Nr 62—63.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

1

Nr 62.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande det s. k. förvärvsavdraget
för gift kvinna vid taxering till skatt.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 53 av fru Svenson m. fl. samt II: 71 av
herrar Svensson i Vä och Pettersson i Norregård, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag antingen till innevarande
eller nästkommande års riksdag om rätt till fast förvärvsavdrag vid
den kommunala beskattningen av samma storlek och på samma villkor som
vid den statliga beskattningen för gifta kvinnor, som deltager i mannens
jordbruk eller rörelse»; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 333 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 282 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga

1) följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) samt anvisningarna till 20 § punkt 2 samma lag skola
erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruk, som hon själv bedrivit, eller av rörelse eller eget arbete,
må hon, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större delen
av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av
jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, i den
mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta
avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 7 saml. Nr 62—63.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

Anvisningar
till 20 §.

Från föreskriften om att skattskyldig ej må avdraga värdet av arbete, som
i hans förvärvsverksamhet utförts av andre maken, föreligger såsom framgår
av 46 § 3 inom. i vissa fall undantag i fråga om arbete, som utförts av
gift kvinna.

Hemmavarande barn---51 §.

Frågan om---65 §).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1955 eller tidigare år.

2) följande

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 19*7 (nr 576)
am statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruk som hon själv bedrivit eller av rörelse eller eget arbete,
må hon, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor eller, om hon haft hemmavarande barn för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda
inkomst, sammanlagt dock högst med 1 000 kronor.

Har gift--- 300 kronor.

Avdrag enligt--- 1 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:53 och 1:333.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 59 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat att till innevarande års höstsession uppskjuta behandlingen
av de föreliggande motionerna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

3

I 46 § 3 mom. kommunalskattelagen stadgas, att därest gift kvinna, som
levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt, haft inkomst av rörelse eller eget arbete, hon må i
hemortskommunen erhålla avdrag med 300 kronor, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår. Berörda s. k. förvärvsavdrag höjdes genom
beslut av 1947 års riksdag till nyssnämnda belopp från tidigare gällande
200 kronor.

Motsvarande bestämmelser i förordningen om statlig inkomstskatt innefattas
i 4 § 2 mom. Sagda författningsruin erhöll ny lydelse jämlikt beslut
av 1952 års riksdag. De nya bestämmelserna, som gäller från och med
1954 års taxering, innebär i huvudsak följande. Gift kvinna med inkomst
av rörelse eller av eget arbete erhåller, i den mån inkomsten därtill förslår,
avdrag med högst 300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande
barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, med 300
kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt dock med högst
1 000 kronor. Vidare är gift man, som haft inkomst av jordbruksfastighet
eller av rörelse och vars hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde
av minst 300 kronor, berättigad att, om och i den mån inkomsten i förvärvskällan
därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor. De nu nämnda
avdragen må dock för makarna tillsammans icke överstiga 300 respektive
1 000 kronor.

Efter år 1947 har frågan om förvärvsavdragets utformning behandlats i
två av sakkunniga avgivna betänkande!!, därvid olika förslag härutinnan
framlagts. I sitt år 1949 avlämnade betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
rörande beskattningen av äkta makar (SOU 1949: 47) föreslog
sålunda sambeskattningssakkunniga, att förvärvsavdraget såväl vid den
kommunala som den statliga beskattningen skulle utsträckas till att avse
gift kvinnas inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller tillfällig
förvärvsverksamhet. Samtidigt föreslogs emellertid den inskränkningen att
avdraget endast skulle avse inkomst, vilken härrörde av arbete, som kvinnan
utfört i förvärvskällan. Härutöver föreslog sambeskattningssakkunniga att
förvärvsavdrag inom nyssnämnda inkomstslag även skulle åtnjutas vid s. k.
faktisk sambeskattning, d. v. s. i fråga om hustrur som biträdde mannen i
dennes verksamhet. Rörande förvärvsavdrag från inkomst av jordbruk och
rörelse anförde sambeskattningssakkunniga hl. a. följande. Avdragsrätt borde
tillkomma gifta kvinnor, som vore egna företagare, förutsatt att de själva
loge del i arbetet i icke alltför obetydlig omfattning. Att gift kvinna dreve
egen rörelse förekomme tämligen ofta, däremot torde endast undantagsvis
inträffa, att en med sin man sammanlevande hustru själv dreve jordbruk,
i vilket hon gjorde personlig arbetsinsats. För båda nämnda kategorier borde
gälla att kravet på ett verkligt deltagande i arbetet från den gifta kvinnans
sida noga upprätthölls. I allmänhet torde dock i det enskilda fallet sådant
deltagande vara för taxeringsnämnden känt eller kunna utan större
omgång kontrolleras.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

Sambeskattningssakkunnigas förslag i denna del mötte vid remissbehandlingen
en ingående kritik, bl. a. från överståthållarämbetet och ett flertal
länsstyrelser.

I betänkande angående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51)
yttrade 1949 års skatteutredning rörande sambeskattningssakkunnigas förslag
bl. a., att den kritik förslaget mött vid remissbehandlingen finge särskild
tyngd därigenom, att de myndigheter som hade ansvaret för taxeringarna
nästan enstämmigt ställt sig avvisande eller gjort allvarliga erinringar
mot förslaget. Kritiken visade att en lösning av frågan enligt de av sambeskattningssakunniga
föreslagna grunderna icke vore praktiskt genomförbar.
Skatteutredningen diskuterade därefter olika möjligheter att utforma
förvärvsavdraget. Utredningen fann att därest kravet på förvärvsavdrag
även för gifta kvinnor, som biträdde mannen i dennes förvärvsverksamhet,
icke kunde avvisas såsom obefogat, annan möjlighet icke torde stå öppen än
att för deras del införa ett fast förvärvsavdrag till visst lägre belopp att
medgivas efter generella grunder. Att avdraget bestämdes lägre än för hustrur
med egen arbetsinkomst torde få anses motiverat därigenom, att de i
mannens verksamhet sysselsatta hustrurna vanligen hade sitt arbete förlagt
till hemmet och kunde disponera sin tid på ett friare sätt, varigenom arbetet
för deras del medförde mindre avbräck och kostnader än om de haft förvärvsarbete
utanför hemmet. Vad anginge frågan om förvärvsavdrag för
hustru med egen inkomst av jordbruk påvisade utredningen vissa svårigheter
att rättvist avväga ett sådant avdrag gentemot, å ena sidan ett eventuellt
avdrag för hustru, som biträdde sin man i jordbruket, och å andra sidan,
förvärvsavdrag för gift kvinna med inkomst av rörelse. Utredningen uttalade
vidare, att risk för överflyttning av jordbruk på hustrun uppkomme, därest
ett visst lägre förvärvsavdrag infördes för hustru som biträdde mannen i
jordbruket, och ett annat högre avdrag stipulerades, om hustrun själv dreve
jordbruket. Sammanfattningsvis anförde 1949 års skatteutredning, att enligt
utredningens mening förvärvsavdraget icke kunde bibehållas i skattesystemet
— och än mindre höjas — utan att fråga måste uppkomma om att samtidigt
införa ett liknande avdrag för gifta kvinnor, vilka deltoge i mannens
jordbruk eller rörelse men vilka enligt gällande bestämmelser icke självständigt
taxerades för värdet av sitt däri nedlagda arbete. En sådan utvidgning
av förvärvsavdraget vore emellertid icke praktiskt genomförbar. Det
dittills gällande förvärvsavdraget hade, främst på denna grund, ansetts vara
behäftat med så stora brister, att det borde avlägsnas ur skattesystemet eller
åtminstone väsentligt beskäras. Förutsättningar för en sådan reform hade
ansetts föreligga, om den genomfördes i samband med den sänkning och omläggning
av den statliga inkomstbeskattningen, som utredningen i övrigt föresloge.
För att möjliggöra en övergång hade det dock visat sig nödvändigt
att behålla förvärvsavdraget till någon mindre del. För att detta skulle kunna
ske utan att fog för ett motsvarande avdrag för jordbrukare- och rörelseidkarehustrur
skulle uppkomma och därigenom syftet med reformen omintetgöras,
borde avdraget dock icke bestämmas högre än till 300 kronor, fast

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

5

belopp. Avdraget konime därigenom att överensstämma med det förvärvsavdrag,
som utginge vid den kommunala beskattningen.

Skatteutredningens förslag i denna del var icke enhälligt. Fem ledamöter
av utredningen ansåg att förvärvsavdraget för yrkeskvinnor icke kunde
beskäras så hårt som till 300 kronor utan borde medgivas med högre belopp.

I propositionen nr 213 till 1952 års riksdag med förslag till omläggning av
statsbeskattningen anförde chefen för finansdepartementet bl. a. följande.
De till utredningens förslag avgivna reservationerna visade, att frågan om
äkta makars beskattning icke skulle kunna lösas i enighetens tecken om
utredningens förslag nu framlades ograverat. I det läge, vari frågan sålunda
kommit, förordade departementschefen dels att förvärvsavdraget
till yrkeskvinnor på visst sätt utvidgades utöver vad utredningen föreslagit
och dels att förvärvsavdrag efter vissa generella grunder infördes
även för hustrur vilka deltoge i mannens jordbruk eller rörelse. Departementschefen
föreslog, att ett fast förvärvsavdrag om högst 300 kronor skulle
beräknas för gifta kvinnor med inkomst av rörelse eller eget arbete. Beträffande
sådana gifta kvinnor med barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, förordades att förvärvsavdraget, i den mån inkomsten därtill
försloge, skulle utgöra 300 kronor jämte 10 procent av inkomsten, sammanlagt
dock högst 1 000 kronor. Beträffande hustru, som deltoge i mannens
jordbruk eller rörelse, föreslogs förvärvsavdraget skola medgivas mannen
med ett fast belopp av 300 kronor.

Av de vid 1952 års riksdag i anledning av propositionen väckta motionerna
må här erinras om motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 284
(av herr Hjalmarson m. fl.) ävensom motionerna I: 213 (av herr Nils Theodor
Larsson) och II: 135 (av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.), i vilka framställts
yrkande att förvärvsavdrag även vid den kommunala beskattningen
skulle kunna medgivas gift man, vars hustru arbetat i mannens förvärvskälla.
I de förstnämnda två motionerna yrkades därjämte bl. a., att förvärvsavdrag
skulle medgivas gift kvinna med inkomst av egen jordbruksfastighet.

I sitt i anledning av propositionen jämte motioner avgivna betänkande nr
50 tillstyrkte 1952 års bevillningsutskott propositionen i vad den avsåg
gift kvinnas förvärvsavdrag. Betänkandet godkändes av riksdagen. Beträffande
yrkandena om avdrag för gift man jämväl vid den kommunala beskattningen
yttrade utskottet:

»Då emellertid, beträffande kategorien gifta yrkeskvinnor, den för kvinnor
med barn föreslagna påbyggnaden av 300-kronorsavdraget icke avser
annat än den statliga beskattningen, anser utskottet att den utvidgning av
avdraget som nu föreslås beträffande de i jordbruk och rörelse sysselsatta
hustrurna icke heller bör ifrågakomma annat än vid statlig beskattning.»

I de vid 1953 års riksdag väckta, likalydande motionerna 1:276 och II:
208 framställdes yrkanden av samma innebörd som i de nu föreliggande
motionerna 1:333 och 11:282. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

17 yttrade 1953 års bevillningsutskott i anledning av förstnämnda motioner
bl. a. följande.

Utskottet vill i anledning av förevarande motionsyrkanden till en början
framhålla, att den utformning som förvärvsavdraget erhållit i samband med
föregående års omläggning av statsbeskattningen närmast är att uppfatta
såsom resultatet av en sammanjämkning av skilda ståndpunkter. Nu gällande
ordning kan sålunda icke sägas återspegla en enhetlig princip. Detta förhållande
ter sig dock mindre väsentligt då resultatet av statsskatteomläggningen,
vilken också innefattade höjning och ändrad avvägning av ortsavdragen
m. in., innebär skattelättnader för de gifta yrkeskvinnorna. För sin
del är utskottet av den uppfattningen, att förvärvsavdraget för gift kvinna
ävensom gift mans avdrag vid faktisk sambeskattning i och för sig måste
anses såsom en mindre önskvärd komplicering icke hlott av själva beskattningsreglerna
utan framför allt av taxerings- och upphördsförfarandet. 1949
års skatteutredning syftade också till en lösning som skulle göra det möjligt
att undvara förvärvsavdraget vid den statliga beskattningen. Emellertid har
bland annat av skäl som nyss nämnts denna strävan icke kunnat fullföljas.
Utskottet vill även erinra om det inbördes samband, som råder mellan utformningen
av förvärvsavdraget, ortsavdragens avvägning och storlek samt
vid statsbeskattningen skatteskalornas uppbyggnad.

Rörande de två nu föreliggande motionsyrkandena kan ytterligare anföras
följande.

Yrkandet att rätt till förvärvsavdrag måtte införas för gift kvinna med
inkomst av jordbruk, som hon själv bedrivit, torde böra uppfattas så, att
därmed avses inkomst av den gifta kvinnan tillhörig jordbruksfastighet, till
vilken inkomst hon bidragit genom eget arbete. Såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, hade sambeskattningssakkunniga i sitt år 1949 avgivna
betänkande föreslagit sådant avdrag vid såväl den kommunala som den
statliga beskattningen. Förslaget föranledde emellertid ingen lagstiftningsåtgärd.
Även 1949 års skatteutredning hade övervägt möjligheterna av ett sådant
förvärvsavdrag, men utredningen, som i princip ansåg att förvärvsavdraget
borde avskaffas, föreslog icke något förvärvsavdrag för detta fall.
Skatteutredningen uttalade därvid farhågor för att ett sådant avdrag skulle
stimulera till överflyttning av jordbruksfastigheter. Icke heller förordades
i propositionen nr 213, som låg till grund för de av 1952 års riksdag antagna
bestämmelserna angående förvärvsavdrag vid den statliga beskattningen,
införande av rätt till förvärvsavdrag för gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet.
Erinras må vidare att motionsyrkande av enahanda innebörd
som det nu behandlade avslogs av föregående års riksdag.

Utskottet vill framhålla att, därest en diskussion rörande detta spörsmål
såsom en isolerad företeelse över huvud är möjlig och överväganden av enbart
principiell natur skulle vara vägledande för ett ställningstagande, synes
en utvidgning av rätten till förvärvsavdrag böra omfatta icke blott inkomst
av jordbruksfastighet utan även inkomst av annan fastighet t. ex. hyresfastighet.
Även gift kvinnas inkomst av egen villafastighet, som användes till
familjebostad, skulle i princip berättiga till förvärvsavdrag. Det nu anförda
visar enligt utskottets mening, att enbart principiella synpunkter icke kan
tillåtas bli avgörande för utformningen av rätten till förvärvsavdrag. Vid den
föregående år genomförda omläggningen av statsbeskattningen utsträcktes
icke rätten till förvärvsavdrag att gälla andra inkomster än vad tidigare varit
fallet, och utskottet finner icke att motionärerna anfört bärande skäl för
en utvidgning av denna rätt.

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda de föreliggande motionerna
i vad de avse utsträckning av rätten till gift kvinnas förvärvsavdrag.

Beträffande det i föreliggande motioner framställda yrkandet att det från
och med innevarande beskattningsår vid den statliga beskattningen medgivna
avdraget för gift man vid faktisk sambeskattning jämväl borde införas vid
den kommunala beskattningen framgår av vad tidigax-e nämnts, att ett motionsvis
framfört yrkande av samma innebörd som det förevarande var föremål
för prövning vid 1952 års riksdag men att yrkandet avvisades av riksdagen.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50 yttrade 1952 års bevillningsutskott
i detta hänseende bland annat följande. Då emellertid, beträffande
kategorien gifta yrkeskvinnor, den för gifta kvinnor med barn föreslagna
påbyggnaden av 300-kronorsavdraget icke avsåge annat än den statliga
beskattningen, ansåge utskottet att den utvidgning av avdraget, som föresloges
beträffande de i jordbruk och rörelse sysselsatta hustrurna icke
heller borde ifrågakomma annat än vid statlig beskattning.

Utskottet ansluter sig till vad 1952 års bevillningsutskott uttalat i detta
hänseende och anser skäl icke föreligga för en ändring. Utskottet avstyrker
fördenskull de föreliggande motionerna även i denna del.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I: 53 och II: 71 har bl. a. anförts,
att det ur rättvisesynpunkt måste vara riktigt att principiell jämställdhet
skapades mellan de gifta kvinnor, som deltoge i mannens jordbruk eller
rörelse, och andra gifta kvinnor, som vore yrkesverksamma. Det av bevillningsutskottet
vid 1952 års riksdag anförda argumentet mot yrkandena om
avdrag även vid den kommunala beskattningen kunde endast anses vara
av rent formell art och icke utgöra något avgörande skäl mot en ändring.

Till stöd för de i de likalydande motionerna I: 333 och 11:282
framförda yrkandena har bl. a. anförts. Någon anledning att undantaga gift
kvinna, som självständigt dreve jordbruk, från rätten till förvärvsavdrag
syntes icke föreligga. Hon borde i detta avseende helt jämställas med t. ex.
hustru, som dreve rörelse. Två makar, som gemensamt utövade jordbruk,
finge enligt gällande bestämmelser visst avdrag i det fall mannen hade att
deklarera inkomsten därav. Det måste då vara oegentligt att avdrag skulle
förvägras i ett motsvarande fall där hustrun hade att deklarera för inkomsten.
Det förefölle motionärerna likaledes skäligt att den inadvertens, som
bestode i att gift man i förekommande fall medgåves det mot förvärvsavdrag
svarande avdraget vid taxeringen till statlig inkomstskatt men icke
vid taxeringen till kommunal inkomstskatt, eliminerades. Skälen för en avdragsrätt
vore uppenbarligen lika starka i båda fallen. Någon nämnvärd
inverkan på det kommunala skatteunderlaget skulle en sådan ändring med
säkerhet icke heller ha.

Utskottet. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som under
större delen av beskattningsåret har varit bosatt här i riket, äger vid inkomsttaxering
rätt till särskilt avdrag, s. k. förvärvsavdrag, om hon haft
inkomst av rörelse eller av eget arbete. -— Har den gifta kvinnan haft in -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

komst av egen jordbruksfastighet är hon däremot icke berättigad till avdrag
som nu sagts. — Förvärvsavdnaget är vid taxering till såväl kommunal som
statlig inkomstskatt begränsat till högst 300 kronor; om den gifta kvinnan
har hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, må
dock avdrag vid statsbeskattningen medgivas med högst 1 000 kronor. Ett
liknande avdrag kan härjämte medgivas gift man vid taxering till statlig
inkomstskatt. Sistnämnda avdrag, som uppgår till 300 kronor, tillkommer
gift man, som haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och vars
hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor. Detta
avdrag vid s. k. faktisk sambeskattning har icke någon motsvarighet vid
den kommunala taxeringen. De nu återgivna reglerna i fråga om taxering
till statlig inkomstskatt tillkom i samband med den av 1952 års riksdag
beslutade omläggningen av statsbeskattningen.

I de föreliggande likalydande motionerna I: 333 (av herr Ewerlöf m. fl.)
och II: 282 (av herr Hjalmarson m. fl.) har hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av bestämmelserna om förvärvsavdrag att gift kvinna
med inkomst av jordbruk, som hon själv bedrivit, skall vara berättigad
till dylikt avdrag i samma omfattning som nu gäller i det fall, att hon har
inkomst av rörelse eller av eget arbete. Denna av motionärerna förordade
ändring har sålunda avseende å taxering till såväl kommunal som statlig
inkomstskatt. Därjämte har i berörda motioner yrkats att riksdagen måtte
besluta den ändringen att gift man, vars hustru biträder honom i hans förvärvsverksamhet
— jordbruk eller rörelse — skall erhålla rätt till avdrag vid
den kommunala taxeringen enligt samma regler som nu gäller vid statsbeskattningen.
Sistnämnda yrkande överensstämmer i sak med det i de likalydande
motionerna 1:53 (av fru Svenson m. fl.) samt 11:71 (av herrar
Svensson i Vä och Pettersson i Norregård) framställda yrkandet. I motionerna
1:53 och 11:71 har emellertid icke yrkats omedelbar författningsändring
av angiven innebörd utan skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om förslag i ämnet till innevarande eller nästkommande års riksdag.

Såsom framgår av det ovan sagda finnes nu två avdrag av olika storlek.
Det högsta avdraget tillkommer gift kvinna med barn om hon haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete. Det lägre avdraget åtnjutes av gift kvinna
utan barn om hon haft inkomst som nyss sagts ävensom av gift man, vars
hustru — oavsett om hon har barn eller ej — biträtt mannen i jordbruk
eller rörelse. I sistnämnda fall utgår avdraget dock icke vid kommunal
beskattningen, varför man beträffande det lägre avdraget har två till sitt
värde olika avdrag. Samtliga nu nämnda avdrag är tillkomna för att lindra
verkningarna av sambeskattningen, men de gift kvinna tillkommande avdragen
har sin främsta motivering däri att man velat beakta de icke eljest
avdragsgilla omkostnader, som kvinnans förvärvsarbete utom hemmet medför.
Av ofrånkomliga praktiska skäl har emellertid avdragsrätten fått en
schablonmässig utformning, och densamma torde vara förankrad i överväganden,
där väsentligt utrymme givits den psykologiska effekten av ett
sådant avdrag för kvinnor med förvärvsarbete utom hemmet. I avdragets

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

schablonmässiga karaktär ligger att det tar sikte på vissa normalfall. Mera
ovanliga former av gift kvinnas arbetsinsats bar icke dragits in under bestämmelserna.
Detta gäller för övrigt icke blott det avdrag, som tillkommer
gift kvinna, utan även det 300-kronorsavdrag, som efter den år 1952 gjorda
utbyggnaden av avdraget kan medgivas gift man vid den faktiska sambeskattningen.
Utom avdragsrätten faller sålunda icke endast falk då en gift
kvinna har inkomst av egen jordbruksfastighet eller av egen annan fastighet,
utan också sådana fall, då en hustru biträder sin man i förvärvskällan
tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Emellertid torde, om schablonmässigheten
i avdraget skall uppgivas och ersättas med en uppläggning
strängt efter principiella linjer, detta leda till att avdraget icke låter sig
praktiskt hanteras.

Det berättigade i att medgiva förvärvsavdrag av förevarande slag ur ren
beskattningssynpunkt finnes här ej anledning närmare diskutera; det må i
förevarande sammanhang endast konstateras, att ur synpunkter, som varit
bestämmande för avdragets medgivande, den nuvarande avgränsningen av
avdragsrättens tillämplighetsområde återspeglar en restriktivitet i betraktelsesättet
som det ansetts angeläget att upprätthålla. Den frågan kan givetvis
ställas huruvida den nuvarande ordningen är ur alla synpunkter
tillfredsställande med hänsyn till samtliga de intressen som måste vägas
mot varandra. Å ena sidan kan med fog göras gällande, att det i och för
sig är riktigt att på sätt som skett vid avdragsrättens utformning beakta
den omständigheten att kvinnor med förvärvsarbete utom hemmet i allmänhet
måste antagas ha kostnader härför, som i regel icke förekommer
för hustrur som med sin arbetsinsats biträder mannen i dennes verksamhet.
Å andra sidan kan hävdas, att nuvarande ordning medför en i och för sig
icke önskvärd komplicering av beskattningsreglerna, vars undanröjande
av olika skäl måste i första hand anses angeläget. Såsom framgår av den
ovan lämnade redogörelsen har riksdagen såväl år 1952 som år 1953 ställt
sig på den första ståndpunkten. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 17 gjorde 1953 års bevillningsutskott — efter att ha erinrat om att den
nuvarande utformningen av förvärvsavdraget närmast vore att uppfatta
såsom resultatet av en sammanjämkning av skilda ståndpunkter och sålunda
icke kunde sägas återspegla en enhetlig princip — det allmänna uttalandet,
att detta förhållande dock tedde sig mindre väsentligt, då resultatet
av stat sskatteomläggningen innebure skattelättnader för de gifta yrkeskvinnorna.
Utskottet erinrade i sammanhanget särskilt om det inbördes
samband som rådde mellan utformningen av förvärvsavdraget, ortsavdragens
avvägning och storlek samt, vid statsbeskattningen, skatteskalornas

uPPbyggnad Under

senare år har ägnats en alltmer ökad uppmärksamhet åt önskemålet
att genom eu viss schablonisering av den skattemässiga inkomstberäkningen
åstadkomma ett förenklat deklarations- och laxeringsförfarande.
Det har framstått som uppenbart att mer väsentliga resultat på detta område
inte kan uppnås annorledes än genom att medge vissa schablonmässigt

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 62.

bestämda avdrag, vilket i sin tur medför ett visst skattebortfall och följaktligen
en skattelindring för vissa inkomsttagare. Förslag i sådan riktning
har för någon tid sedan framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga (SOU
1954: 18); detta förslag är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts provning.

Vidare har från skilda håll uttalats angelägenheten av att söka ernå en
allmän skattelättnad. Möjligheten att genomföra en sådan är givetvis beroende
av utvecklingen på området för statens utgifter och inkomster. Det
kan förutsättas att denna betydelsefulla fråga är föremål för Kungl. Maj :ts
uppmärksamhet. Utskottet vill —- utan att därmed ha i dagens läge tagit
någon ståndpunkt till utformningen av en eventuell allmän skattesänkning
— understryka att till en diskussion i detta ämne självfallet hör även spörsmålen
om utformningen av skatteskalorna och ortsavdragen. Det är också
uppenbart att ett visst samband föreligger mellan sistnämnda frågor och
utformningen av förvärvsavdraget.

Med hänsyn till angivna samband och till att reglerna för såväl statsbeskattningen
som kommunalbeskattningen i nyss nämnda hänseenden är
föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet synes det utskottet som om
övervägande skäl talar för att riksdagen icke för närvarande tager ställning
till frågan om en sådan utvidgning av förvärvsavdraget som förordas i
de förevarande motionerna. Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla att
det torde nära överensstämma med synpunkter som tidigare anlagts på
detta spörsmål att riksdagens ställningstagande i frågan föregående år inte
bör hindra den ändring av reglerna för förvärvsavdragets utformning, som
bl. a. med hänsyn till förenklingssynpunkter vid fortsatta överväganden kan
befinnas önskvärd. I enlighet härmed torde från riksdagens sida den uppfattningen
böra komma till uttryck, att det bär ankomma på Kungl. Maj :t
att till närmare undersökning upptaga frågan om förvärvsavdragets lämpligaste
utformning i skilda hänseenden. Huruvida detta bör ske i samband
med de överväganden, vilka såsom utskottet antytt för närvarande torde
vara aktuella hos Kungl. Maj :t, eller i annat sammanhang kan utskottet
icke uttala sig om. Beaktande torde böra skänkas det kommunala skatteunderlagets
känslighet och sambandet med Övriga aktuella reformfrågor på
kommunalbeskattningens område.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen •— i anledning av de likalydande motionerna
I: 53 av fru Svenson in. fl. samt II: 71 av herrar Svensson
i Vä och Pettersson i Norregård ävensom de likalydande
motionerna I: 333 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 282 av herr
Hjalmarson in. fl. — måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad i detta
betänkande anförts, i lämpligt sammanhang låta verkställa
en översyn av reglerna om det s. k. förvärvsavdraget vid
taxering till skatt samt så snart förutsättningar därför före -

Bevillningsutskottets betänkande nr 62. 11

ligger för riksdagen framlägga det förslag i ämnet som härav
må föranledas.

Stockholm den 16 november 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Gustaf Elofsson,
Falk, Ramberg, Velander, Söderquist, Niklasson och Erik Jansson;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,
Brandt, Kollberg, Kärrlander, Wiklund, Vigelsbo och Nilsson i Svalov.

Reservation

av herrar Velander och Nilsson i Svalöv, vilka under hänvisning till de
likalydande motionerna I: 333 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 282 av herr
Hjalmarson m. fl. ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till sagda motioner, antaga
de i motionerna framlagda förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.