Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

1

Nr 39.

Utlåtande med anledning av väckta motioner om åtgärder till
stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet lämnade likalydande
motioner, nämligen I: 271 av herr Velander m. fl. och II: 340 av herr Munktell
m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att
Kungl. Maj :t snarast ville låta utreda frågan om lämpliga åtgärder till
stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och
Uppsala län.

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för yrkandet, får
utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök, statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Uppsala,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Sveriges fiskares
riksförbund.

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök har i sitt den 26 februari 1954
dagtecknade yttrande anfört i huvudsak följande.

Såsom i motionerna antydes har styrelsen på grund av strömmingsfiskets
starka tillbakagång särskilt i de nämnda länen och närmast med anledning
av en skrivelse i ärendet från Västerbottens läns hushållningssällskap i skrivelse
till Kungt. Maj :t den 10 december 1953 hemställt, att 500 000 kronor
måtte ställas till förfogande för utlämnande enligt vissa grunder av understödslån
till yrkesfiskare i sagda län. Denna framställning är fortfarande
föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Med anledning av vad i motionerna anföres om att de nuvarande svåra
förhållandena på strömmingsfiskets område i nyss berörda trakt måhända
kan bero på en tillfällig nedgång i strömmingsbeståndet och att eljest en
förbättring möjligen kan åstadkommas genom rationellare fångstmetoder,
framhåller styrelsen, att genom styrelsen för närvarande utföres ganska omfattande
undersökningar rörande strömmingsbeståndets förekomst och växlingar
vid norrlandskusten ävensom försök för utrönande huruvida trål med
fördel kan användas vid fisket inom detta område.

I detta sammanhang påpekar styrelsen emellertid, att fiskerinäringen och
dess utövare även vid andra delar av ostkusten delvis kämpar med ganska
stora svårigheter. Vid överläggningar, som statens jordbruksnämnd haft med
företrädare för fiskerinäringen, har också från ostkustfiskarnas sida framförts
förslag om att utredning skulle verkställas dels för att belysa fiskarnas
— närmast strömmingsfiskarnas — inkomstförhållandcn, dels ock för
att klarlägga i vad mån det angivna målet för de prisreglerande åtgärderna
uppnåtts. I propositionen 1953: 197 förklarade sig också föredragande stats1
Bihang till riksdagens protokoll 195i. 10 saml. Nr 39.

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

rådet vilja vidtaga åtgärder för tillkallande av sakkunniga med uppgift att
ompröva riktlinjerna för prisregleringen på fiskets område.

Styrelsen erinrar även om den framställning, som den 31 mars 1953 gemensamt
gjordes av cheferna för vattenfallsstyrelsen och fiskeristyrelsen samt
sekreteraren i Svenska vattenkraftföreningen med anhållan om att utredning
måtte företagas rörande möjligheten att omlägga östersjöfisket i syfte att
eliminera olägenheterna av en minskning av laxbeståndet. Med anledning av
denna framställning har Kungl. Maj:t genom beslut den 12 juni 1953''förordnat
aktuarien K.-O. Wahlfisk att biträda inom jordbruksdepartementet
med en förberedande undersökning i den fråga, som berörts i framställningen.

Av vad här anförts framgår att ett flertal utredningar rörande ostkustfisket
igångsatts eller bebådats och vid dessa torde man icke kunna undgå att även
belysa de frågor, som beröres i föreliggande motion. Det är därför att förvänta,
att de undersökningar, som motionen åsyftar, kommer att bli verkställda
utan särskild framställning från riksdagens sida.

Statens jordbruksnämnd har i yttrande, dagtecknat den 2 mars 1954, anfört
bland annat följande.

Nämnden har till Kungl. Maj :t denna dag avgivit utlåtande över den i
motionerna berörda, av fiskeristyrelsen gjorda framställningen om utlämnande
av stödlån till i nämnda län hemmahörande yrkesfiskare, vilka på
grund av felslaget strömmingsfiske råkat i ekonomiska svårigheter. Vidare
hänvisar nämnden till ett av nämnden den 8 januari 1954 till Kungl. Maj :t
avgivet utlåtande över framställning från fiskeristyrelsen angående medel
för undersökningar rörande strömmingen på ostkusten. I dessa utlåtanden
har nämnden, bland annat, uttalat sig för att man i första hand borde söka
lösa de här ifrågavarande problemen genom en intensifierad forskningsverksamhet
i syfte att finna effektivare metoder för lokalisering och undersökning
av förekomsterna av strömming. Vid sidan härav borde enligt nämnden
även åtgärder vidtagas för undersökning av de möjligheter, som kan
föreligga att effektivisera fisket genom bättre fångstmetoder eller annan rationalisering.
Då dessa uttalanden sammanfaller med motionärernas synpunkter
och en utredning kan synas vara motiverad för att få klarhet i
därmed avsedda förhållanden, har nämnden icke något att erinra mot ett
bifall till motionerna. Ifrågasättas kan emellertid, om icke den föreslagna
utredningen bör utvidgas att omfatta hela ostkusten och därvid även fiske
efter andra fiskslag än strömming.

I sitt den 12 mars 1954 dagtecknade yttrande har länsstyrelsen i Uppsala
län, som tillika har överlämnat yttranden från Uppsala läns hushållningssällskap
och fiskareförbund, anfört i huvudsak följande.

Länsstyrelsen har den 26 februari 1954 avgivit yttrande över ett av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök väckt förslag om beredande av möjlighet
för yrkesfiskare i Uppsala med flera län, vilka på grund av felslaget strömmingsfiske
är i behov av ekonomiskt bistånd för att kunna fortsätta sitt
yrke, att erhålla lån av statsmedel. Vad däri anföres om strömmingsfisket
gäller i stort sett saltsjöfisket över huvud taget. Saltsjöfiskets avkastning
under år 1952 utgjorde sålunda endast 47 procent av dess avkastning under
år 1945 och dess värde år 1952 endast 66 procent av värdet år 1945. Starka
skäl far därför anses tala för att staten träder hjälpande emellan åtminstone
under en övergångstid. Vad beträffar hjälpformerna har länsstyrelsen redan
i sitt nyssnämnda yttrande med vissa erinringar tillstyrkt fiskeristyrelsens

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

3

förslag om beredande av lånemöjligheter för strömmingsfiskarna. Länsstyrelsen
bär icke något att erinra mot att samma förmån beredes jämväl övriga
fiskare, som drabbats av fiskets nedgång. Ytterligare vägar till understödjande
av fiskarbefolkningen och därmed av fiskerinäringen inom länet
kan emellertid tänkas. Vilka dessa lämpligen är, torde endast en utredning
kunna ge vid handen. Under åberopande av det anförda tillstyrker länsstyrelsen
motionärernas hemställan om utredning i detta syfte.

Uppsala luns hushållningssällskap har framhållit följande.

Sällskapet har den 9 februari 1954 till länsstyrelsen avgivit yttrande över
fiskeristyrelsens med statens fiskeriförsök hemställan, att Kungl. Maj :t måtte
vidtaga åtgärder för att 500 000 kronor måtte ställas till förfogande för utlämnande
av understödslån till yrkesfiskare i vissa län, bl. a. Uppsala län,
vilka på grund av felslaget strömmingsfiske råkat i ekonomiska svårigheter.
Därvid tillstyrkte sällskapet fiskeristyrelsens förslag med vissa tillägg och
erinringar bl. a. att beloppet 500 000 kronor måste fördubblas. Då motionärerna
åberopar fiskeristyrelsens hemställan och anför, att fiskeristyrelsen
i sin hemställan tagit upp ett allvarligt problem, får sällskapet livligt instämma
däri och sålunda tillstyrka motionärernas hemställan, att Kungl.
Maj:t snarast måtte låta utreda frågan om lämpliga åtgärder till stöd för
fiskerinäringen inom vissa län, bl. a. Uppsala län.

Uppsala läns fiskareförbund har anfört bland annat följande.

Förbundet framhåller, att utlämnande av föreslagna s. k. stödlån till
yrkesfiskare naturligtvis är till hjälp under en övergångstid, men att andra
åtgärder oundgängligen är nödvändiga om yrkesfiskarna vid länets kust
skall kunna klara sig i fortsättningen. Fisket måste kunna kompletteras med
någon annan binäring. Förbundet ifrågasätter om icke stödskog skulle kunna
tilldelas fiskarna, vilket skulle vara möjligt om en del av bolagsskogarna utefter
länets kust inlöstes av staten och uppdelades på yrkesfiskarna. Detta
problem och liknande bör förutsättningslöst utredas av den utredning, som
motionärerna hemställer om i sina motioner. Enligt förbundet är yrkesfiskarnas
inkomster från industri och skogsarbete troligen av mera tillfällig art.
Med hänsyn härtill och till de svårigheter i övrigt länets yrkesfiskare har att
kämpa med tillstyrker förbundet mycket kraftigt dels föreslagna stödåtgärder
(stödlån) och dels att den av motionärerna begärda utredningen om
lämpliga åtgärder till stöd för fiskerinäringen inom bl.a. Uppsala län kommer
till stånd. Detta är enligt förbundet ett livsvillkor för länets yrkesfiskare
och länets kustkommuner.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i sitt den 13 mars 1954 dagtecknadc
yttrande, därvid fogats yttrande från Gävleborgs läns hushållningssällskap,
anfört i huvudsak följande.

Fiskarna inom länet har sedan länge arbetat under ganska betryckta förhållanden.
Den relativt gynnsamma utveckling, som präglade fiskerinäringen
i början av 1940-talet, var endast övergående. Utvecklingskurvan bar
efter år 1945 utvisat en oavlåtlig försämring. Fiskarnas ekonomiska ställning
för närvarande är minst sagt bekymmersam, och den pågående flykten
från yrket synes nödvändiggöra ett ingripande från det allmännas sida för
all förekomma skadeverkningar ur sociala och samhällsekonomiska synpunkter.
Det torde därför bli nödvändigt med stödåtgärder för fisket i en
eller annan form. Länsstyrelsen, som finner frågan om dylika åtgärder
brådskande, instämmer livligt i motionernas syfte.

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

Gävleborgs läns hushållningssällskap bär i sitt yttrande, där även intagits
ett från Gävleborgs läns fiskareförbund inhämtat yttrande, anfört bland annat
följande.

Under senaste 10-årsperiod har en successiv försämring av strömmingsfisket
— det i inkomsthänseende viktigaste fisket inom ifrågavarande kuststräcka
— tydligt gjort sig gällande. Förhoppningarna att en förbättrad
tillgång på strömming skulle medföra en nödvändig höjning av fiskarnas inkomster
bar icke till någon del infriats. De nu föreliggande fångst- och inkomstuppgifterna
inom Gävleborgs läns fiskförsäljningsförenings område
för 1953 års fiske visar tvärtom, att det senaste årets fångstminskning med
cirka 500 ton medfört en ytterligare inkomstförsämring. Då fiskarnas ekonomiska
situation redan tidigare måste betraktas såsom ohållbar, vilket bäst
bevisas av de många fall, där såväl yngre som äldre fiskare tvingats övergå
till andra yrken, har det senaste årets mycket dåliga fångster haft till följd,
att ett flertal ur fiskarkåren råkat in i ett kritiskt ekonomiskt läge.

Även för den närmaste framtiden finns enligt sällskapet ingen anledning
till optimism, enär fiskarnas nu ytterligt låga inkomster ej tillåter nyanskaffning
och underhåll av redskap i normal omfattning, vilket måste beräknas
medföra reducerade fångstmöjligheter. Då även laxfisket, som under
de närmast föregående åren för ett stort antal fiskare i viss mån kunnat
kompensera strömmingsfiskets dåliga utbyte, under 1953 års säsong ej givit
ens tredjedelen av normal fångst, har den ekonomiska situationen ytterligare
skärpts. Erinras bör därtill, att såväl laxfisket som de senare årens
strömmingsfiske på grund av fångstplatsernas stora avstånd från kusten
framtvingat nyanskaffning av större, sjovärdigare båtar, ett förhållande, som
resulterat i en ökad skuldsättning för fiskets utövare.

Gävleborgs läns fiskareförbund framhåller i sitt yttrande till sällskapet,
att eu av anledningarna till Norrlandsfiskets dåliga lönsamhet beror på den
minskade förekomsten av strömming, framför allt den höstlekande strömmingen.
Förbundet förutsätter därför, att om en utredning kommer till
stånd, den även bör omfatta eu rent vetenskaplig undersökning angående
strömmingens förekomst. Förbundet utgår från att statsmakterna vid sitt
ståndpunktstagande till föreliggande ärende även beaktar den vetenskapliga
forskningen på hithörande område och anvisar erforderliga medel för de
forskningar, som genom fiskeristvrelsen eller annan myndighet kan komma
till stånd vid bifall till föreliggande motioner.

Med anledning av det anförda tillstyrker sällskapet ifrågavarande motioner
och understryker behovet av utredning i fråga om möjlighet till ett
snabbt ingripande för åstadkommande av stödåtgärder för fisket inom ifrågasatt
kuststräcka. Dock anser sällskapet i likhet med motionärerna tveksamhet
råda, huruvida hjälpåtgärderna hör få formen av stödlån. Skulle
denna hjälpform dock befinnas vara den enda framkomliga vägen, instämmer
sällskapet i fiskeristyrelsens hemställan, att lånen till viss del efter särskild
prövning efterskänkes. Sällskapet betonar dessutom ytterligare det av
Gävleborgs läns fiskareförbund framförda behovet av undersökning av orsakerna
till den minskade strömmingstillgången efter norrlandskusten.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har i yttrande, dagtecknat den 13 mars
1954, med överlämnande av yttrande från fiskerinämnden hos länets hushållningssällskap
anfört i huvudsak följande.

Länsstyrelsen har den 23 februari 1954 i yttrande till Konungen tillstyrkt
fiskeristyrelsens av motionärerna omnämnda förslag om statliga stödlån till

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

5

fiskare inom ifrågavarande län. Till grund för länsstyrelsens ställningstagande
låg därvid antagandet att fiskerinäringens lönsamhet måhända åter
skulle förbättras, icke minst genom fortgående rationalisering och förbättrade
fångstmetoder, samt att det bland annat på grund härav vore angeläget
att genom omedelbara åtgärder söka hindra en ytterligare decimering av
fiskarkåren. De föreslagna stödlånen torde emellertid, om de kommer till
stånd, endast kunna få karaktären av tillfällig hjälp till självhjälp. För ett
säkert bedömande av behovet av åtgärder på längre sikt, anser länsstyrelsen
erforderligt att en utredning rörande hithörande frågor kommer till stånd.
Länsstyrelsen tillstyrker därför bifall till motionerna.

Fiskerinämnden hos Västernorrlands läns hushållningssällskap har i sitt
yttrande anfört följande.

Strömmingsfisket efter kusten inom Västernorrlands län har i fråga om
avkastningens storlek undergått en fortlöpande försämring sedan år 1945.
Det felslagna fisket har utöver minskad inkomst för dess utövare jämväl
menligt inverkat på fiskarnas fackliga och ekonomiska organisationer, som
genom minskat underlag kommit i ett bekymmersamt läge.

Medelinkomsten för yrkesfiskare inom länet har under år 1952 varit 2 030
kronor, vilket får anses som en mycket låg inkomst för alla yrkesutövare
men särskilt för dem, som behöver investera avsevärt kapital i båtar och redskap.
De flesta fiskarna har haft stora svårigheter att under de senaste åren
upprätthålla en ur alla synpunkter tillfredsställande standard på båtar och
redskap, vilket säkerligen kommer att även under följande år påverka fiskets
lönsamhet i negativ riktning. Den faktiska nedgången i saltsjöfiskets avkastning
sedan år 1945 blir än mera skrämmande, om hänsyn tages även till
penningvärdets fall.

På grund av fiskets dåliga lönsamhet har en stor del av yrkesfiskarbefolkningen
varit nödsakad att söka annat arbete, framför allt vid industrien,
vilket resulterat i en kraftig minskning av fiskarkåren. År 1945 utövade 660
fiskare strömmingsfiske inom länet. Vid utgången av år 1952 återstod endast
286 yrkesfiskare. Minskningen har fortgått jämväl under år 1953, så att
antalet aktiva yrkesfiskare nu torde närma sig 200. För s. k. binäringsfiskare,
som bl. a. ägnar sig åt jordbruk, förekommer icke samma markerade
nedgång.

För att kunna bevara återstående yrkesfiskare inom länet vid fiskerinäringen
bör stödåtgärder snarast vidtagas samt göras så effektiva som möjligt,
så att dess utövare kan genomleva den kris, som näringen för närvarande
genomgår.

Fiskerinämnden vill varmt förorda de av fiskeristyrelsen föreslagna stödlånen
och kan också godtaga föreslaget amorteringssätt samt ränta.

När det däremot gäller maximeringen av dessa stödlån, anser nämnden,
att det föreslagna beloppet av 2 000 kronor per lån är för lågt för att i alla
enskilda fall kunna vara till verklig nytta. Maximibeloppet bör enligt nämndens
åsikt höjas till minst 3 000 kronor per lån.

Fiskeristyrelsen har vidare föreslagit, att ett direkt bidrag skall utgå i
form av befrielse från återbetalningsskyldighet för två femtedelar av lånet.
Att sammankoppla utgående bidrag med lånebeloppet kan medföra, att eu
lånesökande begär större lån än han egentligen behöver i avsikt att bli tilldelad
större bidrag.

Nämnden anser, att bidrag är nödvändiga och sålunda bör utgå. Storleken
av bidraget bör dock ej ovillkorligen sammankopplas med lånebeloppet, utan

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

lån och bidrag bör kunna sökas och beviljas var för sig och oberoende av
varandra.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i yttrande den 13 mars 1954 —
under åberopande av vad Västerbottens läns hushållningssällskaps fiskerinäinnd
i bifogat yttrande anfört — tillstyrkt, att frågan om lämpliga åtgärder
till stöd för fiskerinäringen inom berörda län snarast utredes.

Västerbottens läns hushållningssällskaps fiskerinämnd har anfört följande.

Den under senare år konstaterade, avsevärda nedgången i strömmingsfångsterna
inom Västerbottens län har för många fiskare medfört ekonomiska
svårigheter. På grund härav och då fångsterna under år 1953 så gott
som helt slog fel, fann sig nämnden föranlåten att i skrivelse av den 5 oktober
1953 fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det nödläge, som förhållandet
givit anledning till för strömmingsfiskarna inom länet. I skrivelsen påpekades,
att strömmingsfångsterna sjunkit från 1 160 795 kg år 1951 till
655 960 kg år 1952 samt att fångsten under år 1953 givit ett katastrofalt
dåligt resultat. Nämnden framhöll att förhållandet icke bara ägde giltighet
för Västerbottens län utan torde ha giltighet för hela norrlandskustens vidkommande
och hemställde om åtgärder för möjliggörandet av utlämnande
av stödlån och bidrag till sådana fiskare, som på grund av felslagen strömmingsfångst
kommit i ekonomiska svårigheter.

Med anledning av denna framställning har fiskerislyrelsen med statens
tiskeriförsök sedan företagit en utredning över strömmingsfiskets utveckling
under de senaste åren inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
samt Uppsala län och därvid funnit anledning föreslå vissa stödåtgärder i
enlighet med vad nämnden i nyssnämnda skrivelse hemställt om.

Motionärerna, som anknyter till nyssnämnda förslag av fiskeristyrelsen,
anför vissa statistiska siffror angående strömmingsfisket för åren 1945—
1952. Det är enligt fiskerinämndens mening alldeles riktigt, som motionärerna
framhåller, att den anmärkningsvärda nedgången i fråga om strömmingsfångsterna
under exempelvis senare delen av 4Ö-talet inom en del län
står i visst samband med den avfolkning som samtidigt skett inom fiskerinäringen.
Den huvudsakliga orsaken till denna avfolkning är den minskade
lönsamheten inom fisket, men avfolkningen har även påskyndats inom vissa
områden på grund av där rådande goda tillgång på ur kommunikationssynpunkt
lätt åtkomligt förtjänstarbete. Minskningen i strömmingsfångsterna
efter Bottenhavskusten torde dessutom ha påverkats av det förhållandet att
många strömmingsfiskare övergick till det laxlinfiske, som under senare
delen av 40-talet var ett mycket lönande fiske inom vissa avsnitt av nyssnämnda
kuststräcka.

Inom Västerbotten, där möjligheterna att övergå till annat arbete eller att
ändra fiskets karaktär icke varit lika goda som annorstädes, har någon anmärkningsvärd
minskning i antalet fiskare icke inträffat under tidsperioden
1945—1951. Strömmingsfångsten höll sig därför under nämnda tid någorlunda
konstant. Genom stegrade omkostnader inom fisket har dock fiskets
lönsamhet under ifrågavarande tidsperiod avtagit på ett allvarligt sätt. När
sedan strömmingsfångsterna för Västerbottens vidkommande under år 1952
nedgick till ungefär hälften av vad som kan anses normalt och därtill sistlidna
år helt slog fel, står det klart att yrkesfiskarna inom de berörda kuststräckorna
råkat i ett nödläge, som man i många fall icke kan klara upp
utan särskild ekonomisk hjälp.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

7

Fiskerinämnden understryker sålunda vad nämnden tidigare i skrivelsen
den 5 oktober 1953 framhållit i ärendet och anser sig därför ävenledes böra
livligt förorda vad som i motionerna föreslagits om snara åtgärder i syfte att
åstadkomma en lämplig form för stöd åt fiskerinäringen inom av frågan
berörda län.

Sveriges fiskares riksförbund har i yttrande, dagtecknat den 13 mars 1954,
anfört i huvudsak följande.

Förbundet anser sig kunna instämma i vad som uttalats i motionerna. Därutöver
framhåller förbundet dels angelägenheten ur olika synpunkter —
även sociala sådana — av att strömmingsfiskarna erhåller behövligt stöd
för att fisket skall kunna fortsätta och dels att samma eller liknande svårigheter
för fisket och dess utövare förefinns även vid andra avsnitt av ostkusten.
Stödåtgärder kan därför anses vara behövliga inom flera områden
än de i motionerna nämnda länen. För klarläggande av frågan om på
vilket sätt och i vilken utsträckning ett sådant stöd bör utgå torde en
utredning vara behövlig. Förbundet tillstyrker därför motionerna och föreslår
att utredningsuppdraget överlämnas till den av Kungl. Maj :t i utsikt
ställda utredningen om prisreglering m, m. på fiskets område.

Utskottet. I förevarande motioner framhålles, att fiskets lönsamhet inom
vissa områden under senare år starkt försämrats samtidigt med att antalet
yrkesutövande fiskare minskats. Denna utveckling har framför allt kunnat
påvisas vad beträffar strömmingsfisket efter Bottniska viken. De allvarliga
problem, som till följd härav uppstått för yrkesfiskarna i dessa trakter, påkallar
enligt motionärerna åtgärder från statsmakternas sida. Motionärerna
anser emellertid att utformningen av de åtgärder, som lämpligen bör komma
i fråga, kan bedömas först sedan hela det i motionerna berörda frågekomplexet
klarlagts genom en utredning.

Utskottet anser det för sin del motiverat att en närmare undersökning
företages beträffande de problem, som diskuterats i motionerna. Emellertid
finner utskottet i likhet med flera av de hörda remissinstanserna lämpligt
att en sådan undersökning utvidgas att omfatta hela ostkusten och även
fisket efter andra fiskslag än strömming. I anslutning härtill får utskottet
fästa uppmärksamheten på att 1954 års fiskeriutredning, som tillkallats
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 februari 1954, sysslar med ifrågavarande
problem. Vidare har utskottet inhämtat, att den i motionerna
omförmälda framställningen den 10 december 1953 av fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök jämte andra handlingar i samma ämne enligt Kungl.
Maj:ls beslut den 30 juni 1954 överlämnats till nyssnämnda utredning för
att av utredningen tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.
Med hänsyn härtill finner utskottet lämpligt, att jämväl de i föreliggande
motioner framförda spörsmålen genom Kungl. Maj:ts försorg underställes
utredningens prövning. Utskottet förutsätter därvid, att riksdagen
kommer att föreläggas det förslag, vartill utredningens överväganden
kan föranleda.

8 Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:271 och
11:340, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville hänskjuta de i motionerna berörda spörsmålen
till prövning av 1954 års fiskeriutredning.

Stockholm den 2 november 1954.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Anderberg, Lage Svedberg,
Jon Jonsson, Bertil Andersson, Sundberg, Eskilsson, Nord, Bror Nilsson
och Johan Persson; samt

från andra kammaren: herrar Johnsson i Kastanjegården*, Jacobson
i Vilhelmina*, Ahlsten, Ekdahl, Netzén, Agerberg, Utbult, Lindström, Svensson
i Vä och Arweson.

* Ej närvarande vid justeringen.

647706. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag