RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 30

21—28 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 november. Sid.

Interpellation av herr Andersson i Björkäng ang. vissa olägenheter
med gällande prissystem för massaved ...................... 4

Onsdagen den 25 november.

Svar på fråga av herr Widén ang. utredningen av frågan om rätt att
vid taxering till inkomstskatt göra avdrag för värdeminskning av

täckdiknings- och liknande anläggningar .................... 6

Svar på interpellation av herr Larsson i Stockholm ang. utredning av
frågan om rätt att i vissa fall i riket införa blommor utan föreskriven
tullavgift .......................................... 8

Svar på frågor av:

herr von Friesen ang. utredningen av frågan om den nordiska för fattarrätten.

......................................... 9

fröken Ager ang. förslag till bestämmelser om tillsyn av privata

skolor för yrkesutbildning ............................. 11

Svar på interpellationer av:

herr Widén ang. statsunderstöden till musikcirkelverksamheten .. 13

herr von Friesen ang. förstärkande av epidemiberedskapen och herr
Johansson i Stockholm ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar
.............................................. 18

Svar på interpellation av fru Ewerlöf ang. en av Oscars församling i
Stockholm gjord framställning att erhålla en tomt på Gärdet till

församlingsbyggnad...................................... 39

Svar på fråga av herr Svensson i Krokstorp ang. förbättring av riksvägen
4 på sträckan Norrköping—blekingegränsen .............. 41

Ang. statens övertagande i vissa fall av enskilds förpliktelse att utgiva
skadestånd eller annan ekonomisk ersättning ............ 42

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 30.

Nr 30.

Innehåll.

Sid.

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas........................ 43

Ang. tryckning och utdelning i folkskolorna av Förenta Nationernas

förklaring om de mänskliga rättigheterna .................... 45

Ang. kompensation till författare för bokutlåning................ 46

Ang. översyn av rikets indelning i län och landstingsområden...... 47

Ang. pensionsreglering av deltidstjänster och införande av s. k. pensionsperioder
i reglementet för statens pensionsanstalt.......... 54

Ang. ordnandet av trafiken mellan Seskarö och fastlandet ........ 56

Ang. broförbindelse mellan Alnön och fastlandet ................ 57

Ang. anställningsformer för platsvakter vid statens järnvägar...... 60

Ang. upphävande av förordningen om värdering av varulager vid 1954

års taxering............................................ 62

Ang. domarpersonalens rekrytering och anställningsförhållanden .... 65

Ang. översyn av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandeln

m. m................................................. 66

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige ............ 68

Ang. ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning m. m... 80

Ang. viss ändring i expropriationslagen........................ 82

Ang. åtgärder till fiskerinäringens främjande m. m............... 83

Interpellation av herr Munktell ang. prövningen av förslaget om inrättande
av ett rättsvetenskapligt forskningsråd .............. 86

Interpellation av fru Johansson i Norrköping ang. läkarvården inom
vissa områden av Östergötland ............................ 86

Samtliga avgjorda ärenden.

Val av ledamot med suppleant i riksdagsbibliotekets styrelse ...... 6

Statsutskottets utlåtande nr 164, ang. statens övertagande av enskilds

ersättningsplikt........................................ 42

— nr 165, ang. försäljning av en fastighet i Västerbotten ........ 43

— nr 166, ang. befrielse från ersättningsskyldighet.............. 43

— nr 167, ang. befolkningsfrågan............................ 43

— nr 168, ang. flyttning av Stockholms örlogsbas .............. 43

— nr 169, ang. vatten- och avloppsledningar i Djurgårdsstaden .... 45

— nr 170, utdelning i folkskolorna av Förenta Nationernas förklaring
om de mänskliga rättigheterna........................ 45

— nr 171, om kompensation till författare för bokutlåning........ 46

— nr 172, om översyn av rikets indelning i län och landstingsområden 47

— nr 173, om pensionsreglering för deltidstjänster och pensionsperioder
i reglementet för statens pensionsanstalt .............. 54

— nr 174, om förbättring av pensionerna åt vissa f. d. arbetare vid

vägväsendet .......................................... 56

— nr 175, ang. ytterligare en livräddningsbåt för Hanöbukten .... 56

— nr 176, ang. statens övertagande av underhållet å vissa enskilda

vägar................................................ 56

Innehåll.

Nr 30.

Sid.

— nr 177, ang. trafiken mellan Seskarö och fastlandet............ 56

— nr 178, om bro mellan Alnön och fastlandet.................. 57

— nr 179, ang. anställningsformer för platsvakter vid statens järnvägar
................................................ 60

— nr 180, ang. Kungl. Maj:ts rätt att ingå förbindelser, som ej

kunna infrias med anvisade anslag ........................ 62

— nr 181, ang. räntan på vissa lån ur statens pensionsfonder...... 62

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. skattelättnader vid avveckling
av fastighetsföreningar............................ 62

— nr 60, ang. upphävande av förordningen om värdering av varulager
vid 1954 års taxering ................................ 62

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden.......................... 65

— nr 43, ang. godkännande av Genéve-konventionerna om skydd för

krigets offer .......................................... 66

— nr 44, om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m........... 66

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. kioskhandeln m. m....... 66

— nr 39, ang. utredning om högertrafik i Sverige................ 68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, om expropriationsmålens handläggning
m. m......................................... 80

— nr 32, om ändring i expropriationslagen .................... 82

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, om patrulleringstjänst till svenska

fiskares hjälp i södra Östersjön............................ 83

— nr 40, om fiskerinäringens främjande m. m................... 83

— nr 41, om bevakningsfartyg åt fladenfisket.................. 85

Lördagen den 21 november 1953.

Nr 30.

Lördagen den 21 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl.

Maj:ts proposition nr 239,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375)
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 164, i anledning av väckt motion
om statens övertagande i vissa fall
av enskilds förpliktelse att utgiva skadestånd
eller annan ekonomisk ersättning; nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Västerbottens län;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

167, i anledning av väckta motioner
om vissa utredningar i befolkningsfrågan; nr

168, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående flyttning av
Stockholms örlogsbas;

nr 169, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
i vissa fastigheter i gamla
Djurgårdsstaden;

nr 170, i anledning av väckta motioner
angående tryckning och utdelning
i folkskolorna av Förenta Nationernas
förklaring om de mänskliga rättigheterna; nr

171, i anledning av väckta motioner
om kompensation till författare för
bokutlåning;

nr 172, i anledning av väckta motio -

ner om översyn av rikets indelning i
län och ladstingsområden;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering av deltidstjänster
och införande av s. k. pensionsperioder
i reglementet för statens pensionsanstalt; nr

174, i anledning av väckta motioner
om förbättring av pensionerna åt
vissa f. d. arbetare vid vägväsendet;

nr 175, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ytterligare
en livräddningsbåt för Hanöbukten; nr

176, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av
underhållet å vissa enskilda vägar;

nr 177, i anledning av väckt motion
angående ordnandet av trafiken mellan
Seskarö och fastlandet;

nr 178, i anledning av väckt motion
om broförbindelse mellan Alnön och
fastlandet;

nr 179, i anledning av väckta motioner
om upptagande till förnyad
prövning av anställningsformen för
platsvakter vid statens järnvägar;

nr 180, i anledning av väckt motion
angående Kungl. Maj:ts rätt att ingå
förbindelser, som ej kunna infrias med
anlitande av anvisade anslag; och
nr 181, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av räntan på
ur statens pensionsfonder beviljade äldre
lån med särskilt höga räntesatser;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 59, i anledning av väckt motion
angående skattelättnader vid avveckling
av vissa fastighetsföreningar; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med
bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig

Nr 30.

Tisdagen den 24 november 1953.

Interpellation ang. vissa olägenheter med

och kommunal inkomstskatt, jämte en i
ämnet väckta motion;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner
angående domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Genéve-konventionerna den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i 1 och 27 kap. strafflagen,
m. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av butikstängningslagens
bestämmelser om kioskhandeln
m. in.; och

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående utredning om införande
av högertrafik i Sverige;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckt motion

gällande prissystem för massaved.

om ändrad ordning för expropriationsmålens
handläggning m. m.; och
nr 32, i anledning av väckt motion
om viss ändring i expropriationslagen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 39, med anledning av väckta motioner
om anordnande av övervakningsoch
patrulleringstjänst med minsvepare
till de svenska fiskarnas hjälp i södra
Östersjön;

nr 40, med anledning av väckta motioner
om åtgärder till fiskerinäringens
främjande m. in.; och

nr 41, med anledning av väckt motion
om utredning angående bevakningsfartyg
åt Fladenfisket.

§ 3.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 24 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 164—181, bevillningsutskottets
betänkanden nr 59
och 60, första lagutskottets utlåtanden
nr 42—44, andra lagutskottets utlåtanden
nr 38 och 39, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 31 och 32 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 39—41.

§ 3.

Interpellation ang. vissa olägenheter med
gällande prissystem för massaved.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf),
som anförde: Herr talman! Skogens
smådimensioner, som i tider av bränslebrist
utgör en värdefull bränslereserv,
har nu svårt att finna avsättning, varför
man kan befara att de gallringshuggningar,
som inom ett rationellt

Tisdagen den 24 november 1953.

Nr 30.

Interpellation ang. vissa olägenheter med gällande prissystem för massaved.

drivet skogsbruk alltid är nödvändiga,
kommer att eftersättas, till men inte
bara för den enskilde utan också för
samhället. Det borde därför vara angeläget
för det allmänna att på allt sätt
bidraga till avsättningen av klenvirket.
Tyvärr sker inte upphandlingen av
skogsprodukter, massaved o. d. alltid på
ett sätt som gagnar denna sak. Sydsvenska
virkesföreningen, en sammanslutning
av de virkesköpande massaindustrierna
inom de 17 sydligaste länen,
använder ett system vid upphandlingen,
som direkt motverkar det ovan angivna
syftet. Följande avskrift av föreningens
prislista ger klart belägg för
att de grövre dimensionerna gynnas genom
ett högre pris.

1) Prislista för massaved (helbarkad
sulfit i travat mått):

2-metersved

Antal bitar pr kbm	1 :a	2:a
25 + ...........	. . . 37: —	26: —
19—24,99 .......	. . . 39: —	27: 50
15—18,99 .......	. 40: 50	28: 50
15 .........	. . . 42: —	29: 50
Men inte nog med	detta. De	klenare

sortimenten av massaveden blir avsevärt
dyrare i tillverkning för producenten,
som bara av den anledningen
borde stimuleras med ett högre pris för
tillvaratagande av sådant virke, som
eljest får ligga kvar i skogen och förstöras.
Härtill kommer att, om behovet
av råvara till massaindustrien kunde
tillfredsställas genom de klenare dimensionerna
samt av lövvirke, kunde en
icke oväsentlig kvantitet av de gröv -

re massavedsdimensionerna användas
inom sågverksindustrien för tillverkning
av sågat virke, som i sin tur kunde
bidraga till en ökning av exporten. Men
härför erfordras en ändring av prisbestämmelserna.
Här kan invändas, att
detta är en uppgift för säljarnas organisationer
vid de förhandlingar, som
regelbundet förs varje säsong. Men med
den starka ställning virkesköparna i
dessa områden av landet äger blir förhandlingarna
mer eller mindre ett diktat,
där skogsägarna endast i undantagsfall
förmår hävda sig. En stor brist
i dessa förhandlingar är att de inte i
likhet med förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter kan föras inför
en av regeringen tillsatt opartisk ordförande.
Med hänsyn till de stora värden
ur nationens synpunkt, som här
föreligger, borde en dylik anordning
med det snaraste genomföras.

Med stöd av vad ovan anföres får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Har statsrådet beaktat det slöseri
med råvara, som ovan relaterade prissystem
utgör, och är statsrådet beredd
att vidtaga åtgärder i syfte att hindra
ett sådant slöseri?

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Onsdagen den 25 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens andra kammare.

Riksdagman Erik Einar Hseggblom,
Slakmöre, Kåremo, vårdas fr. o. m. den
20/11 1953 på kirurgiska avdelningen,
Centrallasarettet, Kalmar, på grund av
njurkolikbesvär och blödning från
urinvägarna. Riksdagsman Haeggblom
är på grund härav sjukskriven tills
vidare.

Centrallasarettet, Kalmar, den 23 november
1953.

C. G. Lindholm,

2:e underläkare,
kir. avd.

Kammaren beviljade herr Haeggblom
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 20 innevarande november
tills vidare.

Herr talmannen meddelade att herr
Åqvist, som vid kammarens sammanträde
den 20 oktober på grund av utrikes
resa beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 7 december,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1953 den 24 november sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått
i uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av val av en ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket efter
herr A. V. Wallentheim, som avlidit,
jämte en suppleant för honom för återstående
delen av valperioden 1953—
1957; och utsågos därvid till

ledamot:

herr Sundström, Nils Walter, ledamot
av riksdagens andra kammare

med 28 röster;

suppleant:

herr Håstad, Elis Wilhelm, ledamot av
riksdagens andra kammare

med 28 röster.

Adolv Olsson Sigfr. Nordkvist

Carl Eskilsson Gustaf Elof sson

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för
de valda, dels ock skrivelse till Konungen
med anmälan om de försiggångna
valen.

§ 3.

Svar på fråga om rätt att vid taxering
till inkomstskatt göra avdrag för värdeminskning
av täckdiknings- och liknande
anläggningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av andra kammaren
herr Widén har till mig framställt
frågan, när jag ämnar tillsätta den i
propositionen nr 191/1951 ifrågasatta
utredningen angående rätt att vid taxering
till inkomstskatt medge avdrag för
värdeminskning beträffande täckdikningsanläggning
eller annan liknande
anläggning, som icke är att anse som
byggnad.

Nämnda proposition avsåg införande
av uttryckliga bestämmelser om rätt

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på fråga om rätt att vid taxering till inkomstskatt göra avdrag för värdeminskning
av täckdiknings- och liknande anläggningar.

för jordbrukare att taxeras enligt bokföringsmässiga
grunder. De sakkunniga,
på vilkas utredning de nya bestämmelserna
grundades, hade bl. a. föreslagit
att avdrag vid taxeringen borde få
ske inte blott för kostnader för underhåll
av täckdikningsanläggningar utan
också för den värdeminskning som anläggningarna
var underkastade. Jag
framhöll i anslutning härtill att täckdikningsanläggningar
liksom andra liknande
anläggningar var att hänföra till
fastighet men att de icke kunde anses
utgöra hyggnad. Om behov av avskrivning
på dylika tillgångar i särskilda fall
skulle anses vara för handen, vore det
en fråga som berörde inte blott jordbruksfastighet
utan även rörelse. Frågan
borde därför lösas i ett sammanhang
för båda förvärvskällorna. Och
då jag icke var beredd att utan ytterligare
utredning taga ställning till denna
fråga, förklarade jag mig icke kunna
förorda de sakkunnigas förslag på denna
punkt.

Ett införande av rätt till sådana avdrag
som ifrågasattes av de sakkunniga
skulle innebära en principiell ändring
av beskattningsreglerna i detta avseende.
Sedan mer än något år tillbaka arbetar
en kommitté, företagsbeskattningskommittén,
med åtskilliga stora
problem, som sammanhänger med beskattningen
av rörelseinkomster. Kommitténs
arbete torde icke komma att
omfatta det av herr Widén här berörda
spörsmålet, eftersom dess arbete måste
koncentreras på ett flertal frågor av
åtskilligt större räckvidd, såsom den
fria avskrivningsrätten, lagervärdering
in. in. Resultatet av denna komittés arbete
synes dock böra avvaktas. Först
när företagsbeskattningskommitténs förslag
framlagts och ståndpunkt fattats
av statsmakterna till dess förslag, är
tiden inne att närmare pröva frågan
huruvida en utredning av det slag som
åsyftas av herr Widén bör igångsättas.

Härpå yttrade

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för svaret
på min fråga.

Jag tror vi alla kan vara överens om
att rationaliseringen av jordbruket bör
fortskrida så snabbt som möjligt. Vi
vet att rationaliseringsverksamheten
kräver stora kapitalinsatser. Vad den
inre rationaliseringen beträffar är det
inventarieanskaffning, uppförande av
byggnader samt täckdikning som kräver
de största kapitalinsatserna.

Vi bär rätt till avskrivning på maskiner.
Den som inte deklarerar efter
bokföringsmässiga principer har rätt
att göra avdrag vid nyanskaffning som
ersättning för förslitna maskiner. Vi
har även rätt att göra avskrivning på
byggnader vare sig vi deklarerar efter
bokföringsmässiga principer eller efter
kontantprincipen. Det kapital som lagts
ned på täckdikning har vi däremot inte
rätt att göra avskrivning på vare sig
vi deklarerar efter bokföringsmässiga
principer eller efter kontantprincipen.
Det är endast i den mån man har utgifter
för underhåll eller ersättning av
gammalt dikningssystem som man har
rätt att göra avdrag.

När proposition nr 191 behandlades
vid 1951 års riksdag, uttalade sig riksdagen
för den utredning som här har
omnämnts. Utskottet sade för sin del:
»Utskottet anser starka skäl tala för införande
av rätt till successiv avskrivning
i beskattningshänseende av kostnader
för vissa jordbrukets anläggningar,
vilka såsom täckdikning ha begränsad
varaktighetstid. Rätt till avdrag för
värdeminskning å täckdikning synes
vara motiverad även därav, att kostnaderna
för en dylik anläggning uppgå
till relativt höga belopp.» För dagen
räknar man med att täckdikning kostar
cirka 1 000 kronor per hektar, vilket i
vissa delar av vårt land motsvarar det
taxerade jordvärdet.

Man ser bäst konsekvenserna av dessa
bestämmelser, om man undersöker

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellation ang. utredning av

blommor utan föreskriven tullavgift.

hur de verkar för en arrendator. Om
en arrendator utför täckdikning, får
han själv svara för arbetskostnaden,
medan jordägaren svarar för materialkostnaden.
Principen är den, att arrendatorn
när han frånträder sitt arrende
har rätt att få ersättning för de
grundförbättringar han verkställt på
fastigheten. Hans kostnader för täckdikning
avskrivs emellertid med V25 per
år. Efter 25 års arrendetid har han alltså
ingen rätt till ersättning för det täckdikningsarbete
han har utfört. Ur beskattningssynpunkt
har han däremot
icke kunnat tillgodogöra sig någon rätt
till avskrivning.

Dessa synpunkter anser jag talar för
att här måste göras någonting, och jag
vill vädja till herr statsrådet att verkligen
ta upp till omprövning att tillsätta
en utredning snarast möjligt. Nu
pekar statsrådet på företagsbeskattningskommittén,
men samtidigt erkänner
han, att den kommittén icke kommer
att syssla med de problem som jag
tagit upp. Jag tycker nog att det motivet
närmast verkar som en undanflykt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. utredning av
frågan om rätt att i vissa fall i riket införa
blommor utan föreskriven tullavgift.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Larsson i Stockholm tagit upp frågan
om tullfrihet för vissa gåvor. Interpellanten
har som exempel på fall, där
enligt hans mening tullfrihet borde
ifrågakomma, omnämnt en episod vid
årets S:t Eriksmässa. Vid mässans av -

frågan om rätt att i vissa fall i riket införa

slutning önskade utställarna skänka de
blommor, som fanns i holländska hallen,
till sjukhus inom Stockholm. Endast
genom att först utlämna blommorna
till nederländske ministern, som
sedan i sin tur skänkte dem till sjukhusen,
kunde tullfrihet i detta fall
uppnås.

Under åberopande härav har interpellanten
frågat mig om en utredning
av här anförda förhållanden faller inom
ramen för 1952 års tulltaxekommittés
verksamhet. Om så ej skulle
vara fallet, önskar interpellanten veta
om jag vill medverka till att en sådan
utredning kommer till stånd.

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt vad jag inhämtat hade vid införseln
av dessa blommor till S:t Eriksmässan
medgivits temporär tullfrihet
med stöd av 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen.
Jämlikt detta lagrum medgives
tullfrihet under viss tid för varor,
som inkommer för att förevisas såsom
utställningsföremål och därefter återutföres.
Av författningsrummets lydelse
framgår, att återutförsel är ett oeftergivligt
villkor för åtnjutande av tullfrihet.
Dispens från bestämmelsen om
skyldighet att återutföra varan kan icke
medgivas av vare sig tullverket eller
Kungl. Maj :t.

För gåvor åtnjutes för närvarande
tullfrihet endast i vissa särskilt angivna
fall. Sålunda har i tulltaxeförordningen
meddelats bestämmelser om tullfrihet
för vetenskapliga instrument och
apparater, vilka inkommer såsom gåva
till vetenskapliga institutioner och undervisningsanstalter.
Den av interpellanten
omnämnda tullfriheten för gåvor
till Föreningen Rädda barnen har medgivits
av Kungl. Maj:t med stöd av
särskilt bemyndigande av riksdagen.

I tulltaxekommitténs utredningsuppdrag
ingår jämväl att verkställa en översyn
av tulltaxeförordningens bestämmelser
om tullfri införsel av varor. En -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på fråga ang. utredningen av frågan om den nordiska författarrätten.

ligt vad kommittén under hand meddelat,
har kommittén för avsikt att närmare
granska de här angivna bestämmelserna.
Den av interpellanten väckta
frågan kommer sålunda under bedömande
vid utredningen.

Härefter yttrade

Herr LARSSON i Stockholm (fp): Herr
talman! Jag tackar herr finansministern
för svaret. Det var uppgiften om de
krångliga vägar, som måste anlitas för
att blommorna från den holländska
paviljongen på S:t Eriksmässan skulle
kunna användas för ett behjärtansvärt
ändamål, som kom mig att närmare
undersöka förhållandet. Jag fann då,
som finansministern mycket riktigt har
sagt, att inte ens Kungl. Maj:t kunde
bevilja dispens i dylikt fall. Vid samtal
med representanter för tullmyndigheterna
har det dock framkommit, att
en uppmjukning av tullbestämmelserna
skulle kunna ske utan att näringslivets
intressen träddes för nära.

Det kanske synes många att denna
fråga inte har så stor betydelse att den
motiverar, att den interpellationsvägen
föres på tal i riksdagen, och det kan
väl vara sant, om man endast ser på
den ringa omfattning en dylik gåvoverksamhet
har. Men man får då inte
glömma att saken har en större principiell
betydelse i det att samhället i möjligaste
mån bör understödja humanitär
verksamhet, och då faller det sig
också naturligt att undersöka huruvida
de hinder, som finnes för en sådan i
gällande lag, kan avlägsnas.

Jag hälsar därför med tillfredsställelse
finansministerns meddelande, att
den nu verksamma tulltaxekommittén
gjorts uppmärksam på det berörda förhållandet.
Ehuru jag väl inser de svårigheter
som möter, tvivlar jag inte
på att kommittén skall komma fram till
en tillfredsställande lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. utredningen av frågan
om den nordiska författarrätten.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Herr von Friesen har frågat mig när
auktorrättskommittén, som behandlar
frågan om den nordiska författarrätten,
kan väntas framlägga sina förslag.

Till svar på denna fråga vill jag meddela,
att enligt vad jag har inhämtat
kan färdigställandet av auktorrättskommitténs
förslag väntas taga ytterligare
minst ett år. Man bör emellertid räkna
med att arbetet kan försenas av
att kommittén måste ägna tid åt vissa
nytillkomna arbetsuppgifter, som sammanhänger
med att det förberedes internationella
konventioner på hithörande
område. Den tid, som kan åtgå
härför, måste alltså läggas till den arbetstid
av minst ett år som jag nyss
nämnde. Det är därför svårt att mera
exakt ange tiden för förslagets avlämnande.

Utöver det svar jag nu lämnat vill jag
tillägga några upplysningar till närmare
förklaring. Auktorrättskommittén tillsattes
år 1938 för att, efter överläggningar
med representanter för de andra
nordiska länderna, framlägga förslag
till en revision av gällande författningar
om rätt till litterära och musikaliska
verk samt verk av bildande konst ävensom
förslag till ny lagstiftning om andra
närstående immateriella rättigheter.
Det ansågs vara i hög grad önskvärt
att i de nordiska länderna få till stånd
överensstämmande rättsregler till skydd
för upphovsmännen till andliga alster
och utövarna av konst. Det finns på
detta område, såsom kammaren väl vet,
också ett mera allmänt internationellt
samarbete, främst på grundval av Bernkonventionen,
men detta världsomspännande
samarbete har helt naturligt måst
begränsas till mera allmänna riktlinjer
för lagstiftningen i de skilda länderna.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på fråga ang. utredningen av frågan om den nordiska författarrätten.

Vad man nu eftersträvar är alltså en
noggrannare överensstämmelse mellan
de nordiska ländernas lagstiftning på
detta område.

Året efter kommitténs tillsättande utbröt
det andra världskriget. De olyckor,
som därefter drabbade våra grannländer,
försvårade naturligtvis i hög
grad bedrivandet av detta gemensamma
lagstiftningsarbete. Sedan krigsförhållandena
upphört, fullföljde emellertid
de nordiska kommittéerna sitt uppdrag,
och efter mycket arbete och åtskilliga
sammanträden kom de år 1949
fram till en lagtext, som man ansåg
sig kunna vara ense om och som skulle
ligga till grund för förslag från varje
nationell kommitté särskilt. Sådana förslag
har redan framlagts av den norska
och den danska kommittén och nu i höst
också av den finska, medan den svenska
kommittén ännu icke är färdig med sitt
betänkande i ämnet. För att förklara
detta kan man peka på flera omständigheter.
Vi är här i landet vana vid att
lagförslag skall vara utförligt och detaljerat
motiverade, och på grund härav
kommer utarbetandet av våra kommittébetänkanden
att bli mera tidsödande
än vad fallet är i grannländerna.
Härtill kommer, att alla de andra nordiska
länderna redan förut har nyare
och modernare lagar på detta område
än vi och att det alltså hos oss gäller
en mera genomgripande reform än i de
andra länderna. På grund av de tillämnade
nya internationella konventioner,
som jag inledningsvis berörde, är
det för övrigt troligt att de andra nordiska
kommittéerna kommer att revidera
sina redan framlagda förslag.

Över huvud taget är det här fråga om
ett lagstiftningsområde som erbjuder
stora tekniska svårigheter. Det är givetvis
lättare att skapa lagskydd för
människors rätt att äga och nyttja materiella,
gripbara ting än att åstadkomma
en lag som skyddar resultaten av
andlig verksamhet. Det är en hel vetenskap
det här gäller, det finns mycket

omfattande internationella utredningar
på detta område, och den internationella
litteraturen i ämnet är synnerligen
stor.

Såsom en ytterligare förklaring till
att Sverige är sist med sitt förslag vill
jag nänma något om den svenska kommitténs
sekreterarfråga •—- det är ju
på sekreteraren arbetet med motivskrivning
i första hand måste falla. Vår
kommittén har haft otur med sina sekreterare.
Den första sekreteraren, som
påbörjade arbetet, blev nämligen år
1945 justitieminister och måste ersättas
med någon annan. Denne näste sekreterare,
som var väl insatt i författarrätten
och sysslade med motivskrivningen,
utnämndes förra året till regeringsråd.
Detta innebar en ny försening,
vilket jag vid hans utnämning naturligtvis
var medveten om. Men jag ansåg
och anser fortfarande, att intresset
att på lämpligt sätt rekrytera landets
högsta administrativa domstol bör ha
företräde. Vid sidan av sin domarverksamhet
har han emellertid kvar kommittéuppdraget,
så att hans omfattande
sakkunskap skall kunna utnyttjas. I
samband med hans utnämning till regeringsråd
tillsatte jag ytterligare en
sekreterare, och kommittén har dessutom
biträde av en expert på utländsk
riitt.

Den försening, som alltså har uppkommit
i detta lagstiftningsarbete, är
naturligtvis beklaglig. Men man bör
dock inte överdriva dess skadliga verkningar.
Det förhåller sig ingalunda så,
som man från något håll synes göra
gällande, att författarnas rättsskydd
skulle bli radikalt förändrat genom den
tillämnade nya lagen. Vissa i och för
sig värdefulla förbättringar däri kan
nog väntas, men det grundläggande
skyddet finns redan. De största nyheter,
som är att vänta i kommittéförslaget,
ligger på ett annat plan. De torde främst
komma att bestå i en utbyggnad av det
klassiska författarskyddet till att gälla
även annan skapande verksamhet, som

Onsdagen den 25 november 1953. Nr 30.

Svar på fråga ang. förslag till bestämmelser om tillsyn av privata skolor för yrkesutbildning.

bär samband med film, radio, television
och andra moderna tekniska uppfinningar.

Härpå yttrade

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Jag ber att till herr justitieministern
få framföra mitt tack för det både
snabbt levererade och mycket väl dokumenterade
och utförliga svaret. Icke
desto mindre måste jag nog ändå notera,
att jag tycker att senfärdigheten beträffande
denna kommitté och dess arbete
har varit påfallande, och det är med ett
visst beklagande jag också konstaterar
— det är en sak, som justitieministern
självfallet inte kan hjälpa -—■ att det
tycks dröja ännu lång tid innan kommittén
blir färdig med sitt arbete.

Orsaken till att jag framställde denna
enkla fråga till justitieministern var
den, att jag såg i förra veckan en tidningsuppgift,
att Sveriges författarförening
genom sin ordförande, som lär
vara en meningsfrände till herr statsrådet,
hade uppvaktat statsrådet och
använt mycket starka uttryck å egna
och sina författarkollegers vägnar i
fråga om detta dröjsmål. Jag tror han
använde uttrycket skandal, när det gällde
att från hans sida karakterisera
dröjsmålet.

Jag såg då efter i riksdagsberättelserna
de båda sista åren, hur det förhöll sig
med denna auktorrättskommitté, och
jag fann i förra årets berättelse, att man
då väntade sig bli färdig med arbetet
under året. Helt andra uppgifter lämnas
i årets riksdagsberättelse, där man
bland annat åberopar konventionen såsom
ett nytt moment som hade inträffat
och även vissa tekniska skäl som
gjort, att kommitténs arbete fortfarande
måste pågå ännu en tid framåt. Nu
har vi fått denna tid på ett ungefär preciserad
i statsrådets här lämnade svar.

Jag respekterar naturligtvis att man
under krigsåren, då våra grannländer
var ockuperade, inte kunde syssla med

dessa frågor. Därför får man från den
långa tid av 15 år, som kommittén suttit,
naturligtvis dra de åren. Men det är
framför allt tiden efter 1945 som jag
nog tycker att det har gått anmärkningsvärt
långsamt.

Det som statsrådet förklarar långsamheten
med och som det naturligtvis ligger
någonting i, nämligen att långsamheten
är någon sorts garanti för en
svensk grundlighet och noggrannhet i
arbetet, kan naturligtvis inte motivera
hur långt dröjsmål som helst. Det förelåg
ju 1949 ett förslag att bearbeta. Jag
tycker nog att tiden är ganska lång från
1949 till 1953.

Detta, herr talman, var bara några
allmänna reflexioner som jag gör i anledning
av denna fråga. När jag nu
måste säga, att jag vidhåller mitt även
kanske i någon mån i frågans formulering
uttalade missnöje med det långa
dröjsmålet, hoppas jag åtminstone —
det är ju en ganska stillsam och blygsam
förhoppning — att den tidtabell
som nu utstakats av statsrådet skall
visa sig möjlig att hålla för de båda
sakkunniga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på fråga ang. förslag till bestämmelser
om tillsyn av privata skolor för
yrkesutbildning.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Fröken Ager har frågat
mig, om jag till 1954 års riksdag ämnar
framlägga förslag till bestämmelser om
tillsyn över privata skolor för yrkesutbildning
i enlighet med 1946 års skolkommissions
utredning och förslag.

Härpå vill jag svara, att denna fråga
vid beredningen inom departementet
visat sig ha flera sidor, som icke är så

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på fråga ang. förslag till bestämmelser

utbildning.

lätta att överskåda. En lösning i enlighet
med skolkommissionens förslag skulle
visserligen kunna innebära vissa önskvärda
fördelar men kan också måhända
få följdverkningar, som jag icke är beredd
att godtaga. Av dessa skäl ämnar
jag för närvarande icke aktualisera denna
fråga.

Härefter yttrade:

Fröken AGER (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för svaret
på min enkla fråga. Jag beklagar att
herr statsrådet inte kan visa denna
fråga det intresse man kunde ha förväntat.
Jag tror att det är synnerligen
viktigt för vår yrkesundervisning, att vi
får en tillsyn över våra privata yrkesskolor.
För närvarande finns det cirka
160 privata skolor, och de frekventeras
av omkring 15 000 elever i åldern 20—

30 år. Det är alltså ungdomar som får
uppoffra mycken tid och mycket pengar
för att förkovra sin yrkesutbildning. De
lockas många gånger genom braskande
annonser, där de utlovas att på kort tid
få en effektiv undervisning vid dessa
privata yrkesskolor. När de kommer till
skolorna möts de av dåliga lokaler, undermåliga
lärare och dålig materiel, och
när de sedan kommer ut i förvärvslivet
betyder de betyg de fått från dessa skolor
mycket mindre än betyg från statliga
eller statsunderstödda skolor.

Efter att ha läst 1946 års skolkommissions
betänkande i denna fråga och
sett de situationer som kan förekomma
blir man beklämd. Eleverna utnyttjas
som arbetskraft, och skolorna har, som
sagt, dåligt utbildade eller outbildade
lärare. Ofta får eleverna också betala
höga avgifter.

Jag vill kraftigt understryka att givetvis
inte alla privata skolor är sådana
som här angivits. Det finns också mycket
bra privata skolor, men dem kan
man undanta i detta resonemang.

Jag tror att det trots allt är nödvänligt
att ha privata skolor, ty deras måls -

om tillsyn av privata skolor för yrkesmän
har varit mycket lyhörda för arbetsmarknadens
krav och har snabbare
och smidigare än de statliga och
statsunderstödda skolorna kunnat anpassa
sig efter dessa krav. Men de bildningstörstande
ungdomarna kan kräva
att något göres på detta område, så att
deras tid och pengar inte utnyttjas på
sätt som nu sker. En tillsyn över våra
privata skolor synes mig därför önskvärd.

I skolkommissionens betänkande föreslås
en alltför vittgående kontroll. Denna
tror jag inte på. Samma uppfattning
har kommit till synes i ett flertal remisser.
Jag är tveksam om man skall
granska undervisningsplaner, lärare
och materiel. Däremot tror jag på värdet
av att man får en sådan tillsyn,
att skolorna registreras hos överstyrelsen
för yrkesutbildning och att de
också får inspekteras av överstyrelsen.
Det vore en åtgärd som enligt min
mening skulle ha mycket stort värde
för yrkesutbildningen och för dessa
privata skolor. Den i betänkandet framförda,
mera vittgående tillsynen skulle
väl knappast få någon verklig betydelse,
när det inte stadgas någon straffpåföljd.
Genom den föreslagna kontrollen skulle
överstyrelsen få insyn i skolornas verksamhet,
och den skulle då också ha
möjlighet att genom olika åtgärder påtala
de missförhållanden, som kan råda
inom skolorna, och bringa dem till allmänhetens
kännedom. Överstyrelsen
skulle härigenom också få möjlighet att
på förfrågan lämna ungdomarna upplysningar
om värdet av den utbildning,
som meddelas vid olika skolor. Sådana
upplysningar kan överstyrelsen för närvarande
inte lämna annat än beträffande
de statliga och statsunderstödda skolorna.

Om kontrollen begränsas på här föreslaget
sätt blir överstyrelsens behov av
personalförstärkning givetvis mindre än
vid tillämpning av det mera vittgående
förslaget, och styrelsens verksamhet blir

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. statsunderstöden till musikcirkelverksamheten.

alltså mindre anslagskrävande. I skolkommissionens
betänkande har man beräknat
omkostnaderna för denna inspektion
in. m. till ca 34 000 kr. Jag
måste då säga, att de 34 000 kr. som
föreslagits inte är en summa som kan
inge eller borde inge någon tvekan. Jag
förstår inte heller herr statsrådets tveksamhet
och vad det kan vara för följder,
som skulle kunna uppstå om man
toge denna begränsade tillsyn över de
enskilda skolorna. Det måste väl ändå
ligga i samhällets intresse att ungdomens
undervisning sker på ett betryggande
sätt, och jag hoppas och tror att
statsrådet trots det mycket negativa
svaret tar upp frågan till förnyat övervägande,
ty ungdomarna runt om i vårt
land förväntar att något göres, så att
inte deras arbete och pengar utnyttjas
på sätt som nu sker inom vissa av de
privata skolorna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Den ärade interpellanten har ju själv
pekat på att det är vissa ekonomiska
hänsyn, som bör tagas, om man skall
gå in för en sådan här sak. Jag har för
min del kommit till den uppfattningen,
att om inte staten satsar åtskilligt här,
kommer det hela inte att få den effekt
som man skulle önska sig, men å andra
sidan vill jag påminna om att vi har
en näringsfrihetslagstiftning i detta
land, som säger att man inte skall göra
större ingripanden än nöden kräver;
jag tror nog att den ärade interpellanten
också har den uppfattningen. Det
är nog ganska tveksamt om man med
så små medel som föreslagits verkligen
skall kunna åstadkomma så mycket.

När fröken Ager menar, att man skall
komma att göra en del propaganda mot
vissa skolor, får jag ju säga, att myndigheternas
ställning därvidlag blir
synnerligen svår och grannlaga; det
blir sannerligen inte lätt att pricka ut
vissa skolor och säga offentligt, i tidningarna
eller på annat sätt, till ung -

domarna: Det där skall ni akta er för.
Frågan har förvisso betydligt flera svårbedömda
sidor än vad — det skall jag
villigt erkänna — jag själv menade, när
jag var med vid behandlingen av densamma
i skolkommissionen. Därför har
vi också velat fundera på den ytterligare,
innan man skall kunna tänka sig
att komma fram till något godtagbart
resultat.

Fröken AGER (fp): Herr talman! Jag
anser att det inte är något ingripande
i näringsfriheten på något sätt om man
gör denna begränsning och bereder
möjlighet till denna insyn och får en
viss inspektion över skolorna. Jag förstår
att det blir vissa svårigheter med
vissa skolor när det gäller att bedöma
deras undervisning, men å andra sidan
är det den svenska ungdomen och dess
intressen som härvidlag bör beaktas
och inte de privata skolornas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. statsunderstöden
till musikcirkelverksamheten.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Widén frågat mig, om
jag anser, att skolöverstyrelsens anvisningar
angående statsbidrag till musikcirklar,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54, är i överensstämmelse
med riksdagens beslut om
ändringar i grunderna för statsunderstöd
till musikcirkelverksamheten.

Härpå vill jag svara följande.

Som interpellanten åberopat föreslog
jag — vid anmälan av punkten »Understöd
åt studiecirkelverksamheten» i
1953 års statsverksproposition — en
ändring av statsbidragsbestämmelserna
beträffande studiecirkelverksamheten
så, att den nedre åldersgränsen för ung -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellation ang. statsunderstöden till musikcirkelverksamheten.

domscirklar slopades i fråga om musikcirklarna.
Som skäl härför angav jag,
att det ansetts önskvärt, att ungdomscirklarna
i musik kunde upptaga även
medlemmar, som ej fyllt 14 år, utan att
fördenskull gå miste om rätten till statsbidrag.
I anslutning till denna min
hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att, bland annat, godkänna av
mig förordade ändringar av grunderna
för det ifrågavarande statsunderstödet.
Riksdagen biföll detta Kungl. Maj:ts
förslag.

I anledning härav utfärdade Kungl.
Maj:t den 5 juni 1953 en kungörelse (nr
392) om ändring i 1947 års statsbidragskungörelse
för det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet. I denna ändringskungörelse
stadgades bland annat: »Såsom
ungdomscirkel anordnad musikcirkel
må dock jämväl hava medlemmar
i lägre ålder än 14 år.»

Studiecirkelverksamheten står under
inspektion av skolöverstyrelsen samt är
underkastad den kontroll och de villkor,
som i övrigt av överstyrelsen prövas
nödiga och lämpliga. Med anledning
av ändringskungörelsens av mig
nyss återgivna stadgande fann skolöverstyrelsen
nödvändigt att fastställa, hur
stor del av en musikcirkels medlemmar
som kunde få vara under den hittillsvarande
absoluta minimiåldern eller —
vilket i realiteten är samma sak — hur
många deltagare som måste ha uppnått
den ifrågavarande minimiåldern. För
att i största möjliga utsträckning anpassa
erforderliga villkorsbestämmelser
efter den frivilliga studie- och bildningsverksamhetens
behov brukar överstyrelsen
i dylika frågor samråda med
studierektorerna i de erkända studieförbunden.
Så skedde också i det här
aktuella fallet. Vid det sammanträde,
som av denna anledning hölls hos skolöverstyrelsen,
rådde —- efter vad jag
försport — olika meningar om hur den
nya författningen skulle tillämpas. Skolöverstyrelsen
hade till organisationerna
utsänt ett förslag till föreskrifter, som

innebar, att i en ungdomscirkel i musik
minst hälften av deltagarna skulle vara
i åldrarna 14—18 år för att cirkeln
skulle vara statsbidragsberättigad. Från
vissa organisationer framfördes den
synpunkten, att det slopande av den
undre åldersgränsen, som propositionen
angav, borde anses innebära, att även
en cirkel, där alla medlemmar var under
14 år, skulle vara bidragsberättigad.
Denna synpunkt stod dock icke i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts ändringskungörelse.
Diskussionen ledde
till en kompromiss så till vida, att i
skolöverstyrelsens bestämmelser, som
utfärdades den 26 augusti i år, konstaterades,
att en ungdomscirkel i musik
även må ha medlemmar som är under
14 år, men föreskrevs, att minst fem
skall vara i åldrarna 14—18 år.

Vid det nyss nämnda sammanträdet
uttalade sig, enligt vad jag erfarit, representanter
för flertalet studieförbund
för en dylik bestämmelse.

Att en ungdomscirkel i musik erhåller
en kärna av ungdomar i åldrarna
14—18 år anser jag vara helt i linje
med riksdagsbeslutet. Detta var utgångspunkten
för mitt förslag att slopa åldersgränsen
nedåt för musikcirklar. Det
förutsattes alltså inte att alla skulle få
vara under 14 år. Ett slopande av åldersgränsen
har enligt min mening likväl
skett i och med att de som inte fyllt
14 år tillätes vara medlemmar, om också
samtidigt med äldre ungdomar. Dessutom
bör uppmärksammas den bestämmelse,
som medger, att undervisning utgörande
förberedelse till musikcirkels
gemensamma arbete får ske i mindre
grupper, även om vissa av dessa grupper
endast skulle ha medlemmar under
14 år.

Skolöverstyrelsen har alltså endast
haft att göra en avvägning av proportionen
mellan äldre och yngre deltagare.
Jag har icke ansett mig ha något
att invända mot den regel, som skolöverstyrelsen
efter överläggningar med
studierektorerna stannat för.

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. statsunderstöden till musikcirkelverksamheten.

Rent principiellt vill jag slutligen
framhålla, att frågan om åldersgränsen
för deltagande i musikcirklar i viss
mån också sammanhänger med frågan
om åldersgränserna för deltagande i
det fria och frivilliga bildningsarbetet
i allmänhet. Jag erinrar om att då det
fria och frivilliga bildningsarbetet växte
fram här i landet var det hela tiden
fråga om en bildningsverksamhet bland
vuxna, som redan var verksamma i
förvärvslivet. Under senare år har i
allt större utsträckning bildningsverksamheten
bland ungdomen uppmärksammats
av de olika bildningsrörelserna;
något som medfört en värdefull
komplettering av den tidigare verksamheten.
Enligt min mening bör dock den
principen alltjämt vara vägledande för
detta arbete, att den fria och frivilliga
bildningsverksamheten främst är avsedd
för dem, som efter slutad skolgång
på fritid vill komplettera och
bygga vidare på den grund som skolan
lagt. Av skäl, som sammanhänger med
musikens speciella karaktär, har visserligen
en uppmjukning gjorts för musikcirklar,
vilket emellertid inte får medföra
att denna del av bildningsverksamheten
helt kommer vid sidan av de
hittills tillämpade åldersprinciperna.

Härpå yttrade:

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för
svaret på min interpellation.

När riksdagsbeslutet i denna fråga
blev känt i våras, var man på många
håll glad över den positiva inställning
till frågan om musikverksamheten, som
kommit till uttryck i propositionen och
riksdagsbeslutet. Men när skolöverstyrelsens
anvisningar blev kända, förbyttes
glädjen i en ganska allmän missräkning.
Riksdagsbeslutet innehöll bl. a.
följande: »Med hänsyn till att den musikaliska
begåvningen ofta redan tidigt
gör sig gällande och torde kunna tillvaratas
och skolas även hos ungdom

under fjorton år, synes vidare ett slopande
av den nedre åldersgränsen för
ungdomscirklar vara motiverat beträffande
musikcirklarna.»

Detta är ordagrant riksdagens beslut.
När sedan den kungl. kungörelsen nr
392 utkom, stod där följande, vilket
också redovisats i interpellationssvaret:
»Såsom ungdomscirkel anordnad

musikcirkel må dock jämväl hava medlemmar
i lägre ålder än fjorton år.» I
skolöverstyrelsens anvisningar har det
fått följande utformning: »I musikcirklar,
som anordnas såsom ungdomscirklar,
må även deltagare under fjorton år
deltaga. Dock skall sådan cirkel till ett
antal av minst 5 ha medlemmar i åldern
14—18 år.»

Denna passus finns inte alls med i
riksdagsbeslutet. Jag kan inte finna annat
än att det här har skett en glidning
från riksdagens beslut först till kungörelsen
och sedan över till skolöverstyrelsens
anvisningar, vilka senare praktiskt
taget icke innehåller någon förändring
av de gamla bestämmelserna.
Hur har det nämligen varit förut? Jo,
enligt de gamla bestämmelserna skulle
minst fem inom en ungdomscirkel vara
14—17 år gamla, men det fanns inte något
förbud för yngre att deltaga i en
sådan cirkel. Om yngre ungdomar deltog,
redovisades endast de som var över
fjorton år såsom medlemmar i cirkeln.
Det enda nya i bestämmelsen enligt
skolöverstyrelsens tolkning är, att även
de yngre skall kunna få statsbidrag till
bestridande av materielkostnaderna.
Något annat innebär det inte.

Många av oss har blivit besvikna på
resultatet av förra årets riksdagsbeslut.
För att påvisa, att vi ganska allmänt
fattat riksdagsbeslutet på ett annat sätt
än skolöverstyrelsen, vill jag hänvisa
till den riksdagsdebatt, som fördes bär
förra året. Det förekom då ingen diskussion
på denna punkt, men herr
Lundberg i Uppsala hade väckt en motion
om anslag för musikundervisningen
i skolorna. I denna debatt yttrade

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellation ang. statsunderstöden till musikcirkelverksamheten.

herr Wallentheim — som var vice ordförande
i andra avdelningen —■ följande: »Jag

skulle vilja tillägga, att om kommunerna
verkligen vill göra en insats
på detta område, så har de möjligheter
härtill genom att knyta an till det frivilliga
folkbildningsarbetet. Där har
man möjligheter att bilda studiecirklar
i musik, som skulle kunna ge verkliga
krafttag åt musikundervisningen bland
ungdomen.»

Det märks av detta yttrande, att herr
Wallentheim avsåg det beslut, som riksdagen
då redan fattat, nämligen att godkänna
borttagandet av den nedre åldersgränsen
för erhållande av statsbidrag
till musikcirklar. I annat fall skulle han
inte ha fällt ett sådant yttrande. Om
kommunerna inte vill gå in för musikundervisningen,
finns det nämligen inga
möjligheter att bedriva en sådan verksamhet
i bildningsförbundens regi utan
anslag från något håll, närmast då från
staten.

Jag har en känsla av att man inte
har reda på hur musikcirklarna arbetar.
Och därför vill jag här ge en kort
orientering. Musikcirkelverksamheten
har pågått här i landet i tjugofem år.
Den första verksamheten togs upp inom
IOGT av dess studieförbund. Man kan
säga att den föddes på musikskolan i
Arvika. I Forshaga i Värmland har vi en
mycket omfattande musikcirkelverksamhet
som kan tjänstgöra som ett belysande
exempel och började 1929; där
firade också IOGT:s musikcirklar sitt
25-årsjubileum för fjorton dagar sedan.
I Forshaga har man under det senaste
året, 1952/53, haft tjugosex musikcirklar
i verksamhet. Av dessa var det fyra
allmänna cirklar med statsbidrag, sex
var ungdomscirklar med statsbidrag
och sexton ungdomscirklar utan statsbidrag,
där medlemmarna var under
fjorton år. Denna verksamhet har möjliggjorts
genom att Värmlands landsting
varit generöst och givit bidrag till cirkelverksamheten,
även när statsbidrag

inte utgått. I detta fall har landstinget
bidragit med 2 450 kronor och kommunerna
med 2 150 kronor.

Verksamheten är här uppbyggd så,
att ungdomscirklarna utgör en rad nybörjargrupper
eller andra grupper som
arbetar en relativt kort tid. Där finns
gitarr-, piano- och mandolinorkestrar,
etc. Från dessa elementära grupper rekryteras
två ungdomsorkestrar, av vilka
den ena är mandolinorkester och den
andra vanlig stråkorkester. Ur dessa orkestrar
rekryteras sedan huvudorkestrar,
som omfattar mer försigkomna musiker.
Cirkeln har två lärare i pianospel,
en gitarrlärare och två lärare i
mandolin- och fiolspelning.

Man kan alltså säga att denna musikcirkelverksamhet
är uppbyggd på en
bred bas av ungdomscirklar, där deltagarna
sammanföres i grupper allt efter
instrument och där den elementära undervisningen
ges enligt grupparbetsmetoden.
På denna grupp är sedan den
övriga verksamheten uppbyggd som en
pyramid med en elitorkester i toppen.
Det är en fullt fristående studiecirkelverksamhet
i IOGT:s regi.

Det går inte att i en musikcirkel
sammanföra elever med olika utbildning.
Professor Moberg, som deltog i
jubileet i Forshaga, yttrade att musiken
är för de unga detsamma som att lära
sig ett nytt språk, vilket innebär att
deltagarna måste stå på ungefär samma
stadium för att man skall kunna få ut
det man vill av verksamheten — man
kan inte sammanföra nybörjare med
dem som är längre komna. Det går inte
i praktiken att ha en musikcirkel med
deltagare i åldern 14—18 år och i
denna grupp införa nybörjare. I Forshaga
börjar man med denna undervisning
i 10—11-årsåldern, då ungdomarna
är mycket mottagliga för undervisning.
Tidigare kan man knappast börja, ty i
en sådan ålder är man inte mottaglig
för denna undervisning annat än i undantagsfall.

Den musikcirkelverksamhet som här

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. statsunderstöden till musikcirkelverksamheten.

bygges upp ser jag närmast som ett
övergångsstadium till en kommunal musikundervisning.
I Värmland har man
på sina håll börjat övergå till kommunala
musikskolor. Det har man gjort
även i Uppland, som ju bär en mycket
omfattande musikundervisning. Hade
riksdagsbeslutet från i våras fått tilllämpas
efter ordalydelsen, hade man,
tror jag, givit denna verksamhet, som
ur ungdomsvårdssynpunkt är oerhört
betydelsefull, ett gott handtag. Nu måste
man beklaga att det blev ett mycket
ringa resultat av det hela.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
lierr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Eftersom den ärade interpellanten ifrågasätter
om det råder överensstämmelse
mellan propositionen och riksdagsbeslutet
å ena sidan och kungörelsen å andra
sidan, vill jag ännu en gång erinra om
att det i departementschefens anförande
står, att ungdomscirklar i musik kunde
upptaga »även medlemmar som ej fyllt
fjorton år». Detta motsvarar, tycker jag,
ganska exakt vad som står i kungörelsen,
att »musikcirkel må dock jämväl
hava medlemmar i lägre ålder än fjorton
år».

Jag kan förstå att de som är mest
intresserade av denna verksamhet skulle
önska, att man kunde bevilja ännu större
statsbidrag. Men vad man menar med
resonemanget, att de kommunala musikskolorna
inte skulle ha rönt så stort
intresse som de borde ha fått, om beslutet
hade tolkats annorlunda, kan jag
inte riktigt förstå. Ty det är väl ändå
ingen som menar — i varje fall har jag
aldrig gjort det — att man skall låta den
fria bildningsverksamheten driva cirklar
med enbart barn i skolåldern. Beträffande
den kategorien måste man väl
säga att skolan och även kommunala
musikskolor har en betydligt större
skyldighet att träda till.

Vad angår den punkten, som man
stritt om vid den förberedande förhandlingen,
huruvida man skulle skriva

minst fem medlemmar i åldern 14—18
år eller om man skulle skriva hälften
av medlemmarna i åldern 14—18 år,
får jag säga, att i vissa fall kan formuleringen
innebära en fördel för den ena
åsikten, i andra fall för den andra. Jag
har inte någon bestämd uppfattning,
vilken formulering det hade varit bäst
att man stannat för. Jag vill emellertid
ännu en gång understryka att det för
denna verksamhet måste vara av grundläggande
betydelse, att man fått möjlighet
att bedriva gruppundervisning inom
cirklarna och att dylika grupper även
kan få helt bestå av medlemmar som är
under fjorton år. Jag skulle tro, att där
ligger det främsta värdet i denna reform.
För övrigt får väl även herr Widén
erkänna, att det är en fördel, att
man nu kan påräkna statsbidrag även
för de yngre medlemmarna, vilket man
ju inte fått göra tidigare.

Jag anser sålunda att detta var det
steg, som man nu lämpligen kunde ta
denna gång. Om vi kommer att kunna
gå längre vet jag faktiskt inte, men att
gå så långt, att t. ex. grupper, som verkar
inom en skola, inte skulle få sina
bidrag genom skolan utan genom den
fria bildningsverksamheten, det har jag
mycket svårt att tro vara en riktig utveckling.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman!

Statsrådet säger, att jag skulle ha ansett
att det var menligt för den kommunala
musikundervisningen, att man
inte följt propositionen, men det var
inte det jag ville hävda, ty den kommunala
musikundervisningen får ju intet
bidrag från anslagen för studiecirkelverksamhetcn.
Men den kommunala
musikundervisningen har kommit till
just via musikcirklarna. När det visat
sig att det funnits ett intresse bland
ungdom i skolåldern, bar de kommunala
myndigheterna gått in för kommunala
musikskolor. Det är alltså via musikcirkelverksamheten
som intresse och
förståelse har väckts hos de kommunala

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

myndigheterna, och det är där det väsentliga
i utvecklingen ligger.

Herr statsrådet sade att vid det förarbete,
som ägt rum inom skolöverstyrelsen,
har man egentligen stritt om hur
många deltagare som skulle vara i åldern
14—18 år för att en cirkel skulle
räknas såsom statsbidragsberättigad.
Men, herr statsråd, många av de stora
förbunden ansåg, att när man slopar
den lägre åldersgruppen i musikcirkeln,
så har man ingen åldersgräns nedåt
utan bara en uppåt, och på annat sätt
kan jag inte tolka riksdagsbeslutet och
statsrådets egen proposition. Jag tror
inte att man vid en granskning kan
komma ifrån denna tolkning.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
När jag motionerade om ett anslag till
musikundervisningen i skolorna var orsaken
den, att det fanns ett intresse för
musikundervisningen och att man höll
på att bygga ut en kommunal undervisning
på området. Statsutskottet avslog
motionen med motiveringen att en
utredning arbetade och sade, att man
för skolundervisningen skulle kunna
söka anslag genom folkbildningsorganisationerna.
Eftersom man i skolundervisningen
har en lärare och elever, får
man väl utgå från som självklart, att
åldersgränsen för eleverna därmed
skulle vara slopad.

Jag vill nu bara understryka betydelsen
av att utredningen påskyndas,
och jag skulle vilja fråga statsrådet:
När kan vi förvänta en proposition som
går ut på att anslag beviljas till musikundervisning
i skolorna?

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla att jag inte tror, att vi skall
hålla på och bygga ut en mängd undervisningsanstalter
för lärarna. Vad vi
behöver är pengar till kommunerna —
undervisningen kan vi ordna ute i bygderna,
med de lärare som redan finns.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!

Jag tror inte det tjänar något vettigt
ändamål att fortsätta debatten med
herr Widén. Utskottet har ju inte gjort
någon invändning mot orden »även
medlemmar» i propositionen, motsvarande
i kungörelsen »jämväl hava medlemmar».
Även om utskottsutlåtandet
inte citerat just dessa ord får man väl
anta, att det var ett helhjärtat instämmande
i propositionen som riksdagen
gjorde, och det har ju inte heller herr
Widén jävat.

Men denna gång har jag, herr talman,
egentligen begärt ordet för att
säga till herr Lundberg, att den stora
musikutredning som pågår har signalerats
vara färdig med sitt betänkande
inom kort. Det torde bli klart ganska
snart under nästa år och kommer, såvitt
jag fått riktiga uppgifter, att innehålla
ekonomiskt mycket vittutseende
förslag. Sedan måste man ju räkna med
en ordentlig remissbehandling, och jag
kan därför inte för dagen säga, när något
förslag kan komma att föreläggas
riksdagen.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag tackar för detta uttalande från
statsrådets sida, men jag skulle till det
vilja säga, att jag hoppas att de vittutseende
förslagen från utredningens
sida, som jag delvis har tagit del av,
icke skall föranleda något beslut av
riksdagen eller någon åtgärd från statsrådets
sida. Vad vi däremot behöver är
ett rejält anslag till kommunerna. Vi
behöver icke en massa onödiga skolor,
som kommer att kosta mycket därför
att musikundervisningen gäller lärare i
stället för barn.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellationer ang. beredskapen
mot epidemiska sjukdomar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang besvara

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

herr von Friesens interpellation ang.
förstärkande av epidemiberedskapen
och herr Johanssons i Stockholm interpellation
ang. beredskapen mot epidemiska
sjukdomar m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Hedlund
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i detsamma.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr von Friesen frågat mig

1) om jag är villig att med avståndstagande
från tanken på tjänsteplikt tillsätta
en snabbutredning syftande till att
skapa reservkårer av medicinalpersonal
av olika kategorier;

2) om jag är villig att uppta till
prövning frågan om utarbetande av generella
regler för ersättning åt dem,
som drabbas av ekonomiska förluster
till följd av samhällets ingripanden i
syfte att hindra spridning av smitta;
samt

3) vilka åtgärder jag i övrigt avser
att vidta för att stärka epidemiberedskapen.

I motiveringen till interpellationen
åberopar herr von Friesen erfarenheterna
från den i somras utbrutna och
ännu icke helt övervunna paratyfusepidemien
samt den nu pågående barnförlamningsepidemien.
Han påpekar bl. a.
att även om vissa brister kunnat konstateras
i fråga om tillgången på bakteriologiska
laboratorier, vårdplatser
m. in., så är säkerligen den personella
beredskapen det problem som är mest
trängande och svårast att lösa. Enligt
herr von Friesens mening bör närmast
övervägas att skapa reservkårer för
olika kategorier av medicinalpersonal.

Sedermera har herr Johansson i
Stockholm, också med kammarens tillstånd,
frågat mig

1) om de brister i beredskapen mot
epidemiska sjukdomar, som framkom -

mit under paratyfus- och barnförlamningsepidemierna,
föranlett regeringen
att överväga åtgärder i syfte att avhjälpa
bristerna och vari dessa överväganden
i så fall består; samt

2) om regeringen har för avsikt att
förstärka de resurser, som den medicinska
forskningen disponerar för
barnförlamningsbekämpning, och i så
fall på vilket sätt.

Jag ber nu, herr talman, att samtidigt
få ta upp dessa interpellationer
till besvarande och därvid anföra följande.

Otvivelaktigt har de svåra epidemier,
som i år drabbat vårt land, haft åtskilligt
att lära oss. Beträffande paratyfusepidemien
har medicinalstyrelsen, på
uppdrag av Kungl. Maj :t och i samråd
med veterinärstyrelsen, inkommit med
en utförlig redogörelse. På grundval av
erfarenheterna från epidemien framläggs
också förslag till åtgärder för att
förbättra epidemibekämpandet. Jag får
senare anledning att i olika sammanhang
närmare beröra medicinalstyrelsens
redogörelse och förslag. Paratyfusepidemien
utgör en av bakgrunderna
till interpellanternas frågor. Jag vill
därför till en början erinra om några
data och lämna vissa allmänna uppgifter
om den epidemien.

Paratyfus förekommer årligen här i
landet. Under femårsperioden 1948—
1952 varierade det årliga antalet paratyfusfall
mellan högst 360 och lägst 129.
De fem första månaderna i år anmäldes
38 fall, spridda över hela landet,
och under första hälften av juni anmäldes
32 fall. I mitten av juni kom
upptakten till den stora epidemien i
Kronobergs län, och några dagar senare
inträffade sedan fall i stockholmsoch
göteborgsområdena samt i Västernorrlands
län. I anslutning till dessa
större epidemiområden inträffade därefter
sekundärfall i praktiskt taget alla
delar av landet. Enligt tjänsteläkarnas
halvmånadsrapporter var antalet paratyfusfall
under tiden den 16 juni—31

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

augusti sammanlagt 7 717, därav i Kronobergs
län 2 868. Antalet dödsfall,
som enligt läkarnas uppgifter under
epidemien tillskrivits paratyfus, uppgick
under denna tid till 90. I september
hade epidemien hunnit avtaga betydligt,
men antalet fall under månaden
uppgick ändock till 560. För oktober
var motsvarande siffra 176. Med hänsyn
till epidemiens omfattning blev det
på ett tidigt stadium klart, att inom
flera epidemidistrikt särskilt personalresurserna
för sluten epidemivård
snabbt skulle vara uttömda och att både
de paratyfussjuka och observationsfallen
till stor del måste vårdas i sina
hem. Detta kom att belasta tjänsteläkarna
och distriktssköterskorna i mycket
hög grad. Av det sammanlagda antalet
sjukdoms- och observationsfall,
som redovisats för tiden 15 juni—31
augusti (omkring 9 300), har icke fullt
hälften vårdats på sjukvårdsanstalter,
detta trots att åtskilliga provisoriska
vårdplatser upprättades.

Även om paratyfusepidemien medfört
allvarliga verkningar, har dock själva
sjukdomen i flertalet fall varit relativt
lindrig — en mag- och tarminfektion
med kortvarigt akut förlopp. Annorlunda
förhåller det sig då med den
andra av interpellanterna åberopade
sjukdomen, barnförlamningen. Denna
förekommer ju också varje år. Under
den senaste tioårsperioden har det genomsnittliga
antalet fall uppgått till
omkring 1 550 per år. Innevarande år
bär en väsentlig skärpning ägt rum
med en epidemi, vartill vi icke haft
motsvarighet sedan 1936. Fram till och
med oktober i år har sålunda anmälts
3 882 fall, därav 2 247 med förlamningar
och 110 döda. Årets barnförlamningsepidemi
började göra sig gällande
i juli—augusti och kom alltså delvis
att förlöpa jämsides med paratyfusepidemien
och därigenom ytterligare
accentuera det beträngda läget på epidemivårdens
område. Medicinalstyrelsens
epidemiologiska experter hade re -

dan på förhand framhållit, att det förelåg
risk för en stor barnförlamningsepidemi
i vårt land antingen innevarande
höst eller hösten 1954, vilket
även föranlett beslut både av Kungl.
Maj:t och sjukvårdens huvudmän.

Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden
man får se det förslag om
viss tjänsteplikt för medicinalpersonal
som avses i herr von Friesens första
fråga. Förslaget framlades av medicinalstyrelsen
i en skrivelse till mig den
20 juli 1953 och innebär i korthet, att
det genom lagstiftning skulle öppnas
möjlighet att — även under rent fredsmässiga
förhållanden — föreskriva
tjänsteplikt för all medicinalpersonal,
då så prövas oundgängligen erforderligt
för att bekämpa epidemi av större
omfattning. Detta skulle medföra, att
medicinalpersonalen kunde ökas genom
att icke aktivt yrkesverksamma personer
togs i anspråk och vidare att man
skulle kunna disponera om personal på
sätt läget krävde. Medicinalstyrelsens
skrivelse har remissbehandlats i vanlig
ordning. Det har därvid icke i något
yttrande bestritts, att det erfordras särskilda
åtgärder för att stärka den personella
beredskapen mot omfattande
epidemier. Tvärtom har behovet av
sådana åtgärder från åtskilliga håll
kraftigt understrukits. Beträffande frågan
om det nu bör införas sådan tjänsteplikt
som medicinalstyrelsen föreslagit
är meningarna emellertid delade. De
berörda personalorganisationerna har
som regel bestämt motsatt sig tjänsteplikt,
men jag vill framhålla att LO i
princip tillstyrkt förslaget. Bland de
myndigheter och organisationer, som
avstyrker, är det åtskilliga som anvisar
andra utvägar än tjänsteplikt för att
komma till rätta med ifrågavarande
problem. I många yttranden framhålles,
att mycket skulle kunna vinnas redan
genom en effektiv beredskapsplanering.
Man pekar bl. a. på möjligheterna
att omdisponera personalens arbetsuppgifter,
frigöra vissa sjukhus -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang.

platser för icke akut vårdbehövande,
anordna samarbete mellan angränsande
epidemidistrikt etc. Vidare betonar
man i flera fall starkt, att de för epidemivården
ansvariga myndigheterna
genom förhandlingar med personalorganisationerna
borde kunna försäkra
sig om medicinalpersonalens frivilliga
medverkan till erforderliga åtgärder.
Sveriges läkarförbund förklarar exempelvis
som sin bestämda uppfattning
att den läkarpersonal, som ej kan erhållas
genom organisatoriska åtgärder,
bör kunna stå till förfogande efter frivilligt
åtagande, och förbundet säger
sig vara berett att medverka. TCO rekommenderar
överläggningar mellan
medicinalstyrelsen och personalorganisationerna.

I fråga om min egen inställning till
problemet om tjänsteplikt vill jag först
hänvisa till att Kungl. Maj :t på min
föredragning förelagt årets riksdag en
proposition med förslag till krigssjukvårdslag,
som innehåller bestämmelser
om tjänsteplikt för medicinalpersonal
under krig och vissa andra utomordentliga
förhållanden. Jag har redan därvid
uttalat betänkligheter mot att stifta särskilda
lagar om tjänsteplikt för olika
grupper av medborgare. Dessa mina betänkligheter
är givetvis icke mindre när
det som nu gäller en tjänsteplikt under
rena fredsförhållanden. Jag har den
uppfattningen att alla möjligheter att
nå en tillfredsställande lösning på frivillighetens
väg bör prövas innan man
överväger en tjänsteplikt. Men å andra
sidan kan man icke stå till svars med
att ta avstånd från tanken på tjänsteplikt
i elt nödläge. Om ett stort antal
människoliv vid en omfattande epidemi
skulle sväva i fara, måste myndigheterna
ha möjlighet att snabbt kunna ta erforderlig
medicinalpersonal i anspråk
där den bäst behövs. Kan detta icke
tillfredsställande ordnas på annat sätt,
kominer införandet av tjänsteplikt att
framstå som den enda möjliga utvägen.
Jag vill i detta sammanhang också hän -

beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

visa till att de skyldigheter, som genom
en föreskrift om tjänsteplikt skulle läggas
på medicinalpersonalen, knappast
skulle behöva bli mera betungande än
de som nu åvilar legitimerade veterinärer
enligt stadgande i 41 § allmänna
veterinärinstruktionen. Där föreskrives
bl. a., att om smittsam kreaturssjukdom
antagit farsots karaktär och veterinärstyrelsen
finner, att de tillgängliga veterinära
krafterna inom orten icke är
tillräckliga, så är även annan legitimerad
veterinär på anmodan skyldig att
mot ersättning delta i arbetet.

Inom departementet prövas nu möjligheten
av en lösning på frivillighetens
väg. För detta ändamål satte jag mig
under första dagarna av oktober i förbindelse
med ordföranden i Sveriges
läkarförbund. Denne lovade mig att efter
undersökning av saken närmare utveckla
förbundets syn på hur för läkarnas
vidkommande beredskapsfrågan
borde kunna ordnas. — Jag avvaktar
nu besked från läkarförbundet. ■— Det
är min avsikt att på motsvarande sätt
söka kontakt med övriga berörda personalorganisationer.
Huruvida någon
speciell utredning blir erforderlig kan
jag för dagen icke uttala mig om.

Jag övergår nu till herr von Friesens
andra fråga, den om generella regler
för ersättning åt dem som drabbas av
ekonomiska förluster till följd av samhällets
ingripanden för att hindra smittspridning.
Som herr von Friesen framhållit
i motiveringen till sin interpellation
är detta ämne för närvarande ofullständigt
reglerat i författning; och någon
allmän rätt att, oberoende av författningsbestämmelser,
få skadestånd av
det allmänna för förluster på grund av
sådana ingripanden torde icke föreligga.

Det är åtskilliga, delvis mycket långtgående
åtgärder, som offentliga myndigheter
kan vidta för att hindra smittas
spridning. Jag skall här erinra om
några av de viktigaste. Enligt epidemilagen
skall den som av läkare förklarats

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

smittad med epidemisk sjukdom i regel
intas för vård på sjukvårdsinrättning.
Men även den som endast misstänkes
för att vara smittad skall behandlas på
samma sätt, om läkare finner det påkallat.
Och om någon utan att vara sjuk
likväl misstänkes för att föra smitta av
epidemisk sjukdom, kan han tvingas att
underkasta sig erforderlig observation
och isolering. Är han s. k. kronisk bacillbärare,
kan han i stället för isolering
åläggas att iaktta inskränkningar i fråga
om arbete och att i övrigt följa särskilda
föreskrifter. I alla dessa fail är det formellt
hälsovårdsnämnden som beslutar
om åtgärderna. Innebär åtgärden att en
person intages på sjukvårdsanstalt, får
han där kostnadsfritt vård och underhåll
på allmänt rum. Några generella
bestämmelser om ersättning för förlust
på grund av åtgärden finns icke. Däremot
finns en särskild ersättningsregel
för ett annat fall av ingripande från
hälsovårdsnämndens sida. I samband
med smittrening äger hälsovårdsnämnden,
där så anses nödigt, låta förstöra
gång- och sängkläder samt andra föremål,
som kan befaras överföra smitta.
Detta skall ske mot utgivande av skälig
ersättning. Vidare äger hälsovårdsnämnden
bl. a. förbjuda envar, som befaras
överföra smittsam sjukdom, att besöka
skola eller offentlig tillställning inom
hälsovårdsområdet. — Länsstyrelsen
har också stora befogenheter enligt epidemilagen.
När det kommer till länsstyrelsens
kännedom, att svårare smittsam
sjukdom hotar eller redan yppats
inom länet eller att annan smittsam
sjukdom vunnit stor utbredning, har
länsstyrelsen att vidta de åtgärder och
meddela de föreskrifter till sjukdomens
förekommande eller hämmande, som
kan ankomma på länsstyrelsen. — Livsmedelsstadgan
innehåller bestämmelser,
som ger hälsovårdsnämnderna stora
möjligheter att ingripa mot smitta.
Finns det grundad anledning anta, att
livsmedel av visst slag eller från viss
plats kan orsaka utbredande av smitt -

sam sjukdom inom hälsovårdsområdet,
äger hälsovårdsnämnden meddela förbud
mot att livsmedlet saluliålles eller
överlämnas till annan för att användas
som livsmedel. Har förbud meddelats,
skall hälsovårdsnämnden i vissa fall omhänderta
vara, som omfattas av förbudet.
Om vara som omhändertagits icke
under nämndens kontroll kan nyttiggöras
på visst sätt, skall den göras
oskadlig genom nämndens försorg men
på innehavarens bekostnad.

Ett ersättningsspörsmål, som ofta varit
aktuellt, avser ersättning för förlorad
arbetsförtjänst åt personer, som
på grund av misstanke om smittfara blivit
isolerade eller eljest lidit inskränkning
i sitt näringsfång. Denna fråga
uppmärksammades redan vid epidemilagens
tillkomst. Det kommittébetänkande
som låg till grund för epidemilagen
innehöll förslag till en bestämmelse om
att ersättning skulle utgå i hithörande
fall. Detta förslag följdes emellertid icke
av statsmakterna. Därvid anfördes bl. a.
som skäl, att man beträffande personer
som på grund av smittfarlighet blivit
isolerade på sjukvårdsinrättning borde
kunna åtnöjas med föreskriften om
kostnadsfritt underhåll under isoleringstiden.
Och i de mycket sällsynta
fall, då en person på grund av kronisk
smittfarlighet kunde komma att underkastas
inskränkning i sitt näringsfång,
borde frågan om eventuell ersättning
till honom prövas med hänsyn till de
individuella förhållandena och alltså
avgöras från fall till fall. — Under epidemilagens
hela giltighetstid har Kungl.
Maj :t efter särskild ansökan brukat bevilja
ersättning till konstaterade kroniska
bacillbärare. Omkring 200 sådana
ansökningar har behandlats, och så gott
som alla har bifallits. Ersättningarna
har som regel rört sig om blygsamma
belopp, 40—50 kronor i månaden. Sedan
budgetåret 1936/37 äger Kungl.
Maj :t dessutom enligt riksdagens bemyndigande
bevilja ersättning i ömmande
fall till personer som, utan att

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

vara sjuka, av läkare misstänkts för
smitta och på den grund underkastats
observation eller isolering. Under de
senaste tio åren har beviljats ett 60-tal
sådana ersättningar i ömmande fall.

Frågan om ersättning till bacillbärarna
har även behandlats här i riksdagen
vid flera tillfällen.

Med anledning av en riksdagsskrivelse
år 1944 uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att verkställa utredning i saken,
och styrelsen framlade i slutet av
1947 förslag till bestämmelser. Detta
förslag innebar i huvudsak, att ersättning
till bacillbärare, både kroniska och
andra, skulle utgå av allmänna medel
och därvid i tillämpliga delar beräknas
enligt de grunder, som anges i 1916 års
lag om försäkring för olycksfall i arbete.
Kungl. Maj :t har ännu icke tagit
slutlig ställning till detta förslag.

Emellertid torde herr von Friesen
med sin andra fråga också avse regler
om ersättning för andra ekonomiska
förluster än dem som drabbar bacillbärarna.
Även i detta sammanhang kan
hänvisas till erfarenheterna från årets
paratyfusepidemi. Den 21 augusti i år
tillkallade jag en särskild sakkunnig för
att utreda frågan om ersättning åt dem,
som åsamkats ekonomisk skada genom
statliga och kommunala myndigheters
ingripanden i samband med epidemien
och därmed sammanhängande spörsmål.
Utredningsmannen har den 2 november
tillställt mig en promemoria i
ärendet. På grundval av densamma har
den 20 november 1953 beslutats proposition
till riksdagen om ersättning för
ekonomiska förluster i samband med
årets paratyfusepidemi. Sedan riksdagen
prövat denna proposition, torde
frågan om möjligheten och lämpligheten
av generella regler på ifrågavarande
område få upptagas till övervägande.

Sammanfattningsvis kan jag alltså säga,
att jag är beredd att göra vad på
mig ankommer för att det i herr von
Friesens andra fråga berörda problemet
skall bli omsorgsfullt prövat.

Härefter kommer jag till herr von
Friesens fråga nr 3, som ju gäller vilka
åtgärder jag i övrigt ämnar vidta för
att stärka epidemiberedskapen. I stort
sett samma innebörd har herr Johanssons
i Stockholm första fråga, som
bl. a. avser vilka åtgärder regeringen
överväger i syfte att avhjälpa bristerna
i beredskapen mot epidemiska sjukdomar.
Onekligen spänner problemen om
förebyggandet och bekämpandet av epidemier
över ett mycket vidsträckt fält
och berör flera departements arbetsområden.
Mitt svar kommer av naturliga
skäl närmast att behandla de frågor
som faller under inrikesdepartementets
område. I flera avseenden kommer
jag att stödja mig på medicinalstyrelsens
redogörelse och förslag i anledning
av paratyfusepidemien.

Jag skall då först uppehålla mig vid
några åtgärder, som är speciellt inriktade
på att höja epidemiberedskapen.
Enligt medicinalstyrelsens instruktion
åligger det styrelsen att i vissa lägen
uppdra åt kompetent person att göra
epidemiologiska undersökningar ute på
fältet. Det brukar därvid gå så till, att
till epidemiområdet beordras en för
tillfället disponibel bakteriolog. Så
skedde ju också vid årets paratyfusepidemi.
Herr Johansson har i sin interpellation
velat göra gällande att i detta
fall minst tre sådana läkare hort sändas
till epidemiområdet i Kronobergs
län. Med hänsyn till tidigare erfarenheter
torde det emellertid från början
knappast funnits anledning att räknä
med en större personalinsats för det
fältepidemiologiska arbetet än den som
gjordes. Medicinalstyrelsen har hävdat
att det skulle ha medfört avsevärda fördelar,
om man för sådana utredningar
kunnat disponera en särskild statsepidemiolog,
alltså en för denna uppgift
särskilt utbildad läkare, som kontinuerligt
följt det epidemiologiska läget, samt
föreslagit, att man vid statens bakteriologiska
laboratorium skall inrätta sådan
befattning vid särskild epidemiologisk

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

avdelning. Avsikten är bl. a., att denna
avdelning utan omgång skall stå till medicinalstyrelsens
förfogande för praktiska
epidemiologiska uppgifter. Förslaget
övervägs för närvarande inom
inrikesdepartementet.

En fråga som nära sammanhänger
med vad jag nyss anfört är den om åtgärder
för att över huvud taget öka kapaciteten
hos landets bakteriologiska
laboratorier. Enligt medicinalstyrelsens
mening har paratyfusepidemien visat,
att denna kapacitet är otillräcklig. Styrelsen
har för nästa budgetår hemställt
om anslag av statsmedel för bidrag till
uppförande och utrustning av två regionala
laboratorier, ett i Sundsvall och
ett i Umeå. Denna fråga är föremål för
övervägande i samband med behandlingen
av budgetfrågorna till nästa års
riksdag.

När det gäller åtgärder för att förebygga
eller bekämpa epidemier, ligger
alltid frågan om vaccinering och andra
medel att åstadkomma immunitet nära
till hands. Herr Johansson har i motiveringen
till sin interpellation ifrågasatt,
om man icke i kampen mot paratyfusen
bort använda skyddsvaccinering.
De ansvariga experterna på området
har om den saken sagt följande.
Här i landet har man i praktiken att
räkna med ett 30-tal olika typer av paratyfusbakterier,
av vilka blott en, paratyfus
B, ger en tyfusliknande sjukdom.
Vaccinering mot denna typ tillämpas
sedan länge med framgång. Däremot
har man ingen säker erfarenhet av hur
vaccinering verkar mot de övriga typerna,
som ju i regel blott förorsakar
en kortvarig akut diarrésjukdom med
feber. Men man har anledning anta att
vaccinering i dessa fall ej är effektiv.
Den bakterietyp, som åstadkom den stora
epidemien i år, tillhör det sistnämnda
slaget. Under alla omständigheter
inträder en eventuell immunitet först
tre veckor efter vaccineringen. Med
hänsyn till dessa uppgifter och till de
betydande ekonomiska och personliga

olägenheter, som det skulle ha inneburit
att vaccinera en stor del av vårt
folk, finner jag det väl motiverat att
någon allmän vaccinering icke tillgreps.
-—• Herr Johansson för i sin interpellation
också på tal frågan om medel att
förebygga barnförlamning. Gammaglobulinet,
en fraktion av människoblod,
har visat sig vara ett visserligen icke
absolut verkande men dock värdefullt
immuniseringsmedel, om man ger det
i tillräcklig dos. Skyddet verkar dock
högst fem veckor. Den svenska årsproduktionen
är för närvarande icke mer
än 3 000—4 000 för barnförlamning
skyddande doser, och den skulle utan
att inkräkta på sjukhusens behov av
blodtransfusioner icke kunna ökas till
mer än det tiodubbla. Detta räcker ju
icke långt, särskilt som behandlingen
för att ge fullt skydd måste upprepas
minst tre gånger under varje säsong.
Det synes alltså uteslutet att kunna använda
gammaglobulinet som allmänt förebyggande
medel. I viss utsträckning
har det dock kommit till användning.
Enligt vad experterna på området uppger
är det emellertid nu i och för sig
möjligt att framställa tillräckligt stor
mängd barnförlamningsvirus för att
därav kunna bereda ett vaccin mot
sjukdomen. Åtskilliga förförsök måste
dock göras, innan man kan bedöma,
hur vaccinberedningen bör ske för att
ge ett effektivt vaccin, som är utan olägenhet
för de ympade. Och det är sannolikt
möjligt att om ett par år börja
det omfattande företaget att ympa alla
personer, som befinner sig i de för
barnförlamning särskilt utsatta åldrarna
och som icke redan har antikroppar
mot sjukdomen i blodet. Man hoppas
emellertid att i någon utsträckning
kunna börja försök på människor redan
under nästa år. Det är alltså ytterst
glädjande meddelanden, som vetenskapen
här har att komma med.

Vad sedan angår allmänhygieniska
åtgärder, ägnade att hindra spridning
av epidemiska sjukdomar, kan jag nu

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

endast i korthet beröra några av de
viktigaste. Främst kommer då frågan
om livsmedelskontrollen. Denna utövas
ju inom varje hälsovårdsområde
av hälsovårdsnämnden, under tillsyn av
statliga myndigheter. Medicinalstyrelsens
redogörelse för den stora paratyfusepidemien
visar som bekant, att
smittan med största sannolikhet spritts
genom slakteriprodukter. När det gäller
hanteringen av dessa produkter, är
det i första hand veterinära myndigheter
som har att utöva tillsynen. Veterinärstyrelsen
har beträffande kontrollen
över den animala livsmedelshanteringen
anfört vissa önskemål, som
prövas inom jordbruksdepartementet.
Efter förslag av föreståndaren för avdelningen
för födoämneshygien vid veterinärhögskolan
överväger man inom
detta departement vidare att på statens
bekostnad eller med bidrag av
statsmedel låta verkställa undersökningar
över förekomsten av latent paratyfusinfektion
bland slaktdjur samt
rörande andra misstänkta smittkällor.
•— Av stor betydelse för frågan om
kontroll över dem som hanterar födoämnen
är det av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté
den 3 november i år
framlagda förslaget till hälsovårdsstadga
m. m. I syfte att stärka hälsovårdsnämndernas
ställning föreslår kommittén
bestämmelser om att ökad och för
ändamålet väl kvalificerad personal
ställes till nämndernas förfogande. Bl. a.
föreslår kommittén, att inom varje
landstingsområde skall anställas minst
en hälsovårdskonsulent, som skall ha
till uppgift att tillhandagå hälsovårdsnämnderna
med råd och upplysningar
i hälsovårdsangelägenheter av varje
slag. Jag kan i detta sammanhang nämna,
att förslaget även innehåller skärpta
bestämmelser om ladugårdshygien och
om råttbekämpning. Först sedan kommitténs
betänkande i vanlig ordning
remissbehandlats, kan ställning tas till
de olika förslagen. Någon proposition
i ämnet torde icke kunna föreläggas

nästa års riksdag. •— Jag vill vidare erinra
om att jag den 23 juli i år tillkallat
en särskild utredningsman med uppgift
att utreda möjligheterna att införa
bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning
av vissa grupper av livsmedelsarbetare.

Herr Johansson går i motiveringen
till sin interpellation även in på frågan
om vattenhygienen. Jag kan i det
avseendet först hänvisa till att förslaget
till hälsovårdsstadga också innehåller
ett kapitel om vattenförsörjning och
vattenkontroll och ett kapitel om avledande
av avloppsvatten. Av särskilt intresse
är, att den obligatoriska vattenkontrollen
föreslås skärpt. Även statens
folkbadsutredning har tagit upp frågor
om vattenhygienen och torde inom den
närmaste tiden komma att framlägga
ett betänkande i ämnet. Frågor om vattenhygien
prövas också av de i år inom
jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning om effektiva åtgärder
till motverkande av förorening
av våra sjöar och vattendrag. Det kan
alltså fastslås, att ifrågavarande viktiga
spörsmål är föremål för stor uppmärksamhet.

Jag vill i detta sammanhang också
rikta uppmärksamheten på en speciell
fråga, som faller inom inrikesdepartementets
område. Sedan flera år tillbaka
bedrives under ledning av statens institut
för folkhälsan en undersökningsverksamhet
rörande små avloppsreningsanläggningar
— separata anläggningar
för mindre fastigheter. Detta
sker i samarbete med medicinalstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och fiskeristyrelsen.
Avsikten är i första hand att genom
praktiska försök få fram den ur hygienisk,
teknisk och ekonomisk synpunkt
lämpligaste utformningen av smärre avloppsreningsanordningar
och det lämpligaste
sättet att sköta dessa. För det
ändamålet har uppförts en särskild försöksanläggning
i Stocksund. Arbetet har
nu fortskridit så långt att ett betänkan -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

de i saken kan väntas till nästa vår. Det
finns anledning hoppas, att resultatet
av undersökningarna skall på ett icke
oväsentligt område bidra till att motverka
föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.

I första kammaren har nyligen herr
Osvald interpellerat min kollega statsrådet
Hjalmar Nilson om vissa saker i
samband med åtgärderna mot vattenföroreningar.
Svaret på den interpellationen
torde komma att innehålla en
utförligare redogörelse för hithörande
ting än jag i detta sammanhang ansett
mig böra lämna.

Vad härefter angår frågan om åtgärder
för att förbättra epidemivården så
tillkommer ju ledningen av epidemisjukhusväsendet
inom varje epidemidistrikt
epideminämnden. Enligt 20 §
epidemilagen skall nämnden verka för
alt sjukvården inom distriktet är så
ordnad, att den, då epidemisk sjukdom
utbryter och så länge den varar, fullt
motsvarar behovet. För sådant ändamål
har nämnden att uppgöra en plan över
sjukvårdens ordnande för den händelse
de för distriktet tillgängliga platserna
på epidemivårdsanstalter skulle visa sig
otillräckliga. Planen skall uppta disponibla
lägenheter för inrättande av tillfälliga
sjukvårdslokaler ävensom den
personal och utrustning som för dem
finns att tillgå.

För den så att säga »ordinarie» epidemivården
finns f. n. omkring 4 700
omedelbart disponibla vårdplatser. Därtill
kommer omkring 600 vårdplatser på
epidemisjukstugor, som är tillfälligt omdisponerade
för annan vård, exempelvis
av kroniskt sjuka. Medicinalstyrelsen
har i sin redogörelse framhållit, att
de provisoriska lokaler, som hittills i
regel ingått i epidemidistriktens planer,
icke alltid kan anses lämpliga och att
dessa planer därför bör omarbetas. En
sådan omarbetning synes mig vara befogad,
varvid man bl. a. som provisoriska
lokaler tar lasarettsavdelningar i
anspråk för epidemiska fall. Det torde

emellertid även för framtiden vara
ofrånkomligt, att i händelse av en exceptionellt
stor epidemi vissa sjuka får
vårdas i sina hem, under tillsyn av
tjänsteläkare och distriktssköterskor.

Beträffande problemet om den personella
beredskapen ber jag att få hänvisa
till mitt svar på herr von Friesens
första fråga.

Innan jag lämnar spörsmålet om åtgärder
för att stärka epidemiberedskapen,
vill jag redogöra något för vad
som gjorts och göres för att möta årets
barnförlamningsepidemi. Som jag redan
nämnt hade medicinalstyrelsens
experter redan på förhand varnat för
risken av en sådan epidemi. På framställning
av medicinalstyrelsen ställde
Kungl. Maj:t genom beslut den 29 maj
i år medel till styrelsens förfogande för
åtgärder till barnförlamningens bekämpande.
Därvid beräknades, att epidemidistrikten
å sin sida skulle anslå vissa
belopp till samma ändamål, och så har
också skett. Större delen av pengarna
har använts till inköp av respiratorer.
De för statsmedel inköpta respiratorerna
— det fanns redan tidigare ett
mindre antal sådana — har sammanförts
till en riksreserv, som förvaras på
Stockholms epidemisjukhus. Därifrån
utlånas respiratorer till de orter, där
behov föreligger, och därifrån förmedlas
även utlåning av respiratorer mellan
olika epidemidistrikt. — Tekniken
för behandling av barnförlamningssjuka
med andningsförlamningar — s. k.
hulbärpareser — har som nyss antytts
utvecklats mycket under senare år. Det
har därför blivit nödvändigt att anordna
särskild utbildning för de läkare
och sjuksköterskor, som skall ansvara
för denna behandling. En del av de
anslag, som jag förut nämnde, har använts
till att bestrida vissa kostnader
för denna utbildning. —- Bl. a. för att
bättre kunna utnyttja apparaturen och
den specialtränade personalen har det
ansetts lämpligt att koncentrera vården
av hulbärpareser till ett mindre an -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang.

tal behandlingscentralcr, huvudsakligen
vid välutrustade epidemisjukhus, som
har anknytning till centrallasarett. Medicinalstyrelsen
har uppgjort en plan
över organiserandet av sådana behandlingscentraler,
och i nära anslutning till
denna plan har nu inrättats omkring
15 centraler, som redan är i gång. En
läkare, som är verksam vid den förut
omtalade riksreserven för respiratorer,
tjänstgör i viss mån som clearingorgan
även för patienter med bulbärpareser,
i det att han hänvisar sådana patienter
till lämplig behandlingscentral, där
respirator finns ledig. — Genom det
system, som jag här antytt, synes man
ha fått en tillfredsställande lösning av
det besvärliga problemet om vården av
bulbärpareser och därmed på en väsentlig
punkt stärkt vår beredskap mot
barnförlamningen.

Slutligen har jag att besvara herr
Johanssons i Stockholm andra fråga,
om åtgärder för att stärka de resurser,
som den medicinska forskningen disponerar
för att bekämpa barnförlamning.

I motiveringen till sin interpellation
erinrar herr Johansson om ett ärende,
som under senare år i hög grad varit
föremål för inrikesdepartementets uppmärksamhet,
nämligen frågan om nybyggnad
för virusavdelningen vid statens
bakteriologiska laboratorium och
virusinstitutionen vid karolinska institutet.

År 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt
byggnadsstyrelsen att i samråd med
laboratoriets föreståndare utarbeta förslag
till program för utbyggnad av laboratoriet,
bl. a. med lokaler för en
virusavdelning. Under utredningens
gång framkom förslag, att man skulle
inrätta en institution för virusforskning
vid karolinska institutet och att
denna institution skulle förläggas i anslutning
till den planerade virusavdelningen
vid laboratoriet.

Utredningsarbetet resulterade 1947 i
två alternativa förslag, varav det ena
—- med virusinstitution — kostnadsbe -

beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

räknades till 2 950 000 kronor. Vid 1947
års riksdag fattades principbeslut om
att inrätta en professur i virusforskning
vid karolinska institutet, och denna
professur kom sedan till stånd
fr. o. m. den 1 juli 1948. Provisoriska
institutionslokaler inreddes därvid i en
byggnad vid statens bakteriologiska
laboratorium.

Av 1950 års riksdag anvisades till
vissa byggnadsarbeten m. in. vid laboratoriet
ett investeringsanslag på
108 000 kronor för budgetåret 1950/51.
Detta anslag var avsett bl. a. för inredning
av ett provisoriskt viruslaboratorium.
Därigenom kom emellertid icke
virusinstitutionens lokalbehov att bli
tillgodosett. Nybyggnadsfrågan togs därför
under 1950 upp i skrivelser till
Kungl. Maj:t bl. a. från statens medicinska
forskningsråd och kanslern för
rikets universitet. Även de sakkunniga
för bakteriologisk krigföring yttrade
sig i saken och framhöll därvid, att en
utbyggnad av forskningsmöjligheterna
inom det virologiska området var av
synnerlig betydelse och att en samordning
av lokalfrågorna för institutionen
och laboratoriet syntes rationell. Enligt
de sakkunnigas mening var det emellertid
angeläget, att laboratoriets verksamhet
i viss del förlädes till bergrum.
Ärendet remitterades därför på nytt till
byggnadsstyrelsen, och i början av
detta året kom styrelsen in med ett nytt
förslag till gemensam nybyggnad för
de båda inrättningarna. Detta förslag
är enligt prisläget den 1 juli 1952 kostnadsberäknat
till 3 750 000 kronor. Därtill
kommer utrustningskostnader, beräknade
till drygt en miljon kronor. Anledningen
till att förslaget icke lades
fram redan till årets riksdag var den,
att spörsmålet om nybyggets storlek och
disposition hade kommit att påverkas
av frågan, hur bakteriologiska laboratoriets
preparattillverkning framdeles
skulle bli ordnad. Statens sakrevision
hade fått i uppdrag att undersöka laboratoriets
organisation och arbetsformer,

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953

Svar på interpellationer ang. beredskapen

och 1952 års riksdag hade uttalat, att
sakrevisionen därvid borde undersöka,
i vad mån tillverkningen kunde med
ekonomisk fördel överföras till andra
organ. Om resultatet blev, att tillverkningen
helt eller delvis frångick laboratoriet,
skulle frigöras vissa utrymmen
som kunde användas för det med nybygget
avsedda ändamålet.

Sakrevisionen har med skrivelse den
15 juni 1953 överlämnat sin utredning
om laboratoriet. Därvid har sakrevisionen
emellertid hemställt, att frågan om
förläggning av tillverkningen skulle göras
till föremål för särskild skyndsam
utredning. Med anledning därav uppdrogs
den 30 juni i år åt en särskild
sakkunnig att utreda frågan om förläggningen
av bl. a. den vid laboratoriet
bedrivna tillverkningen av vissa preparat
jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Det är min förhoppning att
denna utredning skall kunna framföras
så långt, att det blir möjligt att ta ställning
till nybyggnadsfrågorna till 1954
års riksdag. Därmed skulle ett viktigt
steg tagas för att stärka både forskningens
och den praktiska verksamhetens
resurser på det virologiska området.

Den omständigheten att det ifrågavarande
nybyggnadsärendet dragit ut på
tiden betyder emellertid icke att man
underlåtit att vidta åtgärder för att
främja virusforskningen. Sedan statens
bakteriologiska laboratorium under
1951 i samarbete med institutionen för
virusforskning börjat tillämpa en i
Amerika utarbetad metod för att odla
barnförlamningsvirus i vävnadskulturer,
inrättades under hösten 1952 vid
laboratoriets virusavdelning en sektion
för vävnadsodling, huvudsakligen avsedd
för studier av barnförlamning.
Kungl. Maj:t uppdrog den 16 januari i
år åt byggnadsstyrelsen att låta anordna
ett särskilt laboratorium för vävnadsodlingar
m. in., till vilket viss laboratorieutrustning
skulle få anskaffas
och viss personalförstärkning ske. Det -

mot epidemiska sjukdomar,

ta har nu lett till att vävnadsodlings»
sektionen fått särskilda laboratorielokaler
och andra resurser. I dessa lokaler
är en grupp forskare sysselsatt med de
av mig förut omtalade försöken att
framställa vaccin mot barnförlamning.
Jag vill framhålla, att så snart forskningen
hunnit så långt att förutsättningar
föreligger för vaccinberedning
och ympning i större skala, måste samhället
vara berett att vidta åtgärder för
att omedelbart nyttiggöra forskningsresultaten.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellanternas
frågor.

Härefter yttrade:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k) :
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det utförliga svar han har
lämnat på de båda interpellationerna
och särskilt för de delar av svaret vilka
kan betecknas som positiva. Tyvärr är
det dock mera fråga om framtidslöften
än om redovisade åtgärder under pågående
epidemier eller om åtgärder
som står inför omedelbart förverkligande.
Det talas om att frågorna är föremål
för uppmärksamhet, att de ligger
under utredning, att de är ute på
remiss, att de är föremål för regeringens
prövning, att försök med vaccinering
kanske kan påbörjas under nästa
år, o. s. v., o. s. v., och det ger ju inte
mycket hopp för dem som drabbats
eller hotas av de pågående svåra epidemierna.

I fråga om paratyfus torde det ligga
utom debatt att rätt många liv skulle
ha kunnat räddas om tillgången på
sjukhusplatser varit större, om man haft
epidemiologer som genast kunnat fara
ut på fältet och söka efter smittkällorna
och vidare om man vid de bakteriologiska
laboratorierna inte varit tvungen,
för att kunna klara påfrestningarna, att
åsidosätta nästan all annan verksamhet.
Vilken fara det skulle ha medfört, om

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

det kommit ytterligare någon epidemi,
är ju lätt att tänka sig.

I fråga om paratyfusen är det nog
riktigt att epidemien kom plötsligt och
fick oväntat stor omfattning. Men den
epidemi, som drabbar hårdast och som
skapar allmän ängslan, nämligen den
svåra polioepidemien, kom inte alls
oväntat. Vetenskapen kan numera genom
att undersöka de periodiska förändringarna
i motståndskraften hos
människorna och flera andra faktorer
med stor visshet förutsäga svårare polioepidemier.
Såsom statsrådet redan
nämnt hade bakteriologerna förebådat
en svår polioepidemi antingen i år eller
nästa år, och detta har enligt inrikesministern
»föranlett vissa beslut» av
regeringen och sjukvårdens huvudmän.
Dessa beslut visar sig bestå däri, att
regeringen och epidemidistrikten anslagit
vissa belopp som till största delen
använts till inköp av respiratorer,
av vilka en del senare placerats såsom
riksreserv i Stockholm. Då antalet respiratorer
alltjämt är mycket begränsat
torde anslagen ha varit mycket snävt
tilltagna, trots att man visste att en svår
epidemi var att vänta.

Bristen på vårdplatser på epidemisjukhusen
och personalsvårigheterna
har också med rätta kritiserats. Vi har
nyss hört inrikesministern förklara, att
även med de provisoriska förbättringar
som förutses under nästa år blir det
nödvändigt att under svårare epidemier
vårda en del av de sjuka i hemmen.
Detta kan knappast kallas god epidemiberedskap
i ett land som gärna vill berömma
sig av förstklassig sjukvård. Det
torde vara ett allmänt krav att regeringen
och sjukvårdsmyndigheterna kommer
med längre syftande initiativ både
när det gäller vårdplatser och specialutbildad
personal.

Tyvärr händer det att man inte ens
söker behålla den utbildade personal
som redan finns. Det är mig exempelvis
bekant att ett antal unga kvinnor,
som under löften om fortsatt utbildning

och anställning som laboratriser under
epidemien arbetat både natt och dag
vid statens bakteriologiska laboratorium
med de svåra och farliga laboratorieproven,
trots de givna löftena fått
besked om att de icke kan påräkna fortsatt
anställning. Är det på grund av
njuggheten med anslag som man handlar
på detta sätt mot en personal som
gjort en stor och farlig insats under de
svåra epidemierna?

Utöver det fall jag redan påtalat i
interpellationen vill jag peka på några
andra brister i beredskapen som blivit
bekanta efter det att interpellationen
har väckts. Förste distriktsläkaren i
Bromma västra distrikt, dr H. Dagulf,
har sålunda kritiserat främst hälsovårdsnämnden
för att den inte har tillmätt
de trasiga avloppsledningarna ute
i Bromma den betydelse som de enligt
hans mening haft. Hälsovårdsnämnden
har inte, menar han, vidtagit de åtgärder
som behövt vidtagas för att spåra
upp smittohärdarna — jag antar att
det inte bara är hälsovårdsnämnden i
Stockholm som kan anklagas för underlåtenheter
härvidlag. Dr Dagulf vänder
sig med skärpa mot påståendet att
fältepidemiologiska undersökningar är
betydelselösa under en pågående epidemi.
Yiriologiens stora framsteg under
senare tid, bland annat när det gäller
vävnadsforskningen, och den funna genvägen
från apor till möss ger stora
möjligheter att följa virus gång i naturen,
att uppspåra virusbärare och
att genomsöka polioträffad miljö; och
det kan naturligtvis bäst ske under en
pågående epidemi. Men för detta fordras
en kraftig förstärkning av våra laboratorieresurser
och ett utvidgat samarbete
mellan central virusforskning,
hygieniker, kliniker och fältarbetare.
Förste stadsläkaren i Stockholm instämmer
också däri, att det kräves en mycket
stor expertis och specialutrustade
viriologlaboratorier. Årets epidemi har
visat att kontaktsmittan spelar en mycket
större roll vid den art av polioepi -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

demier, som uppträder i Sverige, än
man tidigare räknat med.

På epidemisjukhuset i Sundsvall, där
man bara bär en respirator, uppstod
strömavbrott, och läkare och sjuksköterskor
som inte själva hann med att
dra den tunga apparaten för hand,
måste tillkalla fyra man från brandkåren
för att hjälpa till med detta. En
patient i Borås, som var helt beroende
av respiratorn, måste forslas ända till
Stockholm. Fem personer, däribland
fyra sjukvårdare, måste följa med hela
vägen, och en särskild omformare för
respiratorn måste installeras i tåget.
Vid den svåra överflyttningen till ambulansen
måste man använda en särskild
handdragen respirator. I interpellationen
har jag redan nämnt, hurusom
man t. ex. i Jönköping först under epidemien
fattade beslut om förstärkning
av expertpersonal och sjuksköterskor
för att kunna organisera en central för
behandlingen av de poliosjuka. Man
fick då ta dit experter från Danmark.
Åtgärderna hade säkerligen kunnat vidtagas
långt tidigare.

Vattenföroreningen anses ju alltjämt
som en av de största orsakerna till polioepidemierna.
Vi minns, hurusom man
under Köpings-epidemien förra året tillmätte
Köpingsån en stor roll. Man har
under den pågående epidemien i Stockholm
pekat på kloakdikena i Årsta och
avloppsledningarna i Bromma och vissa
av stadens förorter. Om dessa saker
får vi, som det också säges i svaret,
en särskild debatt, då det föreligger
interpellationer speciellt om vattenfrågan.
Jag hade i min interpellation frågat
om man inte kunde förkorta den
väntetid på två år, som tycks vara
obligatorisk när kommuner skall bygga
reningsverk. Detta har inrikesministern
inte svarat på. Inte heller har han svarat
på min fråga, om inte nya hälsovårdsstadgan
kan föreläggas redan nästa
års riksdag.

Vi har nämligen ett verkligt katastrofläge.
Avlopp från samhällen med 150 000

invånare i Stockholm med omnejd
släpps ut i vattnen utan att ha passerat
något reningsverk. Det finns knappt något
samhälle i vårt land som har avloppsfrågan
tillfredsställande ordnad.
Två miljoner kubikmeter kloakslam
rinner årligen ut i sjöar och vattendrag.
Städernas omgivningar är ofta stinkande
kloakdiken, och badvattnet är mycket
förorenat.

Livsmedelshygienen har stor betydelse
för bägge de epidemier som det här
är fråga om. Även där förebådas ju åtgärder,
men man skyndar som vanligt
långsamt.

Min andra fråga gällde vad man har
gjort för att förbättra forskningen kring
polio, paratyfus och andra epidemiska
sjukdomar. Vid sidan av bättre vattenoch
livsmedelshygien har väl vaccineringen,
i den mån den kan tillgripas,
ställts i förgrunden bland de profylaktiska
åtgärderna. Statsrådet framför
med stöd från medicinskt håll uppfattningen
att vaccinering inte skulle ha
inverkat mycket på den speciella form
av paratyfus som i år uppträdde i vårt
land.

Vad beträffar polio vet jag att fackmännen
har olika meningar om värdet
av gammaglobulin, men jag kan instämma
med inrikesministern i att värdet
är begränsat till en viss tid. Svårigheten
med gammaglobulin är att det framställs
i så små kvantiteter och är så
dyrt. Enligt utländska beräkningar
skulle emellertid ett laboratorium med
kapacitet att försörja hela Sverige inte
kosta mer än fem miljoner kronor. Nu
svarar statsrådet att behovet av blodöverföring
gör att man inte kan tillverka
så mycket av ett preparat som
framställs ur polioimmuna människors
blod. Statsrådet menar att man på sin
höjd kunde tiodubbla den kvantitet av
3 000—4 000 doser som nu framställs
per år. Men även en tiodubbling skulle
ju vara en aktningsvärd höjning av
epidemiberedskapen.

Nu kommer också nya uppgifter från

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

Förenta staterna om att man där funnit
ett vaccin, som anses skydda mot
åtminstone tre sorters polio och kan
framställas i stora kvantiteter. Man
talar redan om nobelpris åt uppfinnaren.
T. o. m. i Förenta staterna, där
sjukvården är oerhört efterbliven i jämförelse
med Sverige, ämnar man redan
nästa år vaccinera hundratusentals människor
med detta vaccin. I andra fall
är man här i landet oerhört kvick att
efterapa allt amerikanskt. I detta fall
kunde för en gångs skull en viss brådska
vara motiverad.

Vi har i sista avsnittet av statsrådets
svar en positiv anvisning på en tredje
väg att förebygga att människoliv spills
i onödan, men den långsamma takten
i utredningskvarnarna försenar återigen
goda initiativ och bra förslag. En
utredning, som bl. a. berör ett förslag
om ett viruslaboratorium, började sitt
arbete redan år 1947. Sedan dess har
det tillsatts utredningar på löpande
band. Detta har visserligen lett till att
det inrättats en professur vid karolinska
institutet och byggts en institution
i provisoriska lokaler i anslutning till
statens bakteriologiska laboratorium.
Men då hela kostnaden är 108 000 kronor,
kan det ju inte vara fråga om något
mera omfattande, utan en i högsta
grad provisorisk inrättning i väntan
på den institution för nära fem miljoner
som varit på tal ända sedan 1947,
alltså sedan sju år tillbaka. Om detta
bygge kan inrikesministern i dag inte
ge något annat besked än att man möjligen
kan vänta förslag därom till 1954
års riksdag. Människor dör och blir
krymplingar i polio och andra sjukdomar,
men utredningskvarnarna mal lika
trögt som vanligt utan att låta sig störas
av pågående epidemier.

Jag bokför dock som en positiv åtgärd
de påbörjade försöken med odling
av barnförlamningsvirus i vävnadskulturer
och försöken i samband därmed
att framställa vaccin, även om man
också i det fallet, när det var fråga om
3—Andra kammarens protokoll 1953.

så väl förberedda saker, hade kunnat
vänta att man satt i gång tidigare, då
man visste att en stor polioepidemi var
att vänta. Vid sidan av reningsåtgärderna
måste den stora uppgiften vara
att framställa vaccin i tillräckliga mängder
och att genomföra en förebyggande
vaccinering av människor i de åldrar,
som hotas av polio. Förutom att öka
anslagen till forskningscentralerna
måste regeringen och andra myndigheter
tillse, att verksamma vacciner
icke genom för högt pris göres oåtkomliga
för vanligt folk utan att de
kostnadsfritt tillhandahålles dem, som
riskerar att bli smittade.

Inrikesministern meddelade, att de
pågående försöken inte kommit längre
än att man möjligen om två år skulle
vara färdig för en förebyggande vaccinering
i litet större skala och i bästa
fall under nästa år skulle kunna börja
vaccinera folk.

Att genomföra en bättre epidemiberedskap
går inte löst på några jättesummor.
Det länge fördröjda viruslaboratoriet
t. ex. torde även med nuvarande
byggnadspriser och med full
utrustning inte kosta på långt när lika
mycket som på en dag förbrukas av
anslaget till militärbudgeten eller knappast
så mycket som antalet havererade
militärflygplan genomsnittligt kostar
per vecka med det haverirekord vi tyvärr
haft de sista månaderna.

Det finns knappast någon sjukdom,
som ter sig så skrämmande för den
svenska allmänheten som polio. Den
fyller människor med ängslan, därför
att den lömskt och hårt drabbar människor
i deras bästa ålder, dödar dem,
förlamar dem eller gör dem till krymplingar
för livet. Det är därför oförsvarligt,
att vår epidemiberedskap visar så
uppenbara brister och luckor, trots att
den bakteriologiska vetenskapen sedan
länge förebådat att vi hade att vänta
en svår epidemi i år. Hänvisningar till
budgetläget och sparsamhetsskäl verkar
i detta fall som ett hån. Vad kostar
Nr 30.

32 Nr 30. Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

inte verkningarna av dessa epidemier
det allmänna och dem som drabbas?

Anslag till god epidemiberedskap är
väl använda pengar. Njugghet i fråga
om denna beredskap står i skärande
kontrast till det över alla bräddar svällande
slöseriet med miljoner och miljarder
av skattebetalarnas pengar till
den pågående upprustningen.

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
ett tack för det svar han lämnat
på min interpellation. Vi har också alla
anledning att vara statsrådet tacksamma
för att han lämnat en så utförlig
dokumentation beträffande erfarenheten
från sommarens båda stora epidemier,
paratyfus och polio. Det torde
vara första gången man från myndigheternas
sida får en så utförlig och noggrann
framställning i hithörande spörsmål,
och det har otvivelaktigt sitt värde.

Vad statsrådets rent sakliga uppgifter
beträffar har jag knappast några erinringar
att komma med. Jag skall bara
göra ett par konstateranden, som snarast
formar sig till ett instämmande i
vad han sagt. Statsrådet påpekade —■
och det är ganska bra, att det blir sagt
i detta sammanhang — att den tarminfektionsepidemi
vi i somras hade
under benämningen paratyfus B visserligen
var ganska omfattande men i stort
sett dock var en banal epidemi med
mycket små verkningar. Det är nog
angeläget att framhålla detta. Dels har
ju sjukdomen ett mycket olyckligt namn,
som man associerar med betydligt allvarligare
och svårare sjukdomar, t. ex.
tyfus eller tyfoidfeber, och dels framställdes
epidemien på sina håll som
betydligt mera svårartad än den i
själva verket var. Visserligen förekom,
vilket statsrådet också redovisade, närmare
hundra dödsfall, ett i och för sig
beklagligt antal, men penetrerar man
siffrorna närmare finner man, att det
rörde sig om personer, som redan från

början hade en försvagad motståndskraft
mot sjukdomen. Det var de, som
hade ett dåligt kärlsystem eller dåliga
njurar eller som hade nått så hög ålder,
att motståndskraften av naturliga skäl
inte kunde bli så stor.

Jag delar också statsrådets uppfattning
i fråga om vissa profylaktiska åtgärder
för att förhindra spridandet av
smittan. Det hade tjänat mycket litet
till att sätta i gång en allmän vaccination
mot paratyfus av denna typ. Att
en vaccinering medfört vissa små obehag
hade kanske inte spelat någon
större roll, men med hänsyn till sjukdomens
relativt lindriga art hade det
säkerligen inte gjort någon större nytta.

Vad beträffar det förebyggande skyddet
mot den långt allvarligare sjukdomen
polio är det riktigt, att gammaglobulin
endast fanns i ett fåtal portioner
och därför inte kunde användas för
allmänt bruk. Medicinalstyrelsen hade
emellertid föreskrivit, att gammaglobulinet
skulie på av polio drabbade orter
ställas till förfogande till skydd åt sjukvårdspersonal
och framför allt barn,
som kunde tänkas bli smittade. Jag
tror, att man förfarit riktigt beträffande
såväl vad som gjorts och vad som
underlåtits i dessa avseenden.

Ett av huvudsyftena med min framställning
av interpellationen var frågan:
Finns det inte någon möjlighet att utan
användande av en sådan tvångsmetod
som tjänsteplikten komma till rätta med
epidemier även av ganska betydande
omfattning? Det är min bestämda uppfattning
att det borde finnas möjligheter
att genom frivilliga överenskommelser
— någonting som alltid ter sig
mycket bättre och smakligare än tvång
— komma till ett tillfredsställande resultat.
Jag instämmer också med statsrådet
när han uttalade betänkligheter
mot tjänsteplikten, någonting som jag
tror att vi alla är honom tacksamma för.

Visserligen gör herr statsrådet i slutet
av sin framställning vissa reservationer,
men jag tillåter mig ändå att

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

tolka hans uttalande på det sättet, att
han över huvud taget betraktar tjänsteplikten
som någonting ont och som man
bör försöka undvika. Jag tror därför
att han har fullkomligt rätt. Medicinalstyrelsen
är säkert inne på alldeles felaktiga
vägar när den inte kan tänka sig
någonting annat än denna tvångsanordning
under förhållanden, som ju inte
har med direkta katastrofsituationer
att göra och inte berör krigsförhållanden
o. d. Läget är ju ofta ett helt annat.
Jag tror att med litet god vilja och
litet förmåga till samarbete finns det
möjligheter att nå en tillfredsställande
anordning även på detta område.

Var skall man egentligen dra gränsen
om man nu tycker att man på denna
lilla grupp befattningshavare — sjukvårdspersonal,
läkare, sjuksköterskor,
sjukvårdsbiträden — kan tillämpa tjänstepliktslagen?
Vilka grupper av yrkesutövare
bedriver inte en sådan verksamhet
som kan betraktas såsom livsviktig
och där ett avbrott i vederbörande
befattningshavares funktioner kan
leda till allvarliga störningar i samhällsorganismen?
Det är klart att det
kanske inte spelar någon roll om författare,
skådespelare och tillverkare av
lyxbetonade produkter under någon tid
inställer sin verksamhet. Även om vissa
värden här skulle gå förlorade, kan man
dock inte säga att något livsviktigt
skulle sättas på spel.

Låt oss dock tänka på alla dem som
är sysselsatta i livsmedelsbranschen.
Det torde anses fastslaget, att orsaken
till den paratyfusepidemi vi hade i somras
ytterst kan hänföras till livsmedelskonflikten.
Jag bortser nu alldeles från
de på sista tiden framförda förmodandena
om sabotageåtgärder, som jag inte
någonstans sett bekräftade. Med hänsyn
till allt vad man vet om den bristfälliga
behandling köttet utsattes för vid livsmedelskonflikten
får man säga, att denna
måste betraktas som huvudanledningen
till epidemien. Denna gången
var det, som jag nämnde, en relativt

bagatellartad epidemi som blev följden,
men den medförde dock arbetsoförmåga
eller avstängning från arbetet för ett
mycket stort antal i produktionen sysselsatta
människor. Följderna av en sådan
arbetskonflikt kan en annan gång
leda till en allvarligare infektionssjukdom.
Då skulle det inte vara förvånande
om myndigheterna — med de erfarenheter
de då skulle ha av tvångsåtgärder
— sade sig, att om vi förut använt
tjänsteplikt för vissa grupper, varför
kan man då inte gå över till tjänsteplikt
för de och de grupperna? Steget
blir ofta inte så stort. Därför tror jag
att det av både principiella och praktiska
skäl är så viktigt, att man undviker
att tillämpa dessa tvångsåtgärder
som inte endast ter sig stötande och
motbjudande för vederbörande befattningshavare
utan också kan leda till
konsekvenser på hela arbetslivets område.
Man skapar på så sätt ett mått av
otrevnad, som gör att vi känner oss
leva i elt tvångsdirigerat samhälle, vilket
vi inte är vana vid. Följden blir alltså
att frivilliga åtgärder i första hand
bör rekommenderas, och jag noterar
med tillfredsställelse att statsrådet Hedlund
här varit inne på samma tankegång.

Statsrådet Hedlund säger att han i
början av oktober hade kontakt med
Sveriges läkareförbunds ledning för att
med den överlägga huruvida man inte
skulle kunna skapa en epidemiberedskap
på frivillighetens väg. Då jag sedan
många år är medlem i läkarförbundets
centralstyrelse har jag funnit
anledning att just i dag då jag fick interpellationssvaret
ta reda på hur långt
man hunnit från läkarförbundets sida
när det gäller utarbetandet av ett förslag
till en sådan överenskommelse. Jag
kan bara mera skissartat ange hur man
tänkt sig detta arbete.

Jag tar först upp frågan om sjukhusplatserna.
På en ort som är hotad av en
epidemi har man tänkt sig, att man
skulle avstänga låt mig säga en fjärdedel

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

av sjukhusets avdelningar för att reservera
dessa för vård av vederbörande
epidemifall. Om sedan sjukdomen ytterligare
breder ut sig kan man tänka sig
att utrymma delar av andra specialavdelningar
på sjukhuset. Man kan också
tänka sig möjligheten att utrymma en
hel specialavdelning, t. ex. en avdelning
för hudsjukdomar eller liknande
om någon sådan finns. Denna skulle
man använda för epidemiens bekämpande
och för behandling av dem som
drabbats av epidemien. Vårdpersonal
skulle erhållas från den epidemiologiskt
skolade personal, som finns inom vederbörande
epidemidistrikt.

Vidare hade man från vederbörande
läkarförbunds sida tänkt sig att upprätta
en beredskapskår. I princip är
detta samma tankegång som jag varit
inne på i min interpellationsframställning
här. Beredskapskåren skulle omfatta
yngre läkare, framför allt underläkare
på sjukhusen. Dessa skulle teckna
kontrakt med läkarförbundet. Vidare
skulle medicine kandidater med
någon sjukhusvana vara med i denna
beredskapskår.

Själv har jag i min interpellation
skisserat ett annat förfaringssätt, vilket
dock i princip är lika med läkarförbundets
förslag. Jag hade tänkt mig —
och jag vill be herr statsrådet vara
vänlig att närmare överväga den tanken
— att man skulle ha en kår under statlig
ledning. De statliga myndigheterna
skulle även leda rekryteringen av denna
kår. Vi har ju faktiskt en ganska god
förebild inom försvarsväsendet när det
gäller sådana här beredskapskårer i
form av försvarets läkarreserver när
det gäller militärsjukvården. Det finns
säkerligen en hel del att lära av erfarenheterna
därifrån i det här avseendet.
Vederbörande skulle ju ha vissa förmåner
— jag skall inte närmare yttra mig
om dessa — och en fördel som den
militärläkarpersonal har som tillhör
fältläkarkårens reserver är att de får
ett litet pensionsbelopp när de har

tjänstgjort en viss tid. Även sådana saker,
som ju anses eftertraktade, skulle
kunna övervägas. För min personliga
del lutar jag närmast åt att föredra det
alternativet framför det av läkarförbundet
skisserade, att det hela skulle skötas
i privat regi, men tanken är densamma,
och jag uttalar den förhoppningen,
att statsrådet inom kort skall
kunna få ett besked från läkarförbundet.

Läkarförbundet arbetar ju här i samförstånd
med den högsta och bästa tillgängliga
expertis som vi över huvud
taget har. Vi har så mycket som tänkas
kan på det här området — epidemiologiskt
verksamma läkare, vetenskapsmän
och andra •— så jag tror att det förslag
som kommer och som självfallet
måste vara utarbetat i detalj och inte
bara löst skisserat som jag har gjort här
— det är därför som det väl tar litet
mera tid innan man får det klart —
skall ge god grund för fortsatta förhandlingar
med inrikesdepartementet och
dess chef.

Det vore kanske också lämpligt att nu
söka kontakt även med andra berörda
personalorganisationer. Vi har ju den
inte mindre viktiga stora gruppen av
sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden,
som det också gäller att på lämpligt sätt
få in i denna beredskap. Jag tror att
det vore klokt att inte vänta för länge
med detta, utan redan på ett ganska tidigt
stadium söka kontakt också med
dessa.

Även när det gäller den andra delen
av min interpellation, den som berör
ersättningsfrågan, noterar jag med tillfredsställelse
att statsrådet så till vida
har upptagit min tanke, huruvida det
icke skulle kunna tillskapas mera generella
regler för ersättning till sådana
som på ett eller annat sätt har drabbats
av epidemierna, antingen de har
varit sjuka själva eller måst avstängas
på grund av smittofara, att statsrådet
bebådar en närmare utredning sedan
vi har behandlat den proposition, som

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

väl kommer endera dagen, om ersättningsfrågan
för den nu avslutade epidemien.
Kanske blir det därför anledning
att i ett senare sammanhang återkomma
till den frågan.

Det tredje avsnittet av min framställning
gällde den allmänna epidemiologiska
beredskapen, och här kommer
statsrådet in på de olika hygienförbättrande
åtgärder som redan finns, förbättringar
som har inträffat även under
de allra sista åren. Men även med allt
erkännande åt vad som har gjorts eller
föreslagits här måste det nog fastslås
att det i mycket stor utsträckning rör
sig om allmänna och föga detaljerade
bestämmelser för förbättring av ladugårdshygien
och liknande saker. Jag
tänker t. ex. på en sådan sak som föreskriften
att man, om man skall uppföra
en ny ladugård, måste skaffa kylanordningar
för att kunna bevara mjölken
frisk. Denna föreskrift gäller inte för
det gamla beståndet av ladugårdar, detta
av ekonomiska skäl. Det betyder att det
kommer att dröja åtskilliga tiotal år
innan de gamla, mindre tillfredsställande
anordningarna har försvunnit.

Det är naturligtvis bra att vi har en
hygienisk konsulent inom varje landstingsområde,
vilken skall stå till förfogande
för inspektion av ladugårdarna
i hygieniskt avseende, men jag måste
verkligen fråga mig om det kan vara
möjligt för en enda person att hinna
med ett så betydande antal inspektionsfall
som det blir fråga om inom ett
landstingsområde. Jag tror att det skulle
vara svårt även om vi hade två befattningshavare
inom varje landstingsområde
som sysslade med detta. Därför
tror jag att man skulle kunna vidtaga
åtgärder i förbättrande syfte härvidlag.

Till sist vill jag säga ett par ord om
en sak som har diskuterats mycket livligt
i tidningarna den sista tiden och
som har satt sinnena i svallning på ett
alldeles särskilt sätt, nämligen frågan
om den infekterade mjölken. Där har
ganska alarmerande skriverier förekom -

mit i pressen, och jag vill inte sticka
under stol med att jag tycker att en del
av vad som har sagts i den här frågan
nog är överdrivet. Man kan inte med
fog göra gällande att ens en mjölk som
är starkt bakteriehaltig nödvändigtvis
behöver medföra hälsofara, och denna
infekterade mjölk är ju inte heller en
generell företeelse. Någon smittospridning
i egentlig mening rör det sig inte
om här. Men även med denna reservation
och med den reservation som innebär
att jag inte tycker om en kampanj
som är upplagd så att den på ett alldeles
särskilt otrevligt sätt riktar sig
mot en grupp av människor i vårt land,
i detta fall den jordbruksidkande befolkningen
— det finns tongångar i
denna kampanj som jag inte kan instämma
i — tror jag att det ändå kan
vara bra att vi ibland får en sådan här
klämtare, som talar om för svenska folket
— ena gången kan det gälla jordbrukare
och lantarbetare, andra gången
helt andra befattningshavare — att vi
måste bekämpa snusk och orenlighet
över huvud taget, att vi inte kan vidta
tillräckligt skarpa och noggranna åtgärder
för att höja den personliga hygienen.
Om kampanjen enbart har detta
syfte, tror jag att den förtjänar stöd
och uppmuntran och att den inte borde
väcka så mycket irritation. Det gäller
i alla fall på lång sikt en förbättring av
ett allmänt hygieniskt tillstånd, som
från olika synpunkter borde te sig önskvärd.
Om man alltså någon gång kommer
fram med sådana här påpekanden
tror jag bara det är bra, ty det är ett
viktigt led i höjandet av den allmänna
standarden, i vilken också ingår en förbättring
av den personliga renligheten.
Om kampanjen fyller ett sådant syfte,
tror jag ingalunda den har varit förfelad.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Herr von Friesen berörde nyss hälsovårdsstadgekommitténs
förslag och var
av den uppfattningen, att vad kommittén
hade gått in för var av alltför begränsad
omfattning i det att det inte
kom att gälla de redan befintliga ladugårdarna.
Det är väl en fråga som får
ventileras under remissens gång, och
sedan får man se vad man kommer fram
till för resultat.

Redan nu vill jag tala om, att det
dock för lantbrukarnas del finns ett
ganska starkt motiv att se till att mjölken
ur hygienisk synpunkt är så bra
som möjligt. Prisskillnaden mellan den
bästa mjölken ur hygienisk synpunkt —
jag lämnar alltså fetthalten åsido i detta
sammanhang — och annan mjölk är inte
mindre än 3,8 öre per liter. Detta gäller
för stockliolmsleveranserna. Det är
klart att man kan tänka sig en ännu
större prisskillnad. Jag tror att man
inte är främmande för en sådan sak i
den kommitté, som på Mejeriernas riksförbunds
initiativ arbetar sedan något
år tillbaka.

Med detta har jag också velat göra
klart att jag självfallet är helt införstådd
med vikten av att söka få fram
så goda livsmedel som det över huvud
taget är möjligt och att försöka få dem
så goda även ur hygienisk synpunkt som
det låter sig göra. Jag tror också som
herr von Friesen, att kritik många
gånger kan vara bra, och ofta är den
för resten bra. Men det kan hända att
den skjuter över målet så pass mycket
att den blir nära nog verkningslös i vissa
sammanhang. Man reagerar och undrar
om det verkligen kan ligga till på
det där sättet. Kan mjölken ha blivit
så förskräckligt mycket sämre? säger
den som vet hur hygienen ändå år från
år faktiskt förbättrats i ladugårdarna.
Den som haft tillfälle att se mejeriutrustningen
i våra moderna mejerier
eller den som haft tillfälle att se hur
det går till i de stora moderna kon -

trollslakterierna och gör jämförelse med
den s. k. ladslakt, som var mycket vanlig
bara för ett tiotal år sedan, där man
kanske höll till under någon brygga i
närheten av ladugården eller stallet och
slaktade, måste nog säga sig, att även
om allt inte är som man önskar måste
det nog ändå i stort sett ha gått framåt
även på detta område liksom som på
så många andra områden i vårt land.

Herr von Friesen har säkert fattat mig
rätt i fråga om min principiella inställning
till frågor om tjänsteplikt. Jag
betraktar det som någonting som man
skall söka undvika. Man skall göra allt
vad man kan för att klara detta på frivillig
väg. Jag tror också på möjligheten
av en sådan lösning och har tänkt ta
kontakt med andra personalorganisationer
inom den närmaste tiden. Men jag
har gärna sett att jag först fått ta del
av de tankegångar som läkarförbundet
ställde i utsikt att informera mig om.

Sedan var det några påpekanden till
herr Johansson i Stockholm. Som jag
har nämnt i interpellationssvaret kommer
statsrådet Hjalmar Nilson snart att
besvara en fråga rörande vattenföroreningarna,
och jag föreställer mig att
han i det sammanhanget också kommer
att nämna någonting om det speciella
spörsmål herr Johansson har riktat till
mig om anledningen till dröjsmålen
med statsbidrag till reningsanläggningar.
Det är ju frågor, som närmast ankommer
på statsrådet Hjalmar Nilson
att pröva.

Herr Johansson i Stockholm sade,
att liv hade kunnat räddas — han syftar
då på paratyfusepidemien — om
platser hade funnits och om en effektiv
fältepidemiologisk undersökning hade
igångsatts på ett tidigt stadium.

Vad den första frågan beträffar, nämligen
om platsbristen och dödsfallen,
vill jag hänvisa till en redogörelse som
jag har erhållit från medicinalstyrelsens
hälsovårdsbyrå, där man har granskat
de olika dödsfallen och kommit fram
till bl. a. följande: »I ett fall har plats -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

brist åberopats, men med det förtydligandet
att det inte heller ansetts nödvändigt
att föra patienten till epidemisjukhus,
då de kliniska symtomen till
en början var lindriga . . .» Det är det
enda fall som man över huvud taget i
detta sammanhang tycks kunna diskutera,
enligt vad man nu meddelar från
medicinalstyrelsens hälsovårdsbyrå.

Vad sedan de fältepidemiologiska undersökningarna
beträffar och möjligheterna
att klara situationen, om man hade
satt i gång dem i större omfattning tidigare,
vill jag citera ett uttalande från
statens bakteriologiska laboratorium:
»Hade man vid den första epidemiens
utbrott i Kronobergs län kunnat förutse,
att en exceptionellt omfattande epidemi
var under uppsegling inte bara i detta
län utan inom flera andra delar av
landet, hade man bort försöka att omedelbart
beordra minst tre epidemiologer
till epidemiområdet.»

Alltså, om man kunnat förutse omfattningen
av epidemien på ett mycket
tidigt stadium, skulle man skickat fler
epidemiologer, men man gjorde det inte,
därför att man inte förutsåg detta. Vi
är ju människor allihopa, och man kan
inte mer än i mycket begränsad omfattning
skåda in i framtiden, även om
vi tycker att vi nått rätt långt i många
avseenden på detta område.

Vad sedan gäller de åtgärder, som
vidtagits sedan man fick klart för sig
att en barnförlamningsepidemi var att
vänta, tror jag man gjorde ungefär vad
som var möjligt vid den liden. Staten
skaffade respiratorer. Man tog kontakt
med landstingen och bad dem skaffa
sig sådana. Man bad dem ordna upp på
epidemisjukhusen, skaffa röntgenapparater
o. s. v. Men sådant tar tid och dylika
apparater han man inte få överallt,
och det är väl ett sådant fall som
herr Johansson i Stockholm syftar på.
Man har vidare anordnat kurser för
personalen, så att den skall vara mera
lämpad att sköta sina uppgifter.

Det var en liten detalj, som jag kom

att särskilt fästa mig vid i herr Johanssons
i Stockholm anförande, nämligen
om strömavbrott vid respiratorerna.
Det är klart att det är en mycket betänklig
sak, men man har faktiskt inte
överlämnat åt slumpen att klara sådant
utan räknar med att det vid strömavbrott
måste bli manuell hantering av
apparaterna. Herr Johansson i Stockholm
talade också om att man på ett
ställe från brandkåren rekvirerat fyra
man för att hålla respiratorerna i gång.
Man har då tydligen gjort vad som över
huvud taget varit möjligt att åstadkomma
och vad som också behövde göras
vid ett sådant tillfälle.

Sedan några ord om gammaglobulinet,
vaccinationsmedlet som vi hoppas
snart är föråldrat, eftersom man är på
väg att få fram ett nytt. Gammaglobulinet
framställs för närvarande i vårt
land enligt vad som har uppgivits i interpellationssvaret
i 3 000—4 000 doser
per år. Varje person skall ha tre omgångar
av vaccinet, om man skall klara
en normal period. Detta betyder att för
närvarande har man vaccinationsämne
för ungefär 1 000 personer. Om man
skulle tänka sig att kunna skaffa fram
blod — här gäller det inte forskningsoch
laboratoriemöjligheter — till det
tiodubbla antalet —- mer lär inte vara
möjligt — skulle det alltså röra sig om
högst 10 000 människor som skulle kunna
ges vaccin. Även om detta är värdefullt
så är det som allmänt motmedel
av liten betydelse. Men man är på det
klara med att man har ett väsentligt
hättre vaccin inom så nära räckhåll,
att man nästa år skall kunna börja
använda det.

Sedan var det frågan om virusforskningen.
1948 fick vi, som det har sagts
här både av mig och av herr Johansson
i Stockholm, en professur i detta ämne.
Den har inte varit utan resurser, även
om man inte fått den nybyggnad som
man ville ha för ändamålet. Man har
arbetat i provisoriska lokaler och uppenbarligen
med mycket gott resultat,

38 Nr 30. Onsdagen den. 25 november 1953.

Svar på interpellationer ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

eftersom man räknar med att redan
nästa år kunna glädja svenska folket med
att det är möjligt att sätta i gång med
vaccinering mot den av alla fruktade
polion. Det är något som vi har anledning
att vara ytterligt glada över. Visst
skulle man ha kunnat önska, att man
fått fram ett sådant medel långt tidigare,
men nu är det ju en gång så med
den vetenskapliga forskningen, att den
behöver tid på sig. Man får inte fram
forskningsresultat till den dag man begär
och vill, men forskarna arbetar
oförtrutet, och rätt som det är visar det
sig att de lyckats i sina betydelsefulla
uppgifter.

Om man begrundar de olika saker
som är omnämnda i interpellationssvaret,
skall man säkert se att det bedrivs
ett intensivt arbete för att stärka hela
vår epidemiologiska beredskap.

Fröken HÖJER (fp): Herr talman!
Liksom herr von Friesen vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att
statsrådet anser, att alla möjligheter att
anskaffa personal bör prövas innan man
går över till att tala om tjänsteplikt vid
epidemier på det civila området. Alla
som har yttrat sig över förslaget om
tjänstepliktslag är överens om att åtgärder
bör vidtas för förstärkning av
den personella beredskapen.

Den pågående polioepidemien — jag
tänker närmast på den — var anad
minst ett halvår i förväg. Man har anslagit
pengar och senare, när epidemien
brutit ut, också anordnat en kurs,
men man har inte vidtagit åtgärder för
att skaffa fram behövlig personal eller
samrått med personalorganisationerna.
Uppgiften att skaffa personal har man
under denna svåra epidemi helt överlåtit
på personalorganisationerna.

Det är tre grupper som närmast berörs
av denna fråga: läkare, sjuksköterskor
och sjukvårdsbiträden. Redan
1943/44 diskuterade man inrättande av
en reservsköterskekår. Då fanns det alltjämt
privatsköterskor i detta land, och

det var fråga om hur man skulle bereda
denna kår en plats i samhället. Svensk
sjuksköterskeförening föreslog vid det
tillfället i en underdånig skrivelse, att
en reservsköterskekår måtte inrättas.
Denna hemställan ligger alltjämt i departementet.
Man tycker att det nu när
fem månader har gått under en intensiv
epidemi borde ha kunnat vidtas effektivare
åtgärder för att skaffa personal,
så att inte den uppgiften helt fått överlämnas
åt personalorganisationen.

Det kanske kan vara av intresse att
få höra några siffror som visar vilket
antal sjuksköterskor som kan krävas.

Det har under senare år varit svårt
att få tillräckligt många sjuksköterskor
ens till vanliga semestervikariat. I år
kom epidemien mitt under semestertiden,
som ju sådana epidemier brukar
göra, och man hade inte i förväg utrett
hur man skulle fylla det ökade behovet.
Vi har länge insett att arbetsförmedlingen
för sjuksköterskor inte fungerar
som den borde göra, och frågan har
debatterats fram och tillbaka av personalorganisation,
medicinalstyrelse och
departement. Medicinalstyrelsen har
bland annat föreslagit ett statsbidrag
för att man skall kunna lösa frågan. Vi
har inte sett till något statsbidrag. Vi
har emellertid ansett det viktigt att företa
en omorganisation, men tyvärr har
vi inte hunnit med den förrän just i
år. Kanske tack vare detta har man under
denna epidemi enbart i Stockholm
lyckats skaffa 122 sjuksköterskor under
den värsta tiden från 15 juli till 3 november,
och under samma tid har 68
sjuksköterskor förmedlats ut till landet
från arbetsförmedlingen i Stockholm.

Nog tycker man att det kunde ha
vidtagits fler åtgärder, ägt rum mer
samråd och lämnats mer hjälp åt dem
som har dessa frågor om hand.

Det gäller att bibehålla kontakten
med de medlemmar av denna grupp
som lämnar yrket. Såväl sjukvårdsbiträden
som sjuksköterskor rekryteras

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. en av Oscars församling i Stockholm gjord framställning
att erhålla en tomt på Gärdet till församlingsbyggnad.

huvudsakligen bland kvinnor. Här gäller
det frågan om gift kvinnas yrkesarbete,
och där har samhället syndat
mycket. Det gäller för denna grupp inte
endast att hålla kontakt med arbetsförmedlingen
så att man snabbt kan komma
tillbaka, utan det gäller också att
bevara yrkeskunnigheten. Det kan tyckas
att man bara behöver kalla in en
45-årig sjuksköterska för att få tillgång
till en kunnig sjuksköterska. Men om
vederbörande har gift sig vid 30 års
ålder, är hon inte en kunnig sjuksköterska
vid 45 år. Själv är hon dessutom
ängslig att börja i vilken del av sjukvårdsarbetet
man än sätter henne. Hon
får nämligen, sådant läget är i dagens
sjukvård, höra mer eller mindre suddiga
ordinationer, vilkas innebörd hon
måste känna väl till, liksom hon måste
veta olika förbehandlingar för operationer
och mycket annat. Händer det någonting
på grund av något fel hon därvidlag
har gjort, ställs hon inför domstol
och får dessutom betala skadestånd.
Man har inte lust att plötsligt
kasta sig in i ett yrke där man kan
råka ut för sådana saker. Därför gäller
det att hålla kontakt med vederbörande,
så att man då och då kan erbjuda
dem arbetsuppgifter som de orkar
med. Det gäller alltså för arbetsförmedlingen
inte bara att hålla kontakt
utan också att försöka få fram sådana
arbetsuppgifter som de gifta orkar med.
Därvidlag stöter man på de rigorösa bestämmelserna
i vårt tjänstereglemente
— vi har just en annan sådan fråga
uppe i dag — som gör att man inte
kan anställa folk på deltidstjänst med
alla olika förmåner, och därför har vederbörande
inte lust att gå kvar. Vi
får då inte de kunniga människor som
vi kunnat få, om de fått stå kvar i deltidstjänst.

Jag tror att det det är viktigt att vi
tittar på dessa frågor innan det blir
för sent. För varje år som går blir vi
av med ungdomar, som vi kunde ha be -

hållit som en mycket, mycket värdefull
hjälp såväl i hälso- och sjukvården
som i våra olika skolorganisationer.

Herr talman! Jag har med det sagda
bara velat uttala en förhoppning om att
statsrådet fortast möjligt tar upp frågan
om någon form av reservsköterskekår.
Jag är på intet vis beredd att skissera
hur denna reservsköterskekår skall
se ut, men jag kan peka på att vi inom
försvarsväsendet redan har en reservsköterskekår,
som nog principiellt
skulle kunna tjäna som mönster för
ifrågavarande kår.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
är fullt överens med fröken Höjer om
det önskvärda i att sjukvården får tillgång
även till sådan arbetskraft, som
inte kan disponeras hela dagen utan bara
under någon del av densamma, och jag
vill försäkra att spörsmålet kommer att
ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. en av Oscars
församling i Stockholm gjord framställning
att erhålla en tomt på Gärdet till
församlingsbyggnad.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde: Herr talman! I en interpellation
har fru Ewerlöf frågat mig

dels om jag uppmärksammat, att
Oscars församling sökt erhålla en tomt
för församlingsbyggnad på Gärdet,

dels om jag har för avsikt att inom
en snar framtid vidtaga åtgärder för att
tillgodose församlingens önskemål i
detta avseende.

Såsom interpellanten i sin motivering
för frågorna anfört, har kyrkorådet
i Oscars församling i skrivelse den

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Svar på interpellation ang. en av Oscars församling i Stockholm gjord framställning
att erhålla en tomt på Gärdet till församlingsbyggnad.

9 juni i år hos Kungl. Maj:t hemställt
om att få förvärva en för en församlingsbyggnad
lämplig tomt på Gärdet.
I skrivelsen, som bl. a. omfattar en utförlig
redogörelse för frågans tidigare
handläggning, förordas en tomt på Kampementsbackens
sluttning intill Värtavägen.
Såsom kyrkorådet framhåller,
förutsätter emellertid ett förvärv av
denna tomt, att även Stockholms stad
lämnar sitt medgivande, enär tomten
är belägen på det friområde till vilket
staden, enligt det med staten år 1946
ingångna avtalet, har nyttjanderätt på
femtio år. Med hänsyn till detta avtal
har djurgårdsnämnden, till vilken kyrkorådets
skrivelse remitterats, tagit kontakt
med vederbörande i Stockholms
stad och föreslagit, att överläggningar
i frågan skall upptagas mellan de statliga,
kommunala och kyrkliga myndigheter,
som är berörda av den. På grund
av mellankommande hinder har emellertid
överläggningarna ännu icke kunnat
komma till stånd. Enligt överenskommelse
mellan djurgårdsnämnden
och representanter för Stockholms stad
skall emellertid förhandlingar upptas
vid första lägliga tillfälle.

För min egen del finner jag med
hänsyn till de olika intressen, som föreligger
i det här fallet, dessa förhandlingar
nödvändiga, och jag anser mig
därför böra avvakta resultatet av dem,
innan jag tar ställning till kyrkorådets
framställning.

Med vad jag sålunda anfört anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå yttrade

Fru EWERLÖF (h): Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation angående
tomt på Gärdet till församlingsbyggnad
för Oscars församling.

Jag vill då först säga, att jag är väl
medveten om att i förhandenvarande
situation är det svårt för att inte säga

omöjligt för statsrådet att kunna ge mig
ett direkt och kategoriskt besked i denna
sak. Jag kan emellertid inte underlåta
att göra några reflexioner i anledning
av denna fråga.

Under mer än tio års tid har Oscars
församling i upprepade framställningar
lagt fram sitt beträngda läge i vad det
gäller dess församlingsverksamhet. Församlingen
är stor, omkring 44 000 människor,
av vilka ungefär hälften är bosatt
på Gärdet. De lokaler, som där står
till förfogande för församlingsverksamheten,
är inte endast provisoriska utan
också djupt otillfredsställande. En källare,
f. d. mjölkbutik, används för en
del av verksamheten, medan söndagsskoleverksamheten
är inrymd i tre
mindre lokaler. Nu vet jag, och det säger
ju också statsrådet i sitt svar, att år
1946 träffades en överenskommelse mellan
staten och Stockholms stad, vilken
går ut på att staden femtio år framåt
skall ha nyttjanderätt till det friområde
där den eftertraktade tomten ligger.
Det är således ytterst hos Stockholms
stad som avgörandet nu ligger.
Jag är medveten härom, men jag kan
ändå inte värja mig för den fråga, som
jag föreställer mig otaliga gånger ställts
av församlingsborna i Oscars, nämligen
om det skall behöva ta så lång tid med
ett ärende av denna vikt. Den senaste
skrivelsen — tyvärr kanske det inte
blir den sista — kom i juni i år och är
remitterad till djurgårdsnämnden, som
i sin tur lär ha gjort framställning till
Stockholms stad om förhandlingar.
Dessa förhandlingar har, fastän vi nu
är i slutet av november, fortfarande inte
kommit till stånd. Och man frågar sij*
med beklämning, om detta är en isolerad
företeelse eller om det föreligger
en allmän tendens till svårigheter för
kyrkan att kunna bygga ut den yttre
ramen för sin verksamhet så, att den
kan fylla sin uppgift.

Jag kan självfallet inte här ge råd
om hur man skall kunna komma till

Onsdagen den 25 november 1953. Nr 30.

Svar på fråga ang. förbättring av riksvägen 4 på sträckan Norrköping—blekinge
gränsen.

rätta med dessa förhållanden. Jag vill
bara förutsätta att kronan som markägare
och som den ytterst ansvarige för
den allmännyttiga byggenskapen skall,
om Stockholms stad fortfarande inte
svarar på det initiativ som tagits, göra
en ytterligare hemställan, så att överläggningar
verkligen kommer till stånd
och klarhet kan nås i en fråga som är
så ytterligt väsentlig som denna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på fråga ang. förbättring av riksvägen
4 på sträckan Norrköping—blekingegränsen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som anförde: Herr talman! Herr Svensson
i Krokstorp har frågat mig, om
jag är beredd att vidtaga sådana åtgärder,
att rikshuvudväg nr 4 även på
sträckan Norrköping—blekingegränsen
snarast sättes i sådant skick, att den
motsvarar behovet av fullgoda kommunikationer
i denna del i landet.

Med anledning härav vill jag svara
följande.

Ifrågavarande delsträcka ligger inom
både Östergötlands och Kalmar län.
Verkställda utredningar har givit vid
handen, att icke oväsentliga ombyggnader
och förbättringar på vägen är erforderliga.
Totalkostnaden härför har
beräknats till omkring 100 milj. kronor.
Angelägenhetsgraden av dessa arbeten
måste dock givetvis vägas i första hand
mot behovet av ombyggnad på övriga
delar av rikshuvudvägnätet. Härvid
måste hänsyn tagas till bl. a. trafikens
storlek. Företagna trafikräkningar visar,
att trafiken på denna väg genom
Kalmar län, särskilt inom den norra
länsdelen, är ringa i förhållande till
andra rikshuvudvägars trafik.

På den vägsträcka frågan gäller avser
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att under löpande flerårsplansperiod
1952—1956 med medel från anslaget
till Byggande av huvudvägar inom kort
påbörja dels en ombyggnad för 1,6
milj. kronor av vägdelen förbi Mönsterås,
dels en omläggning av vägen förbi
Verkebäck mellan Oskarshamn och Valdemarsvik
för en kostnad av 3,4 milj.
kronor, inklusive brobyggnad. Vidare
planeras att år 1955 igångsätta en ombyggnad
av ca 8 km av vägen förbi
Gamleby till en beräknad kostnad av
5,5 milj. kronor.

Av medel från förstärknings- och förbättrings-
samt vägbeläggnings- och
broanslagen har under åren 1952 och
1953 nedlagts 3,2 milj. kronor, och under
tiden 1954—1956 avses ytterligare
sådana arbeten komma till stånd för
tillhopa 6,7 milj. kronor.

Under 5-årsperioden 1952—1956 beräknas
sammanlagt i runt tal 16 milj.
kronor från anslag för kronans väghållning
komma att nedläggas på denna
sträcka av rikshuvudvägen.

Detta synes mig innebära icke obetydliga
arbeten. En fortsatt ombyggnad
av vägdelen torde få ytterligare övervägas,
då flerårsplanerna nästa år förnyas
för perioden 1955—1959. Av väsentlig
betydelse härvid blir givetvis
vilka finansiella resurser som för framtiden
kan komma att ställas till vägväsendets
förfogande.

Härefter yttrade:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Hjalmar Nilson få framföra mitt tack
för svaret på min fråga, även om svaret
inte inrymmer några direkta löften om
en snabbare takt i ombyggnadsarbetena
beträffande riksvägen 4.

Enligt svaret skall ombyggnadskostnaderna
för delen Norrköping—blekingegränsen
draga en kostnad av omkring
100 miljoner kronor. För innevarande
femårsperiod sägs det, att för
denna vägsträcka med en längd av cirka

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. statens övertagande i vissa fall av

eller annan ekonomisk ersättning.

350 km är anslaget cirka 16 miljoner
kronor, vilket gör drygt 3 miljoner kronor
per år. Om den takten skall hållas,
får vi räkna med en ombyggnadstid av
30 år. Nog liade vi räknat med att större
hänsyn skulle tagas till det förhållandet,
att de bygder riksväg 4 genomlöper
praktiskt taget är i avsaknad av järnväg.
Här om någonsin bör väl alla krafter
sättas in för en snabb lösning av
dessa bygders kommunikationsproblem.

När statsrådet i fortsättningen säger,
att trafiken på riksväg 4 är ringa i förhållande
till trafiken på andra riksvägar,
så är detta fullt förklarligt och naturligt.
Man väljer inte en sämre eller
en urusel väg, om det finns andra möjligheter.
Den marritten vill vi också
förskona biltrafikanterna ifrån.

Nu skall villigt erkännas, att ombyggnaderna
vid Verkebäck, Gamleby och
Mönsterås löser några av de mest trängande
behoven, men skall det dröja 30
år innan ombyggnaden är fullföljd, bör
det övervägas om riksvägsskyltarna
över huvud taget skall vara kvar.

Vi anser oss missgynnade och eftersatta
i kommunikationshänseende, men
vi är också på det klara med att en förbättring
av dessa förhållanden kraftigt
skulle påskynda utvecklingen — vilket
bör vara ett riksintresse — och hindra
avfolkningen. Inte minst turistlivet
skulle kunna utvecklas i de vackra och
på historiska minnen rika bygder, som
vägen genomkorsar. Därför förväntar
vi, att de beslutande myndigheterna vid
fördelningen av väganslagen beaktar de
stora behoven härvidlag, så att ombyggnadstakten
kan ökas och arbetena helst
utföras i ett sammanhang.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag vill gärna betyga, att
jag har den uppfattningen, att vägarbetena
skall bedrivas i all den omfattning
som är ekonomiskt möjlig. Väganslagen
måste emellertid fördelas så, att de
kommer till största nyttan för trafiken.

enskilds förpliktelse att utgiva skadestånd

Dessutom är det här frågan om hur
stora väganslag vi har att räkna med
i fortsättningen. Herr Svensson i Krokstorp
ifrågasatte, att vi skall satsa pengar
på riksväg 4 i sådan omfattning, att arbetet
där skulle kunna fullföljas i ett
sammanhang. Jag vill då nämna, att det
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uträkningar på denna väg förra
året fanns en trafikintensitet på relativt
långa sträckor av endast 200—300 fordon
per dygn. Om man skulle utföra
önskvärda arbeten i en följd på hela
denna väg skulle detta innebära att
många, många vägsträckor i vårt land
— både sådana av huvudvägsnatur och
andra — som har flerdubbel trafikbelastning,
fick eftersättas för en ganska
svagt trafikerad väg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Ang. statens övertagande i vissa fall av
enskilds förpliktelse att utgiva skadestånd
eller annan ekonomisk ersättning.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
164, i anledning av väckt motion om
statens övertagande i vissa fall av enskilds
förpliktelse att utgiva skadestånd
eller annan ekonomisk ersättning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken AGER (fp): Herr talman! Jag
har till statsutskottets utlåtande nr 164
fogat en blank reservation. Det har jag
gjort med anledning av utskottets ställningstagande
till motionen av herr Söderquist
med begäran om en utredning
och därav föranlett förslag om sådana
bestämmelser att den, som av domstol
tilldömes rätt till skadestånd eller annan
ekonomisk ersättning, erhåller möjlighet
att få sina genom dem godkända
rättsanspråk uppfyllda. Det inträffar
nämligen då och då att våra domstolar,
samtidigt som de dömer en skyldig
att utgiva visst skadestånd eller viss er -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

sättning, nödgas besluta, att vederbörande
skall omhändertagas för vård på
sinnessjukhus, eller dömer honom till
långt frihetsstraff. De som skall ha skadestånd
kan då inte få detta, och det är
ju inte rimligt.

Utskottet har visserligen uttalat att
det finns en utredning, som behandlar
det fortsatta reformarbetet på skadeståndsrättens
område, och att denna
eventuellt skulle kunna ta upp saken.
Utskottet uttalar emellertid också, att
man är fullt medveten om de stora svårigheter
som möter. Även jag är medveten
om dessa, men jag ifrågasätter,
om man ändå inte skulle kunna bryta
ut denna fråga och lösa den särskilt, när
det gäller brott. Man har gjort det, om
jag inte är fel underrättad, då det varit
fråga om skadegörelse som vållats
av interner från våra ungdomsvårdsskolor.

Jag förstår fullkomligt om en drabbad
familj tycker att en dom, som föranleder
att skadestånd inte kan utbetalas,
är meningslös. Jag hoppas därför att
de pågående utredningarna skall beakta
detta spörsmål.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
utan jag har bara velat delge kammaren
dessa synpunkter.

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Fröken
Ager ställde intet yrkande, varför
jag egentligen inte behövt begära ordet.
Jag vill emellertid bara säga att
det problem, som motionären har tagit
upp, inte är alldeles nytt, utan det har
varit uppmärksammat sedan lång tid
tillbaka. Problemet är mycket stort, vilket
också konstaterats av utredningarna.
Fröken Ager hade det önskemålet,
att denna fråga skulle brytas ut som
en liten obetydlig detalj, men det tror
jag inte går. Problemet är förvisso av
mycket stora mått.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas.

§ 12.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Västerbottens län;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan;
och

nr 167, i anledning av väckta motioner
om vissa utredningar i befolkningsfrågan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13.

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående flyttning av Stockholms
örlogsbas.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 200, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 8 april 1953, föreslagit
riksdagen besluta, att Stockholms
örlogsbas skulle flyttas till Stockholms
södra skärgård i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i berörda statsrådsprotokoll.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta att Stockholms örlogsbas
skulle flyttas till Stockholms södra
skärgård i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 8 april 1953.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Åkerström.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Kammarens ärade ledamöter ser av utskottsutlåtandet,
att vi här har att ta

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. flyttning av Stockholms örlogsbas.

ställning till frågan om flyttning av
Stockholms örlogsbas. Då vi läser handlingarna
får vi veta, att denna fråga
har diskuterats och utretts i olika etapper
under närmare hundra år, och nu
har man kommit fram till ett förslag
att riksdagen skall i princip ta ställning
till en flyttning av örlogsbasen
och vilka åtgärder som skall vidtas där
ute vid den s. k. Sköldudden på Muskö.
Vi får också veta att det hela kommer
att kosta stora pengar, enligt beräkningarna
252 miljoner utöver de miljoner,
som redan är investerade för annat
ändamål. Samtidigt får vi reda på
att programmet inte kan tänkas realiserat
förrän om tio å femton år.

Av utskottets eget uttalande finner vi
-—■ det erkänner jag villigt — att man
skrivit ganska restriktivt om hur man
skall gå till väga vid realiserandet av
det föreslagna principbeslutet. Utskottet
anser, att man inte har bundit sig beträffande
detaljerna, och man skall sålunda
för framtiden ha en mycket stor
rörelsefrihet. Det är i och för sig berömligt,
sett ur min synpunkt, att man
har skrivit på detta sätt, men summan
är ju ändock mycket stor.

På sidan 12 i utlåtandet redovisas
från utskottets sida, att »Kungl. Maj:t
den 23 juli innevarande år tillsatt en
kommitté, örlogsvarvsutredningen, för
översyn av örlogsvarvens organisation
under såväl freds- som krigsförliållanden,
därvid även närliggande marinorganisatoriska
problem borde utredas.
Ej enbart frågan om flottans framtida
sammansättning utan även resultatet
av nämnda utredningsarbete kan således
komma alt medföra vissa omdispositioner
beträffande den i propositionen
skisserade utbyggnaden». När jag
läst detta har det föranlett mig att i
utskottet ställa frågan: Kan inte detta
innebära att om vi i dag fattar ett
principbeslut, så föregriper vi i någon
mån resultatet av dessa utredningar?
Det har för övrigt tidigare redovisats
en annan utredning, som skulle syssla

med någon del av vad som hör ihop
med detta förslag.

Jag fick det svaret i utskottet, att
man inte bör uppfatta det så. Mig förefaller
det likväl, som om det skulle
vara svårt för någon att här stiga upp
och garantera, att ett principbeslut inte
på något sätt skulle komma att föregripa
dessa utredningar. Själv lutar jag åt
den uppfattningen att det i någon mån
kan tänkas komma att föregripa utredningsresultatet.
Jag skulle helst se
— det sade jag också i statsutskottet —
att vi uppsköt avgörandet i principfrågan
ännu något eller några år till dess
att de övriga frågor, som man ändock
skall utreda, är klarlagda genom respektive
utredningar.

Gör vi det kan vi kanske om något
år säga, att visserligen skall vi gå på
flyttning av örlogsvarvet, men vi behöver
inte räkna med ett arrangemang
av den nu planerade omfattningen,
eftersom vi måhända finner att vi -—
även av hänsyn till den statsfinansiella
situationen — bör bringa ned omfattningen
av vårt marina försvar, speciellt
den del därav som avses få nytta av
detta örlogsvarv främst i en krigssituation.

Jag skulle därför hellre föreslå:
Skjut på saken tills den är utredd så
att man också är något så när på det
klara med hur vi skall ha det med
vår flotta. I en sådan situation skulle
vi i stället kunna tänka oss en forcerad
takt i denna utbyggnad. För mitt vidkommande
vill jag hoppas, att man då
kan komma till det resultatet, att här
räcker det med en plan som ldart anger,
att man inte skäligen behöver räkna
med en större totalinvestering än
ungefär halva den summa som här är
angiven.

För egen del skulle jag således helst
vilja ställa ett yrkande om avslag. Jag
har emellertid tidigare misslyckats så
många gånger med yrkanden om prutningar
på det militära området att jag
i dag avstår. Men skulle någon annan

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. tryckning och utdelning i folkskolorna av Förenta Nationernas förklaring om
de mänskliga rättigheterna.

vilja ställa ett sådant yrkande kan han
räkna på min röst.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr WARD (s): Herr talman! Såsom
herr Åkerström erinrade om har denna
fråga varit föremål för utredning i
nära hundra år, och det bör väl därför
vara på tiden att man äntligen fattar
ett beslut.

Jag tror att alla är överens om att den
nuvarande örlogsbasen inte är lyckligt
placerad mitt inne i Stockholm. Den
bör flyttas ut, och det är dit förslaget
nu syftar.

Nu hade inte herr Åkerström något
yrkande, och därför behöver man kanske
inte säga många ord i denna fråga.
Jag begärde emellertid ordet därför att
herr Åkerström påminde om den nyligen
tillsatta örlogsvarvsutredningen
och ansåg, att det beslut som nu föreslås
av statsutskottet skulle kunna föregripa
denna utredning. Det är något
missförstånd, herr Åkerström. Örlogsvarvsutredningen
har faktiskt till sitt
främsta syfte att söka ordna förhållandena
mellan själva varvsdriften och marinverkstäderna
samt mellan dessa båda
företag och den högsta ledningen här i
Stockholm. Man vill komma fram till
en rationellare ordning beträffande administrationen
av dessa kronans företag.
Det är en helt annan sak, herr Åkerström,
och det kan inte spela in vid
behandlingen av den nu föreliggande
frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
I anledning av vad första avdelningens
ärade ordförande här har
anfört ber jag om kammarens tillstånd
att återigen högläsa det jag redan har
citerat: »Ej enbart frågan om flottans
framtida sammansättning utan även re -

sultatet av nämnda utredningsarbete
kan således komma att medföra vissa
omdispositioner beträffande den i
propositionen skisserade ombyggnaden.
» Det är detta som jag fäster mig
vid då jag tycker, att man inte här
kan absolut garantera, att inte principbeslutet
i någon liten mån kan tänkas
föregripa utredningens resultat.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):
Herr talman! Den ärade reservanten
herr Åkerström uttalade ett önskemål
om att det skulle framföras ett avslagsyrkande.
Det är med glädje jag ber att
få åta mig uppdraget att framföra ett
sådant, varför jag, herr talman, ber att
med den motivering, som herr Åkerström
anförde, få yrka avslag på den
kungl. propositionen.

Häruti instämde herr Spångberg (s)
och fru Torbrink (s).

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag såväl därå
som å Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

169, i anledning av väckt motion om
inläggande av vatten- och avloppsledningar
i vissa fastigheter i gamla Djurgårdsstaden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Ang. tryckning och utdelning i folkskolorna
av Förenta Nationernas förklaring
om de mänskliga rättigheterna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

170, i anledning av väckta motioner angående
tryckning och utdelning i folkskolorna
av Förenta Nationernas förklaring
om de mänskliga rättigheterna..

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. kompensation till författare för bokutlåning.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr SWEDBERG (fp): Herr talman!
Detta utskottsutlåtande i anledning av
en motion, bland vars undertecknare
jag befinner mig, föranleder inte någon
vidlyftigare kommentar ifrån min sida.
Men jag vill gärna till det enhälliga
statsutskottet uttala min tillfredsställelse
över utskottets positiva syn på förevarande
angelägenhet och ett tack
för den välvilliga skrivningen i ärendet.

Jag erkänner villigt att den väg som
utskottet anvisar, nämligen den, att
riksdagens kamrar lägger denna angelägenhet
i Kungl. Maj:ts händer, kan
leda till väl så goda residtat som den
i motionen förordade vägen. Därför vill
jag gärna passa detta tillfälle att rikta
en inträngande vädjan till Kungl. Maj:t
— efter vad jag förstår kommer det
närmast att gälla chefen för ecklesiastikdepartementet
— att verkligen belijärta
förevarande angelägenhet och
snarast företa den av utskottet antydda
utredningen och vidta de åtgärder, som
denna i sin tur kan komma att föranleda.

I övrigt, herr talman, har jag intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
.lag vill ansluta mig till motionärernas
synpunkter. Jag vill emellertid när det
gäller förklaringen om de mänskliga
rättigheterna framhålla det ganska beklagliga
faktum, att åtskilliga av de
stater, som i Förenta Nationerna har
varit med om att besluta om de mänskliga
rättigheterna, icke när frågan kommit
till deras egna lagstiftande organ
har tillämpat dessa principer. Jag skall
inte här nämna några namn. Jag skulle
gärna, om utrikesministern hade varit
närvarande, ha velat efterlysa en redogörelse
för i vad mån staterna vidtagit
lagstiftning i överensstämmelse med

denna rättighetsförklaring, som ju innebär
bl. a. likhet när det gäller raser
och mycket långtgående förpliktelser
för de enskilda staterna. En sådan
förklaring fanns egentligen redan i
Förenta staternas författning av år
1789. Om man följt den amerikanska
debatten härvidlag kan man diskutera,
om ens Förenta staterna följer den
mänskliga rättighetsförklaringen.

Man får emellertid också akta sig
för att biträda en massa förklaringar
av ungefär samma karaktär som Kellogg-pakten,
där man förbjöd krig, och
högtidliga statsmän förklarade att de
skulle följa den. Men så fort det kom
upp ett verkligt allvarligt problem
struntade man i dessa principer. Det
ligger en viss fara i att anta sådana
resolutioner. Jag skulle anse det angeläget
att vi i riksdagen finge en redogörelse
av hans excellens utrikesministern
för i vad mån denna rättighetsförklaring
är förpliktande för de enskilda
staterna, så att de inte säger ett i Förenta
Nationerna och ett annat i sin egen
lagstiftning som strider mot detta. Något
sådant skulle skapa en misstro till
Förenta Nationerna, som jag inte skulle
tro att mänskligheten skulle ha det minsta
gagn av.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16.

Ang. kompensation till författare för
bokutlåning.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
171, i anledning av väckta motioner om
kompensation till författare för bokutlåning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr DICKSON (h): Herr talman! Att
döma av den offentliga debatt, som har
föregått denna fråga om författarnas
rätt till kompensation, tycks alla vara
ense om att det är riktigt att författarna

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. översyn av rikets indelning i

skall få något för sitt arbete, och det
år egentligen endast om sättet att få ut
denna ersättning som man tvistar.

Nu föreligger emellertid en viss risk
att denna tvist om sättet skall pågå så
länge, att om man får använda det
gamla ordspråket om gräset som gror,
en mängd kor hinner att do innan detta
gräs hinner komma upp till njutbart
skick — inga jämförelser i övrigt med
denna bild. Detta var anledningen till
att denna motion bars fram.

När jag nu i utskottets skrivning ser,
att denna sak är under Kungl. Maj:ts
prövning, skulle jag endast vilja skicka
regeringen den hälsningen — det kan
ske genom statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet
som sitter här i kammaren
— att det vore tacknämligt om
prövningen skedde så pass fort, att
hjälp kan lämnas i god tid och att gräset
således gror tillräckligt fort för att
inte ännu flera skall lida nöd än vad
som redan har skett.

Jag har i frågan intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17.

Ang. översyn av rikets indelning i län
och landstingsområden.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
172, i anledning av väckta motioner om
översyn av rikets indelning i län och
landstingsområden.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göransson in. fl. (I: 102) och den andra
inom andra kammaren av herr Dahlén
m. fl. (11:127), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om översyn av nu gällande
indelning av riket i län och landstingsområden.

län och landstingsområden.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Hesselbom, utan angivet
yrkande;

2) av herr Svensson i Ljungskile,
likaledes utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag har till utlåtandet fogat
en blank reservation, och jag har också
varit med om att skriva under motionen
II: 127, som har givit anledning till
detta utlåtande.

Den nuvarande länsindelningen härrör
i huvudsak från 1630-talet. Den
är alltså gammal, och det är ganska
naturligt ifall den ur många synpunkter
håller på att bli föråldrad bl. a. på
grund av kommunikationernas utveckling
och pågående folkomflyttningar inom
landet.

Det är klart att dessa olägenheter gör
sig särskilt starkt gällande i vissa fall,
på vissa platser, kanske närmast i samband
med de största stadsbildningarna.
Jag skulle tro att om man skall angripa
en sådan fråga är det lättast att göra
det genom att ta upp hela frågan i ett
sammanhang. Man står väl i detta fall
principiellt i ungefär samma läge som
när det gällde kommunindelningen. Vi
hade där kommit till det stadium då det
egentligen inte längre kunde ge tillräckligt
resultat att bara ta upp en detalj
i sänder utan det var nödvändigt
att göra en översyn över det hela. Jag
skulle tro att vi befinner oss i ungefär
samma situation nu när det gäller länsindelningen
och landstingsindelningen.
Det skulle behövas en översyn av hela
fältet. Denna synpunkt har också i viss
mån fått stöd i de remissuttalanden
som statsutskottet har inhämtat. Stadsförbundet
stöder på det hela taget motionen
utan att pruta, medan Landstingsförbundet
är något mera nyanserat
i sin framställning.

Jag vill gärna erkänna att det givetvis
är en rätt intrikat fråga, ifall man

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 102 och II: 127 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. översyn av rikets indelning i län och landstingsområden.

skall ta upp både länens och landstingens
gränser. Det är naturligtvis
ganska lätt att peka på svårigheter som
kommer att anmäla sig i ett sådant sammanhang.
Men ifall man inte är absolut
övertygad om att man kan undgå
dessa svårigheter för all framtid i fall
man skjuter på saken, får man räkna
med att det bara blir värre, ju längre
man väntar. Nu har ingen av de remissinstanser,
som sysslat med denna
fråga, inte ens kammarkollegium, vågat
påstå att den skulle kunna skjutas
undan definitivt. Man har inte sagt
mera än att man för dagen kanske inte
behöver ta upp den, i varje fall inte i
hela dess vidd. Men har man alltså uppfattningen,
att detta problem förr eller
senare anmäler sig på ett sådant sätt
att man inte kan komma ifrån det, då
är ju de svårigheter, som kan höra
samman med att ändra gränserna, knappast
något argument, ty man måste räkna
med att de bara blir större ju längre
man väntar. Endast under förutsättning
att man tror, att den nuvarande ordningen
har en mycket lång framtid för
sig, kan det argumentet ha någon tyngd.
Det är klart att det är mycket viktigt,
att man kommer fram till ett beslut om
en sådan ordning, att befolkningsförhållandena
och skatteunderlaget ger
tillräcklig bärkraft åt alla de nya enheterna.

Nu har statsutskottet avstyrkt denna
motion. Det har gjort det med en motivering,
som man långa stycken kan
instämma i. Statsutskottet säger: »Utskottet
ansluter sig härutinnan till kammarkollegiets
uppfattning, att befolkningen
i stort sett för tillgodoseende av
sina samhälleliga behov anpassat sig
till den gällande länsindelningen. Någon
entydig opinion för ändrad länsindelning
i stort finnes inte heller. Härtill
kommer, som Landstingsförbundet
framhållit, att traditioner skapats och
samhörighetskänslan vuxit inom den
nuvarande länsindelningens ram». Det
är ju alldeles självklart, att anpassning -

en har skett till den administrativa indelning
som finns. Vad skulle anpassningen
annars ha skett till för någonting?
Det är givet att traditioner skapats
inom den nuvarande administrativa
indelningens ram. Var skulle annars
dessa traditioner växa? Man behöver
bara flytta över den argumenteringen
till frågan om kommunindelningen,
som vi förut fattat positiv
ståndpunkt till, så ser man med detsamma,
att den inte har någon som
helst bärkraft. Den argumenteringen
kan man alltid anföra till försvar för
vilken indelning som helst, som har
ägt bestånd tillräckligt länge för att utöva
något inflytande i bygderna. Jag
menar därför, att denna utskottets motivering
med större rätt kunde ha gett
anledning till bifall till motionen i dess
helhet.

Nu har utskottet i viss mån spaltat
upp motionen i två delar. Man menar
att stockholmsproblemet egentligen är
det mest aktuella. Det skall inte förnekas.
Man skriver alltså ännu mera positivt
när det gäller stockholmsproblemet,
men finner det välbetänkt att avvakta
resultatet av vissa samarbetssträvanden
som nu pågår. Jag skall inte
fördjupa mig i den saken. Jag tror nämligen
att detta är en så pass svår reform,
att den under alla förhållanden
tar lång tid och att man nog kunde
inta en positiv inställning. Det är i alla
fall inte gjort från den ena dagen till
den andra att här komma fram till en
ny ordning. Man skulle därför gott och
väl hinna avläsa erfarenheterna i de
samarbetssträvanden som pågår i
stockholmsområdet.

Jag skulle gärna, herr talman, vilja
knyta en personlig reflexion till detta.
Länsindelningen härstammar från en
tid, då det svenska feodalväldet nätt
och jämnt var avvecklat. Feodalväldet
i sin tur hörde ju samman med bristen
på kommunikationer och möjligheter
för en centralregering att direkt styra
ute i de enskilda bygderna. När man

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. översyn av rikets indelning i län och landstingsområden.

avvecklade feodalväldet fick man i alla
fall skaffa sig en Kungl. Maj:ts befallningshavande
ute i bygderna som styrde
och ställde på konungens vägnar. Så
vitt jag förstår har vi nu kommit in i
förhållanden, där bl. a. de nutida kommunikationerna
medfört att det går
mycket bra att från kanslihuset befalla
över hela detta land, och så sker ju
även i stor utsträckning. Å andra sidan
går det också mycket bra att från
kanslihuset och Stockholm samarbeta
både med läns- och landstingsorgan och
med alla möjliga andra officiella, halvofficiella
och privata institutioner här
i landet.

Själva bakgrunden är alltså nu en
helt annan än förut, och därför tycker
jag att vi inte bara borde få en ny länsindelning,
ulan också folkvalda landshövdingar.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Då
jag är motionär i detta ärende skall jag
be att få säga några ord.

Statsutskottets föreliggande utlåtande
kan ge anledning till kommentarer
i vitt skilda riktningar. Bl. a. skulle
man kunna vara raljant, men det bör
man ju inte vara, framför allt inte om
man såsom jag är nykomling här i riksdagen,
det går inte an att vara det mot
ett ärevördigt utskott som statsutskotet,
och jag skall därför avstå från detta.
Jag skall emellertid be att få citera
några rader ur en artikel av herr Edberg,
som i går var införd i hans tidning
och där han på ett mycket skickligare
sätt än jag skulle ha kunnat göra
raljerar med statsutskottet. Herr Edberg
börjar med att erinra om att 1929
års konstitutionsutskott gjorde ungefär
det uttalandet att spörsmålet fortfarande
vore i sådant läge att något initiativ
från riksdagens sida icke borde tagas.
Detta konstitutionsutskottets yttrande
har, säger herr Edberg mycket riktigt,
blivit något av en signaturmelodi. I över
50 år har riksdagen, framhåller herr
Edberg, emellertid funnit att frågan be -

funnit sig i sådant läge att något initiativ
från riksdagens sida icke bort tagas.
Statsutskottet av år 1953 har inte heller
funnit att det trots de 50 årens diskussion
nu finns anledning för riksdagen
att uttrycka någon preciserad mening
i frågan.

Det finns i utskottets utlåtande ett uttalande
som jag vill anknyta till. Utskottet
säger: »Det vill förefalla utskottet,
som om motionärerna i någon mån
överbetonat länets betydelse såsom underlag
för den statliga verksamheten.»
Jag är inte riktigt säker på vad som
menas med detta, men uttalandet föranleder
mig i varje fall att göra den reflexionen,
att det vid diskussioner i
dessa frågor är mycket väsentligt att
man går ut ifrån att länsindelningen
skall vara sådan att de enskilda människorna
får det ordnat på bästa möjliga
sätt. Det är deras intressen man
skall tillvarataga, och därför träffar
inte den anmärkning, som utskottet här
kommer med, prick, i varje fall inte
när det gäller motionärerna. Utskottet
räknar upp en rad institutioner, som
vi i motionen inte har dragit fram,
t. ex. hovrätterna. Det är självklart att
man inte kan göra en länsindelning
som sammanfaller med hovrättsindelningen.
Även på andra av de områden,
som utskottet berör, är det inte möjligt
att dra paralleller.

Såsom herr Svensson i Ljungskile
nämnde har remissinstanserna uttalat
sig ganska positivt om behovet av en
utredning av länsindelningsfrågan.
Stadsförbundets styrelse säger klart
ifrån att en allmän översyn är nödvändig,
medan Landstingsförbundet anser
att en allmän översyn av den karaktär,
som motionärerna tänkt sig, kanske
inte är behövlig men att en begränsad
översyn i varje fall är önskvärd. Kammarkollegium
framhåller att man under
alla förhållanden måste ta upp problemet
Stor-Stockholm. Även statsutskottet
säger att det finns goda skäl för en
förutsättningslös statlig utredning ro -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. översyn av rikets indelning i län och landstingsområden.

rande Stor-Stockholm. Man frågar sig
då, varför inte statsutskottet kunnat ta
det djärva steget att i sitt slutyrkande
uttala en önskan härom. I stället hänvisar
utskottet till att det för närvarande
pågår en hel del samarbete inom
Stor-Stockholmsregionen och att resultatet
därav bör avvaktas. Det anföres
alltså precis samma skäl som under alla
de femtio år som saken tidigare har
diskuterats. Frågan har tydligen inte
kommit närmare den mognad som man
för åtskilliga år sedan förutsatte.

Det råder ingen tvekan om att det
samarbete, som nu pågår inom StorStockholm,
på vissa punkter är mycket
betydelsefullt, men jag skall be att få
instämma med andemeningen i statsutskottets
utlåtande, att samarbetet inte
kan leda till någon definitiv lösning av
problemet Stor-Stockholm. Man kan
komma ett stycke på väg, men man
når inte målet, nämligen att ge StorStockholm
en verkligt ändamålsenlig
administrativ indelning.

Samma synpunkter kan självfallet
läggas på en rad andra länsindelningsspörsmål.
I den artikel, som jag här
citerat, berördes göteborgsproblemet,
och det finns andra aktuella frågor. Det
gäller inte här enbart ett storstadsproblem,
utan något som i hög grad berör
även landsbygden.

Jag tror jag vågar säga att i varje
fall har inte Stockholms stads myndigheter
något som helst intresse av att
staden Stockholm skulle bli större.
För dem som då vill att staden Stockholm
— som absolut är tillräckligt stor
redan — inte skall bli väsentligt större,
måste det vara utomordentligt viktigt
att man verkligen får en administrativ
indelning, som gör det möjligt att behålla
Stockholm ungefär vid den nuvarande
förutsebara storleken och inte
behöva gå inkorporeringsvägen för att
klara problemen. Bondeförbundets ungdomsorganisation
SLU i östra Sverige
har mycket klart markerat detta i en
skrivelse till inrikesministern i våras.

Man sade att det är viktigt att den administrativa
indelningen blir sådan, att
frågorna kan lösas smidigt, och det är
då angeläget att staden Stockholm inte
blir större.

När arbetsmarknadsfrågorna i fjol
var uppe för bland annat Stor-Stockholm
hade — så vitt jag minns rätt —-samtliga instanser uttalat, att en effektiv
lösning av arbetsmarknadsproblemen
•—• framför allt vid en sysselsättningskris
— inte kan ske så länge vi
måste ha två organ för arbetsmarknaden,
ett i länet och ett i Stockholm. Det
var ingen som opponerade sig mot
detta. Man kan komma fram till mer
eller mindre lämpliga lösningar, men
en verkligt effektiv lösning under en
arbetslöshetskris kommer man inte fram
till om man har två organ. Man menar
att så länge denna administrativa ordning
finns har vi ingen möjlighet till
någon effektiv lösning. Skolfrågorna var
uppe för några månader sedan, och där
var det en kontrovers mellan Stockholm
och länet. Jag tror att vi även här lättare
kommit fram till en lösning om vi
haft ett gemensamt organ.

Landshövding Per Nyström fyllde 50
år förra veckan, och flera tidningar
passade på att intervjua honom. I en
tidning sade han då, att bl. a. civilförsvarsfrågorna
gör det ännu mera aktuellt
än tidigare att vi får en annan länsindelning;
detta gäller särskilt om vi
kommer i krig. Då är det uppenbart,
sade han, att vissa områden ur civilförsvarssynpunkt
måste ha en gemensam
administrativ ledning. Det finns väl
ingenting att säga emot detta.

Frågan gäller alltså inte endast StorStockholm,
utan den är också angelägen
för många orter ute i landet. Den
är dock speciellt brännande här.

Man frågar sig varför statsutskottet,
när det ändå är på det klara med att
en utredning förr eller senare måste
komma till stånd, inte vågat ta steget
fullt ut. Jag skall inte gå in på vad
som kan ligga bakom här. Liksom herr

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. översyn av rikets indelning i län och landstingsområden.

Svensson i Ljungskile har jag den uppfattningen,
att mycket i utskottets motivering
talar för en utredning. Därför
vill jag liksom herr Svensson med hänvisning
till denna motivering i statsutskottets
utlåtande yrka bifall till motionerna.

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Jag
skall inte yttra mig om den antydan,
som herr Dahlén gjorde i början av sitt
anförande att statsutskottet blivit en
efterbliven institution. Om det skulle
vara på det sättet kan man i varje fall
med tillfredsställelse konstatera, att en
sådan beskyllning inte kan riktas mot
något särskilt parti, alldenstund det utlåtande
som här föreligger är enhälligt
med undantag för två blanka reservationer.

Jag tror att alla är eniga om att den
läns- och landstingsindelning vi nu har
inte är ändamålsenlig i alla avseenden.
Jag tror emellertid också att alla kan
vara överens om att om det skall ske
en mera betydande omfördelning av
läns- och landstingsområdena, är detta
en mycket stor sak. Det är säkert en
sak, som det finns all anledning att
noga tänka över, och jag tror inte att
detta ömtåliga ämne är av den natur,
att det är lämpligt att raljera däröver,
om herr Edberg gjorde det, så som
Dahlén påstod att han gjort.

Den indelning vi nu har har ju en
uråldrig hävd. Detta har betonats av
herr Svensson i Ljungskile tidigare.
Livet har också anpassat sig efter denna
indelning. Herr Svensson i Ljungskile
tyckte inte riktigt om vissa meningar i
utskottsutlåtandet, men de är egentligen
bara ett referat av ett uttalande
från kammarkollegium, som utskottet
anser vara riktigt. Det är ju fullt logiskt
att tala om en anpassning efter rådande
indelning eftersom kammarkollegium
tidigare sagt, att om det nu skulle ske
en indelning i län efter nuvarande förhållanden,
då skulle denna inte bli lik

den vi nu har. Jag kan inte se något
felaktigt i detta resonemang.

Utskottet bygger väl här i huvudsak
på de remissyttranden, som kommit
från de båda remissinstanserna Svenska
landstingsförbundet och kammarkollegium.
Dessa måste naturligtvis tillmätas
en mycket stor betydelse. Utskottet
säger i detta avseende: »Med hänsyn
härtill och då det i varje fall synes
värt att pröva, om icke de olägenheter,
som yppat sig, skulle kunna väsentligen
undanröjas genom förstärkt kommunal
samverkan och en på framställning
av vederbörande utav Kungl. Maj :t
föranstaltad jämkning i särskilda fall
av länsgränserna, finner sig utskottet i
likhet med kammarkollegium och
Landstingsförbundet icke böra förorda
en mera allmän översyn av gällande
läns- och landstingsindelning.» Det är ju
möjligt, att frågan i framtiden blir mera
aktuell, men man skall nog inte riktigt,
som herr Svensson i Ljungskile antydde,
utgå ifrån att det är nästan ödesbestämt
att här en radikal omfördelning
så småningom måste ske.

Vad beträffar Stor-Stockholm ligger
det givetvis annorlunda till, vilket utskottet
även betonat. Om man tänker
på det samarbete, som nu i allt större
utsträckning vuxit fram på olika områden
och som man tror på i de intresserade
organisationerna, finns det väl
anledning att taga samma ståndpunkt
som utskottet. Utskottet säger ju här:
»Med hänsyn till det anförda och då
utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t
ägnar denna fråga vederbörlig uppmärksamhet,
finner utskottet sig icke
heller på denna punkt nu böra förorda
en skrivelse av i motionerna avsett innehåll.
» Avsikten har ingalunda varit
att sätta någon spärr. Utskottet menar
bara, att initiativen här bör komma
från kommunalt håll, varvid det förutsättes,
att frågan prövas av Kungl.
Maj :t.

.Tåg ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. översyn av rikets indelning i län och landstingsområden.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja säga ett
par ord om den del av utlåtandet som
avser det administrativa organet för
Stor-Stockholm. Det är riktigt som utskottet
säger att det finns många samarbetsorgan
inom huvudstaden för lösandet
av dessa frågor, men jag är
mycket tveksam om huruvida deras
arbete leder till ett tillfredsställande
resultat, om de inte får ett behövligt
stöd i det här diskuterade administrativa
organet.

Att Stor-Stockholms problem är ytterst
brådskande framgår av några faktiska
uppgifter. Som för kort tid sedan
redovisades finns det enbart inom
Stockholms stad över SO 000 bostadssökande,
av vilka hälften beräknas sakna
egen direkthyrd bostad. Av denna
hälft är över 9 000 barnfamiljer.

Om man då vet, att Stockholms ansvariga
myndigheter bedömer läget så,
att staden i verkligheten kommer att
lida allvarlig brist på för bostadsproduktion
lämplig tomtmark redan mot
slutet av 1956, konstaterar man därmed,
att frågan är ytterst brådskande. Omkring
1960 beräknar man att all lämplig
tomtmark inom Stockholms jurisdiktion
är förbrukad. Detta under förutsättning
att kommunikationsapparaten
hinner med, så att man kan utnyttja
den mark som finns. Jag nämner detta
som ytterligare ett bevis för att saken
är av brådskande natur.

En viss samordning finns i regionplaneförbundet,
men utöver denna kan
det nya läge, som snart nog kommer
att inträda i fråga om byggnadsverksamhetens
fördelning mellan Stockholm
och grannkommunerna, nödvändiggöra
en direkt samverkan mellan kommunerna
i syfte att tidsmässigt planlägga
och samordna stadsbyggnadspolitiken.
En sådan samverkan betingas, förutom
av stadens allmänna intresse av goda
förutsättningar för de blivande storstockholmarnas
bostadsvillkor, av vikten
av en direkt koordination av tra -

fik och trafikleder, av samarbete även
i fråga om andra förutsättningar för
stadsbyggnadspolitiken, såsom tillgång
till mark, vatten och avlopp o. s. v. En
omständighet att härvid beakta är ju
även, att arbetsuppgifterna för den
kommunala förvaltningen inom StorStockholm
kommer att under övergångstiden
i viss mån förskjutas från
Stockholm till förortskommunerna.

Den bostadskö, som jag nyss nämnde,
har ökat år från år. Den ökar fortfarande,
och det lär inte finnas några
utsikter till att den skall minska under
den närmaste framtiden. Därigenom
kommer trycket på grannkommunerna
att bli allt starkare. Man kan då fråga
sig: Är grannkommunerna rustade för
att taga emot hela detta tryck, som
Stockholm under många år fått utstå
och försöka klara, att medverka till
kommunikationsfrågans lösning, att öka
sin bostadsproduktion till det fyr- eller
femdubbla och att påtaga sig alla de
därmed förenade kostnaderna för skolor,
sjukhus och alla andra i ett modernt
samhälle erforderliga allmänna
inrättningar? Kan byggnadsapparaten
inom de närliggande kommunerna tillräckligt
snabbt utvidgas? För min del
tror jag, att det vore lyckligare om en
smidigare övergång kunde ske, och jag
ser inte någon annan lösning på problemet
än att en lämplig administrativ
enhet skapas för Stor-Stockholmsområdet.
Såvitt jag kan förstå av de erfarenheter
jag har från alla diskussioner
om denna fråga torde en sådan enhet
endast kunna komma till stånd efter
en statlig utredning och med statens
direkta medverkan. Jag vill därför till
sist, herr talman, vädja till inrikesministern
att fortast möjligt taga initiativ
i denna fråga. Det är ytterst nödvändigt,
om vi inte inom fyra, fem eller
sex år skall komma i en mycket obehaglig
situation.

Herr BIRKE (h): Herr talman! Jag
begärde ordet när herr Carlsson utta -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. översyn av rikets indelning i län och landstingsområden.

lade ett önskemål om en enhetlig administration,
som skulle ta hand om
denna verksamhet som nu bedrives i
det samarbete som redan nu existerar
emellan Stockholm och Stockholms län.
Jag har den bestämda uppfattningen,
att det regionplaneförbund som för närvarande
existerar och den regionplanenämnd
som arbetar på detta har stora
förutsättningar att lösa de problem,
som herr Carlsson vill ha annan organisation
för. Jag säger det desto mer
som jag är ledamot av regionplanenämnden
och vet att samarbetet mellan
Stockholms län, förortskommunerna
och Stockholms stad i regionplanenämnden
är mycket gott och att man
där har ingående resonemang om hur
man skall lösa de frågor som herr
Carlsson i Stockholm påtalat, nämligen
bostadsfrågorna. Det kan kommunerna
som kommunala enheter i samförstånd
med regionplanenämnden och Stockholms
stad helt säkert lösa lika bra
under den form som nu finns. Det är
ganska onödigt, tycker jag, att skapa
en ny organisation och pröva sig fram
på den vägen, när regionplaneförbundet
och regionplanenämnden endast
har existerat i ungefär två år och en
organisation har byggts upp som praktiskt
taget bara hunnit arbeta ett år. Vi
får statsbidrag med ca hundratusen
kronor per år till denna verksamhet,
och regeringen tillsätter ordförande i
regionplanedirektionen. Därför bör väl
den formen få arbeta vidare så att vi
får se vart man kan komma.

Jag tror i motsats till herr Carlsson,
att Stockholms stad inte kan lösa dessa
frågor i en annan organisationsform.
Jag förmodar att det är storlandsting
som leker stockholmarna i hågen. Det
har man diskuterat tidigare, och det
skall jag inte nu ta upp någon diskussion
om.

Jag kan också säga att beträffande
sjukhusfrågorna, som också berördes,
finns en samarbetsnämnd där man har
tillkallat universitetskansler Thomson
som opartisk ordförande. Där pågår

med sjukhusdirektionen i Stockholm
och Stockholms läns landsting förhandlingar
om hur sjukvårdsfrågorna skall
lösas i gränsområdena mellan Stockholms
stad och Stockholms län. Jag är
också ledamot där, och jag vill betyga
att arbetet fortsätter framgångsrikt.
Finns det en god vilja på båda håll,
tror jag att dessa problem kan lösas
med de former som för närvarande
finns.

Jag skall liksom herr Carlsson sluta
med en vädjan till inrikesministern att
inte alls vidta åtgärder nu utan låta
saken ha sin gång och se vad de organ,
som nu arbetar på samarbete mellan
Stockholms stad och Stockholms
län, kan ge för resultat innan man
fingrar på en sak som fungerat bara ett
par år.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Sandby (s) och Johansson
i Södertälje (s).

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag uppskattar till fullo
regionplaneförbundets och regionplanenämndens
arbete, och att det har sin
stora betydelse vill jag också här bekräfta.

Men när det gäller de speciella förhållanden
som råder för stockholmsområdet
tror jag icke att regionplaneförbundet
kan lösa dessa frågor. Regionplaneförbundet
är ju alldeles för
stort. Det omsluter ett väldigt område
där knappast Stockholms trafikproblem,
bostadsbyggnadsproblem och
andra storstadens problem kommer in
i bilden annat än i det regionala sammanhanget.
Jag tvivlar starkt på att
kommunerna ute i periferien av regionplaneförbundet
är villiga att gå med
på att betala alla de kostnader som blir
en följd av Stockholms utbyggnad nu
och i framtiden. Jag tror därför att en
administrativ enhet för stockholmsområdet,
som det här har talats om, är nödvändig
om vi icke inom några år skall
stå inför en mycket allvarlig situation.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. pensionsreglering av deltidstjänster och införande av s. k. pensionsperioder i
reglementet för statens pensionsanstalt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 18.

Ang. pensionsreglering av deltidstjänster
och införande av s. k. pensionsperioder
i reglementet för statens pensionsanstalt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 173, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering av deltidstjänster
och införande av s. k. pensionsperioder
i reglementet för statens pensionsanstalt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne (I: 150) och den andra inom
andra kammaren av fröken Höjer in. fl.
(11:195), hade hemställts dels att riksdagen
måtte besluta att reglementet för
statens pensionsanstalt måtte ändras så
att möjlighet gåves att inrätta pensionsreglcrad
deltidstjänst, dels att en anordning
med pensionsperioder infördes
även beträffande SPA-reglementet, dels
ock att, om detta senare erbjöde organisatoriska
svårigheter, befattningshavare
måtte få räkna sig till godo som
tjänstår för pension tjänstgöring över
pensionsåldern för antal år motsvarande
pensionsperiodens.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 150 och II: 195 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Fröken HÖJER (fp): Herr talman!
I motion 195 har jag och medmotionärer
yrkat på att möjlighet måtte beredas
huvudmännen att ansluta deltidstjänster
till statens pensionsanstalt.
Vi har motiverat vår hemställan med
den stora bristen på kontinuerligt ar -

betande kvalificerad personal inom
sjukvården, vissa läroanstalter o. s. v.
Vi har pekat på den reserv som faktiskt
finns, bl. a. de gifta yrkeskvinnorna.

Nu säger utskottet, vilket även vi
framhöll i motionen, att frågan är under
utredning i 1951 års pensionsutredning
och att det därför inte är
någonting att göra för närvarande. Utskottet
framhåller, att denna fråga
självfallet sammanhänger med den
framtida utformningen av pensioneringen
över huvud taget och därmed
sammanhängande problem och att den
därför svårligen kan tänkas utbruten
ur sitt sammanhang.

Först och främst vill jag säga, att
jag gott förstår att utskottet hesiterar
inför att ta upp ett problem som berör
någonting angående pensioner i statens
pensionsanstalt, ty det är verkligen
mycket invecklade bestämmelser
angående denna pensionering. Men just
när det gäller detta problem kan jag
inte förstå varför det har blivit så förfärligt
invecklat. Det finns nämligen
redan enligt det nu gällande reglementet
möjlighet för huvudmännen att inrätta
en heltidstjänst men låta en befattningshavare
endast uppehålla 50
eller 60 procent av den tjänsten. Vederbörande
får då pension i förhållande
till det mått av arbete som är utfört.
Man har alltså redan uträknat
såväl de pensionsavgifter som huvudmännen
skall betala som det antal
tjänstår befattningshavaren får åberopa
för pension. Det är just här
svårigheterna ligger, och i dessa båda
fall liksom i många andra överensstämmer
reglementet för statens pensionsanstalt
exakt med statens allmänna
pensionsreglemente. Det är i statens
allmänna tjänstereglemente som det
står att man kan inrätta halvtidstjänster.
Skillnaden är bara att det i detta
tjänstereglemente står, att man från
början kan inrätta en halvtidstjänst,

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. pensionsreglering av deltidstjänster

reglementet för statens pensionsanstalt.

medan man enligt SP A-reglementet
först måste ha en heltidstjänst och sedan
kan avkorta den till en deltidstjänst.

Om det nu verkligen föreligger ett
behov av dessa från början inrättade
deltidstjänster, kan jag inte finna annat
än att frågan bör tas upp som ett
delproblem av 1951 års pensionsutrednings
arbetsuppgift.

Frågan är alltså, om det föreligger
något problem. Alla vi som har varit
med om att bevilja inrättande av befattningar
i kommuner vet att man drar
sig för att inrätta en ny tjänst, och
jag tror inte det finns många kommuner
som inrättar en rad heltidstjänster
när man bara behöver deltidstjänster.
Man är väl på det klara med
att det är föga rationellt att begära en
heltidstjänst när man inte har behov
av mer än en deltidstjänst.

Hur är det nu med dessa yrkeskvinnor
som man vill ha kvar i yrkestjänst?
Jag känner till många av dem som
inte skulle ha någonting emot att i stället
för att lämna yrkesarbetet stanna
kvar om det funnits möjlighet att få
en deltidstjänst. Men nu finns inte den
möjligheten, och det är fullt förklarligt
att de inte har lust att gå kvar i
tjänst för en avlöning, som är precis
densamma som de eljest skulle ha haft
minus pensionsförmånerna, som ju utgör
en stor del av lönen ■— det har
sagts att de till och med skulle utgöra
25 procent av lönen, men jag vågar
inte stå för den uppgiften.

Samhället i sin helhet behöver denna
arbetskraft, och därför tycker man
att denna fråga borde kunna tagas upp
och lösas litet tidigare än hela det
komplex som 1951 års pensionsutredning
har om hand. Det är inte heller
uppmuntrande att erfara, att denna utredning
icke har haft ett enda sammanträde
på hela hösten — det verkar
ju som om den inte låg i så mycket.
Jag anser att denna fråga kan lösas

och införande av s. k. pensionsperioder i

separat och på ett enkelt sätt. Den är
av stor betydelse för de områden som
behöver denna arbetskraft och för de
enskilda som gärna skulle vilja ha deltidstjänsterna.

Herr talman! Jag får tacka för uppgiften
att 1948 års pensionsålderskommitté
väntas inom den närmaste tiden
inkomma med förslag om införande av
en anordning med pensionsperioder i
SPA-reglementet. Tillåt mig att samtidigt
uttala den förhoppningen, att
detta förslag kommer att framläggas
för 1954 års riksdag. Här har vi också
en möjlighet att få behålla en del av
dessa befattningshavare litet längre än
de stannar nu. Det är endast ekonomi
för samhället och av godo för de områden
det är fråga om.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
får jag hemställa, herr talman, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
till sådan ändring av reglementet för
statens pensionsanstalt, att möjlighet
finns att inrätta pensionsreglerad deltidstjänst.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Såsom framgår av utskottets utlåtande
är denna liksom övriga pensionsfrågor
föremål för prövning inom 1951 års
pensionsutredning. Jag förstår så innerligt
väl att det finns grupper som
berörs av denna utredning vilka anser
att just deras pensionsfråga är av sådan
betydelse, att den bör ha förtursrätt.
Den synpunkten har framförts från
andra grupper, och man har där önskat
bryta ut deras pensionsfråga ur
det stora sammanhanget. Jag tror inte
att man kan få ett någorlunda invändningsfritt
förslag och ett förslag som
kan anpassas efter statsförvaltningen i
dess helhet och jämväl tillämpas i de
fall det är fråga om SPA-anslutna kommunaltjänstemän,
om man inte samtidigt
får pröva olika på pensionsfrå -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. ordnandet av trafiken mellan Seskarö och fastlandet.

gan inverkande faktorer, så att man
kan bygga en hel byggnad.

När fröken Höjer nyss talade om arbetstakten
i 1951 års pensionsutredning
vill jag inte låta det uttalandet
stå fullständigt oemotsagt här i kammaren.
Det är nämligen så alt den utredningens
arbete i mycket stor utsträckning
måste grundas på speciella
expertutredningar, och det är just dessa
experter som för kommitterades räkning
för närvarande bedriver ett betydande
arbete, ett arbete vars utförande
är en nödvändig förutsättning
för att kommittén över huvud taget
skall kunna fullgöra sin arbetsuppgift.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Fröken HÖJER (fp): Herr talman! De
grupper som jag talar om är ju redan
previlegierade i fråga om pensionsförmåner,
och det är ett samhällsbehov att
man verkligen får bibehålla dem i yrkesarbetet.
Det är just den frågan
som jag tycker man särskilt skall beakta
från riksdagens sida. Det är samhället
som har ett speciellt behov av
denna grupp. Pensionsfrågan är ordnad
för gruppen i fråga utom när det gäller
de SPA-anslutna och deltidstjänsterna.
Det kan då inte vara nödvändigt att
inblanda hela den stora pensionsfrågan
i denna detaljfråga för en viss grupp.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av fröken Höjer
under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 174, i anledning av väckta motioner
om förbättring av pensionerna åt
vissa f. d. arbetare vid vägväsendet;

nr 175, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ytterligare
en livräddningsbåt för Hanöbukten; och

nr 176, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av
underhållet å vissa enskilda vägar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20.

Ang. ordnandet av trafiken mellan
Seskarö och fastlandet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 177, i anledning av väckt motion angående
ordnandet av trafiken mellan
Seskarö och fastlandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr HOLMBERG (k): Herr talman!
Min motion om trafiken mellan Seskarö
och fastlandet gällde två frågor. För det
första var avsikten att åstadkomma en
rättvisare ordning i fråga om kostnaderna,
och jag hävdade i motionen att
det skulle vara statens skyldighet att
svara för kostnaderna även för denna
trafikled liksom för andra likartade
trafikleder. Så kommer det nu också
att bli. Kommunen skall få full ersättning
för driftunderskottet på båttrafiken,
och därmed är alltså ett betydelsefullt
steg taget i rätt riktning, och
det är ingenting att säga om den delen
av motionen.

Den andra avsikten med min motion
var att få till stånd en rationellare och
mindre riskfylld ordning beträffande
själva trafiken. Det har blivit bättre
också där genom insättande av det fartyg
som för närvarande trafikerar leden.
Denna ordning skall emellertid
bara fortgå till nästa år. Hur det sedan
kommer att bli med den betydligt mindre
båt, som man skall sätta in, kan
man självfallet inte yttra sig om nu,
men det är mycket som tyder på att
det återigen kommer att bli ungefär

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. broförbindelse mellan Alnön och fastlandet.

samma svårigheter som tidigare. Men
därtill kommer att båttrafik av detta
slag över huvud taget inte är den riktiga
lösningen av denna fråga. Skall
det vara en förbindelse mellan Seskarö
och fastlandet, som skall upprätthållas
med farkoster av något slag, bör det
vara en färja av kraftig typ. Då skulle
man nämligen slippa den mycket besvärande
och kostbara omlastningen mellan
bilar och båt. Men inte heller detta
är någon tillfredsställande lösning, utan
den bästa lösningen är att man bygger
väg och bro för att klara denna trafik.
Det skulle för allmänheten innebära bekvämare
och billigare förbindelser. Då
skulle man på ett bättre sätt kunna utnyttja
avfallsprodukterna från sågverket
genom direkta transporter till
Karlsborgsverken och då skulle säkerligen
också vissa delar av Tornedalen
kunna anordna transporter av bl. a.
timmer med motorfordon i stället för
flottning. Över huvud taget skulle då
de utmärkta hamnförhållandena på Seskarö
komma hela bygden till godo på
ett helt annat sätt än för närvarande
och därmed bidraga till näringslivets
utveckling och förkovran.

Jag anser därför, att utskottet borde
ha kunnat påkalla särskilda åtgärder
för att så snart som möjligt få denna
sak ordnad. Å andra sidan har utskottet
uttalat, att de nuvarande förhållandena
inte är tillfredsställande,
och utskottet har förutsatt att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen nu skall ta sig
an saken och främst inrikta sig på att
ordna väg till Tiiporisundet. På den
punkten överensstämmer utlåtandet
helt med de önskemål jag har framfört
i motionen, fastän utskottet inte
har velat att riksdagen skulle vidtaga
någon konkret åtgärd. Till det har jag,
herr talman, bara det tillägget att göra,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bör handla snabbt och helst efter den
anvisning, som utskottet har lämnat,
nämligen att man skall söka få frågan
löst genom väg- och broförbindelse. I

förhoppning att det skall bli en lösning
även på denna andra fråga jag har tagit
upp i min motion anser jag att vi
nu har kommit ett bra stycke på väg.
Jag har i den situationen intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 21.

Ang. broförbindelse mellan Alnön och
fastlandet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
178, i anledning av väckt motion om
broförbindelse mellan Alnön och fastlandet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Detta är inte första gången
som Alnön har uppmärksammats i den
svenska riksdagen. Redan 1932, när den
socialdemokratiska riksdagsgruppen —
som då var i opposition —- framlade
sitt stora krisprogram, vilket säkert betydde
mycket för deras valseger, spelade
förhållandena på Alnön en väsentlig
roll i argumentationen. Att man lyckades
hetsa upp så mycket folk då —
jag säger inte detta i någon förklenande
mening, eftersom folket befann sig i
stora svårigheter — berodde inte minst
på de fakta man kunde dra fram om
Alnön.

De svårigheter som Alnön hade då
och fortfarande har att försörja befolkningen,
som uppgår till 5 300 människor,
har ett nära samband med kommunikationsfrågan.
Alnön ligger utanför
Sundsvall, och den enda förbindelsen
med fastlandet är en färja, som icke alls
kan fylla det behov som föreligger. Därför
har också frågan om en bro mellan
Alnön och fastlandet länge varit aktuell,
och det är intet tvivel om att de
framstötar som gjordes, när vi fick den
socialdemokratiska regeringen 1932,

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. broförbindelse mellan Alnön och fastlandet.

skapade ökade förväntningar hos befolkningen
om att denna fråga skulle
lösas.

År 1939 tog länsstyrelsen i Västernorrlands
län initiativet till upprättande
av en arbetsplan för ett brobygge,
och denna var klar 1942. Sedan utarbetade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
1947 ritningar och kostnadsberäkningar
för ett brobygge mellan Alnön
och fastlandet. Det är på grundval
av detta ingående förarbete som utskottet
i sitt utlåtande nu kan meddela,
att en sådan bro skulle kosta ungefär
20 miljoner kronor, vartill kommer 1,5
miljon för vägar. Förberedelserna kan
alltså sägas vara klara.

I februari månad uppvaktades statsministern
och vägministern av representanter
för Västernorrlands län med
landshövdingen i spetsen. Det framhölls
då i Morgon-Tidningen, att ingen bro
som tillkommit på senare tid eller planerats
kunde anses vara så motiverad
som bron till Alnön. Enligt MorgonTidningens
referat från denna uppvaktning
hade regeringsmedlemmarna
också varit mycket välvilliga och förklarat
att behovet av bron var styrkt
såsom mycket angeläget.

Enligt samma artikel i Morgon-Tidningen
skulle flerårspianen för brobyggandet
justeras denna höst, varvid alnöföretaget
skulle ingå i en femårsplan.
Allt detta har ytterligare ökat folkets
förhoppningar. Det finns bara en mening
där uppe på Alnön, vilken politisk
uppfattning man än har, nämligen
att brobygget är nödvändigt och måste
komma till stånd så fort som möjligt.
Som jag redan sagt, innebär det nuvarande
systemet mycket stora olägenheter
för befolkningen. Det händer
t. ex. att förbindelsen mellan ön och
fastlandet brytes helt och hållet. Allt
fördyras och nästan allt försenas genom
de nuvarande miserabla kommunikationsförhållandena.
I en broschyr,
som utgavs där uppe för mer än fem
år sedan, uppskattade man befolkning -

ens förluster enbart i väntetid till lägst
en halv miljon kronor om året. Dessutom
föreligger alltid den risken, att
den begränsade industriella verksamhet
som ännu finns kvar kan försvinna,
därest icke någonting göres och göres
fort. Vi har därför ansett det motiverat
att ställa denna fråga inför riksdagen,
så mycket mera som hela denna sak
har avancerat så långt på annat sätt,
vissa förberedelser har gjorts o. s. v.

Vi har i en motion föreslagit, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa att förslag förelägges
årets riksdag om byggande av bro mellan
Alnön och fastlandet. Utskottet har
som bekant uppskjutit behandlingen av
denna motion, som väcktes i januari
månad, ända till årets slut. Därmed har
kanske ur utskottets synpunkt två fördelar
uppnåtts: dels att utskottet kan
meddela riksdagen, att det nu såsom ett
provisorium har anskaffats nya och
bättre färjor, dels att det kan hindra
mig från att yrka bifall till motionens
krav, att regeringen redan detta år
skulle utforma och framlägga förslag
om brobygge.

Naturligtvis är beslutet om de nya
färjorna ett framsteg, men det innebär
ingen verklig lösning. Detta erkännes
också av utskottet i utlåtandet. Jag
registrerar naturligtvis att utskottet erkänner
nödvändigheten av en bro, men
att känna sympati och förståelse hjälper
inte långt i detta fall. Det ger inga
arbetstillfällen och lär inte kunna bidra
till att rädda någon industri, som
eventuellt kan vara hotad. Det mest allvarliga
är dock, att alnöbroprojektet
inte ens kan komma upp till konkret
beslut inom den arbetsplan, som skall
gälla under åren 1953—1956. Jag överdriver
säkert inte, om jag säger att
detta beslut kommer att vålla djup besvikelse
hos befolkningen och uppfattas
som ett slag mot både befolkningen
och näringslivet där uppe.

Jag sammanfattar: man har nått det
resultatet att två nya färjor skall sättas

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. broförbindelse mellan Alnön och fastlandet.

in, vilket innebär en viss förbättring av
läget men inte löser problemet, att utskottet
för sin del anser ett behov föreligga,
att förberedelserna är klara och
att saken är angelägen. Jag måste emellertid
beklaga, att brobyggnadsprojektet
uppskjutes ytterligare på obestämd
tid, vilket gör att frågan kommer tillbaka
till riksdagen.

Herr talman! Jag har redan angivit
varför jag inte anser mig kunna ställa
något annat förslag i dag än det som
föreligger från utskottet.

Herr ANDERSSON i Essvik (s): Herr
talman! Sedan lång tid tillbaka arbetar
en kommitté, tillsatt av Alnö kommunalfullmäktige,
för att söka förverkliga
brobygget mellan Alnön och
fastlandet. Denna brokommitté har nedlagt
ett mycket förtjänstfullt arbete och
är inte att förväxla med brokommitté
nr 2 som, om jag inte missminner mig,
har tillsatts av en kommunistinfekterad
fackförening och vars arbete jag inte
känner till — såvida inte här omnämnda
motion och delvis även herr Hagbergs
anförande här i någon mån härstammar
därifrån.

Om man tar del av förstnämnda kommittés
arbete, måste man uttala förvåning
över de grunder på vilka broar
bygges i vårt land. I det mycket omfångsrika
material och alla de jämförelser,
som den av Alnö kommunalfullmäktige
tillsatta kommittén samlat, tycker
man sig för det första se, att trafikintensiteten
mellan Alnön och fastlandet
är större än på många av de
platser, där broar byggts. För det andra
synes kostnaderna för färjorna mycket
större för Alnön och fastlandskommunen
än på andra platser. Det är därför
med en viss förvåning vi där uppe har
erfarit, att broar har byggts både norr
och söder om Alnön, medan Alnö-bron
däremot inte kommit till utförande.

Alnö kommun torde vara en av de
kommuner som drabbats hårdast av den
industriella utvecklingen —■ eller kanske
man skall säga avvecklingen i

detta fall. Alnön var ursprungligen en
utpräglad industribygd, och ett flertal
sågverk kantade dess stränder. De
har nu avvecklats, och praktiskt taget
ingen annan industri har kommit i deras
ställe. Detta medför mycket stora
ekonomiska svårigheter för kommunen.
En av grundförutsättningarna för
att Alnö kommun skall kunna hävda sig
i konkurrensen med andra kommuner
om anläggande av nya industrier är,
att en bro kommer till utförande, och
det är även från dessa utgångspunkter
en mycket angelägen sak att bron blir
förverkligad.

Jag vill av utskottets utlåtande utläsa
en mycket välvillig inställning, och det
är min förhoppning, att brokommitténs
arbete plus statsutskottets välvilliga
skrivning skall resultera i att Alnöns
invånare inom en inte alltför avlägsen
framtid kan emotse att bron
kommer till utförande. De nuvarande
färjorna är, vilket herr Hagberg i Stockholm
redan framhållit, ett provisorium
och kommer aldrig att bli något annat.
För att Alnön skall kunna hävda
sig måste absolut en bro byggas mellan
ön och fastlandet.

Herr talman! Jag ber med det sagda
att i nuvarande läge få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Jag har ingenting
att invända mot herr Anderssons i Essvik
anförande, men jag tänkte, när han
här talade om den och den kommittén,
att det är ju så, att ingen kommitté motionerar
i denna fråga. Och skulle det
vara så, vore det intet monopol för någon
särskild kommitté; det är de enskilda
riksdagsmännen som motionerar.
Jag hoppas att herr Andersson i
Essvik inte har den meningen, att det
skall vara något monopol för någon
särskild att motionera.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Jag kan inskränka mig till
att i stort sett instämma i vad min

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. anställningsformer för platsvakter vid statens järnvägar.

bänkkamrat herr Andersson i Essvik
yttrade. Jag vill också framhålla att man
inom kommunalförvaltningen på Alnön
nedlagt ett mycket energiskt arbete för
att få till stånd en bro. Man har emellertid
valt att gå en annan väg än motionsvägen
i riksdagen. Jag vill erinra
om att kommunalfullmäktiges ordförande
i Alnö en gång i tiden var ledamot av
denna kammare men då avstod från att
motionera om bro mellan fastlandet och
Alnön. Man räknade nämligen med att
uppnå resultat lika bra och kanske
snabbare genom att uppvakta och bearbeta
myndigheterna på annat sätt. Nu
vill det synas som om den metoden varit
mindre effektiv.

Jag vill emellertid också framhålla
att så sent som i år — herr Hagberg
i Stockholm nämnde det också — har
det uppvaktats i denna fråga, och det
har ställts i viss utsikt att man skulle
kunna få fram broprojektet inom rimlig
tid. Det rör sig ju om ett mycket
stort projekt, som det varit svårt att få
in i den investeringsplan, som gjorts
upp för brobyggen. Man får hoppas att
de inånga framställningar som gjorts till
sist skall leda till ett resultat, som är
lyckligt inte bara för Alnön utan även
för bygden i övrigt däruppe.

Om jag till vad som tidigare sagts
skulle anföra någon ytterligare synpunkt
skulle det vara den, att den industri,
som finns i sundsvallsdistriktet
och som ju i väsentlig utsträckning bygger
på export, faktiskt på fastlandet utnyttjat
de platser, där man med rimliga
kostnader kunnat anlägga djuphamnar
för oceangående fartyg. Det finns emellertid
sådana platser ute på Alnön, som
med relativt små kostnader skulle kunna
göras användbara som hamn för
djupgående fartyg. Där finns alltså
lämpliga platser för industrianläggningar,
platser som en gång användes under
sågverkstiden. Ett villkor för att
man där skall kunna förlägga industrier
är emellertid, att man får bättre förbindelser
med fastlandet än man nu bar.

De färjor, som hittills använts däruppe
har inte varit så dimensionerade, att
de stått i proportion till det trafikbehov
som förefinns.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag är angelägen
att förklara, att jag med mitt påpekande
om dessa två brokommittéer på intet
sätt velat förmena herr Hagberg i Stockholm
eller någon annan ledamot av denna
kammare rätten att motionera. Herr
Hagberg i Stockholm må i fortsättningen
motionera om vad han vill. Jag har
ju inte alls velat utöva någon påtryckning
i den riktningen och har inte heller
någon förutsättning att kunna göra
det.

Herr FRÖDING (h): Herr talman!
Alnön ligger i min domsaga, och jag
bor där själv om somrarna. Jag vill
försäkra att man behöver bara ha sett
de oändliga bilköerna för att förstå,
att detta brobehov är utomordentligt
aktuellt. På sommaren fördubblas Alnöns
folkmängd, men allra värst är det
på vintern. Då är bara en färja insatt
i trafik, och det händer ibland, att den
får propellerhaveri i isgången. Då får
arbetarna som bor på Alnön och har
sin verksamhet på fastlandet — det är
åtskilliga hundra — traska på över
isen utlagda spänger. Jag vill instämma i
vad herr Andersson i Essvik och herr
Anderson i Sundsvall anfört och slutar
med att själv uttala den livliga förhoppningen,
att statsmakterna skall se
det möjligt att inrymma Alnöbron i
nästkommande femårsplan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 22.

Ang. anställningsformer för platsvakter
vid statens järnvägar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 179, i anledning av väckta motioner
om upptagande till förnyad prövning

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. anställningsformer för platsvakter vid statens järnvägar.

av anställningsformen för platsvakter
vid statens järnvägar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NELANDER (fp): Herr talman!
Utskottet har i likhet med tidigare järnvägsstyrelsen
avstyrkt motionen om omprövning
av anställningsformen för vid
SJ anställda platsvakter. Utskottets
skrivning är emellertid så pass välvillig,
att jag dristar mig att säga några ord.

Jag vill gärna erkänna att det kan
ha sina svårigheter för SJ med en uppdelning
av platsvakterna, vilka ju till
största delen är kvinnor, dels på löneplan,
dels på kollektivavtal. Jag tror
dock, att med litet god vilja skulle det
vara möjligt att göra en sådan uppdelning,
och jag tycker att både rättvisa
och skälighet kräver att den görs.

I SOU 52 nr 3 — det är 1948 års anställningsutrednings
betänkande, Löneplan
eller kollektivavtal — säger de
sakkunniga på s. 45 just beträffande
plats- och vägvakter att om, där heltidsanställning
förekommer, frågan om
löneplans- eller kollektivanställning aktualiseras,
anser utredningen att löneplansanställning
bör ifrågakomma.

Av hela antalet platsvakter är det
ungefär en tredjedel, eller 220 stycken
som kommer upp i 208 timmars tjänstgöring
per månad och således får anses
ha heltidstjänst. Det är naturligtvis
endast dessa som kan ifrågakomma
vid en löneplansplacering, men deras
tjänsteansvar berättigar dem verkligen
till en sådan. De är platsvakter och oftast
också föreståndare för tjänstestället;
ja, ungefär en sjättedel av kåren har
t. o. in. tågklarerarutbildning och får
svara för säkerhetstjänsten vid möten
och övergångar precis som en manlig
tågklarerare får göra. De är vanligen
också poststationsföreståndare och har
ett ansvarsfullt arbete och ibland en
ganska stor uppbörd i samband med
denna tjänst. Dessutom har de i de flesta

fall också att manövrera fällbommar på
platsen.

Jämför man dessa platsvakters ansvar
— jag avser alltså den tredjedel
av hela antalet, som jag nämnt — med
andra grupper löneplansplacerade
kvinnliga befattningshavare, t. ex. vagnsstäderskor
och effektvårdare, så blir
man på det klara med alt det inte är någon
tvekan om att dessa platsvakter
kommer betydligt högre upp på listan,
om man ser till ansvaret. Kunde man
inte tänka sig att de platsvakter, som
har full tjänstgöring och som fullgör de
nämnda uppdragen och har en anställningstid
av t. ex. minst sex år, skulle
kunna placeras på löneplan? Deras nuvarande
lön enligt kollektivavtalet skulle
då motsvara ungefär inplacering i lönegrad
6.

Nu säger järnvägsstyrelsen, att indragning
har redan skett av en del
platsvakter och att detta går smidigare
att göra med en kollektivanställning.
Men de som indragits har ju i regel
haft ett arbete av mindre omfattning
och har inte kommit upp till normaltid.
Skulle en tjänst indragas, får naturligtvis
befattningshavaren finna sig
i att förflyttas till likvärdig tjänst på
annan plats.

Jag tycker nog, herr talman, liksom
utskottet, att denna sak i stor utsträckning
är en förhandlingsfråga, som borde
tas upp av vederbörande fackorganisation.
Om så sker tror jag inte att
järnvägsstyrelsen skall ha så mycket
att invända mot en uppdelning enligt
de här skisserade linjerna, så att platsvakter
med mera kvalificerat arbete och
större ansvar får placeras på löneplan.

Herr talman! Med hänsyn till frågans
nuvarande läge vill jag inte ställa något
yrkande, men jag skulle med tillfredsställelse
se en sådan ändring som jag
här förordat och som innebär både
skälighets- och rättvisehänsyn.

Herr AGERBERG (h): Herr talman!
Som motionär i denna fråga vill jag

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. värdering av varulager vid 1954 års

framhålla att jag och mina medmotionärer
inte är riktigt tillfredsställda med
utskottets ställningstagande, men vi har
ändå med en viss tillfredsställelse noterat
vad utskottet säger, »att i en del
hithörande fall övergång till fastare
anställning kan synas befogad». Det är
också, som herr Nelander sade, ganska
orimligt att vagnstäderskor och personal
vid resgodsinlämningen på Stockholms
central är lönegradsplacerade,
medan sådana, som faktiskt tjänstgör
som tågklarerare och fullgör säkerhetstjänst,
inte skall ha fast anställning. Jag
vill framhålla att det inte är motionärernas
mening, att alla platsvakter skall
lönegradsplaceras, utan bara de som
hr normal arbetstid och som utför den
mer krävande tjänstgöringen.

Nu har utskottet hänvisat till att denna
fråga kan göras till föremål för sedvanliga
förhandlingar efter framställning
från vederbörande personalorganisation.
Vi får väl hoppas att, om det
göres en sådan framställning, järnvägsstyrelsen
ställer sig förstående till densamma.
Därigenom skulle ju syftet med
vår motion ändå vara tillgodosett, och
jag avstår därför från att framställa
något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 23.

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 180, i anledning av väckt motion
angående Kungl. Maj:ts rätt att ingå
förbindelser, som ej kunna infrias med
anlitande av anvisade anslag; och

nr 181, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av räntan
på ur statens pensionsfonder beviljade
äldre lån med särskilt höga räntesatser;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
59, i anledning av väckt motion angående
skattelättnader vid avveckling av
vissa fastighetsföreningar.

taxering.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 24.

Ang. värdering av varulager vid 1954 års
taxering.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 60, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr
755) med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1954 års taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt,
jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 2 oktober 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 233, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 19
december 1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager vid
1954 års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt.

Till utskottets behandling hade hänvisats
den i anledning av propositionen
väckta motionen 1:509 av herr
Ola Persson m. fl., vari hemställts »att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 233 och att följaktligen
förordningen den 19 december 1952
med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt skall
sättas i kraft».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 233 samt med
avslag å motionen I: 509 av herr Ola
Persson m. fl., antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. värdering av varulager vid 1954 års taxering.

bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k): Herr talman!
I motion I: 509 har herr Ola Persson
m. fl. yrkat avslag på föreliggande proposition,
som går ut på att alltjämt tilllåta
fri lagervärdering. I verkligheten
innebär propositionen följaktligen att
lagerhållarna kan manipulera med värderingen
av sina lager så att de främjar
spekulation och det egna skatteintresset.
Med andra ord: lagerhållarna
kan spekulera i och medverka till prishöjningar
samtidigt som de kan undandra
stat och kommun skatteinkomster.

Nu förklarar visserligen finansministern
i sin motivering till propositionen,
att »såvitt kunnat bedömas några spekulativa
lageruppbyggnader av det slag,
mot vilka lagervärderingsbestämmelserna
riktade sig, icke förekommit». Av
uttrycket »såvitt kunnat bedömas»
tycks det emellertid framgå, att något
säkert underlag för detta påstående
icke föreligger. Men även om motsatsen
skulle vara förhållandet, är det inte
otroligt, utan tvärtom tänkbart att enbart
hotet om inskränkning i rätten till
fri lagervärdering kunnat verka hämmande
på lagerspekulanterna. Under
alla förhållanden är det såvitt jag kan
förstå lämpligt att tillämpa förordningen
för taxeringen nästa år. Därigenom
skulle bland annat full visshet kunna
vinnas huruvida det under år 1953
verkligen förekommit spekulativa lagerökningar,
vilket vi för vår del tror.

För övrigt framhåller finansministern
att »ett visst bortfall av skatteunderlag,
som ej låter sig närmare beräknas, kommer
att inträda». Det synes tydligt att i
varje fall manipulationer med lagervärdering
förekommer i syfte att undandra
det allmänna skatteinkomster, och redan
detta måste vara ett skäl till att sätta
förordningen i kraft i stället för att

upphäva den. När nu lagen emellertid
föreslås upphävd presteras, såsom jag
tidigare framhållit, en motivering som
inte har något verkligt hållbart underlag.
Det enda säkra man kan utläsa
ur propositionen — ja, kanske man
mest måste läsa mellan raderna — är
att lagens upphävande medför förluster
för stat och kommun och ökade
vinster för företagen.

Slutligen vill jag framhålla ytterligare
en omständighet. Regeringen har som
bekant hissat signaler om nya och ytterst
kännbara skatter, främst indirekta
sådana, som träffar den breda allmänhetens
konsumtion. Oss synes det synnerligen
anmärkningsvärt att regeringen,
samtidigt som den bekantgör sådana
planer, slopar en förordning som
tillkommit under en utpräglad vinstkonjunktur
och som, om den sattes i
funktion, skulle tillföra både stat och
kommun ökade skatteinkomster. Detta
tycker jag för min del är att vända upp
och ned på skatteproblemet. Det betyder
nämligen en ökning av skattebördan
för de fattiga och en minskning
för de rika.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen, som går ut på avslag
på Kungl. Maj:ts proposition och tilllika
att förordningen av den 19 december
1952 skall träda i tillämpning vid
1954 års taxering.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Vore utgångspunkten den som
herr Senander har gjort gällande, då
kunde man naturligtvis resonera om de
synpunkter han har lagt på detta problem.

Jag erinrar därom, att när denna lagstiftning
genomfördes, var det av rent
konjunkturpolitiska skäl. Det fanns
inga fiskaliska synpunkter som påverkade
detta ärendes behandling. Det sades
redan då ifrån, att denna lagstiftning
var ett led i den ekonomiska politik
som regering och riksdag ville
föra, och om det visade sig att man inte

Andra kammarens protokoll 1953. Alr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. värdering av varulager vid 1954 års taxering.

behövde detta instrument, då skulle det
också komma att tas bort. I fjol, när
vi hade att ta ställning till huruvida bestämmelserna
skulle tillämpas för det
första året — lagstiftningen genomfördes
som bekant för två år — stannade
riksdagen inför att de icke skulle tilllämpas.
När vi då, i samband med att
vi beslöt att inte tillämpa bestämmelserna,
tvistade om huruvida det var
skäl i att låta dem gälla ett år till, slogs
det ju fast vid diskussionen att det var
en heredskapsåtgärd; därest denna beredskapsåtgärd
inte behövdes, skulle
man inte komma att tillämpa bestämmelserna.

Jag tror att det är en farlig sak om
riksdagen först går in för att genomföra
tillfälliga skatter men sedan omedelbart,
när man står inför upphävandet
av dessa, kopplar över dem till ordinarie
skatter och bibringar det svenska
folket den uppfattningen, att det
inte ligger något värde bakom ett uttalande
från riksdagens sida om att en
skatt skall vara tillfällig.

Det har icke legat några fiskaliska
motiv bakom denna lagstiftning, och
när det som har varit avgörande således
anses vara övervunnet, finns det
enligt bevillningsutskottets mening inte
mer än en väg att gå, nämligen att upphäva
den lagstiftning det här gäller.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Jag har inte lagt tyngdpunkten i mitt
resonemang vid de fiskala synpunkterna.
Jag har utgått ifrån att läget
icke är sådant, att det motiverar ett
upphävande av denna förordning. Sedan
har jag tillagt, att ett sådant upphävande
samtidigt betyder en minskning
av skatteinkomsterna för stat och
kommun.

.lag framhöll dessutom, att om denna
förordning existerar innebär den ändå
ett hot, som kan medverka till att
hindra obefogade lagerökningar.

Detta var alltså huvudmotiveringen
i mitt resonemang. Att jag sedan tillägger,
att man i dessa tider, när man planerar
nya skatter, genom upphävandet
av förordningen också får räkna med
minskade skatteintäkter, finner jag
vara helt naturligt.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Man kan här diskutera om vad
som är fiskaliska synpunkter och icke
fiskaliska synpunkter i fråga om vår
skattelagstiftning, men hur herr Scnander,
när han gör denna jämförelse mellan
kommande skatter och den här,
skall kunna göra gällande, att han inte
lägger fiskaliska synpunkter på frågan,
det kan jag sannerligen icke förstå.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte sagt att jag
icke anlade fiskala synpunkter. Jag har
bara sagt, att sådana synpunkter inte
utgjorde huvudmotiveringen i mitt anförande,
och jag har klarlagt vilken
denna var, eftersom herr Olsson i Gävle
inte observerade det den första gången.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Jag vill fästa herr Senanders
uppmärksamhet på att man vid taxeringen
av aktiebolag i regel tillämpar
den Annellska regeln, som innebär att
bolag inte har fullständig avskrivningsrätt
för lagren utan får skriva ned dem
till en viss procent av anskaffningsvärdet,
alltså i regel 30 procent.

Vi har i bevillningsutskottet i den
fråga som nu diskuteras varit fullständigt
överens om från alla håll, att det
inte finns konjunkturpolitiska skäl som
talar för ett bibehållande av dessa provisoriska
regler beträffande lagervärderingen.

Herr Senander! Förhållandet är väl i
stort sett inom näringslivet för närvarande
det, att utvecklingen pekar mot
lagerminskning och inte mot lagerökning.
Då har man ingen anledning att
behålla denna provisoriska lagstiftning.

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. domarpersonalens rekrytering och anställningsförhållanden.

Herr talman! .Tåg yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 25.

Ang. domarpersonalens rekrytering och
anställningsförhållanden.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckta motioner
angående domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Det utskottsutlåtande som nu föreligger
är ju enhälligt och borde kanske ur den
synpunkten sett ha kunnat passera utan
att något sades om detsamma. Det finns
emellertid i utskottsutlåtandet vissa formuleringar
som har gjort, att jag i någon
mån är orolig för konsekvenserna
av detsamma. Man kan i detta utskottsutlåtande
utläsa en beställning på en
ny lönereglering.

Vi vet ju alla att vi för något år sedan
hade en rätt livlig debatt i denna kammare
om chefslöneregleringen, och vi
har sedermera i de fall, då restposter
av chefslöneregleringen förelegat, också
haft ganska ingående debatter om
dessa. Nu är jag orolig för att detta
utskottsutlåtande skulle inbjuda till en
ny chefslönereglering, men något sådant
kan man i så fall inte begränsa till enbart
domarkåren, ty det system som nu
är uppbyggt är ju gjort på det sättet,
att en förändring av chefslöneläget på
denna punkt leder till konsekvenser på
andra områden.

Det är därför, herr talman, som jag
nu gärna skulle vilja ha ett uttalande
från utskottets ordförande hur detta
utlåtande skall tolkas, om det enbart

är fråga om en rent organisatorisk histora
eller om första lagutskottet avser
en ny lönereglering. Skulle så vara
fallet, finns det all anledning att med
mycket stor uppmärksamhet följa detta
ärende.

Herr LINDBERG (s): Herr talman!
Det är möjligt att motionären sedermera
kommer att besvara herr Lindholms
fråga, men vad beträffar hans
farhågor för att utskottets förslag skulle
dra med sig nya löneåtgärder för domarkåren
och domarpersonalen, måste
jag säga, att utskottet här inte alls har
yttrat sig om lönefrågan. Om lönefrågan
skulle komma upp som ett resultat av
den föreslagna utredningen, skulle den
också ha kommit upp som ett resultat
av hela processreformen tidigare. Följaktligen
behöver man inte hysa dessa
farhågor nu.

Om det verkligen vid en sådan omorganisation
som nu ifrågasättes skulle
vara på det sättet att den skulle medföra
vissa lönejusteringar här och var,
då skulle vi ju heller inte kunna lösa
hela detta problem om domarkåren, ty
det måste också måhända i och för sig
medföra lönejusteringar av skilda slag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Jag kan i allt instämma med herr Lindberg,
men då herr Lindholm här berörde
vissa uttalanden i motionen vill
jag säga, att i detta fall har motionärerna
ansett, att man skulle inom den genom
de senaste löneregleringarna givna
ramen skapa om organisationen. Motionärerna
har alltså inte syftat till att
motionen omedelbart skulle ge anledning
till någon ändring av själva löneställningarna
för de olika grupperna av
befattningshavare, men väl skulle man
kunna tänka sig en omflyttning så att
det blir flera befattningshavare i en
grupp och färre i en annan o. s. v.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. översyn av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandeln in. m.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 26.

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Genéve-konventionerna den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer;
samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i 1 och 27 kap. strafflagen,
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 27.

Ang. översyn av butikstängningslagens

bestämmelser om kioskhandeln m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av butikstängningslagens
bestämmelser om
kioskhandeln m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Fru LöFQVIST (s): Herr talman! Utskottet
framhåller, att den nuvarande
lagstiftningen ger möjlighet att beakta
de partiellt arbetsföras intressen och
att utvecklingen synes gå i den riktningen,
att dessa möjligheter alltmer utnyttjas.
Men, herr talman, för mig synes
det litet annorlunda, och så ser det
också ut hland de yttranden som har
inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna runt om
ute i landet. Dessa har lämnat yttranden,
en del visserligen i samma positiva
riktning som utskottet, men andra
tycks se på ett helt annat sätt på förhållandena,
och flertalet av dem är
långt ifrån nöjda med nu rådande förhållanden.

Länsarbetsnämnden i Blekinge be -

dömer läget som långt ifrån tillfredsställande
och framhåller som önskvärt,
att kommunerna bättre måtte tillgodose
de partiellt arbetsföra och med dem
jämställda inom samhället och hjälpa
dem till möjligheter att på detta område
skaffa försörjning för sig och sin
familj. Ja, Blekinge läns länsarbetsnämnd
anser vidare, att de partiellt
arbetsföras intressen borde bli så mycket
bättre tillgodosedda, att de också
fick betydligt större möjligheter att få
sig anvisade trafikkiosker och att de
partiellt arbetsföra i betydligt större
utsträckning än nu kunde placeras i
Pressbyråns kiosker. Nämnda länsarbetsnämnd
går också direkt in på handelsformerna
och tillståndsgivningen
genom att säga, att såväl tobak som tidningar
borde ingå som allmän handelsvara
i kioskhandeln.

Kopparbergs och Jämtlands länsarbetsnämnder
pekar också direkt på vissa
missförhållanden och säger, att de
önskar att förhållandena hade varit
annorlunda och att betydligt flera tillfällen
hade givits just de partiellt arbetsföra
och änkor och med dem jämställda
att skaffa sig försörjning inom
detta näringsområde. Detta pekar, så
vitt jag kan bedöma saken, i rakt motsatt
riktning mot utskottets förmodan.

Utskottet har för övrig visat en positiv
linje och tycks i vissa delar instämma
med motionärerna. Skillnaden tycks
bara vara, att vissa länsarbetsnämnders
synpunkter i vissa avseenden mera slagit
an på utskottet än vad de övriga
nämndernas yttranden tycks ha gjort.
Det har alltså visat sig, om jag har kunnat
bedöma saken rätt, att de förhoppningar,
som man har ställt på att kommunerna
skulle utnyttja de möjligheter
som finns att ge tillstånd åt partiellt
arbetsföra genom tillämpning av gällande
lagbestämmelser, mer och mer
skulle grusas samtidigt som arbetstillfällena
minskar för partiellt arbetsföra
och änkor, som inte bara har försörjningsskyldighet
utan också en fostrar -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. översyn av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandeln m. m.

gärning och anser det nödvändigt att de
hinner följa sina barns uppfostran. Sådana
änkor skulle lättare kunna bidra
till den ekonomiska försörjningen, om
de hade en arbetsuppgift av denna art
än om de skulle hamna på en fabrik.
Det kunde ju tänkas att en änka med
minderåriga barn vid något tillfälle under
dagen kunde placera något av
barnen, äldsta dottern exempelvis,
som avbytare i kiosken. Det skulle absolut
inte gå i en fabrik eller i en verkstad.

Vi har, herr talman, tillräckligt många
partiellt arbetsföra ändå i vårt land
som intet hellre skulle önska än att få
möjlighet att genom egen arbetsinsats
bidra till sin och sin familjs försörjning.
Men omplaceringen från det ena
yrket till det andra, omskolningsprohlemen
och arbetsmarknadens oförstående
för de partiellt arbetsföras problem,
gör detta alltför komplicerat i
många fall. Under tiden förstörs dessutom
de psykiska krafterna hos dem
som redan drabbats av ett olycksfall
eller en sjukdom och gjorts invalidiserade
i ett eller annat avseende.

Jag är medveten om, herr talman,
att även om kioskhandeln enligt motionens
förslag kunnat bli en betydligt
bättre arbetsgren för vissa partiellt arbetsföra,
hade det ändå inte på långa
vägar räckt till för det behov vi har av
arbete åt partiellt arbetsföra. Men jag
är övertygad om att om de förevarande
motionerna i ärendet hade kunnat
vinna gehör, hade vi haft lite större
möjlighet att placera partiellt arbetsföra,
att ge dem tillfälle till försörjning,
där de kunde känna sig nyttigare i
samhället och fritt utföra ett yrke som
intresserade dem.

.Tåg skall då frågan redan är avgjord
i första kammaren inte ställa något
yrkande. Jag hoppas att den behandling
utskottet gett ärendet genom att
motionen fått gå ut till länsarbetsnämnderna,
har givit ärendet en sådan belysning,
att dessa synpunkter blir så

uppmärksammade, som utskottet tror
att de för närvarande är ute i kommunerna.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Jag kan fatta mig kort,
eftersom motionären själv inte ställt något
annat yrkande än utskottet. Motionären
talar om att en del länsarbetsnämnder
hade sagt, att de åtgärder,
som kommunerna vidtog, inte var tillfredsställande.
Detta är riktigt, men
största delen av de länsarbetsnämnder
som har svarat på arbetsmarknadsstyrelsens
förfrågan har sagt, att det görs
allt vad som göras kan för att de tillgängliga
kioskerna skall kunna överlåtas
på de partiellt arbetsföra. Nu har
också andra lagutskottet, som också
motionären erkänner, skrivit, att allt
bör göras för att de partiellt arbetsföra
skall kunna få en kioskrörelse, när så
låter sig göra. Däremot har utskottet
inte velat vara med om att skriva in
någonting i lagen om att partiellt ararbetsföra
skall ha företräde framför
andra. Den kommitté, som hade till uppgift
att ta till vara de partiellt arbetsföras
intressen, ville inte heller gå så
långt, att det skulle i butiksstängningslagen
skrivas in att de partiellt arbetsföra
skulle ha någon förtursrätt. Det är
nog också lyckligast att de partiellt arbetsföras
önskemål blir tillgodosedda
på frivillighetens väg. De flesta kommuner
har säkerligen fullt klart för sig, att
de partiellt arbetsföra först och främst
bör bli ihågkomna när det gäller kioskhandeln.

Nu tror jag emellertid inte att man
bör lägga alltför stor vikt vid kioskliandeln.
Det är inte det allena saliggörande
att vi får så mycket kiosker
som möjligt, och med all förståelse för
de partiellt arbetsföra undrar jag, om
man framför allt bör hjälpa dem genom
att skaffa dem arbete inom kioskhandeln.
Det finns inånga andra vägar att
hjälpa de partiellt arbetsföra, och kioskliandeln
har ju sina avigsidor. Från

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

min egen stad vet jag, att vi inom folkskolestyrelsen
har måst skriva till poliskammaren
och framhålla att det inte
får uppföras kiosker i närheten av skolgårdarna.
Man går ju in för att förbjuda
barn och ungdom att äta snask, och då
bör inte heller snasket vara alltför lättåtkomligt
för dem.

Både motionärerna och utskottet är
av den uppfattningen, att allt bör göras
som göras kan för att hjälpa de partiellt
arbetsföra, och jag tror att så kan ske
på vägar som redan är tillgängliga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 28.

Ang. utredning om införande av högertrafik
i Sverige.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
angående utredning om införande
av högertrafik i Sverige.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 12 i första kammaren av herr Linclén
m. fl. samt nr 9 i andra kammaren
av herr Ericsson i Näs m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning och förslag
till nästa års riksdag angående införande
av högertrafik i Sverige».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 12 och II: 9
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj:t ville utreda förutsättningarna
för vårt land att under
den närmaste framtiden genomföra en
övergång till högertrafik samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Vid behandlingen av detta ärende kan
jag inte underlåta att ge uttryck åt några
känslor som jag har.

Jag har i utskottets utlåtande letat
efter några motiv för en övergång till
högertrafik som ur landets synpunkter
kan vara acceptabla. Tyvärr har jag
inte kunnat finna något som helst dylikt
motiv. Däremot har jag konstaterat att
man har framhävt olika skäl, som ur
utlandets synpunkter motiverar en omläggning
från den nuvarande vänstertrafiken
till högertrafik. Jag måste därför
ställa frågan: Är det ur vårt eget
lands synpunkter som vi skall bedöma
den här saken eller är det ur utlandets?
Såsom svensk riksdagsman måste jag
för min del hävda att det är ur det egna
landets synpunkter som detta ärende
skall ses och inte, såsom utskottet vill
göra gällande, framför allt ur utlandets
synpunkter.

Det är detta snedvridande av hela saken
som gör att jag inte kan underlåta
att inlägga en bestämd protest mot utskottets
utlåtande. Är det en förutsättningslös
utredning som utskottet här
förordar? Nej, ingalunda. Utskottets utlåtande
är genomsyrat av den andan,
att det bör införas högertrafik. På varje
punkt i utskottets utlåtande trycker man
på detta, och man sammanfattar sedan
på sid. 38 sina uttalanden i följande
ord: »På grund av vad ovan anförts
finner utskottet det för Sveriges del
vara med så avsevärda fördelar förenat
att övergå till högertrafik, att vårt
land snarast möjligt bör inrikta sig på
en sådan övergång.» Kan någon av denna
sammanfattning få annat intryck än
att det är fråga om ett principuttalande
om att vi skall under alla förhållanden
övergå till högertrafik; sedan får det
kosta vad det kosta vill?

Det är detta jag finner litet lättfärdigt,
och jag blev mycket överraskad
när jag såg att andra lagutskottet var
fullständigt enigt om sitt utlåtande.
Nog hade jag ändå trott att det i detta

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

utskott skulle finnas någon som tänkte
även på de ekonomiska betingelserna.
Är det den utländska resa som utskottet
under fyra dagar gjort i Danmark
och Tyskland, som har till den grad
berusat utskottet, att alla har utan att
tänka på de ekonomiska konsekvenserna
för vårt land gått in för ett sådant
principuttalande som här har gjorts?

Jag hade väntat mig att man skulle
ha pekat på de olycksfallsrisker som
föreligger genom att folk från länder
med högertrafik kommer hit till Sverige.
De utredningar, som är presenterade
i utlåtandet, visar emellertid att
det inte är så farligt med den saken.
Från den 1 januari 1930 till den
31 december 1952, alltså under inte
mindre än 23 år, har det inträffat 1 700
olyckor, där utländska bilister varit inblandade,
och av dessa olyckor är det
cirka 550 som har berott på att bilföraren
icke har tillräckligt behärskat
den inom Sverige gällande vänsterregeln
utan i stället använt högerregeln.
550 olyckor under 23 år är ju ganska
litet. Det är ju knappast en under var
14 :e dag. När man vet hur många olyckor
som sker i detta land med bilar
måste man konstatera, att det sker ytterst
få olyckor i samband med att
främlingar besöker vårt land och inte
är vana vid vår körregel.

För övrigt måste jag säga, att så
länge vi är en självständig stat skall vi
väl också själva bestämma hur vi vill
ha det i vårt land. Vi får ta sederna
som de är i de länder dit vi kommer,
vi får rätta oss efter dessa länders
system. Är det då orimligt att kräva att
de utlänningar, som vill komma hit,
skall tillämpa de regler vi har? Detta
tycker jag är en riktig princip, som vi
bör tillämpa.

Här har man talat om att det eventuellt
skulle öka turistströmmen om
man gick över till högertrafik. Ja, men
är det egentligen så mycket att sträva
efter att få en ökning av denna ström?
Det är ju redan förut så överfullt av

bilar att man knappast kan komma
fram med våra svenska bilar. Skall
man då locka hit en massa bilister från
utlandet, som ytterligare kommer att
öka trängseln på gator och torg? Jag
tycker knappast att detta är något
eftersträvansvärt. Den penningsumma
turismen för in i landet är ju inte av
den storleksordningen, att vi för den
skull behöver lägga om vår körregel.
Vi bör kunna hålla fast vid vårt gamla
system. Detta är också en tankegång
som framför allt gör sig gällande ute
i bygderna var man än kommer. Om
vi skall ha ett definitivt avgörande
tycker jag att vi borde ordna med en
folkomröstning i denna fråga. Då är
jag säker på att dessa fanatiker för högertrafiken
skulle få ett svar, som håller
dem inom skacklarna om de längre
fram vill komma med sina motioner i
denna fråga.

Jag anser att vi redan nu bör ta ett
bestämt avstånd från utskottets utlåtande.
Bifaller vi detta med den motivering
som här föreligger, då måste regeringen
känna sig bunden att i direktiven
för utredningen peka på att riksdagen
bestämt sagt ifrån att vi skall ha
högertrafik, kosta vad det kosta vill.

Herr talman! Jag skall inte dra ut
på tiden längre utan ber kort och gott
att få yrka avslag på såväl motionerna
som utskottets utlåtande i denna fråga.

Herr DICKSON (li): Herr talman! En
egendomlig slump har gjort att jag även
denna gång kommit att få ordet omedelbart
efter min värderade vän Axel Rubbestad.
Jag tror att jag i detta sammanhang
uttrycker hela kammarens uppfattning
om jag säger, att jag är glad
över att konstatera att herr Rubbestads
ande är oberörd av den fysiska defekt
han har råkat ut för och som vi hoppas
snart skall rätta till sig.

Jag har inte begärt ordet för att gå
in på själva sakfrågan. Den kommer tids
nog upp om inte herr Rubbestad får sin
vilja igenom, och det tror jag inte han

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.
Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

får. Jag bär egentligen anmält mig som
talare för att få avge en personlig deklaration
i egenskap av motionär. Jag
var med på denna motion, men det var
med svidande hjärta. Jag sade mig ungefär
detsamma som herr Rubbestad här
sagt: Varför skall vi inte kunna ha det
ordnat här på annat sätt än på många
håll i utlandet? Varför kan inte vi få
behålla vår individualitet på ett område
som detta? Jag ber kammaren
observera, att det är mot bakgrunden
av denna inställning jag likväl har motionerat
om en positiv lösning av högertrafiken.
Jag har nämligen funnit att
starka förnuftsskäl talar för en sådan
lösning. Jag har blickat fram emot de
tider, då vi kanske har en miljon, ja,
kanske två miljoner gränspassagerare av
bilar. Det gäller inte bara utlänningar,
herr Rubbestad, utan även svenskar,
som av det ena eller andra skälet vill
bege sig utomlands med sina bilar. Vi
kan komma att få en direkt förbindelse
över Öresund med en ofantlig trafik i
båda riktningarna mellan vårt land och
utlandet. Under sådana förhållanden är
det säkerligen orimligt om vi styvnackat
håller på vår individualitet i denna
fråga.

Jag skall därför yrka bifall till utskottets
förslag om en utredning, och
jag hoppas denna utredning sker snabbt.
Omläggningen kommer att kosta en hel
del pengar, men som en ringa tröst till
kommunikationsministern — som väl
närmast får ta hand om denna fråga —
kan jag anföra att postkontoret på Narvavägen
redan har högertrafik i sina dörrar,
så där blir det ett litet minus i arbetet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Jag befinner mig i den något
besvärliga situationen att uppträda efter
herrar Rubbestad och Dickson, som
på ett så eminent sätt kan göra en debatt
trevlig, men jag skall ändå med

herr talmannens benägna tillstånd helt
kort framföra några synpunkter, som
uiskottet haft på motionen.

Frågan om högertrafiken bär diskuterats
flera gånger i riksdagen, senast
1945, då förslaget om högertrafik bifölls
i första kammaren och avslogs i
andra kammaren med ett par tiotal
rösters majoritet. För en kort stund
sedan har första kammaren utan votering
och efter en mycket kort överläggning
i enlighet med utskottets förslag
beslutat att låta utreda frågan om
ändrade trafikregler.

Redan 1927 års motorfordonssakkunniga
hänvisade till den ökade motorfordonstrafiken
och önskvärdheten av att
likartade körregler kom till stånd över
hela världen och uttalade den förhoppningen,
att det skulle visa sig möjligt
för vårt land att övergå till högertrafik.
Den internationella motortrafiken
har sedan dess ökat i mycket stor omfattning.
Enligt min mening hade det
varit lyckligast, om riksdagen tagit
detta beslut år 1945. Det hade då ställt
sig väsentligt billigare att genomföra
ändringen av körreglcrna än nu.

Frågan om vilka körregler vårt land
för framtiden skall ha bör bedömas i
första hand i förhållande till de trafikregler,
som vår omvärld tillämpar, och
till intresset av enhetliga regler. Av
Europas länder har nu endast Sverige,
Island, Storbritannien och Irland vänstertrafik.
Motortrafiken har blivit allt
livligare; herr Dickson nämnde nyss
en mycket hög siffra för den motortrafik,
som går över våra gränser.

Man kan inte bortse från olycksfallsrisken.
Det är visserligen sant, att man
inte kan få ut så mycket ur de statistiska
siffrorna, men man har dock
beräknat, att omkring 30 procent av
olycksfallen för utlänningar, som kommit
in här i landet med bil, beror på
deras bristande vana vid vänstertrafik.
Även svenskar har i länder med högertrafik
drabbats av olycksfall på grund
av ovana vid denna.

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

Rattens placering i bilen är en väsentlig
sak. 95 procent av bilarna i
Sverige har ratten till vänster och är
alltså byggda för högertrafik. De remissinstanser,
som haft att yttra sig
över motionen, har till övervägande delen
varit positivt inställda. Det är endast
överbefälhavaren, som gjort vissa
invändningar med utgångspunkt från
de områden han har att bevaka, och SJ
har talat om vissa ändringar, som är
erforderliga vid järnvägsstationer och
övergångar.

Vi kommer sedan fram till kostnaden,
som ju är en väsentlig sak. Den
är av Ingeniörsvetenskapsakademiens
transportkommission beräknad till i
runt tal 150 miljoner kronor. Det är ett
aktningsvärt belopp, men man måste
då slå fast, att det är att anse som en
engångskostnad och att den väsentligasten
delen därav hänför sig till bussar
och spårvagnar.

Beslut om övergång till högertrafik
hör enligt utskottets mening ej fattas
förrän det står klart att omläggningen
kan genomföras i anslutning till beslutet,
d. v. s. efter det att en utredning
har klarlagt hur man kan övervinna de
svårigheter, som kommer att vara för
handen vid övergången.

Utredning om finansiering av kostnaderna
och förutsättningarna ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt att genomföra
reformen bör alltså enligt utskottets
mening ske. Utskottet har emellertid
också betonat, att riksdagen bör
så snart som möjligt få taga ställning
till det förslag, som utredningen kan
komma fram till.

Herr Rubbestad framhöll nyss, att utskottet
vid bedömande av motionen
icke skulle ha tagit hänsyn till landets
intressen. Det är emellertid min uppfattning
att vi har gjort det genom att
föreslå en utredning på här berörda
områden. Den ökade trafiken utöver
landets gränser för med sig att man
bör söka komma fram till enhetliga
trafikregler. Vi måste taga ställning till

huruvida vi skall inordna oss i det
system av trafikregler, som gäller för
det övervägande antalet av Europas
länder, eller fortsätta att i detta avseende
vara oss själva nog. Jag hoppas,
att utredningen, om kammaren nu beslutar
i enlighet med utskottets förslag,
kommer att ge besked därom.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERICSSON i Näs (bf): Herr talman!
Jag skall försöka att inte gå in
på det som redan behandlats tidigare.

Det är säkert rätt många av dem, som
var med om att fälla högertrafiken år
1945, som nu är på det klara med att
frågan borde ha lösts då, när det var
billigare att göra det. Det var kanske
inte så lätt att den gången överblicka
situationen och se hur trafiken i framtiden
skulle utveckla sig, men om man
nu betraktar det som hände då som ett
misstag borde man väl säga sig, att
detta misstag inte skall upprepas i dag.
Den gången beräknade man att det
skulle kosta 28 miljoner kronor, i dag
beräknas kostnaden till 150 miljoner
kronor.

Kärnfrågan är väl den: Kan vi räkna
med att vårt land i det långa loppet
skall kunna behålla vänstertrafik när
alla andra länder på det europeiska
fastlandet har högertrafik? Kan vi räkna
med att vi kan isolera oss, skall vi
naturligtvis inte göra någonting åt saken.
Tror vi att vi någon gång av omständigheterna
tvingas införa högertrafik,
skall vi göra det medan vi har råd
till det.

Hur trafiken har ökats under åren behöver
jag inte tala om här —- det står
i utlåtandet. På fem—sex år har trafiken
tredubblats. 2,3 milj. utlänningar
har passerat våra gränser, och 1,1 mil -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

joner svenskar har under de senaste
åren passerat gränserna. Utvecklingen
fortsätter sannolikt på samma vis.

Vidare får vi ta hänsyn till den tunga
trafiken. Den tenderar ju inom landet
att alltmer övergå från järnvägarna till
landsvägarna, och det kommer givetvis
också att hli fråga om långa transporter
i framtiden. Till den ändan har
Sverige anslutit sig till en överenskommelse
mellan ECE-länderna om en utbyggnad
av det europeiska huvudvägnätet.
24 internationella huvudvägleder
skall utbyggas till hög internationell
standard och tillåta åtta tons axeltryck
enligt konventionen om internationell
vägtrafik. Det blir fråga om stora huvudleder,
som vi kanske inte får uppleva
men som är projekterade och naturligtvis
en gång kommer: Haparanda
— Stockholm— Hälsingborg—Liibeck —
Bern—Lissabon, Lissabon—Paris—Göteborg—Stockholm
och Rom—Berlin—-Oslo—Trelleborg—Oslo—Skibotten.

Om trafiken får den ansvällning som
beräknats kan vårt land inte ställa sig
utanför de trafikregler som gäller i den
övriga delen av Europa.

Från många håll har också påyrkats,
att Sverige skall övergå till högertrafik.
Den nordiska parlamentariska kommissionen
för friare samfärdsel in. in.,
de nordiska motororganisationernas
permanenta kommitté och Alliance internationale
de tourisme har uttalat,
att detta skulle vara värdefullt för turismens
skull. Och det är inte så litet
pengar som kommer in genom turismen;
det rör sig om 300 miljoner per
år — det är i alla fall litet mer än
fem kronor om dagen.

Om man alltså är övertygad om att
vårt land förr eller senare måste övergå
till högertrafik, kan man bara dra
en slutsats: Yi skall göra det ju förr
för att få det desto billigare. Det var
med de synpunkterna för ögonen som
vi skrev motionen.

Ur trafiksäkerhetens synpunkt gäller
det att ju längre en övergång dröjer,

desto större blir svårigheterna och riskerna
vid övergången. Jag tror inte man
skall överdriva dessa risker. Det har
visat sig i andra länder som övergått
från vänster- till högerregeln, att svårigheterna
kan bemästras, och jag tror
att de kan mötas genom stor försiktighet
i början.

Jag tror att en övergång till högertrafik
i det långa loppet kommer att
betyda mycket också ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Här har talats om att
ratten sitter till vänser på 95 procent
av våra bilar. Det är i och för sig betecknande
att våra bilar är byggda för
högertrafik. Man invänder att England
fortfarande har vänstertrafik, men där
är påbjudet att bilarna skall ha off-side
wheel, d. v. s. ratten åt körbanan. För
den som kört bil i länder med högertrafik
framstår det nog också som självklart
att det är en påtaglig fördel att
köra våra vänsterstyrda bilar i högertrafik.
Trafiksäkerhetsrådet, Trafiksäkerhetsföreningen
och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
har understrukit just dessa synpunkter.

Däremot är inte alla våra bussar och
spårvagnar byggda för högertrafik, och
det är där de stora kostnaderna kommer.
Ingenjörsvetenskapsakademiens
transportforskningskommissions vägoch
fordonskommittés subkommitté för
utredande av kostnaderna för införandet
av högertrafik i Sverige — jag hoppas
att det långa namnet inte är signifikativt
för den tid som återstår innan
vi får högertrafik — har beräknat kostnaderna
till 150 miljoner. I motionen
har man skisserat en övergångstid på
fem år, under vilken ombyggnad successivt
skulle kunna ske, så att det blir
möjligt att fördela kostnaderna under
en längre följd av år.

Hur stora kostnaderna blir och hur
de skall fördelas får den kommande
utredningen undersöka.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
övergången till högertrafik bör ske

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

fortast möjligt, såväl av kostnadsskäl Jag hoppas att denna kammare liksom
med hänsyn till trafiksäkerheten som 1945 avslår framställningen, trots

på längre sikt. Praktiskt taget alla re- att första kammaren ju redan har bimissinstanser
har yrkat bifall till mo- trätt den. Det gjorde den 1945 också,

tionen, och utskottet har framlagt ett men det var andra kammaren som av enhälligt

utlåtande, till vilket jag, herr gjorde frågan den gången. Den möjligtalman,
ber att få yrka bifall. heten står oss till buds också i dag.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Herr Ericsson i Näs
sade, att vi förr eller senare ändå måste
övergå till högertrafik. Ja, hade man
den meningen, att det ovillkorligen skall
ske vid eu viss tidpunkt, kunde man
förstå utskottets utlåtande. Men jag har
en helt annan uppfattning. Jag menar
att vi reder oss bra med den trafikordning
vi har utan att övergå till högertrafik.

När herr Ericsson i Näs säger att
det inte var något klokt beslut som fattades
1945 utan att det varit bättre att
då gå in för högertrafik, måst jag säga
att jag tycker det var ett klokt beslut.
Jag röstade den gången för att vi inte
skulle ha högertrafik, och jag är på
samma linje än i dag. Den gången kostade
det 27 miljoner kronor att gå över.
I dag kostar det mer än sju gånger så
mycket enligt de utredningar som föreligger.
Men jag är förvissad om att det
kommer att bli dubbelt så dyrt när
det blir en verklig utredning, så att vi
kanske i stället för 150 miljoner får
stanna vid 300 miljoner. Här är ju allmänt
förordat av de olika organisationer
som yttrat sig, att det allmänna
bör svara för denna kostnad och inte
organisationerna. Jag skulle hålla för
troligt att det blir så, om vi en gång
kommer så långt.

Jag vill bara fråga högern och folkpartiet
var de befinner sig i denna
historia. De klagar alltid över de höga
skatterna, och alla är vi väl medvetna
om att utgifterna i stort sett bygger på
skatter. Vill ni vara med om låga
skatter, skall ni också akta er för att
gå in för ökade utgifter. Här är en sak
vi kan spara på.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! När denna fråga behandlades
av riksdagen 1945 ansåg många, att det
skulle dröja länge innan den internationella
landsvägstrafiken kunde komma
i gång efter det avbrott kriget hade
vållat. Utskottet skrev vid det tillfället,
att det i varje fall höll för troligt att
Sverige inte på lång tid kunde förväntas
i mera avsevärd mån bli berört
av eventuell intensifiering av den internationella
landsvägstrafiken. Nu vet
vi alla att utvecklingen på detta område
gått mycket raskare än man då
trodde. Antalet in- och utresor mellan
Sverige och utlandet med motorfordon
var 1950 ca 560 000, 1951 ca 600 000,
1952 ca 865 000 och närmar sig i år
siffran 1 miljon.

Den parlamentariska kommittén för
friare samfärdsel i Norden har föreslagit
åtgärder, som skall gå ut på att
underlätta biltrafiken mellan de olika
länderna. Vidare har man uttalat sig
för en övergång till högertrafik i Sverige.
Jag skulle vilja säga att denna
fråga angår inte bara oss utan också
våra nordiska grannländer. Då vi så
småningom beslutar detta steg befrämjar
vi samfärdseln mellan oss och andra
länder till fördel för oss själva och till
fördel för våra grannländer. Vi kommer
över huvud taget närmare våra
grannländer genom detta steg.

Men också andra resenärer än bilister
har gagn av enhetliga trafikregler;
det gäller både cyklister och fotgängare.
Helt säkert ligger det mycket bakom
detta tal om att en övergång till högertrafik
i det långa loppet medför förbättringar
ur trafiksäkerhetssynpunkt

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

för samtliga trafikanter. Det gäller bilister,
fotgängare och cyklister.

Nu har andra lagutskottet anfört
många goda skäl för en övergång till
högertrafik, och jag skall inte upprepa
dessa. Jag vill endast understryka
vikten av att frågan inte i onödan fördröjes,
ty då stiger kostnaderna för
denna åtgärd. Liksom herr Ericsson i
Näs utgår jag ifrån att det är uteslutet
att vi i det långa loppet skulle kunna
stå utanför den nordiska och kontinentala
gemenskapen på detta område.

Herr talman! Jag yrkar ur dessa
synpunkter bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! Jag skulle kunna väsentligen
instämma i vad herr Rubbestad
sade, men jag vill också anföra några
synpunkter som kanske ligger litet vid
sidan om. Jag håller med honom när
han säger att det inte är ett statsintresse
att införa högertrafik. Jag är
liksom han ganska övertygad att om
man skulle fråga den stora allmänheten
om detta, skulle man få ett svar
som pekade i den riktning herr Rubbestad
framhöll.

Det är i verkligheten en ganska liten
del av vårt folk som anser sig ha ett
större intresse av att vi här i landet får
högertrafik och alltså frångår den sedan
länge tillämpade vänstertrafikregeln.
Men den gruppen har ju visat
sig vara ganska pockande och högljudd.
Man har energiskt drivit ett som jag
vill kalla propagandatrick, som en hel
del blivit påverkade av, nämligen att
vi här i landet förr eller senare måste
övergå till högertrafik och att det därför
är hättre och billigare ju förr vi
gör det. Men något övertygande skäl
varför vi måste övergå till högertrafik
har jag inte funnit. Det kan inte vara
ett tillräckligt övertygande skäl att
några tusen bilar passerar våra gränser
varje år. Det är ju ingenting som kan
tvinga oss, och det behöver inte vara

något »måste». Inte kan det heller vara
ett tillräckligt bärande skäl, att man skall
göra det bekvämare för dem som sitter
vid ratten att rätta sig efter de trafikregler
som gäller i ett annat land. Det
är inte något statsintresse att vi skall
genomföra en reform som alldeles
säkert under en lång tid kommer att
medföra betydande skadgörelse på liv
och egendom. Det är inte minsta tvivel
om att hundratals gamla, unga och barn
under övergångstiden kommer att mista
livet eller råka ut för svåra skador, och
likaså kommer det att ske betydande
materiell skadegörelse. År det rimligt
att riksdagen skall fatta beslut som har
sådana följder? Jag tycker inte det är
rimligt när det inte finns några tvingande
skäl för att vi skall göra det.

I utlåtandet framhålles, att trafiksäkerhetssynpunkter
skulle vara med i
spelet. Jag har för min del kört bil i
över trettio år, så jag har en viss erfarenhet
av biltrafik. Jag kan inte förstå
att man genom övergång till högertrafik
skulle nå större trafiksäkerhet
annat än möjligen i vissa fall vid omkörningar.
Den ojämförligt största delen
av det svenska vägnätet är emellertid
av den beskaffenheten, att man
måste kunna följa den vänstra vägkanten
och se var diket är. Så länge vi
har vänsterstyrda bilar, vilket vi uppenbarligen
kommer att ha en lång tid
framåt. Med högertrafik förlorar man
kontakten med den vänstra vägbanan
och vägkanten om man kör på höger
sida av vägen. Det betyder kanske
inte så mycket på de stora breda vägarna,
men vi har till helt övervägande
del här i landet smala vägar med diken
på båda sidor. Blir det högertrafik,
kommer man inte med våra vänsterstyrda
bilar att kunna hålla denna
kontakt med vägkanten. Jag tror därför
att talet om att en övergång till högertrafik
skulle medföra ökad trafiksäkerhet
är alldeles felaktigt i ett land med
vårt vägnät.

Vad gäller kostnaderna tror jag lik -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

som herr Rubbestad ingalunda att
dessa kommer att stanna vid de 150 miljoner
man talat om, utan jag är övertygad
om att kostnaderna kommer att
uppgå till minst det dubbla beloppet.

Jag vill så fråga utskottet om man
har diskuterat vem som skall betala de
förluster i liv och egendom som uppstår
under övergångstiden men icke
täcks av de vanliga försäkringarna. I
många fall kommer inte bilföraren att
vara orsak till att en människa dödas
eller skadas, utan det kommer att bero
på okunnighet eller glömska av att
vi fått nya trafikregler. Man går kanske
mitt i körbanan och tror att en mötande
bil skall följa den regel man är van
vid. Man kan då inte alltid säga att
bilisten bär skulden, utan ofta har
den skadade själv förorsakat olyckan.
Vem skall betala den nöd och de svårigheter
som uppstår för efterlevande
anhöriga? Jag skulle vilja veta hur man
tänkt sig lösa den frågan. Skall skulden
läggas på den dödade eller skadelidande
utan att han eller hans efterlevande
får möjlighet att erhålla skälig
ersättning? Vad är för övrigt ett människoliv
värt som släckes ut på detta
sätt?

Jag kan således inte finna annat än
att de siffror man har räknat med är
alldeles otillräckliga för att täcka kostnaderna
för en omläggning och de skador
som kommer att uppstå.

I utskottets utlåtande har man återgivit
vad motororganisationerna med
kraft har framhållit, nämligen att bilismen
inte skall vara med om att betala
kostnaderna — de skall vältras över på
staten. Jag tycker detta är fullkomligt
orimligt. Jag understryker än en gång
att denna reform icke är något statsintresse
utan ett intresse endast för en
mycket begränsad del av vårt folk. Enligt
min mening borde den ojämförligt
största delen av kostnaderna betalas
av motorismen —■ jag säger det
fastän jag själv är motorman.

Trots att jag gärna skulle instämma

med herr Rubbestad i hans avslagsyrkande
vill jag emellertid föreslå en ändring
i den kläm som utskottet har kommit
fram till. I klämmen säger nämligen
utskottet inte något annat än att
förutsättningarna för införande av högertrafik
skall utredas. Att man då
också skall undersöka kostnaderna och
kostnadsfördelningen har man, åtminstone
i klämmen, hoppat över. Detta står
i utskottets motivering, men i klämmen
heter det endast så här:

»att riksdagen i anledning av motionerna
1:12 och 11:9 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville utreda förutsättningarna för
vårt land att under den närmaste framtiden
genomföra en övergång till högertrafik
samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan giva
anledning».

Detta kan tolkas så, att det bara skall
utredas, om högertrafik skall införas,
och sedan skall det läggas fram ett förslag,
som får kosta ungefär vad det vill.
I utlåtandet har heller inte sagts något
annat än att det är staten som skall
betala. Jag skulle därför, herr talman,
vilja föreslå en något annorlunda formulerad
kläm till utskottets utlåtande.
Jag gör det därför att jag fruktar att
kammaren icke kommer att följa avslagsyrkandet,
vilket jag annars helst
ansluter mig till. Jag är emellertid beredd
att ansluta mig till en utredning,
som blir fullständigare än den som
utskottet föreslagit. Jag skulle därför
vilja yrka att klämmen får följande avfattning: »att

riksdagen i anledning av motionerna
I: 12 och II: 9 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville utreda förutsättningarna
för vårt land att genomföra en
övergång till högertrafik och att denna
utredning jämväl måtte omfatta beräkning
av de kostnader, som kan bli följden
för de av omläggningen berörda
objekten, samt fördelningen av dessa
kostnader på av omläggningen berörda

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

parter, och därest trafiktekniska och
ekonomiska skäl därtill föranleda för
riksdagen framlägga förslag i denna
fråga».

Jag ber att få framställa detta yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göteborg (s): Herr
talman! Bland dem som deltagit i denna
debatt och tidigare korsat sina klingor
i den föreliggande frågan är det väl
endast herr Rubbestad kvar som alltjämt
är en stabil och pålitlig bromsare.
På grund av mitt yrke har jag ansett
det naturligt, att det rullar undan litet
fortare inte minst vid lösningen av
frågan om enhetliga körregler i alla
länder.

När herr Rubbestad erinrar om att
lian var med 1945 —• det år, då vi
egentligen skulle lagt om till högertrafik
— och som vanligt bromsade lösningen
av denna fråga, erinrar jag mig
något som står att läsa om fädernas
missgärningar som drabbar barnen allt
intill tredje och fjärde led. Nu har
nämligen kostnaderna mångdubblats sedan
dess, och nu får vi betala för herr
Rubbestads konservatism och motvilja
emot högertrafiken.

Herr Rubbestad har här tagit upp
frågan och sökt tolka utskottets utlåtande
på det sätt som han själv tycker
skulle passa för att skrämma för en
lösning av frågan. Den utländska resan
har inte haft något som helst inflytande
på mitt ståndpunktstagande. Jag skulle
kunna sagt, och jag sade också i utskottet,
att det kunde räcka med att utskottet
reser ned till Hälsingborg och
ställer sig vid Stenbocksstatyn och ser
vilken röra det är på den plats, där de
olika körreglerna möts, för att få belyst
hur tokigt det nuvarande förhållandet
är med icke enhetliga körregler.
Man kunde kanske också farit upp till
Svinesund eller andra gränstrakter och
där gjort samma iakttagelser.

Jag tycker inte att vi skall behöva
diskutera lämpligheten av högerregeln
eller vänsterregeln. En enhetlig körregel
är önskvärd. Den är önskvärd
inte bara ur turisttrafiksynpunkt. Hur
en del än stretat emot beredes det nu
möjligheter för människor av olika kategorier
långt ner i inkomstgrupper, som
vi aldrig tänkt oss, att kunna resa utrikes
med bil och buss. Olägenheterna
av att ha olika körregler kommer då
tydligt fram. Jag tycker inte vi behöver
närmare diskutera den saken. Men när
herr Rubbestad säger, att vi alldeles
skulle ha förbigått kostnaderna för en
omläggning, då svär jag mig i varje
fall fri från den beskyllningen.

När jag vid ett par tillfällen diskuterat
frågan om en omläggning till högertrafik
har jag haft anledning att i större
utsträckning än vad som skedde 1945
beröra frågan om kostnaderna för omläggningen.
1945 kostade det 27 miljoner.
Nu lär det enligt Ingenjörsvetenskapsakademiens
utredning gå på 149
miljoner, vilket jag betvivlar räcker.
Det blir nog ytterligare kostnader, men
det kan jag inte säga någonting om.
Men jag har vid ett tillfälle, då vi diskuterade
denna fråga inför ett mycket
trafiksakkunnigt auditorium ställt den
frågan: Vem skall betala kostnaderna?
Då fick jag inget svar. Jag ställde samma
fråga i utskottet, men jag fick inget
svar där heller, och det kan ju på ett
sätt kvitta, ty utredningen, som nu kommer,
skall ta upp frågan om kostnanaderna.
Men det är klart att man ändå
inte kan underlåta att fästa vikt vid
detta förhållande, frågan om kostnaderna.
Ty ett utredningsbeslut är ingenting
mer än att vi får sikta något på
vad som komma skall. Läser jag nu
motionerna så säger motionärerna där
bl. a.: »Att finansiera reformen med
bilskattemedel kan heller inte tänkas,
då dessa numera inte ens förslår för
den upprustning av vägväsendet som
pågår, och en höjning av bilskatterna
kan i dagens läge knappast förordas.»

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

Motionen skrevs ju i våras, och det har
ju hänt något i fråga om bilskatterna
också sedan den dagen.

Går jag så sedan över till remissyttrandena
finner jag där samma förhållande.
Järnvägsstyrelsen anser att staten
skall betala. Motororganisationerna
säger att pengarna skall tas ut av skattemedel,
och svenska lokaltrafikföreningen
likaså. Det enda verkliga ljuset har
en tidning i Eskilstuna kommit med.
Tidningen säger, att av totalkostnaderna
faller för övrigt inte mindre än hälften
på spårvägarnas konto, och att det
väl kan ifrågasättas om inte dessa urmodiga
trafikmedel själva skulle kunna
läggningen. 1945 kostade det 27 miljobära
en del av kostnaderna. Kunde inte
tidningen tänkt sig att mera moderna
trafikmedel, bilismen exempelvis, skulle
kunna betala kostnaderna eller, i
detta sammanhang, att beställarna bör
delta i kostnaderna. Jag anser emellertid
att detta spörsmål inte har något
annat intresse än att det hör påpekas,
ty när det gäller skatterna, både
de direkta och de indirekta och inte
minst då bilskatterna, har bilägarna
städse gnytt över dessa pålagor. Detta
har jag haft i tankarna när man kommit
med förslag om högertrafik, som
en gång i framtiden kräver avsevärda
kostnader, vilka skall betalas. Om kostnaderna
sedan skall bestridas av bilägarna
eller av statsmedel eller delas
mellan dessa får utredningen anvisa.
Jag vill alltså för min egen del i
detta sammanhang direkt bestrida herr
Rubbestads påstående, att vi i utskottet
så där likgiltigt slätat över spörsmålet
om finansieringen. Vi har tvärtom
ingående diskuterat saken; därom
behöver jag väl inte orda mera.

Jag hörde inte riktigt hur herr Andersson
i Dunker formulerade sitt ändringsyrkande
till utskottets förslag,
men jag vill anknyta till herr Rubbestads
resonemang när han säger, att utskottets
förslag innebär att riksdagen
binder sig för ett positivt beslut i frå -

gan. Men det gör vi ju inte. Detta resonemang
gäller ju också herr Anderssons
i Dunker förslag därför att här
står i utskottets utlåtande: »Reslut om
övergång till högertrafik bör emellertid
enligt utskottets mening icke fattas
förrän det står klart, att en omläggning
kan genomföras i anslutning till
beslutet.» Men så kommer just det
som jag anser väsentligt att påpeka
för riksdagen, nämligen: »Före slutligt
avgörande torde emellertid erfordras
kompletterande utredning främst
rörande finansieringen av kostnaderna,
samt ett närmare klarläggande av
förutsättningarna ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt
för att under
de närmaste åren genomföra det ombyggnadsprogram,
som måste föregå
en omläggning av trafiken.» Detta är
således ingenting annat än en viss anvisning
för den kommande utredningen
om de spörsmål som man måste fästa
vikt vid. Utskottets formulering innebär
inte något principbeslut, utan det gäller
här enbart att andra kammaren ansluter
sig till utskottsförslaget och uppdrar
åt utredningen att ta upp alla
dessa spörsmål, i främsta rummet då
frågan om finansieringen av en omläggning
till högertrafik. Sedan detta blivit
klart någon gång i framtiden må utredningen
komma till riksdagen med förslag
till ett slutligt principavgörande.

Med det anförda, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DICKSON (h): Herr talman!
Jag uppkallades att ta till orda av
herr Andersson i Dunker när han
för kammarledamöternas inre syn manade
fram bilden av sörjande änkor
och faderlösa barn till följd av de olyckor
som han tror kommer att inträffa
ifall man genomför ett förslag av denna
karaktär. Det vore i sanning beklagligt
om det skulle gå så som herr Andersson
i Dunker tror att det kommer att
gå. Jag tror det inte. Det har gjorts sådana
här omändringar i trafikreglerna

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

på andra håll, och det har omvittnats
att olycksfallen där inte varit särskilt
många. Men om den saken vet vi ingenting.
Herr Andersson i Dunker tror
det, jag tror det inte, men vi vet ingenting.
Vad vi däremot vet är de siffror
herr Ruhbestad drog fram och som det
förvånade mig att han bagatelliserade.
Han hade räknat ut att »endast» omkring
var fjortonde dag hade en olycka
inträffat beroende på att människor
som voro vana vid högertrafik kommit
hit och trasslat till det för sig i vår
vänstertrafik. Denna uträkning, en olycka
var fjortonde dag, får stå för herr
Rubbestads räkning, men jag litar på
den.

Vad vi emellertid kan se fram emot
är en genom åren fortgående ökad
olycksfallsfrekvens, som beror på en
alltmera ökad trafik både hit och till
utlandet av människor, som kör på olika
sätt och som har olika trafikvanor.
Detta har herr Andersson i Dunker försummat
att ta upp som jämförelsematerial.
Detta måste vägas mot risken av
att en del olyckor möjligen kommer att
inträffa vid själva övergången. Men det
är en sak som går över på kort tid. De
andra vådorna däremot kommer att bli
värre och värre för varje år, detta såvida
man inte sätter en spärr för utlandstrafiken
och vår trafik utomlands.
Men det tror jag att inte ens min ärade
vän här framför mig är beredd att göra.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! Det är inte bara min
egen slutsats att vi skulle få en betydande
ökning i antalet olycksfall under
övergången från vänster- till högertrafik.
Jag har gott stöd av andra
lagutskottets utlåtande vid 1945 års
riksdag. Då sade utskottet: »Att olycksfallsrisken,
därest högertrafik införes,
skulle stegras under övergångsperioden
torde vara ofrånkomligt.» Detta är sålunda
ett tidigare lagutskotts uppfattning,
som jag underströk i mitt anförande.
Det torde därför inte råda nå -

gon tvekan om att så kommer att ske
och att, som jag sade förut, hundratals
människor kommer att mista livet eller
skadas. Det är sådana reformer som
jag för min del inte vill medverka till.

Sedan vill jag säga en sak, som jag
glömde i mitt förra anförande. Det förvånar
mig att inte utskottet företog en
resa till England och studerade hur
vänstertrafiken fungerar där. Jag har en
son, som bilade i England under ett
par—tre månader i somras, och han var
mycket förvånad över hur utomordentligt
bra trafiken flöt där. Vad vi behöver
här, oavsett vilka trafikregler vi
följer, är uppenbarligen bättre trafikkultur.
Om vi använder våra krafter
och pengar till att framskapa det, så
är det bättre och nyttigare än att som
nu med öppna ögon gå över till ett
system, som medför ökade risker.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
När herr Dickson gjorde gällande
att talet en olycka var 14:de
dag skulle vara min uppfinning, vill
jag säga att det är bara vad som står
att läsa på sidan 27 i utskottets förevarande
utlåtande. Mellan den 1 januari
1930 och den 31 december 1952
inträffade 556 olyckor, på grund av att
förarna var ovana vid vår vänstertrafik
— står det i utlåtandet. Då kan lierr
Dickson själv räkna ut, om han kan
någon matematik, att nämnda antal
utslaget på 23 år blir ungefär ett olycksfall
var 14:de dag.

När herr Dickson sedan sade att antalet
olycksfall ökar, så är detta självklart,
eftersom trafikintensiteten på våra
vägar ökar. Då blir naturligtvis riskerna
större. Om vi då genom att behålla
vår vänstertrafik kan avskräcka
utlandsresenärerna från att komma hit,
så gör vi en god gärning, tycker jag.
Men i Stället animerar vi dem att komma
hit i ännu större mängder, och då
måste ju antalet trafikolyckor öka.

Sedan vill jag säga, att om herr Dickson
studerar utskottsutlåtandet litet när -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. utredning om införande av högertrafik i Sverige.

mare, så skall han finna av redogörelsen
där, att det inträffade många olyckor
i Österrike, när man där övergick
till högertrafik. Så kommer säkerligen
också att bli fallet här i landet. Det kan
vi emellertid slippa ifrån, om vi här går
emot förslaget om utredning.

Herr DICKSON (h): Herr talman!
Jag har nu en lång stund varit omgiven
av, som jag hoppas, goda rådgivare,
och det har sagts mig att man
genomförde övergången till högertrafik
i Österrike under krig och mörkläggningstid,
och att detta kanske varit
försvårande omständigheter.

Vidare vill jag säga att min vän herr
Rubbestad är misstänksam i överkant.
Jag sade endast att uppgiften om ett
olycksfall var 14 :e dag har jag fått av
herr Rubbestad, och att jag litade på
honom. Jag hade kanske kunnat uppbjuda
mina kunskaper i matematik och
göra den där divisionen, men jag litade
som sagt på herr Rubbestads uppgift
därvidlag.

Sedan tog herr Andersson i Dunker
sin tillflykt till att en tidigare kommitté
har trott detsamma som han själv,
nämligen att vi skulle få en mängd
olycksfall i samband med övergången
till högertrafik. Detta är emellertid inte
detsamma som att vi verkligen skulle
få det. Det är bara vad människor tror
och fruktar. Man vet ingenting om det.
Vad vi däremot vet —- jag upprepar det,
eftersom vi har fått det bestyrkt ännu
en gång av herr Rubbestad — är att
olycksfallen nu är många och kommer
att fortsätta, om en omläggning till högertrafik
icke sker.

Herr Anderssons i Dunker råd till
kommittén att resa till England förstår
jag mig heller inte på. Kan man inte studera
vänstertrafiken här i Sverige och
se hur den tar sig ut?

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! Jag menade att det skulle
varit av värde för utskottet att få stu -

dera hur vänstertrafiken kan fungera,
när den skötes på ett förnuftigt sätt.
Min son, som körde bil i England,
sade att det där råder en helt annan
trafikkultur än här. Jag tror därför att
det skulle ha varit nyttigt för utskottet
med ett sådant studiebesök så att man
fått se att det går att nå goda resultat
utan att nödgas tillgripa så våldsamma
medel som en övergång till annan trafikregel.
Att lära folk att köra på ett
förnuftigt sätt är enda vägen att komma
bort ifrån de många olyckorna.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Herr Andersson i Dunker gör
en jämförelse mellan trafiken här i landet
och i England. Man kan emellertid
inte bortse ifrån att i England kör man
i vänstertrafik med ratten till höger,
medan vi däremot kör i vänstertrafik
med ratten till vänster. Av denna anledning
får man det intrycket att trafiken
flyter så smidigt i England. Trafikkulturen
i olika länder skall jag inte
yttra mig om, då jag saknar möjlighet
att bedöma den.

Vad beträffar herr Anderssons i Dunker
ändringsyrkande när det gäller utskottets
kläm kan jag inte fatta annat
än att utskottets skrivning, med den
kläm som finnes, exakt täcker vad herr
Andersson velat vinna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som de i ämnet väckta motionerna;
samt 3:o) bifall till det yrkande, som
under överläggningen framställts av
herr Andersson i Dunker; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubbestad begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
under 2:o) anmärkta propositionen
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 30.

80 Nr 30. Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Rubbestad begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 156 ja och 16 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 29.

Ang. ändrad ordning för expropriationsmålens
handläggning m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckt motion
om ändrad ordning för expropriationsmålens
handläggning m. in.

Efter föredragning av utskottets
hemställan yttrade

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):
Herr talman! Man måste givetvis med
tillfredsställelse notera utskottets allmänna
konstaterande, att åtskilliga omständigheter
tyder på att hittills uppnådda
resultat av 1939 års reform icke
i alla avseenden motsvarar vad man
väntade, då lagändringarna genomfördes.
Utskottet anser trots detta några
reformer för närvarande icke vara påkallade,
då det ännu icke — enligt ut -

skottets mening —- föreligger tillräckligt
med erfarenhetsmaterial. Någon
återgång till systemet med expropriationsnämnder
anses icke aktuell. Ej
heller kan frågan om koncentration av
expropriationsmålen till ett mindre antal
specialdomstolar enligt utskottet nu
upptagas till självständigt bedömande.

Mot denna utskottets uppfattning
torde med fog kunna hävdas, att hittillsvarande
erfarenhetsmaterial icke är
stort men att tendensen är klart oroväckande.
Det är därför, såsom utskottet
betonat, viktigt att fastighetsbildningssakkunnigas
arbete, i den mån det
är av betydelse för expropriationsdomstolarnas
organisation, bedrives så
skyndsamt som möjligt. Den nuvarande
handläggningen av expropriationsmålen
är nämligen behäftad med påtagliga
olägenheter. Sålunda är förfarandet
som regel både vidlyftigt och tidsödande.
Som exempel kan nämnas
några aktuella fall. I ett mål inlämnades
stämningsansökan den 27 februari
1951. Expropriationsdomstolen avkunnade
dom först den 23 januari 1953.
Huvudförhandling inför hovrätten skall
hållas med början den 23 dennes. Ett
annat mål instämdes den 3 oktober
1951. Hittills har någon dom icke fallit
i första instans, och det är inte ens
klart när huvudförhandling kan hållas.

Till en del beror de påtalade olägenheterna
på att domstolarna saknar tillräcklig
vana vid handläggningen av
hithörande mål. Emellertid kan det tyvärr
också ifrågasättas, om någon sådan
vana beträffande handläggningen av i
vart fall större expropriationsmål hinner
att utbildas vid en genomsnittlig
landsortsdomsaga. Man lär nämligen
kunna räkna med att dylika mål blir
jämförelsevis sällsynta i en sådan domsaga.

En följd av den utdragna och vidlyftiga
handläggningen är att rättegångskostnaderna
kan uppgå till betydande
belopp. I det fall, där dom gavs den 23
januari 1953, kan de sammanlagda rät -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning m. m.

tegångskostnaderna uppskattas till i
runt tal 30 000 kronor. Motparten tillerkändes
kostnader med drygt 16 000
kronor, och stadens kostnader (som
icke kom under domstolens bedömande)
kan uppskattas till obetydligt lägre
belopp. I ett nyligen behandlat men
ännu icke avdömt mål har fastighetsägarna
begärt ersättning med 40 000
kronor i rättegångskostnader. Kommunens
kostnader torde inte understiga
20 000 kronor, varför man alltså redan
i första instans kommit upp till rättegångskostnader
på omkring 60 000
kronor.

Vad som i motionen anförts rörande
innebörden och konsekvenserna av bestämmelserna
om förtida tillträde synes
utskottet beaktansvärt. Utskottet har
därvid särskilt fäst sig vid räntefrågan.
Andra olägenheter för kommunen vid
förtida tillträde måste emellertid vara
än mer betydande. Såsom i motionen
anförts, åtkommes icke markområdet
med äganderätt. Detta innebär, att kommunen
endast kan iordningställa området
för exploatering. Däremot kan exempelvis
några tomter icke gärna säljas,
och marken kan heller icke utnyttjas
som kreditobjekt. Vidare är kommunen
genom förtida tillträde avskuren
från möjligheten att återkalla expropriationsanspråket.
Vid rådande
osäkerhet rörande fastighetsvärderingen
kan dessa möjligheter visa sig synnerligen
värdefulla. Vad som nu sagts
innebär naturligtvis inte, att man icke
bör påskynda utredningen om den legala
ränteberäkningen i allmänhet.

Vad slutligen beträffar rättegångskostnaderna
i högre instans bör framhållas,
att en inskränkning av markägarens
rätt att erhålla full ersättning för
dessa givetvis är till fördel för kommunerna.
Att vissa uppgifter för närvarande
tyder på att det i allmänhet är
kommunerna, som överklagar expropriationsdomar,
synes kunna förklaras
därav, att kommunerna har prejudikatsintressen
att bevaka. Hittillsvarande

tillämpning av värderingsreglerna har
som regel lämnat ur kommunal synpunkt
otillfredsställande resultat.

Utskottet har icke funnit skäl antaga,
att orsaken till att expropriat i jämförelsevis
få fall har överklagat skulle
vara att kommunerna av motvilja mot
expropriationsförfarandet i dess nuvarande
utformning ger vika för oberättigade
krav av expropriaten. Den erfarenheten
lär dock icke i så få fall ha
gjorts, att markägaren vid en fastighetsförsäljning
inkalkylerat beräknade expropriationskostnader
i priset. Enligt
uppgift har man också på vissa håll i
kommunerna ansett sig kunna betala
detta högre pris hellre än att riskera en
expropriationsrättegång.

Svenska stadsförbundets styrelse har
framhållit, att man inom fastighetsbildningssakkunniga
för närvarande diskuterar
en omorganisation av ägodelningsrätterna.
Man har därvid övervägt
att frigöra ägodelningsrätterna
från domsagoindelningen och vidga deras
domkrets till att avse ett eller flera
län. Därigenom skulle alltså tillskapas
specialdomstolar för jorddelningsmålen.
Vidare har — i syfte att ernå en
snabbare handläggning — enligt uppgift
föreslagits, att talan mot ägodelningsrätts
utslag eller beslut med förbigående
av hovrätten skall kunna föras
direkt hos högsta domstolen. Enligt styrelsens
mening synes betydande fördelar
vara att vinna, därest expropriationsmålens
handläggning kunde förläggas
till på detta sätt organiserade
ägodelningsrätter. Man uppnår därvid
syftet med motiverade domar samtidigt
som enhetligheten i bedömningen säkerställes
genom det korrigerande inflytandet
från en överinstans och ett
snabbare förfarande åstadkommes genom
den direkta fullföljden till högsta
domstolen.

Utskottet finner, såvitt det nu kan
bedöma, denna tanke vara riktig. Motionärerna
delar helt denna uppfattning.
Om här kan skapas en framgångs -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. viss ändring i expropriationslagen.

linje har hela frågan kommit i ett annat
läge, och jag ber, herr talman, att
få ansluta mig till utskottet, när det
framhåller angelägenheten av att fastighetsbildningssakkunnigas
arbete på
en ny lagstiftning om fastighetsbildning
bedrives med större skyndsamhet
än hittills. Arbetet äger, som utskottet
framhåller, uppenbarligen betydelse
även för bedömandet av det förevarande
spörsmålet rörande expropriationsdomstolarnas
organisation.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Yidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 30.

Ang. viss ändring i expropriationslagen.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckt motion
om viss ändring i expropriationslagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr FRÖDING (h): Herr talman! Jag
beklagar att jag måste göra mig skyldig
till två resor prat på en dag och hoppas
kunna undvika det i framtiden. Jag
är emellertid medmotionär i denna
fråga och anser mig inte kunna underlåta
att andraga några synpunkter.

Utskottet har ju i sitt utlåtande i
denna fråga hemställt att riksdagen
måtte skriva till Kungl. Maj :t och anhålla
om ändring i expropriationslagens
bestämmelser om underrättande av
sakägare om expropriationsansökan. I
vår motion, som utskottet härigenom
delvis tillstyrkt, hade utom detta ändringsförslag
också yrkats på en komplettering
av expropriationslagen i två
andra hänseenden. Vi hade hemställt,
dels att den som ansöker om expropriation
skulle vara skyldig att på lämpligt
sätt, exempelvis genom utlåtande från
geologisk sakkunskap, visa att naturtillgångar
inte lider otillbörlig skada
genom expropriationen, dels att det i

lagen skulle införas bestämmelser om
särskilda expropriationstekniker för
värdering av skada i sådana fall där
mineraltillgångar kunde komma att lida
intrång.

Remissinstanserna har i allmänhet
ställt sig positiva till förslagen, och det
måste med tillfredsställelse konstateras,
att utskottet i sin motivering visat förståelse
för de syften, som motionärerna
har velat nå.

Utskottet finner det också för sin del
angeläget att naturtillgångarna skyddas
i möjligaste mån vid expropriationsförfaranden
men har ansett att detta kan
förverkligas på andra vägar än genom
lagstiftning på det sätt motionärerna
föreslagit.

Huvudsaken är naturligtvis att, såsom
både utskottet och motionärerna önskar,
man inte onödigtvis spolierar värdefulla
naturtillgångar. Kan detta nås
utan lagändring är det bara så mycket
bättre.

När jag vill göra ett par påpekanden
i anslutning till utskottets motivering
är det alltså inte därför att jag är missnöjd
med utskottsutlåtandet. Tvärtom
finner jag detta vara besjälat av en positiv
önskan att gagna saken. Vad jag vill
uttala är bara ett önskemål om några
förtydliganden.

Utskottet säger att det enligt utskottets
mening kan »förutsättas, att utredningen
i expropriationsärenden som regel
redan f. n. göres så fullständig, att
förekomsten av naturtillgångar i vederbörlig
mån beaktas, och att utredningen
i erforderlig utsträckning omfattar yttranden
från bergmästarämbete och Sveriges
geologiska undersökning». Utskottet
förutsätter alltså att detta sker i regel,
men tydligen inte alltid. I annat
sammanhang framhåller utskottet emellertid,
att det bara är fråga om få fall
där naturtillgångar såsom mineraler
kan komma att skadas. Det är förmodligen
riktigt, att antalet fall är litet, men
med hänsyn till de värden, som det
kan vara fråga om, är det naturligtvis

Onsdagen den 25 november 1953. Nr 30. 83

Ang. åtgärder till fiskerinäringens främjande m. m.

angeläget att om möjligt inget enda
spolieras, och det torde väl även vara
utskottets innersta mening. Fullt tillfredsställande
är det väl därför inte,
att det bara är i regel som det företas
utredningar med yttranden från geologisk
sakkunskap.

För min del vill jag bara hoppas att
det kommer att bli det resultatet av utskottets
uttalande i detta hänseende, att
man kommer att iakttaga större försiktighet
och allmänt, inte bara i regel,
göra de utredningar av geologiska förhållanden,
som rimligen kan göras, innan
expropriationstillstånd beviljas. I
så fall nås också det av motionärerna
önskade syftet.

I fråga om värdering av naturtillgångar
i sådana fall, där expropriation
anses böra komma till stånd, har
utskottet tillmötesgått motionärerna i så
måtto, att utskottet har framhållit att
expropriationsdomstol »äger uppdraga»
å kompetent person att såsom sakkunnig
avge yttrande till domstolen om
värdet av befintliga mineraltillgångar.
Utskottet motiverar detta med att antalet
fall, där värdering av naturtillgångar
av detta slag blir aktuell, förmodligen
är litet och att det därför är
smidigare med ett sådant förfaringssätt
än med särskilda expropriationstekniker,
som motionärerna ifrågasatt. Skulle
antalet mål av det här slaget bli större
skulle sakläget bli ett annat, och då finner
utskottet det lämpligt med särskilt
förordnande av i fråga om mineraltillgångar
sakkunniga personer.

Det av utskottet förordade tillvägagångssättet
med sakkunnigutlåtande till
domstolen är en smidig lösning av
problemet. Jag skulle emellertid också
i det fallet vilja ha ett förtydligande.
Utskottet framhåller att domstolen äger
rätt att infordra sakkunnigt yttrande.
Däremot har utskottet inte talat om någon
skyldighet för domstolen att göra
detta. Möjligen är det inte heller erforderligt
eller ens lämpligt att fastslå en
sådan skyldighet i lag. Däremot skulle
7 — Andra kammarens protokoll 1953.

det nog vara önskvärt med klarhet såvitt
möjligt rörande det sannolika värdet
av de förefintliga mineraltillgångarna.
Konstateras förliandenvaron av
mineraltillgångar förutsätts det att
dessa har värde, och då borde de också
bli värderade av sakkunnig person.

Det är givet att parterna i ett expropriationsmål
kan ha starkt skiljaktiga
meningar i en sådan fråga, men starka
skäl talar för att prövningen av värdefrågan
hänskjutes till en sakkunnig och
inte avgöres av domstolen utan att utlåtande
inhämtas. Domstolens rättighet
att infordra sakkunnigyttrande bör enligt
min mening därför inte bli endast
ett undantag utan snarare regel. Som
själv expropriationsdomare och med
kännedom om expropriationsdomstolarnas
lyhördhet för att sakägarna verkligen
skall få full ersättning för sina
skador tror jag också att man kommer
att göra på det sättet.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottsutlåtandet,
men jag har ändå velat låta min
uppfattning komma till uttryck i denna
fråga.

Yidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 31.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, med anledning av väckta
motioner om anordnande av övervaknings-
och patrulleringstjänst med
minsvepare till de svenska fiskarnas
hjälp i södra Östersjön.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 32.

Ang. åtgärder till fiskerinäringens främjande
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, med anledning av väckta
motioner om åtgärder till fiskerinäringens
främjande in. m.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. åtgärder till fiskerinäringens främjande m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):
Herr talman! Som motionär i denna
fråga har jag kanske inte anledning att
anmäla något större missnöje över den
behandling, som vår motion har fått
i utskottet. Jag kan med tillfredsställelse
konstatera, att myndigheterna på senaste
tiden har tagit åtskilliga lovvärda
initiativ, varigenom en väsentlig del av
de syften, som vi hade med vår motion,
synes kunna bli beaktade. Jordbruksdepartementet
har sålunda igångsatt
en förberedande undersökning i
syfte att förhindra laxbeståndets minskning
för östersjöfisket. Det har utlovats,
att särskilda sakkunniga inom kort
skall tillkallas för att verkställa översyn
av riktlinjerna för prisregleringen
på fiskets område. Kungl. Maj :t har för
kort tid sedan uppdragit åt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att efter samråd
med länsstyrelserna verkställa en
översyn av femårsplanen rörande byggandet
av fiskehamnar. Jordbruksdepartementet
överväger också för närvarande
att företaga en översyn av fiskredskapsförsäkringen,
som — vilket vi
framhöll i vår motion —• i sin nuvarande
form inte kan sägas utgöra något
fullgott försäkringssystem. Allt detta är
initiativ som synes kunna leda fram
till sådana åtgärder, som vi syftade till
med vår motion.

Det är ju alldeles riktigt, såsom det
understrukits i något remissyttrande
över motionen, att det är konkreta åtgärder
som behövs för att fisket skall
kunna främjas. Det hade vi också klart
för oss när vi väckte motionen. Vi begärde
följaktligen en skyndsam utredning
i syfte att förslaget skulle föreläggas
nästa års riksdag, men genom förskjutningen
av behandlingen i utskottet
till nu på hösten, är tydligen förutsättningen
härför inte för handen.

Jordbruksutskottet har, såvitt jag
kunnat se, till alla delar sympatiserat

med de synpunkter, som vi framförde i
motionen. Men trots detta finner jag
det vara på sin plats att från utskottets
sida efterlysa en något mera positiv
uppslutning i denna fråga. Försiktighet
må vara en dygd, men jag undrar, om
inte utskottet drivit den till överdrift
i sitt utlåtande. Det hade väl inte skadat,
om utskottet med litet större frimodighet
understrukit betydelsen av
att fisket främjas genom effektiva åtgärder
snarast möjligt. Naturligtvis är
det gott och väl, att myndigheterna lovat
att vidtaga alla dessa åtgärder, men
det hade väl också varit önskvärt, att
riksdagen hade fått tillfälle att säga
sin mening om att det brådskar med
denna sak.

Vi hade i vår motion bl. a. framhållit
vikten av att staten effektivare
än som nu är fallet medverkar till att
fiskebåtarna kan få en tillfredsställande
radioutrustning. Det anslag som utgår
för närvarande måste anses vara
otillräckligt. Fiskeristyrelsen har i sitt
yttrande förordat, att detta anslag höjes
från 25 000 kronor till 50 000 kronor.
Nu är det ju riktigt, såsom utskottet
påpekar, att riksdagen redan för det
innevarande budgetåret fattat beslut om
oförändrad medelsanvisning på denna
punkt. Men jag tycker dock, att utskottet
kunde ha kostat på sig att understryka
vikten av att detta anslag höjes
snarast möjligt.

Vi hade vidare i vår motion hållit
för troligt, att mycket skulle kunna vinnas,
om med statens medverkan en förbilligande
serietillverkning av radiosändare
kunde komma till stånd. Utskottet
har härpå endast svarat, att en
sådan serietillverkning lämpligen bör
prövas genom enskilt initiativ utan
statligt ingripande. Nu har jag givetvis
ingen anledning och heller inte någon
lust att tala för någon stätsdrift på
detta område. Men skall man vänta på
det enskilda initiativet får man kanske
vänta för länge. Jag tror det skulle vara
av vikt att undersöka, om inte staten

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. åtgärder till fiskerinäringens främjande m. m.

kunde stimulera enskild eller kooperativ
företagsamhet till initiativ på detta
område.

Jag skall, herr talman, i det nuvarande
läget inte göra något särskilt yrkande.
Vi får väl avvakta vad som kan
bli följden av de åtgärder, som utlovats
från myndigheternas sida, men jag tror
ändå, att det skulle ha varit till fördel
för denna frågas lösning, om en sådan
utredning om åtgärder till fiskerinäringens
främjande, som vi begärde i
motionen, snarast möjligt hade kunnat
komma till stånd. Vi underströk i motionen,
att det är ett samhällsintresse,
att våra fiskevatten tillvaratages på
bästa sätt. Fisket måste bedrivas så rationellt
som möjligt. Vi underströk också,
att vår fiskerinäring i händelse att
införsel utifrån försvåras eller omöjliggöres
på grund av den internationella
utvecklingen måste tillmätas särskilt
stor betydelse för våra möjligheter att
klara oss igenom en sådan eventuell
kris. Frågan om fiskets framtid är alltså
inte minst en fråga om vår beredskap.
Sveriges fiskares riksförbund har
i sitt yttrande understrukit denna synpunkt,
men utskottet har över huvud
taget inte tagit ställning till frågan ur
denna synpunkt. Det finns emellertid
all anledning att betona, att frågan är
av allra största betydelse.

Av det siffermaterial, som jordbruksnämnden
presenterat, framgår att för
ostkustens vidkommande antalet yrkesfiskare
mellan åren 1940—1945 och
1951 minskat med inte mindre än 30
procent samt vidare att 1951 års strömmingsfångst
på ostkusten understigit
medelfångsten 1940—1945 med inte
mindre än 35 procent. Om denna utveckling
fortsätter, kan det bli mycket
stora svårigheter att ordna vår försörjning
med fisk. Såsom i motionen framhållits,
utgör även uttunningen av
fiskarbefolkningen för många bygder
ett mycket allvarligt problem, som
samhället måste ägna uppmärksamhet.

Jag tror därför att det är anledning

understryka, att utvecklingen på detta
område inrymmer så stora problem, att
det kan bli nödvändigt för oss att tillgripa
effektivare åtgärder än som hittills
har skett och att söka få till stånd
en samordning av dessa olika åtgärder.

Herr AltWESON (s): Herr talman!
Motionärerna har i denna motion framhållit
en hel del saker, som berör fisket,
och har pekat på förhållanden som borde
rättas till. Jag hade kanske inte behövt
ta till orda här på utskottets vägnar,
eftersom herr Svensson i Stenkyrka
inte yrkat avslag på utskottets hemställan.
Men jag vill ändå framhålla, att vi
i utskottet när vi behandlat denna fråga
tagit ganska allvarligt på samtliga de
problem som här är berörda. Sålunda
har motionen varit remitterad till både
fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares
riksförbund, och vi bordläde frågan under
vårsessionen för att vi nu på hösten
skulle få mera tid på oss att behandla
den.

Jag behöver kanske inte gå närmare
in på motionen. I utskottets utlåtande
trycker vi ju mycket starkt på nästan
samtliga de frågor, som motionärerna
har berört. Att vi däremot inte har kommit
fram till en begäran om en utredning,
vilket ju motionerna utmynnar i,
beror på att utredningar i många fall
pågår och i flera fall väntas bli igångsatta.
Sveriges fiskares riksförbund har
också sagt i sitt yttrande, att de hellre
vill ha konkreta åtgärder än ytterligare
utredningar.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

g 33.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 41, med anledning av väckt
motion om utredning angående bevakningsfartyg
åt Fladenfisket.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Interpellation ang. prövningen av förslaget om inrättande av ett rättsvetenskapligt
forskningsråd. — Interpellation ang. läkarvården inom vissa områden av Östergötland.

§ 34.

Interpellation ang. prövningen av förslaget
om inrättande av ett rättsvetenskapligt
forskningsråd.

Herr MUNKTELL (h) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
För fyra år sedan framlade 1949 års
kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen förslag
om inrättande av ett rättsvetenskapligt
forskningsråd. Någon åtgärd i anledning
av detta förslag har emellertid
ännu icke vidtagits.

Inrättande av forskningsråd har på
praktiskt taget alla andra vetenskapsområden
i vårt land befunnits vara en
lämplig form för förbättrande av olika
vetenskapers villkor. .lag erinrar om att
1942 inrättades det tekniska forskningsrådet,
att 1945 tillkom jordbrukets
forskningsråd och det medicinska forskningsrådet
samt att de naturvetenskapliga
och samhällsvetenskapliga forskningsråden
inrättades 1947. Sistnämnda
år fick även humanistiska fondens
nämnd en ställning motsvarande forskningsrådens.

För inrättande även av ett juridiskt
forskningsråd talar synnerligen starka
skäl. Utan att här närmare ingå på dessa
vill jag endast erinra om att ett fast
statligt anslag på hithörande område
skulle vara till stor fördel för den juridiska
forskningen och undervisningen
och bl. a. även möjliggöra en kartläggning
av hur rättslivet i vårt land faktiskt
fungerar och därigenom på ett betydelsefullt
sätt kunna underlätta och
effektivisera hela lagstiftningsarbetet.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet framställa
följande fråga:

Kan förslaget om inrättande av ett
rättsvetenskapligt forskningsråd snarast

förväntas bli föremål för slutlig prövning? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 35.

Interpellation ang. läkarvården inom
vissa områden av Östergötland.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru JOHANSSON i Norrköping (s),
som yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd ber jag att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
herr statsrådet Hedlund få framföra
följande fråga.

Det har visat sig att läkarbristen i
vårt land kan få vådliga följder icke
bara för de nordliga länen utan också
inom områden som är belägna så, att
man skulle ha anledning tro, att en vakanstjänst
lättare skulle kunna besättas.

När det gäller ett provinsialläkardistrikt
i Östergötland har många omständigheter
medverkat till att ortsbefolkningen
känt oro för utvecklingen.
Provinsialläkaren i Åtvidabergs provinsialläkardistrikt
avled våren 1953; tjänsten
är fortfarande vakant. Sjukstugans
läkare i Åtvidaberg får icke och gör
heller icke några hembesök. Den semestervikarierande
läkare, som blev anställd
på sjukstugan, skulle också uppehålla
provinsialläkartjänsten i Kisadistriktet
med alla de svårigheter, som
detta medförde för de vårdsökande. Men
värre blev det sedan. När den ordinarie
läkaren för Kisa-distriktet skulle
återinträda i tjänst blev han sjuk, och
under en månads tid hade så stora områden
ingen provinsialläkare att hänvända
sig till. Detta hade till följd att
läkaren vid sjukstugan i Åtvidaberg
fick en omänsklig arbetsbörda med 70
till 75 patienter per dag, och ändock
kunde icke alla erhålla den läkarhjälp
som de skulle ha behövt.

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Interpellation ang. läkarvården inom vissa områden av Östergötland.

Orsaken till dessa bedrövliga förhållanden
bottnar anaturligtvis främst i
läkarbristen och först bör naturligtvis
allt göras för att avhjälpa densamma.
Men man frågar sig onekligen, om i
detta fall allt gjorts för att placera tillgängliga
läkare på de mest utsatta områdena.

Vid en tillsättning av provinsialläkartjänst
nyligen hade Östergötlands
landstings förvaltningsutskott uttalat sig
för placering av densamma i Åtvidaberg
men länsstyrelsen och medicinalstyrelsen
förläde provinsialläkartjänsten
till Finspång.

Nu kan man fråga sig, om inte de
förtroendemän, som handhar dessa frågor,
bäst vet var bristen är störst och
om inte deras råd måste tillmätas stor
betydelse och även följas.

På grund av vad jag här framfört ber
jag att till herr statsrådet få framställa
följande frågor.

För det första: Anser herr statsrådet
att de nuvarande förhållandena är tillfredsställande? För

det andra: Vill herr statsrådet
medverka till förbättrade förhållanden
när det gäller nämnda sjukvårdsområde? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 36.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med
bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt;

från första lagutskottet:
nr 396, i anledning av väckta motioner
angående domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Genéve-konventionerna den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer;
och

nr 398, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändi’ing
i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m.;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 394, i anledning av väckta motioner
om ändring av 17 kap. 9 § handelsbalken.

§ 37.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.39 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 30.

Lördagen den 28 november 1953.

Lördagen den 28 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
november.

§ 2.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

240, angående anslag till vissa
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953; och

nr 241, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om skatt
vid tillverkning och import av personbilar
m. m.

Dessa propositioner hänvisades omedelbart,
propositionen nr 240 till statsutskottet
och propositionen nr 241 till
bevillningsutskottet.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tillläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska
offentliga förkrigslån;

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kommunallag
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;
och

nr 23, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 182, i anledning av väckt motion
angående översyn av sexualundervisningen; nr

183, i anledning av väckt motion
om ökat utrymme för undervisning i
barnavård inom olika skolformer;

nr 184, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
näringslära;

nr 185, i anledning av väckta motioner
om främjande av vetenskaplig
forskning och allmän folkupplysning
genom upptagning av kulturhistoriska
filmer;

nr 186, i anledning av väckta motioner
om en översyn av de statsfinansiella
resurserna för de aktuella socialpolitiska
reformerna samt angående
fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen
mellan statsverket och
övriga berörda parter;

nr 187, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samordning
av det statliga anstaltsväsendet;

nr 188, i anledning av väckt motion
om genomförande av en allmän regionplanering
över hela landet m. in.;

nr 189, i anledning av väckta motioner
angående begränsning av den statliga
kontrollen över den kommunala
verksamheten;

nr 190, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de s. k.
folksjukdomarna;

nr 191, i anledning av väckta motioner
om begränsning och rationalisering
av den statliga verksamheten;

nr 192, i anledning av väckt motion
om en effektivisering av besparingsoch
rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
m. m.;

nr 193, i anledning av väckta motioner
angående omedelbar behandling
av frågan om förhöjning av äldre
tjänste- och familjepensioner; och

Lördagen den 28 november 1953.

Nr 30.

nr 194, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering för vissa förutvarande
anställningshavare vid av
staten övertagna enskilda järnvägar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt angående handräckning
i skatteärenden, m. m.; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning i fråga om pen -

sion åt f. städerskan vid riksdagshuset
Karin Andersson;

första lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av väckta motioner angående
skärpt lagstiftning om straff för bilstölder
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av väckta motioner angående
förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna
pensionärer, m. m.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.02 em.

In fidem
Gunnar Britth.