Bankoutskottets utlåtande nr 37.
1
Nr 37.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning
rörande näringslivets lokalisering.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 343 i första kammaren av herr Lundqvist m. fl. samt nr 447
i andra kammaren av herr Birke, har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning med uppgift
att framlägga förslag när det gäller kommunernas engagemang i enskild
företagsamhet på sådana platser, där en sådan åtgärd icke är avsedd
att direkt tillföra kommunen vinst utan fastmer åstadkomma en gynnsammare
utveckling av näringslivet.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet får utskottet hänvisa till motionen 1: 343.
Över motionerna har yttrande i vederbörlig ordning inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, som till sitt yttrande fogat yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle, vattenfallsstyrelsen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Motionerna har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, byggnadsstyrelsen, handelskamrarna
i Göteborg och Gävle och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
medan avstyrkande yttranden inkommit från arbetsmarknadsstyrelsen,
kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Skånes
handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sverikes
skogsägareföreningars riksförbund samt Svenska landskommunernas
förbund.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att styrelsen icke anser frågan om kommunernas
rätt att lämna subventioner till industriföretag slutgiltigt löst
genom de riktlinjer, som nu gäller för rättspraxis på området. Det bör närmare
övervägas i vilken utsträckning möjligheter bör öppnas att — där
så befinnes ur lokaliseringssynpunkter lämpligt — medge kommun rätt
att lämna sådana subventioner. För landsbygdens del bör det härvid undersökas
i vad mån en friare tillståndsgivning låter sig infogas som ett led i
en samlad, positiv landsbygdspolitik. Denna fråga är av sådan art och
betydelse, att den enligt styrelsens mening lämpligen torde böra upptagas
i samband med de övriga frågor rörande den framtida utformningen av
t Bihang till riksdagens protokoll 195b. 8 samt. Nr 37.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 37.
närings- och bebyggelsestrukturen i landet, som nyligen aktualiserats i motionerna
I: 341 och II: 290 vid årets riksdag.
Enligt byggnadsstyrelsens mening måste det anses i hög grad önskvärt
att kommunerna i ökad utsträckning aktivt medverkar i lokaliseringshänseende.
Av största betydelse är emellertid att de kommunala investeringar
som företages blir lämpliga ur region- eller riksplaneringssynpunkt. Bl. a.
för att tillgodose detta önskemål är det enligt styrelsens mening angeläget
att alla möjligheter tillvaratages att åvägabringa en mellan olika kommuner
samordnad generalplanering i så enkla former som möjligt.
Beträffande den i motionerna berörda frågan om uppförande av kommunala
hantverkshus framhåller styrelsen att det i många fall torde vara ur
allmän planläggningssynpunkt önskvärt att dylika hantverkshus inrättas.
Styrelsen har därför icke något att erinra mot att den i motionerna avsedda
utredningen i denna del kommer till stånd.
Handelskammaren i Göteborg instämmer i motionärernas önskemål om
klarare riktlinjer för kommunernas rätt att vidtaga lokaliseringspolitiska
åtgärder. Emellertid förelåge säkerligen stora svårigheter att på detta område
skapa en klar lagstiftning. Kammaren befarade att en lagstiftning
skulle medföra alltför kraftiga inskränkningar i kommunernas handlingsfrihet
och vore ur denna synpunkt mest benägen att avstyrka motionärernas
yrkande om utredning. Klarhet om kommunernas befogenheter härvidlag
kunde måhända vinnas genom studium av Kungl. Maj :ts praxis i ärenden,
likartade det av motionärerna relaterade. Kammaren ville emellertid
icke motsätta sig yrkandet om utredning under förutsättning att denna begränsades
till frågan om kommunernas befogenheter i sådana fall som det
i motionerna nämnda.
Handelskammaren i Gävle finner liksom motionärerna att ett klart ställningstagande
från statsmakternas sida beträffande kommunernas rätt till
lokaliseringspolitiska åtgärder vore av stor betydelse och ansluter sig till
deras yrkande om utredning.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför, att en kommun,
särskilt vid befarad arbetslöshet på grund av nedläggande eller inskränkning
i företags drift, bör kunna företaga ekonomiska åtgärder för att stimulera
det enskilda näringslivet. Kommunala stödåtgärder, inspirerade av
skattepolitiska syften, kunde emellertid icke anses tillfredsställande. Den i
samband med utredningen om näringslivets lokalisering verkställda otryckta
specialutredningen »Statskommunala åtgärder i städer och köpingar i
syfte att tillföra kommunerna nya industriföretag respektive hindra flyttning
av redan befintliga industrier till annan ort» borde kompletteras med
färskare material.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller följande.
Frågan om kommunernas kompetens att på olika sätt stödja näringslivet
har tidigare varit föremål för behandling av bl. a. kommunallagskommittén
och utredningen angående näringslivets lokalisering.
I yttrande över dessa utredningar har arbetsmarknadsstyrelsen intagit den
ståndpunkten, att kommunerna bör äga befogenhet att allmänt främja sitt
Bankoutskottets utlåtande nr 37.
3
näringsliv. Bl. a. bör kommunen ha rätt att reservera mark för industriändamål
och förse dessa områden med ledningar för vatten och avlopp,
stickspår etc. Däremot talar starka skäl emot att kommunerna lämnar subventioner
åt enskilda företag. Auktionerandet kommunerna emellan i fråga
om förmåner åt industrier är ett störande moment, då det gäller att åstadkomma
eu ur allmänna synpunkter förnuftig lokalisering av nya industrier.
I vissa fall kan det emellertid vara berättigat med kommunala bidrag till
enskilda industrier. Detta är exempelvis förhållandet, då ett företag på
grund av kommunalt beslut om sanering av vissa byggnader eller områden
tvingas flytta till annat område. Kommunen bör även ha befogenhet att
medelst lån, tecknande av borgen eller annorledes medverka till uppehållande
av driften vid industrier eller andra företag i sådana fall, där ett nedläggande
eller inskränkande av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen.
Vad gäller iordningställande av särskilda byggnader för hantverks- och
småindustriens behov, har styrelsen bl. a. i yttrande över kommunallagskommitténs
betänkande del I framhållit önskvärdheten av att nämnda fråga
blir föremål för utredning.
Kommunallagskommittén ansåg, att frågan om den kommunala subventionsverksamheten
och om en eventuell kontroll över densamma borde bli
föremål för undersökning av lokaliseringsutredningen. Lokaliseringsutredningen
kom till det resultatet, att kommunerna icke genom subventioner borde
påverka företagsenheternas lokalisering. Vidare ansåg utredningen, att
problemet huruvida det är möjligt att komma till rätta med de kommunala
subventionerna enbart genom att skärpa underställningsskyldigheten borde
prövas som en del av spörsmålet om lämpligheten och önskvärdheten av att
över huvud taget skärpa den kommunala underställningsskyldigheten. Lokaliseringsutredningen
ansåg därför, att frågan borde upptagas till omprövning
av kommunallagskommittén. Styrelsen framhöll i sitt yttrande över
lokaliseringsutredningens betänkande, att det var angeläget, att sistnämnda
fråga blev föremål för omprövning på grundval av de undersökningar, som
utförts av lokaliseringsutredningen.
I sitt förslag till kommunallag in. in., som avgavs, innan statsmakterna
tagit ställning till lokaliseringsutredningens förslag, framhöll kommunallagskommittén,
att det före ett sådant ställningstagande saknades anledning
att närmare överväga spörsmålet om underställning av kommunala subventionsbeslut.
Kommittén framhöll vidare, att upplysnings- och rådgivningsverksamheten
skulle vara ett lämpligt medel att påverka kommunernas
beslut i sådana lokaliseringslån, där kommunal subvention ifrågasatts.
Över huvud taget ansågs underställningsinstitutet vara en olämplig form för
kontrollen över kommunernas subventionsgivning. Underställningsinstitutcts
utnyttjande för sådant ändamål syntes kunna komma i fråga blott om
I statsmakternas direktiv angående lokaliseringsverksamheten underströks
Övriga åtgärder att komma till rätta med problemet visade sig resultatlösa.
önskvärdheten av att de kommunala subventionerna upphörde. Lokaliseringsorganet
fick i uppdrag att vid fortlöpande samarbete med kommunerna
ha sin uppmärksamhet riktad härpå.
Frågan om de kommunala stödåtgärderna till förmån lör det enskilda näringslivet
har också behandlats av en av statsrådet och chefen för handelsdepartementet
tillsatt kommitté i en den 12 februari 1954 avgiven PM med
förslag angående ökad kreditgivning under statlig medverkan åt hantverk
och småindustri. Häri framhålles, att stöd åt företagsamheten med hänsyn
till dess lokaliseringspolitiska betydelse främst måste anses vara eu statlig
angelägenhet.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 37.
Vid yttranden över underställningsärenden, som avsett kommunalt stöd åt
näringslivet, har styrelsen i vissa fall tillstyrkt framställningar, även om
man icke kunnat peka på någon större akut arbetslöshet eller arbetslöshetsrisk,
men där allmänt otillfredsställande sysselsättningsförhållanden motiverat
åtgärden. En ytterligare förutsättning har varit, att det icke funnits någon
företagarförening i länet, som kunnat träda hjälpande emellan, och
att stöd på annat sätt icke kunnat erhållas.
Under förutsättning att det framlagda förslaget om ökad kreditgivning
under statlig medverkan åt hantverk och småindustri vinner statsmakternas
gehör,1 skulle motiven för en utvidgning av kommunernas rätt att stödja
enskilda företagare delvis bortfalla. Man torde också kunna förutsätta, att
kommunerna blir obenägna att lämna stöd i form av lån eller borgen åt
företag, innan möjligheterna att få hjälp genom statlig lånegaranti prövats.
Vid ett genomförande av förslaget om statlig lånegaranti anser därför
styrelsen, att en utredning angående den kommunala kompetensen och under
ställningsskyldigheten i frågor som gäller kommunernas stödjande av
näringslivet bör anstå tills erfarenhet vunnits av den nya stödformen.
Ehuru kommerskollegium instämmer med motionärerna i att viss oklarhet
råder beträffande kommunernas rätt till stödåtgärder till den enskilda
företagsamheten och att en utredning av denna fråga därför kunde vara avvisst
värde, anser kollegium likväl att med en sådan utredning bör kunna
anstå, dels med hänsyn till att kommunalstyrelselagarna ändrats så sent som
år 1948 och dels för att resultaten av den nyligen påbörjade statliga lokaliseringsverksamheten
samt eventuella lättnader i småindustriens och hantverkets
kreditmöjligheter säkrare skola kunna bedömas.
Stockholms handelskammare anför att vidgade möjligheter för kommunal
aktivitet genom subventionering skulle kunna medföra allvarliga konsekvenser.
Nuvarande praxis rörande kommunernas subventionsrätt borde bibehållas.
Då oklarhet rådde om den kommunala kompetensen komme säkerligen
gränsfall att uppstå, varför det vore önskvärt om lagstiftningen
kunde preciseras. Anledning saknades emellertid att enbart med hänsyn till
trågan om kommunernas rätt att subventionera näringslivet redan nu omarbeta
de så sent som år 1948 ändrade kommunallagarna.
Skånes handelskammare anser att den begärda utredningen tills vidare
kan anstå. Enligt kammarens mening funnes redan i det betänkande som
1947 års utredning angående näringslivets lokalisering avgivit tillräckliga utgångspunkter
i vart fall för en preliminär lösning av den av motionärerna
aktualiserade frågan.
Även om Sveriges industriförbund är ense med motionärerna om att ett
klarläggande av den kommunala kompetensen i fråga om stödåtgärder till
den fria företagsamheten vore av värde, är förbundet tveksamt om lämpligheten
av att just nu utreda denna fråga. Enligt förbundets uppfattning vore
det bättre att avvakta, till dess att verkningarna av den lokaliseringspolitiska
verksamhet, som kommit i gång inom arbetsmarknadsstyrelsen, samt eventuellt
genomförda lättnader i kreditförsörjningen för småindustrien bättre
kunna överblickas.
1 Den av Kungl. Maj:t i ämnet framlagda propositionen nr 210 har bifallits av riksdagen;
se BU:s uti. nr 29/1954 samt riksdagens skrivelse nr 318.
Bankoutskottets utlåtande nr 37.
5
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund uttalar följande:
Styrelsen har för sin del anslutit sig till den restriktiva hållning till kommunala
industrisubventioner, som gäller enligt kommunallagarna och rättspraxis.
Någon anledning till en generell uppmjukning av nu gällande rättsregler
härutinnan finnes icke enligt styrelsens mening. Emellertid komma
lokaliseringssynpunkterna här in i bilden. Därvid får man ha klart för sig
att en större kommun i praktiken har betydligt större möjligheter än en
mindre kommun att på olika sätt understödja enskild företagsamhet utan
att besluten härom behöva underställas. En större kommun kan för övrigt
såsom ett led i en mera reguljär kommunal verksamhet erhålla tillstånd att
upptaga lån för förvärv av tomtmark och för täckande av därmed sammanhängande
exploateringskostnader, varefter marken kan avyttras till industriföretag
till ett pris, som innebär en betydande kommunal subvention. Det
senare ledet i kommunens åtgöranden kan icke bli föremål för statliga myndigheters
prövning annat än i samband med besvär. Denna skillnad i fråga
om kommunernas faktiska möjligheter är långt ifrån tillfredsställande ur
lokaliseringspolitiska synpunkter. Det blir i första hand de större, redan industrialiserade
kommunerna, som har möjlighet att till sig draga ny företagsamhet
genom direkta eller indirekta kommunala subventioner. Mot denna
bakgrund skulle någon uppmjukning av lånepraxis ur praktiska synpunkter
vara försvarbar. Bedömningen i det i motionen åsyftade öregrundsfallet
var enligt styrelsens mening alltför hårdragen. De senaste årens trevande
försök med samhällelig lokaliseringspolitik torde få nöja sig med
blygsamma resultat så länge man icke via underställningsförfarandet —
innebärande en hård och objektiv prövning i fall från fall — vill ge de
mindre kommunerna något av de rättigheter, som de större kommunerna
taga sig själva. Men det kan också hävdas, att hittillsvarande restriktiva
praxis bör bibehållas till dess större erfarenheter vunnits av den nya lokaliseringspolitiken.
Särskilt böra då uppmärksammas de möjligheter, som kunna
öppnas genom ett genomförande av det nyligen framlagda förslaget till
statlig kreditgarantigivning i syfte att främja utvecklingen inom hantverk
och småindustri. I sitt över detta förslag avgivna yttrande har styrelsen
framhållit det som självklart att kreditgarantigivningen, som till en början
skulle ges för söksmässiga former, i första hand bör utnyttjas för nyetablering
inom landsbygdens smärre tätorter och sålunda tjäna ett klart lokaliseringspolitiskt
syfte.
En utredning av det slag motionärerna föreslagit skulle enligt styrelsens
mening i förhandenvarande läge knappast tjäna något ändamål. Ingen kommun
torde ge bidrag till näringslivet i annat syfte eller annan förhoppning
än att kommunen på längre sikt skall ha nytta därav.
Utskottet. Motionärerna har understrukit att ett klart ställningstagande
från statsmakternas sida skulle vara av stor betydelse för att vinna större
klarhet i fråga om kommunernas rätt att vidtaga sådana lokaliseringspolitiska
åtgärder som med större eller mindre rätt kan betecknas som subventioner
till näringslivet. Den oklarhet som för närvarande anses råda på detta
område uppges ha förorsakat många kommuner och företag onödiga kostnader
i exempelvis utredningar och produktionsplanering. Med hänsyn härtill
borde en utredning tillsättas med uppgift att framlägga förslag när det gäller
kommunernas engagemang i enskild företagsamhet på sådana platser, där
eu sådan åtgärd icke är avsedd att direkt tillföra kommunen vinst utan
fastmer åstadkomma en gynnsammare utveckling av näringslivet.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 37.
De spörsmål motionärerna upptagit äger nära samband med lokaliseringspolitiken,
till vilken statsmakterna principiellt tog ställning så sent som vid
1952 års riksdag. Härvid uttalade föredragande departementschefen i propositionen
nr 127 att han i överensstämmelse med vad som anförts såväl av
lokaliseringsutredningen som i flertalet yttranden över dess betänkande
ville understryka önskvärdheten av att de kommunala subventionerna upphörde.
Lokaliseringsorganet borde vid fortlöpande samarbete med kommunerna
ha sin uppmärksamhet riktad härpå. Den fortsatta utvecklingen
torde få utvisa, huruvida anledning kunde anses föreligga att vidtaga några
särskilda åtgärder på detta område. På förslag av statsutskottet (utlåtande
nr 137) anslöt sig riksdagen till vad departementschefen anfört rörande
frågan om åtgärder för näringslivets lokalisering och grunderna för verksamhetens
bedrivande i fortsättningen.
Även om utskottet är medvetet om att en precisering av lagstiftningen rörande
kommunernas rätt att lämna subventioner — av skäl som motionärerna
utvecklat — i och för sig vore önskvärd, finner utskottet att. med utredning
härom bör kunna anstå. Det synes nämligen lämpligt att innan dessa
frågor på nytt överväges avvakta ytterligare erfarenheter av den lokaliseringsverksamhet
som bedrives i arbetsmarknadsstyrelsens regi liksom av det
system med statlig kreditgarantigivning för att främja utvecklingen inom
hantverk och småindustri, varom årets riksdag fattat beslut. Såsom arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt yttrande framhållit torde, sedan detta kreditgarantisystem
införts, motiven för en utvidgning av kommunernas rätt att
stödja enskilda företagare delvis bortfalla.
I den mån det längre fram skulle behöva övervägas huruvida en ändring
av kommunernas kompetens på detta område kan anses motiverad såsom
ett led i en samlad landsbygdspolitik, torde frågan härom lämpligen böra
upptagas vid prövningen av de spörsmål som berörts i motionerna 1:341
och II: 290, över vilka utskottet yttrat sig i utlåtande nr 36.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna I: 343 och II: 447 må anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 9 november 1954.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Mogård, Boo,
Wehtje, Kronstrand, Eliasson och Strandler;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona,
Gustafson i Göteborg, Gavelin, Johansson i Kalmar, Nygren, Löfgren
och Hansson i önnarp.
547761. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag