Nr *3—45.
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
1
Nr 43.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, jämte i ämnet
väckt motion.
Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 46, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester* 1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
7 §•
Semester utgår------
Med dag, å vilken arbete utförts,
jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning
a) åtnjutit semester;
b) varit oförmögen till arbetet på
grund av däri inträffat olycksfall
eller sådan däri ådragen sjukdom,
som avses i lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar;
c) i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke
överstigit tolv veckor; eller
antal dagar.
Med dag, å vilken arbete utförts,
jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning
a) åtnjutit semester;
b) varit oförmögen till arbetet på
grund av sjukdom, dock att dag,
som infaller efter det att arbetstagaren
till följd av sjukdom varit frånvarande
från arbetet under sammanlagt
nittio dagar av kvalifikationsåret,
jämställes endast om arbetsoförmågan
föranletts av yrkesskada;
c)
i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke
överstigit tolv veckor; eller
1 Senaste lydelse av 7 och 12 §§ se SFS 1951: 303.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 43 45.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
(Gällande lydelse:)
d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen
eller med stöd därav
föreskriven militärövning om högst
sextio dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till
första tjänstgöring, dock att av tid
för militärövning högst sextio dagar
under varje kvalifikationsår må
räknas arbetstagaren till godo.
Dag, under —-----såda
(Föreslagen lydelse:)
d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen
eller med stöd därav
föreskriven militärövning om högst
sextio dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till
första tjänstgöring, dock att av tid
för militärövning högst sextio dagar
under varje kvalifikationsår må
räknas arbetstagaren till godo.
dag.
I fall som avses i andra stycket
b) är arbetstagaren skyldig att, om
arbetsgivaren så påfordrar, genom
intyg av läkare eller allmän sjukkassa
styrka att han på grund av
sjukdom varit oförmögen till arbetet.
Om förlängd--—- —--särskild lag.
12 §.
Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till sådan tid för hans bortovaro
från arbetet, som enligt 7 §
andra stycket b) — d) och tredje
stycket skall jämställas med tid å
vilken arbete utförts.
Semestern skall
Semester för —
Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till tid, då arbetstagaren på
grund av sjukdom, som inträffat
innan semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid
för hans bortovaro från arbetet, som
enligt 7 § andra stycket c) och d)
skall jämställas med tid å vilken
arbete utförts. Dylikt medgivande
erfordras dock icke, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å tid som nu
sagts.
— tolv dagar,
svensk hamn.
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
3
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1955, från och med vilken
dag semesterrätt enligt lagen kan
förvärvas.
I samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning
av propositionen i andra kammaren väckta motionen nr 500 av herrar
Gustafson i Göteborg och Königson.
I motionen hemställes, »att riksdagen för sin del måtte besluta att förbudet
mot förläggande av semester utan arbetstagarens medgivande till tid
då den anställde är sjuk också skall gälla tid, då företaget, eller berörd
avdelning inom detsamma, är stängt för gemensam semester, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig ändring i lagtexten».
Beträffande de skäl, som ligger till grund för propositionen, ävensom i
fråga om de skäl motionärerna åberopat, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt gällande semesterlag påverkas semesterns längd icke av att arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet på grund av olycksfall i arbetet eller
yrkessjukdom. Utan arbetstagarens medgivande får semestern ej heller förläggas
till sådan frånvarotid. Annan sjukdomstid är ej semesterkvalificerande;
och hinder föreligger ej för arbetsgivaren att ge arbetstagaren
semester under dylik sjukdomstid.
I propositionen föreslås — i anslutning till den vid riksdagens vårsession
beslutade lagen om yrkesskadeförsäkring -— rätt för arbetstagare att såsom
semesterkvalificerande tid räkna tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom
varit oförmögen till arbetet; dock skall sjukdomsdag, som infaller efter
det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet
under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret, vara semesterkvalificerande
endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada.
Vidare föreslås förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens samtycke
förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom
ej är i arbete.
De nya bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 januari 1955.
Gällande bestämmelser.
Semesterlagen äger enligt 1 § tillämpning å arbetstagare i allmän eller
enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka
gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbetstagaren äger enligt
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår)
utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Denna
skall utgå under nästföljande år, dock att parterna äger överenskomma om
att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.
7 § har följande lydelse:
Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.
Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning
a) åtnjutit semester;
b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller
sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar;
c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller
d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar som ej är beredskapsövning eller direkt
ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst
sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.
Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å
vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.
Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete
stadgas i särskild lag.
I 12 § första stycket stadgas, att arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock utsägs att semestern såvitt möjligt bör förläggas
till sommartid, om arbetstagaren icke begär annat. Utan arbetstagarens
medgivande får semestern icke förläggas till sådan tid för hans bortovaro
från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje stycket skall
jämställas med tid, å vilken arbete utförts.
Enligt 13 § skall arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns början
på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Detta
gäller dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.
Under semester skall enligt 3 § lön utgå.
Vissa arbetstagare, nämligen de som utför arbetet i sitt hem eller eljest
under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande — s. k. okontrollerade arbetstagare —
är, enligt vad i 4 § stadgas, icke berättigade till semesterledighet utan endast
till särskild semesterlön. Förutsättning för rätt till sådan lön är enligt
17 §, att vederbörandes arbetsinkomst under kalenderkvartalet uppgår till
belopp, motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å
orten för arbete av den art, varom är fråga, under en arbetstid av 8 timmar.
Semesterlönens storlek utgör enligt 18 § sex procent av arbetsinkomsten.
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
5
De privilegieringsföreskrifter, som gäller för övriga arbetstagare, avser
icke de okontrollerade arbetstagarna. Vid avgörande huruvida arbetstagaren
uppnått en inkomst av sådan storlek att den berättigar till särskild
semesterlön skall alltså hänsyn tagas endast till den faktiska arbetsinkomsten.
Motsvarande gäller i fråga om beräkning av semesterlönens storlek.
Departementspromemorian och remissyttrandena.
Såsom framgår av en i propositionen sid. 6—12 intagen redogörelse har
sedan den första semesterlagen kom till år 1938 diskuterats frågan om
likställighet i semesterrättsligt hänseende mellan frånvaro från arbetet på
grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom och frånvaro, som orsakats
av annan skada eller sjukdom. I en inom socialdepartementet upprättad
promemoria har närmare redogjorts för vad som hittills förekommit i saken,
varjämte spörsmålet ytterligare belysts med utgångspunkt från den reform
i fråga om sjuk- och yrkesskadeförsäkringen, som nu står inför sitt genomförande.
Promemorian utmynnar i ett förslag att frånvaro från arbetet,
som har sin grund i annan sjukdom än sådan som uppkommit till följd
av olycksfall i arbetet eller utgöres av yrkessjukdom, skall i semesterhänseende
räknas som arbetad tid upp till högst sammanlagt 90 dagar
under varje kvalifikationsår. Beträffande frånvarotid på grund av yrkesskada,
d. v. s. olycksfall i arbetet och yrkessjukdom, skall däremot enligt
förslaget privilegieringen i likhet med vad nu gäller icke vara tidsbegränsad.
Vidare föreslås, att förbudet för arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande
förlägga semestern till privilegierad frånvarotid principiellt sett
utsträckes att gälla all sjukdomstid, under förutsättning att sjukdomen
givit sig lillkänna före semesterns början.
Ifrågavarande förslag har tillstyrkts av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
(majoriteten), Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
Sistnämnda organisation ifrågasätter dock, huruvida man
ej borde gå något längre vid privilegieringen av vanlig sjukdomstid än som
föreslagits i promemorian.
Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation —•
som också beretts tillfälle att yttra sig över promemorian — har däremot
avstyrkt förslagen. Några reservanter i arbetsmarknadsstyrelsen företräder
en liknande uppfattning.
Den diskussion, som härvid förekommit kring ifrågavarande spörsmål, har
i väsentliga delar följt samma linjer som tidigare. För en utvidgning av den
enligt semesterlagen privilegierade frånvaron har sålunda åberopats lagens
syfte att tillförsäkra arbetstagarna behövlig rekreation. Härvid har framhållits,
alt rekreationsbehovet ofta vore särskilt stort för arbetstagare, som
drabbats av sjukdom, och att det därför icke vore med lagens egen utgångspunkt
förenligt att minska semesterledigheten för dylik arbetstagare. Det
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
har även anförts, att arbetstagare, som finge semestern förlagd till tid då
han vore sjuk, ej kunde utnyttja semestern för sitt ändamål och därigenom,
helt eller delvis, bleve berövad en förmån, som han intjänat genom sitt
arbete för arbetsgivarens räkning. Den nuvarande skillnaden mellan privilegierad
och icke privilegierad sjukdomstid har vidare ansetts verka ojämnt
och leda till ett med hänsyn till semesterlagstiftningens syfte mindre tillfredsställande
resultat, i det att olycksfall i arbetet och andra yrkesskador
mången gång icke torde nödga till sängläge och vistelse inomhus i samma
utsträckning som andra sjukdomar, vilka tvingade vederbörande att avhålla
sig från arbetet; och likväl gällde att arbetstagaren i förra fallet
vore i semesterhänseende bättre ställd än i det senare.
Såsom ytterligare skäl för en ändring av lagstiftningen på detta område
har anförts, dels att samma billighetsskäl, som motiverat införandet i
semesterlagen av de redan nu i lagen stadgade fallen av privilegierad frånvaro,
kunde åberopas när det gällde att — åtminstone i viss utsträckning
— privilegiera vanlig sjukdomstid och dels att man genom en dylik åtgärd
åstadkomme en ur sociala synpunkter önskvärd likställighet mellan de
grupper arbetstagare — främst tjänstemän — som genom avtal eller eljest
finge i semesterhänseende tillgodoräkna sig frånvaro från arbetet på grund
av vanlig sjukdom, och övriga arbetstagare.
Mot en privilegiering av frånvaro från arbetet, orsakad av vanlig sjukdom,
har främst anförts, att en sådan åtgärd skulle strida mot semesterlagens
princip — att semestern är en genom arbete för arbetsgivarens
räkning successivt intjänad förmån — samt medföra sådan ekonomisk
belastning för arbetsgivarna att risken att behöva utge semester för tid,
då arbetstagare till följd av sjukdom vore borta från arbetet, kunde göra
arbetsgivarna benägna att ej anställa arbetstagare med mindre god hälsa
och att avskeda arbetstagare som insjuknat. Det har härjämte ifrågasatts,
huruvida icke en lagändring i det hänseende varom nu vore fråga skulle
förrycka den ekonomiska avvägningen mellan de i fråga om sociala förmåner
bättre ställda grupperna och andra kategorier.
För remissyttrandena redogöres närmare i propositionen sid. 19—24.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, framhåller, att de
skäl, som åberopats mot en utvidgning av den enligt semesterlagen privilegierade
frånvaron till att omfatta även tid för frånvaro på grund av
vanlig sjukdom, förlorar i bärkraft om privilegieringen begränsas. Därjämte
har tillkommit ytterligare ett skäl, som enligt departementschefens
mening gör att — även om statsmakterna hittills ställt sig avvaktande
i detta hänseende — skälen för en sådan utvidgning i allt fall numera
Andra lagutskottets utlåtande nr i3. 7
måste anses väga betydligt tyngre än skälen däremot, nämligen den samordning
mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad yrkesskadeförsäkring,
varom statsmakterna fattat beslut.
Härom yttrar departementschefen vidare:
»För semesterlagens vidkommande uppkommer f. n. inga svårigheter när
det gäller att avgöra huruvida en olyckshändelse är att rubricera såsom
olycksfall i arbetet eller om en sjukdom är yrkessjukdom, i det att de
avgöranden härom, som träffas inom olycksfallsförsäkringen, blir gällande
även i semesterhänseende. Samordningen av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen
innebär emellertid, att yrkesskador och vanliga sjukdomar
under en tid av 90 dagar efter dagen för olycksfallet eller, vid annan yrkesskada
än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades, försäkringsmässigt
skall behandlas efter i stort sett samma regler, nämligen efter sjukförsäkringens
bestämmelser. Med hänsyn härtill och då man räknar med att
över 90 procent av antalet yrkesskador blir avvecklade före samordningstidens
utgång saknas i fortsättningen i de allra flesta fallen anledning
att i försäkringshänseende utreda, huruvida arbetsoförmåga föranletts av
yrkesskada eller ej. Ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen i
semesterlagen mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar å ena sidan
samt övriga sjukdomar å andra sidan skulle emellertid betyda att sådan
utredning måste göras i semesterärendet med därav följande besvärligheter.»
Beträffande olika förslag angående sättet att bestämma den tid, under
vilken sjukdom skall få kvalificera till semester, samt vissa andra spörsmål
i samband med de föreslagna lagändringarna anför departementschefen
bl. a.:
»I departementspromemorian har föreslagits, att sjukdomstid skall få
räknas såsom semesterkvalificerande tid upp till sammanlagt högst 90 dagar
under varje kvalifikationsår. Tjänstemännens centralorganisation har emellertid
uttalat sig för att privilegieringen i stället borde anknytas till samordningstiden
för varje sjukdom. Mot en sådan metod kan emellertid anföras,
att samordningstiden ej alltid föreslagits skola utgöra 90 dagar utan
kan upphöra dessförinnan, nämligen den tidigare dag yrkesskadan medför
rätt till livränta. Någon anledning att låta privilegieringstiden variera på
motsvarande sätt föreligger ej. Därest man då i stället skulle fixera den
längsta privilegieringstiden till 90 dagar för varje sjukdom, uppkommer
den svårigheten, att man vid semesterns beräkning ibland tvingades pröva
den många gånger svåra frågan om en sjukdom utgjorde ett recidiv av en
tidigare under kvalifikationsåret inträffad sjukdom eller ej. Vidare skulle
en sådan regel verka ojämnt, enär exempelvis två arbetstagare, som båda
varit sjuka mer än tre månader under kvalifikationsåret, skulle få tillgodoräkna
olika lång kvalifikationstid, därest den ene haft två skilda sjukdomar
och den andre en och samma sjukdom. Att anknyta tidsbegränsningen till
varje sjukperiod skulle å andra sidan bereda långtidssjuka möjlighet att
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
genom tillfälliga korta arbetsperioder bereda sig längre semesterkvalificerande
sjukdomstid än som vore avsett.
Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra förorda det i promemorian
framlagda förslaget att begränsa privilegieringen av vanlig sjukdomstid
till sammanlagt högst 90 dagar under kvalifikationsåret. Såsom
framgår av promemorian har en motsvarande metod kommit till användning
i Danmark och Norge.
Den privilegierade sjukdomstiden bör i likhet med annan privilegierad
frånvarotid vara kvalificerande såväl i fråga om rätten till semesterledighet
som när det gäller semesterersättning. Att i detta speciella hänseende särbehandla
frågan om semesterledighetens förvandling till kontantersättning
synes ej böra komma i fråga.
Vad angår de arbetstagare, som enligt semesterlagen icke tillförsäkrats
någon rätt till semesterledighet utan endast rätt till särskild semesterlön
— det gäller arbetstagare som utför arbetet i sitt hem eller eljest under
sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande — gäller f. n. att vid beräkningen av denna lön
hänsyn ej tages till vad arbetstagaren skulle förtjänat under för övriga
arbetstagare privilegierad frånvarotid. I förevarande hänseende har någon
ändring i detta sammanhang ej ifrågasatts.
Enligt nu gällande privilegieringsbestämmelser uppställes ej något krav
på att arbetstagaren, för att få tillgodoräkna frånvarotiden som semesterkvalificerande
tid, skall efter bortovaron återinträda i arbetet. Den nu av
mig förordade utvidgningen av privilegieringsgrunderna synes ej böra föranleda
någon ändring härvidlag. Givetvis bör emellertid arbetstagare ej få
tillgodoräkna sjukdomstiden i vidare mån än som följer av den tid anställningen
varat.
Med hänsyn till att i semesterhänseende varje anställning är att betrakta
som ett avslutat helt och att förhållandena i en tidigare anställning icke
påverkar rätten till semester i en senare anställning, bör vid beräkningen
av semester för en arbetstagare, som bytt anställning under året, hänsyn
ej tagas till om och i vad mån han i den förra anställningen fått tillgodoräkna
sjukdomstid som semesterkvalificerande tid.
För underlättande av kontrollen över att arbetstagaren verkligen varit
sjuk under uppgiven tid bör det åligga arbetstagaren att, om arbetsgivaren
så påfordrar, styrka sjukdomen genom intyg av läkare eller sjukkassa.
I fråga om semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren på grund av
sjukdom är oförmögen till arbetet torde anledning ej föreligga att stadga
en motsvarande begränsning till högst 90 dagar per kvalifikationsår, som
föreslagits beträffande semesterkvalificerande bortovaro på grund av vanlig
sjukdom. En sådan begränsning skulle ju innebära, att en arbetsgivare ej
kunde påtvinga en arbetstagare semester under de 90 första sjukdagarna
men väl under påföljande sjukdomstid, en skillnad som ej vore motiverad.
Andra lagutskottets utlåtande nr 43. 9
Från det generella förbudet mot att utan arbetstagarens medgivande förlägga
semestern till tid, då arbetstagaren är frånvarande från arbetet på
grund av sjukdom, bör, såsom föreslagits i promemorian, undantag göras
för sådana fall, då företaget inställer driften under semestern.
I anslutning till vad sålunda anförts har inom socialdepartementet utarbetats
ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen
om semester.
Beträffande innehållet i detta förslag torde här endast behöva framhållas
följande.
Begreppet yrkesskada i 7 § andra stycket b) har närmare definierats i
6 § i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.
Det i 12 § upptagna förbudet mot att utan arbetstagarens medgivande
förlägga semestern till sjukdomstid avser ej sjukdomsfall, som inträffar
först efter det semestern börjat löpa. Om en sjukdom ger sig tillkänna först
efter det arbetstagaren börjat sin semester, bör arbetstagaren alltså icke
äga åberopa sjukdomen för avbrytande av semestern och få denna förlagd
till en senare tidpunkt. Genom att i paragrafen angives att arbetstagarens
medgivande till semesterns förläggning till här avsedd frånvarotid ej erfordras,
därest arbete eljest uppenbarligen icke skulle kunnat beredas arbetstagaren
å tid, varom här är fråga — motsvarande gäller enligt den
nuvarande lagen — kommer att från förläggningsförbudet undantagas bl. a.
det förut berörda fallet att driften vid ett företag helt inställes under viss
tid för att därunder bereda de vid företaget anställda semester. Motsvarande
bör i fråga om de berörda arbetstagarna gälla om ett företag etappvis
inställer driften å särskilda avdelningar.»
Lagrådet.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Motionen II: 500.
I motionen II: 500 hävdas, att förbudet mot att utan arbetstagarens
medgivande förlägga semester till tid då denne är sjuk bör gälla även i
fall, då företaget eller den avdelning av detsamma, där den sjuke brukar
arbeta, inställer driften för gemensam semester. Enligt motionärernas
mening torde det inte innebära någon betydande olägenhet för arbetsgivaren,
om han får bereda den, som varit sjuk under den gemensamma
semestern, ledighet vid någon annan tidpunkt, medan det för den enskilde
arbetstagaren är av stor betydelse att förbudet gäller även för här avsedda
fall.
Utskottet.
Förslaget att även sådan sjukdomstid, som ej orsakats av yrkessjukdom
eller olycksfall i arbetet, i viss utsträckning skall få räknas som semester
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
kvalificerande är med hänsyn till det läge som uppkommit genom samordningen
mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
motiverat av praktiska skäl, och såsom departementschefen närmare
utvecklar talar även andra skäl för detsamma. Utskottet tillstyrker
därför propositionen i denna del.
Vad beträffar frågan om förbud mot att utan arbetstagarens medgivande
förlägga semester till tid, då denne är sjuk, delar utskottet uppfattningen,
att den nuvarande ordningen ej kan anses tillfredsställande. Såsom skäl
mot en utsträckning av förbudet till att avse även annan sjukdomstid än
sådan, som föranletts av yrkesskada, har anförts, att en förläggning av
semestern till tid efter det arbetstagaren tillfrisknat i vissa fall kan medföra
avsevärda olägenheter för arbetsgivarna. Man har här pekat på exempelvis
sådana fall, då arbetsgivaren helt eller delvis inställer driften under
en gemensam semesterperiod och arbetstagaren har en sådan befattning,
att det är svårt att skaffa en ersättare för honom, om han skulle få ut
semester sedan driften åter upptagits. Propositionens förslag, som innebär
att förbudet för arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande förlägga
semester till privilegierad frånvarotid utsträckes till att gälla även
tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom, varvid undantag dock göres
för tid, då arbete uppenbarligen icke skulle kunnat beredas arbetstagaren,
synes utskottet utgöra en rimlig avvägning av de intressen, som här bör
beaktas. Utskottet får därför, med avstyrkande av motionen II: 500, tillstyrka
propositionen även i denna del.
Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande -—- de s. k. okontrollerade arbetstagarna -— är ej
berättigade till semesterledighet utan endast till särskild semesterlön. Vid
beräkningen av denna lön tages ej hänsyn till vad arbetstagaren skulle
ha förtjänat under för övriga arbetstagare privilegierad frånvarotid. Någon
ändring av dessa bestämmelser har ej ifrågasatts i propositionen. Då nu
privilegieringsföreskrifterna för övriga arbetstagare utvidgas, aktualiseras
emellertid ånyo önskemålen om att i detta hänseende åstadkomma större
likställighet mellan de okontrollerade arbetstagarna och övriga arbetstagare.
Utskottet vill framhålla önskvärdheten av att möjligheterna att
finna en lösning av denna fråga ytterligare överväges.
Utskottet hemställer,
att riksdagen måtte, med avslag å motionen 11:500, bifalla
förevarande proposition.
Stockholm den 2 november 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Anders E. Johansson, fru Carlqvist, herrar Magnusson, Kronstrand
och Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i
Göteborg*, fru Västberg*, herrar Hagård, Lundberg, fröken Höjer, herrar
Königson och Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fröken Höjer och herr Königson, som ansett att utskottets yttrande
bort ha följande lydelse.
Förslaget att---— lika med utskottet —---denna del.
Vad beträffar frågan om förbud mot att utan arbetstagarens medgivande
förlägga semester till tid, då denne är sjuk, delar utskottet uppfattningen,
att den nuvarande ordningen ej kan anses tillfredsställande. Såsom skäl
mot en utsträckning av förbudet till att avse även annan sjukdomstid än
sådan, som föranletts av yrkesskada, har anförts, att en förläggning av
semestern till tid efter det arbetstagaren tillfrisknat i vissa fall kan medföra
avsevärda olägenheter för arbetsgivarna. Man har pekat på exempelvis
sådana fall, då arbetsgivaren helt eller delvis inställer driften under
en gemensam semesterperiod och arbetstagaren har en sådan befattning,
att det är svårt att skaffa en ersättare för honom, om han skulle få ut
semester sedan driften återupptagits. Utskottet finner emellertid dessa
svårigheter vara betydligt överdrivna. De fall som kan komma i fråga
torde inte bli så många, att de ens under det förhållandet att man tilllämpar
gemensam semester kan bli av större betydelse för företagen. För
den som råkar vara sjuk under den gemensamma semestern kan det
emellertid vara av minst lika stor betydelse som för någon annan att
kunna få ta ut semester senare. Propositionens förslag att förbudet för
arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande förlägga semester till
privilegierad frånvarotid utsträckes till att gälla även tid för frånvaro på
grund av vanlig sjukdom vill utskottet därför tillstyrka. Det föreslagna
undantaget för tid, då arbete uppenbarligen inte skulle kunnat beredas
arbetstagaren, synes däremot vara dåligt motiverat och utskottet får därför
med tillstyrkande av motionen II: 500 avstyrka propositionen i denna del.
Arbetstagare, som---lika med utskottet--—- ytterligare över
väges.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med förklaring att riksdagen i anledning
av motionen II: 500 funnit viss ändring böra vidtagas i det
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 43.
genom propositionen framlagda lagförslaget, måtte för sir
del antaga förslaget med den ändringen, att 12 § erhållei
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
12 §.
Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till tid, då arbetstagaren på
grund av sjukdom, som inträffat innan
semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid för
hans bortovaro från arbetet, som enligt
7 § andra stycket c) och d) skall
jämställas med tid å vilken arbete
utförts. Dglikt medgivande erfordras
dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren
å tid som nu sagts.
Semestern skall------
Semester för-------
Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till tid, då arbetstagaren på
grund av sjukdom, som inträffat innan
semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid för
hans bortovaro från arbetet, som enligt
7 § andra stycket c) och d) skall
jämställas med tid å vilken arbete
utförts.
— tolv dagar,
svensk hamn.