestertiden.
En uppdelning av treveckorssemester med hänsyn till produktionstekniska
och likartade faktorer bör därför endast få ske om skälen
därtill är mycket starka. Den i motionerna förordade ändringen i semesterlagen
utgör intet hinder för parterna att träffa överenskommelser om delning
av semester, och erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas förhandlingar
i dylika frågor ger anledning räkna med att arbetarnas organisationer
skall medverka till att överenskommelser om uppdelning kommer
till stånd i de fall, då verkligt behov därav föreligger.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 13 och
II: 16, för sin del antaga följande förslag till
LAG
angående ändrad lydelse av 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 om
semester skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren. Överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.
(Föreslagen lydelse.)
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.