Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

1

Nr 61.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen
m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 331 av herr Björnberg och II: 430 av herr Edström har hemställts,
»att riksdagen måtte antaga följande

1) Förslag
till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 194-7 (nr 576) om statlig

inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från
olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskrifter i 22 §, avdrag
ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag föi
realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket
påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan
kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som--—för dotterbolaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1954 eller tidigare.

2) Förslag
till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 61.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan fysisk
person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra sådan
skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000
kronor.

Ej heller ---- 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i 8 §
1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
lem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 125 kr. för 100 000 kr. och 10 ®/00 av återstoden;
200 000 » » 300 000 *> 1125 » ,> 200 000 » » 14 »/00 » »

300 000 » » 400 000 » 2 525 » » 300 000 » » 18 °/00 » »

400 000 kr. 4 325 »> » 400 000 » » 22 °/00 » »

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt i

10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenhet, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 250 kr. för 100 000 kr. och 10 %0 av återstoden;
200 000 »> » 300 000 » 1 250 » » 200 000 » » 14 °/00 » »>

300 000 » »> 400 000 » 2 650 » » 300 000 »> » 18 »/oo » »

400 000 kr. 4 450 » » 400 000 » » 22 °/00 » »

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1954 eller tidigare.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den män redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 430.

Enligt den lydelse 10 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt har
enligt beslut av 1952 års riksdag utgår sådan skatt beträffande fysisk person,
oskift dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för
förmögenheter överstigande 50 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.
efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

3

den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 50 000 men
icke 100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del
av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 1 000 000 kronor.
För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och
skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till 50 000
kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och
samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv promille av
den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor.
För fysisk person och oskift dödsbo finnes i 9 § en bestämmelse, enligt
vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen
inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke beräknas
högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst
till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. — Någon möjlighet att avdraga
erlagd eller påförd förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen finnes
icke.

Skatt på förmögenhet infördes år 1910. Den uttogs till en början på det
sätt, att 1/60 av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Till grund för denna
anordning låg resonemanget, att förmögenhetsavkastning borde bära en
skattebörda, som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete.
På grund härav lades till den taxerade inkomsten en tredjedel av förmögenhetens
efter 5 % beräknade avkastning eller alltså 1/60 av förmögenheten.

Vid sidan av denna kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs
för åren 1934—1938 en särskild skatt å förmögenhet enligt för varje år utfärdade
tillfälliga förordningar.

År 1938 omlades förmögenhetsbeskattningen. Den andel av förmögenheten,
som inräknades i det taxerade beloppet, sänktes därvid från 1/60 till
1/100. Samtidigt infördes permanenta bestämmelser om en särskild skatt å
förmögenhet. Denna skatt, som erlades av fysiska personer, oskifta dödsbon,
familjestiftelser och utländska bolag, utgick i den mån förmögenheten översteg
20 000 kronor och beräknades efter en progressiv skiktskala. Den lägsta
skattesatsen —- för förmögenheter mellan 20 000 och 40 000 kronor — var
1 promille och den högsta skattesatsen — för förmögenheter överstigande
1 miljon kronor — 6 promille. Härtill knöts en reduktionsregel av samma
art som den nu förefintliga.

År 1947 frigjordes förmögenhetsbeskattningen helt från inkomstbeskattningen.
Förmögenhetsskatten utgick därefter enligt eu skiktskala, i vilken
den lägsta skattesatsen — för förmögenheter mellan 30 000 och 100 000
kronor —- var 6 promille och den högsta skattesatsen — för förmögenheter
över 300 000 kronor — 18 promille. Även denna förmögenhetsskatt reducerades
vid låg inkomst.

1949 års skatteutredning uttalade i sitt betänkande angående den statliga
direkta beskattningen (SOU 1951: 51) att vissa lättnader borde beredas

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

vid förmögenhetsbeskattningen, därvid utredningen ansåg, att man kunde
överväga i huvudsak tre åtgärder: dels en höjning av den gräns, vid vilken
skatteplikten inträdde, dels ändringar i förmögenhetsskatteskalan och dels
införande av en rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt.
En höjning av skattepliktsgränsen ansåg utredningen motiverad
av de förändringar i penningvärdet som ägt rum sedan den bestämdes.
För sparandet syntes en sådan höjning ha en reell och psykologisk
betydelse. Utredningen föreslog därför, att gränsen för skattepliktens inträde
höjdes från 30 000 till 40 000 kronor. Utredningen diskuterade därefter
möjligheten att genomföra ytterligare lättnader i förmögenhetsbeskattningen
genom en rätt att vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag
för påförd förmögenhetsskatt. Utredningen fann, att de skattelättnader som
därigenom skulle beredas väsentligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten
till godo, eftersom fördelen av avdragsrätten måste växa med
förmögenheterna och inkomsterna. Oavsett vilken inställning man hade
till detta resultat, vore det tydligt — sade utredningen — att avdragsrätten,
genomförd med oförändrad förinögenhetsskatteskala, skulle väsentligt omfördela
det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgått ur 1947 års
beslut. Utredningen hade även övervägt möjligheten att genomföra avdragsrätten
i kombination med en skärpt förinögenhetsskatteskala, varigenom
skattelättnaderna skulle kunna fördelas på ett jämnare sätt. Utredningen
fann emellertid icke lämpligt att för ifrågavarande syfte anlita metoden
med avdragsrätt utan föreslog i stället en sänkning av förmögenhetsbeskattningen
genom ändringar i skatteskalan. I detta avseende stannade utredningen
för ett förslag, i vilket den lägsta skattesatsen var 5 promille och
den högsta, som gällde endast över 1 000 000 kronor, 18 promille.

På dessa punkter anmäldes emellertid reservationer av flera ledamöter
i utredningen. Sålunda yrkade herr Jonsson, att skattepliktsgränsen för
äkta makar måtte höjas till 60 000 kronor. Samma yrkande framfördes av
herrar Hagberg, Petrén och Sandberg, vilka dessutom föreslog en rätt att
vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt
samt en förhöjd skala för förmögenhetsskatten. Herr Söderlund föreslog
sådan avdragsrätt med bibehållande av den av utredningen föreslagna skatteskalan.

I det förslag på grundval av skatteutredningens betänkande, som i proposition
nr 213 förelädes 1952 års riksdag anförde chefen för finansdepartementet
i nu förevarande hänseenden följande:

Skatteutredningen har ansett att förmögenhetsbeskattningen i 1947 års
utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar. Utredningen
har funnit en revision av skatteberäkningen vara motiverad också av penningvärdets
fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes
åt sparandet. För egen del finner jag särskilt med hänsyn till penningvärdets
fall en justering av förmögenhetsbeskattningen nu motiverad. Beträffande
de metoder, som därvid böra väljas, är jag ense med skatteutredningen
om att såväl en höjning av gränsen för skatteplikten som vissa ändringar
av förmögenhetsskatteskalan böra ifrågakomma.

I åtskilliga remissyttranden har förordats en högre gräns för skatteplik -

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

ien än den av utredningen föreslagna, 40 000 kronor. Flera av remissinstanserna
ha därvid — i likhet med fyra ledamöter av utredningen — velat bestämma
gränsen högre för äkta makar än för ensamstående. Enligt min
mening kunna vissa skäl tala för att ett högre belopp än 40 000 kronor fritages
från beskattning. Däremot är jag icke benägen att frångå den hittills
gällande ordningen med en enhetlig skattepliktsgräns för alla skattskyldiga.

Om gränsen sättes relativt högt och förmögenhetsskatten till en början
utgår med 5 promille, såsom utredningen föreslagit, kan något verkligt
behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående
knappast föreligga. Det är visserligen riktigt att en gemensam skattepliktsgräns
under särskilda förhållanden kan leda till att makar få erlägga förmögenhetsskatt,
oaktat de före giftermålet var för sig icke haft sådan skattskyldighet.
Detta är dock en följd av sambeskattningen och såsom sådan
icke mera anmärkningsvärd än att makar, vilka före äktenskapet var för
sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kunna få betala en högre
sammanlagd förmögenhetsskatt än tidigare.

Icke heller torde det vara så vanligt att äkta makar ha förmögenhet av
skattepliktig storlek vid äktenskapets ingående. I allmänhet förvärvas förmögenheterna
under äktenskapet genom arv eller annorledes. Om skattepliktsgränsen
bestämmes olika för makar och ensamstående, får detta till
följd att en relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen inträder i de talrika
fall, då skattepliktig förmögenhet föreligger när äktenskap upplöses
genom ena makens död. En sådan relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen
för änklingar och änkor får emellertid betraktas såsom ett icke önsuvärt
resultat.

I systematiskt hänseende är det otvivelaktigt en fordel att skattepliktsgränsen
är enhetligt bestämd. En differentiering av gränsen medför en förskjutning
av skattebeloppen i alla förmögenhetslägen. Skatteberäkningen
skulle alltså ske enligt två olika skattetariffer, och skatten skulle icke utan
vidare kunna utläsas ur en och samma tabell.

Då jag sålunda av olika skäl icke kan biträda önskemålen om en annan
skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående vid förmögenhetsbeskattningen,
vill jag å andra sidan icke motsätta mig att den gemensamma
gränsen bestämmes något högre än vad skatteutredningen föreslagit.
Den omständigheten att taxeringsvärdena vid årets fastighetstaxering
genomsnittligt torde ha höjts mer än vad penningvärdeförsämringen
skulle föranlett kan också motivera en sådan höjning av det skattefria beloppet.
Såsom lämplig gräns i detta avseende förordar jag 50 000 kronor.

För att uppnå en smidigare övergång från första till andra skiktet i
skatteskalan förordar jag tillika att det andra skiktet i den av skatteutredningen
föreslagna skalan uppdelas och att skattesatsen bestämmes till
8 promille för den del av beskattningsbar förmögenhet som ligger mellan
100 000 och 150 000 kronor.

Med dessa modifikationer i skatteutredningens förslag skulle skalan for

förmögenhetsskatten få följande utseende.

Beskattningsbar
förmögenhet, kr.

Skatt °/oo

— 50 000

0

50 000— 100 000

5

100 000— 150 000

8

150 000— 200 000

10

200 000— 400 000

13

400 000—1 000 000

16

1 000 000—

18

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

De av skatteutredningen föreslagna lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen
ha på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats medföra ett
inkomstbortfall för staten av 22,6 milj. kronor.1 Med de ytterligare lättnader,
som nu föreslås, kan inkomstbortfallet beräknas stiga med ytterligare
omkring 9 milj. kronor. Vilket verkligt inkomstbortfall dessa skattelättnader
komma att representera vid tiden för deras genomförande är i hög grad beroende
på utfallet av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen och
har icke ansetts möjligt att här uppskattningsvis angiva.

I vissa reservationer till skatteutredningens förslag har föreslagits en
omläggning av förmögenhetsbeskattningen på det sätt att avdrag skulle
medgivas för påförd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt,
öå jag nu föreslagit vissa i förhållande till förmögenhetsskattens avkastning
mycket betydande sänkningar av skatten genom dels eu höjning av
skattepliktsgränsen och dels en omarbetning av skatteskalan torde därav
framgå att jag icke ansett en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma.

De yrkanden som framställts beträffande en dylik avdragsrätt gå olika
långt. En ledamot av skatteutredningen har sålunda ansett att, även om
avdragsrätten genomfördes, skalan för förmögenhetsskatten borde tills vidare
bibehållas i enlighet med det av utredningens majoritet framlagda
förslaget. En avdragsrätt av denna omfattning skulle otvivelaktigt innebara
en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten.
Då jag icke har för avsikt att föreslå någon mera genomgripande
omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna anser
jag mig icke behöva närmare ingå på detta särskilda förslag.

Enligt ett annat yrkande, som företrädes av tre ledamöter inom skatteutredningen,
borde avdragsrätten genomföras i kombination med vissa höjningar
av skattesatserna i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Man
skulle på detta sätt ha en möjlighet att förverkliga principen om avdragsrätt
utan att i full utsträckning taga den konsekvens, som eljest är en
naturlig följd av avdragsrätten, nämligen att den bereder större fördel ju
högre upp i inkomst- och förmögenhetsskikten den tillämpas.

För min del kan jag emellertid icke heller biträda en omläggning av
detta slag. När systemet med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt
övergavs 1947 motiverades detta bl. a. med att tyngden av inkomstbeskattningen
och förmögenhetsbeskattningen kunde avvägas bättre var
för sig om de frigjordes från varandra. Om en avdragsrätt nu infördes
skulle detta innebära att inkomstskatten och förmögenhetsskatten ånyo
gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle
icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade,
eftersom den samtidigt minskat den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten
skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering.

Om en förmögenhetsskatt uttages och den i vissa avseenden befinnes
böra mildras har man, enligt min mening, att söka medlen härför inom
förmögenhetsbeskattningens egen ram. Att''låta en viss del av skatten flyta
tillbaka i form av minskad inkomstskatt är en omväg, som torde böra undvikas.
Botemedlen mot skattens eventuellt oförmånliga verkningar äro då
att söka i en mildring av skatteskalan. Med de ingalunda oväsentliga uppmjukningar
av förmögenhetsbeskattningen som innefattas i skatteutredningens
förslag med de av mig nu föreslagna kompletteringarna anser jag
att man i detta avseende uppnått en rimlig avvägning av skatten.

1 Den uträknade statliga förmögenhetsskatten för fysiska personer har varit på 1949 års
taxering 114,3 milj. kronor, på 1950 års taxering 118,2 milj. kronor och på 1951 års taxering
128,1 milj. kronor.

Bevillningsutskottets betänkande nr 61. 7

Vid 1952 års riksdags behandling av förslaget väcktes i flera motioner
yrkanden av i huvudsak samma innebörd som i de nu föreliggande. Sålunda
yrkades i motionerna 1:212 (av herr Ewerlöf in. fl.) och 11:284 (av herr
Hjalmarson in. fl.), I: 288 (av herr Ohlon m. fl.) och II: 385 (av herr Ohlin
m. fl.) samt 1:213 (av herr Nils Theodor Larsson) och 11:135 (av herr
Jonsson i Skedsbygd in. fl.) att skattepliktsgränsen skulle fastställas till
40 000 kronor för ensamstående och 60 000 kronor för äkta makar. I motionen
11:616 (av herrar Nilsson i Bästekille och östlund) hemställdes, att
gränsen skulle bestämmas till 50 000 kronor för ensamstående och 75 000
kronor för makar. I motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist)
och 11:649 (av herr Sjölin och fru Sandström) föreslogs såsom gräns
50 000 kronor för ensamstående och 70 000 kronor för makar. I de nyssnämnda
motionerna I: 212 och II: 284, I: 288 och II: 385 samt II: 616 framfördes
även yrkanden om rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för
påförd förmögenhetsskatt, därvid dock i samtliga fall motionärerna, till
förhindrande av en alltför stor minskning i skatteintäkterna, föreslog att
avdragsrätten skulle kombineras med vissa skärpningar i den då gällande
förmögenhetsskatteskalan. Yrkande om avdragsrätt väcktes även i motionerna
1:481 (av herrar Cassel och Björnberg) och 11:645 (av herrar Edström
och Fagerholm), vilka dock i detta avseende sträckte sig längre såtillvida
att motionärerna föreslog, att avdragsrätten skulle genomföras i
förening med den i propositionen förordade skalan för förmögenhetsskatten.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50 uttalade samma års bevillningsutskott
i dessa frågor följande:

I likhet med departementschefen finner utskottet det önskvärt att den
hittillsvarande ordningen med en gemensam gräns för skatteplikten till
förmögenhetsskatt icke utan tvingande skäl frångås. Behovet av en differentiering
i detta avseende är enligt utskottets mening icke så starkt att
det motiverar en omläggning. Särskilt om den gemensamma gränsen bestämmes
så relativt högt som departementschefen föreslagit och skatten till
en början utgår med endast 5 promille bör den nu gällande ordningen utan
nämnvärd olägenhet kunna bibehållas. Utskottet hemställer sålunda om
bifall till propositionen i detta avseende och avstyrker nyssnämnda motionsyrkanden.

Utskottet erinrar om att de marginalskatteverkningar, som åstadkommas
av förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten, voro föremål
för ingående undersökningar vid riksdagsbehandlingen av skatteförslaget
år 1947. Vid 1947 års bevillningsutskotts betänkande nr 50 äro sålunda
fogade ett antal tabeller, vilka visa marginalskattens storlek i olika inkomstoch
förmögcnhetslägen. 1947 års bevillningsutskott hade också att taga
ställning till vissa motioner, vari yrkande väckts att vid inkomsttaxeringen
avdrag skulle få ske för påförd förmögenhetsskatt. Nämnda utskott yttrade
beträffande denna och andra föreslagna möjligheter att nedbringa marginalskatten
att, ehuru det givetvis vore eu olägenhet alt höga marginalskattesatser
kunde uppkomma vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet,
utskottet dock icke funnit tillräckliga skäl för att i den utsträckning,
som i motionerna avsåges, Irångå den av dåvarande departementschefen
föreslagna avvägningen av skattebördan mellan inkomster och
förmögenheter.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

I motionerna 1:481 och 11:645 har anmärkts, att den däri föreslagna
avdragsrätten skulle medföra ett skattebortfall understigande 30 miljoner
kronor. Detta bortfall har beräknats på grundval av 1949 års taxering,
alltså på 1948 års förmögenheter. Beloppet avser minskningen i skatteintäkter
enbart genom avdragsrätten. För ett riktigt bedömande av frågan
bör emellertid beaktas att härtill skulle komma det skattebortfall, som förorsakas
genom den i propositionen föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten.
Tillsammans skulle detta medföra ett skattebortfall av närmare
60 miljoner kronor, beräknat på underlaget för 1949 års taxering.
Då hela den uträknade förmögenhetsskatten på grundval av 1949 års taxering
utgjorde 114 miljoner kronor, skulle sålunda den i motionerna yrkade
avdragsrätten i förening med den i propositionen förordade skatteskalan
medföra en minskning i statliga skatter, vilken motsvarar omkring hälften
av den nu utgående förmögenhetsskatten. Det synes utskottet uppenbart
att en avdragsrätt av denna omfattning innebär en mycket väsentlig rubbning
av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten. Utskottet
anser att en omläggning i enlighet med detta motionsyrkande icke kan
ifrågakomma och hemställer sålunda om avslag på motionerna 1:481 och
11:645.

Icke heller kan utskottet tillstyrka en avdragsrätt i förening med skärpning
av den nuvarande förmögenhetsskatteskalan. Med den mycket betydande
sänkning av förmögenhetsskatten som föreslås i propositionen, anser
utskottet att skatten blivit avvägd på ett sätt som med hänsyn till penningvärdeförsämringen
och andra omständigheter får anses skäligt. Utskottet
finner sålunda icke behövligt att i stället tillgripa metoden med avdragsrätt
i förening med skärpt skatteskala, vilken metod enligt utskottets
mening otvivelaktigt skulle medföra komplikationer av såväl deklarationssom
taxeringsförfarandet. På grund härav avstyrker utskottet ifrågavarande
yrkanden i motionerna.

Vid 1953 års riksdag framfördes i väckta motioner yrkanden av samma
innebörd som i de nu förevarande motionerna. Sålunda yrkades i de likalydande
motionerna I: 157 (av fröken Andersson in. fl.) samt II: 214 (av herrar
Edström och Nilsson i Svalöv) och i de likalydande motionerna I: 279
(av herrar Hansson och Boman) samt II: 369 (av herr Sjölin och fru Sandström),
att skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta
makar måtte höjas till 75 000 kronor. I motionerna I: 157 och II: 214 yrkades
dessutom sådan ändring av gällande bestämmelser att påförd förmögenhetsskatt
skulle få avdragas vid den statliga inkomsttaxeringen, varvid
dock förutsattes en viss höjning av förmögenhetsskatteskalan. Samma års
bevillningsutskott upptog motionerna till behandling i sitt betänkande nr
53, vari utskottet bl. a. anförde att den största skattelättnad, som skulle kunna
uppnås för äkta makar genom en till 75 000 kronor förhöjd skattepliktsgräns,
utgjorde 125 kronor årligen. Det syntes icke utskottet troligt att en
iörhöjd skattepliktsgräns för äkta makar på sätt i motionerna förordats
skulle kunna få någon mera väsentlig inverkan på sparandet i landet. De
praktiska synpunkter som departementschefen tidigare framhållit såsom
skäl för en gemensam skattepliktsgräns syntes mera vägande. Vad i motionerna
anförts borde enligt utskottets förmenande icke föranleda ett frånträdande
av den av 1952 års riksdag i denna fråga intagna ståndpunkten.

Bevillningsutskottets betänkande nr 61. 9

Utskottet avstyrkte förty motionerna i denna del. Vidkommande den i de
likalydande motionerna I: 157 och II: 214 yrkade rätten till avdrag vid
den statliga inkomsttaxeringen för påförd förmögenhetsskatt erinrade utskottet
till eu början om att den år 1947 genomförda omläggningen av statsbeskattningen
innebore, att förmögenhetsbeskattningen helt frigjorts från
inkomstbeskattningen. Vidare anförde utskottet bl. a. följande.

Utskottet vill i anslutning härtill även framhålla, att den i de nu föreliggande
motionerna gjorda jämförelsen med den avdragsrätt som föreligger
beträffande påförd kommunalskatt icke synes hållbar. Sistnämnda avdragsrätt
har motiverats med de olika skattebördor, som genom skillnaderna
i den kommunala utdebiteringen drabbar personer med samma inkomstförhållanden.
Variationerna i skattebördan i fråga om kommunalskatten
beror emellertid på en omständighet, som ligger utanför den skattskyldiges
inkomst- och förmögenhetsförhållanden, medan olikheterna beträffande
förmögenhetsskatten följer av variationerna i förmögenheternas
storlek. För två personer med helt lika inkomst- och förmögenhetsförhållanden
medför sålunda icke förmögenhetsbeskattningen olika skattebelastning,
vilket däremot är fallet med den kommunala utdebiteringen. Det är
sålunda att märka att förmögenhetens storlek i princip är beskattningsnorm.
Denna för förmögenhetsbeskattningen grundläggande ordning skulle upprivas
i och med att rätt till avdrag för förmögenhetsskatt infördes. Avdragsrätten
är därför icke blott ett spörsmål av teknisk natur utan även en för
hela skattens konstruktion avgörande fråga. Beträffande den avdragsrätt
som i vissa fall stadgas för speciella skatter, må framhållas, att sådan rätt
endast förefinnes i den mån skatten utgör omkostnad i en förvärvskälla,
såsom t. ex. i fråga om skogsvårdsavgift eller tillverkningsskatt. Något sådant
förhållande föreligger icke i fråga om förmögenhetsskatten. I detta
sammanhang vill utskottet även erinra om att i direktiven för 1950 års
skattelagssakkunniga anförts bland annat, att det borde övervägas att utmönstra
sådana i skattelagarna förekommande bestämmelser, som avsage
bl. a. att åstadkomma en långt driven rättvisa olika skattskyldiga emellan,
såsom t. ex. bestämmelserna om rätt till avdrag för kommunala utskylder.
Att vid sådant förhållande införa en avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt
anser utskottet icke lämpligt. Med avseende å vad salunda. anförts
avstyrker utskottet de likalydande motionerna I: 157 och II: 214 jämväl i
denna del.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

I de förevarande motionerna har inledningsvis erinrats om att i de ovannämnda
vid 1953 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 157 och II.
214 framförts enahanda yrkanden som i förevarande motioner, nämligen att
skattepliktsgränsen för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen måtte
höjas till 75 000 kronor och att förmögenhetsskatten skulle få avdragas vid
taxeringen till statlig inkomstskatt. Skatteförmågan vid en förmögenhet på
50 000 kronor måste vara avsevärt mindre för äkta makar än för ensamstående.
Rätt till avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt förelåge beträffande
kommunalskatten, och anledningen härtill vore att de kommunala
skattesatserna i hög grad varierade. Eftersom förmögenhetsskatten i
princip vore en skatt på förmögenhetsavkastningen och icke för förmögen -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

heten såsom sådan, uppkomme samma olikhet i det relativa skattetrycket
på grund av förmögenhetsskatten som den som föranleddes av de varierande
kommunalskattesatserna. Skälet för införandet av avdragsrätt beträffande
förmögenhetsskatten vore för övrigt än starkare, med hänsyn till att
förmögenhetsskatten vore progressiv. Över huvud taget måste det betraktas
såsom stridande mot principen om skatteförmågan att statlig inkomstskatt
uttoges i förhållande till den inkomstdel, som redan åtgått för att gälda
förmögenhetsskatten.

Det framginge av tabeller, som intagits i fjolårets motioner, att marginalskatten
med nuvarande ordning i många fall kunde komma att överstiga 100.
Möjligheter därtill förelåge intill dess förmögenheten lämnade en avkastning
på upp till 5,78 procent. Enligt motionsförslaget skulle den maximala
marginalskatten understiga 100 procent så länge avkastningen överstege 2,47
procent. Av tabellerna framginge, att de maximala marginalskattesatserna
skulle vara synnerligen höga även efter ett genomförande av detta förslag.
Som exempel kunde nämnas att marginalskatten skulle uppgå till 94,5 procent
vid en avkastning å 4 procent och 81,7 procent vid en avkastning å 6
procent. Ett genomförande av förslaget i dess helhet torde kunna beräknas
minska statens skatteinkomster med omkring 20 milj. kronor. De med systemet
förenade fördelarna vore med hänsyn till behovet av ökat sparande
emellertid så framträdande att de ur samhällssynpunkt mer än väl skulle
uppväga detta skattebortfall. Sett på längre sikt skulle detta system helt säkert
också tillföra staten större inkomster än nu gällande ordning. Motionärerna
vore medvetna om att det statsfinansiella läget vore mycket ansträngt
och att det därför kunde uppkomma svårigheter att omedelbart genomföra
deras förslag. Huruvida så skulle visa sig bli fallet torde emellertid
icke kunna slutligt bedömas förrän riksstaten fått ett mer definitivt utseende.
Motionärerna hade velat framlägga motionerna för att ge riksdagen tillfälle
att vid denna senare tidpunkt pröva förslaget mot bakgrunden av det
då kända statsfinansiella läget.

Utskottet. Statlig förmögenhetsskatt utgöres — enligt förordningen i ämnet
i dess genom beslut vid 1952 års riksdag ändrade lydelse, som tillämpats
första gången vid innevarande års taxering — beträffande fysisk person,
oskift dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för beskattningsbar
förmögenhet överstigande 50 000 kronor. Skatten utgår efter en
skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för den del av
den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 50 000 men icke 100 000
kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del av den beskattningsbara
förmögenheten som överstiger 1 000 000 kronor. För äkta makar
beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och skattepliktsgränsen
är densamma som för ensamstående. Avdrag för förmögenhetsskatt är icke
medgivet vid inkomsttaxeringen.

I de föreliggande motionerna har i syfte att ernå lättnad i beskattningen

Bevillningsutskottets betänkande nr 61. 11

av förmögenhet yrkats dels att skattepliktsgränsen för äkta makar skall höjas
till 75 000 kronor och dels att vid taxering till statlig inkomstskatt skattskyldig
skall få åtnjuta avdrag för förmögenhetsskatten. I anslutning till
sistnämnda yrkande föreslås tillika en viss skärpning av förinögenhetsskatteskalan.
I sitt till innevarande års riksdags vårsession avgivna memorial
nr 59 har utskottet hemställt, att riksdagen måtte till höstsessionen uppskjuta
behandlingen av motionerna. Riksdagen har bifallit utskottets hemställan.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har de i
motionerna framställda spörsmålen tidigare i olika sammanhang övervägts,
senast i anledning av motionsvis framställda yrkanden vid 1953 års riksdag.
På hemställan av 1953 års bevillningsutskott i betänkande nr 53 lämnade
riksdagen avsedda yrkanden utan åtgärd.

Vad avser frågan om en höjning av skattepliktsgränsen för äkta makar
vill utskottet erinra om att mot en sådan åtgärd riktats åtskilliga invändningar.
Sålunda har framhållits, att man vid förmögenhetsskatten alltid haft
en för gifta och ensamstående enhetlig regel, vilket ur systematisk synpunkt
innebure den fördelen att man för skattens utläsande icke behövde anlita
olika tabeller. Vidare har uttalats, att något verkligt behov av en högre skattepliktsgräns
för äkta makar än för ensamstående knappast kunde föreligga
efter den höjning av skattepliktsgränsen och den sänkning av skatteskalan
som numera genomförts. Ytterligare må bl. a. erinras om 1953 års bevillningsutskotts
uttalande, att det icke syntes troligt att en höjning av skatlepliktsgränsen
för äkta makar till 75 000 kronor skulle kunna få någon mera
väsentlig inverkan på sparandet.

Utskottet vill för sin del understryka de anförda synpunkterna och finner
sig icke berett att i anledning av förevarande motioner förorda ett frångående
av den sedan gammalt gällande och även vid 1952 års omläggning av
den statliga direkta beskattningen godtagna regeln med en enhetlig skattepliktsgräns
vid förmögenhetsbeskattningen för äkta makar och ensamstående.

Beträffande ställningstagandet till motionärernas förslag om införande av
rätt till avdrag för förmögenhetsskatt vid den statliga inkomsttaxeringen
är av väsentlig betydelse att beakta, att förmögenhetsbeskattningen år 1947
frigjordes från inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de
år 1952 genomförda ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill
var att man därigenom ansåg sig kunna åstadkomma en bättre avvägning
av tyngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill
kommer att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande
ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens avkastning.
Det må konstateras, att ett genomförande av den av motionärerna förordade
avdragsrätten skulle innebära ett betydande avsteg från en ur olika
synpunkter väl motiverad konstruktion av förmögenhetsbeskattningen. Ytterligare
må framhållas, att, då den direkta statsskatten utgöres i förhållande

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

till såväl inkomst som förmögenhet, det icke lärer stå i överensstämmelse
med vår skattelagstiftnings principer att vid skattens utmätande avdrag
medges för någon del av samma skatt. Med anledning av att i motionerna
som skäl för den yrkade avdragsrätten hänvisats till den avdragsrätt, som
föreligger för kommunala skatter, vill utskottet anmärka, att detta avdrag
vid statsbeskattningen har sin grund däri, att man i möjligaste mån velat
utjämna den skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheterna i den
kommunala utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten
av detta avdrag, som alltså icke är uttryck för uppfattningen att
ett utskyldsavdrag i sig är principiellt berättigat, är sålunda motiverad ur
synpunkter, som ej har anknytning till den skattskyldiges egna, för beskattningens
storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden. På
grund av vad nu anförts anser utskottet -— liksom 1953 års bevillningsutskott
— att en jämförelse i förevarande avseende, på sätt motionärerna gjort
gällande, knappast är möjlig.

I motionerna har vidare som skäl för den föreslagna omkonstruktionen
av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten att nedbringa den enligt
motionärernas mening alltför höga marginalskatt, som vid vissa kombinationer
av inkomst och förmögenhet kunde uppkomma. Härtill vill utskottet
anmärka, att ett sådant resultat lika väl kan ernås inom förmögenhetsbeskattningens
egen ram genom en sänkning av skatteskalan. Det ankommer
ej på utskottet att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål.
Det torde dock böra framhållas, att därest en skattesänkning kommer till stånd
den icke i första hand kan komma att gälla förmögenhetsskatten. Av den
inställning utskottet ovan redovisat beträffande den ifrågasatta avdragsrätten
för förmögenhetsskatten framgår att utskottet icke kan tillstyrka motionärernas
förslag om en sådan avdragsrätt. Därav följer att utskottet saknar
anledning att närmare uppehålla sig vid motionsförslaget i vad avser en
skärpning av förmögenhetsskatteskalan.

Med anledning av de statsfinansiella synpunkter motionärerna anlagt på
sitt förslag vill utskottet erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga numera
framlagt förslag till förenkling av vissa beskattningsregler (SOU
1954: 18), vari förordas åtgärder för att åvägabringa ett enklare deklarations-
och taxeringsförfarande samt bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt. Förslaget har av de sakkunniga beräknats medföra
ett skattebortfall för staten av ca 112 miljoner kronor. Utskottet anser sig
med hänsyn härtill — även bortsett från de invändningar i övrigt som kan
riktas mot det föreliggande motionsförslaget — icke kunna tillstyrka motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:331 av herr Björnberg
och II: 430 av herr Edström om vissa ändringar beträffande

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

förmögenhetsbeskattningen in. in. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elof sson, Falk, Ramberg, Velander, Söderquist och Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård*, Sundström, Brandt, Kollberg, Allard, Strandh, Vigelsbo och Nilsson
i Svalöv.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

Reservationer.

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Kollberg och Strandh,
vilka ansett, att utskottets motivering bort erhålla följande lydelse:

»Statlig förmögenhetsskatt---(= utskottet sid. 10 rad 13 nedifrån

— sid. 11 rad 13 uppifrån) — — — utan åtgärd.

Vad angår det i förevar ande motioner framförda yrkandet om en höjning
av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta makar till
75 000 kronor vill utskottet erinra om, att ett yrkande med samma innebörd
framfördes reservationsvis till 1949 års skatteutrednings betänkande och
att denna uppfattning delades av ett flertal remissinstanser, bl. a. av riksskattenämnden.
Även utskottet är av den principiella uppfattningen att då
äkta makar samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, konsekvensen kräver
att skattepliktsgränsen sättes högre för äkta makar än för en ensamstående
på samma sätt som gäller i fråga om inkomstbeskattningen. Den omständigheten,
som anförts mot förslaget att man för förmögenhetsskattens
uträknande skulle behöva anlita olika tabeller, kan enligt utskottets mening
inte tillmätas någon avgörande betydelse. Utskottet vill icke heller förbise
den stimulerande effekt på sparandet, särskilt i de lägre förmögenhetsskikten,
som en höjning av förmögenhctsskattegränsen skulle betyda. Vad det
skattefria beloppets storlek angår, finner utskottet för sin del det i motionerna
föreslagna beloppet 75 000 kronor väl avvägt.

Vad slutligen gäller det i samma motioner framställda förslaget om avdragsrätt
för förmögenhetsskatten, vill utskottet uttala, att det anser det

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

principiellt riktigt att påförd förmögenhetsskatt avdrages vid den statliga inkomsttaxeringen.
I samband med en sådan ändring av gällande skatteregler
bör förmögenhetsskatteskalan även enligt utskottets mening jämkas något.

I principiellt hänseende anser utskottet således de i motionerna framlagda
förslagen välmotiverade. Det statsfinansiella utrymmet för skattesänkningar
är emellertid begränsat. Med hänsyn härtill anser utskottet att de föreslagna
lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen bör tills vidare anstå. En lättnad
i den statliga inkomstbeskattningen bör komma i första rummet.»

II) av herrar Veländer och Nilsson i Svalöv, som under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 331 av herr Björnberg och II: 430 av
herr Edström ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till sagda motioner, antaga
följande

1) Förslag
till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig

inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från
olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskrifter i 22 §, avdrag
ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag för
realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket
påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan
kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskydig, som---för dotterbolaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

2) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

15

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan fysisk
person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra sådan
skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000
kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i 8 §
1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 200 000 kr. 125 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden;
200 000 » » 300 000 »> 1 125 » » 200 000 » » 14 °/oo » »

300 000 » » 400 000 » 2 525 » » 300 000 » » 18 °/00 » »

400 000 kr. 4 325 » » 400 000 » » 22 °/00 » »

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt i

10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenhet, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 250 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden;
200 000 » » 300 000 » 1250 » » 200 000 » » 14 °/00 » »

300 000 » » 400 000 » 2 650 » » 300 000 » »18 °/oo » »

400 000 kr. 4 450 » » 400 000 » » 22 °/00 » »

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

547853. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag