Bankoutskottets utlåtande nr Åt.
1
Nr 41.
Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
angående pensionsbestämmelser för hos riksdagen
anställda tjänstemän jämte i ämnet väckta motioner.
I enlighet med hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 37 uppdrog
1951 års riksdag åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta verkställa en
förutsättningslös utredning angående införande av pensionsbestämmelser
för hos riksdagen anställda tjänstemän.
Med anledning härav tillsatte fullmäktige för utredning av ifrågavarande
spörsmål en kommitté med riksgäldsfullmäktigen S. Lindholm såsom ordförande.
Kommittén har efter verkställd utredning den 24 april 1953 till
fullmäktige avgivit sitt betänkande i ämnet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har med skrivelse den 13 maj 1953 överlämnat
nämnda betänkande, vilket såsom bilaga fogats till detta utlåtande,
och därvid anfört följande:
Kommittén har vid sin prövning av riksdagstjänstemännens pensionsfråga
på anförda skäl funnit, att ett slutligt ställningstagande bör anstå
i avvaktan på resultatet av 1951 års pensionsutrednings arbete. Fullmäktige
dela denna kommitténs uppfattning och föreslå alltså, att något förslag
i ämnet icke för närvarande förelägges riksdagen, vare sig beträffande
den grupp tänstemän, som redan såsom innehavare av statstjänst eller
annan pensionsberättigande tjänst har sin pensionsfråga ordnad, eller beträffande
den grupp riksdagstjänstemän, vilka vid sidan av sin riksdagstjänst
icke inneha annan anställning eller äro anställda i allmän eller enskild
tjänst utan rätt till pension. I fråga om sistnämnda grupp anse sig
fullmäktige kunna i likhet med kommittén förvänta att riksdagen kommer
att i fortsättningen liksom hittills välvilligt behandla eventuellt uppkommande
frågor om pensionering av här avsedda tjänstemän i den mån pensionsfall
uppkommer i samband med avgång på grund av åldersskäl, sjukdom
eller olycksfall i tjänsten.
Allenast i ett hänseende torde beslut av riksdagen nu påkallas i anledning
av den verkställda utredningen nämligen beträffande pensionsunderlaget
för konstitutionsutskottets sekreterare S. V. Holm. Fullmäktige biträda
även härvid kommitténs förslag och föreslå sålunda, alt Holms pension
med hänsyn till den fr. o. m. den 1 juli 1951 genomförda löneregleringen
för vissa chefstjänstemän inom statsförvaltningen beräknas med
utgångspunkt från pensionsunderlaget i lönegraden Ca 37.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195A. 8 samt. Nr Åt.
2
Bankoutskottets utlåtande nr Åt.
I samband med denna framställning har utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma väckta motioner, nr 28 i första kammaren
av herr Åman och nr 72 i andra kammaren av fröken Vinge m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att 1954 års riksdag
måtte besluta införande av reglerad pensionsrätt för de hos riksdagen anställda
tjänstemännen samt att bankoutskottet måtte utforma härför erforderliga
bestämmelser. Beträffande motiveringen för detta yrkande hänvisas
till motion II: 72.
I skrivelse den 10 november 1954 till bankoutskottet har kanslideputerade
anmält att följande överenskommelse under förutsättning av riksdagens
godkännande träffats mellan kanslideputerade och representanter
för Riksdagstjänstemännens förening:
Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse den 13 maj 1953, jämte
eget yttrande, till bankoutskottet överlämnat ett av 1952 års kommitté för
pensionering av riksdagens tjänstemän avgivet betänkande i ämnet, ha,
på hemställan av Riksdagstjänstemännens förening samt på grundval av
nämnda betänkande med därtill fogade reservationer av tre av kommitténs
medlemmar, förhandlingar förts mellan å ena sidan riksdagens kanslideputerade
och å andra sidan representanter för nämnda förening.
Under dessa förhandlingar ha till en början tjänstemannarepresentanterna
hävdat, att pensionsfrågan för riksdagstjänstemännen omedelbart borde
lösas genom generella regler, under det att kanslideputerade, i anslutning
till kommittémajoritetens ståndpunkt, uttalat, att resultatet av 1951 års
pensionsutrednings arbete borde avvaktas och att den föreliggande pensionsfrågan
först därefter borde upptagas till förnyat övervägande.
Bland anna'' till följd av att en godtagbar kompromiss mellan dessa båda
ståndpunkter varit svår att uppnå ha förhandlingarna, som ingendera parten
velat bryta, tagit avsevärd tid i anspråk. Följden härav har blivit, att
den tidpunkt alltmer närmar sig, då resultatet av 1951 års pensionsutrednings
arbete, enligt inhämtade upplysningar, kan förväntas föreligga till
bedömande.
Med hänsyn härtill ha, under förbehåll för riksdagens godkännande, till
slut följande överenskommelse träffats mellan kanslideputerade och representanterna
för Riksdagstjänstemännens förening.
1. Frågan om en generell reglering av riksdagstjänstemännens pensionsförhållanden
bör tills vidare anstå i avvaktan på 1951 års pensionsutredning
i vad den kan ha betydelse för denna fråga. Förstnämnda fråga bör
därefter i hela sin vidd omedelbart göras till föremål för en skyndsam
utredning, varvid skall beaktas i vad mån slutresultatet av 1951 års pensionsutredning
bör påverka riksdagens tjänstemäns pensionsfråga.
2. Det beslut som riksdagen kan komma att fatta bör göras tillämpligt
även på för närvarande hos riksdagen anställda befattningshavare, vilka
av åldersskäl eller eljest på grund av sjukdom eller olycksfall i tjänsten
kan komma att avgå från sina anställningar i riksdagen innan pensionsfrågan
bringats till slutlig lösning.
3. I avvaktan på riksdagens slutliga ställningstagande i frågan om en
generell reglering av riksdagstjänstemännens pensionsförhållanden bör,
Bankoutskottets utlåtande nr il.
3
liksom hittills, uppkommande pensionsfrågor lösas genom beslut i det konkreta
fallet. Härvid böra de principer, som kommit till uttryck i den som
bilaga 3 till 1952 års kommittés berörda betänkande fogade PM, läggas till
grund för avgörandet beträffande där åsyftade befattningshavare.
Stockholm den 10 november 1954.
För kanslideputerade För Riksdagstjänstemännens förening
Sigurd Lindholm. John östlund.
Till det vid förhandlingen förda protokollet har antecknats, att det förutsattes,
att då särskilda skäl förelåge, en prövning av pensionsfrågan för
redan före den 10 november 1954 avgångna tjänstemän icke skulle uteslutas
genom att i överenskommelsen införts denna tidpunkt.
Utskottet. Fullmäktige i riksgäldskontoret har i förevarande framställning
anfört, att fullmäktige funnit att ett slutligt ställningstagande till riksdagstjänstemännens
pensionsfråga borde anstå i avvaktan på resultatet av
1951 års pensionsutrednings arbete. Efter förhandlingar mellan kanslideputerade
och Riksdagstjänstemännens förening har överenskommelse träffats
innebärande bl. a. att frågan om en generell reglering av ifrågavarande
tjänstemäns pensionsförhållanden tills vidare bör anstå i avvaktan på
nämnda utredning i vad den kan ha betydelse för denna fråga. Utskottet
har icke någon erinran mot den ovan refererade överenskommelsen och
tillstyrker att riksdagen godkänner denna. Härav följer att en reglerad
pensionsrätt för de hos riksdagen anställda tjänstemännen enligt utskottets
mening icke nu bör införas, och utskottet får därför avstyrka motionerna
I: 28 och II: 72.
Vad fullmäktige i riksgäldskontoret anfört om att pensionen för sekreteraren
i konstitutionsutskottet Sune Valdemar Holm bör beräknas med
utgångspunkt från pensionsunderlaget i lönegraden Ca 37 kan utskottet
biträda.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen måtte
1) godkänna den mellan kanslideputerade och Riksdagstjänstemännens
förening den 10 november 1954 ingångna
överenskommelsen angående pensionsförhållandena för de
bos riksdagen anställda tjänstemännen;
2) besluta alt de likalydande motionerna I: 28 och II: 72
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
3) godkänna i förevarande framställning av fullmäktige
i riksgäldskontoret framlagt förslag beträffande pensionen
4
Bankoutskottets utlåtande nr il.
åt sekreteraren i konstitutionsutskottet Sune Valdemar
Holm.
Stockholm den 2 december 1954.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Boo*,
Wehtje, Kronstrand, Eliasson och Strandler;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Dickson*, Persson
i Norrby, Johansson i Kalmar, Malmborg i Stockholm*, Löfgren, Mellqvist
och Nelander.
* Ej närvarande vid justeringen.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1934
505054
1
Till Herrar Fullmäktige i riksgäldskontoret.
I enlighet med hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 37 uppdrog
1951 års riksdag åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta verkställa en
förutsättningslös utredning angående införande av pensionsbestämmelser
för hos riksdagen anställda tjänstemän.
Fullmäktige beslöt den 13 mars 1952 tillsätta en kommitté för utredning
av ifrågavarande spörsmål och utsåg till ledamöter av denna riksgäldsfullmäktigen
S. Lindholm, tillika kommitténs ordförande, riksdagens kanslideputerades
ordförande J. W. Mårtensson, ledamöterna av riksdagens
andra kammare T. G. von Seth, I. Johansson i Mysinge och fröken M.
Vinge, riksgäldsdirektören S. Widlund samt förste ombudsmannen i civila
statsförvaltningens tjänstemannaförbund J. östlund.
Kommittén, som antagit benämningen »1952 års kommitté för pensionering
av riksdagens tjänstemän», har såsom sekreterare anlitat förste byråsekreteraren
i statskontoret I. M. Sjönell. Såsom sakkunnig har biträtt
kamreraren i riksgäldskontoret G. A. V. Sandqvist.
Under utredningsarbetets gång har kommittén i enlighet med sitt uppdrag
berett vederbörande personalorganisationer och grupper tillfälle att
framföra sina synpunkter.
Samråd har även ägt rum med 1951 års pensionsutredning.
Kommittén har mottagit här bifogade skrivelser från ordföranden i konstitutionsutskottet
(Bil. 1.) och ordföranden i riksdagens interparlamentariska
grupp (Bil. 2.).
Å sid. 24 är intagen en sammanfattning av kommitténs förslag.
Riksdagstjänstcmännens anställningsförhållanden.
Till riksdagens personal hänfördes tidigare alla hos riksdagen anställda
personer. Genom beslut av 1947 års riksdag blev riksdagsvaktmästarna,
med undantag dock för de allra äldsta, och de å riksdagens kansli anställda
skrivbiträdena underställda fullmäktige i riksgäldskontoret, varvid de erhöll
extra ordinarie helårsanställning hos riksdagens ekonomibyrå och
underkastades avlöningsreglementet för riksdagens verk. Till följd härav
är denna kategori tjänstemän tillförsäkrad tjänste- och familjepensionsrätt
i likhet med övriga anställningshavare hos riksdagens verk. De egentliga
riksdagstjänstemännen, vilkas pensionsfråga nu blivit aktuell, utgöres av
de hos riksdagens kamrar, utskott och kansli under riksdagstiden anställda
befattningshavarna. Dessa tjänstemäns avlönings- och anställningsförhållanden
regleras i ett särskilt reglemente, benämnt avlöningsbestämmelser
för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän (se bankoutsk. uti. nr
1 Skrivelse till riksgäldskontoret.
2
37/1951). Under § 1 av dessa avlöningsbestämmelser redovisas samtliga här
ifrågavarande befattningar.
Riksdagstjänstemännen anställes av vederbörande riksdagsorgan -— för
riksdagens kamrar och kansli dock genom särskilda kanslitillsättare — för
en riksdag i sänder. På grund av att det varit ett riksdagens eget intresse
att årligen kunna återanställa den kvalificerade personal, som förskaffat
sig rutin och god förtrogenhet med arbetet i riksdagen, har trots systemet
med årliga förordnanden en viss fasthet uppstått i fråga om riksdagstjänstemännens
anställning. Lönen utgår i form av månadsarvode och beräknas
för tiden från dagen för tjänstemannens inträde i tjänstgöring till och med
dagen för tjänstgöringens slut. Antalet tjänstemän är i regel detsamma
från år till år. Vid större arbetsbelastning inom utskotten ökas personalen
tillfälligt, vilket även ibland förekommit i fråga om kamrarnas stenografer.
Under höstsessionerna arbetar utskotten ofta med reducerad personaluppsättning.
Någon rätt till pension föreligger icke för de hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemännen. De arvoden som utgår är att betrakta såsom
bruttolöner. Tjänstepensioner på grund av anställning hos riksdagen har
emellertid i vissa fall beviljats av riksdagen genom särskilda beslut i samband
med tjänstemans avgång ur tjänst.
Tidigare praxis i fråga om pension åt riksdagstjänsfeman.
I de fall, där pension beviljats av riksdagen vid tjänstemannens avgång
ur tjänst, har en förutsättning varit att vederbörande haft sin egentliga
arbetsinkomst av riksdagstjänstgöringen. Pension har i regel icke tillerkänts
andra befattningshavare än sådana, som kunnat åberopa en långvarig
anställningstid hos riksdagen och för sin ålderdomsförsörjning varit väsentligen
beroende av pensionen. Anställningen i riksdagen har alltså i princip
jämställts med annan tjänst, som icke varit förenad med reglerad pensionsrätt.
Det avgörande för besluten har uppenbarligen varit skäligheten av en
viss pension. I några undantagsfall har pension även tillerkänts statstjänsteman,
som vid sidan av sin statstjänst innehaft långvarig anställning hos
riksdagen. Härvid har pensionen fastställts till ett mindre belopp såsom
tillägg till statspensionen. Dylik tilläggspension har dock — bortsett från
några enstaka långt tillbaka i tiden liggande fall, då pension beviljats såsom
erkänsla för betydelsefulla insatser i riksdagens tjänst — i princip
beviljats endast om den statliga pensionen varit jämförelsevis ringa. Bankoutskottet
har i utlåtande (nr 19) till 1925 års riksdag i denna del uttalat
följande:
»Den hos riksdagen, dess kamrar och utskott samt kansli anlitade personalen
innehar såsom bekant icke fast anställning utan antages i mån av
3
behov tillfälligt för varje riksdag. I stor utsträckning bestrides ifrågavarande
arbete av statstjänstemän, vilka vid sidan av och med tillfällig
ledighet från sin statstjänst åtaga sig anställningen bos riksdagen mot en
ersättning, som i allmänhet torde överstiga avlöningen vid innehavande
statsbefattning. Att en även under längre tid innehavd anställning i riksdagens
tjänst i och för sig skulle kunna anses berättiga till erhållande av
särskild pensionsförmån bör under sådana förhållanden av principiella
skäl icke ilrågakoinma. Utskottet måste därför ställa sig i hög grad betänksamt
mot varje förslag, som kan vara ägnat att medföra prejudicerande
verkan i sådan riktning. I de enstaka fall, då riksdagen tidigare beviljat
pensioner åt befattningshavare, som under lång tid innehaft anställning
hos riksdagen, torde anledningen därtill enligt utskottets förmenande närmast
vara att söka antingen i att befattningshavarens verksamhet ansetts
hava varit av särskild betydelse för riksdagens arbete eller att befattningshavaren
funnits vara i behov av något understöd.»
Från dessa utgångspunkter fann sig utskottet kunna förorda pension åt
en av de båda notarier, om vilkens pensionering fråga uppkommit, enär
denne åtnjöt en jämförelsevis ringa pensionsförmån av statsmedel, medan
utskottet ej kunde tillstyrka pension för den notarie, som uppbar pension
från statsverket i egenskap av f. d. sekreterare hos centralt ämbetsverk.
De sålunda fastslagna principerna har varit normgivande för riksdagens
ställningstagande till frågor om pension åt dess tjänstemän. Till belysande
av omfattningen av denna pensionering må nämnas, att vid 1920 års ingång
pension utgick till sex f. d. riksdagstjänstemän och att därefter beviljade
pensioner utgör elva. Fyra framställningar om pension har avslagits.
Endast i ett fall, nämligen beträffande konstitutionsutskottets mångårige
sekreterare Sune Valdemar Holm, har riksdagen beslutat göra en
förhandsutfästelse om pension. Efter att ha redogjort för de särskilda förhållanden,
som motiverade en sådan åtgärd, uttalade bankoutskottet vid
1948 års riksdag (uti. nr 49), att beslut om pensionsrätt för Holm icke behövde
medföra några direkta konsekvenser beträffande pensioneringen av
med Holm likställda tjänstemän hos riksdagen (kammar- och utskottssekreterare),
enär dessa samtliga i motsats till Holm redan hade pensionsrätt
på grund av anställning i statlig fullmakts- eller konstitutorialtjänst.
Beträffande övriga tjänstemän hos riksdagen, för vilka riksdagspension
kunde ifrågakomma, förelåge ej, såsom beträffande Holm, några särskilda
skäl för att pensionsfrågan skulle upptagas på förhand, utan densamma borde,
liksom dittills, prövas i varje särskilt fall i samband med avgång ur tjänst.
I fråga om pensioneringen av äldre riksdagsvaktmästare, d. v. s. sådana
som är födda år 1888 eller tidigare och fördenskull icke blev underkastade
avlönings- och pensionsreglementena för riksdagens verk, har 1948 års
riksdag godkänt vissa riktlinjer (bankoutsk. ull. nr 39/1948), vilka i huvudsak
innebär följande:
För ifrågavarande vaktmästare bestämmes pensionen med utgångspunkt
4
från det pensionsunderlag, som enligt tjänstepensionsreglementet för riksdagens
verk gäller för motsvarande reglerade befattning. Såsom tjänstår
tillgodoräknas effektiv tjänstgöringstid hos riksdag, kyrkomöte och riksdagens
revisorer, förhöjd med 25 procent, dock ej tid efter utgången av den
kalendermånad, under vilken 63 års ålder uppnåtts. För ett kalenderår får
dock räknas högst 365 dagar. Efter antalet tjänstår beräknas det pensionsbelopp,
som skulle utgått om tjänstepensionsreglementet varit tillämpligt,
varefter det sålunda framräknade beloppet minskas med 10 procent med
hänsyn till att pensionsavgifter icke erlagts. Behovsprövning av pensionerna,
såsom tidigare skett, skall icke längre ifrågakomma. För efterlevande
till de äldre riksdagsvaktmästarna skall pension kunna utgå med
samma belopp, som plägar tillerkännas efterlevande till statsanställd icke
pensionsberättigad anställningshavare i motsvarande löneställning, eller
i allmänhet 840 kronor för år jämte rörligt tillägg.
Det ankommer på fullmäktige i riksgäldskontoret att i enlighet med nu
nämnda grunder besluta om pension åt dessa vaktmästare och deras efterlevande.
Samtliga ifrågavarande äldre vaktmästare utom två, som alltjämt
är i tjänst, har erhållit pension enligt ovan angivna riktlinjer.
Pensionsfrågans prövning i samband med 1951 års lönereglering för
riksdagstjänstemännen.
Frågan om införande av generella regler för pensionering av tjänstemännen
hos riksdagen upptogs av riksdagstjänstemännens förening vid de
överläggningar, som föreningen hade med 1950 års kommitté för riksdagens
personalorganisation. Enligt föreningen borde för framtiden bindande,
generella regler uppställas i anslutning till de normer, riksdagen själv fastställt
för statliga befattningshavare i allmänhet. För de tjänstemän hos
riksdagen, som jämväl innehade annan allmän tjänst, förenad med pensionsrätt,
borde tilläggspensioner beviljas. Kommittén förklarade sig för sin
del icke vara övertygad om att införande av fasta pensionsregler för riksdagens
tjänstemän kunde ligga i riksdagens intresse. Liksom årsarvoden
skulle i förväg bestämda grunder för pension medföra en icke önskvärd
orörlighet i anställningssystemet. En viktig faktor vid prövning av frågor
om anställning av personal skulle då bli hänsyn till tidigare anställd personals
pensionsutsikter. I varje fall vore pensionsfrågan svårbedömlig och
skulle fordra en ingående utredning, vilken kommittén ej ansett sig kunna
verkställa.
I en till riksdagens kanslideputerade ställd, i anledning av förenämnda
kommittéförslag upprättad promemoria angående riksdagstjänstemännens
löne- och anställningsvillkor har riksdagstjänstemännens förening i fråga
om tjänstemännens pensionering närmare preciserat sin ståndpunkt sålunda.
»I pensionsfrågan har kommittén icke förklarat sig övertygad om, att
införande av fasta regler kan ligga i riksdagens intresse. När som skäl mot
en reglerad pensionsrätt anföres, att den skulle skapa en icke önskvärd
orörlighet i anställningssystemet genom att hänsyn vid anställning skulle
behöva tagas till tidigare anställd personals pensionsutsikter, bör konstateras,
att denna uppfattning på intet sätt ansluter till den rådande faktiska
personalsituationen. En undersökning, som verkställts av sammansättningen
på kamrarnas kanslipersonal, visar, att personalskiften redan vid
nuvarande personalsystem äro sällsynta, och erfarenheterna ha också visat,
att tjänstemännen i regel bli kvarstående i tjänst intill sin pensionsålder.
Pensionsfrågan är i detta fall emellertid svårbedömbar, och kommitténs
uppfattning, att den fordrar särskild utredning, kan av detta skäl
anses riktig. I principfrågan torde emellertid icke någon tvekan kunna
råda. En anställning hos riksdagen är att jämställa med vilken annan
anställning som helst, och de skäl för tveksamhet, som yppats vid ställningstagandet
till frågan om pensionsrätt för riksdagens ledamöter, anmäla
sig i detta fall icke. Också riksdagstjänstemännen anse sig därför ha anledning
göra anspråk på att kunna intjäna viss pensionsrätt även i sin riksdagstjänst.
Uppenbart är, att det är helt otillfredsställande, att en reglerad
pensionsrätt icke finnes för sådana tjänstemän, som äro anställda enbart
hos riksdagen, och det synes lika klart, att i varje fall viss pensionsrätt
skall kunna förvärvas också av riksdagens statsanställda tjänstemän lika
väl som av dess statsanställda ledamöter. För icke statstjänstemän skulle
pensionsrätten därvid lämpligen kunna avvägas att motsvara pensionsrätten
i närmast jämförlig statstjänst och för riksdagens statsanställda
tjänstemän reduceras till hälften därav. För full pension torde böra uppställas
krav på tjänstgöring under minst 20 riksdagar och som villkor för
pensionsrätt krav på tjänstgöring under minst 8 riksdagar. Med sistnämnda
begränsning av pensionsrätten torde det behov ha blivit tillgodosett, som
har avseende på den av kommittén förordade rörligheten i personalorganisationen.
Pensionen förutsättes utgå vid en ålder av 65 år eller vid den
högre ålder, då tjänstemannen önskar frånträda sin anställning hos riksdagen.
Liksom för riksdagens ledamöter torde kunna gälla den spärren, att
totala grundpensionsförmånerna icke böra överstiga den högsta pension,
som kan ifrågakomma enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
med den ändring härav, som beslutats i samband med löneregleringen för
chefstjänstemännen. Det förutsättes, att beträffande de högsta chefstjänsterna
pensionsfrågan såsom hittills skall kunna bli föremål för individuell
prövning med hänsyn till de omständigheter, som i de enskilda fallen kunna
åberopas till förmån för gynnsammare pensionsvillkor.»
I sitt yttrande över kommitténs förslag förordade kanslideputerade i
enlighet med vad som vid förhandlingar överenskommits, att pensionsfrågan
skulle göras till föremål för en »förutsättningslös utredning». Bankoutskottet
anslöt sig till kanslideputerades förslag och hemställde, att riksdagen
måtte uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret »att låta verkställa
eu förutsättningslös utredning angående införande av pensionsbestämmelser
för hos riksdagen anställda tjänstemän». Riksdagen biföll utskottets
hemställan.
6
Vissa undersökningar rörande personalen vid 1952 års riksdag.
För fullgörande av sitt uppdrag har kommittén beträffande den vid 1952
års riksdag anställda personalen låtit verkställa vissa undersökningar rörande
tjänstemännens faktiska anställnings- och tjänstgöringsförhållanden
såväl inom som utom riksdagen. Av nedanstående tablå framgår i vilken
utsträckning riksdagstjänsten utgör vederbörande tjänstemans huvudsakliga
sysselsättning respektive förenas med annan anställning.
Statsan- ställda |
Kommu-nalt an-ställda |
I enskild |
Utan annan anst. |
Pensio-närer i |
Summa |
|
Första kammaren . . |
9 |
3 |
5 |
6 |
23 |
|
Andra kammaren . . |
It) |
1 |
5 |
8 |
3 |
27 |
Konstitutionsutsk. . . |
5 |
2 |
7 |
|||
Statsutskottet ...... |
14 |
2 |
1 |
17 |
||
Bevillnings-utsk. . . . |
5 |
5 |
||||
Bankoutskottet..... |
2 |
2 |
||||
Första lagutsk...... |
2 |
2 |
||||
Andra lagutsk...... |
2 |
2 |
||||
Tredje lagutsk...... |
2 |
2 |
||||
Jordbruksutsk...... |
2 |
2 |
||||
Första kammarens |
||||||
allm. beredn.-utsk. |
i |
1 |
2 |
|||
Andra kammarens |
||||||
allm. beredn.-utsk. |
i |
1 |
2 |
|||
Riksdagens kansli . . |
5 |
1 |
4 |
10 |
||
60 |
5 |
x) 16 |
18 |
4 |
103 |
D Därav 3 med pension på grund av anställning i enskild tjänst.
Tablån utvisar, att mer än hälften av riksdagens tjänstemän innehar
statsanställning och således är pensionsberättigade, att av de övriga 7 uppbär
pension å statlig eller enskild tjänst samt att 18 icke innehar annan
anställning än hos riksdagen. Bland de sistnämnda har inräknats konstitutionsutskottets
sekreterare, vilken såsom redan nämnts har sin pensionsfråga
ordnad. En närmare granskning av återstående 17 i gruppen »utan
annan anställning» ger vid handen, att flertalet av dem är stenografer
samt att inemot hälften av dessa stenografer vid sidan om sin stenograftjänst
idka akademiska studier. De sistnämnda kan således, därest de kvarstannar
i riksdagens tjänst, förväntas komma att framdeles övergå till
gruppen »med annan anställning». Då det dessutom finnes anledning antaga
att de i kommunal och enskild tjänst anställda i åtskilliga fall tillförsäkrats
pensionsrätt på sina befattningar, torde den slutsatsen kunna dra
gas, att endast en ringa del av riksdagens tjänstemän icke har sin pen
-
7
sionsfråga löst på ett eller annat sätt. Med utgångspunkt från nuvarande
personaluppsättning skulle följaktligen om en strikt behovsprövning tilllämpades
endast mycket få pensionsfall aktualiseras i framtiden.
För att belysa åldersfördelningen och anställningstiden i riksdagens tjänst
har kommittén sammanställt nedanstående tablå.
Ålder
år
Anställningstid (år)
_5 6—10 11—15 16—20 21—25 26—30 31— Summa
—35
36—40
41—45
46—50
51—55
56—60
61—65
66—70
71—75
25 4
9 1
7 1
5 1
1
1
2
1
3 2
1 1
4
3
1
1
2
1
1
2
3
3
1
30
15
11
1 15
3 11
4 8
4 8
3 4
1 1
Summa 49 8 6 10 5 9 16 103
Såsom av tablån framgår, har inemot hälften av tjänstemännen ej överskridit
40 års ålder. Nära hälften av befattningshavarna kan åberopa högst
5 anställningsår hos riksdagen. Inemot en tredjedel av personalen har en
anställningstid av mer än 20 år. De flesta av dem, som innehar mer än 30
anställningsår hos riksdagen, tillhör gruppen stats- eller kommunalanställda.
Kommittén har även sökt bilda sig en uppfattning om den genomsnittliga
dagliga arbetstidens längd för de olika befattningarna hos riksdagen
i syfte att från den utgångspunkten indela tjänsterna i olika grupper.
En närmare undersökning ger emellertid vid handen, att tjänstgöringstiden
för en och samma kategori uppvisar betydande variationer.
I viss utsträckning har tjänsterna kommit att erhålla en individuell prägel.
Vissa hållpunkter för bestämmande av arbetstidens längd föreligger dock.
Med utgångspunkt från förhållandena under 1951 års riksdag kan konstateras
följande.
Sekreterarpersonalen — sekreterare i kamrarna, sekreterare och notarier
med sekreterargöromål i ständigt utskott ävensom vissa i konstitutionsoch
statsutskotten anställda notarier — får anses fullgöra lieltidstjänstgöring.
För stenograferna har beräknats en genomsnittlig arbetstid av
13—14 timmar i veckan1). Däremot är det svårare att på objektiva grunder
uppskatta förste stenografernas tjänstgöringstid, särskilt gäller detta den i)
i) — <i gånger stenografens pass i plenum (se 1951 års kommittés för riksdagens protokoll
betänkande s. 19, fogat såsom bilaga till sammansatta konstitutions- och bankoutskottens
utlåtande nr 1 till 1951 års riksdag).
8
tid, som åtgår för dem att granska utskrifterna av debattinläggen. Kanslisterna
i kamrarna kan — bortsett från en kanslist med heltidstjänstgöring
i vardera kammaren — antagas tjänstgöra i medeltal 11—12 timmar i veckan,
första kanslisterna och registratorerna något längre. Stomnotarierna
har beräknat, att tjänstgöringstiden är 25 timmar i veckan i början av riksdagen
och sedan stiger successivt under riksdagen för att slutligen omfatta
42 timmar per vecka. Korrekturläsarnas tjänstgöring är bestämd till 27
timmar i veckan. Dessa uppgifter torde ge stöd åt den uppfattningen, att
riksdagstjänsten för större delen av personalen i kamrarna och riksdagens
kansli är att betrakta såsom en bisyssla. Detsamma lärer med något undantag
vara fallet även beträffande hos vissa utskott anställda kanslister,
notarier (registratorer) m. fl.
Tjänstemannapensioneringen inom statsförvaltningen.
Beträffande frågan om rätt till pension för riksdagstjänstemännen torde
i första hand böra beaktas de grunder, som tillämpas för pensionering av
statens anställningshavare. Inom statsförvaltningen gälla olika regler för
pensionsberättigade — ordinarie och extra ordinarie jämte vissa med förordnande
tillsatta — befattningshavare och övriga.
Innehavare av pensionsberättigande befattning äger enligt bestämmelserna
i Saar i regel icke förena sådan tjänst med annan statlig eller kommunal
tjänst, med vilken följer rätt till pension, såvida icke fråga är om en ordinarie
statlig tjänst och en högre extra ordinarie sådan tjänst och befattningshavaren
frånträder utövandet av den förra tjänsten. Till pensionsberättigande
anställning räknas härvid icke anställning i försvarsväsendets reserver,
oaktat med dylik anställning under vissa förutsättningar följer rätt till en
mindre pension vid 55 års ålder eller däremot svarande engångsbelopp.
Efter tillstånd av Kungl. Maj:t må jämväl med ordinarie eller extra ordinarie
civil — men ej militär eller civilmilitär •— tjänst förenas beställning
å försvarets reservstat. Vid reglering av sammanträffande pensionsförmåner,
vilken ankommer på Kungl. Maj:t efter prövning i det enskilda fallet,
har i sistnämnda fall medgivits, att vid sidan om den civila pensionen fått
utgå en mindre del av reservstatspensionen, svarande mot vad som beräknats
kunna tillkomma vederbörande, därest han vid sidan av sin civila
tjänst innehaft anställning såsom officer eller underofficer i försvarets reserver.
I fråga om de befattningshavare, som enligt tidigare gällande bestämmelser
ägt förena två pensionsberättigande befattningar eller innehaft
två dylika befattningar i succession efter varandra, beror på Kungl. Maj:ts
prövning i varje särskilt fall, hur stora pensionsförmåner, som efter 1947
års omreglering av äldre pensioner sammanlagt får utgå. Tidigare fick i
dylika fall den större förmånen utgå jämte 1/3 av den mindre. I enlighet
med den praxis, som utbildats vid sagda prövning, får som regel endast
uppbäras tillhopa så mycket, som motsvarar hel pension i den högre av de
båda tjänsterna, dock med motsvarande undantag som ovan berörts i fråga
om förening av civil tjänst med reservstatsbeställning. Har befattningsha
-
9
varen innehaft en arvodesavlönad bisyssla vid sidan om sin tjänst, kan tilläggspension
på den grund icke ifrågakomma. Framställningar i sådant
syfte har konsekvent avslagits.
Innehavare av icke-pensionsberättigande statsanställning kan tillerkännas
pension efter prövning i varje särskilt fall, vilken tidigare ankommit på
riksdagen men genom beslut av 1948 års riksdag (särsk. utsk. nr 1, rdskr.
nr 448) från och med den 1 juli 1950 överlåtits å Kungl. Maj:t. För beviljande
av pension har uppställts vissa förutsättningar. Sålunda gäller, att
anställningstiden regelmässigt skall uppgå till minst 15 år och att avgången
ur statstjänst sker vid normal avgångsålder eller vid tidigare ålder på grund
av sjukdom, som medför för framtiden bestående arbetsoförmåga. Statsanställningen
skall vidare under nämnda tid ha utgjort anställningshavarens
huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. För bisysslor kan någon
pension alltså icke ifrågakomma vare sig tjänstemannen åtnjuter pension
på grund av annan anställning eller ej. Såsom bisyssla betraktas varje
anställning, som ej krävt en daglig tjänstgöring, motsvarande hälften av
en normal arbetsdag.
För befattningshavare vid statens krisorgan gäller vissa särregler. Pensionsrätt
enligt summariska grunder infördes från och med den 1 juli 1948.
Denna gjordes till en början subsidiär, vilket innebar, att den som innehade
pensionsrätt i annan statstjänst men övergick till liögre anställning
hos krisorgan ej kunde tillerkännas pensionsrätt i krisorganet. Från och
med den 1 juli 1952 har möjlighet beretts för Kungl. Maj:t att dispensera
härifrån. Genom beslut den 17 oktober 1952 har en befattningshavare hos
handels- och industrikommissionen, som i sin ordinarie statstjänst är tillförsäkrad
pension enligt 32 löneklassen, erhållit pensionsrätt hos kommissionen,
så att hans sammanlagda pensionsförmåner komma att utgå enligt
36 löneklassen.
Vad angår pensioneringen av statens anställningshavare må i detta sammanhang
uppmärksammas att en särskild kommitté, 1951 års pensionsutredning,
tillkallats av civilministern för att verkställa en ingående utredning
rörande pensioneringsgrunderna, pensioneringens omfattning m. m.
Ur de för utredningen utfärdade direktiven må i transumerade delar återgivas
följande:
»Utredningen hör avse den statliga personalpensioneringen med undantag
av pensioneringen av personal vid riksdagens verk. Den bör sålunda
avse tjänste- och lamiljepensioneringsförhallandena för hade tjänstemän
och arbetare. Även den pensionering^ som för närvarande tillämpas vid
sidan av pensionsreglementena, bör till förutsättningar och konstruktion
närmare utredas, varvid hör beaktas bl. a. förhållandet mellan densamma
och den pensionering, som sker med stöd av reglementena. — - - -
Jämväl vissa andra frågor, som ha avseende å pensioneringens omfattning,
böra uppmärksammas i detta sammanhang. För pensionsrätt förutsätles
enligt nu gällande bestämmelser i huvudsak, beträffande statstjänstemän
att vederbörande innehar ordinarie eller extra ordinarie tjänst och
beträffande arbetare i statens tjänst att vissa i pensionsreglementena angivna
villkor äro uppfyllda. Vid utredningen bör undersökas, huruvida
någon jämkning är påkallad i dessa bestämmelser. 111. a. böra granskas de
10
fall, i vilka för tjänstemän ordinarie eller extra ordinarie anställning icke
lämpligen kan användas men tjänstemännen uppfylla sådana villkor för
pensionsrätt som gälla enligt arbetarpensionsreglementena. I samband härmed
bör de partiellt arbetsföras ställning i pensionshänseende klarläggas.
Även frågan om pensionsrätt för personal med deltidsarbete bör uppmärksammas.
Denna fråga har, såvitt angår deltidsarbete i statens tjänst, varit
föremål för viss utredning genom 1947 års lärarpensioneringssakkunniga
men befunnits icke lämpligen kunna lösas utan samband med en revision
av pensionssystemet.
Vad angår pensioneringsgrunderna har önskemålet om en mera försäkringsmässig
uppbyggnad av det statliga pensionssystemet till stor del grundats
på uppfattningen, att pensionen rätteligen borde anses utgöra uppskjuten
lön och därför vara oantastbar. Med anledning av motioner i ämnet
har 1945 års riksdag anhållit (skr. nr 348), att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning i fråga om tillämpning i full utsträckning av grundsatsen
om pensionens oantastbarhet. Frågan har sedermera berörts i den
till 1949 års riksdag avlåtna propositionen nr 193. I denna har framhållits
bl. a., att man borde undersöka, huruvida några särskilda skäl med sådan
styrka talade mot en enbart på försäkringsteknisk grund gjord avvägning,
att avsteg från denna borde göras.
Vid den utredning av detta frågekomplex, som nu bör komma till stånd,
är det av vikt att det klarlägges vilket resultat en mera fullständig tillämpning
av oantastbarhetsprincipen skulle medföra, så att en jämförelse blir
möjlig däremellan och det nuvarande statliga pensionssystemet. Vid utredningen
bör jämväl undersökas vilka pensioneringsgrunder, som tillämpas
vid av staten icke handhavd pensionering, och övervägas, i vad mån
det är möjligt att bringa pensionssystemen i samklang.--—
Till frågan om pensionssystemets utformning får också anses höra spörsmålet,
pa vilket sätt man lämpligen bör behandla fall, då flera pensionsförmåner
sammanträffa.---»
Riksdagsledamöternas pensionering.
Med anledning av att riksdagstjänstemännens förening till stöd för sin
hemställan om pensionsrätt åberopat bl. a. den rätt till pension som föreligger
för riksdagens ledamöter torde i detta sammanhang böra lämnas en
kortfattad redogörelse för denna pensionering.
Bestämmelserna om pensioneringen av riksdagens ledamöter återfinnes i
stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, sådan
denna lyder enligt lagen den 28 december 1951 angående ändring i stadgan
(SFS 1951: 788). Jämlikt 7 § äger den, som varit ledamot av riksdagen minst
8 år, rätt till pension, sedan han uppnått 65 års ålder och upphört att vara
riksdagsman. Pensionen utgör, med nedan angivna undantag, för den, som
tillhört riksdagen 8 år, 2 208 kronor för år och för den, som tillhört riksdagen
20 år eller längre tid, 5 520 kronor. För varje år utöver 8 ökas
pensionen med 276 kronor intill dess nämnda högsta pensionsbelopp uppnåtts.
Viss reduktion av pensionsbeloppet skall ske för den som samtidigt
uppbär lön eller tjänstepension på grund av anställning i allmän tjänst.
Dylik reduktion sker i regel med hälften av riksdagsmannapensionen, dock
11
att de sammanlagda förmånerna icke får överstiga högsta pension enligt
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente. Minskning skall vidare ske
endast i den mån så erfordras, för att sagda förmåner, däri ej inberäknade
rörliga tilläggsförmåner, tillhopa ej överstiger 6 000 kronor. Änka och efterlevande
barn till den som varit ledamot av riksdagen minst 8 år äger under
vissa förutsättningar rätt till pension att utgå för änka, så länge hon ej
ingår nytt äktenskap, och för barn intill dess barnet uppnått 19 års ålder.
Pension till änka utgör hälften av den pension som skulle ha kunnat tillkomma
maken på grund av den tid han vid sitt frånfälle varit ledamot av
riksdagen. Barnpension fastställes till belopp, som fullmäktige i riksgäldskontoret
för varje särskilt fall äger bestämma.
Kommittén.
Av den verkställda utredningen rörande personalen vid 1952 års riksdag,
vilken redovisats i det föregående, framgår, att de tjänstemän, om vilka
här är fråga, uppgår till ett hundratal. Av dessa är 60 statstjänstemän, 4
pensionsavgångna statstjänstemän, 5 innehar anställning i kommunal
tjänst, 13 i enskild tjänst, 3 uppbär pension efter avgång från enskild
tjänst, medan 18 icke innehar annan anställning än hos riksdagen. Tjänstemännen
utgör alltså i fråga om sin utanför riksdagen bedrivna verksamhet
en mycket heterogen grupp. Jämväl deras tjänstgöring inom riksdagen
uppvisar stora skiljaktigheter med avseende å såväl arten av dem åvilande
arbetsuppgifter som omfattningen av desamma. För det stora flertalet måste
riksdagstjänsten emellertid vara att betrakta såsom en bisyssla. I vissa
fall är tjänstgöringen i riksdagen dock av så krävande natur, att tjänsten
närmast är att jämställa med en huvudsyssla. Kommittén vill i detta sammanhang
icke underlåta att framhålla, att tjänstemännen fullgör ett påfrestande
och för riksdagen mycket betydelsefullt arbete, vilket med hänsyn
till sin speciella karaktär ofta måste utföras med åsidosättande av tjänstemännens
egen hekvämlighet.
Med beaktande av bl. a. sistnämnda omständigheter har riksdagen i ett
antal fall beviljat pension till riksdagstjänstemän vid deras avgång ur
tjänst under huvudsaklig förutsättning dels att tjänstemannen under en
lång följd av år varit i riksdagens tjänst, dels ock att han för sin ålderdomsförsörjning
varit väsentligen beroende av pensionen. Det yttersta syftet med
all pensionering, nämligen att trygga tjänstemannens ålderdom, har härigenom
blivit tillgodosett. Från tjänstemannahall har nu gjoits gällande,
att anställningen i riksdagen i och för sig borde berättiga till en viss pension,
oberoende såväl av om riksdagstjänsten är att betrakta sasom huvudsyssla
eller bisyssla som av det förhållandet, att tjänstemannen redan har
sin pensionsfråga ordnad i annan anställning.
Till stöd för denna framställning om införande av pensionsrätt för samt -
12
liga riksdagstjänstemän — viss reduktion förutsättes för dem som innehar
pensionsberättigande anställning i allmän tjänst — har åberopats bl. a.
det förhållandet, att för riksdagens ledamöter numera finnes reglerad pensionsrätt.
Med anledning härav vill kommittén erinra, att ledamotskap av
riksdagen är ett allmänt förtroendeuppdrag av speciell karaktär. Den rätt
till pension som föreligger efter ett visst antal riksdagsår är avsedd att
vara en kompensation för de uppoffringar riksdagsledamoten på grund av
detta sitt uppdrag nödgas göra i sin borgerliga gärning. Enligt kommitténs
mening föreligger icke bärande skäl för att den särreglering, som sålunda
ansetts böra genomföras för riksdagens ledamöter, tages till intäkt för en
motsvarande reglering för dess tjänstemän. För riksdagstjänstemännens
vidkommande bör pensionsfrågan i stället närmast bedömas mot bakgrunden
av de regler som i detta hänseende gäller övriga anställningshavare,
främst statens.
Den övervägande delen av riksdagens tjänstemän innehar vid sidan av
riksdagstjänst pensionsberättigande anställning i allmän eller enskild
tjänst. Införandet av viss pensionsrätt för samtliga tjänstemän hos riksdagen
skulle alltsa för flertalet komma att innebära förening av två pensionsberättigande
anställningar. Kommittén har fördenskull ansett sig böra
upptaga pensionsfrågan till skärskådande ur denna principiella synpunkt
sett mot bakgrunden av förhållandena inom statsförvaltningen.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen för de grunder, efter vilka
den statliga tjänstemannapensioneringen för närvarande är uppbyggd,
framgår, att förening av två pensionsberättigande tjänster, såvida den ena
ej är anställning i försvarets reserver eller å dess reservstat, i regel ej är medgi\
en i andra fall än da fråga är om en ordinarie och en högre extra ordinarie
tjänst och under förutsättning att utövandet av den förra tjänsten frånträdes.
Pension får i detta fall ej uppbäras för mer än den ena tjänsten.
Pensionsrätts införande för riksdagstjänstemännen skulle således för dem,
som tillika innehar pensionsberättigande anställning i allmän tjänst innebära
ett avsteg från nu tillämpade principer. För den händelse riksdagstjänsten
förenas med pensionsrätt, skulle jämväl på grund av bestämmelserna
i 27 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente vid beviljande
av pension i statstjänsten uppkomma fråga om reduktion av denna pension
med hänsyn till att pension samtidigt erhölles vid avgång från anställningen
i riksdagen. Emellertid har, såsom tidigare nämnts, åt 1951 års
pensionsutredning uppdragits att verkställa en ingående undersökning rörande
pensioneringsgrunderna, innefattande bl. a. spörsmålet om den statliga
personalpensioneringen skall uppbyggas efter mera försäkringsmässiga
grunder än för närvarande och därigenom komma att motsvara begreppet
»intjänt lön», hur pensionsfrågan skall lösas för de deltidsanställda ävensom
frågan om reglering av sammanträffande pensionsförmåner. Vid nu
13
angivna förhållanden är kommittén icke beredd förorda införandet av en
reglerad pensionsrätt, som skulle stå i strid med nu gällande pensioneringsprinciper
och vara ägnad att föregripa 1951 års pensionsutrednings ställningstagande
till spörsmålen i fråga.
Då kommittén alltså av anförda principiella skäl funnit sig förhindrad
föreslå en reglerad pensionsrätt för de riksdagstjänstemän som jämväl
innehar pensionsberättigande anställning i allmän tjänst, har inom kommittén
den frågan väckts, huruvida icke tilläggspension i någon form kunde
ifrågakomma. Kommittén har härvid övervägt följande system. I första
hand verkställes en värdebedömning av riksdagstjänsterna i jämförelse
med de lönegradsplaceringar, som tillämpas för reglerade statliga befattningar.
För det fall att tjänstemannens pension i den av honom innehavda
befattningen i allmän tjänst utginge efter lägre lönegrad än den till vilken
riksdagstjänsten ansåges böra hänföras, syntes viss tilläggspension kunna
komma ifråga. Tillvägagångssättet belyses av följande exempel. Då befattning
såsom sekreterare i kammare eller ständigt utskott i allmänhet bör
anses likvärdig med byråchefstjänst i lönegrad Ca 37, skulle en sådan sekreterare,
som samtidigt är förste byråsekreterare eller förste kanslisekreterare,
erhålla en årlig tilläggspension å högst (12 264—9 564 = )2 700 kr., från
vilket belopp dock borde avdragas 10 procent med hänsyn till att han ej har
någon pensionsrätt. Tilläggspensionen bleve alltså (2 700—270 = ) 2 430 kr.
jämte rörligt tillägg. Med utgångspunkt från nu angivna grunder har inom
kommittén gjorts vissa utredningar i syfte att utröna, vilken omfattning en
dylik tilläggspensionering skulle få bland riksdagens nuvarande tjänstemän.
Härvid har kunnat konstateras, att endast i några enstaka fall ett mindre
pensionstillskott skulle kunna ifrågakomma samt att pensionsfrågan för dem
knappast torde bliva aktuell under de närmaste åren. Vid sådant förhållande
har kommittén med hänsyn till den allmänna översyn av den statliga
personalpensioneringen, som för närvarande pågår och till vilken hänvisats
i det föregående, stannat för att icke förorda genomförandet av en sådan
tilläggspensionering, särskilt som ett beslut nu om en dylik tilläggspensionering
skulle kunna föregripa nämnda översyn.
För den grupp tjänstemän, vilka vid sidan om sin riksdagstjänst icke innehar
annan anställning eller är anställda i allmän eller enskild tjänst utan
rätt till pension och vilka hittills tillerkänts pension av riksdagen med skäligt
belopp efter prövning från fall till fall i samband med avgång från anställningen
i riksdagen, skulle en reglering av pensionsförhållandena icke
möta samma betänkligheter av principiell art som beträffande de övriga
tjänstemännen hos riksdagen. Med hänsyn härtill och då en dylik reglering
skulle vara ägnad innebära fördelar för den enskilde tjänstemannen ävensom
medföra större enhetlighet vid bedömningen av uppkommande pensionsfall,
har kommittén allvarligt övervägt, huruvida icke fasta regler
14
borde antagas för beviljande av pension i här avsedda fall.1) En undersökning
av åldersfördelningen inom denna tjänstemannagrupp ger emellertid
vid handen, att en principlösning av pensionsfrågan redan nu skulle komma
att under de närmaste åren direkt beröra endast en eller annan tjänsteman.
I betraktande härav och under åberopande av vad ovan anförts rörande
den ingående undersökning av de allmänna grunderna för den statliga
personalpensioneringen, som uppdragits åt 1951 års pensionsutredning,
finner kommittén sig böra föreslå ett bibehållande tills vidare av nuvarande
ordning med särskild prövning från riksdagens sida i det enskilda fallet i
samband med tjänstemannens avgång från riksdagstjänsten. Enligt kommitténs
uppfattning torde det kunna förväntas, att riksdagen liksom hittills
till välvillig behandling upptar frågor om pensionering av här avsedda
tjänstemän, i den mån pensionsfall uppkommer i samband med avgång på
grund av åldersskäl, sjukdom eller olycksfall i tjänsten.
Vid sin prövning av riksdagstjänstemännens pensionsfråga har kommittén
alltså funnit, att ett slutligt ställningstagande under förhandenvarande omständigheter
icke nu bör komma till stånd. Kommittén föreslår sålunda, att
resultatet av 1951 års pensionsutrednings arbete avvaktas och att pensionsfrågan
därefter upptages till förnyat övervägande. I anslutning härtill vill
kommittén uttala, att enligt kommitténs uppfattning de av riksdagens nuvarande
tjänstemän, vilka av åldersskäl eller eljest på grund av sjukdom
eller olycksfall i tjänsten kan komma att avgå från sina anställningar i
riksdagen, innan pensionsfrågan bringats till slutlig lösning, bör bliva
delaktiga av den eventuella pensionsreglering som framdeles kan komma
till stånd.
Vad slutligen beträffar de båda skrivelser som överlämnats till kommittén
må anföras följande.
I det föregående har erinrats om 1948 års riksdags beslut att tillerkänna
konstitutionsutskottets sekreterare S. V. Holm särskild pensionsrätt. Den
honom tillförsäkrade pensionen är grundad på pensionsunderlaget i lönegrad
Ca 33 eller den lönegrad som vid beslutets fattande gällde för byråchef.
På grund av den från och med den 1 juli 1951 genomförda löneregleringen
för vissa chefstjänstemän inom statsförvaltningen har byråchefsbefattningarna
uppflyttats till 37 lönegraden. Till utgångspunkt för bestämmande
av Holms pension bör fördenskull tagas det för denna lönegrad
gällande pensionsunderlaget. Kommittén föreslår alltså att förslag till beslut
härom förelägges riksdagen. Konstitutionsutskottets ordförande har i
sin skrivelse, såvitt densamma icke blivit besvarad genom vad kommittén
ovan anfört, förordat jämväl vissa andra jämkningar i den Holm tillerkän
-
1) Grunderna för en sådan pensionering beröres i Bil. 3.
15
da pensionsrätter!, nämligen dels i fråga om grunderna för tjänstårsberäkningen,
dels ock i vad angår pensionsförhållandets reglerande vid förtidsavgång
av annan anledning än invaliditet eller sjukdom. Med beaktande
särskilt av den ståndpunkt kommittén intagit till pensionsfrågan för övriga
riksdagstjänstemän anser kommittén skäl icke föreligga för en omprövning
av tjänstårsberäkningen i vad den avser riksdagstiden, i all synnerhet
som den redan medgivna rätten till förhöjning av den effektiva tjänstgöringstiden
med 25 procent måste betraktas såsom förmånlig. Enligt kommitténs
uppfattning bör med hänsyn till att 1948 års riksdagsbeslut i princip
innebär en tillämpning å Holm av 1947 års tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk frågan huruvida och i vad mån tillgodoräkning bör
medgivas av tjänstgöring utom riksdagen, framför allt såsom sekreterare
hos riksdagens interparlamentariska grupp, ankomma på delegerade för
riksdagens verk. Kommittén är vidare icke beredd förorda, att beslut nu
fattas om vilka pensionsförmåner, som i händelse av ovan omförmäld
förtidsavgång bör tillkomma Holm. Frågan härom torde, såsom jämväl
förutsatts vid pensionsrättens beviljande, upptagas till prövning, därest en
dylik förtidsavgång skulle bliva aktuell.
Kommittén är således av den uppfattningen, att anledning saknas att nu
vidtaga en omprövning av Holms så sent som vid 1948 års riksdag reglerade
pensionsfråga, i vidare mån än vad som följer av ovan framlagt förslag
rörande justering av den lönegrad, efter vilken pensionsunderlagen
för honom skall beräknas.
Då kommittén icke föreslagit någon reglerad pensionsrätt för riksdagstjänstemännen,
påkallar skrivelsen om tjänstårsberäkning för pension från
riksdagen av tid för tjänstgöring hos riksdagens interparlamentariska grupp
ej särskilt yttrande från kommitténs sida utöver vad ovan anförts i fråga
om sekreterare Holm.
Avvikande meningar har anförts dels av herr von Setli och fröken Vinge
och dels av herr Östlund.
Stockholm den 24 april 1953.
SIGURD LINDHOLM.
J. W. MÅRTENSSON. T. G. von SETH. IVAR JOHANSSON.
MARGIT VINGE. STEN WIDLUND. JOHN ÖSTLUND.
/ Marianne Sjönell.
16
Reservationer:
1) av herr von Seth och fröken Vinge:
»Vi har icke kunnat ansluta oss till kommittémajoritetens uppfattning,
att prövningen av riksdagstjänstemännens pensionsfråga bör anstå och
helt eller delvis ställas i beroende av de ställningstaganden i vissa principfrågor,
som förväntas komma att ske i och i anslutning till 1951 års pensionsutredning.
Vi önskar särskilt framhålla, att 1951 års pensionsutredning
tillsatts efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1951, men
att riksdagens beslut om en särskild utredning av riksdagstjänstemännens
speciella pensionsfråga fattades först under 1951 års riksdags höstsession.
Vi delar därför den uppfattning som indirekt kommit till uttryck genom
riksdagsbeslutet, att en särskild utredning av denna fråga motiveras av de
speciella, ytterst särpräglade förhållanden, som råder i riksdagstjänsten,
och anser det i princip oriktigt, att pensionsfrågans prövning uppskjuts och
ställs i beroende av 1951 års pensionsutredning.
Uttalandet i utlåtandet, att ett ställningstagande kan uppskjutas också
därför att en reglering skulle komma att praktiskt beröra endast en eller
annan tjänsteman, kan vi icke godtaga av två skäl, dels bör rättvisa vederfaras
även en liten grupp tjänstemän, dels skulle frågor om sjukpension
eller familjepension kunna bli aktuella.
Enligt vårt förmenande föreligger icke tillräckliga skäl för att uppskjuta en
pensionsreglering för de riksdagens tjänstemän, som icke innehar annan pensionsberättigande
anställning. Redan det förhållandet, att riksdagen under
mycket lång tid i samband med tjänstemans frånträde av anställning i
riksdagen från fall till fall men konsekvent beviljat pension, talar för att
tiden är inne för införande av en reglerad pensionsrätt. Vi önskar i detta
sammanhang erinra om att, då frågan om riksdagsmännens pensionering
år 1947 beslutades av riksdagen, konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 26, sid. 14) i anledning av motionsvis väckta förslag
om att pension endast i ömmande fall skulle kunna beviljas avgången
riksdagsman uttalade, »att pensioneringen bör regleras efter generella principer
och icke grunda sig på en behovsprövning från fall till fall». En sådan
prövning kan nämligen, framhöll utskottet, »i detta liksom i andra fall icke
anses utgöra en tillfredsställande ordning».
Eftersom en reglerad pensionsrätt i princip berör samtliga tjänster i riksdagen
och därför icke bör utformas med hänsyn till de växlande förhållanden,
som kan föreligga med hänsyn till tjänsternas innehavare, bör pensionssystemet
tekniskt vara så utformat, att detsamma på samma sätt som
nuvarande avlöningsbestämmelser täcker samtliga tjänster inom riksdagen.
Från de generella pensionsbestämmelserna bör sedan göras de undantag,
som närvaron av annan tjänstepension e. d. kan motivera.
17
I fråga om den tekniska konstruktionen av en reglerad pensionsrätt kan
vi ansluta oss till de linjer, som skisserats i den till utlåtandet fogade promemorian
(bil. 3). I fråga om pensionsrättens materiella innehåll förutsattes
dock full överensstämmelse med de pensionsbestämmelser, som gäller för
tjänsteman vid riksdagens verk med tillämpning dock av de särskilda regler
för beräkning av tjänstetid m. in., som av riksdagen i annat sammanhang antagits
för vissa riksdagens tjänstemän (bankoutskottets utlåtande nr 39/1948).
Det synes oss uppenbart, att dessa pensionsbestämmelser icke bör komma
i full tillämpning, när fråga är om tjänsteman, som med sin tjänst i riksdagen
förenar annan pensionsberättigande tjänst. Det skulle då ligga närmast
till hands att i sådana fall tillämpa av riksdagen tidigare för riksdagens
ledamöter i samma situation fastställda maximerings- och reduktionsregler
(SFS 1951:788), varigenom ifrågavarande tjänstemän i princip
skulle erhålla 50 procent av de pensionsförmåner, som tillkommer övriga
tjänstemän, därvid vid beräkning av tjänstetid för pension dock icke skulle
tillämpas de gynnsammare regler, som enligt det föregående i övrigt skulle
komma att gälla. Vi har emellertid icke velat motsätta oss, att pensionsfrågan
i denna del tages upp till slutligt avgörande först sedan 1951 års
pensionsutredning slutfört sitt uppdrag och på utredningen grundade beslut
föreligger. Vi önskar emellertid som ett provisorium förorda ett system
med tilläggspensioner i de fall tjänsteman med en lägre tjänst förenar en
kvalificerad riksdagstjänst och därför skäligen bör erhålla en pensionsrätt,
som ligger på en nivå motsvarande en med riksdagstjänsten jämförlig
statstjänst. Ett sådant tilläggspensioneringssystem skulle enligt vårt förmenande
tekniskt kunna utformas enligt i utlåtandet skisserade linjer (sid. 13).
Vi önskar vidare framhålla, att vi finner det skäligt och rimligt, att det
ringa antal tjänstemän hos riksdagen, som vid pensionsregleringens genomförande
redan avgått ur tjänst, inbegripes i pensionsregleringen och i de
fall får sin pensions- (tilläggspensions-) fråga omprövad, när de nya pensionsbestämmelserna
skulle kvalificera för bättre pensionsförmåner.»
2) av herr östlund:
»Till de allmänna synpunkter på pensionsfrågan, som i särskild reservation
anförts av hr von Seth och fröken Vinge, vill jag helt ansluta mig. Jag
biträder även det i reservationen redovisade förslaget till principlösning av
riksdagstjänstemännens pensionsfråga. Jag anser emellertid, att tillräckliga
skäl icke föreligger för att uppskjuta ett avgörande i fråga om den delaktighet
i de i reservationen föreslagna pensionsförmånerna, som vid tilllämpning
av de av riksdagen för riksdagens stats- och kommunalanställda
ledamöter fastställda maximerings- och reduktionsreglerna hör tillkomma
tjänsteman, som med sin tjänst i riksdagen förenar annan pensionsberättigande
anställning.»
2 Skrivelse Ull riksgäldskontoret.
18
Till
Bilaga 1.
Ordföranden i 1952 års kommitté för pensionering av
riksdagens personal.
Härmed får jag hemställa att nedan anförda synpunkter måtte komma
under beaktande vid fullgörande av Kommitténs utredningsuppdrag.
Ett särskilt pensionsbeslut fattades år 1948 av riksdagen på förslag av
bankoutskottet (uti. nr 49) till förmån för konstitutionsutskottets dåvarande
och nuvarande sekreterare Sune Valdemar Holm, vilken varit anställd
i utskottet sedan år 1927 och allt sedan år 1931 är dettas sekreterare.
Enligt beslutet skall Holm i pensionshänseende »likställas med befattningshavare
i lönegraden Ca 33 (byråchef m. fl.)». Eu naturlig konsekvens
av 1951 års riksdagsbeslut i fråga om vissa s. k. chefstjänstemäns lönegradsplacering,
bl. a. innebärande en uppflyttning av byråchefs- och rådstjänsterna
från 33 till 37 lönegraden, är, att riksdagens nyssnämnda beslut
med avseende på Holm ändras därhän, att denne i pensionshänseende likställes
med befattningshavare i lönegraden Ca 37 (byråchef in. fl.). Anledningen
till att förslag härom ej redan framställdes vid början av 1952 års
riksdag är givetvis den, att riksdagen i december 1951 fattade beslut om
utredning av spörsmålet om införande av generella pensionsregler för
riksdagstjänstemännen i allmänhet samt att den berörda konkreta frågan,
liksom vissa andra därmed nära sammanhängande spörsmål, därför av
mig lämpligen först ansågs böra upptagas i detta vidare sammanhang.
Kommer den förevarande utredningen att leda till att statstjänstemän, som
tillika äro riksdagstjänstemän, i denna senare egenskap erhålla tilläggspensioner
av den storleksordning, att de sammanlagda pensionsförmånerna
överstiga pensionen till befattningshavare i lönegraden Ca 37, torde det
emellertid finnas anledning överväga, om icke Holm i pensionshänseende
borde placeras något förmånligare än vad i föregående stycke förutsatts
som självklart. Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras om att kanslideputerade
i det uttalande, som låg till grund för bankoutskottets (uti. nr
76) förslag och riksdagens beslut år 1939 om visst arvodestillägg åt Holm
— ett arvodestillägg som icke till någon del torde böra uppfattas som en
slags motsvarighet till den flera år tidigare i princip avskaffade rätten till
ersättning för mistade avlöningsförmåner — framhöllo, att Holms sammanlagda
månatliga avlöningsförmåner härigenom nära skulle komma att
sammanfalla med månadsavlöningen till expeditionschef i statsdepartement;
genom sedermera av riksdagen och dess vederbörande organ fattade
beslut har detta till Holm utgående arvodestillägg höjts, så att dennes
nuvarande avlöningsförmåner i riksdagstjänst ligger något högre än månadslönen
till befattningshavare i lönegraden Cp 15. Det kan här vidare
framhållas, att befattningen som statsrevisionens huvudsekreterare (kanslichef),
med vilken sekreteraretjänsten i konstitutionsutskottet under alla
förhållanden bör kunna jämföras, ehuru utskottet dock har ett ur vissa
synpunkter vidare arbetsfält än revisionen, för närvarande är placerad i
lönegraden Cp 14 (men att det icke är uteslutet att denna under löpande
budgetår kan komma att flyttas upp i lönegraden Cp 15).
19
Enligt 1948 års pensionsbeslut måste Holm ha minst 80 tjänsteår i riksdagst
jänst för att kunna komma i åtnjutande av full pension; för tjänsteårsberäkning
äger Holm tillgodoräkna all effektiv tjänstgöring hos riksdagen
ökad med 25 procent. Riksdagstiden har emellertid allt sedan andra
världskrigets utbrott varit av eu sådan längd •— vilket hl. a. lett till att
riksdagens nya arbetsformer av år 1949 bygga på principen om riksdagsarbetets
uppdelning på två sessioner som en normal företeelse — att man
med fog kan fråga sig, om icke innehavaren av sekreteraretjänsten i konstitutionsutskottet,
vilken helt tager vederbörandes tid i anspråk under
riksdagens sessionstider, från och med år 1939 i pensionshänseende bör få
tillgodoräkna sig anställningen under eu riksdag såsom likvärdig med ett
års statstjänst i analogi med vad som t. ex. gäller för lärare vid allmänna
läroinrättningar med en liknande faktisk tjänstgöringstid per år. Under
alla förhållanden synes det rättvist och billigt, att jämväl viss annan tjänstgöring
än den hos konstitutionsutskottet skall kunna tillgodoräknas Holm
i pensionshänseende. Om detta redan nu är möjligt enligt riksdagsbeslutet
av år 1948 är tveksamt. Tvivlet härom synes böra undanröjas genom ett
klart uttalande om att framför allt Holms tjänstgöring som interparlamentariska
gruppens sekreterare under närmare tjugo år i viss omfattning bör
få tillgodoräknas denne i pensionshänseende.
Viktigare än de i de båda föregående styckena berörda frågorna är emellertid,
att den i det följande närmare berörda lucka fylles igen, som 1948
års beslut innehåller i fråga om Holms pensionering. Enligt beslutet är
denne berättigad åtnjuta pension från uppnådd ålder av 65 år eller, i händelse
av invaliditet eller sjukdom, dessförinnan enligt bestämmelserna i
1947 års tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk; vid avgång från
riksdagens tjänst före 65 års ålder av annan anledning än invaliditet eller
sjukdom har Holm rätt till tjänstelivränta, som beräknas efter antalet
tjänsteår och utgår från nämnda ålder. Om däremot denne »nödgas avgå
från sin befattning i konstitutionsutskottet före nämnda ålder och icke kan
erhålla annan i pensionshänseende ungefär likvärdig tjänst hos riksdagen
eller annorstädes», bör han enligt riksdagsbeslutet »erhålla en genast börjande
livränta med skäligt belopp». Skulle alltså konstitutionsutskottet
någon gång framdeles anse sig behöva utbyta sin nuvarande sekreterare
t. ex. till följd av en hos denne med stigande levnadsålder framträdande
minskad effektivitet vid fullgörande av arbetsuppgifterna hos utskottet
— vilket under senare tid vart eller vart annat år fått utbyta sina övriga
akademiskt bildade tjänstemän, varför stora krav måste ställas på utskottets
sekreterare, som inom kansliet ensam representerar kontinuiteten —
föreligger i förväg ingen klarhet om vilka pensionsförmåner denne i ett
dylikt fall skulle komma att erhålla. Detta betyder, att ett utbyte av innehavare
på sekreterareposten i utskottet allvarligt försvåras, om ett sådant
utbyte i framtiden skulle visa sig önskvärt. I motiven för riksdagens år
1948 fattade beslut i fråga om Holms pensionering förklarades det dock
»framstå som önskvärt, atl konstitutionsutskottet vid valet av sekreterare
icke är bundet av personliga hänsyn, vilket kan I >1 i f al let så länge Holms
pensionsfråga är svävande». Och denna är, såsom nyss påvisats, i högsta
grad svävande på just den ömtåligaste punkten, där eu i förväg beslutad
pensionsreglcring skulle ha sin kanske viktigaste funktion att fylla. Konstitutionsutskottets
och riksdagens intresse synes därför, mot bakgrunden
20
av Holms långa tjänstetid hos riksdagen, bjuda, att pensionsregleringen
göres fullständig även för nu berörda fall. Detta behöver icke nödvändigtvis
betyda, att Holm i pensionshänseende helt och fullt jämställes med
befattningshavare med rätt till förordnandepension och sålunda ej att regleringen
nödvändigtvis måste innebära, att Holm vid en eventuell frivillig
avgång från sekreteraretjänsten i konstitutionsutskottet före normal pensionsålder
under alla förhållanden skall komma i åtnjutande av samma
pensionsförmåner som för det fall, att konstitutionsutskottet skulle finna
sig böra byta sekreterare, då full pension synes böra utgå med hänsyn till
de i det konkreta fallet föreliggande förhållandena, Holms långa tjänstetid
hos riksdagen m. m.
De synpunkter, som i det föregående anförts beträffande Holms pensionsreglering,
ha för visso giltighet även för andra framtida sekreterare i
konstitutionsutskottet (och törhända, helt eller delvis, även för andra av
riksdagens tjänstemän). Ty befattningen som konstitutionsutskottets sekreterare
kräver, såsom vid upprepade tillfällen och i skilda sammanhang
framhållits från utskottsledningens sida, med hänsyn till utskottets arbetsuppgifter,
av vilka en del äro av synnerligen grannlaga natur, att utskottets
sekreterare helt ägnar sig åt detta arbete under riksdagstid samt utåt intar
en fri och obunden ställning.
Arvika den 17 augusti 1952.
Harald Hallén.
Ordförande i konstitutionsutskottet.
Bilaga 2.
Malmö den 16 augusti 1952.
Herr Riksgäldsfullmäktigen S. Lindholm,
Riksgäldskontoret,
Stockholm C.
Broder.
I min egenskap av ordförande i riksdagens interparlamentariska grupp
ber jag härmed få vända mig till Dig i Din egenskap av ordförande i 1952
års kommitté för pensionering av riksdagens tjänstemän med hemställan
att nedanstående synpunkter måtte komma under beaktande vid kommitténs
fortsatta arbete.
Den verksamhet, som bedrives av interparlamentariska gruppen, till vilken
riksdagens samtliga ledamöter äro anslutna, bekostas praktiskt taget
helt och hållet av statsmedel, närmare bestämt genom anslag under huvudtiteln
riksdagen och dess verk m. m. Med hänsyn till arten av denna verk
-
21
samhet är det naturligt, att befattningshavare hos gruppen utses bland
tjänstemän hos riksdagen. Gruppens under de senaste tjugo åren fungerande
sekreterare har sålunda samtidigt varit sekreterare i konstitutionsutskottet.
Gruppens verksamhet har nu åter tagit den omfattning, att verkställande
sekreteraren, såsom redan omnämnts i gruppens framställning
om statsanslag för löpande budgetår, i framtiden — i likhet med vad som
längre tillbaka i tiden var fallet — vid sin sida behöver ett biträde, som
förmodligen också kommer att utses bland befattningshavare hos riksdagen.
Då nu frågan om pensionering av riksdagens tjänstemän utredes, framstår
det för mig som angeläget icke blott ur den enskilde tjänstemannens
synpunkt utan minst lika mycket ur gruppens egen synpunkt, i och för en
tillfredsställande rekrytering på längre sikt av dess byrå, att kommitténs
uppmärksamhet fästes på önskvärdheten av att interparlamentariska gruppens
befattningshavare beredas möjlighet att i viss omfattning få tillgodoräkna
sig tjänstgöring hos gruppen såsom tjänsteår för pension från riksdagens
sida.
Tillgivne
Allan Vougt.
Bilaga 3.
P M
angående pensioneringsgrundcr för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän,
vilka vid sidan om sin riksdagstjänst icke innehar annan anställning
eller är anställda i allmän eller enskild tjänst utan rätt till pension.
önskar man redan nu — trots att fråga är endast om ett obetydligt
antal tjänstemän — utan att avvakta resultatet av 1951 års pensionsutredning
bereda här avsedda tjänstemän vissa pensionsutfästelser, torde detta
kunna ske utan att särskilda reglementsbestämmelser härom utfärdas. Det
synes i stället tillfyllest, att riksdagen uppdrager normer för prövning av
dylika pensionsfrågor samt överlämnar till en särskild myndighet att pröva
och avgöra uppkommande pcnsionsärenden. Till utgångspunkt lärer böra
tagas de grunder, som av riksdagen fastställts för pensioneringen av dels
äldre riksdagsvaktmästare (bankoutskottets utlåtande nr 39/1948), dels
ock sekreterare Holm (bankoutskottets utlåtande nr 49/1948). Pensioneringsnormerna
torde kunna utformas på följande sätt.
Pension tillkommer tjänsteman, som lämnar sin anställning hos riksdagen
vid normal avgångsålder eller dessförinnan nödgas avgå på grund
av sjukdom eller olycksfall i tjänsten, under förutsättning att tjänstemannen
innehaft anställning under minst 15 riksdagar. Såsom pensionsunderlag
bör tjäna det enligt tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk
gällande pensionsunderlaget för den löneklass, i vilken månadslönen å
5-ort närmast svarar mot det utgående arvodet. Enär arvodena kan komma
att variera från tid till annan, är det icke möjligt att på förhand fastställa,
22
till vilka löneklasser de olika befattningarna bör hänföras. Med den angivna
utgångspunkten skulle exempelvis kanslist för närvarande hänföras
till 19 löneklassen, som utgör slutlöneklass i lönegrad Ca (Ce) 16. För hel
pension synes böra erfordras 30 effektiva tjänstår. I fråga om tjänstårsberäkningen
torde liksom för de äldre vaktmästarna böra tillgodoräknas
den effektiva tjänstgöringstiden hos riksdagen, riksdagens revisorer och
kyrkomötet med 25 procents förhöjning dock med iakttagande av att
antalet under ett och samma kalenderår tillgodoräknade tjänstgöringsdagar
icke må överstiga 365 samt att anställningstid efter 66 års ålder ej
må läggas till grund för pensionen. Såsom tjänstår bör härutöver kunna
tillgodoräknas anställningstid i statens tjänst efter fyllda 20 år, tid i icke
pensionsherättigande anställning dock endast till två tredjedelar. Ett villkor
för en dylik tillgodoräkning bör vara att tjänstemannen skall vara
skyldig vidkännas reduktion av pensionen med hänsyn till tjänstelivränta
eller annan förmån, vartill han kan vara berättigad på grund av den tidigare
anställningen. Storleken av reduktionen skall prövas i det enskilda
fallet. Med hänsyn till att pensionsrätt icke innehafts bör reduktion med
10 procent äga rum å enligt dessa grunder beräknad pension. För den som
nödgas lämna sin anställning hos riksdagen på grund av sjukdom eller
olycksfall i tjänsten bör pensionen dock i överensstämmelse med den
praxis, som tillämpas för motsvarande fall i statstjänst, bestämmas till
minst 75 procent av pensionsunderlaget, dock högst till det belopp, som
skolat tillkomma honom vid fortsatt anställning i riksdagen till 66 års
ålder. Vid beräkning av sistnämnda belopp skall tjänstår för varje år av
den fortsatta anställningen beräknas till medeltalet av vad som för tjänstemannen
varit gällande under de senaste fem åren före avgången. Ovannämnda
reduktion med 10 procent bör ske även i detta fall. I fråga om
förligt tillägg å pensionen, tid för pensionens utgående m. m. bör i tilllämpliga
delar gälla vad som härutinnan stadgas i 1947 års tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk.
Pension tillkommer efterlevande änka och barn till sådan riksdagstjänsteman,
som innehaft anställning under minst 15 riksdagar. Familjepensionen
bör beräknas på motsvarande sätt som tjänstepensionen med
iakttagande av de angivna reglerna för tjänstårsberäkning och reduktion
med hänsyn till att pensionsrätt ej förelegat. I fråga om övriga förutsättningar
för rätt till familjepension, tid för pensionens utgående, dess fördelning
mellan änka och barn m. m. bör bestämmelserna i 1947 års familjepensionsreglemente
för riksdagens verk i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Prövning och beviljande av pensioner i överensstämmelse med angivna
normer uppdrages åt fullmäktige i riksgäldskontoret.
Till belysande av storleken av de pensioner som kan ifrågakomma med
tillämpning av de föreslagna normerna har verkställts uträkning av vissa
tänkta fall. Anställningstiden i riksdagen beräknas till 35 kalenderår, av
vilka 10 antages ha infallit före 1939. Riksdagstidens längd har beräknats
till 5 månader före sagda år och 7 månader därefter. I båda fallen har höjning
skett, med 25 procent. Dessa beräkningsgrunder innebär, att den
effektiva tjänstetiden i ett dylikt fall blir i runt tal 23V2 år. Grundbeloppen
av de pensioner, som under angivna förutsättningar skulle utgå, framgår av
nedanstående sammanställning:
23
Grundbelopp
Tjänstepension
Familjepension
före 67 år |
efter 67 år |
ensam änka |
änka + 2 barn |
|
förste stenograf eller stomnotarie . . . |
. . 5.316 |
4.764 |
2.149 |
3.653 |
stenograf eller l:e kanslist .......... |
. . 4.488 |
3.936 |
1.853 |
3.150 |
registrator ........................ |
. . 4.032 |
3.468 |
1.650 |
2.805 |
korrekturläsare .................... |
. . 3.612 |
3.048 |
1.515 |
2.575 |
kanslist........................... |
. . 3.432 |
2.868 |
1.456 |
2.475 |
kanslibiträde ...................... |
. . 2.928 |
2.376 |
1.244 |
2.114 |
Å ovan angivna grundbelopp skall utgå rörligt tillägg efter samma grunder
som eljest tillkommer pensionstagare. Anmärkas må att beräknandet av
tjänstepensionen efter 67 år skett på grundval av de bestämmelser, som
gällt före den senaste höjningen av folkpensionerna.
24
Sammanfattning av kommitténs förslag.
De hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemännen, vilka uppgår till
ett hundratal, utgöres till övervägande delen av statstjänstemän. Några är
anställda i kommunal eller enskild tjänst, medan övriga icke innehar annan
tjänstemannaanställning än hos riksdagen eller är pensionärer.
Kommittén, som haft till uppgift att förutsättningslöst pröva pensionsfrågan
för här avsedda tjänstemän, har kommit till den uppfattningen,
att denna fråga måste bedömas icke med utgångspunkt från den speciella
pensionslagstiftning, som gäller för riksdagens ledamöter, utan i anslutning
till de pensioneringsregler, som tillämpas för statens befattningshavare.
För den grupp riksdagstjänstemän, som vid sidan av sin riksdagstjänst
innehar pensionsberättigande anställning i statlig tjänst, skulle pension
även å riksdagstjänsten innebära en dubbelpensionering, som enligt nu
gällande pensioneringsgrunder regelmässigt icke kan ifrågakomma, då
förening av två pensionsberättigande statliga befattningar, vilka båda
utövas, ej plägar medgivas. Emellertid har åt 1951 års pensionsutredning,
som har att överväga det statliga pensionsväsendets framtida utformning,
uppdragits att pröva bl. a. frågan om sammanträffande pensionsförmåner.
I detta läge har kommittén funnit sig icke kunna förorda införandet av en
reglerad pensionsrätt för de riksdagens tjänstemän, vilka på grund av
annan anställning redan har sin pensionsfråga ordnad. Ett riksdagsbeslut
nu om en dylik pensionsreglering skulle vara ägnat att föregripa statsmakternas
slutliga ställningstagande till hithörande principiella spörsmål.
För den grupp tjänstemän, vilka vid sidan om sin riksdagstjänst icke
innehar annan anställning eller är anställda i allmän eller enskild tjänst
utan rätt till pension, skulle en reglerad pensionsrätt icke möta samma
betänkligheter som beträffande de övriga tjänstemännen. Fråga om pensionsavgång
inom denna tjänstemannagrupp under de närmaste åren torde
emellertid bliva aktuell endast för en eller annan tjänsteman. Med hänsyn
härtill och till den allmänna översyn av den statliga personalpensioneringen,
som pågår inom 1951 års pensionsutredning, har kommittén stannat
för att icke heller beträffande denna grupp föreslå en pensionsreglering
med omedelbar verkan. Kommittén förutsätter sålunda, att den nuvarande
ordningen med prövning av riksdagen från fall till fall tills vidare bibehålies.
Kommittén anser alltså, att pensionsfrågan för riksdagens tjänstemän
bör upptagas i ett sammanhang först när resultatet av 1951 års pensionsutredning
föreligger. Under mellantiden avgången eller avliden tjänsteman
bör enligt kommitténs mening för sig och sin familj bliva delaktig av en
därefter eventuellt genomförd pensionsreglering.
Kommitténs utlåtande är icke enhälligt, i det att tre av kommitténs sju
ledamöter anfört avvikande meningar mot kommitténs uttalanden.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1953
161253