Bankoutskottets utlåtande nr 36.

1

Nr 36.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående den framtida
utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i
landet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 341 i första kammaren av herr Näsgård m. fl. samt nr 290 i
andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning rörande
den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i
landet i överensstämmelse med motionens syfte.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 290.

Över motionerna har yttrande i vederbörlig ordning inhämtats från
arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, som till sitt yttrande fogat yttranden
från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle, vattenfallsstyrelsen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruks förbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har lantbruksstyrelsen,
ehuru i begränsad utsträckning, ansett sig kunna tillstyrka bifall till
motionen; flera remissinstanser har instämt i en del av motionärernas uttalanden.

I motionerna har — efter en inledande redogörelse för befolkningsomflyttningen
från landsbygden till städerna — närmare berörts de olägenheter
och problem som skapats i såväl storstad som glesbebyggelse av att
befolkningen koncentrerats till de större tätorterna. Motionärerna har
bl. a. behandlat orsakerna till befolkningsomflyttningen och granskat
denna ur samhällets och försvarets synpunkt. För att belysa behovet av
en utredning i ämnet anföres följande.

Lokaliseringsfrågor och lokaliseringspolitiska åtgärder har berörts i
ett flertal offentliga utredningar under senare tid. Norrlandskommittén
har i sina betänkanden diskuterat en rad lokaliseringspolitiska problem,
som berör Norrland. Men framför allt är att uppmärksamma utredningen
rörande näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6), som behandlade frågan
om lokaliseringsplanering och dess samordning med särskilt bebyggelse Bihang

till Riksdagens protokoll 19.5/,. 8 sand. Nr SO.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

planeringen och jordbruksplaneringen. I direktiven för denna utredning
framhölls det att näringslivets lokalisering borde inriktas så, att befolkningen
komme att fördela sig på landsbygd och olika tätorter på sätt som
främjade en gynnsam samhällsbildning. Det bör vidare erinras om att
åtskilliga av de faktorer, som kan påverka utformningen av näringslivets
och bebyggelsens struktur, varit eller är föremål för utredning.

Utredningen om näringslivets lokalisering har ingående diskuterat åtskilliga
av de problem, som är av väsentlig betydelse för vårt syfte. Den
inskränkte sig emellertid i sina konkreta förslag till frågan om lokaliseringspolitikens
organisation. Det enda resultatet hittills av denna utredning
har blivit lokaliserings- och utredningsbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen,
som visserligen varit av betydelse för forskning och rådgivning
på området men som dock inte kan sägas vara till fyllest för en ändamålsenlig
lokaliseringspolitisk organisation. Enligt vår mening bör organisationen
snarast möjligt utbyggas med organ på läns- och framför allt
kommunstadiet. Det förslag till länsorganisation, som utredningen om näringslivets
lokalisering avgav, kräver enligt vår mening en översyn. En
utredning bör undersöka huruvida företagareföreningarna bör anförtros
de lokaliseringspolitiska uppgifterna på länsstadiet och organ av samma
fristående karaktär skapas även på kommunstadiet.

Utredningen om näringslivets lokalisering ansåg sig inte ha möjligheter
att ta upp någon diskussion om vilken storlek på ett samhälle som är
den ideala. Det synes oss emellertid nödvändigt att frågan om näringslivets
och bebyggelsens struktur i hela sitt sammanhang nu tages upp till diskussion
snarast möjligt. Det är anledning att hysa de allvarligaste farhågor
för den koncentration av näringsliv och bebyggelse till stortätorterna
och den uttunning av landsbygden, som fortgår och som kan befaras tilltaga
i styrka. Ekonomiska, sociala och försvarspolitiska synpunkter motiverar,
att frågan snarast möjligt blir föremål för utredning. Vi vill härvid
inte minst understryka frågans vikt ur försvarssynpunkt. Lokaliseringsutredningen,
som i viss utsträckning diskuterade denna synpunkt, inskränkte
sig till att föreslå, att det skulle överlåtas åt de militära myndigheterna,
civilförsvarets myndigheter samt riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap att från fall till fall bevaka försvarsintressena i lokaliseringspolitiken.
Enligt vår mening måste emellertid även i detta avseende
enhetliga principer fastställas som ett led i det stora sammanhanget.

Det är naturligt att landsbygdsproblemen kommer i förgrunden, eftersom
ett centralt led i strävandena måste vara att skapa förutsättningar
för ett mera differentierat näringsliv på landsbygden. Vi vill härvid understryka,
att med dessa strävanden måste på ett mera tillfredsställande
sätt än som hittills skett samordnas den planering, som äger rum för det
framtida jordbruket. Det är nödvändigt att en enhetlig inriktning i detta
avseende kan uppnås.

Av primär betydelse är givetvis att landsbygden får sådana resurser,
att den på ett ändamålsenligt sätt kan utgöra grundvalen för ett differentierat
näringsliv. Lokaliseringsutredningen diskuterade i viss utsträckning
sådana problem men avgav inte förslag till deras lösande. Det
gäller t. ex. kollektiva anläggningar, såsom lokala vägar, vatten och avlopp,
telefon och elkraft, vidare sådana anläggningar som butiker, kaféer

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

3

och biografer samt av samhället eller ideella organisationer drivna hälsooch
sjukvårdsinstitutioner, barnkrubbor, skolor, samlingslokaler och bibliotek.
I viss utsträckning har sådana problem varit eller är föremål för
utredning i olika kommittéer, men för att en enhetlig inriktning i strävandena
skall kunna uppnås, måste hela frågan om landsbygdens behov och
resurser tagas upp till prövning i det stora sammanhanget.

En primär åtgärd i strävandena att skapa ett mera differentierat näringsliv
på landsbygden måste enligt vår uppfattning vara en kartläggning
av behov och förutsättningar i de olika bygderna. Härför kräves en sådan
bygdeplanering, som i det följande närmare utvecklas. Det bör utredas hur
en sådan bygdeplanering skall kunna genomföras.

Av de många problem som i fortsättningen behandlas i motionerna har
genom remissyttrandena särskilt planerings- och lokaliseringsspörsmålen,
frågan om stöd åt företagsamheten ävensom kommunikations- och elkraftfrågorna
erhållit belysning.

Planerings- och lokaliseringsspörsmål.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att befolkningsunderlaget i vårt land torde
vara otillräckligt för att medge en utbyggnad av kommunikationer och
näringsliv till en jämn och hög standard över hela landet. Konsekvensen
härav måste bli på omsorgsfulla överväganden grundade bedömningar av
olika utbyggnadsföretags angelägenhet och ekonomiska förutsättningar.
Det torde icke vara realistiskt att räkna med att dessa bedömanden kan
göras i ett sammanhang genom något slag av en hela riket omfattande
konkret planering.

Beträffande planeringsverksamheten i allmänhet understrykes det självklara
faktum, att planering i och för sig icke kan lösa landsbygdsproblemen.
Det väsentliga måste självfallet vara konkreta åtgärder, ägnade att
bidraga till den utveckling, som bör eftersträvas.

Styrelsen uttalar vidare följande:

Det måste anses riktigt att, såsom motionärerna synas göra, tillmäta
landsbygdens planeringsfrågor stor vikt bl. a. som ett hjälpmedel att avväga
olika åtgärder och investeringar. Viss planeringsverksamhet i för
landsbygdens behov lämpligt avpassande former är sålunda enligt lantbruksstyrelsens
mening nödvändig.

Vad först beträffar lokaliseringsplaneringen synes det lantbruksstyrelsen
angeläget, att strävandena att främja landsbygdens näringsliv kompletteras
med möjligheter att, då så visar sig erforderligt, såväl centralt
som regionalt bedriva en positiv lokaliseringsverksamhet. De organisatoriska
åtgärder i detta syfte, som vidtagits av statsmakterna, synas ännu
icke tillgodose ifrågavarande behov.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över motionen II: 196 år 1953
bl. a. uttalat, att det syntes oklart i vilken utsträckning byggnadslagens
regionsplaneinstitut kan användas för landsbygden. Styrelsen framhöll

4

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

emellertid som sin mening att det vore angeläget, att denna fråga utreddes
och klarlades. Detta önskemål kvarstår fortfarande. De erfarenheter,
som på senaste tiden vunnits vid pågående regionsplanearbeten under viss
medverkan av bl. a. de därav berörda lantbruksnämnderna torde utgöra
ett gott underlag vid en utredning. Vidare har ett starkt intresse för frågan
nu framkommit från organisationer och sammanslutningar, som representera
landsbygd och landskommuner. Styrelsen vill därför förorda,
att frågan göres till föremål för utredning i särskild ordning. Därvid bör
klarläggas såväl i vad mån de speciella landsbygdssynpunkterna böra inverka
på regionplaneringen i områden med utpräglade tätortsintressen
som även huruvida regionsplaneinstitutet är lämpat för planering inom
mera landsbygdsbetonade områden. Därest regionsplaneinstitutet befinnes
användbart för landsbygden synes detsamma erbjuda en lämplig form för
sådan regional bygdeplanering, som förordas i motionen. I motsatt fall
blir det anledning att överväga, hur den översiktliga planeringen på landsbygden
bör bedrivas.

Generalplan enligt byggnadslagen är avsedd för översiktlig planering
av enstaka kommuner eller samhällen. De generalplaner, som hittills utförts,
ha i regel blivit relativt omständliga, kostsamma och tidskrävande.
För landsbygdskommunerna torde behov vanligtvis ej föreligga av dylika
omfattande generalplaner. I stället erfordras en enklare form av generalplanemässig
utredning angående de för kommunernas utveckling väsentligaste
frågorna. Sådana utredningar ha även gjorts i viss utsträckning.
Intet synes hindra att varje kommun i denna fråga går till väga på det
sätt den finner lämpligast. Det är emellertid enligt lantbruksstyrelsens
mening väl motiverat att mot bakgrunden av de erfarenheter, som vunnits
under de senaste åren, närmare utreda hur landsbygdskommunernas planfrågor
böra behandlas. Därvid torde närmast förenklade och begränsade
generalplanutredningar i förekommande fall givetvis omfattande även
jordbrukets utveckling böra övervägas.

Byggnadslagens detaljplaneformer, stadsplan och byggnadsplan äro avsedda
för detaljreglering av tätbebyggelse, varvid dock bebyggelse för
jordbruksändamål enligt förarbetena i princip är undantagen från lagens
tätbebyggelsebegrepp. Planering enligt byggnadslagen skall därför ej ske
för agglomerationer av jordbruksbebyggelse. När område avsett för jordbruksändamål
förekommer insprängt i tätbebyggelseområde kan jordbruksområdet
emellertid, efter författningsändring år 3953, intagas i
byggnadsplan för tätbebyggelseområdet.

Genom individualplanering, d. v. s. jordbruksplaneringens detaljplaneform,
kan visserligen planer för utvecklingen inom områden med tätare
jordbruksbebyggelse utarbetas, men de sakna bindande verkningar och bli
huvudsakligen ett arbetsprogram för rationaliseringsåtgärder av ett eller
annat slag.

Det har visat sig föreligga ett visst behov av bestämmelser rörande ett
enkelt planeringsförfarande genom vilket jordbrukssynpunkter och tätbebyggelsemässiga
synpunkter kunna samordnas och utmynna i ståndpunktstaganden
angående markdisposition, tekniska anläggningar i stort
m. m. för områden av begränsad storleksordning, vilka huvudsakligen eller
till väsentlig del omfatta jordbruksbebyggelse och mark för jordbruks -

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

5

ändamål. Behovet av dylika bestämmelser samt frågan om deras utformning
torde lämpligen böra övervägas i samband med den utredning, som
nyss förordats.

Byggnadsstyrelsen anför följande:

De frågor som berörts i motionerna och som till avsevärd del faller
inom byggnadsstyrelsens verksamhetsområde är av stor betydelse för
samhällsutvecklingen. Styrelsen vill till en början erinra om att styrelsen i
andra sammanhang framhållit angelägenheten av en medveten samhällelig
lokaliseringspolitik. Den största svårigheten vid bedrivandet av en sådan
verksamhet från samhällets sida är emellertid att man ännu saknar
tillräckligt kunskapsmaterial.

Genom statsmakternas beslut har numera åt arbetsmarknadsstyrelsen
uppdragits att handlägga lokaliseringsfrågorna. Dessa frågor har emellertid
mycket nära samband med bebyggelseplaneringen och synes bäst kunna
belysas och klarläggas i översiktlig planläggning. Med hänsyn härtill
äger i denna del ett nära samarbete rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen.

I syfte att skapa ökade möjligheter för ett vidgat samarbete mellan de
myndigheter som har att företräda de olika synpunkter som måste beaktas
i den översiktliga planläggningen har i anknytning till byggnadsstyrelsen
uppbyggts ett råd för översiktlig planläggning. I detta råd ingår förutom
representanter för arbetsmarknadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen även
representanter för vissa övriga statliga organ som har intressen att bevaka
i detta sammanhang såsom bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens samhällsvetenskapliga
forskningsråd samt Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund. Dessutom ingår tre representanter för
det praktiska planeringsarbetet. Genom att Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund är företrädda i rådet kan i ett tidigt skede av en planfråga
jämsides med olika fackmannasynpunkter vägas de olika praktiska
kommunala synpunkter som kan ha betydelse för en frågas lösning.

De vunna erfarenheterna av rådets arbete visar enligt byggnadsstyrelsens
mening klart att rådets fortsatta verksamhet måste bli av stor betydelse
bl. a. för tillgodoseende av de önskemål som framförts i motionerna.
Genom en förbättrad översiktlig planläggning vidgas nämligen kommunernas
möjligheter att bedriva en aktiv lokaliserings- och bostadspolitik,
vilket är till förmån icke enbart för kommunerna själva utan även för
staten. Det är sålunda såväl en kommunal som en statlig angelägenhet att
intresset för denna form av planläggning vidare utvecklas.

För att åstadkomma detta torde det i första hand vara nödvändigt att
finna medel att förenkla och förbilliga generalplanearbetet samt att tillse
att generalplanerna icke givas vidare innehåll än som svarar mot kommunernas
möjlighet till de investeringar som är förbundna med planernas
genomförande. Ett medel härför synes vara att man på centralt häll gör
sammanställningar i fråga om det material av bl. a. samhällsvetenskaplig
art som erfordras för att man skall kunna basera generalplanerna på välgrundade
antaganden om förutsättningarna för kommunernas framtida utveckling.
Detta material är mera sällan av enbart lokal karaktär utan

6

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

måste oftast ses i relation till motsvarande förhållanden inom landet i
övrigt. Därjämte bör genom tillvaratagandet av erfarenheter i redan utförda
generalplaner en förenkling av metodiken i generalplanearbetet
åstadkommas och vissa allmänna riktlinjer uppdragas för samarbetet
mellan olika fackmän inom planläggningsarbetet samt mellan å ena sidan
planförfattare och kommun och å andra sidan olika statliga myndigheter
ävensom för samarbetet angränsande kommuner emellan.

En förutsättning för att det nyssnämnda rådet för översiktlig planläggning
skall kunna fylla sina uppgifter är emellertid att tillräckliga medel
står till förfogande. Av de 94 400 kronor som byggnadsstyrelsen begärde
för uppbyggande av den rådgivande verksamheten i fråga om översiktlig
planläggning under budgetåret 1953/54 har endast 40 000 kronor ställts
till styrelsens förfogande.

Med anledning av den i motionen framförda frågan om byggnadsplaneinstitutets
utformning meddelar byggnadsstyrelsen, att styrelsen tagit upp
frågan om en förändring av både stads- och byggnadsplaneinstituten i
syfte att undersöka möjligheterna att förenkla planläggningen och dess
genomförande. I detta sammanhang framhålles även att styrelsen i skrivelse
den 27 februari 1954 hänvänt sig till statens nämnd för byggnadsforskning
med hemställan om anslag för att få möjlighet att inventera och
bearbeta innehållet i utförda generalplaner i syfte att samordna och nyttiggöra
arbetsresultaten från olika planläggningsuppgifter.

Det finns f. n. flera statliga organ som bedriver verksamhet i form av
forskning, utredning och rådgivning inom de områden som beröres i motionerna,
men samtliga dessa organ har synnerligen begränsade medel
till sitt förfogande. När det gäller att tillgodose de i motionerna framförda
önskemålen är det enligt byggnadsstyrelsens mening lämpligare att
bygga på de redan befintliga organen och bereda dessa ökade möjligheter
att fortsätta och utöka sin verksamhet. De i motionerna framlagda problemkomplexen
synes dessutom alltför omfattande för att kunna klarläggas
inom en enda utredning. Byggnadsstyrelsen föreslår således att de
organ som handlägger hithörande frågor, bl. a. rådet för översiktlig planläggning,
arbetsmarknadsstyrelsen och statens samhällsvetenskapliga
forskningsråd, gives möjligheter att utöka sin verksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att några större divergenser i huvudsak
icke synes föreligga mellan den målsättning för näringslivets lokalisering
som framförts i motionerna och den som angivits av lokaliseringsutredningen
och statsmakterna och som lokaliseringsorganet söker uppnå.
Styrelsen konstaterar, att målsättningen för näringslivets lokalisering
i flera avseenden är i behov av en precisering och att lokaliseringsutredningen
liksom statsmakterna har förutsatt, att detta skall kunna ske genom
undersökningar berörande hela landet och genom regionala studier
samt en intensifierad forskning.

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

7

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att för närvarande ett intimt samarbete
äger rum såväl med enskilda företagare som med näringslivets organisationer,
främst då Industriens produktionsråd. Lokaliseringsorganets
upplysnings- och rådgivningsverksamhet inskränkes inte till de fall, då
direkt hänvändelse till lokaliseringsorganet äger rum. Via byggnadstillståndsgivningen
erhålles möjlighet att följa den industriella utvecklingen
på olika orter, att upptaga kontakt med företagarna och även att praktiskt
påverka lokaliseringen. I sitt yttrande över lokaliseringsutredningen
har styrelsen framhållit, att de lokaliseringspolitiska åtgärderna ofta försvåras
av att byggnadstillståndsärendena är så långt avancerade att företagen
genom tomtköp, ritningar o.s.v. redan bundit sig relativt hårt vid en
viss ort. Det är därför värdefullt, om kontakten kan knytas på ett ännu
tidigare stadium än i samband med ansökan om byggnadstillstånd. Så sker
i en del fall också. Uppgifter angående planerade lokaliseringar erhålles
således genom bl. a. länsarbetsnämnderna, Industriens produktionsråd, företagareföreningar
och kommuner, notiser i tidningspressen etc.

Styrelsen uttalar vidare följande:

Även nedläggning av företag och större inskränkningar i driften kommer
genom eu överenskommelse om förhandsinformationer i dylika frågor,
träffad mellan arbetsgivareorganisationerna och arbetsmarknadsstyrelsen,
i relativt god tid till lokaliseringsorganets kännedom. Detta s. k. varselsystem
handhas inom arbetsmarknadsstyrelsen av samma byrå, som
har hand om lokaliseringsverksamheten. I stort sett fungerar detta system
på ett tillfredsställande sätt.

Viktigt är, som i motionerna framhålles, att lokaliseringspolitisk planeringsexpertis
kan ställas till förfogande för den regionala planeringen.

Det är självfallet angeläget att tillvarataga alla möjligheter, som kan
medverka till att göra landsbygden mera attraktiv ur såväl företagaresom
bosättningssynpunkt. Kommunikations-, elkrafts- och skattepolitikens
utformning kan i hög grad påverka lokaliseringen. Från sin rådgivningsverksamhet
i lokaliseringsfrågor har styrelsen påtagliga erfarenheter
av att en hög skattesats, dåliga kommunikationer och otillräcklig tillgång
på elektrisk kraft försvårar lokaliseringen till olika orter. Standarden
i fråga om bostäder, vatten och avlopp, skolundervisning, yrkesutbildning
etc. på landsbygden påverkar arbetskraftens benägenhet att
stanna kvar därstädes.

I regel bidrager åtgärder, som syftar till att göra en ort tilldragande ur
de boendes synpunkt, även till att göra orten mera tilldragande ur förctagssynpunkt.
Så är dock inte alltid fallet. Då företagare vänder sig till
lokaliseringsorganet för att få råd i lokaliseringsfrågor, framhålles ofta,
att man vill lokalisera sin verksamhet till en ort i lag dyrortsgrupp för
att därigenom nedbringa lönekostnaderna. Antalet sådana fall har ökat
under de senaste åren i samband med de åtstramade konjunkturerna. Bl. a.
företag lokaliserade till storstäderna har av denna anledning sökt sig till
orter i lägre dyrortsgrupp.

Lokaliseringsutredningen och statsmakterna har, som inledningsvis

8

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

nämnts, tänkt sig att lokaliseringsorganet skulle följa utvecklingen inom
sädan statlig verksamhet, som kan påverka bebyggelse och näringsliv,
samt bevaka de lokaliseringspolitiska synpunkterna. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också i olika sammanhang beretts tillfälle att framföra lokaliseringssynpunkter
på olika frågor.

Vid lokaliseringen av statlig verksamhet, t. ex. kommunikationsanläggningar
o. d., liksom då andra statliga åtgärder ägnade att förbättra förutsättningarna
för industrilokalisering till ett visst område vidtages, måste
i likhet med vad som bör gälla vid lokaliseringen av det enskilda näringslivet,
de nationalekonomiska och företagsekonomiska synpunkterna beaktas.
Sådana likvärdiga villkor, som enligt motionerna bör eftersträvas, kan
ofta icke uppnäs utan betydande utgifter för staten. Ofta kan dylika utgifter
naturligtvis ur allmän synpunkt vara berättigade. Det kan emellertid
visa sig vara riktigt att icke uppmuntra nya näringar i en del områden,
som ligger ogynnsamt till. Ett oavvisligt krav bör emellertid, som
av lokaliseringsutredningen och i direktiven för lokaliseringsverksamheten
framhållits, vara, att de ekonomiska konsekvenserna i vidsträckt mening
av olika alternativa åtgärder blir klarlagda.

En utredning av ovannämnda frågor skulle få en betydande omfattning
och komma att gripa över praktiskt taget hela det statliga verksamhetsfältet.
Det kan ifrågasättas, om icke ett beaktande av de lokaliseringspolitiska
synpunkterna måste ske i samband med ställningstagande till målsättningen
för de olika verksamhetsgrenarna var för sig, t. ex. genom att
sakkunniga i lokaliseringsfrågor ingår i utredningar med uppgift att uppdraga
riktlinjer för kommunikationspolitiken etc. Ur lokaliseringssvnpunkt
är det värdefullt, att planer och målsättningar uppgöres för den
statliga verksamheten i dess olika former och att därvid lokaliseringspolitiska
synpunkter^ beaktas. Det måste emellertid samtidigt framhållas,
att kunskaperna på detta område långt ifrån är fullständiga och att det
måste bli en väsentlig uppgift att söka klarlägga konsekvenserna av olika
ställningstaganden.

Ett viktigt led i strävandena att skapa ett mera differentierat näringsliv
på landsbygden är en kartläggning av behov och förutsättningar i de
olika bygderna, vilket också framhålles i motionerna. Lokaliseringsutredningen
har tidigare betonat, att lokaliseringspolitiska åtgärder bör vara
grundade på utredningar, som klarlägger de sociala och ekonomiska konsekvenserna
av olika lokaliseringsalternativ. Dessa utredningar borde såvitt
möjligt bygga på en under en längre tidsperiod genomförd organiserad
samverkan mellan berörda myndigheter. Denna utrednings- och samordningsverksamhet
betecknades som lokaliseringsplanering. Statsmakterna
har för sin del gjort följande uttalande i denna fråga: ”Eu precisering
av de riktlinjer, efter vilka lokaliseringspolitiken bör arbeta, när
det gäller förläggningen av näringsliv och samhälleliga anläggningar
inom olika regioner, bör kunna erhallas genom såväl undersökningar berörande
hela landet som regionala studier av den typ som lokaliseringsutrednmgen
skisserat. Sådana regionala studier synas böra komma till stånd
länsvis och anknytas till bebyggelseplaneringen och den regionala jordbruksplaneringen.
Frågor, som röra näringslivets lokalisering inom större
områden, böra således angripas enhetligt för stadsbygd och landsbygd. En

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

9

dylik samordning med ömsesidigt utbyte av material och synpunkter torde
vara nödvändig för att såväl den översiktliga planeringen som lokaliseringspolitiken
skall kunna bedrivas ändamålsenligt.”

Som framhålles i motionerna är det en betydelsefull fråga att klarlägga,
hur en sådan bygdeplanering skall kunna genomföras. Om man redan nu
skali uppdraga några bindande riktlinjer härför, synes emellertid tveksamt.
Förhållandena för planeringen skiftar i olika delar av landet. Det
kan ifrågasättas, om inte lokaliseringsorganet i samarbete med övriga
samhällsplanerande myndigheter bör pröva sig fram till lämpliga former
för planeringen.

Till frågan om hur lokaliseringsverksamheten skall organiseras på länsstadiet
har statsmakterna inte tagit ställning, men arbetsmarknadsstyrelsen
har anbefallts att följa frågan med uppmärksamhet och — sedan erfarenhet
vunnits — avse förslag till ordnande av denna verksamhet.

Avsaknaden av länsorganisationen för lokaliseringsverksamheten har
visat sig vara till olägenhet i lokaliseringsarbetet. Länsarbetsnämnderna
har i praktiken fungerat som länsorgan för rådgivningsverksamheten och
synes också väl kunna fylla denna uppgift. Lokaliseringsverksamheten är
emellertid i stor utsträckning en samordnande verksamhet. En samordning
av bl. a. planmyndighetemas, bostadsorganens och lantbruksorganens
synpunkter måste äga rum. Centralt har denna samordning ordnats
så, att olika statliga myndigheter utsett kontaktmän, med vilka lokaliseringsorganet
samarbetar. På länsstadiet synes det naturligt, att länsstyrelsen
svarar för den samordnande uppgiften. Frågan om lokaliseringsverksamhetens
länsorganisation är f. n. föremål för överväganden inom
styrelsen. Med hänsyn till den samordnande funktion, som ett lokaliseringsorgan
måste ha, anser styrelsen att företagareföreningarna inte kan
fungera som länsorgan för lokaliseringsverksamheten.

Lokaliseringsutredningen har i sitt betänkande ingående diskuterat frågan
om lokaliseringsverksamhetens kommunala organisation. Ett samarbete
i lokaliseringsfrågor mellan inom kommunen verksamma myndigheter
är betydelsefullt, men i likhet med lokaliseringsutredningen anser styrelsen,
att varje kommun bör äga frihet att själv på bästa sätt söka organisera
detta samarbete.

Lokaliseringsverksamheten har tills vidare försökskaraktär. Det är
självklart, att med de ytterst begränsade personalresurser, som ställts till
förfogande för verksamheten, det inte är möjligt för lokaliseringsorganet
att gripa över hela det problemkomplex, som frågan om näringslivets lokalisering
utgör. Som framhållits i motionen finns det ett stort antal frågor
inom verksamheten att utreda och ett omfattande planeringsarbete att
utföra. Många av dessa arbetsuppgifter synes lämpligast kunna utföras av
ett successivt utbyggt lokaliseringsorgan i intimt samarbete med olika
myndigheter, forskningsorgan och experter, som sysslar med samhällsplanering.

Kommerskollegium anser att det statliga lokaliseringsorganet i samverkan
med Industriens produktionsråd hittills arbetat tillfredsställande
och finner för sin del att med fråga om ytterligare utbyggnad eller revidering
av denna verksamhet tills vidare bör anstå.

10

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund hävdar att det icke
är görligt att i ett sammanhang utreda alla de i motionen antydda problemen,
av vilka för övrigt några av de centralaste varit eller är föremål
för utredning, samt fortsätter:

Hit hör den i förevarande sammanhang mycket viktiga frågan om näringslivets
lokalisering. Utredningen härom har hittills icke resulterat i
annat än inrättandet inom arbetsmarknadsstyrelsen av den ännu så
länge svagt bemannade lokaliseringsbyrån. Samhällets möjligheter att
mera aktivt påverka industrilokaliseringen måste i praktiken bli tämligen
begränsade. Långt ifrån alla kommuner äro lämpade för industri. Redan
av denna anledning måste de samhälleliga lokaliseringspåverkande åtgärderna
företagas med försiktighet. Så långt styrelsen kunnat bedöma har
dock lokaliseringsbyråns hittillsvarande försöksmässiga verksamhet lämnat
så pass positiva resultat, att det finnes all anledning att successivt förstärka
byråns resurser. Om det nyligen framlagda förslaget om statlig
kreditgarantigivning åt småindustri och hantverk genomföres, kan man
häri få ett viktigt hjälpmedel vid lokaliseringen. Så snart större erfarenheter
samlats bör också frågan om särskilda lokaliseringsorgan ute i länen
aktualiseras.

Svenska stadsförbundet framhåller följande:

Det synes styrelsen tveksamt om en utredning av den art motionärerna
ifrågasatt skulle vara praktiskt genomförbar. Bortsett från dessa mera
praktiska synpunkter vill styrelsen emellertid vitsorda, att de av motionärerna
upptagna frågorna äro av stort intresse icke blott ur landskommunal
utan även stadskommunal synpunkt. Det måste således anses jämväl
som ett tätortsintresse att landsbygdens befolkning i görligaste mån bereds
ekonomiskt och kulturellt fullgoda levnadsförhållanden. Frågorna om
närings- och bebyggelsestrukturen i landet kunna f. n. icke anses tillfredsställande
utredda. I detta sammanhang må framhålas att ett av medlen
att ernå ett klarläggande i dessa avseenden torde utgöras av en intensifierad
samhällsvetenskaplig forskning. Det synes därför vara önskvärt
om denna forskning finge ett ökat statligt stöd.

Styrelsen uttalar vidare att den finner beaktansvärt vad motionärerna
uttalat rörande utbyggnaden av den lokaliseringspolitiska organisationen
med organ på läns- och framför allt kommunstadiet. Fråga härom anses
böra bli föremål för vidare utredning ehuru i annat sammanhang än vad
motionärerna förutsatt.

Sveriges lantbruks förbund ifrågasätter om behov av ytterligare utredningar
på området verkligen föreligger och erinrar om att utredningen angående
näringslivets lokalisering framlade sitt betänkande så sent som år
1951. Förbundet finner däremot påkallat att utredningens förslag realiseras
och att lokaliseringspolitiska åtgärder i övrigt vidtages i enlighet med
den angivna målsättningen. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
har instämt i vad lantbruksförbundet anfört.

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

11

Sveriges industriförbund uttalar följande:

Uppenbarligen är det ännu för tidigt att bilda sig någon uppfattning om
vilka resultat som kunna uppnås genom det arbete med lokaliseringsfrågor,
som bedrives inom arbetsmarknadsstyrelsen. Fördenskull måste även
denna fråga anses vara för tidigt väckt. Det kan icke anses rimligt, att den
av statsmakterna beslutade organisationen på detta område blir föremål
för revidering redan innan dess arbete hunnit komma i gång på allvar.

Trots den betydande befolkningsomflyttning som ägt rum från landsbygden
till städerna och andra tätorter torde vårt land alltjämt uppvisa
en befolkningsfördelning mellan landsbygd och tätorter, som ur olika synpunkter
är avsevärt gynnsammare än i flertalet andra industriländer. Åtskilliga
stora och medelstora industriföretag ha av ålder varit förlagda
till landsbygden eller mindre samhällen, låt vara att dessa i samband med
företagens utveckling icke sällan växt ut till jämförelsevis betydande orter.
Och nyetablering av företag förekommer alltjämt i icke ringa utsträckning
på rena landsbygden och i mindre samhällen. Under senare år
har dessutom en betydande decentralisering av industrien ägt rum, i det
att företag i de största städerna och industridistrikten i samband med utbyggnader
lokaliserat nya produktionsavdelningar till mindre orter. En
del företag ha till och med flyttat hela sin verksamhet till områden med
mindre väl utvecklat näringsliv.

Motionärerna efterlysa ökade möjligheter till sysselsättning på landsbygden
för att befolkningsförflyttningen till städer och liknande samhällen
skall kunna hejdas. Utan tvivel kan åtskilligt göras i denna riktning
även från samhällets sida. Ett viktigt led häri äro de åtgärder, som redan
vidtagits och planeras för att främja de mindre företagens kreditmöjligheter.
Emellertid är det här merendels fråga om sådana företag, som av
olika skäl äro hänvisade till en lokal marknad på landsbygden och som
därför själva ha intresse av att undvika de större tätorterna. Väsentligt
viktigare och även svårare att bedöma är lokaliseringen av medelstora och
stora företag eller filialer till sådana, vilka avsätta sina produkter över
hela eller stora delar av landet, ibland till och med på export. Av många
olika skäl kan ett sådant företag ofta få lov att förläggas till en ort, som
ur de av motionärerna anförda synpunkterna är mindre lämjihg. Och ett
företag som från början förlägges till landsbygden kan komma att utvidgas
på sådant sätt, att det så småningom upphör att vara ett landsbygdsföretag
och i stället blir centrum för en ny tätort. Eu sådan utveckling
är ofta ofrånkomlig och bör då givetvis icke motarbetas.

Sysselsättningsmöjligheterna på landsbygden skulle enligt motionärerna
kunna främjas bl. a. genom eu höjning av där utgående arbetslöner.
Motionärerna ha emellertid förbisett, att en dylik utjämning av lönerna —
oavsett om den av andra skäl till äventyrs finge anses berättigad — naturligen
skulle i hög grad motverka deras eget önskemål om en ökad lokalisering
av industrier och andra företag till landsbygden.

Ehuru betydelsen av ett fritt näringsliv understrykes i motionerna, kan
man ej värja sig från tanken att vissa däri förordade lokaliseringspolitiska
åtgöranden i realiteten komme att innebära ökade möjligheter till
statlig dirigering av företagsamheten. Det är t. ex. svårt att föreställa sig
hur man skall kunna åstadkomma en ”effektiv begränsning av nyetable -

12

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ringar” i storstäderna utan att därvid anlita statliga tvångsåtgärder. Hur
man skall kunna ”effektivt uppmuntra” i storstäderna redan etablerade
företag att överflytta sin verksamhet till andra kommuner, har icke heller
antytts i motionerna. Också här måste antagligen tvångsåtgärder tillgripas
eller ock rikligt tilltagna flyttningsbidrag lämnas; även sistnämnda
utväg är givetvis ur den enskilda företagsamhetens synvinkel motbjudande
att acceptera.

Helt allmänt sett synas motionärerna i hög grad ha underskattat betydelsen
av de företagsekonomiska och samhällsekonomiska synpunkterna
på lokaliseringsproblemet. De föreslagna åtgärderna skulle i många fall
resultera i en otillfredsställande effektivitet inom närigslivet och stora
kostnader för samhället.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation motsätter sig tillsättandet
av en särskild utredning för de i motionerna berörda frågorna och
föreslår, att det i stället uppdrages åt arbetsmarknadsstyrelsen att ensam
eller eventuellt i samråd med näringslivets organisationer katalogisera och
sammanställa de olika utredningarna på dessa områden. Eventuellt kan
därefter tänkas kompletterande utredningar beträffande någon eller några
av de frågor som berörts i motionen och vilka ej kan anses tillfredsställande
utredda.

Stockholms handelskammare har anfört följande:

Det råder enligt handelskamrens mening alltjämt inga tvivel om att
samhällets lokaliseringspåverkan bör utövas med stor försiktighet och
under beaktande av därmed förenade risker. Industriens etableringsmöjligheter
utanför tätorterna ha alltmer blivit ett problem om anskaffning av
bostäder för arbetskraften; väsentligt större investeringsbehov har därmed
uppkommit och riskerna vid felbedömningar eller konjunkturförändringar
ha blivit betydligt större än tidigare, icke blott för industriföretaget
självt utan även för den berörda orten. Motinärerna ha alltså enligt
handelskammarens mening i hög grad överskattat det allmännas möjligheter
att genom planerings- och lokaliserngsverksamhet påverka näringslivets
lokalisering och inriktning och de synas dessutom icke ha tillbörligen
beaktat de med dylik verksamhet förenade riskerna för felbedömningar
och felinvesteringar. Fortsatt forskning och rådgivning äro obestridligen
av stor betydelse som stöd för näringslivets etableringar. Den
verksamhet som bedrivits av arbetsmarknadsstyrelsen — och som genom
dess år 1952 beslutade omorganisation kunnat ytterligare intensifieras —
samt av Industriens produktionsråd har på ett — såvitt handelskammaren
kan bedöma — tillfredsställande sätt fyllt de krav på god kontakt och
smidig anpassning som böra känneteckna den rådgivande verksamheten i
lokaliseringsfrågor. Det finns alltså enligt handelskammarens uppfattning
ingen anledning att på de av motionärerna anförda skälen ytterligare utbygga
denna verksamhet.

Handelskammaren i Göteborg finner det icke påkallat att igångsätta en
stor och dyrbar utredning, som knappast kunde väntas medföra några
praktiska resultat och som delvis skulle omspänna redan utredda frågor.

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

13

Skånes handelskammare instämmer visserligen i en del av motionärernas
uttalanden men icke i deras begäran om utredning med sikte pa ytterligare
aktiviserad lokaliseringspolitik. Innan några säkert grundade
erfarenheter hunnit vinnas av den nu bedrivna lokaliseringsverksamheten
borde en ny utredning ej igångsättas på samma område men efter andra
riktlinjer.

Frågan om stöd åt företagsamheten.

Stöd åt företagsamheten på landsbygden bör enligt lantbruksstyrelsen
bland annat syfta till att undanröja de kreditsvårigheter, som normalt är
förenade med nyetablering av hantverk och småindustri. Ett betydelsefullt
initiativ i denna riktning har, framhåller styrelsen, tagits genom en av
Kungl. Maj:t framlagd proposition (nr 210) med förslag till statlig kreditgarantigivning1)
i syfte att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri.
Styrelsen erinrar om att den tidigare redovisat sina erfarenheter
av lantbruksorganisationens kreditgarantigivning (rationaliseringslån
m. m.), samt framhållit, att statligt stöd i denna form till hantverk och
småindustri borde kunna bli ett värdefullt medel att påverka utvecklingen
på landsbygden i önskvärd riktning. Denna form för att stimulera näringslivet
på landsbygden torde enligt styrelsen avgjort vara att förorda i
jämförelse med direkt långivning. Förutom andra fördelar vinnes genom
kreditgarantisystemet att lånen kunna tagas i lokala banker, vilket kan
vara av värde för det ekonomiska livet i orten. Emellertid torde det även,
vid sidan av kreditgarantier, kunna visa sig fördelaktigt med långivning
med hjälp av statliga medel, t. ex. genom s. k. företagarföreningar. Sådan
långivning har för övrigt i viss utsträckning redan förekommit.

Företagarföreningarna synes även på andra sätt kunna lämna bistånd
åt småföretagsamheten på landsbygden. Ett ökat statligt stöd åt dessa organisationer
kan därför befinnas erforderligt. Även på andra sätt kan det
visa sig lämpligt att stimulera näringslivet på landsbygden, såväl vid
nyetableringar som vid förbättringar av befintliga företag.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att frågan om att understödja småföretagsamheten
på landsbygden är en mycket betydelsefull fråga och
framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.

I områden, som inte kan erbjuda några särskilda fördelar ur företagarsynpunkt,
är det lokala initiativet och den lokala företagsamheten en viktig
förutsättning för att det över huvud taget skall uppstå någon okad
industriell verksamhet. Utredningar har visat, att industrilokaliseringen i
stor utsträckning bestämmes av företagarens bostadsort.

M Bifallen av riksdagen, se BU:s utlåt, nr 29/1954 och riksdagens skrivelse nr 318.

14

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

Företagareföreningarna har, vilket styrelsen i olika sammanhag framhållit,
en stor uppgift att fylla såväl genom sin rådgivnings- som genom
sin kreditverksamhet. Deras åtgärder är av stort värde i strävandena att
åstadkomma försörjningsmöjligheter för befolkningen inom områden med
ett mindre väl utvecklat näringsliv. Enligt styrelsens mening bör företagareföreningarna
liksom den statliga kreditgivningen åt hantverk och
småindustri utbyggas successivt. Styrelsen har också i olika sammanhangunderstrukit
angelägenheten av att småindustriens lokalfrågor blir föremål
för utredning.

Kommunikations- och elkraft frågor.

Lantbruksstyrelsen anför härom följande:

Utbyggnad och förbättring av väg- och elkraftnäten på landsbygden torde
få betraktas som grundförutsättningen för en önskvärd utveckling av
landsbygdens näringsliv. På många håll är landsbygdens utrustning med
dylika anordningar otillräcklig eller bristfällig. Utbyggnadsföretag äro
kostsamma och tidskrävande. En betydande insats från samhällets sida
är här nödvändig.

Det är — förutom kommunala organ och olika sammanslutningar — ett
stort antal statliga myndigheter som nu på sina verksamhetsfält få beröring
med landsbygdens problem och genom sina ställningstaganden öva
inflytande på dess utveckling. I anslutning till vad ovan anförts kan här
pekas på byggande och underhåll av allmänna vägar genom vägmyndigheternas
försorg, låne- och bidragsverksamhet till förmån för enskilda
vägar, produktion och distribution av elkraft genom vederbörande myndigheter,
statligt stöd till övrig landsbygdselektrifiering samt till företagsamhet
av olika slag. I övrigt kan nämnas exempelvis skolmyndigheternas
ställningstaganden i lokaliseringsfrågor m. m. rörande skolväsendet. Riktlinjer
för de olika statliga verksamheternas inriktning och omfattning ges
årligen av riksdagen och Kungl. Maj :t genom och i samband med anslagsfrågornas
behandling samt på andra sätt.

Det ligger i sakens natur, att landsbygden lätt kommer i ett rätt ogynnsamt
läge i fråga om de ekonomiska insatserna för olika anläggningar
m. m. Då en specialmyndighet med begränsade anslag till sitt förfogande
fördelar sina resurser, är det naturligt om medlen i första hand användas
till anläggningar, som komma ett stort antal människor till godo, d. v. s.
i tätorterna.

Det är vidare påtagligt, att förvaltningens uppdelning på en rad olika
myndigheter, av vilka var och en svarar för sin sektor, försvårar en sådan
samlad bedömning av dessa fråor, som stundom är önskvärd för att en
rimlig avvägning i stort skall kunna uppnås mellan landsbygdens och tätorternas
intressen samt en lämplig samordning åvägabringas mellan de
olika förvaltningsgrenarnas verksamheter. En diskussion om de principer,
som böra tillämpas vid dylika bedömningar, i förening med klargörande
uttalanden av statsmakterna, skulle vara av värde såsom ledning för de
olika myndigheternas avgöranden. Det finns därför skäl för en utredning
i berörda hänseende.

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

15

Det må emellertid framhållas, att en dylik utredning icke lämpligen torde
böra taga upp till förnyad prövning sådana frågor, som under senare
år varit föremål för utredning i andra sammanhang. I stället torde böra
undersökas möjligheterna att inordna resultaten av dessa utredningar i
ett mera generellt utformat landsbygdspolitiskt program.

I anledning av de önskemål som framförts i motionerna om bl. a. regional
enhetlighet i ”kommunikationskostnaderna”, enhetlighet i fråga om
service oavsett kostnaderna och samtrafik järnväg—billinjer uttalar järnvägsstyrelsen
följande:

I vad gäller den regionala enhetligheten i ”kommunikationskostnaderna”
vill järnvägsstyrelsen erinra om att sådan enhetlighet utmärker statens
järnvägars taxa, i det att denna gäller lika för hela SJ-nätet oavsett
skillnader i kostnadsförhållanden och trafikomfattning mellan olika bandelar.
De ekonomiska konsekvenserna för statens järnvägar av detta förhållande
har styrelsen utförligt belyst i en skrivelse till Kungl. Maj:t den
30 maj 1953, vari jämväl framförts ett flertal andra betydelsefulla synpunkter
på trafikpolitiska frågor.

Den av motionärerna behandlade frågan om samtrafik järnväg—billinjer
synes närmast avse taxemässig samtrafik. Frågan om sådan samtrafik
mellan statens järnvägars järnvägslinjer och billinjer kommer med
hänsyn till de järnvägsekonomiska konsekvenserna att behandlas av 1948
års järnvägstaxekommitté. Problemet i dess helhet (med beaktande således
även av samtrafiken järnväg—privatägda billinjer) torde komma att
behandlas av 1953 års trafikutredning.

Nämnda utredning, som har till uppgift att åstadkomma underlag för
utformningen av den framtida trafikpolitiken, torde jämväl komma att undersöka
de av motionärerna berörda frågorna om transportstandard och
service . I direktiven till utredningen framhålles nämligen bl. a. att prövningen
av hela det trafikpolitiska problemet bör genomföras under hänsynstagande
till de skilda intressen, som i sammanhanget anmäler sig
såväl vad gäller transportapparatens utbyggnad, standard, kostnader och
kostnadsfördelning som önskemål och krav från olika grupper av trafikanter
och trafikutövare. Det allmänna målet för de trafikpolitiska lösningar
som utredningen skall söka anvisa bör enligt utredningsdirektiven
vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning.
Med hänsyn till kraven på företagsmässig effektivitet anses angeläget
att en sådan ordning för transporthushållningen eftersträvas, att
— oavsett de inslag av kostnadsutjämning mellan skilda landsdelar och
trafikantgrupper, som alltjämt kan befinnas påkallade — transportverksamheten
totalt sett icke skall nödvändiggöra direkta subventioner från
det allmänna.

Såsom framgår av det anförda äro de av motionärerna under rubriken
”Kommunikationsfrågor” behandlade spörsmålen antingen redan föremål
för undersökning eller kunna eljest väntas bliva det inom på området redan
verksamma kommittéer.

Såvitt styrelsen kunnat finna, är det allmänna syftet med motionerna
I: 341 och II: 290 att fä till stånd omfattande ytterligare utredningar av
olika slag dels för att åvägabringa ökade kunskaper om lokaliseringsme -

16

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

kanismen, dels för att på grundval av de ökade kunskaperna kunna mer
noggrant angiva principer och riktlinjer för den framtida utformningen av
näringslivets och bebyggelsens struktur. Styrelsen är i princip helt ense
med motionärerna därom att ökade kunskaper på området äro erforderliga
och har i sitt den 5 september 1951 avgivna yttrande över ett av utredningen
angående näringslivets lokalisering framlagt betänkande redan givit
uttryck för denna uppfattning. I detta yttrande har styrelsen sålunda
bl. a. framhållit, att det kanske värdefullaste resultatet av det nämnda
utredningsarbetet bestode i att lokaliseringsproblemets ytterligt komplicerade
natur klarlagts. Emedan erfarenheten visat att man vid det trafikpolitiska
bedömandet ibland alltför ytligt betraktat problemen om näringslivets
lokalisering, tillstyrkte styrelsen oförbehållsamt vad utredningen
föreslagit i syfte att intensifiera utrednings- och forskningsarbetet
kring lokaliseringsfrågorna.

Vattenfallsstyrelsen belyser de förhållanden beträffande försörjning
med elektrisk kraft som bör tagas i betraktande i sammanhanget och anför
härutinnan följande:

Det väsentligaste att nämna torde vara, att kraftförsörjningens kostnadsförhållanden
tala emot de gängse önskemålen om decentralisering av
industrien, hejdande av landsbygdens avfolkning etc. Detta beror på att
kostnaderna för den elektriska kraftens överföring äro stora — vid engrosdistribution
cirka hälften, vid detaljdistribution cirka tre fjärdedelar
av totala kraftkostnaden -— samtidigt som de sjunka relativt sett, i den
mån det går att ordna gemensam överföring av stora kraftmängder. Härav
följer dels att det är förmånligt att förlägga belastningen nära kraftstationerna,
vilket dock har föga realbetydelse, dels att kraftkostnaderna
sjunka, i den mån kraftuttagningen koncentreras till ett fåtal ställen, och
det även om man ändock måste ha ett distributionsnät över så gott som
hela landet i övrigt för jordbrukets behov och vissa borgerliga ändamål.

Nämnda förhållanden påverkade under tidigare skeden rätt mycket prissättningen
för elektrisk kraft, dock utan att något medvetet främjande av
industriens koncentrering till tätorterna o. d. förelåg. Sedermera har utvecklingen
gått mot allt fullständigare eliminering av krafttaxornas beroende
av överföringskostnadernas variationer till följd av leveranspunktens
läge, i varje fall så, att i fråga om engrostaxorna ingen skillnad i
princip föreligger mellan tätorter och landsbygd. Detta innebär, att på
kraftområdet landsbygdens i realiteten ogynnsammare utgångsläge för industriell
verksamhet o. d. redan upphävts. Motivet har varit att det ansetts,
att den elektriska kraften är ett hjälpmedel, som bör ställas till förfogande
enligt någorlunda enhetliga villkor överallt och icke på sådant
sätt, att näringslivets struktur och geografiska fördelning påverkas. Endast
i fråga om leveranser till kraftslukande industrier, t. ex. sådana för
elektrokemiska och elektrotermiska ändamål, för vilka kraftkostnaden
spelar stor roll, förekommer med prissättningens hjälp påverkan för lämplig
förläggning med hänsyn till krafttillförseln. Ofrånkomligt är emellertid,
att den generella kraftprisnivån blivit något högre än om större belastningskoncentration
åstadkommits medelst en annan taxepolitik eller
inträtt av andra anledningar. Skillnaderna torde dock icke vara alltför

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

17

stora, så länge man håller sig inom det praktiskt tänkbara variationsområdet
för belastningskoncentrationen.

För lokala delar av distributionsnätet på landsbygden betyder däremot
tillkomsten av en någorlunda stor industribelastning e. d. så gott som alltid
en sänkning av de relativa kraftkostnaderna och därmed ett förbättrat
läge för bygden, i den mån distributionen ombesörjes av ett kommunalt
eller kooperativt lokalt företag.

I anledning av i motionerna gjorda uttalanden om att många kommuner
för närvarande har för industriens expansion otillräcklig elkrafttillgång
och att ett tillräckligt dimensionerat elnät över hela landet snarast möjligt
måste skapas framhåller vattenfallsstyrelsen, att det skulle bli synnerligen
kostnadskrävande och oekonomiskt att i förväg, innan behov
föreligger eller är kända, utbygga ett distributionsnät, som är redo att var
som helst tillgodose industribelastning av viss storlek. Eu sådan åtgärd
är, uttalar styrelsen, näppeligen heller erforderlig, ty uppkommer ett angeläget
önskemål om en någorlunda stor industrileverans på ett geografiskt
bestämt ställe, så torde det förutom vid extrema undantagsförhållanden
visa sig möjligt att tillräckligt snabbt åstadkomma leverans på rimliga
villkor, i förekommande fall medelst för leveransen speciella anordningar.

I nämnda avsnitt om elkraftfrågan avhandlas i övrigt glesbygdselektrifiering,
behovet av upprustning av redan befintliga landsbygdsnät och
krav på enhetliga eltaxor. Dessa frågor, som redan är under officiell behandling
på andra håll, berör av ovan angivet skäl endast i ringa grad en
sådan sak som industriens lokalisering. Men de har betydelse för befolkningsutvecklingen
inom vissa områden, och det kan enligt styrelsens mening
vara förmånligt, att de behandlas också i samband med allmänna
synpunkter på närings- och bebyggelsestrukturen i landet. Särskilt borde
därvid eftersträvas riktlinjer i fråga om den omfattning, i vilken uppoffringar
från det allmännas sida är motiverade för att hindra avfolkning.
Kostnaderna för numera återstående elektrifieringar på landsbygden
ter sig sålunda för det mesta mycket stora i förhållande till värdet av
mark och byggnader inom berörda områden, och de organ, som har hand
om det allmännas stödåtgärder, behöver bättre ledning i fråga om målsättningen
än som för närvarande föreligger.

Frågan om åtgärder mot landsbygdens avfolkning har vid uppepade tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling. Här må blott erinras om
att vid 1952 års riksdag i båda kamrarna väcktes likalydande motioner.
(I: 326 och II: 395) i vilka hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t efter erforderlig samordning av de
utredningar, som är av betydelse för problemet om landsbygdens avfolkning,
snarast möjligt låter upprätta en plan, utvisande vilka åtgärder som

2 Bihang till Riksdagens protokoll 1954. S samt. Nr ■Iti.

18

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

bör vidtagas för att dämpa denna befolkningsrörelse, samt den ordning,
efter vilken dessa åtgärder med hänsyn till angelägenhetsgraden och till
våra ekonomiska resurser bör vidtagas.

Motionerna behandlades av de allmänna beredningsutskotten, vilka inhämtade
yttrande över desamma från lantbruksstyrelsen, som bl. a. framhöll
att de frågor, som upptagits av motionärerna, i stor utsträckning
vore av samma natur som de frågor den statliga lantbruksorganisationen
hade att beakta i den jordbruksplanering, som bedrives till ledning för
lantbruksnämndernas verksamhet.

Första kammarens allmänna beredningsutskott anförde i sitt utlåtande
över motion 1: 326 bl. a. att den fortgående befolkningsomflyttningen från
landsbygden till städer och större tätorter medförde synnerligen komplicerade
och svårbemästrade socialpolitiska och ekonomiska problem samt
att frågan om åtgärder mot denna befolkningsrörelse sedan länge hade varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Åtskilliga utredningar
hade behandlat hithörande frågor och även framkommit med förslag till
åtgärder. Det syntes utskottet att om Kungl. Maj :ts förslag angående upprättande
av ett organ inom arbetsmarknadsstyrelsen med uppgift att leda
lokaliseringspolitiken vunne bifall, så skulle det av motionärerna framförda
önskemålet i väsentliga delar bli tillgodosett. Utskottet hemställde
därför att motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.
Andra kammarens allmänna beredningsutskott framförde samma
yrkande beträffande den i andra kammaren väckta likalydande motionen,
och båda kamrarna biföll utskottens hemställan.

Vid 1953 års riksdag hemställdes i en inom första kammaren väckt motion
(nr 3) att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om
överväganden, utredningar, förslag och andra åtgärder i fråga om landsbygdens
problem. Motionären inskränkte sig till att påpeka att frågorna
övervägdes i samråd med intresserade och i olika avseenden sakkunniga
krafter. Därefter skulle ankomma på kungl. Maj:t att företaga nödiga
utredningar samt att framlägga förslag till åtgärder. Första kammarens
allmänna beredningsutskott gav sin anslutning till önskemålet att landsbygdsfrågorna
bleve föremål för överväganden men utgick ifrån att
Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på desamma utan att riksdagen
ånyo avläte skrivelse i ärendet. Utskottet hemställde att motionen
ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda, vilket även blev
kammarens beslut.

Utskottet.

Den i förevarande motioner upptagna frågan om den framtida utformningen
av närings- och bebyggelsestrukturen i landet har på senare år fått
allt större aktualitet. Såsom framgått av motionerna och remissyttran -

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

19

dena berör frågan många, vitt skilda delar av samhällslivet. Bankoutskottet
anser sig i det följande böra särskilt beakta de ekonomiska synpunkterna
på problemet, vilket emellertid icke innebär något underkännande
av att även andra synpunkter — såsom sådana av demografisk och
social samt försvars- och kulturpolitik art — förtjänar betydande uppmärksamhet
i sammanhanget.

Den centrala frågan i hela detta problemkomplex är den befolkningsomflyttning
som hittills följt av bl. a. förändringarna i näringslivets struktur.
Konsekvenserna härav har blivit å ena sidan för städerna svårlösta investeringsproblem
inom bl. a. trafik- och bostadspolitik och å den andra för
landsbygden växande svårigheter att med det ständigt vikande befolkningsunderlaget
kunna upprätthålla en tillfredsställande social och kulturell
standard. Utskottet delar motionärernas betänkligheter mot en fortsatt
utveckling i denna riktning.

Det är enligt utskottets mening av synnerlig vikt, att redan de statliga
utredningarna och ämbetsverken vid sina ställningstaganden till olika
praktiska förslag beaktar verkningarna för närings- och bebyggelsestrukturen.
Visserligen sker detta redan nu i viss utsträckning, men såsom
framhållits i vissa remissyttranden är ämbetsverken i behov av klarare
direktiv och närmare vägledning. Utskottet är icke berett att på nuvarande
ståndpunkt föreslå anvisningar härför utan förutsätter, att Kungl.
Maj :t kommer att ägna denna fråga ingående uppmärksamhet. Av särskild
betydelse synes vara — såsom också motionärerna framhåller — att
frågan om utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen behandlas
i dess helhet och att sålunda konsekvenserna av pågående strukturförändringar
både för glesbygd och tätort uppmärksammas.

Flertalet av de hörda remissinstanserna har varit av den uppfattningen,
att det icke skulle vara ändamålsenligt att nu igångsätta en särskild allmän
utredning av det föreliggande problemet i hela dess vidd. Utskottet
delar denna mening men anser det nödvändigt, att få till stånd en inventering
och sammanställning av det omfattande material som genom offentlig
utredning och samhällsvetenskaplig forskning etc. blivit tillgängligt
liksom av de uppgifter som genom pågående utredningar kan bli belysta.
Arbetet härmed synes lämpligen kunna ske inom Kungl. Maj:ts kansli
eller genom något av de Kungl. Maj :t underställda ämbetsverken, exempelvis
arbetsmarknadsstyrelsen. Utskottet förutsätter, att nära kontakt härvid
upprätthålles med vetenskapliga institutioner samt organisationer och
utredningsinstitut inom näringslivet. En sådan sammanfattande översikt
torde vara av värde då det gäller att taga ställning till vilka utredningar
som kan krävas för att få fram mera preciserade direktiv till ämbetsver -

20

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ken och vilka ytterligare praktiska åtgärder som erfordras för att nå de
syften motionärerna avser.

Planeringsfrågorna har i motionerna liksom i remissyttrandena behandlats
utförligt. Även om det är riktigt — såsom lantbruksstyrelsen framhållit
— att planering i och för sig icke kan lösa bebyggelseproblemen, är
det enligt utskottets mening viktigt, att landsbygdens planeringsfrågor
ägnas uppmärksamhet, varigenom avvägningen av bl. a. olika åtgärder
från samhällets sida underlättas. Det är också betydelsefullt att en inventering
och kartläggning av skilda bygders behov utföres. De allmänna planeringsfrågorna
behandlas numera i ett flertal ämbetsverk, och kontakt
upprätthålles genom det på byggnadsstyrelsens initiativ tillkomna rådet
för översiktlig planläggning. Det synes utskottet vara värdefullt att detta
nära samarbete mellan de olika planeringsorganen fortsättes och fullföljes,
varigenom en samlad överblick blir möjlig och gjorda erfarenheter
blir tillgängliga för alla berörda parter. Verksamheten torde närmast ha
haft försökskaraktär, och enligt utskottets mening saknas anledning för
statsmakterna att, innan ytterligare erfarenheter vunnits, ånyo överväga
i vilka former eller efter vilka linjer planeringsarbetet bör bedrivas. Utskottet
vill vidare erinra om att frågan om stads- och byggnadsplaneinstitutens
utformning tagits upp inom byggnadsstyrelsen. Vissa härmed
sammanhängande spörsmål torde även komma att belysas av 1951 års
byggnadsutredning. För befordran av motionärernas syften är det enligt utskottet
av synnerlig vikt att de lokala erfarenheterna och strävandena
beaktas, och att ett förtroendefullt samarbete äger rum mellan de centrala
ämbetsverken och kommunerna liksom andra lokala organ för att
bl. a. främja och underlätta nya initiativ.

Vad särskilt gäller lokaliseringsverksamheten har principerna för denna
övervägts av riksdagen så sent som 1952. Senare har riksdagen godkänt
ett av bankoutskottet föregående år avgivet utlåtande nr 10, i vilket uttalats
att den fortgående urbaniseringen och i synnerhet koncentrationen av befolkningen
liksom av förvaltningen och företagsamheten till Stockholm
borde i skilda sammanhang och ur olika synpunkter noga följas av myndigheterna.
Olika förslag som kunde vara ägnade att verksamt motverka denna
tendens borde ingående prövas. Frågan om förläggningen av de centrala ämbetsverken
borde prövas från fall till fall, t. ex. då myndigheternas lokalfrågor
omprövades eller då nya organ inrättades. Innan ytterligare erfarenhet
vunnits av den verksamhet som bedrevs för att främst genom upplysning
och rådgivning påverka enskilda företags förläggning var utskottet
icke berett tillstyrka att riksdagen gjorde nya uttalanden på detta område.
Utskottet är alltjämt av den uppfattningen att med en omprövning
av principerna för lokaliseringsverksamheten bör kunna anstå. Det må er -

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

21

inras om att arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit en utbyggnad av lokaliserings-
och utredningsbyrån inom styrelsen bl. a. för att olika länsutredningar
skall kunna planläggas och påbörjas. Frågan härom är f. n. föremål
för prövning av Kungl. Maj:t i samband med beredningen av statsverkspropositionen
till nästa års riksdag.

Utskottet vill i anslutning till redogörelsen för planerings- och lokaliseringsverksamhetens
bedrivande framhålla, att utskottet — i likhet med
flera av de hörda remissinstanserna — finner det vara önskvärt att ökade
ekonomiska resurser ställes till förfogande för sådan verksamhet liksom
för samhällsvetenskaplig forskning på detta område, med hänsyn till den
stora betydelse utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen äger.
Myndigheter och institutioner bör om så sker i högre grad än för närvarande
kunna bistå de lokala krafterna med teknisk rådgivning etc.

Utskottet finner sig i förevarande sammanhang böra understryka betydelsen
av det arbete som bedrives av företagarföreningarna. Erfarenheterna
av föreningarnas verksamhet beträffande såväl nyetablering som
rationalisering av äldre företag är i allmänhet goda, och det enskilda initiativet
har erhållit värdefullt stöd. Om genom frivilliga initiativ företagarföreningar
kan komma till stånd i flera län, bör detta därför enligt
utskottets mening hälsas med tillfredsställelse. Såvitt nu kan bedömas
torde den av årets riksdag beslutade kreditgarantigivningen bli ett värdefullt
stöd åt hantverks- och småindustriföretag. Utskottet finner sålunda
sannolikt att frågan om en ökning av det belopp om 10 miljoner kronor,
intill vilket statsgarantier må lämnas, i en nära framtid kan behöva övervägas
och förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad
härpå liksom på betydelsen av att företagarföreningarnas arbete ekonomiskt
underlättas.

De i motionerna berörda kommunikations- och elkraftfrågorna är redan
föremål för offentlig utredning. Sålunda har 1953 års trafikutredning att
pröva hela det trafikpolitiska problemet under hänsynstagande till de
skilda intressen som i sammanhanget anmäler sig såväl vad gäller transportapparatens
utbyggnad, standard, kostnader och kostnadsfördelning
som önskemål och krav från olika grupper av trafikanter och trafikutövare.
Vidare är frågorna om glesbygdselektrifiering, behovet av upprustning
av redan befintliga landsbygdsnät och krav på enhetliga eltaxor redan
under officiell behandling. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden
är utskottet icke berett föreslå att riksdagen för närvarande gör
något uttalande rörande vilka åtgärder som bör vidtagas för att tillgodose
motionärernas syften i dessa hänseenden. Utskottet förutsätter dock att
Kungl. Maj:t ägnar även dessa frågor största uppmärksamhet, eftersom

22

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

åtgärder för att förbättra landsbygdens kommunikationer och dess elkraftförsörjning
i hög grad bidrager till att skapa de allmänna förutsättningarna
för ett mera differentierat näringsliv på landsbygden och sålunda
äger största betydelse för att motverka en alltför stark uttunning av befolkningen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 341 och II: 290 må för Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet ovan anfört.

Stockholm den 16 november 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Mogård, Boo,
Wehtje, Eliasson, Strandler och Aastrup;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona,
Sköldin, Gustafson i Göteborg, Gavelin, Nygren, Löfgren och Hansson
i önnarp.

Alfa Boktryckeri, Sthlm 1954