RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMM AREN Nr 32

5—12 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 december. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Sjödahl ang. villkoren för kallelse till professur........ 4

av herr Magnusson ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva
viss linjetrafik inom landet ...................... 9

Onsdagen den 9 december.

Svar på interpellationer:

av herr Wehtje ang. behovet av fortsatt valutareglering........ 21

av herr Lundqvist ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus
i Öregrund ............................................ 31

Svar på fråga av herr Näsgård ang. utredningen om frivillig insättning
på investeringskonto för skogsbruk...................... 39

Svar på interpellationer:

av herr Norling ang. förebyggande av flyghaverier .......... 39

av herr Osvald ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m....... 44

Sammanjämkningsförslag rörande ny kommunallag m. m......... 53

Anslag till övervaknings- och repatrieringskontingenterna i Korea 59

Skolmåltidsverksamheten ...................................... 60

Morgonandakten i skolorna.................................... 83

Anläggande av en järnväg Älvdalen—norska gränsen ............ 92

Ökad pension åt agronomen S. örjangård........................ 95

Höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt .................... 98

Förhöjning av sjöregleringsavgifterna .......................... 105

Skogsbrukets utveckling och ställning .......................... 106

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Innehåll

Nr 32.

Lördagen den 12 december. Sid.

Anslag till ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953 115
Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning .......... 120

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 9 december.

Konstitutionsutskottets memorial nr 24, med sammanjämkningsför slag

rörande ny kommunallag in. m........................... 53

Statsutskottets utlåtande nr 195, ang. utförande av centralsjukhus för
Bodens garnison in. m..................................... 59

— nr 196, ang. anslag till övervaknings- och repatrieringskontingen terna

i Korea ............................................ 59

— nr 197, ang. skolmåltidsverksamheten........................ 60

— nr 198, ang. morgonandakten i skolorna .................... 83

— nr 199, ang. utredning av utbildningsfrågan för vårdpersonal . . 92

— nr 200, ang. anläggande av en järnväg Älvdalen—norska gränsen 92

— nr 201, ang. avvägningen av olika transportmedels utbyggnad . . 95

— nr 202, ang. förbättrad löneställning för förrådsunderofficerare

vid försvarsområdena m. m............................... 95

— nr 203, ang. ökad pension åt agronomen S. Örjangård ........ 95

— nr 204, ang. inrättande av ett riksdagens löneråd ............ 97

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. upphävande av förordningen
om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m. 97

Bankoutskottets memorial nr 32, ang. instruktion för nästkommande

riksdags bankoutskolt ...................................... 98

—• utlåtande nr 33, ang. höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt 98
—• nr 34, ang. fortsatt utgivning av snabbprotokoll för riksdagsdebatterna
in. m............................................. 105

— memorial nr 35, om uppskov med behandlingen av förslag ang.

pensionsbestämmelser för riksdagstjänstemän ................ 105

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i värnpliktslagen 105
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. förhöjning av sjöregleringsavgifterna
................................................ 105

— nr 34, ang. exploateringen av den norrländska vattenkraften

m. m................................................... 106

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, ang. tryggande av skogsbrukets
utveckling och ställning.................................... 106

— nr 43, ang. försäljning av kronoegendomen Åraslöv 15! i Kristianstads
län ................................................ 112

Lördagen den 12 december.

Statsutskottets memorial nr 205, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om pensionsreglering vid statsövertagna enskilda
järnvägar ..........................................115

— utlåtande nr 206, ang. anslag till ersättningar i anledning av pa ratyfusepidemien

år 1953 .................................. 115

— memorial nr 207, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret

1953/54 ............................................ 119

Lördagen den 5 december 1953.

Nr 32.

Lördagen den 5 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 24,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 22 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kommunallag
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om utförande av centralsjukhus
för Bodens garnison m. in.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för svenskt deltagande i stilleståndsövervakning
samt vid repatriering
av krigsfångar i Korea;

nr 197, i anledning av väckta motioner
rörande skolmåltidsverksamlieten;

nr 198, i anledning av väckt motion
om befrielse för skolorna från skyldigheten
att anordna morgonandakter av
konfessionell karaktär;

nr 199, i anledning av väckta motioner
om utredning av utbildningsfrågan för
vårdpersonal vid olika anstalter;

nr 200, i anledning av väckta motioner
om anläggande av en mellanriksbana
Älvdalen—norska gränsen;

nr 201, i anledning av väckt motion
om utredning angående den framtida avvägningen
av olika transportmedels utbyggnad; nr

202, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning för förrådsunderofficerare
vid försvarsområdena
m. in.;

nr 203, i anledning av väckta motioner
om ökad pension åt agronomen S.
Örjangård; samt

nr 204, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett riksdagens löneråd

med uppgift att fortlöpande medverka
vid de statliga löneförhandlingarna;

bevillningsutskottets betänkande nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
24 oktober 1951 (nr 6601 om skatt vid
tillverkning och import av personbilar
m. m.;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

32, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om fortsatt
utgivning av snabbprotokoll från
riksdagsdebatterna m. m.; samt

nr 35, angående uppskov med behandlingen
av ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående
pensionsbestämmelser för hos riksdagen
anställda tjänstemän;

andra lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i värnpliktslagen; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
om förhöjning av sjöregleringsavgiflerna;
samt

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående skydd för de norrländska länen
mot skadliga verkningar av exploateringen
av vattenkraften, m. m.; ävensom jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 42, med anledning av väckt motion
angående tryggande av skogsbrukets utveckling
och ställning; samt

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

nr 43, med anledning av Kungl. Maj ds Kammarens sammanträde avslutades
proposition angående försäljning av kro- kl. 2.02 eftermiddagen,
noegendomen Åraslöv 151 i Kristianstads

län. In fidem

- G. H. Berggren,

Tisdagen den 8 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 1, 2
och 5 innevarande månad.

Ang. villkoren för kallelse till professur.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Sjödahls
interpellation angående villkoren
för kallelse till professur, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Med första
kammarens tillstånd har herr Sjödahl
frågat mig, om jag är benägen överväga
sådan ändring av universitetsstatuterna
§ 54, p. 2, att ej någon må kallas till professor
med mindre han är förtjänt att
nämnas till ämbetet framför varje annan,
eller i varje fall varje annan svensk,
dansk, finländsk, isländsk eller norsk
man eller kvinna, som är sökande till
befattningen eller föreslagits till kallelse.

Det av interpellanten åsyftade stadgandet
i universitetsstatuterna har följande
lydelse: »Ej må någon kallas, med
mindre hans skicklighet till ämbetet är
uppenbar och han anses förtjänt att till
ämbetet nämnas framför varje annan
svensk man, som är sökande till befattningen
eller föreslagits till kallelse.»

Interpellationen har tydligen föranletts
av förfarandet vid tillsättande av
en professur i nationalekonomi vid Göteborgs
högskola. Sedan denna professur
i vederbörlig ordning ledigförklarats och

såsom sökande anmält sig danske medborgaren,
docenten vid universitetet i
Uppsala Bent Hansen samt professorn
vid handelshögskolan i Göteborg Ivar
Sundbom, väcktes förslag om att kalla
professor Sundbom till befattningen.
Med anledning av detta förslag hade de
sakkunniga att pröva, om professor
Sundbom uppfyllde de för kallelse gällande
villkoren. Med hänvisning till § 54
p. 2 i universitetsstatuterna utgick därvid
samtliga sakkunniga från att en jämförelse
mellan professor Sundbom och
docent Hansen, såsom varande dansk
medborgare, icke kunde ifrågakomma.
En av de sakkunniga ansåg sig över huvud
taget icke böra ingå på spörsmålet
om Hansens kompetens, medan de båda
övriga likväl upptogo detta spörsmål till
fristående prövning. Högskolans styrelse
beslöt i juni 1953, i enlighet med ett av
lärarrådet vid högskolan framlagt förslag,
att kalla och utnämna professor
Sundbom till innehavare av professuren
i nationalekonomi. Detta beslut stadfästes
därefter av Kungl. Maj:t.

Bland de handlingar, som i ärendet
överlämnades till Kungl. Maj :t, ingick
bland andra utdrag av protokoll, hållet
i Göteborgs högskolas lärarråd den 30
maj 1953. I protokollet finnes intaget ett
anförande av professor Westerståhl, däri
han — med anledning av att de sakkunniga
tillmätt Hansens utländska medborgarskap
väsentlig betydelse vid ärendets
behandling och då gällande regler rörande
utlännings möjlighet att erhålla
svenskt professorsämbete kunde giva anledning
till åtskillig tvekan vid tillämp -

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

ningen —• behandlat bland annat det
spörsmål, som beröres i herr Sjödahls
interpellation.

I sitt anförande framhåller professor
Westerståhl, att för bedömande av nu
förevarande fråga är av betydelse i första
hand § 53 p. 2 i universitetsstatuterna,
där beträffande utländsk mans kallande
och befordran till akademisk lärarbefattning
hänvisas till regeringsformen samt
§ 54 p. 2 i statuterna, vari villkoren för
kallelse återfinnas. Hänvisningen till regeringsformen
avser § 28, enligt vilken
det skall vara Konungen »obetaget, att,
efter vederbörandes hörande, eller uppå
deras framställning, till lärarebefattningar
vid universiteterna,---kalla och

befordra även utländske män och kvinnor
av utmärkt förtjänst». Nämnda stadgande
har tillämpats så, att en utlänning,
som önskar ifrågakomma till akademisk
lärarbefattning, har att i förväg hos
Kungl. Maj :t ansöka om tillstånd att söka
befattningen. Professor Westerståhl anser,
att ett bifall till en sådan ansökan
innebär ett åläggande för univcrsitetsmyndigheterna
att vid befordringsärendets
handläggning till bedömande upptaga
de av den utländske sökanden ingivna
ansökningshandlingarna. Någon
rättighet för utländsk sökande att utan
sådant tillstånd få sina vetenskapliga meriter
bedömda skulle därför icke föreligga.
Det formella förfarandet med ansökan
om tillstånd att söka professur synes
emellertid endast vara att betrakta
som en, bland annat av praktiska skäl
motiverad, komplettering av grundlagens
bestämmelser. Förfarandet kan knappast
anses uttryckligen påbjudet av grundlagen
och har i ett par fall icke tillämpats.
Därest en utländsk medborgare icke erhållit
Kungl. Maj :ts medgivande att söka
en akademisk lärarbefattning, anser professor
Westerståhl sålunda förhållandet
vara det, att å ena sidan ingen skyldighet
föreligger för vederbörande att beakta
utlänningens ansökan samt att å
andra sidan dennes uraktlåtenhet att söka
tillstånd ej utgör ett ostridigt hinder
för att upptaga hans ansökan till behandling
i vanlig ordning.

Efter att sålunda ha utrett frågan om

Ang. villkoren för kallelse till professur,
utländsk medborgares rätt att få en ansökan
till akademisk befattning behandlad,
ingår professor Westerståhl på frågan
huruvida, sedan förslag väckts om
kallelse av svensk medborgare till en sådan
befattning, en jämförelse mellan
dennes och en utländsk sökandes meriter
är utesluten vid kallelseärendets behandling
på grund av stadgandet i § 54
p. 2 i universitetsstatuterna. Han anser
att en dylik tolkning av stadgandet knappast
kan leda till ett materiellt sett tillfredsställande
resultat samt framhåller
att det är underkastat tvivel, om denna
tolkning är riktig. Att den i regeringsformen
givna möjligheten för utländsk
medborgare att erhålla svensk akademisk
befattning icke kan beskäras eller i övrigt
ändras genom bestämmelser i universitetsstatuterna,
är ostridigt, framhåller
Westerståhl. Man skulle eventuellt
kunna hävda, att så ej heller sker genom
en dylik tolkning av universitetsstatuterna
§ 54 p. 2, då Kungl. Maj :t alltid
har tillfälle att uppskjuta befordringsfrågans
avgörande och inhämta särskilt
yttrande rörande den utländske sökanden,
även om en dylik omgång måste
sägas vara opraktisk och inte särskilt
väl överensstämma med förfarandet att

1 förväg medgiva utlänning tillstånd att
söka befattningen. Professor Westerståhl
framhåller avslutningsvis, att han sålunda
icke är övertygad om att sakkunniga
på grund av universitetsstatuterna § 54
p. 2 är förhindrade att anställa en jämförelse
mellan en svensk till kallelse föreslagen
sökande och utländsk sökande,
ehuru han väl förstår, att man med utgångspunkt
enbart från nämnda stadgandes
formulering kan komma till motsatt
uppfattning.

Jag har under hand tillställt universitetskanslern
interpellationen för yttrande.
Kanslern har i sitt yttrande hänvisat
till professor Westerståhls utredning och
framhållit, att han ansluter sig till den
uppfattning, varåt professor Westerståhl
givit uttryck. Han är därför för sin del
beredd förorda sådan ändring av § 54 p.

2 i universitetsstatuterna, att uttrycket
»varje svensk man» ersättes med uttrycket
»varje annan».

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Ang. villkoren för kallelse till professur.

Då emellertid förslag till nya universitetsstatuter
är att vänta inom kort är jag
för närvarande inte beredd att taga ställning
till interpellantens fråga, utan önskar
avbida det ändringsförslag som kan
komma att framläggas i detta avseende.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
ber att få framföra det obligatoriska tacket
til! statsrådet och chefen för eckle
siastikdepartementet. Jag kan inte till
det foga, att jag är nöjd med svaret, då
däri inte återfinnes praktiskt taget någonting
av statsrådets personliga mening
i saken.

Det problem, som belyses i interpellationssvaret,
är av den art, att man kan
vilja gå längre eller kortare för att försöka
åstadkomma en ändring. Det torde
vara uppenbart att en ändring av nuvarande
förhållanden är nödvändig åtminstone
i klarhetens intresse. På den
punkten hade jag nog väntat mig något
mer sympati än denna kyliga administrativa
korthet och knapphet som präglar
ecklesiastikministerns svar. Jag hade
faktiskt svårt att i departementschefens
direkta svar kanna igen den tillgänglige,
behaglige och folklige herr Persson,
Ivar, som vi minns från hans tid i denna
kammare. Några års vistelse i Kungl.
Maj:ts kansli tycks, av svaret att döma,
ha förändrat herr Persson, Ivar, men
jag hoppas att han trots allt skall återvända
till sitt gamla jag.

Interpellationen gäller, såsom framgår
av ecklesiastikministerns redogörelse,
omständigheterna vid tillsättandet av
professuren i nationalekonomi i Göteborg.
Två sökande hade anmält sig, en
dansk och en svensk. Under mycket ursäkter
kom två av de sakkunniga fram
till en prövning av den danske sökandes
kompetens. Den tredje sakkunnige
ansåg sig inte ens kunna ta upp till
prövning frågan om denne sökandes
kompetens. Ingen av de tre sakkunniga
ansåg att man kunde ta upp en jämförelse
mellan den danske och den svenske
sökanden. Det är detta faktum som måste
betraktas såsom mycket otillfredsställande
vid en tidpunkt, då det åtminstone
från svensk sida varit en strävan att

söka öppna gränserna för utbyte av varor
av olika slag mellan de nordiska länderna.
En sådan vara som professorskompetenta
vetenskapsmän bör då icke
vara undantagna från detta fria utbyte.

Jag vill ingalunda att min interpellation
skall missförstås så, att jag skulle
anse att det val, som skedde i Göteborg
vid tillsättandet av professuren i nationalekonomi,
genom denna tillämpning
av bestämmelserna skulle ha fått en
annan utgång än vad som skulle ha
blivit fallet vid en mera liberal tolkning
av bestämmelserna. Jag vill ingalunda
påstå något sådant, och det är alltså
inte någon lex in casu som jag här velat
skapa. Jag syftar endast till att för
framtiden få till stånd klara bestämmelser,
som icke innebär något hinder för
en nordisk sökande att göra sig gällande
i konkurrensen. För att ingen
tvekan skall råda om min ställning kan
jag nämna, att jag själv såsom ledamot
av styrelsen för Göteborgs högskola
varit med om att utnämna den svenske
sökanden, och Kungl. Maj :t har senare
stadfäst detta val. Jag har alltså ingen
invändning att göra mot vad som här
skett i sak, men jag är fylld av tvivel
huruvida den formella behandlingen och
nuvarande praxis är riktig. Jag är tvärtom
bestämt övertygad om att hittillsvarande
praxis måste ändras.

Det värdefullaste i ecklesiastikministerns
svar är måhända hans redogörelse
för den undersökning som gjordes av
professor Westerståhl i samband med
ärendets behandling inför lärarrådet vid
Göteborgs högskola. Han prövade därvid
olika bestämmelser ur grundlagens och
universitetsstatuternas synpunkt och
kom fram till ett slut, som praktiskt taget
innebar ett underkännande av den
ståndpunkt, som de sakkunniga hade intagit
vid behandlingen av den danske
medborgarens ansökan.

Jag vill i detta sammanhang erinra om
att den danske medborgare, som sökte,
dock var docent vid ett svenskt universitet,
nämligen i Uppsala, vilket jag tycker
gör den uppfattning, som de sakkunniga
hade, ändå mer svårbegriplig. Professor
Westerståhl pekar i sin undersökning

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

bland annat på regeringsformens § 28,
där det, såsom ecklesiastikministern erinrade
om, står att Kungl. Maj :t kan kalla
även utländsk man eller kvinna till
bland annat professurer vid våra universitet,
och för Göteborgs högskola är
det föreskrivet att man i tillämpliga delar
skall följa statuterna. Regeringsformen
har sannolikt utgått ifrån att Kungl.
Maj :t skulle ta initiativ, då det gäller att
kalla och utnämna utländsk man. I
praxis har det dock blivit på det sättet,
att den som vill söka en svensk professur
får hos Kungl. Maj :t begära tillstånd
att söka. Denna praxis har kommit till
stånd vid sidan av grundlagen, ehuru
sannolikt inte direkt i strid med denna.
Det har varit en praktisk fråga, och i
det avseendet har jag ingenting att invända.
Men jag vill erinra om att professor
Westerståhl vid sin undersökning
har kommit till det resultatet, att man
vid tillsättningen inte har någon skyldighet
att ta hänsyn till, om ansökan
har gjorts eller inte, och att en ansökan
till Kungl. Maj:t om rättighet att söka
inte är nödvändig för att man till reell
prövning skall kunna upptaga en ansökan
beträffande vederbörande professur.

Det är alldeles uppenbart att detta
förhållande är av sådan natur, att det
här fordras klara bestämmelser, och jag
hade nästan väntat mig att ecklesiastikministern
skulle komma med ett sympatiuttalande
härvidlag. Professor Westerståhl
kommer till den uppfattningen,
att det kan vara hipp som happ, och det
vore då bra, ifall man kunde få fastställt,
om det skall vara hipp eller om
det skall vara happ.

Den andra frågan, vilken var den jag
framför allt önskade få svar på, gäller
bestämmelsen om att utländsk sökande,
som kallas till ett ämbete, skall vara förtjänt
av att nämnas framför varje annan
svensk man. Detta har tolkats av de sakkunniga
så, att eftersom den andra sökanden
inte var en svensk man, kunde
man över huvud taget inte upptaga en
jämförelse med honom, utan den svenske
sökande, kunde bara jämföras med sig
själv. Han var som svensk en inkommen -

Ang. villkoren för kallelse till professur,
surabel storhet i det ögonblick han sökte
samtidigt som en dansk; han kunde inte
jämföras med den danske sökanden.

Efter sin undersökning har professor
Westerståhl kommit till det resultatet,
att han inte är övertygad om att det finnes
något hinder att göra en jämförelse
även med den danske sökanden, men
han anser det vara tveksamt, varför det
finnes en viss motivering för de sakkunnigas
avstående från att göra en jämförelse.
Även på denna punkt är det väl
uppenbart, att det skulle vara önskvärt,
ifall man kunde komma fram till klarhet
om vad som här bör iakttagas.

Vid handläggningen av denna interpellation
har förutom ecklesiastikministern
endast universitetskanslern uttalat
sig, och denne har uttalat sig mycket positivt.
Jag hade alternativt tänkt mig, att
det skulle fordras att vederbörande skulle
vara förtjänt av att1 sättas framför
över huvud taget varje annan sökande
vetenskapsman, men jag krävde i första
hand, att han skulle vara överlägsen varje
sökande nordisk vetenskapsman. Nu
gick universitetskanslern så långt, att
han förklarade sig beredd att förorda,
att uttrycket »varje svensk man» ersattes
med »varje annan»; denne må komma
från de nordiska länderna eller från
andra länder. Detta är en radikalism,
som jag för min del helt gillar, ty vetenskapen
är ju ändå internationell, och
det kan inte skada, om vi till våra universitet
får den mest förtjänte, han må
vara svensk, nordisk man eller av annan
nationalitet. Jag vill därmed instämma
i den principförklaring som universitetskanslern
har avgivit.

Jag vill erinra om dansk praxis i detta
fall. Det har sagts mig från en kompetent
sagesman, att man vid tillsättande
av en dansk professur nyligen i första
och andra förslagsrummen satte svenskar,
i tredje förslagsrummet en norrman,
och först i fjärde och följande förslagsrum
kom danskar.

Denna danska uppfattning, att det
framför allt är viktigt att få den mest
förtjänte vetenskapsmannen, tycker jag
skulle motsvaras av en reciprok uppfattning
från svensk sida.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Ang. villkoren för kallelse till professur.

I debatten har, även av professor Westerståhl,
bland annat också pekats på
bestämmelsen i regeringsformens § 28,
vilken givetvis griper över alla statuter
för universiteten, att vederbörande skall
vara av utmärkt förtjänst. Därmed menas
enligt kommentatorernas mening —
samma mening har Malmgren i sin bekanta
grundlagskommentar — att det inte
skall vara fråga om en slät kompetens,
utan en lysande vetenskaplag intelligens.
Vederbörande skall vara av »utmärkt
förtjänst».

I uttrycket »utmärkt förtjänst» kan
man, såvitt jag förstår, lägga in precis
vad man vill. Jag skulle väl ändå hoppas,
att de svenska professurerna vid
universitet och högskolor i allmänhet besätts
med personer, som har utmärkt
förtjänst, även om gunås de långtifrån
alltid är genier. Den utmärkta vetenskapliga
förtjänsten bör väl emellertid praktiskt
taget alla ha, som får en professur.
Med hänsyn till detta kautschukbegrepp
skulle det vara lyckligt, om man i fortsättningen
— såsom jag misstänker att
man hittills har gjort i praxis — nöjde
sig med att få en man, väl meriterad för
den professur det gäller. Jag är rädd för
att det eljest i detta uttryck »utmärkt
förtjänst» kan gå litet av den grundlagsmystik,
som vår grundlagstolkning enligt
nödvändighetens makt i allmänhet
har måst göra sig fri från.

Jag skulle till detta vilja knyta det
önskemålet att ecklesiastikministern, när
förslaget om de nya universitetsstatuterna
kommer på hans bord — då han ju
måste ta ställning till min fråga — å ena
sidan överväger, huruvida det inte vore
möjligt att bringa klarhet i dessa bestämmelser.
Å andra sidan skulle jag
helst se att man skulle kunna öppna de
svenska universiteten — såsom man i
Danmark har gjort beträffande de danska
universiteten — för fri tävlan mellan
nordiska vetenskapsmän och gärna, efter
myndigheternas hörande, öppna dem
för fri tävlan mellan vetenskapsmän över
huvud taget.

Jag hoppas att jag, sedan dessa frågor

prövats, skall kunna bättre igenkänna
min gamle vän från denna kammare,
herr Persson, Ivar.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är tydligen tvenne spörsmål,
som herr Sjödahl nu önskar få klarlagda,
nämligen dels klara bestämmelser om
hur man skall förfara, då en professur
sökes av såväl svenska som utländska
medborgare, och dels hur man skall förfara
vid jämförelsen mellan svenska
medborgare och i första hand medborgare
i andra nordiska länder men även
andra.

Jag anser mig inte ha haft någon anledning
att närmare gå in på någon av
dessa frågor, då jag ju ändå inom ganska
kort tid väntar ett förslag från universitetskanslern
om nya universitetsstatuter.
I detta förslag kommer givetvis såväl
dessa båda frågor som andra mer eller
mindre därmed sammanhängande under
behandling. Det har självfallet inte
varit möjligt för oss i ecklesiastikdepartementet
att få universitetskanslern att
yttra sig över hela detta fält, innan han
har gjort nödvändiga sonderingar med
universitetsmyndigheterna. Att universitetskanslern
har uttalat sympati för en
ändring i enlighet med herr Sjödahls
huvudfråga, är en sak, men jag tycker
att man bör se alla dessa frågor i ett
sammanhang. Jag har därför ansett, att
det inte vore riktigt att nu uttala någonting,
som skulle kunna föregripa den vidare
behandlingen av ärendet. Av universitetskanslerns
positiva uttalande
framgår emellertid, att det förslag, som
kan väntas, kommer att syssla även med
dessa frågor. Därmed blir, såsom herr
Sjödahl sade, regeringen skyldig att ta
ställning till dessa spörsmål. När den dagen
kommer, skall vi givetvis också göra
det.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att

bedriva viss linjetrafik inom landet.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Magnussons interpellation
angående vägrat tillstånd för AB
Linjebuss att bedriva viss linjetrafik
inom landet, och nu yttrade: Herr talman!
I till mig riktade interpellationer
i riksdagens båda kamrar, nämligen i
första kammaren av herr Magnusson och
i andra kammaren av fru Sandström, har
begärts en närmare redovisning av skälen
för att Kungl. Maj :t på min föredragning
beslutat upphäva ett av statens biltrafiknämnd
beviljat och av SJ överklagat
tillstånd från AB Linjebuss att bedriva
s. k. internationell busstrafik mellan
Stockholm och städerna Göteborg
och Hälsingborg—Malmö. Då båda interpellationerna
berör samma spörsmål
avser jag att besvara dem med en för
båda gemensam redogörelse.

De bestämmelser, som reglerar tillståndsgivningen
för här ifrågavarande
buss- och biltrafik och som jämväl av
biltrafiknämnden åberopats som grund
för den i interpellationerna åsyftade
koncessionen finns meddelade i 1940 års
förordning angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. I 12 § nämnda förordning
återfinnes ■—■ förutom bl. a. det
grundläggande stadgandet att trafiktillstånd
endast må meddelas därest den
ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt
i övrigt lämplig — följande bestämmelse: »----

Avser ansökan tillstånd till

linjetrafik som kan komma att konkurrera
med annan redan utövad linjetrafik
eller med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik,
skall, därest tillstånd anses böra
meddelas och förhållandena icke till annat
föranleda, tillståndet lämnas utövaren
av dylik trafik, därest denne ansökt
därom och befinnes lämplig.»

Eftersom det anförda stadgandet synes
mig vara avgörande för den aktuella frågans
bedömning, nödgas jag något uppehålla
mig vid dess innebörd. Enligt ordalydelsen
av den berörda 12 § skall,

när ansökan om ett nytt trafiktillstånd
inkommit, ärendet bedömas med hänsyn
till en rad i författningsrummet angivna
förhållanden. Förutom frågan, huruvida
ett nytt tillstånd över huvud taget
är »behövligt och i övrigt lämpligt»,
skall man sålunda pröva, om den avsedda
nya trafiken kan komma att konkurrera
med annan redan utövad billinjetrafik
eller med järnvägs-, spårvägs- eller
sjötrafik. Vidare skall man, om så befinnes
bli fallet, beakta, huruvida innehavaren
av sistnämnda trafik själv önskar
driva den ifrågasatta nya trafiken, och
om så är, huruvida han är lämplig härför.
Blir resultaten av prövningen av
dessa frågor jakande. »skall» -—• heter
det i författningstexten —■ tillståndet
lämnas denna trafikutövare, därest »förhållandena
icke till annat föranleda»,
vilket blir den fråga, som slutligen återstår
att undersöka.

Om dessa i författningstexten uttryckta
kvalifikationsbestämmelser tillämpas
på det aktuella trafiktillståndsärende,
som föranlett de båda interpellationerna
till mig, har jag svårt att se, att tvekan
kunnat uppkomma. Eftersom den ifrågavarande
nya busstrafiken, som ju f. ö.
bara medgavs provisoriskt för sommarmånaderna,
i vart fall så långt befunnits
motiverad av båda de instanser, som
prövat frågan, och den bedömningen ej
heller ifrågasatts av interpellanterna, behöver
jag kanske inte vidare uppehålla
mig vid den frågan. Vad gäller nästa
uppkommande fråga, lär det icke kunna
bestridas, att all busstrafik på de sträckor,
som avsågs i den ifrågavarande koncessionen,
måste anses »komma att konkurrera»
med den av SJ bedrivna järnvägstrafiken
på samma sträckor. SJ hade
vidare ansökt om tillstånd att bedriva
trafiken, t. o. m. innan det privata företaget
inkom med sin ansökan. Slutligen
lär någon näppeligen kunna hävda, att
SJ icke skall anses vara »lämplig» som
utövare av den ifrågavarande trafiken.
Med andra ord en bedömning med hänsyn
till samtliga dessa i författningsrummet
direkt angivna prövningsgrunder talar
klart och entydigt för att tillståndet
borde ges till SJ. Det återstår endast att
utröna, huruvida — uttryckt med för -

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

fattningstextens ord — »förhållandena
icke till annat föranleda».

Jag utgår ifrån att de som ansett att
Kungl. Maj :t med avvisande av SJ :s besvär
bort vidmakthålla det av biltrafiknämnden
för det privata företaget beviljade
trafiktillståndet, grundat sin uppfattning
på det särskilda förhållandet, att
företaget i fråga bedrivit och bedriver
busstrafik i utlandet och att det av biltrafiknämnden
meddelade tillståndet
var begränsat till att avse rätt till befordran
av passagerare, som passerade
ut eller in över landets gränser.

Man har ansett, att den ifrågavarande
trafiken för den skull intog en särställning,
och man har — ehuru missvisande
med hänsyn till vad tillståndet faktiskt
omfattade — fört en argumentering, som
givit sken av att den omstridda koncessionsfrågan
endast gällde bolagets rätt
att här hemma befordra sina utlandsresenärer.

Det tillstånd biltrafiknämnden hade
meddelat AB Linjebuss var visserligen
begränsat till att avse rätt till befordran
av passagerare, som i anslutning till sin
bussresa här i landet antingen fortsatte
till eller kom från utlandet. Men tillståndet
var inte begränsat till att avse rätt
för bolaget att på de ifrågavarande inhemska
sträckorna befordra enbart sådana
passagerare, som också på utlandsdelen
av sin resa medföljde företagets
bussar. Huruvida resan i utlandet ägde
rum med bolagets där på sina håll bedrivna
busstrafik eller icke, huruvida
den försiggick med buss eller icke, ja
över huvud taget huruvida den ägde rum
i ett land, som trafikerades av bolaget
eller ej, saknade betydelse för den rätt
till passagerarebefordran här hemma,
som tillståndet reglerade. Tillståndet gav
t. ex. bolaget rätt till befordran av passagerare,
som över Stockholm fortsatte till
eller kom från Finland, eller av passagerare,
som över Göteborg fortsatte till
eller kom från England eller länderna
på andra sidan Atlanten — i båda fallen
länder, där såvitt jag har mig bekant AB
Linjebuss inte bedriver någon trafik, vare
sig med buss eller med andra trafikmedel.
Den, som menar, att det i det ak -

tuella koncessionsärendet förelåg »särskilda
förhållanden», som kunde motivera
det ifrågavarande trafiktillståndet,
trots att den gällande lagstiftningens bestämmelser
i övrigt uttryckligen och entydigt
talade däremot, måste utgå ifrån
dessa omständigheter. Han måste, såvitt
jag förstår, mena, att själva den omständigheten,
att vissa passagerare i anslutning
till en resa här hemma passerar ut
eller in över rikets gränser, skall tillmätas
särskild betydelse och placera vederbörande
passagerare i en särställning.
Och han måste vidare mena, att ett företag,
som bedriver trafik i utlandet, skall
anses inta en undantagsställning med avseende
på rätten att befordra de ifrågavarande
gränsöverskridande passagerarna.
Hela den av författningen ställda frågan,
huruvida »förhållandena till annat
föranleda», reduceras då till en fråga,
huruvida dessa förhållanden skall anses
motivera ett avsteg från den ordning,
som de i författningen uppställda huvudvillkoren
eljest leder till.

Jag har för min del vid min prövning
av ärendet inte kunnat komma till någon
sådan uppfattning. Ej heller har den lagstiftning
på trafikområdet, som vi här
har att hålla oss till, 1940 års förordning,
givit uttryck för någon dylik mening.
Den har inte avsett någon uppdelning
och olika bedömning, vare sig av passagerarna
med hänsyn till om de i anslutning
till sina resor här hemma passerar
våra gränser eller icke, eller av trafikföretagen
med hänsyn till om de bedriver
trafik i utlandet eller ej. Säkert är
också, att mycket näraliggande överväganden
i fråga om de trafikpolitiska och
ekonomiska konsekvenserna av att beträda
en sådan väg förvisso inte inbjuder
till den.

Genom det anförda anser jag mig ha
redovisat skälen för Kungl. Majrts ställningstagande
i det ärende, som föranlett
de till mig riktade interpellationerna och
därmed även ha besvarat dessa.

Med anledning av en i båda interpellationerna
återkommande hänvisning till
två för några år sedan beviljade trafiktillstånd
till två utländska bussbolag,
som avsåg att i direkt anslutning till si -

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

na kontinentlinjer trafikera sträckan
Stockholm—Hälsingborg, vill jag meddela,
att dessa tillstånd avsåg enbart rätt
att hit till vårt land befordra företagens
egna passagerare från kontinenten respektive
att härifrån befordra passagerare,
som på samma sätt med företagens
egna bussar fortsatte till orter på kontinenten.
Dessa tillstånd var m. a. o. icke
jämförbara med det tillstånd, som föranlett
interpellationerna.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

Herr statsrådets svar synes emellertid
uteslutande ta hänsyn till tolkningen av
12 i§ i 1940 års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., under
det att herr statsrådet däremot inte tagit
upp de verkningar, som det interpellationen
åberopade regeringsbeslutet
kommit att medföra. Jag nödgas därför
först uppehålla mig vid herr statsrådets
sätt att tolka denna 12 § i nämnda förordning.

Vid sitt ställningstagande har herr
statsrådet utgått ifrån att de särskilda
förutsättningar, som finnes stadgade i
12 §, bör tolkas så, att ett trafikföretag,
som bedriver linjetrafik — vare sig det
gäller på järnväg eller på landsväg —
för tid och evighet skall ha ensamrätt
till denna trafik. Denna ståndpunkt utgör
en desavouering av i första hand den
myndighet, som har meddelat beslutet,
nämligen statens biltrafiknämnd, men
även av de myndigheter, som har beretts
tillfälle att yttra sig över SJ:s besvär.
Det är anmärkningsvärt, att inte någon
av alla de länsstyrelser, som beretts tillfälle
att yttra sig över S.J:s besvär, åberopat
detta förhållande. Detta talar tydligt
för att den av herr statsrådet gjorda
tolkningen är alltför snäv.

För att man rätt skall kunna tolka ifrågavarande
paragraf synes det därför vara
nödvändigt att se något på den historiska
bakgrunden till den bestämmelse,
som innefattas i paragrafen. Man finner

då att 1932 års trafikutredning avsåg
att skapa ett faktiskt trafikmonopol för
redan existerande trafikföretag på linjerna
i fråga. Denna uppfattning vann
emellertid icke 1936 års riksdags bifall.
Sedan kom 1936 års trafikutredning som
i sitt förslag till förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik jämväl upptog
en bestämmelse rörande avvägningen
av företrädesrätt till linjetrafik mellan
äldre och nytillkomna trafikföretag.
Den föreslagna bestämmelsen hade emellertid
givits ett i betydelsefulla avseenden
annat innehåll än 1932 års trafikutredning
hade föreslagit.

I sin motivering framhåller utredningen,
att det vid 1936 års riksdag framlagda
förslaget blivit föremål för synnerligen
kraftiga erinringar från olika
håll, varvid bland annat framhållits, att
den föreslagna föreskriften skulle medföra,
att den yrkesmässiga trafiken i stor
utsträckning skulle koncentreras till redan
bestående företag, i synnerhet järnvägarna.
Enligt utredningens uppfattning
hade detta stadgande erhållit en väl
kategorisk utformning.

Att döma av departementschefens uttalande
i proposition nr 115 vid 1940 års
riksdag intog han i stort sett den ståndpunkt,
som utredningen kommit fram
till. Den som läser departementschefens
yttrande kan inte komma till annat resultat
än att en uppmjukning av 12 §
avsetts.

Som statsrådet framhållit i interpellationssvaret
knyter sig det största intresset
i denna fråga till de författningstextens
ord som lyder: »därest förhållandena
till annat icke föranleda». Att med
denna bakgrund uttala att 12 § uttryckligen
och entydigt talar emot att ett annat
företag än statens järnvägar skulle
kunna erhålla koncession på ifrågavarande
sträckor, innan en saklig och
grundlig prövning av just dessa andra
förhållanden ägt rum, förefaller mig något
egendomligt. Skulle prövningen ske
enbart enligt de övriga stadgandena i paragrafen,
vilket statsrådet synes ha gjort,
blir den nyss citerade delen av ifrågavarande
paragraf ju fullständigt meningslös.
Jag vägrar för min del att godta det

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

resonemang herr statsrådet för vad beträffar
de särskilda förhållandena. Det
har otvivelaktigt karaktären av en konstruktion
som i sista hand tillgripits, då
andra argument har saknats. Den mening
herr statsrådet lägger in i orden
»särskilda förhållanden» och den tolkning
herr statsrådet gör av min interpellation
i detta avseende är icke riktiga.
Diskussionen måste röra andra och
väsentligare områden.

Tillåt mig att, innan jag går in på de
förhållanden som enligt min uppfattning
i detta fail bort leda till ett annat resultat,
först nämna något om hur ett enskilt
företag av Linjebuss’ karaktär måste
resonera vid utformandet av sin service.
För bolaget är givetvis varje trafikant
som på något av dess kontor ute
i världen köper sina biljetter •— vare sig
dessa avser färd enbart med huss eller
en kombination med huss och annat
trafikmedel — en kund som bolaget
bör anse sig ge den bästa och mest
tillförlitliga service. Statsrådet kan väl
inte mena att AB Linjebuss skall driva
sin verksamhet i Nord- och Sydamerika
endast för att tillgodose SJ:s intresse av
ett ökat trafikunderlag. Det kan väl icke
heller vara ett svenskt intresse att bolaget
inskränker sin försäljning till att omfatta
resor på bolagets linjer i utlandet.

Låt mig då övergå till att redogöra
för de omständigheter som jag sammanfattande
skulle vilja betrakta såsom iust
förhållanden som bort föranleda till ett
annat beslut!

Det bör då först fastslås att vid tillkomsten
och vid förarbetandet av denna
förordning fanns ingen internationell
linjetrafik med buss, varför denna trafikgrens
speciella förhållanden ju inte
har kunnat beaktas vid förordningens
tillkomst. Frågan om konkurrensen med
redan existerande trafikföretag på andra
trafikområden kommer otvivelaktigt i
ett annat läge, när det gäller transportföretag,
vilket som komplement till sin
internationella trafik önskar bedriva linjetrafik
inom Sverige. Det blir därvidlag
två omständigheter som enligt mitt förmenande
bör tillmätas större betydelse
än konkurrenshänsynen. Det är dels frå -

gan om en service till gagn för företagets
trafikanter, dels frågan om möjligheterna
att öka turisttillströmningen till
Sverige.

Vad servicen beträffar är det kanske
här onödigt att närmare gå in på vad
det betyder för en turist att under en
resa kunna hålla sig till ett företag, då
ju detta måste vara uppenbart för var
och en. SJ har visserligen gjort det anbudet
att Linjebuss skulle få reservera plats
på SJ:s bussar, men det är ju alldeles
uppenbart att Linjebuss’ kontor runt om
ute i världen inte kan garantera servicen
på SJ, vilket de däremot kan göra på
sina egna bussar.

Ingen torde kunna förneka att Linjebuss
uträttat ett storartat arbete när det
gäller att öka turisternas intresse för
Sverige och därmed medverka till att
landet tillförts önskvärd och välbehövlig
utländsk valuta — inte minst i dollar.
Över huvud taget har Linjebuss’ verksamhet
varit till gagn för hela vår turistnäring,
och i varje fall torde statens
järnvägar inte ha någon anledning att
beklaga sig över bolagets verksamhet, då
ju Linjebuss säljer järnvägsbiljetter till
större belopp än vad hela dess internationella
linjetrafik ger.

Av sträckpassagerarna på Linjebuss’
linjer utgjordes år 1953 70 procent av
utlänningar och 30 procent av svenskar.
Det bör också påpekas att bruttoinkomsten
bestod till en tredjedel av dollar.
Linjebuss’ turistpropaganda bara i USA
är lika stor som Svenska turisttrafikförbundets.
Linjebuss har också på sina
turer haft femton gånger fler dollarturister
än vad SJ har haft på sitt utomordentliga
s. k. dollartåg.

Det är sålunda denna propaganda och
det goda anseende som bolaget har förvärvat
sig under utövandet av sin verksamhet,
som har gjort att turister dragits
till vårt land. AB Linjebuss har inte konkurrerat
med SJ om resenärerna, utan
själv skapat fram eu ny kader av resenärer,
och ingen kan heller tro att denna
turistström skulle vara uttömd. Nej, snarare
tvärtom. Här finns säkerligen fortfarande
mycket att göra, och det är därför
angeläget att inga sådana krafter

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

hämmas i sitt arbete, vilket nu är förhållandet
med AB Linjebuss.

I och för sig är således enbart dessa
förhållanden av sådan art att de borde
föranleda ett annat beslut än det som
Kungl. Maj:t har fattat i detta ärende.
Det är, som jag försökt visa, inte fråga
om konkurrens om ett till storleken givit
klientel, utan i stället fråga om huruvida
ett enskilt företag skall få tillstånd
att genom sina insatser fortsätta
att öka det totala antalet resenärer i
vårt land.

Därtill kommer att departementschefens
uttalande i proposition nr 115 vid
1940 års riksdag även i ett annat avseende
talar för att AB Linjebuss i varje
fall icke bort sättas i ett sämre läge än
statens järnvägar. Departementschefen
framhåller sålunda att det ur samhällsekonomiska
synpunkter måste anses
lämpligt att lämna ett redan bestående
trafikföretag företräde, då i regel material
och personal bättre kan utnyttjas.
Linjebuss är ett sådant företag, medan
SJ:s järnvägstrafik endast i mycket obetydlig
utsträckning kan tjäna som underlag
för en linjetrafik på landsvägen.
Linjebuss har såväl organisation som
materiel och personal. SJ däremot måste
för att uppnå samma effektivitet som
Linjebuss göra betydande investeringar
i både det ena och det andra avseendet.
Jag kan som exempel nämna att statens
järnvägar för närvarande lär ha beställningar
hos ett företag på icke mindre
än 20 turistbussar av det slag som
används i långlinjetrafik, vilket, såvitt
jag förstår, innebär en investering på
mer än två miljoner kronor. Hade denna
investering behövt bli av den storleksordningen,
om SJ icke upptagit linjetrafiken
på de sträckor som det i detta
fall är frågan om?

För min del kan jag således icke finna
annat än att åtskilliga omständigheter
talar för att den passus i 12 §, som
lyder »därest förhållandena icke till annat
föranleda», kan åberopas för att AB
Linjebuss bort erhålla det ifrågavarande
tiliståndet.

Att så bort bli fallet, är för mig desto
mera självklart som den svenska rege -

ringen i internationella sammanhang anslutit
sig till och arbetat för att cn mycket
liberal tillståndsgivning när det gäller
internationella transporter på landsväg
bör tillämpas, vilket i särskilt hög grad
gäller den internationella turisttrafiken.

Tillåt mig, herr talman, att sedan konstatera,
att SJ har ett bättre utgångsläge
ur konkurrenssynpunkt vid bedrivande
av långlinjetrafik med buss än vad privata
företag har. SJ har nämligen kunnat
erbjuda kunder, som rest med
buss i ena riktningen, att på återresa
med järnväg betala endast halv
biljett. Detta innebär icke enbart ett
bättre konkurrensläge, utan även en
indirekt subvention av SJ :s landsvägstrafik.
över huvud taget är SJ:s
taxesättning när det gäller busstrafiken
av sådant slag, att det på intet sätt förvånar,
om denna del av SJ :s verksamhet
visar ett gott resultat. Det är ju allom
bekant, att en månadsbiljett liksom enstaka
biljetter för resa med buss även
gäller för resa med tåg, medan däremot
motsvarande biljetter för tåg i allmänhet
icke gäller för buss.

I anslutning till detta resonemang
skulle jag något vilja beröra den mycket
knapphändiga motivering, som lämnats
i Kungl. Maj:ts avslagsbeslut på
Linjebuss’ ansökan. Där konstateras helt
enkelt, som jag antytt i interpellationen,
att trafiken icke är behövlig. Man måste
då ställa sig den frågan, huruvida Kungl.
Maj:t anser, att busstrafik över huvud
taget är behövlig på ifrågavarande sträckor.
Sekreteraren Hans Håkansson i
kommunikationsdepartementet har i
Morgon-Tidningen den 27 november i
år klarlagt vissa principiella förhållanden,
och han gör där gällande, att det
är slöseri att lägga in busstrafik parallellt
med järnvägen. År detta även statsrådets
uppfattning, måste ju konsekvensen
bli, att den trafik SJ bedrivit denna
sommar icke bör återupptagas i fortsättningen.
Det är nämligen ganska självklart,
att det för trafikunderlaget på SJ :s
järnvägslinjer och resultatet av denna
verksamhet är fullständigt likgiltigt, vem
som bedriver landsvägstrafik på samma
sträckor. Detta betyder, herr talman, att

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

vi i detta land i fortsättningen icke
skall kunna tillgodogöra oss framstegen
på transportområdet. Tror herr statsrådet,
uppriktigt sagt, att t. ex. de amerikanska
turisterna är villiga att underkasta
sig denna tillämpning av planhushållningens
teorier?

Som ett exempel på hur det i praktiken
blir på grund av det beslut, som
den svenska regeringen fattade vid upphävandet
av AB Linjebuss koncessioner,
vill jag framhålla, att bolaget under år
1954 bl. a. hade haft möjlighet att till
vårt land överföra turister från England
till ett antal av över 1 100 personer.
Resrutten har nu i stället blivit
förlagd till kontinenten, där bolaget har
möjlighet att genom sin reguljära trafik
successivt tillfredsställa dessa turisters
anspråk. Statsrådet måste väl anse, att
sådana verkningar är så allvarliga för
vårt lands intressen, att de bör beaktas.

AB Linjebuss har ju den 29 september
1953 ansökt om ett betydligt begränsat
trafiktillstånd, men ärendet har ännu
inte avgjorts. Detta tillstånd synes icke
ge bolaget rätt att transportera andra
passagerare inom landet än dem, som
sedan skall fortsätta med bolagets bussar
i utlandet eller kommer med dessa
utifrån. Härigenom kommer bolaget
emellertid inte att kunna upprätthålla
samtrafik med utländska bolag, Adlket
förekommer. De resenärer, som sålunda
ankommer till Helsingör med buss, tillhörande
något av dessa utländska bolag,
måste då blir hänvisade att begagna
sig av SJ.

Denna ansökan har emellertid ännu
inte avgjorts av statens biltrafiknämnd.
Ärendet synes vara vilande på grund av
att ansökan överlämnats till 1953 års trafikutredning
för yttrande, ett förhållande
som förefaller vara något egendomligt,
alldenstund denna utredning ju helt
nyligen har tillsatts. Ett märkligt förhållande
är också att jag i denna kammare
råkade framställa min interpellation
samma dag som denna utredning
gjorde framställning om att alla ärenden
av betydenhet skulle remitteras till
utredningen, innan avgörande fattades
i statens biltrafiknämnd. Som en liten

kuriositet skulle man i samband därmed
också kunna nämna att härigenom det
egendomliga förhållandet uppstår, att
statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
i egenskap av ordförande i
denna utredning blir i tillfälle att yttra
sig över trafikfråor som sedan eventuellt
kan komma under departementets prövning.

Herr statsrådet nämnde i sitt svar något
om de två utländska bolag som har
erhållit koncession i vårt land. Man kan
konstatera att statens järnvägar tydligen
inte är lika beredd att tillstyrka ett
svenskt företags koncessionsansökan som
ett utländskt bolags. Det visar sig nämligen
att inga som helst förbehåll gjordes
år 1947, när det franska bolaget
Trec ansökte om tillstånd. Vid sitt tillstyrkande
av AB Linjebuss’ senaste ansökan
har man däremot gjort det förbehållet,
att de utländska passagerarna
icke får resa från eller till Köpenhamn
och Helsingör.

Herr talman! Det som herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
har anfört som svar på min interpellation
är inte av det slag, att man
enligt mitt sätt att se på saken kan
säga att regeringens beslut att fråntaga
AB Linjebuss dess trafiktillstånd på de
berörda linjerna är fattat på sakliga
grunder.

Herr talmannen lät nu klubban falla
och erinrade talaren om att det enligt
§ 90 regeringsformen icke vore tillåtet
att i denna ordning framställa anmärkning
mot ett av Kungl. Maj:t fattat beslut.

Herr Magnusson (h) fortsatte: Jag ber
ännu en gång, herr talman, att få tacka
herr statsrådet för det svar han har lämnat.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Herr Magnusson har här uppradat
alla de skäl som enligt hans mening
talar för att AB Linjebuss borde ha fått
bedriva linjetrafik mellan Stockholm och
Malmö—Hälsingborg och mellan Stockholm
och Göteborg. Jag har i mitt interpellationssvar
klart redogjort för den

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Ar.g. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

ståndpunkt som jag har kommit fram
till. Jag har i första hand åberopat mig
på 12 § i 1940 års förordning, och jag
förstår inte att herr Magnusson utan vidare
vill försöka bortförklara det väsentliga
i denna paragrafs innehåll, vilket
ju är att åstadkomma en avvägning
mellan olika trafikmedel inbördes.

Herr Magnusson erinrade om de
många trafikutredningarna på 1930-talet
och om de många diskussioner, som
under den tiden förekom både i riksdagen
och ute i landet. Det var inte mindre
än tre utredningar som arbetade. När sedan
förslaget till 1940 års förordning förelädes
riksdagen, var man där i stort
sett enig bl. a. om denna 12 §, och alldeles
tydligt är att både regeringen och
riksdagen var fullständigt på det klara
med vad paragrafen innebär.

Det är riktigt att man inte avsett att
redan existerande företag skulle ha något
undantagslöst företräde vid beviljande
av koncession. Men jag vill erinra
herr Magnusson om att när det gäller
koncessionerna till bussföretagen i landet
har en sådan praxis tillämpats undantagslöst.
Man har inte tillåtit några
andra företag än dem, som redan existerade,
att driva trafik på »egna sträckor».
Man måste ha detta i tankarna,
när man nu egentligen för första gången
tar ställning till en ansökan om tillstånd
att driva långlinjetrafik vid sidan av ett
redan existerande järnvägsföretags trafik.

Vi har egentligen inte haft någon sådan
fråga till prövning tidigare, därför
att de koncessioner för busstrafik, som
hittills varit aktuella, i stort sett gällt
lokaltrafik. Nu kommer frågan upp om
passagerarbefordran på långa avstånd,
en långlinjetrafik som löper vid sidan
om existerande trafikföretag. Utvecklingen
har fört oss fram till en situation,
där vi troligen oftare kommer att ställas
inför sådana problem, och det är
därför enligt min åsikt mycket viktigt
vilken ställning vi nu tar. Jag har verkligen
inte kunnat anse, att det med tanke
på den trafikavvägning som 12 § åsyftar
hade varit riktigt att släppa fram
ett busslinjeföretag, som skulle inte ba -

ra konkurrera med statens järnvägar,
utan vars trafiktillstånd självfallet också
skulle dra med sig tillstånd för andra
bussföretag i landet. Det finns nämligen,
herr Magnusson, andra bussföretag än AB
Linjebuss som bedriver utlandstrafik och
som kan göra anspråk på att också få
transportera passagerare på långa avstånd
inom landet.

Beträffande herr Magnussons resonemang
om den skada detta avslag skulle
tillfoga den turistservice som AB Linjebuss
bedriver, vill jag bara säga, att AB
Linjebuss först nu i höst har sökt tillstånd
att få befordra egna passagerare
från utlandet fram mot Stockholm. Som
herr Magnusson sade, ligger den frågan
under behandling i biltrafiknämnden. Att
den är på remiss hos den trafikutredning,
som statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
är ordförande i, är
väl i och för sig inte märkvärdigt. Det
förekommer ofta att utredningar av den
karaktären begär att på remiss få sådana
ärenden av principiell betydenhet
som direkt sammanhänger med vad utredningen
sysslar med. Det är alltså
ingenting exceptionellt utan tvärtom relativt
vanligt och är väl uteslutande till
fördel för frågornas behandling.

Herr Magnusson sade, att statens järnvägar
i konkurrenshänseende är i ett
gynnsammare läge än konkurrerande
privata företag i landet med hänsyn till
den samtrafik och samordning av biljetter
o. s. v. som kan ske mellan bussoch
järnvägstrafik. Men det är, herr Magnusson,
ett mycket uppseendeväckande
uttalande att statens järnvägar skulle
inta en bättre konkurrensställning än
privata företag — statens järnvägar som
vi ålägger trafikplikt ute i landet, inte
bara i fråga om järnvägsdrift utan också
i fråga om bussdrift. Vi ålägger statens
järnvägar att bedriva trafik på sträckor,
som över huvud taget icke något
enskilt företag skulle kunna tänka sig att
bedriva trafik på. Där får statens järnvägar
ingen konkurrens, men får i stället
ta på sig mycket stora förluster.

Statens järnvägar är över huvud taget
i den sämsta tänkbara konkurrenssituation
också därför att statens järnvägar

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

tvingas att hålla höga taxor på de sträckor
i landet, där trafiken är mera lönande,
för att genom en utjämning hålla
trafiken i gång på förluststräckorna. Sådant
behöver inte de existerande konkurrerande
bussföretagen ta hänsyn till
annat än möjligen i en mycket liten utsträckning.

Detta kommer man inte heller ifrån,
när man sedan bedömer hela den situation,
som vi diskuterar här och som jag
föreställer mig att man tvingas diskutera
också under följande år, när anspråk
av samma slag kommer att ställas
från olika bussföretag, som menar att
situationen är sådan, att man kan överföra
mera trafik från järnvägarna till
bussarna.

Jag skall inte gå in på hela det frågekomplexet
och på hela den trafikpolitiska
diskussion som nu är i gång —
jag föreställer mig, att det inte tjänar
mycket till att på det sättet vidga debatten.
Jag vill bara säga, att jag är övertygad
om att kommande kommunikationsministrar
skulle förbanna mig, om
jag nu ohämmat släppte loss en sådan
trafik. Det skulle i framtiden skapa sådana
svåra problem för nu existerande
andra trafikmedel, att vi skulle få mycket
svårt att behärska situationen. Jag
ber de ärade kammarledamöterna att
se på hur förhållandena är i en rad europeiska
länder, där man tidigare inte har
försökt att åstadkomma någon avvägning,
men där man nu tvingas till en sådan
med mycket hårdare medel än vad vi,
gudskelov, har behövt tillgripa här i landet.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Jag vill först bemöta vad herr statsrådet
sade om statens järnvägars taxor.

Herr statsrådet yttrade att jag skulle
ha sagt, att statens järnvägar i konkurrenshänseende
är bättre rustade än
de enskilda företagen. Det är riktigt att
jag gjort ett dylikt uttalande, men jag
avsåg därmed statens järnvägars möjligheter
att konkurrera såsom bussföretag.
Statens järnvägar har ju därvidlag möjligheter
att ge sina passagerare förmå -

ner som andra bussföretag inte kan erbjuda.

Herr statsrådet var vidare inne på
frågan om de s. k. kulturbanorna. Man
har mycket lätt att tala om att statens
järnvägar här utsätts för en stor belastning.
Det är mycket möjligt, herr
statsråd, att denna belastning är ganska
stor. Enligt ett uttalande, som jag sett, av
chefen för statens järnvägar skulle de
bandelar som måste betraktas såsom kulturbanor
och som inte är bärande utgöra
omkring 20 procent av statens järnvägars
hela bannät. Men när det var tal om att
järnvägarna i landet helt skulle förstatligas,
var man angelägen att framhålla,
att det var viktigt att sammanföra alla
järnvägar under en hatt för att skapa
större möjligheter att få det hela att ekonomiskt
gå ihop. Nu intar man emellertid
en helt motsatt ståndpunkt och säger
att dessa banor utgör en belastning.

Jag vill inte, som jag redan tidigare
sagt, förneka att herr statsrådet nog har
rätt i att de s. k. kulturbanorna kan
innebära en belastning. Men man får inte
glömma, att även bil- och inte minst
busstrafiken i vårt land också får åtaga
sig en mycket stor kulturgärning. Genom
det beskattningssystem, som vi har för
bilarna, får bilägarna kontant betala alla
de investeringar som görs i vägväsendet.
Enligt mitt förmenande kommer en mycket
stora del av kulturvägarna i våra
bygder till just tack vare dessa pengar.
Dessa vägar är ofta av behovet påkallade
för att skapa trevnad och bättre
kommunikationer för befolkningen. Man
får inte undervärdera betydelsen av den
insats som busstrafiken och bilismen i
övrigt gör när det gäller att främja denna
kulturgärning.

Medan jag är inne på frågan om taxesättningen,
vill jag även erinra om ett
uttalande av generaldirektören för statens
järnvägar häromdagen. I slutet av
sitt anförande sade han, att den senaste
taxehöjningen nog blev tilltagen litet i
överkant, då man räknade med att inflationen
skulle fortsätta. Man frågar sig
onekligen, om de statliga verken i vissa
fall på detta sätt driver på en ytterligare
ökning av inflationen. Generaldirektören

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

yttrade vidare att statens järnvägar som
ersättning för de höga taxorna skapat
vissa bättre rabatter för persontrafiken
och förbättrade resemöjligheter.

Jag tror till slut, herr talman, att det
inte är oväsentligt att det även i fortsättningen
kan finnas en viss konkurrens
också i fråga om långlinjetrafiken.
Generaldirektören för statens järnvägar
yttrade för övrigt i samma föredrag,
som jag nyss åberopade, att den gamla
mentaliteten hos SJ-folket att betrakta
trafikanterna som ett besvärligt påhäng
är på avskrivning. Han fastslog att konkurrensen
med biltrafiken därvid varit
eu nyttig stimulans.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Tillåt mig att bara säga ytterligare
några ord om konkurrensen!

Det förekommer en omfattande konkurrens.
Bilismen konkurrerar, såsom
alla känner till, med statens järnvägar,
och denna konkurrens ökar för varje
dag. Men det är inte den saken vi diskuterar
nu, utan ett annat slags konkurrens.

Jag vill erinra herr Magnusson om
att visst utför de enskilda bussföretagen
i landet en betydelsefull uppgift. Därför
har de också fått ett trafikskydd,
som väl hittills varit hundraprocentigt.
Det förekommer inte att vi tillåter statens
järnvägar att i konkurrens med ett
enskilt bussföretag uppta trafik på en
viss linje. Ett enskilt bussföretag här i
landet, som har trafiktillstånd, känner
sig skyddat. Den enskilde bussföretagaren
vet nämligen att han har monopol
på den sträcka, som han trafikerar, och
han är medveten om att § 12 utgör ett
gott skydd för honom. Han vet även
att myndigheternas praxis på detta område
är fullständigt klar. Han får således
behålla trafikmonopolet på sträckan
i fråga. Det är enligt min mening
inte heller möjligt att ordna det på annat
sätt. Förutsättningen för att man på
många håll i landet skall kunna upprätthålla
trafiken är helt enkelt att det på
linjen i fråga icke förekommer konkurrens
mellan två företag, som slåss om

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 32.

det dåliga trafikunderlaget, med risk
att båda stupar. Riksdagen har därför
också flera gånger slagit fast den principen
att trafikkoncession för t. ex. en
busslinje skall utgöra ett monopolskydd
för trafikföretaget i fråga. AB Linjebuss
behöver inte heller befara att vid skulle
tillåta statens järnvägar att bedriva konkurrens
på sådana linjer för vilka AB
Linjebuss har fått koncession.

Då vi nu behandlar enskilda bussföretag
på detta sätt, måste jag verkligen
fråga, om inte statens järnvägar i någon
mån bör få åtnjuta samma skydd
som enskilda trafikföretag har, även om
man kallar det ett monopolskydd.

När det gäller taxorna förhåller det
sig faktiskt på det sättet — det bekräftas
av statens järnvägars årsredovisningar
— att huvuddelen av statens järnvägars
nät är tärande. Av årsredovisningen
1952 exempelvis framgår att statens
järnvägar inte har kunnat till statsverket
inleverera det belopp av ungefär
40 miljoner kronor, som borde utgöra
förräntningen av det i järnvägarna investerade
kapitalet. Jag tror att det var
5 miljoner kronor, som kunde inlevereras.
Men om vi ser på hur inkomsterna
är sammansatta och tar hänsyn till den
stora roll, som en enda bana spelar,
nämligen malmbanan i norr med dess
malmtrafik, så förstår vi att huvuddelen
av järnvägsnätet faktiskt är tärande.
Herr Magnusson vet mycket väl att
statens järnvägar på exempelvis de
sträckor, som är aktuella i den här debatten,
skulle kunna sänka sina taxor
högst väsentligt, om det inte vore så, att
statens järnvägar på just dessa sträckor
var tvungna att skaffa sig inkomster för
att täcka förlusterna i övriga delar av
landet. Det finns icke något bussföretag,
enskilt eller statligt, som skulle kunna
konkurrera med statens järnvägar,
om statens järnvägar befriades från denna
taxeutjämning.

Därför bör man nog vara litet försiktig,
när man gör gällande att statens
järnvägar driver en osund konkurrens
gentemot de enskilda företagarna. Jag
har hört det argumentet tidigare, och
det förvånar mig att det kommer igen.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Herr statsrådet säger att de enskilda företag,
som har trafikkoncessioner, kan
känna sig säkra, och det är ju gott och
väl, att de inte kan fråntagas sina tillstånd
utan någon som helst anledning.
Han säger samtidigt, att därför bör statens
järnvägar ha samma garanti mot
intrång på sina linjer. Men, herr statsrådet,
vad vi nu diskutera är ju frågan
om en helt annan trafik, nämligen frågan
om den utlandstrafik, som detta företag
förskaffat sig genom sitt eget arbete.
Det är inte alls fråga om att fråntaga
statens järnvägar någon inkomst
på dessa sträckor. Jag tror, att om vi
gör klart för oss detta, kommer vi säkert
till det resultatet, att detta linjebussföretag
— såsom jag tidigare gjort
gällande — tvärtom har tillfört statens
järnvägar en hel del inkomster genom
sin biljettförsäljning. Det har sålunda
inte konkurrerat med statens järnvägars
ordinarie trafik.

Nu säger herr statsrådet att man inte
kan särskilt gynna AB Linjebuss, av den
anledningen att man då också skulle få
ta hänsyn till andra enskilda företag,
som har utlandstrafik. Mig veterligt finns
det emellertid inte något annat svenskt
enskilt bussföretag, som har koncession
i andra länder, och det är väl rimligt
att detta bolag, som har koncessioner i
andra länder, också får möjlighet att
frakta sina passagerare även genom
vårt land. Om vi gör det tankeexperimentet,
att AB Linjebuss exempelvis på
sitt kontor i New York säljer en biljett,
som gäller för resa med båt till Frankrike
för fortsatt färd med Linjebuss upp
mot Skandinavien, så blir ju förhållandet
det, att passagerarna måste byta till
ett helt annat färdmedel, när de kommer
fram till det land, där det företag
finns, som förmedlat hela resan. Jag kan
inte tänka mig annat än att de turister,
som skall besöka vårt land, kommer att
finna det ganska egendomligt att det
företag, som fått koncessioner för trafik
hela vägen genom Europa, inte skall
kunna få koncession att föra sina passagerare
ända fram till vårt lands huvudstad.

att bedriva viss linjetrafik inom landet.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Så långt jag förstått saken, har
vi inte alls diskuterat här om AB Linjebuss’
rätt att föra egna passagerare till
Stockholm från Malmö eller Hälsinborg.
Vad vi diskuterat är det trafiktillstånd,
som biltrafiknämnden gav AB Linjebuss.
Det var inte begränsat på det sättet, och
det är det enda som jag har tagit ställning
till. Ett sådant trafiktillstånd, som
herr Magnusson dragit in i debatten, ligger
som sagt under biltrafiknämndens
prövning. Det har jag inte behövt ta
ställning till, och det är en väsentlig
skillnad.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Jag har med stort intresse lyssnat till
denna debatt, kanske dock mindre ur
trafikteknisk än ur psykologisk synpunkt.
Den har givit, synes det mig, en
ganska intressant belysning av regeringens
inställning till konkurrensproblemen.
Vi har hört regeringen i många
sammanhang proklamera, vilket livligt
intresse den har för en fri konkurrens
och hur angelägen den är att ingripa mot
konkurrensbegränsning. Vi har även på
regeringens förslag fått en lag om bekämpande
av samhällsskadlig konkurrensbegränsning.
Därför var det intressant
att höra de uttalanden som nu
gjordes här. Det är alldeles riktigt,
att när det gäller trafikproblemen har
man från statsmakternas sida, både
från regeringens och riksdagens, ansett
att detta är ett område, där man inte
kan ha alldeles obegränsad konkurrens.
Men det är ju inte så, att vi har gått in
för att all konkurrens skall saknas och
att man bara skall slå vakt om de äldre
kommunikationsmedlen, utan man har
ansett att en viss konkurrens borde existera.
Frågan om i vad mån den borde få
äga rum har man överlämnat närmast
till en särskild nämnd, biltrafiknämnden,
som skall pröva hithörande frågor.
Även det ärende, som nu behandlas, har
varit föremål för biltrafiknämndens
prövning. Den har tagit ställning till
denna fråga och har naturligtvis gjort
det med utgångspunkt från samma stad -

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

ganden som dem statsrådet har åberopat
för sitt ställningstagande. Den har därvid
kommit till den uppfattningen, att
med de regler man hade att bedöma saken
efter borde denna konkurrens tilllåtas.
Nämnden har, såvilt jag vet enhälligt,
beviljat sökandebolaget Linjebuss
tillstånd till den trafik, som bolaget
begärde.

Om regeringen verkligen menar något
allvar med sitt tal om kärleken till konkurrens,
bör man från dess sida enligt
min mening vara försiktig, när man får
ett sådant ärende som detta till behandling,
och inte gå alltför hårt fram. Statsrådet
har nu framhållit, att han för sin
del har gått på en formell tolkning av
dessa stadgar och att han därvid i motsats
till biltrafiknämnden kommit till
den uppfattningen, alt ansökan bort avslås.
Jag tror att det har framgått av
denna debatt, att bestämmelserna är
rätt svårtolkade, men att det finns starka
skäl för den ståndpunkt som biltrafiknämnden
intagit och som även interpellanten
här har hävdat.

Statsrådet skiljer mycket noga på den
ansökan, som han fick in och dess formulering,
och andra fall. Han menar att
den ansökan, som ett utländskt bolag
gjorde, var av annat slag. Ja, det utländska
bolagets ansökan gällde den verkliga
transitotrafiken, och statsrådet ansåg att
man i detta fall borde ge tillstånd. Det
hade väl, om man vill vara konkurrensvänlig,
legat bra nära till hands för statsrådet
att i det fall, som nu är aktuellt,
bryta ut frågan om den verkliga transitotrafiken
och ge bolaget tillstånd just i
denna del. Kungl. Maj:t har ju fria händer
att i ett sådant fall bevilja en ansökan
även partiellt. Jag har anledning
tro att statens järnvägar för sin del icke
skulle haft något att invända i detta fall
och säkerligen icke skulle ha överklagat,
om biltrafiknämnden hade givit tillståndet
denna form.

Statsrådet hade således med största
sannolikhet haft statens järnvägars förståelse,
om han beviljat tillståndet på
detta sätt. Det hade, tycker jag, varit ett
utslag av förståelse för konkurrensen,
som man ständigt får höra att regeringen

är så intresserad av. Jag kan inte neka
till, herr talman, att jag tycker att statsrådets
sätt att behandla denna fråga ger
er. ganska intressant belysning av att regeringens
intresse för fri konkurrens
inte gäller helt, utan »styckevis och
delt».

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! .Tåg föreställer mig att herr Nordenson
helt accepterar den frihet från
konkurrens, som existerande trafikföretag
inom busslinjeväsendet åtnjuter i
landet; någonting annat framkom i varje
fall inte i hans anförande. Men när det
gäller SJ ifrågasätter herr Nordenson att
trafikskyddet skall slopas. Hur skulle
det se ut, herr Nordenson, om exempelvis
Stockholms spårvägar skulle få
konkurrens med andra bussföretag inom
Stockholms stad? Det betraktar vi ju
som någonting alldeles orimligt; ett enda
företag bör sköta trafiken inom staden.
Jag är alldeles säker på att herr
Nordenson delar min mening i det
fallet.

Drar man ut konsekvenserna när det
gäller större områden av vårt land, finner
man att problemet inte är så enkelt
att man kan begränsa det bara till frågeställningen
om fri konkurrens eller
icke. De enskilda järnvägs- och busstrafikföretagen
i landet är sannerligen inte
anhängare av fri konkurrens inom sina
områden. Och jag tror att de har rätt,
ty det är verkligen inte så lätt att under
nuvarande förhållanden upprätthålla trafik.
Det är det inte vare sig för järnvägarna
eller för övriga trafikmedel.

Anledningen till att jag bara biföll
SJ:s besvär och inte övervägde någon
annan lösning sammanhängde med följande
sak. Ärendet kom till mig efter remissbehandlingen
först någon gång i mitten
av september, och biltrafiknämnden
hade beviljat tillståndet till utgången av
september månad. Det stod alldeles klart,
att man inte borde göra några svårigheter
för AB Linjebuss genom att avbryta
den trafik som enligt tillståndet
fick pågå till september månads utgång.
Jag lät mitt beslut bli sådant, att trafi -

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Ang. vägrat tillstånd för AB Linjebuss att bedriva viss linjetrafik inom landet.

ken kunde pågå så länge detta tillstånd
gällde, och jag hade då självfallet ingen
anledning att begränsa tillståndet till att
gälla företagets egna passagerare. Jag
visste ju att företaget kunde återkomma
till biltrafiknämnden med en ny ansökan.
Biltrafiknämnden upplyste därtill
i sitt remissvar om att bolaget inte ansåg
sig vara betjänt av en sådan begränsning
av tillståndet; nämnden säger
att det inte är möjligt för bolaget att
driva trafiken, om den måste begränsas
till enbart de egna utlandsresenärerna.
Jag föreställer mig att nämndens yttrande
grundar sig på de upplysningar
AB Linjebuss lämnat till nämnden. I detta
läge fanns det ingen anledning för
mig att meddela ett speciellt konstruerat
trafiktillstånd, som AB Linjebuss, såvitt
jag kunde förstå, inte ansåg sig betjänt
av. Sedermera har jag erfarit att AB
Linjebuss sökt ett sådant begränsat tillstånd,
och den ansökningen är som sagt
under behandling.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Jag har inte på något vis tagit ställning
till det svåra problemet om i vilken utsträckning
konkurrens i allmänhet bör
förekomma inom trafikområdet. Jag har
bara understrukit att när det organ, som
är tillsatt för att avväga konkurrens och
konkurrensbegränsningar, ansett sig
kunna tillstyrka Linjebuss’ ansökan, så
bör skälen för ett avslag från regeringens
sida vara synnerligen starka. Stats -

rådet har själv, om jag förstod honom
rätt, påpekat att utländska bolag bör få
tillstånd till verklig transitotrafik, och
det hade väl då legat mycket nära till
hands att statsrådet i denna begränsade
omfattning beviljat ansökningen från
Linjebuss i stället för att hårt binda sig
vid en strängt formell tolkning. Det visar
sig ju att Linjebuss vill ha begränsat
tillstånd, eftersom företaget nu ansöker
om sådant.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Det är två utländska bolag, som
fått begränsat trafiktillstånd här i Sverige,
och där bör väl jämförelsen göras
med de trafiktillstånd som AB Linjebuss
har i utlandet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 24, statsutskottets
utlåtanden nr 195—204, bevillningsutskottets
betänkande nr 63,
bankoutskottets memorial och utlåtanden
nr 32—35, andra lagutskottets utlåtande
nr 41, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 33 och 34 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 42 och 43.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 12.45 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Onsdagen den 9 december förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet för den tid intyget
omfattar.

Stockholm den 8 december 1953.

F. 1. Boo.

Att riksdagsman Fritiof Boo, född den
5/7 1908, som vårdats å serafimerlasarettets
kirurgiska avdelning fr. o. m. den
3/12 tills vidare, under diagnos: Gallsten/?)—Observation,
är i behov av fortsatt
vård å sjukhus ytterligare minst en
vecka och under denna tid är oförmögen
till arbete, intygas.

Stockholm, serafimerlasarettet den
8/12 1953.

David Hedman,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 408, i anledning av väckt motion
om ökat utrymme för undervisning i
barnavård inom olika skolformer;

nr 409, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i näringslära; nr

410, i anledning av väckta motioner
om främjande av vetenskaplig forskning
och allmän folkupplysning genom
upptagning av kulturhistoriska filmer;

nr 411, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samordning av
det statliga anstaltsväsendet;

nr 412, i anledning av väckt motion om
genomförande av en allmän regionplanering
över hela landet m. m.;

nr 413, i anledning av väckta motioner
angående begränsning av den statliga
kontrollen över den kommunala
verksamheten; och

nr 414, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de s. k. folksjukdomarna.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 418, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende
å till denna anslutna pensionärer.

Ang. behovet av fortsatt valutareglering.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Wehtjes interpellation
angående behovet av fortsatt
valutareglering, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! I en med första
kammarens tillstånd väckt interpellation
har herr Wehtje frågat mig, om jag är
villig att före framläggande av eventuell
proposition om förlängning av valutalagen
låta närmare undersöka, i vilken
omfatttning fortsatt lagstiftning på
detta område är erforderlig, samt överväga
möjligheterna att uppmjuka gältande
bestämmelser i syfte att åstadkomma
smidigare tillämpning av förordningen.

I anledning härav får jag till en början
erinra om att valutalagen ursprungligen
tillkom såsom en beredskapslagstiftning.
Statsmakterna avsåg härmed i första
hand att förhindra en kapitalutströmning
som skulle kunna inträffa vid krig
eller krigsfara och äventyra vårt lands
möjligheter att tillgodose behovet av valutor
för import av strategiskt och för -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
sörjningsmässigt nödvändiga varor. Denna
lagstiftning skulle härjämte utgöra ett
skydd mot en av krig föranledd kapitalinströmning
som i hög grad skulle kunna
försvåra en rationell penningpolitik.

Valutaförordningen, som sattes i kraft
i början av 1940, tog i sin ursprungliga
utformning huvudsakligen sikte på den
förstnämnda situationen — alltså ett fall
av kapitalutströmning från Sverige —
och valutaregleringen användes i stort
sett endast som ett ransoneringssystem.
Mot slutet av år 1944 syntes emellertid
riskerna för en inströmning av bl. a.
tyskt flyktkapital så stora, att valutaförordningen
kompletterades med bestämmelser
för den andra av de berörda
situationerna.

Utvecklingen efter kriget har i vårt
land liksom i de flesta europeiska länder
medfört avsevärda jämviktsrubbningar
i utrikeshandeln och betalningsförhållandena
gentemot utlandet. Balansen
i handels- och betalningsutbytet
har under de senaste åren endast kunnat
upprätthållas genom ingripanden på olika
områden. Med hänsyn härtill har valutalagen
bibehållits såsom ett viktigt
hjälpmedel i denna strävan efter balans.

I dagens läge kan valutalagen sägas
fylla delvis olika syften i förhållande
till olika länder.

Vad gäller de löpande betalningarna
i förhållande till dollarområdena är det
tydligt, att de svenska dollarinkomsterna
icke är tillräckliga för de betalningar,
som skulle komma i fråga vid ett fritt
betalningsutbyte med dessa områden.
Icke heller kan Sverige i tillräcklig utsträckning
disponera inkomstöverskott
från andra håll för att täcka ett underskott
på dollarländerna. En ransonering
av dollarvaluta är därför nödvändig. Det
kan i detta sammanhang framhållas, att
en avgränsning av handels- och betalningsutbytet
mellan å ena sidan ett konvertibelt
dollarområde och å andra sidan
områden med inkonvertibla valutor
endast kan ske med valutaregleringens
hjälp.

I förhållande till länderna inom den
europeiska betalningsunionen handlägges
det helt övervägande antalet löpan -

de betalningar direkt av valutabankerna
på grundval av generella direktiv.
Egentliga begränsningar förekommer i
huvudsak endast på resevalutaområdet.

Gentemot de flesta länder i övrigt föreligger
det förhållandet, att man icke
lyckats åstadkomma ett handels- och betalningsutbyte,
som kan avräknas inom
någon global ram. Man har därför varit
nödsakad att acceptera ett i huvudsak
bilateralt balanserat utbyte.

Beträffande kapitalrörelserna talar åtskilliga
omständigheter för att en fri
valutamarknad för kapitalbetalningar
gentemot utlandet skulle medföra kapitalrörelser
av den storleksordning, att deras
inverkan på valutareserver samt kredit-
och kapitalmarknad i Sverige ej
skulle kunna tolereras. Så länge vi ej
kan uppnå jämvikt gentemot dollarområdet
ens för löpande betalningar annat
än genom import- och valutareglering,
synes det ganska självfallet, att kapitalbetalningarna
till dollarområdet får hållas
inom en relativt snäv ram. I själva
verket ger våra fortfarande mycket begränsande
behållningar av guld och konvertibla
valutor ett föga betydande
svängrum för sådana kapitalbetalningar.
Redan när det gäller industriella investeringar,
t. ex. i Förenta staterna, måste
betydande vikt fästas vid utsikterna för
att hemtagning av avkastning ej förskjutes
alltför långt mot framtiden. När det
gäller rent finansiella placeringar, för
att ej tala om spekulativa kapitalrörelser,
i riktning mot dollarområdet är givetvis
vår handlingsfrihet ännu mer begränsad.

Med den betydelsefulla roll, som utrikeshandeln
spelar för Sveriges ekonomi,
är det naturligt, att Sverige helhjärtat
deltar i de internationella strävandena
mot friare valuta- och handelsförhållanden.
Som exempel härpå kan anföras,
att Sverige i förhållande till övriga s. k.
OEEC-länder liberaliserat sin import i
större utsträckning än de flesta av övriga
i denna organisation deltagande länder.
Å andra sidan synes det angeläget
att komma fram till en utveckling, där
det ena handelshindret — import- och
valutareglering — icke ersättes med

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

andra, exempelvis i form av höga tullar.
Sverige synes lia mest att vinna genom
att här arbeta på cn gradvis uppmjukning
av handelshindren, byggd på åtminstone
viss grad av reciprocitet från
våra viktigare handelspartners.

Herr Wehtje har även efterlyst möjligheterna
att uppmjuka gällande valutabestämmelser.
Betydande uppmjukningar
i valutaregleringen har redan skett.
De möjligheter till ytterligare uppmjukningar,
som kan befinnas möjliga utan
att ändamålet med valutaregleringen
äventyras, har valutakontoret upplyst sig
ämna tillvarata. Samtidigt härmed nedlägges
ett betydande arbete, för att själva
handhavandet av valutaregleringen
skall ske så smidigt som möjligt. Sålunda
har valutabankerna bemyndigats att
självständigt handlägga, bl. a. sådana
ärenden, t. ex. import- och exportbetalningar,
där det närmast gäller tillsyn
av att betalningarna sker i de betalningskanaler,
vilka under nuvarande förhållanden
är nödvändiga. Man har över huvud
strävat efter att i enkelhetens intresse
överlåta på valutabankerna att
handlägga sådana slag av betalningar,
för vilka generella regler kan uppställas
att tillämpas under viss tid. För valutakontorets
prövning förbehålles i huvudsak
endast sådana ärenden, där resultatet
av prövningen är beroende av omständigheterna
i det enskilda fallet eller
där enhetlighet i behandlingen eljest är
svår att uppnå. Det ligger även i valutabankernas
intresse, att all möjlig förenkling
vid handläggning av valutaärenden
genomföres. De uppslag i sådan riktning,
som från valutabankernas sida kan
framkomma, kan givetvis även valutakontoret
tillgodogöra sig. Å andra sidan
är det ofrånkomligt, att ärenden av invecklad
natur erfordrar viss tid för behandling.
Särskilt gäller detta sådana
ärenden, som på grund av sin art eller
betydelse bör prövas särskilt ingående,
exempelvis frågor rörande större investeringar
utomlands. Möjligheterna till
relativt snabb handläggning av sådana
ärenden sammanhänger för övrigt i stor
utsträckning med den sökandes villighet
att tillhandahålla nödvändiga uppgifter

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
för de utredningar, vilka föregår den slutliga
handläggningen av dylika ärenden.

Direkt kontakt mellan valutakontoret
och näringslivets representanter tages i
praktiken i stor utsträckning i frågor av
större betydelse. Vid dessa kontakter,
som är resultatet av en i praxis skedd
utveckling, ges näringslivets representanter
tillfälle till informella överläggningar
och till att framföra synpunkter
på och önskemål om spörsmål, sammanhängande
med valutalagens tillämpning.

En valutareglering ar, som av det
sagda framgår, otvivelaktigt nödvändig
i dagens läge. Jag vill erinra om, att
fullmäktige i riksbanken och valutakontoret
i skrivelse den 5 november detta
år begärt en förlängning av den här avsedda
lagstiftningen under ytterligare
ett år. Jag anser det vara osannolikt att
vid ärendets remissbehandling sådana
skäl kan förebringas att några genomgripande
förändringar i valutalagen nu
kan göras. I den mån vårt betalningsläge
förbättras får det övervägas att
göra förenklingar och lättnader i valutabestämmelserna,
både i vad gäller innehåll
och teknik. Jag anser dock icke,
att man nu har underlag för en diskussion
härom. Det är också självklart, att
valutaregleringen bör handhas enligt
principen att icke bruka större våld än
nöden kräver. Jag förutsätter, att de valutavårdande
myndigheterna tillämpar
förordningen så smidigt, som förhållandena
tillåter. Alla möjligheter till modifiering
av valutaregleringen i den takt,
som vårt betalningsläge med utlandet
och våra internationella åtaganden medger,
skall givetvis tillvaratagas.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
tackar finansministern för det fullständiga
svar som han har lämnat mig på
min fråga. Jag vill därvid också uttala
min tillfredsställelse över finansministerns
slutord, att alla möjligheter till
modifiering av valutaregleringen i den
takt, som vårt betalningsläge med utlandet
och våra internationella åtaganden
medger, skall tillvaratagas. Jag hoppas

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
att vi snart skall få se än tydligare tecken
härpå än vad vi kanske hittills
kunnat spåra.

Inledningsvis berörde finansministern
hurusom valutalagen tillkom som en beredskapslag.
Den gavs formen av en fullmakt,
avsedd att användas vid krig och
krigsfara eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.
Redan den omständigheten att betingelserna
för rätten att begagna riksdagens
fullmakt redovisas oförändrade och på
så sätt att någon förutsättning att använda
fullmakten i verkligheten icke alls
föreligger, gör att man med skäl kan
ställa sig tveksam till den sålunda genomförda
regleringen på valutaområdet,
ett område inom vår ekonomiska verksamhet
som är av utomordentligt stor
betydelse.

Än mera tveksam blir man otvivelaktigt
när man finner, -att regleringsbestämmelserna
har bibehållits i hela den
stränga utformning, som de erhöll när
man lagstiftade åren 1939—1940 för
krig och krigsfara. Jag vill bara hänvisa
till de diskussioner som fördes vid valutalagens
tillkomst och till de allvarliga
farhågor som man ansåg sig böra redovisa
i det ena yttrandet efter det andra
över det förslag som sedermera blev
gällande lag.

Helt allmänt vore det väl befogat att
ställa den frågan, varför vi behöver ha
en direkt reglering av betalningsrörelserna
med utlandet. Vi säger oss, att vi
i det stora hela har balans i vår yttre
ekonomi, d. v. s. i vårt varuutbyte och
våra betalningsförhållanden med utlandet,
och att vi likaledes har en naturlig
jämvikt i vår inre ekonomi. Under sådana
förhållanden torde det nu inte finnas
några risker för valutarörelser som
skulle kunna rubba vår ekonomiska balans.

Ser vi på de båda tänkbara fallen, får
vi väl säga oss att en kapitalinströmning
till vart land av sådan omfattning,
att den skulle kunna försvåra en rationell
penningpolitik, inte nu behöver befaras.
På samma sätt torde det förhålla
sig med utflöde av kapital från Sverige.
När finansministern i detta allmänna

sammanhang redovisar en annan uppfattning
och säger att »åtskilliga omständigheter»
talar för en valutareglering,
får jag kanske efterlysa vilka dessa omständigheter
är. Såvitt jag förstår kan
denna uppfattning rimligen inte grundas
på annat än bristande tilltro till vår
ställning, till de reserver av valutor vi
har och till våra verkliga möjligheter att
med andra, mera naturliga medel motverka
t. ex. en inflationistisk utveckling.

I detta allmänna resonemang har jag
bortsett från att situationen icke är densamma
i vårt förhållande till olika länder
i valutahänseende, och jag är fullt medveten
om att t. ex. våra mellanhavanden
med dollarländerna än så länge kräver
särskilt beaktande och särskilda åtgärder.
Men att gå därhän att vi skulle godtaga
den inställning, som finansministern
synes ha intagit i fråga om våra
möjligheter att nå balans eller över huvud
taget en med avseende på de löpande
betalningsförhållandena bättre ställning
till dollarländerna än med en bibehållen
valutareglering, det kan inte vara rätt.
För dagen går det inte. Men vi måste
väl liksom så många andra länder sträva
efter att det inte blir ett bestående förhållande,
att man söker nå balans endast
med stöd av en bibehållen reglering.

I första hand måste vi väl söka få
balans i största möjliga utsträckning direkt
i våra betalningar till dollarländerna.
Därefter blir det en uppgift för
oss att söka få ett överskott på sådana
valutor som en gång kan bli utbytbara
mot dollar. Utvecklingen synes gå i den
riktningen, att en sådan möjlighet
kanske inte är alltför avlägsen. Är vi
inte då detta sker beredda och rustade
att utnyttja en sådan gynnsam situation,
kommer det att lända oss till kännbart
förfång.

När det gäller bedömningen av våra
resurser och särskilt våra reserver av
valutor kan jag inte undgå att göra den
reflexionen, att resultaten av en sådan
bedömning blir mycket olika. I ett sammanhang
framhåller man att våra valutatillgångar
visserligen är knappa men ändå
i stort sett ganska goda, i ett annat

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

sammanhang verkar det som om vi vore
så fattiga och vårt iäge sådant, att vi
inte ens har råd att tänka affärsmässigt,
om detta skulle innebära t. ex. ett tillfälligt
anlitande av våra valutatillgångar
eller ett visst uppskov med förstärkning
av dem.

Jag vill framhålla några fall, som jag
tycker talar sitt tydliga språk. Förmedlingsaffärer
olika länder emellan har visat
sig fördelaktiga. De har givit mycket
goda inkomster. Men vi har väl i olika
sammanhang ansett oss inte ha råd till
sådana affärer, därför att våra valutaresurser
varit för knappa. — Jag tillåter
mig också anföra ett exempel som ligger
nära de fall som finansministern
berörde men som inte avser fall, där det
gäller direkt finansiering härifrån. Om
en ingenjör vill sälja sitt tekniska kunnande
eller en uppfinning till utlandet,
får man väl godtaga att en samordning
av den enskildes och samhällets intressen
eftersträvas, i annat fall får man
kanske räkna med en utveckling, som inte
är önskvärd för någondera.

Även i det löpande varuutbytet kan
man tänka sig att vi får anlägga andra
synpunkter än vi hittills varit vana vid.
Jag syftar här på att vi kan bli tvungna
till viss kreditgivning till utlandet för
att upprätthålla vår export. Våra konkurrenter
har beträtt den vägen, och vi
får kanske följa efter, om vi vill kunna
hävda oss på världsmarknaden.

Valutafrågan hänger nära samman
med utrikeshandelns problem. Då man
har detta klart för sig, måste man i ett
land som vårt, för vilket utrikeshandeln
spelar en så betydande roll och där man
med insikt härom gått mycket långt i
fråga om liberalisering, också erkänna
att en motsvarande uppmjukning på valutaområdet
är en naturlig och ofrånkomlig
utveckling. — I detta sammanhang
bör det kanske framhållas, att valutaregleringen
aldrig varit avsedd att
tjäna som regulator för utrikeshandeln.
Men det kan ligga en fara i att den blir
utnyttjad för sådant ändamål, om regleringen
bibehålies under en längre tid.

.lag skulle också, herr talman, vilja
peka på några särskilda omständigheter

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
som är förknippade med valutaregleringen.
Handläggningen av valutaärendena
omges ju med sekretess, som i stort
nog får anses ofrånkomlig. Därför är
det synnerligen svårt att diskutera dessa
frågor och att få klarhet om vilka
principer och regler som tillämpas av
valutakontoret. Det finns inga andra tilllämpningsregler
än de helt allmänna bestämmelser,
som valutakontoret och
riksbanken utgivit och som väl närmast
avser den rent rutinmässiga handläggningen
av ärendena. Jag ifrågasätter om
man inte skulle kunna överväga införandet
av något slags kontroll på hur
dessa stränga lagar tillämpas. Det vore
kanske inte alldeles uteslutet, att valutakontorets
protokoll granskades av samma
riksdagens utskott som granskar riksbankens
hela förvaltning i övrigt. Man
skulle kanske också kunna tänka sig, att
regleringen utbyttes mot en allmän kontroll,
som kunde läggas så att riksbanken
följde utvecklingen och i varje särskilt
läge vidtog de åtgärder som kan
befinnas lämpliga med hänsyn till utvecklingen.

Jag vill också nämna en annan sak,
herr talman, och det är själva utformningen
av bestämmelserna om valutaregleringen.
Jag har förut sagt, att de
tillkom för förhållanden, som man befarade
skulle inträffa i krig eller inför
krigsfara, men de har bibehållits oförändrade
sedan dess. Det skulle väl ändå
vara rimligt att man nu i stället finge
bestämmelser, som är utformade för
mera normala förhållanden. De nuvarande
bestämmelserna har en alltför vid
formulering, som ger möjlighet för myndigheterna
att vidtaga praktiskt taget
vilka åtgärder som helst. — Ibland är
formuleringen sådan, att man frågar sig
om den är skriven på svenska eller hebreiska.
Jag skall bara ta ett enda exempel.
. Jag skulle vilja fråga finansministern
och ledamöterna här i kammaren,
om de förstår någonting av vad en sådan
bestämmelse verkligen innebär, som
har följande lydelse: »En var, som är
bosatt bär i riket eller eljest här uppehåller
sig, är pliktig att, i den omfattning
riksbanken finner erforderligt, till

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
riksbanken lämna uppgift angående ...»
Sedan står det angivet fyra fall. Jag skall
ta det första. Det gäller utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska
värdepapper, som han äger eller
innehar. Därefter heter det i nästa stycke:
»Den som, utan att vara bosatt här
i riket, bär uppehåller sig är, jämväl i
andra fall än i första stycket avses,
pliktig att redovisa» sina svenska betalningsmedel
och svenska tillgodohavanden.
När det andra fallet skall tillämpas,
kan jag inte förstå. Det kan inte
syfta på annat än när riksbanken finner
det erforderligt. Men om så ej är fallet
behövs ju inte bestämmelser. I det första
avsnittet ges ju faktiskt riksbanken en
sådan rätt att avfordra utlänning deklaration
om hela sin status. Jag ifrågasätter
om vi får se några utlänningar i
fortsättningen, om de verkligen blir uppmärksamgjorda
på vad de här kan bli
utsatta för.

Här i riksdagen har det tidigare, på
samma sätt som jag nu gjort, efterlysts
ett verkligt övervägande beträffande omfattningen
av behovet att upprätthålla
en valutareglering, men det har inte blivit
något resultat därav. Rimligtvis borde
det väl ändå vara på det sättet, att
motiven för den vid olika tillfällen önskvärda
regleringen, särskilt då den är av
så djupt ingripande art som denna, borde
redovisas på något sätt. Detta har
inte skett. Regeringen fyller i jag skulle
nästan vilja säga ett standardformulär
för en kort proposition, och myndigheter
och verk, som avgivit yttranden, har
också standardformuleringar på två rader,
där de hemställer om att regleringen
helt enkelt skall förlängas. Man skulle
väl ändå, när tiden lidit så långt som
den har och förhållandena blivit så annorlunda
än under krigstiden, kunna
tänka sig en annan tingens ordning på
detta viktiga avsnitt.

Finansministern sade, att allt liberalare
regler nu börjat användas, men det
är ingen som kan komma underfund med
den saken på grund av den sekretess,
med vilken handläggningen här sker.
Därför skulle det väl också vara önskvärt,
att denna liberala tillämpning av

lagar och förordningar, alltså i detta fall
valutalagen och valutaförordningen, på
något sätt kom till uttryck. Tiden går
fort, och snart har ytterligare ett år tilländalupit.
Skall det kunna bli någonting
gjort till 1955 års riksdag, måste
detta arbete börja förberedas i god tid,
och därför skulle jag vilja hemställa till
finansministern att, därest vi syftar mot
samma mål, han skulle vilja tillmötesgå
min framställning om att utan längre
tidsutdräkt sätta i gång den utredning,
som kanske han behövas för en proposition
till 1955 års riksdag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är ju alldeles riktigt, att valutakontorets
handläggning av valutaärendena
är omgiven av sekretess, men denna sekretess
ligger i de enskilda klienternas intresse.
De som gör ansökningar om att
få vidtaga valutatransaktioner gör det
för att kunna genomföra vissa affärer,
och dessa affärers innehåll kan ju omöjligt
få bringas till allmänhetens kännedom.
De måste vara djupt hemliga, ty
annars skadas dessa personers intressen.
Det finns ingenting att göra åt den saken.
Det är klart att det kan övervägas,
om riksdagens bankoutskott skall få läsa
valutakontorets protokoll. Det ligger
emellertid i sakens natur, att dessa hemligheter
inte heller därigenom är uppenbarade.
Det kan de inte vara, lika litet
som banksekretessen är helt uppenbarad
i riksbanksfullmäktiges protokoll. Det är
alltså uppenbart, att det måste förefinnas
en viss sekretess på detta område.
Detta medför emellertid helt naturligt,
att det blir en massa rykten i samband
därmed. Det uttalas ett missnöje från ett
företags sida över att en ansökan icke
har bifallits. Saken framställes i ryktesspridningen
ur det enskilda företagets
synpunkter, och på det sättet får man
lätt en föreställning om att det är märkvärdiga
principer som valutakontoret
tillämpar, att det är en byråkratisk
handläggning och allt detta. Men nu är
det så, att i viktigare fall sker det ofta
utredningar, där även regeringsmedlemmar
kan komma att deltaga, i den mån

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

ärendena berör våra olika ämnesområden.
Vi har också haft överläggningar
med näringslivets representanter, och vi
har även haft överläggningar i trängre
kretsar. Många fall, som man hängt upp
sig på, har på det sättet kommit under
våra ögon, och jag får säga, att det har
nästan inte förekommit något fall, där
man med verkligt fog har kunnat göra
anmärkning mot vare sig valutakontorets
principer eller dess sätt att handlägga
ärendena. Men som sagt det nyttar väl
inte mycket att jag säger detta, ty ryktena
löper och på grund av den affärssekretess,
som här måste föreligga, är inte
mycket att göra åt det.

Det är vad jag har velat säga om tilllämpningen,
och jag vill endast ytterligare
understryka, att regeringen kommer
att utnyttja de möjligheter den har
att påverka den här saken för att åstadkomma
en så enkel och smidig handläggning
av ärendena som möjligt.

Jag går så över till själva huvudfrågan,
nämligen frågan om behovet av valutaregleringen.
Jag måste för min del
säga, att herr Wehtje där håller sig på
ett teoretiskt plan, vilket jag tycker är
alldeles onödigt. Ty det kan väl inte på
allvar ifrågasättas, att vi i dag inte behöver
valutaregleringen. Det är ett historiskt
faktum, att det svenska handelsutbytet
med Amerikas förenta stater varit
och alltjämt är så beskaffat, att vår
export dit aldrig har givit oss tillräckligt
med betalningsmedel för betalning av
den import som vi vill ha därifrån. Skillnaden
kunde vi före kriget betala med
överskottsmedel, som vi fått i vår handel
med andra länder, tv valutorna var
då konvertibla. Efter den europeiska betalningsunionens
tillkomst har vi fått ett
tillgodohavande gentemot de länder, som
är anslutna dit, på 600 eller 700 miljoner
kronor, men vi har ingen möjlighet
att använda detta överskott till att betala
import från Förenta staterna.

Om vi tog bort valutaregleringen, vad
skulle följden då bli? Då skulle vi väl
också få ta konsekvenserna i varuutbytet.
Vi skulle bli nödsakade att varje år
tillgripa medel från vår valutareserv för
att täcka ett större eller mindre under -

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
skott — jag skulle vilja säga ett större
underskott — och efter några år skulle
valutareserven vara uttömd. Vi skulle
kanske å andra sidan ha ökat våra tillgodohavanden
gentemot andra länder
med motsvarande belopp, men vad skulle
vi ha för glädje av det, eftersom vi
inte skulle kunna konvertera dessa medel
i dollar. Och vad skulle ske, när vår
valutareserv tagit slut? Om herr Wehtje
vill tänka den tanken ut, tror jag att han
skall säga sig, att det är bra mycket bättre
att göra som vi nu gör.

Detta gäller vårt förhållande till Amerikas
förenta stater. Men hur vill herr
Wehtje ha det beträffande alla de olika
länder i världen, med vilka vi inte kan
ha ett varuutbyte annat än på bilateral
grund? Beträffande dessa länder bestämmer
vi varje år, att vi skall få sälja så
och så mycket till det landet och att vi
skall få köpa så mycket därifrån, att
resultatet i valutahänseende blir plus
minus noll eller med andra ord att balans
råder. Kan man genomföra det utan
valutareglering? Det är givetvis omöjligt.

Om vi inte har valutareglering, blir
följden, att vi hos en hel mängd länder
får tillgodohavanden, som inte kan användas
till någonting i nuvarande tid.
Det behöver väl inte sägas mera på denna
punkt för att klargöra, att det är
omöjligt för oss att vara utan en valutareglering.
Alla de där resonemangen om
bristande tilltro till våra resurser o. s. v.
har ingen betydelse, ty detta är inte en
sak, som vi ensidigt mäktar med, utan
vi är beroende av bela omvärlden och
vad den gör.

Det är dock ett faktum, att bland alla
europeiska länder —■ möjligen med undantag
av Schweiz — har vi de friaste
förhållandena och den minst ingripande
valutaregleringen. Det är ingenting
att skryta över. Det är naturligt att det
är så. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på, att vi aldrig har eftersträvat att
använda större våld än nöden kräver,
utan vi har ständigt eftersträvat att få
större och större frihet. Jag instämmer
därför helt med herr Wehtje om att vi
skall göra vad vi kan för att komma

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
fram till mer och mer fria förhållanden.
Det ligger i sakens natur, att ju friare
valutaförhållanden vi kan ha, desto större
fördel är det för oss, ty — som herr
Wehtje sade och som även jag yttrade i
mitt svar — Sverige är ett land som är i
hög grad beroende av sin utrikeshandel.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
tänker mig att finansministern har uppfattat
mitt framträdande här som dikterat
av allmänna intressen. Jag har inte
uppträtt vid klagomuren såsom representant
för dem som känner sig missnöjda
över behandlingen av olika valutafrågor,
men jag kan inte underlåta att
i denna diskussion anföra sådana exempel,
som iindå klarlägger, att behandlingen
av frågorna på visst sätt inte bara
länder enskilda till skada utan också är
till förfång helt allmänt sett. Jag pekade
exempelvis på förmedlingsaffärerna. Det
måste ju vara till skada för landet och
medföra förluster för oss, om vi inte
anser oss ha råd att över huvud taget
gå in för förmedlingsaffärer, som — enligt
vad jag förut framhållit — kan ge
mycket goda ekonomiska resultat. Varför
skall sådana affärer lämnas åt danskar,
holländare, tyskar och engelsmän?
Vi skall väl inte bara leva på våra naturtillgångar
och såsom skickliga tekniker,
utan vi bör också söka utnyttja den
läggning för affärer som jag tror att
många svenskar har. Detta skulle enligt
min mening vara av värde för landet.

Jag framhöll också, att exploateringen
av tekniskt kunnande och dylikt borde
få ske på så liberala villkor, att alla
våra möjligheter i dessa avseenden komma
att tillvaratagas. Jag har en stark
känsla av att de möjligheter, valutakontoret
vill bereda svenskt näringsliv och
svenska företagare att utomlands driva
en sådan verksamhet, är ganska begränsade.

Det skulle kunna sägas mycket om
sekretessen kring bandläggningen av valutafrågorna.
Jag har framfört vissa tankar,
och finansministern har tagit upp
dem. Jag hoppas att denna fråga inte
slutventilerats med detta. Det kanske

skulle kunna vara möjligt, att valulakontorets
protokoll överlämnades till
bankoutskottet för insyn och granskning;
så sker ju dock beträffande de
hemliga protokollen från riksbanken,
och det är väl lika angeläget att dessa
protokoll inte kommer till allmän kännedom
som valutakontorets.

Om jag sedan går över till den stora
frågan, nämligen frågan om valutaregleringen
i och för sig, tror jag inte att finansministern
på allvar menar, att jag
skulle genom vad jag sagt i min interpellation
och därefter här i kammaren
ha syftat till att vi omedelbart skulle gå
över till att göra vår svenska krona fritt
utväxlingsbar. Jag gick ganska utförligt
in på denna fråga, när jag tackade för
finansministerns svar, och jag tycker
inte att jag skulle ha kunnat bli missförstådd
på denna punkt. Det gäller väl
ändå här att i första hand vidta åtgärder
för att vi med egna ansträngningar
skulle försöka få en direkt balans i vårt
betalningsförhållande närmast till Förenta
staterna. Detta kan ju ske genom att
vi ökar vår export dil. Då skulle vårt
läge kunna förbättras högst avsevärt. Det
andra steget skulle vara att vi gentemot
andra länder fick en sådan ställning, att
vi genom export till dem erhöll valutor,
som vi kunde använda såsom betalningsmedel
vid import från Förenta staterna.
Detta kommer att bli möjligt framdeles,
när vi kommer i ett än mera normalt
läge, och jag anser att vi måste bereda
oss i god tid inför en sådan utveckling.
Jag menar alltså, att vi därför bör se
över handläggningen av våra valutafrågor
och betalningsförhållanden.

Finansministern pekade också på svårigheten
att komma ifrån en valutareglering
när det gäller handeln med de
länder, med vilka vi inte har utsikter
att uppnå jämvikt i fråga om varuutbytet
utan bilaterala handelsavtal. Om vi
har bilaterala handelsavtal och de verkligen
ger de resultat man syftar till i
fråga om balans i varuutbytet, når vi ju
också balans i betalningsförhållandena,
och jag kan inte förstå att valutafrågan
i det avseendet kan bli ett problem.

Herr talman! Jag menar att vi bör på

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

allvar ta oss an frågan om valutaregleringens
bibehållande. Vi är visserligen
beroende av omvärlden, men det kommer
också an på vårt eget handlande.
Vi bör väl ändå inte sitta här med armarna
i kors och bara vaja som ett ro
för vinden, utan vi bör väl förbereda
oss för att kunna vara med i det internationella
umgänget även under andra
förhållanden, när kanske valutorna i
större utsträckning än nu blir konvertibla.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Wehtje påtalade nyss, att valutaregleringen
hindrade svenska affärsmän
att göra förmedlingsaffärer. Jag har hört
och fått redogörelse för många klagomål
i det avseendet i olika fall, men jag måste
för min del säga, att valutakontoret
aldrig vägrar tillstånd till förmedlingsaffärer,
såvida dessa inte skadar svenska
intressen. Det finns emellertid förslag
till förmedlingsaffärer, som har blivit
avvisade just därför att de inte skulle ha
medfört annat än att en svensk förmedlare
hade fått en liten vinst, medan samtidigt
en svensk export på grund av den
transaktionen helt enkelt hade omöjliggjorts.
Jag skulle inte tro att ens herr
Wehtje, om han sutte i valutakontorets
styrelse, skulle ha sagt ja till sådana affärer.
Jag vet inte heller något fall, där
inte valutakontoret har gett tillstånd när
det har gällt att sälja tekniskt kunnande
till utlandet. Jag har inte hört talas om
något sådant fall, och därför kan jag inte
diskutera det.

Herr Wehtje höll fortfarande på att
bankoutskottet gärna kunde få titta på
valutakontorets alla protokoll och handlingar.
Talade herr Wehtje i det fallet
såsom representant för det svenska näringslivet,
och kan jag utgå från att det
svenska näringslivet delar herr Wehtjes
mening på den punkten? Jag ställer den
frågan till herr Wehtje. Till sist vill jag
bara säga: Det är väl att tillmäta åt oss
alltför väldig styrka, om vi praktiskt taget
ensamma bland alla länder på jordklotet
skulle kunna skapa balans i våra
handelsförbindelser med Förenta stater -

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
na. Och tror herr Wehtje, att det går att
sluta bilaterala avtal och upprätthålla
dem, utan att det finns en valutareglering
bakom? Jag tror inte att herr Wehtje
i verkligheten har den meningen.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! De
konkreta fallen är ju utomordentligt svåra
att diskutera, därför att man ju får
iakttaga en viss sekretess även här. Jag
har inte särskilt arbetat med dessa frågor,
och jag förstår av de deklarationer
som finansministern avgivit, att inte heller
han sysslar så värst mycket med dem
när det gäller de enskilda fallen.

Jag har emellertid mött ett sådant
fall, där det gällt förmedlingsaffärer och
där valutakontoret två gånger avslagit en
framställning. Efter en konferens med
handelsdepartementet har jag fått frågan
upptagen till omprövning, sedan det
från handelsdepartementet vitsordats,
att man rimligen borde gå in för affären.
Efter förnyad framställning togs
den upp igen, och beviljades! Det
hade säkert inte valutakontoret gjort,
om affären skulle länt landet eller
någon enskild till förfång. Jag tror
därför, att om det blir tillfälle att gå
igenom dessa ärenden och kunna utöva
eu viss kontroll, skulle man kunna få
fram en sådan ändrad inställning, som
enligt vad finansministern här har gett
uttryck för kunde vara rimlig och som
jag kämpar för att få införd.

I det fall jag syftade på, när jag talade
om ingenjören, som skulle sälja sitt
tekniska kunnande, är det naturligt, att
samhället och landet som sådant har intressen
att beakta, som kanske inte helt
överensstämmer med teknikerns. Han
vill kanske försöka få ut en tusenlapp
för sin uppfinning, men för landets del
kan det sägas: Vi behöver omedelbart så
mycket dollars som möjligt, så att för
oss är det inte fråga om att få en tusenlapp
om fem år, utan vi vill ha en hundralapp
i år eller kanske två hundralappar
fördelade över detta och nästa år,
och därmed är vi nöjda. Vi har inget
intresse av att få tusen om tio år. Då
skall alltså den enskilde sälja vad han

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. behovet av fortsatt valutareglering,
har för en grynvälling för att vi ska få
en tidig betalning.

Finansministern frågade mig sedan,
om jag uppträdde här som representant
för det svenska näringslivet, när jag
framförde tanken på att granskningen
av valutakontorets protokoll kunde överlämnas
till bankoutskottet. Jag framför
min egen mening och talar ej såsom representant
för näringslivet, men dess
inställning är väl inte så svår att ta del
av, ty den kan antingen finansministern
eller jag fråga näringslivet om, och vi
får säkert ett snart besked. Jag tror
inte att det kan resas invändningar emot
mitt förslag, ty man bör väl försöka
komma ifrån att ha en reglering, som
är hemligstämplad. Vad skulle svenska
folket ha sagt, om vi skulle haft kafferansoneringen,
köttransoneringen och smörransoneringen
genomförda efter grunder,
som inte var bekantgjorda utan skulle
prövas från fall till fall? Då tror jag
att reaktionen hade blivit just den som
jag nu ger uttryck åt inför bibehållandet
av valutaregleringen på en så osäker
och svårbedömbar grund.

Herr LANGE (s): Herr talman! Jag
hade tänkt avstå från att blanda mig i
denna debatt, men med anledning av
herr Wehtjes senaste anförande vill jag
konstatera, att grunderna och principerna
för valutaregleringen aldrig har varit
hemliga. Tvärtom lämnas vid olika
tillfällen till de sökande hos valutakontoret
de utförliga redogörelser för principerna
beträffande handläggningen av
ärenden som kan lämnas. De har aldrig
hemlighållits. Däremot omges de enskilda
affärerna det gäller med sekretess.
Det är dessa som man sålunda inte har
någon möjlighet att i detalj här eller på
andra håll diskutera offentligt. Men om
jag förstått finansministerns senaste anförande
rätt, skulle han kanske vara villig
att medverka till att vi får till stånd
en ordning, varigenom det skulle kunna
bli möjligt för bankoutskottet att ta del
inte bara av grunderna och principerna
för valutaregleringens tillämpning utan
också av de enskilda fallen.

Det lönar sig knappast att så allmänt
som herr Wehtje gör diskutera en viss
förmedlingsaffär. Vi vet inte vilken det
är fråga om. Man kan inte lämna ett svar
på sådana frågor; det blir bara att fortsätta
med de insinuationer som ofta omger
hela denna reglering, och på det sättet
bidrar herr Wehtje — mot sin vilja,
får vi hoppas — att sprida rykten, som
i verkligheten saknar grund.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
skall inte bemöta statssekreterare Lange
på mer än en punkt, nämligen när han
säger att jag kommit med insinuationer.
Det är icke fallet. Jag underströk tidigare,
att det är utomordentligt svårt att
diskutera konkreta fall, och jag har i
största utsträckning undvikit att göra
det. De framställningar jag omnämnde
är så formulerade, att det är möjligt att
diskutera dem. Det är klart, att statssekreterare
Lange inte kan veta precis vilket
fall det är fråga om, men av den beskrivning
jag gett och av den handläggning
ärendena sedan fått framgår med
all tydlighet, att den kritik, som riktats
mot valutakontorets en gång intagna
ställning, har varit befogad.

Herr LANGE (s): Herr talman! Jag
vill bara till herr Wehtje säga, att i
egenskap av ledamot i valutakontorets
styrelse lovar jag, att styrelsen är villig
att med herr Wehtje diskutera principerna
för handläggningen av olika
ärenden, och om herr Wehtje har något
eget ärende som han vill diskutera med
valutakontoret så står hela dess ledning
till förfogande för diskussion av det enskilda
fallet. Det har sannerligen inte
hittills förelegat några svårigheter för
näringslivet och de enskilda företagen
att få frågorna behandlade i den ordningen.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
är tacksam för detta erbjudande, men
jag är rädd för att min tid inte kommer
att räcka till för att bedriva någon verk -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i öregrund.

samhet som advokat till hjälp för valutakontorets
klientel.

Jag vill begagna tillfället att säga, att
valutakontoret i många fall visat stor
förståelse för de många gånger svåra
fall som redovisats inför kontoret, men
det är osäkerheten och det ojämna utfallet
av behandlingen som gör oss inom
näringslivet oroliga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus
i Öregrund.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lundqvists interpellation angående
vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus
i Öregrund, och nu yttrade:
Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har herr Lundqvist frågat mig,
dels om jag vill redogöra för de motiv,
som legat till grund för Kungl. Maj :ts beslut
den 30 oktober 1953 att avslå Öregrunds
stadsfullmäktiges framställning
att få upptaga lån för uppförande av ett
hantverkshus, och dels om jag anser det
tänkbart, att en förnyad framställning
från öregrunds stadsfullmäktige, i vilken
de kompletterande uppgifter, herr Lundqvist
lämnat i sin interpellation, blir bekräftade,
skulle kunna få en annan
gynnsammare utgång hos Kungl. Maj:t
än den tidigare.

Innan jag besvarar de framställda frågorna
vill jag i korthet redogöra för innehållet
i handlingarna i detta ärende
och för övriga från stadens sida lämnade
upplysningar.

Stadens framställning gällde, som interpellanten
påpekat, en ansökan om
Kungl. Maj :ts tillstånd att få upptaga ett
30-årigt amorteringslån å 590 000 kronor
för uppförande av ett, som staden
uttryckte det, hantverkshus. Byggnaden,
som skulle uppföras i två våningar jämte
källarvåning, skulle innehålla en sammanlagd
verkstadsyta av 1 500 m2. Här -

till kom källarvåningens utrymme för
lager, matsal m. m. Större delen av verkstadsytan
var avsedd för den i interpellationen
omnämnda stockholmsfirman».
som tillverkar viss elektrisk armatur
och som där skulle få plats för omkring
60 arbetare. Denna firma hade redan en
filial i Öregrund som i en tillfällig lokal
sysselsatte 17 arbetare. I det blivande
s. k. hantverkshuset skulle vidare enligt
beräkningarna beredas plats för ett
sidenväveri från Uppsala, som skulle
disponera en golvyta om cirka 500 m2
och sysselsätta ett tiotal arbetare. Återstående
verkstadsyta skulle disponeras
av ett par mindre industriföretag och
en snickeriverkstad. I anslutning till de
olika företagens verksamhet i den planerade
byggnaden skulle vidare enligt
stadens mening förekomma viss yrkesutbildning.

Staden motiverar sin framställning
med att staden sedan gammalt varit vanlottad
på industrier med den påföljd att
de uppväxande generationerna haft
svårt att finna utkomstmöjligheter och i
stor utsträckning varit nödsakade att utflytta.
Detta hade, menade staden, resulterat
i dels stagnation och tidvis minskning
av folkmängden, och dels ett alltför
lågt skatteunderlag för att fylla de
ekonomiska krav, som borde kunna ställas
på en kommun. Å andra sidan hade
en del nya industriföretag tillförts staden,
men detta vore enligt stadens mening
otillräckligt för att sysselsätta den
arbetskraft som funnes. Därtill hade nu
uppkommit en ny svårighet. Nyssnämnda
stockholmsfirma hade meddelat Öregrunds
stad, att firman vore villig flytta
sitt företag i sin helhet till Öregrund,
om lämplig fabrikslokal där kunde erhållas.
I annat fall skulle förflyttning
ske till annan ort och den i öregrund
redan befintliga filialrörelsen nedläggas.

Stadens framställning tillstyrktes av
länsstyrelsen i Stockholms län, arbetsmarknadsstyrelsen
och kommerskollegium.
Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
som beretts tillfälle
yttra sig i ärendet, tillstyrkte framställningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrade i.

32 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i Öregrund.

sitt yttrande bl. a. om att folkmängdsutvecklingen
i den nordligaste delen av
Stockholms län präglades av en kraftig
tillbakagång — dock att den för tätorten
öregrund visade en svagt stigande
tendens — och att näringslivet i angivna
del av länet vore svagt utvecklat.
Styrelsen anförde vidare: Någon arbetslöshet
hade de senaste fyra åren icke
rapporterats av stadens arbetslöshetsnämnd.
Sysselsättningen hade dock varit
ojämn och tidvis hade ett relativt stort
antal arbetssökande vid arbetsförmedlingen
icke kunnat beredas arbete eller
måst placerats i arbeten som ingångsatts
av sysselsättningskäl. För närvarande
funnes inga arbetslösa, men 8
man vore placerade i ett vägarbete,
som utfördes av sysselsättningsskäl.
Det vore angeläget, att industrien i
Öregrund utbyggdes. Styrelsen ansåge
sig därför ur de synpunkter den hade
att beakta böra tillstyrka bifall till stadens
framställning.

Kommerskollegiums tillstyrkan skedde
likaledes med hänsyn till betydelsen
för staden att genom uppförande av den
planerade byggnaden underlätta strävandena
att bereda lokalutrymme för industriföretag.

Sedermera införskaffades genom finansdepartementets
försorg ytterligare
uPPgifter i ärendet. Från stadens sida
överlämnades därvid en relativt omfattande
material, ur vilket här kan
lämnas de uppgifterna, att antalet arbetslösa
arbetssökande i medeltal per
månad vid arbetsförmedlingen i Öregrund
utgjorde under 1950 17, under
1951 13, under 1952 10 och dittills
under 1953 20, att detta antal låg
omkring 3—7 procent över motsvarande
antal för hela riket samt att antalet
arbetslösa i staden sedan juni månad
1953 kraftigt ökat. Medan under juni
månad 1953 ingen arbetslös anmälts vid
arbetsförmedlingen, voro 56 arbetslösa
anmälda under oktober.

För att få en bakgrund till mitt ståndpunktstagande
att icke biträda stadens
framställning vill jag något beröra den
prövning, som jämlikt kommunallagarna
skall ske i underställningsärenden rö -

rande kommuns upptagande av lån.
Denna omfattar den kommunala åtgärdens
både formella och materiella riktighet,
givetvis under hänsynstagande
till den kommunala självstyrelsen. Vid
prövningen av ärendena gäller bl. a. att
avgöra, i vad mån de ändamål kommunens
beslut avser faller inom den kommunala
kompetensen.

Jag vill då erinra om att enligt uttalanden
i förarbetena till 1948 års kommunallagsändringar
ett tillgodoseende
av hantverkets och småindustriens behov
av arbetslokaler är att anse som en
kommunal angelägenhet. Men såsom
framgår av utredningen i förevarande
ärende avses större delen av den ifrågasatta
byggnadens verkstadsyta för industriföretag,
därav ett med ett CO-tal
arbetare. Enligt min mening kan alltså
byggnaden icke annat än till en mycket
begränsad del anses vara avsedd för
hantverk och småindustri.

Även ur andra synpunkter kan den
kommunala kompetensen i förevarande
fall sättas i fråga. I rättspraxis gäller
nämligen den regeln, att en kommun
icke äger att i olika hänseenden understödja
enskilda näringsföretag. Härifrån
finns endast det undantaget, att ett dylikt
understödjande kan vara en kommunal
angelägenhet i de fall kommunens
beslut har betingats av ett syfte att
motverka rådande eller befarad arbetslöshet.
Kommunallagskommittén har för
övrigt i ett yttrande, mot vilket statsmakterna
icke haft något att erinra,
framhållit såsom särskilt angeläget att
kommunerna äger befogenhet att medelst
lan, tecknande av borgen eller annorledes
medverka till uppehållande av driften
vid industrier eller andra företag i
sådana fall, där ett nedläggande eller inskränkande
av driften skulle föranleda
arbetslöshet i kommunen. Å andra sidan
framhåller kommunallagskommittén i ett
likaledes oemotsagt yttrande, att man
— med hänsyn till att en ohämmad kommunal
konkurrens om industrien med
lämnande av subventioner i allehanda
former skulle allvarligt äventyra framgången
för strävandena att åstadkomma
en ur rikssynpunkt rationell lokalisering

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 33

Ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i öregrund.

av näringslivet till olika orter och områden
— synes ha all anledning att ställa
sig tveksam till en uppmjukning av
den nuvarande restriktiva praxis i fråga
om industrisubventioner.

Med den restriktiva rättspraxis som
sålunda gäller i nu angivna hänseenden
har jag icke ansett mig kunna föreslå
bifall till stadens framställning. Jag har
därvid fäst avseende vid att det gäller
ett för en stad av Öregrunds storlek
(2 240 inv.) synnerligen kraftigt engagemang
i den enskilda företagsamheten.
Stadens beslut syftar i väsentlig del till
att härigenom få till staden förlagt ett
industriföretag, som i huvudsaklig del
liar sin verksamhet på annan ort. Det är
endast till en mindre del företaget redan
befinner sig i Öregrund. Det förstnämnda
av nyss angivna yttranden av kommunallagskommittén
är således enligt
ordalagen icke tillämpligt på förevarande
ärende i vidare män än att arbetarna
vid den i staden redan befintliga filialen
till företaget i fråga, till antalet 17,
kan befaras bli arbetslösa, om filialen
flyttas till annan ort, och arbetarna
icke bereds fortsatt arbete i företaget på
den nya orten. Den av staden beslutade
åtgärden är uppenbarligen alltför vidlyftig
för att avse förebyggande av denna
fara för sysselsättningsminskning. Även
cn eventuell ny framställning från staden
avseende ett lånetillstånd å ett till
460 000 kronor reducerat belopp men avseende
en byggnad av samma natur som
den, för vars finansiering lånetillstånd
vägrats, syns mig strida mot gällande
såväl rättsgrunder som rättspraxis.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
.lag ber först att få tacka herr finansministern
för vänligheten att vilja besvara
interpellationen, och jag tackar alldeles
särskilt för den utförlighet, som präglar
svaret. Att jag däremot inte kan känna
någon större glädje över det slut, vari
svaret utmynnar, hoppas jag att herr
statsrådet inte är förvånad över.

Vad angår de motiv, som i svaret an 3

Första kammarens protokoll 1953. Nr 32

förts för den negativa hållning som herr
statsrådet intagit och alltjämt synes intaga
i denna för hela norra delen av
Stockholms län så viktiga fråga, kan jag
inte undgå att finna dem ganska svårförståeliga.
Tolkar jag herr statsrådets
svar rätt, skulle avslaget på låneframställningen
bero på att enligt herr statsrådets
mening ett bifall till öregrundsframställningen
skulle strida mot innehållet
och andemeningen i gällande
kommunallagar. Jag ber herr finansministern
att inte ta illa upp, om jag säger,
att hans uppfattning verkar ganska
överraskande.

Det är väl ändå så att de av finansministern
berörda kommunallagsändringarna
år 1948 innebar en vidgning av
det kommunala kompetensbegreppet.
Om jag inte misstar mig hade kommunallagskommittén
utgått från den grundsatsen,
att det avgörande för kommuns
rätt att driva en verksamhet eller understödja
ett ändamål borde vara, att den
kommunala åtgärden skulle tillgodose ett
allmänt, ett samhälleligt intresse inom
kommunen. Allmänintresset borde alltså,
såvitt jag förstår, bli bestämmande
för tillämpningen av de nya, mera allmänt
hållna kompetensstadgandena. Under
senare år bär det ju också blivit allt
vanligare, att kommuner lämnar industriföretag
särskilda förmåner i syfte att
tillföra den egna kommunen en ny industri
eller att avvärja en befarad flyttning
av industrien till annan ort.

I fråga om det berörda hantverkshuset
i Öregrund skulle jag vilja särskilt
framhålla, att där ju skulle beredas
plats, såsom herr statsrådet själv nu
sade, för omkring sextio arbetare för arbeten
med elektrisk armatur, vidare ett
sidenväveri från Uppsala, sysselsättande
ett tiotal arbetare, och dessutom ett
par mindre industriföretag och en snickeriverkstad.
Därjämte skulle i anslutning
till de olika företagens verksamhet
förekomma viss yrkesutbildning. Jag
kan inte underlåta att alldeles särskilt
trycka på den stora fördelen för hela
denna bygds ungdom av att få den inbyggda
verkstadsskola, som här skulle
kunna inrättas på ekonomiskt gynnsam -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i Öregrund.

ma villkor. .lag kan alltså inte förstå annat
än att byggandet av det föreslagna
hantverkshuset måste kunna betraktas
som ett kommunens allmänintresse med
hänsyn till den inverkan ett sådant hus
skulle få på sysselsättningen inom kommunen.

Statsrådet medger vidare, att en kommun
kan lämna understöd till industriverksamhet
i de fall då kommunens beslut
har betingats av ett syfte att motverka
rådande eller befarad arbetslöshet.
I fråga om den sistnämnda motiveringen
är det ju i detta fall ett faktum,
att om det planerade hantverkshuset
icke skulle komma till stånd, avser den
elektriska armaturfirma, som för närvarande
i Öregrund sysselsätter 17 arbetare,
åt vilka nu även skulle ha beretts
plats i hantverkshuset, att flytta sin nuvarande
filialverksamhet i Öregrund till
annan plats. Det blir väl Stockholm, antar
jag, som skall ha allting med därav
följande svårigheter. Arbetslöshet eller
ökad arbetslöshet uppkommer följaktligen
i Öregrund, och att ytterligare arbetslöshet
i denna del av Roslagen är att
emotse har jag redan i interpellationen
varit inne på. Jag tror nog också, att
herr finansministern på många håll kan
skaffa sig visshet därom.

Herr statsrådet berör i sitt interpellationssvar
bland annat även kommunallagskommitténs
yttrande, att man bör
ställa sig tveksam till en uppmjukning
av dittillsvarande restriktiva praxis i
fråga om industrisubventioner, detta för
att inte allvarligt äventyra framgången
för strävandena att åstadkomma en rationell
lokalisering av näringslivet. Men,
herr statsråd, det är ju just detta senare
som är den bärande tanken i hela detta
förslag liksom i alla övriga försök från
Stockholms läns landstings sida att, med
berömvärt stöd och uppmuntran från
arbetsmarknadsstyrelsen, söka dämma
upp den sedan länge pågående olyckliga
»folkvandringen» från Roslagen till huvudstaden.
En nödvändig förutsättning
för att detta skall lyckas är — därom
råder intet tvivel — att näringslivet här
utbygges så att tryggad sysselsättning
kan beredas den arbetsföra befolkning -

en. Jag vill alltså särskilt understryka,
att öregrundsbygget, såvitt jag förstår,
planerats helt i överensstämmelse med
de riktlinjer som hittills har hävdats just
när det har gällt näringslivets rationella
lokalisering och för övrigt även såsom
jag framhållit i interpellationen, när det
gäller att förhindra »flykten från landsbygden».

Jag vill därtill betona, att det ju här
inte rör sig om någon direkt kommunal
subvention till armaturverkstaden, som
finansministern särskilt uppehåller sig
vid, eftersom ju avsikten är att staden
skall behålla huset i egen regi och ägo
och hyra ut lokalerna till olika företag.

Nu har finansministern hela tiden talat
om denna byggnadsfråga såsom uteslutande
en sak av intresse för Öregrunds
stad. Det är självklart, att frågan
är av utomordentlig vikt för öregrund,
men som länsbo och mångårig ledamot
av landstingets närings- och kommunikationsråd
är det mig angeläget att framhålla
frågans stora betydelse för hela
norra länsdelen. Såsom jag i interpellationen
framhållit har folkmängden i de
tre nordligaste kommunerna — Öregrund,
Östhammar och Frösåker — bara
under de senaste tjugu åren minskats
med inte mindre än cirka 3 000 personer,
alltså med nästan 25 procent. Det
är självfallet av utomordentligt stor betydelse
för hela denna bygd att ökade
arbetstillfällen kan beredas i någon av
de tätorter som finns där; i detta fall
gäller det alltså Öregrund.

Det vare mig fjärran, herr finansminister,
att vilja bestrida att man kan se
olika på en fråga som denna. Men jag
tycker å andra sidan att tvekan på regeringshåll
att lämna det begärda lånetillståndet
inte hade behövt vara så stor,
när öregrunds framställning ändå så
varmt och så reservationslöst tillstyrkts
av alla remissinstanser: av länsstyrelsen,
av arbetsmarknadsstyrelsen, av kommerskollegium
och vidare också av Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation.
Ingen enda utanför regeringens
krets har såvitt jag kunnat finna haft
någon som helst erinran att göra mot
ett bifall till framställningen. Jag vill

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 35

Ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i öregrund.

också säga att om den restriktiva tolkning
av kommunallagens innebörd, som
finansministern har givit, är den enda
hållbara, så måste det ju anses vara ganska
underligt att ingen enda av dessa
hörda sakkunniga remissinstanser har
kommit att tänka på detta formella hinder
för ett bifall till den framställning,
som de så helhjärtat förordat.

Jag ber att allra sist få säga herr finansministern,
att när jag skrev min interpellation
och därvid på vissa i mina
ögon ganska väsentliga punkter kunde
lämna en del kompletterande uppgifter
utöver dem som i våras lämnades i den
ursprungliga framställningen från Öregrunds
stad, närde jag verkligen en uppriktig
förhoppning att på detta sätt kunna
bana väg för en ny framställning som
skulle ha utsikt att vinna större förståelse
på högsta ort än den förra. Jag är
därför uppriktigt ledsen över att jag,
såvitt jag hittills kunnat finna, har räknat
fel. Det är emellertid inte bara jag
som beklagar denna utgång och herr
statsrådets restriktiva hållning i frågan.
Min uppfattning delas av mycket vida
kretsar av befolkningen i Stockholms
län och av alla dem som ute i länet och
i kommunerna gjort och alltjämt vill
göra sitt yttersta för att söka hindra roslagsbygdens
fortsatta avfolkning och som
i det syftet söker efter tillfällen för att
skapa bättre och tryggare utkomstmöjligheter
för bygdens uppväxande släkte
och för dess arbetsföra befolkning. Jag
tror att det där råder en allmän samstämmighet
om att det är ett livsvillkor
att befolkningen i de produktiva åldrarna
kan beredas sysselsättning inom
dessa trakter. I annat fall har vi att räkna
med att avflyttningen ytterligare accentueras,
med de olyckliga följder detta
medför i fråga om både befolkningens
ålderssammansättning och kommunernas
skatteunderlag i denna del av länet.
Vad en sådan .utveckling har för
konsekvenser för Stockholm behöver jag
nog inte orda om. Jag tycker att Stockholm
redan har tillräckligt med besvärligheter
att klara upp, åstadkomna genom
anhopningen av människor här i
huvudstaden.

Jag har varit optimist, herr finansminister,
och jag vill inte sluta att vara
det. Jag vill för min del inte tro att finansministern
ännu har sagt sitt sista
ord i denna fråga som är av så ingripande
betydelse för stora delar av den
uppländska landsbygden.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag bestrider på intet sätt den nytta det
skulle kunna ha för Öregrund att få till
stånd denna industribyggnad. Jag kan
för min del mycket väl tycka som interpellanten,
att det hade varit skönt,
om så hade kunnat ske. Men jag har ju
inte haft någon befogenhet att pröva frågan
ur den synpunkten. Min befogenhet
begränsas här av vad som enligt kommunallagarna
och i den kommunala
rättspraxis konstituerar kommunens
kompetens, d. v. s. kommunens rätt att
vidtaga den ena eller andra åtgärden.

Jag har naturligtvis härvidlag inte
någon inställning, som är alldeles särpräglad
på det sättet, att jag skulle vara
ensam om min mening i denna fråga.
Herr Lundqvist har nu sagt att de hörda
myndigheterna helhjärtat har tillstyrkt
framställningen. Jag underströk
i mitt interpellationssvar särskilt att arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrkte utifrån
de synpunkter, som arbetsmarknadsstyrelsen
hade att anlägga. Att kommerskollegium
skulle företa en kommunalrättslig
prövning är det väl ingen som begär.
Och vad länsstyrelserna beträffar,
herr Lundqvist, måste jag tyvärr säga,
att länsstyrelserna är litet mera lättvindiga
när det gäller att yttra sig över ett
förslag, där Kungl. Maj:t har att ta ståndpunkt,
än där länsstyrelserna själva skall
ta ståndpunkt. Jag får sällan någon hjälp
från länsstyrelsernas sida när det gäller
den mycket obehagliga frågan att avgöra
vad en kommun har rätt att göra.

Nu sade herr Lundqvist i sitt anförande,
att så här brukar kommuner
göra, och det vill jag inte bestrida. Det
fattas många olagliga beslut av kommuner,
och om ingen klagar får besluten
laga kraft. Det är bara sådana beslut,
som skall underställas Kungl. Maj :t eller

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang'', vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i öregrund.

som på grund av besvär går till regeringsrätten,
som blir föremål för prövning
ur laglighetens synpunkt. När jag
får dessa mål till mig, måste jag pröva
dem ur kommunallagssynpunkt, och det
är klart att jag därvid måste ta stor
hänsyn till den ståndpunkt som i likartade
fall regeringsrätten intagit i sina
utslag. Det kan inte finnas en praxis i
finansdepartementet och en annan praxis
i regeringsrätten, utan praxis måste
såvitt möjligt vara något så när enhetlig.

Nu vet jag inte, om herr Lundqvist
verkligen vill säga, att jag tolkar kommunallagarna
fel. Jag försäkrar herr
Lundqvist, att bakom det beslut det här
gäller ligger mycket allvarliga och djupgående
överväganden.

Herr Lundqvist säger — för att nu
gå över till den materiella sidan av saken,
som jag inte skall särskilt diskutera
— att denna fabrik nu väl kommer att
förläggas till Stockholm i hela sin utsträckning.
Det vet jag ingenting om.
Men jag vill säga herr Lundqvist en sak:
det vore synd om Öregrund och alla
andra små samhällen i detta land, om
herr Lundqvists uppfattning om kommunernas
rätt att ge subventioner åt industriföretag
skulle gälla, ty då blev
det nog så att Stockholm och andra stora,
rika samhällen, som kunde ge de
bästa buden, i ännu högre grad fick
dessa företag än vad som nu är fallet.
Jag tycker att herr Lundqvist en liten
smula skulle tänka på detta.

Men om nu herr Lundqvist anser, att
min tolkning av kommunallagarna är
för snäv och för restriktiv, finns det
två möjligheter. Den ena är att anmäla
mig till konstitutionsutskottet. Den andra
är att herr Lundqvist nästa riksdag väcker
en motion, i vilken föreslås, att kommunerna
ges rätt att subventionera enskild
industri. Eller herr Lundqvist
kanske vill begränsa sig till en lag som
bara skall gälla Öregrund och Östhammar?
Jag vet inte hur herr Lundqvist
tänker sig saken, men jag skulle för
min del kunna säga, att det vore mycket
lämpligt om riksdagen här fick göra
en prövning. En sådan kom nog inte
att leda till att riksdagen utvidgade den

kommunala kompetensen på denna
punkt, ty detta skulle leda till mycket
äventyrliga konsekvenser. Men prövningen
skulle kanske leda till att riksdagen
tog en positiv ståndpunkt till
frågan hur man ur riksintressets synpunkt
skulle befrämja den industriella
lokaliseringsfrågan. Det skulle vara mig
ytterligt kärt, om en ledamot av högerpartiet
skulle vilja bli en pionjär för
denna enligt mitt sätt att se mycket viktiga
tanke.

Herr LUNDQVIST (h): Får jag be herr
statsrådet vara vänlig att sedan läsa protokollet!
Där är det fullkomligt klart vad
jag har sagt och vad jag inte har sagt.
Jag har inte sagt att finansministern har
tolkat lagen fel. Jag liar till och med
mycket ärligt och uppriktigt sagt, att
jag kan förstå att man kan se på denna
fråga på olika sätt. Men jag har talat om
atl herr finansministerns tolkning föreföll
restriktiv, och jag tror att herr finansministern
själv är den förste att vilja
karakterisera den på det sättet. Vidare
vill jag än en gång understryka vad
jag sade i mitt förra anförande, nämligen
att det här inte är fråga om någon
subvention till en industri. Staden har
bett att få låna erforderligt kapital för
att kunna bygga åt sig en byggnad och
sedan kunna hyra ut dess lokaler till
olika företag.

Man kan naturligtvis, om man tycker
det är roligt, driva med denna sak. Jag
gör det inte, emedan jag känner allvaret
bakom. Finansministern kan ju lägga saken
på det mera raljanta sättet, och det
skall jag inte alls missunna honom. Jag
kan mycket väl väcka en motion vid
nästa års riksdag, men det är ju tyvärr
så, att vad den än innehåller kommer
det att dröja så lång tid, innan någonting
positivt kan bli beslutat och realiserat
att saken som det nu gäller inte är
hjälpt med detta. Men nog skulle det annars
vara anledning att i en motion fästa
uppmärksamheten på de svårigheter,
som uppenbarligen finns för närvarande
för dem som vill söka tillvarataga intressena
ute på en landsbygd, där det är

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 37

Ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i Öregrund.

nödvändigt att få till stånd ytterligare
industri för att man över huvud taget
skall kunna sätta arbete i händerna på
den stora grupp av befolkningen som
blir friställd genom jordbrukets rationalisering.

Jag fäste mig vid att när finansministern
sade att han är skyldig — vilket ju är
klart — att pröva dessa frågor, så sade
finansministern samtidigt, att han måste
göra detta under hänsynstagande till den
kommunala självstyrelsen. Ja, det låter
givetvis bra. Men jag tycker nog att man
har mycket svårt att se några djupare
spår av hänsyn till denna kommunala
självstyrelse i detta fall, när det inte ens
har räckt med att de ansvariga myndigheterna
hundraprocentigt har givit sin
anslutning till den önskan, som kommunen
uttryckt om att få åstadkomma
detta hus. Jag tycker nog för min del
att statsrådets inställning mera ger intryck
av ett ganska hårt förmynderskap
över kommunerna från statens sida.

Det är inte gott att veta vilka vägar
man skall gå, om man verkligen vill söka
hålla befolkningen kvar ute på landsbygden,
när en kommun på detta sätt
nekas att ta upp ett lån för att skapa
ökade industrimöjligheter. Inom Stockholms
län har vi försökt att få samma
möjligheter som många andra län att förmedla
statliga lån till företag, som vill
slå sig ned på en plats där arbetsmarknadsstyrelsen
anser det vara ur lokaliseringssynpunkt
fördelaktigt. Det har vi
försökt från Stockholms län, men vi har
i varje fall icke hittills lyckats att få regeringen
med oss.

Det hade varit mycket värdefullt om
statsrådet åtminstone i sitt senare anförande
hade velat antyda, vilka vägar han
anser att man bör gå för att verkligen
kunna förhindra en fullständig uttömning
av befolkningen ute på landsbygden.
Jag förmodar att finansministern
ändå har ganska lätt att övertyga sig om
att det här gäller ett allvarligt spörsmål.

Finansministern gjorde nyss vissa uttalanden
om länsstyrelsernas sätt att behandla
sådana frågor som denna. Jag
hade i alla fall vågat hoppas att finansministern
när det gäller den landshöv -

ding, som sitter i Stockholms län, skulle
ha så stort förtroende till hans skicklighet
och kunnighet, att vad länsstyrelsen
yttrat vid två olika tillfällen i syfte att
göra allt för att få fram detta lån ändå
skulle kunna ha betytt åtminstone något
för finansministern.

Det hade, som sagt, varit värdefullt
om vi kunnat få några anvisningar från
finansministerns sida. Detta är en fråga,
som speciellt sett icke är begränsad —
den elakheten bortser jag ifrån — till
Öregrund eller Östhammar och icke heller
till Stockholms län och norra Roslagen.
Jag är övertygad om att den är av
betydelse över allt ute på landsbygden,
där man har att kämpa med ungefär
samma svårigheter.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill först säga några ord med anledning
av herr Lundqvists påstående, att
jag inte tar någon hänsyn till den kommunala
självstyrelsen utan framhärdar i
ett förmynderskap över kommunerna.
Det är fullkomligt felaktigt och även
orättvist mot mig.

När jag skall pröva ansökningar om
tillstånd för kommuner att uppta lån eller
teckna borgen, prövar jag ansökningarna
ur närmast två synpunkter: har
kommunen rätt att uppta lån eller teckna
borgen enligt kommunallagarna? Är
amorteringstiden så lagd, att icke den nuvarande
generationen kommer att oskäligt
belasta kommande generationer?

Vanligen prövar jag ansökningarna ur
endast dessa två synpunkter och går
icke in på någon materiell prövning, ty
den faller inom den kommunala självstyrelsens
ram. De enda undantagen gäller
företag, till vilka staten skall ge statsbidrag.
Då kan jag också ibland tillåta
mig att peka på vidlyftigheter i den
kommunala planläggningen. Min strävan
är alltså att icke genom Kungl. Maj :ts
beslut på något sätt ingripa i kommunernas
rätt att själva forma sina öden.

För det andra skulle jag vilja säga till
herr Lundqvist, att man givetvis alltid
kan tvista om ord. Men om det inte är
subvention, att en kommun bygger verk -

38 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i öregrund.

stadslokaler åt ett industriföretag, då vill
jag vara skapt som en nors! Ty varför
skulle företaget begära att kommunen
bygger lokaler, om det inte vore en direkt
fördel för företaget? Det kunde
vara mycket mer att säga om detta, men
jag vill inte gå in på detaljer, ty herr
Lundkvist förstår nog själv vari den fördelen
ligger. Nog är det en subvention!

För det tredje frågar herr Lundqvist,
vilka vägar jag vill att man skall gå i
lokaliseringsfrågorna. Jag anser att man
skall gå den vägen, att det skapas ett
statligt organ i samarbete med näringslivet,
som är i stånd att tala om när en
lokaliseringsfråga är av sådan vikt att
den bör lösas, även om det inte kan ske
enbart på grund av enskilt initiativ utan
det därtill behövs ett stöd från det allmänna.
Men då bör det stödet ges av
staten och icke av den enskilda kommunen,
ty det får inte här bli en konkurrens
mellan kommunerna om var olika
industrier skall ha sin förläggning.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag åter tar till
orda, men jag har uppkallats av vad finansministern
sist sade om att det inte
kan vara riktigt att kommunerna själva
skall ordna vissa lokaliseringsfrågor,
utan att det måste ske med statligt stöd.
Jag nämnde redan i mitt förra anförande,
att vi hade hoppats att vi inom
Stockholms län skulle få samma möjligheter
som man har på andra håll i landet
att förmedla statliga lån till företag,
som är villiga flytta ut till lämplig plats
på landsbygden. Men den möjligheten
har Stockholms län ännu icke fått. Företagarföreningarna
runt om i landet har
denna möjlighet, men på grund av att
vi har en annan organisationsform i vårt
län har saken hittills inte gått att ordna
i Stockholms län.

Sedan säger finansministern, att hans
bedömning har att ta sikte bl. a. på huruvida
amorteringstiden är så avvägd, att
amorteringarna inte kommer att belasta
efterföljande släkten alltför hårt. Om
man nu begär en amorteringstid av 30 år,
hade man väl inom finansdepartemen -

tet kunnat försöka skära ned den, ty det
brukar ju faktiskt inte vara så ovanligt
att man inom departementet skär ned
vad kommunerna begär i det avseendet.

Finansministern förklarar vidare att
han prövar frågorna uteslutande ur laglighetssynpunkt.
Jag tycker faktiskt att
det är ganska tråkigt att om man gör en
sådan här framställning till regeringen,
det icke är möjligt att få frågan fullt uttömmande
behandlad och prövad -—-kanske på ett annat departement — även
med hänsyn till föreliggande faktiska
förhållanden och behovet av att särskilda
åtgärder vidtages. Jag vet faktiskt
inte till vem jag i sådant syfte skulle ha
vänt mig. Jag har i detta fall vänt mig
till finansministern, eftersom låneframställningen
handlagts på finansministerns
föredragning. Ärendena är ju emellertid
uppdelade i kanslihuset på sådant
sätt att det kanske inte går att få ett fullt
täckande svar i en sådan fråga som denna.
Man kan naturligtvis vända sig till
statsministern själv, men jag har inte
velat besvära så högt upp. Om man emellertid
ena dagen sitter i ett sammanträde,
sammankallat av arbetsmarknadsmyndigheterna,
och därvid blir uppmanad
att göra allt vad man kan för att
söka bereda länsungdomen utbildning
och arbetsmöjligheter, och sedan några
dagar senare får en sådan »kalldusch»
som detta interpellationssvar, efter ett
ärligt försök att få till stånd ökade möjligheter
till utbildning och arbete, måste
jag nog säga att det känns ganska tråkigt.

Låt mig till sist, herr talman — jag
skall sedan inte återkomma i denna debatt
—• säga, vilket kanske tidigare inte
tillräckligt tydligt understrukits, att det
nog icke är den firma det här särskilt
talats om som är initiativtagare till hela
delta arrangemang, utan det är nog så
långt jag kunnat finna landstingets närings-
och kommunikationsråd, som genom
sin konsulent vid det fortgående
energiska arbete, som detta råd bedriver
för att finna utkomstmöjligheter för länets
landsbygdsbefolkning, har kommit
på även denna möjlighet och som sedan
försökt att föra saken framåt.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Ang. utredningen om frivillig insättning på

Det är alltså ett uppenbart allmänt intresse,
som man här sökt tillgodose.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Tråkigt nog måste jag begära ordet än
en gång.

Det kan väl icke vara möjligt att någon
av kammarens ledamöter har missförstått
mitt sista yttrande så att jag
skulle ha haft någon anmärkning att göra
mot den amorteringstid som föreslagits
i öregrundsfallet. Jag talade bara
om för kammaren från vilka två grundsynpunkter
jag utgår vid prövningen och
bedömningen av sådana här ärenden,
generellt sett.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utredningen om frivillig insättning

på investeringskonto för skogsbruk.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Näsgård till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
framställt följande fråga: »Har den
utlovade utredningen om frivillig insättning
på investeringskonto för skogsbruk
fortskridit så långt, att proposition i
ämnet kan väntas till 1954 års riksdag?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som förklarat sig
ämna vid detta sammanträde besvara
även nämnda fråga, erhöll ännu en gång
ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten
av första kammaren herr Näsgård
har till mig framställt frågan om utredningen
angående frivillig insättning på
investeringskonto för skog fortskridit så
långt, att proposition i ämnet kan väntas
till 1954 års riksdag.

1 anledning härav får jag anföra följande.
Den av mig tillkallade utredningsmannen
har i september i år avgivit förslag
till permanent lagstiftning om frivilliga
insättningar å skogskonto. Förslaget
har varit föremål för sedvanlig remissbehandling
och därvid i princip tillstyrkts
av flertalet remissinstanser. Jag
har för avsikt att i statsrådet förorda att

investeringskonto för skogsbruk. — Ang.

förebyggande av flyghaverier,
förslag till förordning underställes 1954
års riksdag. De nya bestämmelserna är
avsedda att första gången tillämpas vid
1955 års taxering. Jag vill erinra om att
vid 1954 års taxering får avdrag göras
för frivilliga insättningar enligt 1951
års lag om investeringskonto för skog.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för det positiva
svaret på min fråga.

När den obligatoriska lagstiftningen
om insättning på investeringskonto genomfördes
hösten 1951, väckte det en
del missnöje bland skogsägarna, ett
missnöje som intresserade kretsar ganska
effektivt sökte befordra. Jag tror att
det blir en mycket stor tillfredsställelse,
när denna tvångsmässiga lagstiftning avlöses
av en lag om frivillig insättning på
investeringskonto. När propositionen
kommer nästa riksdag, får vi närmare
se, vad den innehåller.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förebyggande av flyghaverier.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
TORSTEN NILSSON,
som tillkännagivit att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Norlings interpellation angående
förebyggande av flyghaverier, erhöll nu
ordet och yttrade: Herr talman! I en
med första kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Norling
frågat mig

om jag inför riksdagen vill lämna en
förklaring till det stora antal flyghaverier
som inträffat samt

vilka åtgärder som vidtas för att förebygga
och nedbringa antalet flyghaverier.

I interpellationen uppges, att åtminstone
ett 70-tal flyghaverier inträffat under
året, att över 30-talet människoliv
gått till spillo samt att värdet av förstörd
materiel under november månad

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. förebyggande av flyghaverier,
sannolikt uppgår till ett 50-tal miljoner
kronor. Interpellantens uppgifter ligger
över de riktiga värdena. Således hade
intill den tidpunkt då interpellationen
avlämnades 27 personer omkommit vid
flyghaverier under innevarande år och
materiel till en kostnad av 3 miljoner
kronor förstörts under november månad.

Haverifrekvensen, d. v. s. förhållandet
mellan antalet haverier och förbrukad
flygtid, har i år varit något högre än
under år 1952, men lägre än under år
1951 och tidigare år. Haverifrekvensen
under år 1952 var emellertid den lägsta
som noterats i det svenska flygvapnets
historia. Att antalet haverier i år visat
en stigande tendens sammanhänger till
stor del med att flygvapnet i år i väsentligt
högre grad än tidigare tagit i
bruk reaktionsdrivna flygplan av typ 29
— den s. k. flygande tunnan. Detta flygplan
är av en annan konstruktion samt
äger högre prestanda än övriga flygplan
i det svenska flygvapnet. Flygförarna
har således ställts inför nya och i vissa
avseenden svårbemästrade uppgifter, vilka
bidragit till att öka haverifrekvensen.
Det är f. ö. en erfarenhet från verksamheten
inom såväl det svenska flygvapnet
som utländska motsvarande organisationer,
att antalet flyghaverier stiger vid
övergång från en typ av krigsflygplan
till en modernare typ. I detta sammanhang
vill jag dock framhålla, att under
inflygningen av flygplan av typ 29 inträffade
färre haverier än under inflygningen
av våra övriga krigsflygplan med
undantag av flygplan av typ 28. Denna
typ var dock utprovad och tilldelad förband
i England innan den anskaffades
för det svenska flygvapnets räkning.

För att underlätta övergången från
äldre flygplan till flygplan av typ 29
har med riksdagens medgivande inköpts
ett antal flygplan utrustade med dubbelkommando
och avsedda för omskolning
av personal för flygning med pilvingade
och snabba reaktionsdrivna flygplan. I
dessa omskolningsplan, vilka börjat levereras
i år, skall personalen övas under
längre tid för att motstå de ökade krav
som flygning med J 29 medför. Utöver
denna åtgärd, som bedömts vara den vik -

tigaste för att förebygga haverier, bedrivs
en intensiv materielkontroll såväl
hos tillverkaren av flygplanet som vid
flygflottiljerna. Betydande kostnader
nedläggs för att tillförsäkra personalen
en hög flygsäkerhet.

Herr NORLING (k): Herr talman! Jag
får till försvarsministern framföra mitt
tack för att jag erhållit svar på interpellationen.

Som svar på min första fråga säger
statsrådet, att flyghaverierna i år visserligen
varit flera än under år 1952, men
att detta skulle bero på att man under
innevarande år tagit i bruk alltflera
flygmaskiner av typ J 29. Statsrådet anser
att då dessa flygplan har en annan
konstruktion än andra typer, flygarna
ställts inför mera svårbemästrade situationer,
och detta skulle vara orsaken till
de många flygolyckorna med denna flygplanstyp.

Även om typ J 29 leder i fråga om haverier,
är inte övriga flygplanstyper fria
från haverier. Från den 3/11 till den
3/12 störtade enligt uppgifter i pressen
fem stycken J 29, tre stycken J 28 och
ett plan av typ A 21. Då detta skett i
vårt lilla land under loppet av en månad,
måste jag vidhålla att antalet haverier
är skrämmande stort och inte
försvarbart.

Den 3/11 havererade den 20-årige fältflygaren
Henry Albin Ytterstrand, Göta
flygflottij. Olyckan inträffade under genomflygning
av ett moln på 2 200 meters
höjd. Planet var en J 29. Den 6/11
omkom den 22-årige fältflygaren Per
Åke Bertil Gundarp, Jämtlands flygflottilj,
under övning i branta svängar. Vädret
var vid tillfället bra. Man tror att
planet vikt sig. Det var en J 28. Den
10/11 fick löjtnanten vid F 9 i Göteborg
Sten Helmer motorstörningar på 500
meters höjd. Genom att få upp planet till
2 000 meters höjd lyckades han rädda sig
i fallskärm. Planet totalförstördes. Den
13/11 störtade ett flygplan under navigeringsflygning
på låg höjd. Planet tillhörde
Västgöta flygflottilj och var ett

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

attackflygplan av typ A 21. Trots motorfel
lyckades flygaren få upp maskinen
så högt, att han kunde rädda sig med
fallskärm. Den 16/11 totalhavererade en
J 29, då planet kolliderade med SJ:s
luftledningar under landningsmanöver.
Flygaren hamnade i en halmstack och
räddades på så sätt. Den 23/11 störtade
en J 28 några sekunder efter det den
lyft från marken. Föraren, fältflygaren
N. E. Pettersson, dödades. Olyckan inträffade
vid Södertörns flygflottilj i Tullinge.
Den 1/12 totalhaverade en J 29 sedan
den fått motorstopp på låg höjd. En
större katastrof kunde blivit följden, då
planet störtade i Hässelby samhälle. Piloten,
20-årige fältflygaren Karl Göte
Berglund, dog senare på sjukhus. Den
3/12 fattade en J 28 eld vid uppstigningen
från Jämtlands flygflottilj. Planet havererade,
men flygaren räddade sig i fallskärm.

I svaret säger statsrådet, att jag skjutit
över målet när det gäller såväl spillda
människoliv som materialvärden. Beträffande
omkomna flygare har dock statsrådet
uppgivit, att 27 man omkommit.
Däremot nämner inte statsrådet någon
siffra beträffande de materiella förlusterna,
utom för november månad, då
värden för 3 miljoner kronor förstördes.

Då flygplanens värde bedömes olika
av olika personer, borde väl statsrådet
kunna ge riksdagen besked om hur mycket
ett av de moderna flygplanen kostar
staten, liksom även om antalet i år förolyckade
plan. Vid förfrågan hos flygvapnets
ledning erhålles inga uppgifter.
De är inte för allmänheten, säger
man där, och mörklägger hela haveristatistiken.
Sådant kan väl ändock inte
försvaras av militära säkerhetsskäl. Uppgifter
om flyghaverierna och deras orsaker
kan endast leda till skärpt kamp
mot dessa haverier. Till och med i atlantpaktslandet
Danmark diskuteras offentligt
det militära flygets haverier och
deras orsaker.

Statsrådets svar på min andra fråga får
jag väl tolka som positivt i så måtto, att
statsrådet utlovar en längre utbildning
i plan med dubbelkommando samt en

Ang. förebyggande av flyghaverier,
fortlöpande intensiv materialkontroll.
Men några åtgärder utöver detta anser
försvarsministern inte nödvändiga.

Även i Danmark har inträffat en del
flygolyckor som upprört opinionen. Den
danska pressen berättar i dagarna om
ett speciellt fall. En pilot, som skulle
landa, misslyckades vid landningen så
att planet förstördes, medan flygaren
undkom oskadd. Flygaren underkastades
en specialundersökning av hjärnan,
och därvid upptäcktes en allvarlig defekt.
Det visade sig vid undersökningen,
att flygaren led av ett mycket allvarligt
fel: han hade nämligen disposition för
kortvarig medvetslöshet. Disposition för
att förlora medvetandet, även en kort
stund, är en allvarlig defekt hos en flygare
och särskilt för reaflygare med de
hastigheter det där är fråga om. Bara
några ögonblicks medvetslöshet kan innebära
en överhängande risk för både
eget och andras liv, och dessutom kan
det åstadkommas förstörelse av stora materiella
värden. Då samhället nedlägger
stora kostnader på utbildning av flygare,
borde därför även denna specialundersökning
av hjärnan vara obligatorisk före
utbildningen, så att inte stora summor
läggs ned på utbildning av folk, vars
fysiska konstitution inte fyller de krav,
som ställes på dem som skall utbildas
till flygare.

Det skulle vara intressant att höra
statsrådets mening beträffande en sådan
specialundersökning inom det svenska
flyget. Då det väl också kommit till statsrådets
kännedom, att chefen för flygvapnet
redan i förra veckan i ett intervjuuttalande
behandlade de frågor, som
statsrådet nu lämnat svar på, skulle det
vara av stort intresse att veta, om statsrådet
delar de åsikter som framfördes
av flygvapnets chef.

Med talmannens medgivande vill jag
något granska denna intervju. General
Nordenskiöld säger i detta uttalande:
»Svenska folket får inte peka på flygvapnet
och säga: Se, så många haverier
inom flygvapnet. Svenskarna måste lära
sig inse, att ett flygvapen måste ta risker.
En hög beredskap och en god fältmässighet
hos flygvapnet står tyvärr i

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. förebyggande av flyghaverier,
ett motsatsförhållande till en fullständig
eliminering av haverierna.»

Generalen har tydligen blivit irriterad
över att de många flygolyckorna påtalats
och säger nu, att sådant inte får ske:
svenska folket får inte peka på flyget
vad som än sker.

Att inom svenska flygvapnet, som enligt
generalen intar fjärde plats i världens
flygförsvar, flyghaverierna helt
skulle elimineras är väl knappast tänkbart.
Däremot kan sannolikt den senare
tidens stora antal av haverier med förluster
av flygares liv nedbringas. Man
kan inte såsom flygstaben avfärda haverierna
som flygets barnsjukdomar. Trots
detta stora antal flyghaverier fastslår
flygvapnets ledning, att detta är barnsjukdomar,
som svenska folket får vänja
sig vid som något ofrånkomligt. Flygvapnets
ledning beordrar övningar, som
man på förhand vet kommer att betyda
materiella förluster och även förluster
av människoliv. Det är hänsynslöst och
kallt resonerat, och det erinrar om de
träningsmetoder och den missaktning
man har för människoliv på den amerikanska
flygträningens område.

I interpellationen till försvarsministern
åberopas de ovärderliga värden,
som de förolyckade flygarnas liv representerar.
Nu får man reda på av flygvapnets
chef, att dessa visst inte är ovärderliga.
Flyggeneralen har taxerat en
flygares liv till ett värde av 200 000 kronor
efter några års fältflygartjänst, och
flygplanet värderar han till 1 miljon
kronor efter samma värderingsnorm.
Man frågar sig, hur denna värdering
stämmer med det av regeringen i dag
angivna värdet på detta material?

Det svenska folket och den svenska
opinionen har en annan värderingsnorm.
Man räknar med att flygaren är
en människa, en ung människa, som har
livet framför sig, en människa med föräldrar,
med maka och barn, vilkas stöd
han skall vara under uppväxttiden. Den
svenska opinionen anser det med hänsyn
till de unga flygarnas liv nödvändigt
att åtgärder vidtas för att radikalt nedbringa
flyghaveriernas antal.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Det är väl i och för sig
naturligt, såsom jag framhållit i mitt interpellationssvar,
att en övergång till
plan med de väldiga hastigheter, om vilka
det nu är fråga, nödvändigtvis måste
innebära vissa risker för dem som skall
föra dessa plan. Det kan sägas vara tragiskt,
att man skall behöva använda sig
av hela denna apparat, som emellertid
är nödvändig och om vilken det knappast
råder någon diskussion.

Jag kan emellertid försäkra herr Norling
att ett sådant fall, som det han refererade
från Danmark, näppeligen är
möjligt i Sverige. Möjligheten att det
skulle vara någon fysisk defekt på en
flygare, vilken skulle göra honom mindre
lämpad för sin uppgift, betraktas så
gott som utesluten. I Sverige förekommer
nämligen en ytterst noggrann och
mycket sträng gallring av dem som tages
ut till flygare. Det finns en särskild
medicinsk nämnd, som sysslar med dessa
frågor. Jag tror mig därför nästan
kunna försäkra, att del inte föreligger
någon risk i detta avseende. Jag kan
också säga, att man många gånger gallrar
på ett sådant sätt, att de som blir
föremål för gallringen har svårt att förstå,
att man är så hårdhänt som man anser
sig böra vara.

Herr Norling säger vidare, att chefen
för flygvapnet har visat sig irriterad i
en intervju på grund av de olyckor som
inträffat.

Jag måste understryka — jag vet att
det förhåller sig på det sättet — att det
är en tung plikt, som åvilar ledningen
för ett flygvapen, som har ansvaret för
utbildningen av de unga flygarna och
som otvivelaktigt måste vara medveten
om att de utsättes för vissa risker. Den
är också djupt medveten om sitt ansvar.
Men de uppgifter, som flygledningen har
sig förelagda, nödvändiggör att flygvapnet
tar vissa risker, och om vi exempelvis
jämför vår flygutbildning och de risker,
som vi tar, med förhållandena i
stormakterna — England, Amerika och
Ryssland för att ta de förnämsta — skall
vi finna, att vi måhända tänker mera på

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

människorna och deras öden än man
gör i dessa stora stater. Jag tror mig
lugnt kunna säga, att allt göres som är
möjligt att göra i de avseenden, som
herr Norling påtalat, med hänsyn till de
uppgifter som ett flygvapen har.

Vad beträffar värdet av den flygmateriel,
som förstörts under det gångna året
genom flyghaverier, kan jag även nämna
den siffran. Det rör sig inte om de
50 miljoner kronor, som herr Norling
har fått ihop under enbart november
månad, utan för hela året rör det sig om
19 miljoner kronor.

Herr NORLING (k): Herr talman!
Statsrådet yttrade sig om de åtgärder,
som han tänkte vidta, men inte om den
specialundersökning av flygare, som
kommit till stånd i Danmark. Vid förfrågan
hos överläkaren vid flygvapnet meddelade
denne, att någon sådan undersökning
inte förekommer i Sverige, och kan
flygare i Danmark ha sådana defekter,
som jag talade om, kan enligt min mening
också flygare i Sverige ha det. Man
får inte förbise någonting och kanske i
onödan offra människoliv genom att
man inte har förvissat sig om att flygarna
har den fysik, som kräves av flygare
i dessa reaplan.

Herr statsrådet sade att värdet av den
förstörda materielen under året uppgick
til! omkring 19 miljoner kronor. Nu förstår
jag mycket väl, att en del av de
flygplan som havererat kanske inte blivit
totalspolierade och att man därför
inte behöver utge hela nyanskaffningsvärdet
för att få planet reparerat. Om
man till grund för beräkningen lägger
det av chefen för flygvapnet uppgivna
värdet av en miljon kronor för varje
plan, kommer man till helt andra siffror,
även om man bara räknar med de
reaplan som havererat under november.

Jag undrar därför hur statsrådet kommit
fram till sin siffra 19 miljoner. Man
måste ha använt olika grunder för beräkningen
av värdet av den förstörda
materielen. Jag kan eljest inte förstå, hur
statsrådet uppskattar förlusten av störtningarna
under november till 3 miljoner

Ang. förebyggande av flyghaverier,
kronor. Det vore bra, om vi kunde få
komma till klarhet om hur den siffran
beräknats. Om man gör ett överslag av
vad flygvapnets materiel är värd och
därefter slår ut siffran på de olika delarna,
kanske man kommer ner till statsrådets
siffra. Beräknar man däremot
förlusten av materiel på grundval av anskaffningsvärdet
tror jag att man säkerligen
kommer till en högre siffra.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Jag skall bara säga ett par
ord.

Den s. k. specialundersökning, som
ägt rum i Danmark, behövs inte i Sverige,
herr Norling, därför att de, som
skall tas ut till flygare här i landet, omedelbart
före intagandet vid flygvapnet
blir mycket grundligt undersökta. Vidare
behövs inte några specialundersökningar,
därför att det fortgår en ständig
läkarkontroll, genom vilken man noga
följer varje enskild man för att utröna
huruvida han är ägnad att vara flygare
eller inte. Vi har kommit fram till denna
ordning av den anledningen att Sverige
jämfört med Danmark är en gammal
flygarnation, under aet att Danmark,
som nu håller på att bygga upp
ett nytt flygvapen, kan komma att ställas
inför fall, sådana som herr Norling
här relaterat. Vi behöver inte några specialundersökningar,
emedan vi har fortgående
och kontinuerliga läkarundersökningar.

Vad beträffar värdet av den under
året förstörda materielen uppgår beloppet
till 19 miljoner kronor, och detta
räknas helt och hållet på grundval av
det värde som varje enskilt plan representerar.
Jag skall medge att det bland
de plan, som störtat, finns en del av
äldre typ, som har ett vida lägre värde
än de moderna plan, vilka nu skall återanskaffas.
Det är med andra ord en enkel
addition som begagnas, och följaktligen
inga märkvärdigheter i fråga om
beräkningarna, herr Norling.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. in.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
HJALMAR NILSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Osvalds interpellation
angående vattenvårdskommitténs arbete
m. in., och nu anförde: Herr talman! !
en med första kammarens tillstånd
väckt interpellation har herr Osvald
ställt följande frågor till mig.

1. Har statsrådet för avsikt att förstärka
vattenvårdskommittén med ytterligare
limnologisk sakkunskap?

2. När kan man vänta sig att vattenvårdskommitténs
arbete kan vara avslutat
och när kan resultaten av utredningen
beräknas bli förelagda riksdagen?

3. Kan man räkna med att vissa av
kommitténs arbetsuppgifter hinner bli
avslutade redan inom den allra närmaste
framtiden — och i så fall vilka —
och att därav föranledda förslag snarast
kan komma till utförande?

4. Vilka åtgärder har regeringen vidtagit
eller övervägt för att påskynda
byggandet av reningsanläggningar?

Till svar härpå får jag anföra följande.

Beträffande vattenvårdskommitténs
sammansättning torde jag till en början
få erinra om att kommittén främst har
till uppgift att utreda frågan om hur
tillsynen över sjöar ocli vattendrag bör
organiseras och förstärkas. Kommittén
har därjämte att överväga, i vad mån
vissa kompletteringar av nuvarande lagstiftning
om utsläppande av avloppsvatten
är erforderliga. Med hänsyn till att
kommitténs uppdrag sålunda begränsats
til! att i huvudsak avse organisatoriska och
vissa juridiska spörsmål har såsom sakkunniga
tillkallats, förutom ordföranden,
som är vattenrättsdomare, fyra parlamentariska
representanter, vidare en representant
för vartdera av de närmast
berörda förvaltningsområdena, nämligen
fiskeristyrelsen, hälsovårdsväsendet och
vatten- och avloppsorganisationen samt
slutligen en representant för industrien.

Ehuru kommitténs uppdrag är begränsat
till organisatoriska och juridiska frågor,
bör självfallet dessa frågor övervägas
med inriktning på en viss målsätt -

ning för vattenvården i landet. Jag har
under hand erfarit, att kommittén för
denna del av sitt arbete begärt medverkan
från en limnologisk expert. Jag är
också för min del beredd att till kommitténs
förfogande ställa sådan limnologisk
expertis, i den utsträckning kommittén
anser dess arbete så påkallar.

Vad vidare angår kommitténs arbetsplan
och frågan om vid vilken tidpunkt
utredningsresultaten kan föreläggas riksdagen
vill jag först nämna att kommittén
i skrivelse den 1 juni 1953 framlagt
vissa förslag till provisorisk förstärkning
av fiskeristyrelsens tillsynsavdelnmg.
Dessa förslag är för närvarande
föremål för regeringens övervägande i
samband med utarbetandet av statsverkspropositionen
till nästa års riksdag.
Kommittén har vidare med hänsyn till
önskvärdheten av att förevarande spörsmål
så snart som möjligt blir föremål
för statsmakternas prövning uttalat, att
den har för avsikt att framlägga ett huvudbetänkande
om organisatoriska och
juridiska åtgärder i så god tid, att därå
grundade förslag skall kunna föreläggas
1955 års riksdag. Utredning och förslag
i vissa mindre trängande detaljspörsmål
kommer dock möjligen att framläggas av
kommittén först vid en senare tidpunkt.
Som exempel på sådana spörsmål har
kommittén nämnt frågan om möjligheterna
att anordna särskilda samfälligheter
för vissa vattendrag eller vattenområden.

Beträffande frågan om vilka åtgärder
regeringen vidtagit eller övervägt för att
påskynda byggandet av reningsanläggningar
får jag för det första erinra om
att det mest aktuella behovet av reningsanläggningar
i stor utsträckning gäller
större eller medelstora städer, som byggt
ut sina ledningsnät utan att erforderliga
reningsanläggningar kommit till stånd.
Då det till sådana anläggningar som regel
icke utgår något statsbidrag, ankommer
det helt på vederbörande kommun
att själv avgöra vilken turordning reningsanläggningen
skall få i förhållande
till övriga kommunala projekt.

För det andra vill jag erinra att i de
fall då statsbidrag beviljas till vattenoch
avloppsanläggning liksom också då

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

s. k. påbörjandetillstånd lämnas, erinras
vederbörande alltid om sin skyldighet
att förhandsanmäla företaget till fiskeristyrelsen.
Då byggnadstillstånd ges till
avloppsanläggningar, vilka bör kombineras
med reningsverk, ställs i regel som
villkor för statsbidrag, att reningsverket
utföres samtidigt med anläggningen i övrigt.
Vid statsbidragsverksamhetens utövande
söker man alltså främja tillkomsten
av reningsverk.

Emellertid torde det finnas möjlighet
att även på andra sätt främja byggandet
av reningsverk. Jag får härvidlag erinra
om att vattenvårdskommittén den 10 oktober
i år till Ivungl. Maj:t ingivit en
skrivelse med begäran om åtgärder i sådant
syfte. Skrivelsen har översänts till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
yttrande, men något sådant har ännu
icke hunnit avgivas. Då så skett, ämnar
jag utan dröjsmål taga upp kommitténs
framställning och därmed sammanhängande
frågor till prövning.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
ber först att få tacka herr statsrådet
Hjalmar Nilson för det svar, som jag nu
har fått på min interpellation. Jag vill
redan från början säga att jag inte finner
svaret i alla delar tillfredsställande.

Låt mig först säga ett par ord om svaret
på den sista av de fyra frågor, som
jag framförde i min interpellation, nämligen
om de åtgärder, som regeringen
vidtagit eller övervägt för att påskynda
byggandet av reningsanläggningar. På
denna punkt säger herr statsrådet, att
det i fråga om sådana kommuner, som
inte får några statsbidrag till sina reningsanläggningar,
ankommer på kommunerna
själva att bestämma den turordning,
i vilken reningsanläggningar
bör utföras i förhållande till andra kommunala
projekt. Det är emellertid väl
bekant, att det också förekommit många
fall, då arbetena blivit fördröjda, till och
med helt ställda på framtiden, därigenom
att arbetstillstånd inte har beviljats.
Man kan sålunda inte säga, att turordningen
är helt och hållet beroende på vederbörande
kommun.

I fråga om sådana anläggningar, för

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m.
vilka statsbidrag utgår, säger herr statsrådet,
att man i regel ställer såsom villkor
för statsbidrag att reningsverk skall
utföras samtidigt med avloppsanläggningar,
i den mån så erfordras. Det
skulle enligt min mening vara bättre,
om detta krav verkligen ställdes inte
bara i regel utan alltid.

Det är med tillfredsställelse som jag
tar fasta på herr statsrådets uttalande
att så snart ske kan pröva de av vattenvårdskommittén
i skrivelse den 10 oktober
framlagda förslagen till åtgärder
för att främja byggandet av reningsverk.
Detta är en sak, som noteras med tacksamhet.
I stort sett kan man också säga
att den av herr statsrådet framlagda arbetsplanen
för kommittén är tillfredsställande,
och jag vill endast uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:ts prövning
av de förslag, som kommittén framlagt
om provisorisk förstärkning av fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning, kommer att
leda till effektiva åtgärder i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs förslag.
Det är också glädjande att få veta,
att kommitténs huvudbetänkande kommer
att avges i så pass god tid att förslag
med anledning därav kan föreläggas
1955 års riksdag.

Däremot måste jag säga, att man
kanske inte har anledning att ställa alltför
stora förväntningar i alla avseenden
på det förslag, som kan komma fram
såsom resultat av kommitténs arbete. Av
herr statsrådets svar framgår nämligen,
att kommittén inte äger erforderlig sakkunskap
inom det vetenskapsområde,
limnologien, som här är det grundläggande.
Statsrådet försöker komma ifrån
detta faktum genom att hänvisa till att
kommitténs arbete är begränsat till att
omfatta organisatoriska och juridiska
frågor. Men bakom en sådan dimridå av
ord kan man inte dölja det fel, som begicks
då kommittén fick sin nuvarande
sammansättning, alltså att den inte fick
tillräckligt stark sakkunskap på limnologiens
område.

Det har i den debatt, som i somras fördes
om våra smutsiga vatten och som
tidigare förts om vatten- och avloppskommitténs
betänkande, upprepade gång -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m.

er framhållits, att vi behöver en ny lagstiftning
och en bättre organisation för
tillsynen över våra vatten för att vi skall
kunna nå en ur social och ekonomisk
synpunkt tillfredsställande vattenvård, en
vattenvård som anstår ett civiliserat samhälle.

För att nå detta mål räcker det kanske
inte med en förbättrad lagstiftning
och organisation, utan det behövs mer,
bland annat forskning och undervisning.
Men det har, såvitt jag fattat saken rätt,
aldrig ifrågasatts annat än att i första
hand frågorna rörande lagstiftning och
organisationen av tillsynsmyndigheten
borde lösas.

Tror herr statsrådet verkligen att man
kan lagstifta inom ett område sådant som
detta utan att äga tillgång till en grundlig
sakkunskap rörande området i fråga?
Kan man bygga upp en organisation för
tillsynen utan att i detalj känna till vad
som verkligen erfordras och vilka arbetsuppgifter
en sådan organisation
skall ha? Nej, jag måste säga, att även
de allra skickligaste jurister och organisatörer
måste gå bet på en sådan uppgift.

Herr statsrådet säger, att dessa frågor
självfallet bör övervägas »med inriktning
på en viss målsättning för vattenvården».
Ja, så står det faktiskt i
svaret. Vattenvårdskommittén bör alltså
syssla med vattenvård och målsättningen
för denna. Det är väl, kan man säga,
om något en truism! För att kunna lagstifta
och för att kunna bygga upp en
organisation, som det krävs i detta fall,
måste man som sagt ha en grundlig sakkännedom
eller äga tillgång till sakkunniga
representanter inom det område,
som lagstiftningen skall reglera. Jag vet
mycket väl att det inom kommittén hos
alla dess medlemmar finns en mycket
stark känsla för att mycket behöver göras
för att förbättra vad som för närvarande
är otillfredsställande. Jag vet också,
att det finns en viss limnologislc sakkunskap
representerad i kommittén. Men
kommittén förfogar inte över den ingående
sakkunskap, som är nödvändig för
att bedöma alla de problem, som anknyter
till vattenvården ur både social

och ekonomisk synpunkt. Detta har ju i
själva verket kommittén själv erkänt,
då den, som herr statsrådet säger, begärt
medverkan från en limnologisk expert.
Jag har väl reda på att så är fallet. Kommittén
begärde en sådan medverkan den
21 oktober, d. v. s. några dagar efter det
att jag hade framställt min interpellation
i detta ärende.

Det betänkliga synes mig emellertid
vara, att kommittén har bégärt, att denna
limnologiska expert skulle deltaga i
eu överläggning och därvid lämna en
orientering över synpunkterna på vattenvårdens
syftemål och de huvudlinjer
som man bör följa för att kunna nå målet.
Det är, måste jag säga, mycket på
en gång, som man kräver att en expert
skall lämna vid en överläggning. Jag har
svårt att tro att den limnologiska sakkunskap,
som finns i kommittén, kan
vara ansvarig för en sådan formulering
av den begäran som framställts. Den visar
i själva verket bara, att man inom
kommittén inte helt förstår vidden och
betydelsen av de stora problem, som
kommittén är satt att föreslå lagstiftning
om. Det räcker inte med en överläggning.
De som skall lagstifta måste ständigt
ha möjlighet att i varje fas av arbetet
kunna rådfråga den bästa sakkunskap,
som kan uppbringas inom området.
Det räcker därför inte, menar jag,
att som herr statsrådet säger ställa till
kommitténs förfogande limnologisk expertis
i den utsträckning kommittén anser
dess arbete påkalla. Yad som krävs,
menar jag, är en limnologisk expertis i
den utsträckning arbetet så kräver. Vi
skall dock betänka att det här gäller åtgärder,
som måste komma att medföra
investeringar för miljarder kronor.

Den bristfällighet i fråga om kommitténs
sammansättning, som nu föreligger,
beror enligt min bestämda mening på
att det begicks ett misstag, då kommitténs
utsågs. Det är inte för sent att rätta
det misstaget. En tillfredsställande lösning
kan nås, men inte genom att tillkalla
en expert för en enstaka överläggning,
utan endast genom att förstärka
kommittén med ytterligare en medlem,
nämligen en ledande limnolog.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag vill till en början säga
ett par ord om problemet ur synpunkten
av den limnologiska expertisen i
kommittén som interpellanten berörde
i slutet av sitt anförande. Jag vill då säga,
att i den mån kommittén det önskar
kommer all den limnologiska sakkunskap,
som kommittén anser sig behöva,
att ställas till dess förfogande. Jag tror
också, att när kommittén har två sådana
ledamöter som laboratorieledaren
vid statens institut för folkhälsan, med.
lic. Laurell, och fiskeristyrelsens representant,
fil. lic. Wallin, torde dessa ha
möjlighet — om jag skall uttrycka mig
försiktigt — att bedöma också vetenskapliga
problem. Jag tror inte det är
oberättigat, om jag litar på dessa medlemmars
vetenskapliga skolning när det
gäller att bedöma i vad mån kommittén
anser sig behöva ytterligare limnologisk
sakkunskap. Jag har klart redovisat för
det sätt, varpå jag ämnar tillgodose kommitténs
önskemål om limnologisk sakkunskap,
och hur man då i detta fall
kan påstå att jag vill dölja vad som sker
»bakom en dimridå», det förstår jag
uppriktigt sagt inte.

Med anledning av interpellantens uttalande
om byggnadstillståndsgivningen
vill jag säga ett par ord om frågan om
kommunernas kompetens när det gäller
att avgöra, vilka arbeten som skall
sättas i gång och när det gäller att väga
angelägenhetsgraden av vattenreningsanläggningar
mot andra kommunala projekt.
Jag har framhållit, att kommunerna
därvidlag har valfrihet. I den mån
kommunerna icke själva sköter sina uppgifter
på det området tillfredsställande,
torde det få ankomma på de kommunala
hälsovårdsmyndigheterna att tillse att
kommunerna ger annan angelägenhetsgradering
åt åtgärder på detta område.

Interpellanten påstår också att arbeten
fördröjts genom att tillstånd vägrats. Jag
vill då säga, att så långt jag känner till
finns det inte någonting som berättigar
till ett sådant uttalande. Vid en förfrågan
i arbetsmarknadsstyrelsen, som nu
har gjorts, har meddelats, att ingen ansökan
om att bygga reningsverk har av -

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m.
slagits under 1953 och att, såvitt man
nu kan bedöma, alla inkomna ansökningar
om att bygga reningsverk under
1953. kommer att beviljas såväl beträffande
sådana ansökningar, som skall
behandlas centralt, och sådana som behandlas
i de olika länsarbetsnämnderna.
Detta vittnar kanske mera om att intresset
inte är så starkt, som det borde ha
varit, än om att påståendet att möjligheterna
är för små skulle vara riktigt.

Herr BENGTSON (bf): Den fråga, som
interpellanten berörde, är av oerhört
stor betydelse, och åtgärder på detta område
måste vidtagas inom den närmaste
tiden. Eftersom jag som ensam motionär
i någon mån medverkat vid tillkomsten
av utredningen samt dessutom
är ledamot av utredningen, vill jag framföra
några synpunkter på de frågor som
interpellanten berört.

Problemet aktualiserades genom den
paratyfusepidemi som vi hade under
sommaren och som ägnades stor uppmärksamhet
i tidningspressen. Jag vill
gärna ge mitt erkännande åt pressen för
dess påpasslighet och för dess vid många
tillfällen befogade anmärkningar. Men
när det gäller frågan om vattenföroreningar
kan man utan vidare konstatera,
att riksdagen har behandlat frågan betydligt
tidigare än den togs upp i pressen.
I motion nr 362 år 1952 i denna
kammare framhålles vådan av de vattenföroreningar
som nu förekomma. I motionen
heter det bl. a.: »Det kan fram
hållas, att epidemiska sjukdomar såson
tyfus, paratyfus, dysenteri, kolera, barnförlamning
och epidemisk gulsot överföras
med vatten.» Motionen tillstyrktes av
tredje lagutskottet, och riksdagen beslöl
i enlighet med utskottets förslag.

Den 9 januari bemyndigades statsrå
det Hjalmar Nilson att tillkalla nio sak
kunniga, för vilket här redan har redogjorts.
Nu har herr Osvald i sin interpellation
framställt vissa frågor, inför vilka
jag ställer mig något undrande. I inferpellationen
heter det: »Den debatt om
våra nedsmutsade vatten, som förts i
sommar, torde också ha gjort det klart,

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m,

att man på många håll gärna skulle se,
att vattenvårdskommittén finge en förstärkning
genom att tillföras ytterligare
limnologisk sakkunskap.»

För att belysa den saken skall jag citera
vad som står i utredningsdirektiven.
Jag vet inte om herr Osvald har läst
dem, men det förefaller av hans anförande
som om han inte uppmärksammat
i varje fall den punkt där det står, att
»föredragande statsrådet skall äga dels
utse en av de sakkunniga till ordförande,
dels förordna sekreterare åt de sakkunniga,
dels ställa till deras förfogande
den expertis och det arbetsbiträde i övrigt,
som finnes erforderligt för uppdragets
fullföljande».

Herr Osvalds interpellation den 21 oktober
kan alltså knappast sägas ha varit
anledningen till denna framställning om
ytterligare expertis, utan det låg redan
i direktiven, vilket herr Osvald hade
funnit, om han granskat dem.

När herr Osvald i sin första fråga undrar,
om statsrådet har för avsikt att förstärka
vattenvårdskommittén med ytterligare
limnologisk sakkunskap, måste jag
konstatera att den frågan är ganska onödig,
eftersom detta redan står i direktiven.

När herr Osvald vidare frågar, om
man kan vänta sig att få veta, när vattenvårdskommitténs
arbete kan avslutas,
så framställes alltså den frågan efter
det att kommittén arbetat ungefär
tio månader. Jag ifrågasätter då om herr
Osvald tänkt på vilken vittomfattande
uppgift kommittén har. Jag tror att man
bör observera, hur mycket denna har
att arbeta med, och jag undrar, om de
utredningar, som jag vet att herr Osvald
tidigare har varit med i, har slutfört sitt
arbete så hastigt att man redan efter så
pass kort tid kunnat konstatera när arbetet
skulle vara färdigt.

Övriga punkter är ju besvarade av
herr statsrådet så att där behöver kanske
ingenting ytterligare sägas. Framställning
har gjorts om förstärkningar,
vilket här har redogjorts för och beträffande
byggandet av reningsverk får jag
ytterligare understryka att detta är en
kommunal sak. Jag hoppas att vi får

stöd från herr Osvald och hans meningsfränder
när det en gång gäller att släppa
till de mycket stora summor, som behövs
för att bygga dessa reningsverk. Vi kan
redan nu konstatera att det blir avsevärda
kostnader, när vi skall ta itu med
den saken.

Herr talman! Jag vill sluta med att
ännu en gång understryka frågans oerhört
stora betydelse, men samtidigt vill
jag påpeka att den hittillsvarande behandlingen
från riksdagens och regeringens
sida knappast lämnar något övrigt
att önska.

Herr OSVALD (fp): Först ber jag med
anledning av vad statsrådet Nilson sade
att få uttala min gäldje över att inte några
framställningar om byggnadstillstånd
för reningsverk avslagits under år 1953.
Detta är gott och väl, men dessförinnan
har sådant förekommit vid flera tillfällen.

Jag betvivlar inte, att den vetenskapliga
sakkunskap, som finns inom kommittén,
har möjlighet att bedöma vetenskapliga
problem. Däremot vill jag påstå,
att den icke äger sakkunskap på
hela det arbetsfält, som det här gäller.
Detta har ju också kommittén själv erkänt
genom att den velat tillkalla ytterligare
limnologisk expertis.

Då jag sade, att herr statsrådet döljer
vissa saker bakom en dimridå, syftade
jag på att herr statsrådet vill försöka
förklara bristen på limnologisk sakkunskap
genom att säga, att utredningen är
begränsad till juridiska och organisatoriska
spörsmål. Jag menar, att även om
man gör denna begränsning, måste man
för att kunna lagstifta, och för att kunna
bygga upp en organisation, verkligen
ha all den sakkunskap som över huvud
taget kan medverka till att få ärendet
allsidigt belyst.

Nu säger herr Bengtson, att kommittén
ju i själva verket har ett så vidsträckt
arbetsområde. Det menar jag
också att den har, ty då man skall bedöma
de juridiska och organisatoriska
spörsmålen måste man behandla hela
området. Detta ger jag herr Bengtson

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

alldeles rätt i, och det har jag framhållit
vid många tillfällen. Jag har arbetat
med dylika spörsmål i många år, även
från rent vetenskapliga utgångspunkter.

Men då herr Bengtson säger att det är
onödigt med ytterligare limnologisk expertis
i kommittén — ja, han sade så —
måste jag verkligen säga, att då kan jag
inte längre följa honom. Kommittén har
begärt att få tillkalla en limnologisk expert.
Jag har i mitt tidigare yttrande
framhållit att eu överläggning inte räcker
till för att få dessa frågor allsidigt
belysta. Vad som behövs är att ha denna
limnologiska expertis i kommittén för
att i varje fas av arbetet stå till förfogande.
Detta är den väsentliga skillnaden.
Den expertis som krävs måste vara
en del av kommittén. Det räcker inte
att den tillkallas vid något tillfälle då
och då. Det är för övrigt fråga om arbeten,
som bland annat också är uppräknade
av kommittén, av sådant slag
som sambandet mellan torrläggningsföretag
och vattenförorening. Jag måste
säga att detta är ett område, som den
vetenskapliga expertis, vilken herr statsrådet
nämnde, inte har samma möjlighet
att överblicka som den som arbetar med
dessa problem och har gjort det länge.
Det är inte bara fråga om utsläppandet
av avloppsvatten i vattendrag, utan det
gäller också den inverkan som vattenregleringar,
sjösänkningar, o. s. v. har
på våra vatten. Där kommer också mycket
viktiga frågor in. Det är för att få
dessa allsidigt belysta som det enligt
min uppfattning kräves eller är önskvärt
att få denna förstärkning av kommittén.

Herr ANDERSSON, ELON (fp): Herr
talman! Den angelägenhet, som kammaren
nu behandlar, är så pass viktig och
betydande både för den allmänna hygienen
och för trivseln ute i bygderna,
att det säkerligen skulle vara att beklaga,
om diskussionen skulle begränsa sig
till en tvist om kommitténs sammansättning
och vad som eventuellt skall göras
för att ge denna en bättre och fastare
tillgång till den expertis som herr Os 4

Första kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m.
vald anser vara nödvändig. Jag tror att
man nog kan lösa frågan på det sätt
som herr statsrådet och kommittén har
tänkt sig, genom att knyta förbindelse
med limnologisk expertis utanför kommittén.
Men det är å andra sidan ganska
uppenbart — det vet var och en som
sysslat något med kommittéarbete — att
denna expertis skulle erhålla en betydligt
fastare ställning och få större möjligheter
att inverka på kommitténs arbetsresultat,
om den knötes till kommittén.
Jag skulle för min del i den frågan,
herr talman, vilja ge uttryck åt den förhoppningen
att herr statsrådet, kommitténs
ordförande och dess ledamöter inte
på grund av några inbillade eller verkliga
prestigehänsyn skall avstå från möjligheten,
om en sådan finns, att ge kommittén
en fastare förankring i den limnologiska
expertisen genom att låta en
sakkunnig från detta vetenskapliga område
delta i kommitténs arbete såsom
ledamot. Jag tror som sagt att alla, som
i någon mån har sysslat med kommittéarbete,
är ense med mig om att man i så
fall ger denna expertis större möjligheter
att påverka kommitténs arbete och
dess resultat.

Men, herr talman, den lilla detaljen är
enligt mitt förmenande inte så betydelsefull
att den diskussion, som nu pågår i
frågan, skall hänga upp sig bara på den
och glömma bort den utomordentligt
stora betydelse som kommitténs arbete
i övrigt har. Jag har i olika sammanhang
haft tillfälle att en smula syssla med vattenföroreningsproblemet.
Jag skulle gärna
vilja ge till känna, hur nödvändigt
man ute i bygderna, inte minst bland de
myndigheter som har att sörja för planläggningen
av olika samhällsåtgärder,
anser det vara att kommitténs arbete kan
forceras så att man inom en rimlig tid
får fram vägledande resultat.

Frågan om vattenföroreningarna har
nog hittills skjutits i bakgrunden inom
kommunerna till förmån för själva avloppsanläggningarna.
Anledningen härtill
är i och för sig inte så svår att förstå.
Anordnandet av vatten- och avloppsledningar
har för de vatten- och avloppslösa
bygderna tett sig avsevärt mycket

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m.
angelägnare och viktigare än frågan om
vattenföroreningarna, vilkas omfattning
och betydelse man hittills inte torde ha
haft full uppfattning om.

Det är således önskvärt att koppla in
frågan om vattenföroreningarna i hela
avlopps- och vattenledningsproblemet
på ett sådant sätt, att det nödvändiga
sambandet klart framstår för de kommunala
myndigheterna.

Frågan om vattenföroreningarna är vidare
en angelägenhet som i de flesta fall,
åtminstone när det gäller större vattendrag,
inte begränsar sig bara till eu kommun.
I regel har ju problemet betydelse
för flera kommuner, genom vilka vederbörande
vattendrag går. Det är således
önskvärt att man får fram klarare
och mera bestämda ålägganden för de
kommuner, som gemensamt är intresserade
för ett vattenföroreningsproblem,
om samarbete för åstadkommande av
bättre förhållanden. Tanken att ordna
vattenvårdsområden är således enligt
mitt förmenande en god tanke, och det
är även ur den synpunkten önskvärt,
om kommitténs arbete kan forceras så
att den frågan blir klar så fort som möjligt.

1 det län, för vilket jag har ett visst
ansvar när det gäller planeringen, försöker
vi ordna med ett sådant kommunalt
samarbete genom frivilliga överenskommelser
mellan kommunerna. Det blir
en gemensam planläggning där kostnaderna
sedan får fördelas enligt vattenlagens
bestämmelser. Det är emellertid alldeles
uppenbart att detta möter vissa
svårigheter, eftersom det alltid kan råda
någon misstro kommunerna emellan när
det gäller att ta på sig sin del av det betydande
ekonomiska ansvar som en stor
reningsanläggning i regel för med sig.

I det fallet är det således enligt min mening
önskvärt att få fram bestämmelser
som klarare och mera tvingande än nu
konstituerar behovet och nödvändigheten
av kommunalt samarbete för att lösa
frågorna.

Ett hinder, som vi har stått inför i
vårt arbete, är vidare att man inte har
någon klar uppfattning om vilka fordringar
som från det allmännas sida kom -

mer att ställas på reningsanläggningarna.
Kommer man ur allmänhygienisk och
trivselsynpunkt att nöja sig med låggradig
rening, eller kommer man att fordra
höggradig rening av avloppsvattnet?
Detta är också för närvarande ganska
oklart, och i varje fall de kommunala
teknikerna förskansar sig gärna bakom
frånvaron av vägledande och reglerande
bestämmelser.

Herr statsrådet erinrade om att man
från arbetsmarknadsstyrelsen förklarat
att inga framställningar om upprättande
av reningsanläggningar har avslagits under
1953 vare sig vid de centrala myndigheternas
prövning eller vid den lokala
prövningen ute i länen. Jag skulle
vilja säga beträffande den lokala prövningen
att i varje fall för vårt läns vidkommande
har den kommunala anläggningskvoten
varit så knapp, att den icke
under några omständigheter hade inrymt
anslag till reningsanläggningar. Vi
kan inte få den att räcka till för vattenoch
avloppsanläggningar utan reningsverk,
och det skulle inte ha funnits någon
möjlighet att i denna lokala kvot
pressa in några anslag till reningsanläggningar.

Jag skulle vara mera intresserad, herr
statsråd, att få höra hur många ansökningar
om anläggande av reningsverk
som blivit beviljade under året. Den
siffran tror jag skulle vara av större intresse
för kammaren än det klara konstaterandet
att inga ansökningar blivit avslagna.
Skall möjligheten att kombinera
vatten- och avloppsanläggningar med reningsverk
kunna praktiskt genomföras,
är det nödvändigt att man för den kommunala
anläggningskvoten kommer fram
till helt andra siffror, vare sig det gäller
det belopp som stått till den centrala
myndighetens förfogande eller det som
de lokala myndigheterna haft till förfogande,
än man för närvarande har.

Jag har varit angelägen, herr talman,
att framhålla dessa allmänna synpunkter
på frågan, och jag skulle för min del
ännu en gång beklaga, om diskussionen
i frågans nuvarande läge skulle begränsas
till en tvist om huruvida den limnologiska
expertisen inom kommittén är

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

tillräcklig eller inte. Jag tror att de allmänna
aspekterna på ärendet är så pass
betydande, att en tvist om en detalj inte
bör förrycka diskussionens innehåll.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Landshövding Elon Andersson
utgick i sitt anförande ifrån att
den väsentliga grunden för önskemål om
åtgärder här är, att vatten- och avloppsledningar
i bygder, som tidigare saknat
sådana, är den del av detta problemkomplex,
som har orsakat de största svårigheterna.
Men då sådana vatten- och
avloppsanläggningar i bygder, som förut
saknat vatten- och avloppsledningar,
anlägges, föreskrives i de flesta fall att
också reningsverk skall anläggas, så på
den punkten anser jag inte svårigheterna
är så stora.

Svårigheterna är långt större i de stora
kommuner, som förut har vatten- och
avloppsledningar men som starkt ökat
sin bebyggelse utan att reningsverkens
kapacitet ökats. I sådana fall är det naturligt,
att kommunen med utgångspunkt
från den kommunala självstyrelsen bör
ha en viss rätt att avväga, hur den vill
investera. 1 de kommunerna åligger det
dessutom de kommunala hälsovårdsnämnderna
att se till, att investeringarna
avväges på ett sätt som hälsovårdsnämnderna
kan godtaga.

Vi har alla ett mycket starkt intresse
för att våra vatten bevaras så rena som
möjligt. Landshövding Elon Andersson
menar, att i de lokala kvoterna inte
inrymmes möjligheter att bygga reningsanläggningar.
Jag vill till detta uttalande
foga den upplysningen, att från den centrala
kvoten har man möjligheter att
tillgodose reningsanläggningar för såväl
vattenledningsvatten som avloppsvatten.

Men när det talas om hur starkt det
kommunala intresset är för dessa ting,
vill jag säga att jag har i min hand en
sammanställning av företag, i vilka reningsverk
för avloppsvatten ingår, enligt
uppgifter insända från länsarbetsnämnderna
avseende investeringsreserven
1954—1955. Av den sammanställningen
att döma förefaller det inte vara alltför
många kommuner, som bedrivit de för -

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m.

beredande arbetena med så pass mycket
intresse och energi, att de är redo för
att sätta i gång att bygga reningsverk.

Om man går att söka orsakerna till att
situationen är som den är, torde man
finna att dessa orsaker i dag ligger mera
på andra områden än i bristen på byggnadskvoter
för att tillgodose kommuner
som önskar utföra anläggningar. Det är
inte byggnadskvoten som i dag är hindret,
utan hindret får sökas på helt andra
håll.

Det finns också en tredje grupp av föroreningsobjekt
som inte är nämnda i
denna diskussion men som spelar en
stor roll, och det är industrierna. Men
också när det gäller industrierna har vi
avvägningsfrågan hur långtgående och
hur kostsamma föreskrifter det allmänna
kan anse sig böra uppställa. En industri
måste få leva under sådana betingelser
att den kan fortsätta att producera,
och en av de frågor vi väntar att
kommittén skall besvara är den om vilka
föreskrifter som skall utfärdas i fråga
om industriella föroreningar.

Jag vill upprepa att inga ansökningar
om byggnadstillstånd för närvarande
ligger inne, att vederbörande arbetsmarknadsorgan
anser sig ha byggnadskvoter
tillräckligt för att tillgodose de
behov som behöver tillgodoses i år och
att när vi överblickar de önskemål som
kan tänkas bli presenterade under nästa
år det förefaller vara goda möjligheter
tillgodose rimliga önskemål.

Till sist vill jag framhålla att vad
jag tidigare sagt om den expertis som
finns i vattenvårdskommittén är, att jag
tror att de ledamöter med vetenskaplig
utbildning, som nu finns i kommittén,
har sådan vetenskaplig skolning och bedömningsförmåga,
att de själva kan avgöra,
i vad mån kommittén behöver ytterligare
limnologisk sakkunskap. Men
om nu en vetenskapsman som herr Osvald
vill göra gällande, att dessa ledamöters
kompetens på detta område inte
är tillräcklig, är jag naturligtvis villig
att pröva påståendet.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Jag kan instämma i den del av herr Elon

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. vattenvårdskommitténs arbete m. m,
Anderssons anförande, i vilket han säger,
att han hoppas att man inte inskränker
sig till en debatt om denna detaljfråga.
Anledningen till att jag inte tar
upp saken i något vidare sammanhang
är, att kommittén håller på med sitt arbete
och att jag endast yttrat mig i anledning
av vad herr Osvalds interpellation
gällde.

När herr Osvald säger, att han mycket
väl förstår att kommittén har en
vittomfattande arbetsuppgift, får man
omigen fråga sig, hur han då efter så
kort tid kan fråga, när kommittén kan
slutföra sitt arbete.

Sedan vill jag rätta ett missförstånd.
Herr Osvald hade fått den uppfattningen
att jag sagt mig anse, att det inte behövs
ytterligare limnologisk expertis i kommittén.
Det är ett missförstånd. Jag har
inte yttrat mig på det sättet, utan jag
har påpekat att det redan från början
förutsattes att det skulle kunna kallas
ytterligare limnologisk expertis, och jag
vill påpeka att det redan har tillkallats
ytterligare expertis.

Jag vill med det säga att jag ställer
mig allt mer undrande inför herr Osvalds
interpellation, ju mer jag begrundar
frågan. Ty sedan det konstaterats
att kommittén har möjligheter att tillkalla
limnologisk expertis, måste man fråga
sig vad herr Osvalds missnöje med kommittén
egentligen avser. Hur stor skall
kommittén vara för att enligt hans mening
bli tillfredsställande?

Jag vill till sist ännu en gång understryka
att jag ställer mig verkligt undrande
till vad meningen varit med att
framställa de frågor som gjorts i denna
interpellation.

Herr ANDERSSON, ELON (fp): Herr
talman! Det råder ingen skiljaktighet
mellan statsrådets och min uppfattning
angående det hittillsvarande relativt
ringa intresset från kommunernas sida
att forcera fram reningsanläggningar.
Jag påpekade att frågan om anläggandet
av vatten- och avloppsledningar hittills
varit den viktigaste för kommunerna och
att frågan om reningen av avloppsvattnet

relativt nyligen har kommit att tilldra
sig det kommunala intresset i den grad
som den nu gör.

Det var emellertid inte för att konstatera
detta, herr talman, som jag begärde
ordet. Jag är av naturliga skäl ganska
intresserad av att få mera preciserade
uppgifter från statsrådets sida om hur
mycket pengar i den kommunala anläggningskvoten
-— vare sig den är central
eller lokal — som står till förfogande
för byggande av reningsanläggningar.
Herr statsrådet inskränkte sig till att
säga att det i den centrala kvoten finns
plats för reningsanläggningar. Ja, herr
statsråd, men hur stor plats? När det
gäller kostnaderna för reningsverk kommer
man ju upp i summor som är oändligt
mycket större än kostnaderna för
själva avloppsanläggningarna. Jag kan
bara erinra om att kostnaderna för ett
reningsverk för Gävle stad — även om
det endast blir fråga om en låggradig
rening — skulle komma att röra sig om
en summa som är dubbelt så stor som
hela den kommunala anläggningskvoten
för ett år. År proportionen densamma
när det gäller den centrala kvoten, finns
det, menar jag, inte så stora praktiska
möjligheter för de kommuner, som eventuellt
har sina utredningar om reningsverk
färdiga, att få ansökningar om byggnadstillstånd
bifallna.

Om herr statsrådet kunde lämna en
något mera preciserad uppgift om hur
mycket pengar som står till förfogande
för anläggning av reningsverk, så tror
jag att en hel del av länsstyrelserna i
landet — därest summan är så avsevärd
att den är av praktisk betydelse — skulle
vara högst benägna att söka förmå kommunerna
att forcera frågan om sina reningsanläggningar.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
skulle vilja anknyta till ett uttalande av
herr statsrådet, då han sade att han har
ett mycket starkt intresse av att våra
vatten, låt mig säga våra levande vatten,
bevaras. I fortsättningen av sitt anförande
kom herr statsrådet också in på frå -

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 53

Sammanjämkningsförslag rörande ny kommunallag m. m.

gan om industrierna och avloppsvattnet
från dem. Därvidlag, sade han, måste
man i många fall göra en avvägning mellan
kostnaderna och möjligheterna för
industrien att bedriva sin verksamhet.
Det är riktigt. Men det är tyvärr så, att
avvägningen i allt för många fall har
lett till att industrier fått tillåtelse att
smutsa ned vattnet i en utsträckning
som inte kan sägas vara rimlig. Det är
bland annat av den anledningen som jag
lioppas att vattenvårdskommitténs arbete
skall leda till ett sådant resultat att vi
för framtiden skall uppställa strängare
krav vid denna avvägning än hittills.

Jag har inte några större förhoppningar
om att jag skall kunna klargöra
för herr Bengtson anledningen till min
interpellation. Men det borde väl inte
vara svårt att förstå, att man efter det
som hände i somras och den mycket
intensiva debatt, som då fördes i
pressen, och sedan allmänheten eller
åtminstone många människor blivit
medvetna om att en vattenvårdskommitté
arbetar, vill framställa frågan: När
kan kommittén väntas bli färdig, och
när kan vi få se resultatet av kommitténs
arbete? Jag tycker att det är en så
pass naturlig reaktion att man vill göra
en sådan fråga, att den inte borde föranleda
någon undran. Jag har också uttryckt
min stora glädje över att vi kan
vänta resultatet av kommitténs arbete så
snart att förslag kan förläggas 1955 års
riksdag. Jag anser det vara ett mycket
gott resultat av dess arbete, om vi verkligen
kan få ett förslag till dess.

Jag tillåter mig att ännu en gång återvända
till frågan om sakkunskapen. Herr
statsrådet säger att han menar att den
vetenskapliga expertis, som finns inom
kommittén, är tillräcklig. Jag anser att
den inte är det. Och just den omständigheten,
att kommittén själv har begärt
ytterligare expertis styrker, såvitt jag
förstår, min uppfattning. Jag vill också
mycket kraftigt understryka vad herr
Elon Andersson sade, nämligen att det
naturligtvis är riktigare att en limnologisk
expert knytes till kommittén såsom
ledamot i stället för att endast tillfrågas
vid ett och annat tillfälle.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Jag vill än en gång understryka vad jag
tidigare sade angående frågan om expertisen,
eftersom professor Osvald återigen
kom tillbaka till den frågan på ett
sätt som tyder på en viss missuppfattning.
Jag har sagt att jag tilltror den
sakkunskap, som finns i kommittén, tillräcklig
vetenskaplig kompetens för att
bedöma, i vad mån kommittén behöver
ytterligare limnologisk sakkunskap. Jag
har däremot icke sagt att jag anser kommitténs
sakkunskap vara tillräcklig.

Sedan vill jag till landshövding Andersson
säga, att den centrala kvot, på
vilken större reningsanläggningar föres,
är för i år 45 miljoner kronor, och där
finns det alltjämt utrymme. Hur stor den
blir nästa år kan ännu inte med säkerhet
sägas. Det är inte alldeles otänkbart
att det finns möjligheter att tänja den
blivande ramen, om intresset för att
bygga reningsanläggningar skulle bli
större än den avsedda kvoten räcker till
för.

Herr OSVALD (fp): I anledning av vad
statsrådet sade sist vill jag bara säga,
att så snart man kommer in på vetenskapsområden,
där man inte själv arbetat,
kan det mycket väl hända, att man
inte kan bedöma vilka frågor som skall
ställas. Det är därför jag anser det nödvändigt
med en allsidig limnologisk
sakkunskap.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Sammanjämkningsförslag rörande ny
kommunallag m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 24, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 22 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunallag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I sitt utlåtande nr 22 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 210 med
förslag till kommunallag m. m. jämte i

54 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Sammanjämkningsförslag rörande ny kommunallag m. m.

ämnet väckta motioner hade konstitutionsutskottet
hemställt, bland annat, att
riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition ej kunnat
i oförändrat skick bifallas, i anledning
av sagda proposition samt i ämnet
väckta motioner för sin del ville antaga
i utlåtandet införda förslag till 1) kommunallag,
2) lag om införande av kommunallagen,
3) lag angående ändring i
lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning
och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning, 4) lag angående
ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253) samt 5) lag
angående ändrad lydelse av 33 § lagen
den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen.

Enligt utskottet tillhandakomna utdrag
av kamrarnas protokoll hade kamrarna
vid behandling av förevarande utlåtande
stannat i olika beslut, i det att andra
kammaren bifallit utskottets hemställan,
medan första kammaren bifallit densamma
med de ändringarna, att 8, 11 och
33 §§ förslaget till kommunallag samt
förslaget till lag om införande av kommunallagen
erhölle den lydelse, som föreslagits
i den kungl. propositionen.

I anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet, i syfte att åstadkomma
sammanjämkning mellan kamrarnas
beslut, i det nu föreliggande memorialet
hemställt, att första kammaren, med frånträdande
av sitt förut fattade beslut beträffande
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22 i vad beslutet avsåge 8, 11 och
33 §§ förslaget till kommunallag samt
förslaget till lag om införande av kommunallagen,
måtte förena sig med andra
kammaren om dennas beslut beträffande
samma paragrafer och lagförslag.

Vid memorialet hade särskilda yttranden
avgivits

1) av herrar Karl August Johanson,
Herlitz, Lindén, Damström, Swedberg
och Hammar, som ansett, att sammanjämkning
bort äga rum på så sätt, att
kommunerna finge tillfälle anordna val
av styrelse i enlighet med antingen första
eller andra kammarens beslut;

2) av herr Englund, som ansett, att
sammanjämkning bort ske i den formen,
att Kungl. Maj:t tillerkänts befogenhet
att vid fastställande av reglemente för
stad med stadskollegium medgiva undantag
från bestämmelsen i 33 § första stycket
rörande tidpunkten för val av kommunens
styrelse.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Då
kamrarna stannade i olika beslut i frågan
om val av kommunstyrelse, var det
ju olika sammanjämkningsmöjligheter
som förelåg. Det fanns emellertid en
sammanjämkningslinje, som för mig var
till den grad naturlig, att jag gjorde mig
själv förebråelser, att jag inte på ett tidigare
stadium kunnat komma på detta
Columbi ägg. Denna sammanjämkningslinje,
som även bär presenterats i ett särskilt
yttrande till utskottets memorial,
skulle helt enkelt bestå i följande. Det
kan först konstateras, att kamrarna har
sympatiserat med olika sätt för dessa
val; somliga har gått på den ena linjen
och andra på den andra linjen. Det är
väl då naturligt, menar jag, att kamrarna
säger till Sveriges kommuner, att de
får välja den väg de själva vill gå. Det är
inte ifrågasatt att åt kommunerna skulle
lämnas den stora frihet, som alla Sveriges
städer har nu, nämligen att välja
sina drätselkammare för vilka perioder
de vill. Nej, så långt vill man inte gå,
utan man vill bara låta kommunerna
välja antingen den första eller den andra
linjen, den som passar kommunen bäst.

Min vän och granne här till höger var
med på samma linje, med den begränsningen
att han inte ville ge denna frihet
till alla kommuner ulan bara till de
större städerna. För min del fann jag
inte något skäl, varför inte alla kommuner
skulle få samma frihet, allra helst
som man sett, att även representanter
för de mindre städerna och för landskommunerna
intresserat sig för första
kammarens linje.

Resultatet i utskottet blev emellertid
som bekant att den majoritet, som där
förelåg, dekreterade att den inte ville
veta av någon sammanjämkning, utan att
första kammaren borde ansluta sig till

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 55

Sammanjämkningsförslag rörande ny kommunallag m. m.

andra kammarens ståndpunkt. Jag stod
förbryllad inför det resultatet, ty i grundlagen
säges uttryckligen ifrån, att det
verkligen skall göras ett försök att sammanjämka
de olika meningarna. Grundlagens
tankegång är ju att »såvitt möjligt»
skall en sammanjämkning göras. Nu
har man anlitat en utväg, som endast bör
anlitas i nödfall, nämligen när det inte
finns någon möjlighet att finna en medellinje.
Först då bör den ena kammaren
helt få ge vika.

Vad fanns det då för skäl emot den
lösning som jag har förordat? Jag beklagar
att jag inte har några sådana skäl
att redovisa från utskottsbehandlingen,
annat än att det från något håll sades att
man inte ville ha på detta område någon
oreda, någon olika ställning för olika
kommuner o. s. v. För min del hörde
jag det argumentet med verkligt djupt
beklagande. Principen för hela kommunallagstiftningen
bär varit att vi, såsom
kommunallagskommittén uttryckt det,
inte skall på någon punkt lägga några
band på kommunernas handlingsfrihet
i vidare mån än som verkligen betingas
av ett allmänt intresse. Vi skall alltså
lämna kommunerna frihet, där det inte
finns något behov av likformighet. Behovet
av likformighet hörde jag icke något
argument för. Men likväl är frihetens
princip, som jag tycker är förnämlig
och betydelsefull, utan vidare uppgiven
av konstitutionsutskottet.

Min situation för närvarande är den,
att jag givetvis icke kommer att yrka på
avslag och därigenom medverka till att
hela kommunallagen faller. Det är självklart
att jag inte gör det. Jag kommer
inte heller att yrka återremiss. Det är ju
för sent på riksdagen. Det förhåller sig
ju över huvud taget så att i en situation,
där en utskottsmajoritet inte vill la någon
hänsyn till den ena kammarens mening
utan dekreterar att den andra kammarens
mening skall gälla, är vi maktlösa.
Vi kan ingenting göra, utan måste
foga oss efter utskottsmajoriteten. Det är
också vad vi får göra här.

Jag har således, herr talman, intet yrkande.
Jag vill bara sluta med att beklaga
den utgång som ärendet fått, alldeles

i strid mot den grundtanke, som besjälat
lagstiftningsarbetet. Jag vill tillägga,
att jag är alldeles övertygad om att statsmakterna
i fortsättningen kommer att besväras
med önskemål om modifikationer
i lagen, då man nu, särskilt i alla Sveriges
städer, plötsligt finner att man berövats
en frihet, som man sedan gammalt
har åtnjutit.

f detta anförande instämde herrar Linden
(s), Hansson (fp), Damström (s),
Sjödahl (s) och Fritjof Thun (s), fru
Wallentheim (s) samt herrar Heuman
(s) och Huss (fp).

Herr JOHANSON, KARL AUGUST (s):
Herr talman! Jag skulle också ha kunnat
nöja mig med att instämma med
herr Herlitz, då han ju inte hade något
särskilt yrkande. Jag har nämligen samma
inställning som herr Herlitz, d. v. s.
att saken redan är klar i och med att
andra kammaren vägrat att ändra sin tidigare
ståndpunkt. Men herr Herlitz
gjorde, om jag inte hörde fel, sig skyldig
till ett litet fel i sitt anförande, varför
jag inte kan helt instämma i vad han
sade. Han påstod nämligen att man inom
utskottet inte hade gjort något försök att
åstadkomma en sammanjämkning. Det
är inte riktigt. Ett sådant försök har
gjorts, men att reservanterna förlorade,
bottnade i att andra kammarens ledamöter
plus några från första kammaren
sade absolut nej. De ville inte vara med
om någon som helst ändring i det som
de föreslagit.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.
Jag vill nämligen inte vara med om att
kommunallagen, som jag hälsar med stor
tillfredsställelse, skall falla på denna detalj.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman! Jag
skall inte ta upp någon diskussion med
herr Herlitz om hans tanke att alla kommunerna
ute i landet, sammanlagt 1 036
stycken, själva skulle få bestämma tidpunkten
för dessa val. Då man i den nya
lagen fastställt tidpunkten för övriga val

56 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Sammanjämkningsförslag rörande ny kommunallag m. m.

i kommunen, förefaller det mycket naturligt
att man även bestämmer tidpunkten
för val av kommunstyrelse.

Det faktiska läget i denna fråga var
ju att andra kammaren hade godkänt utskottets
förslag med 125 röster mot 75.
Första kammaren hade med 72 röster
mot 59 godkänt reservationen, d. v. s.
Kungl. Maj :ts förslag. Jag observerade
vid voteringen att de kraftigaste rösterna
för reservanternas förslag kom från
Stockholms- och göteborgsbänkarna.
Stockholm har emellertid sin egen kommunallag,
som även den lär bli föremål
för översyn. Då den i sin nya form så
småningom kommer på riksdagens bord,
hoppas vi att stockholmarna skall känna
sig nöjda.

Ingen kan bestrida att jag mot bakgrunden
av dessa röstsiffror under två
timmar höll på i konstitutionsutskottet
att försöka ena vederbörande parter om
en kompromisslösning. Vi kom så långt
i utskottet, att herr Fast ställde sig sympatisk
till det förslag som återfinns i
herr Englunds särskilda yttrande. I den
första voteringen röstade jag för detta
förslag tillsammans med herr Sandberg,
som också tillhörde dem som röstat för
utskottets förslag i den föregående voteringen
i riksdagen. Det förslag som vi
alltså röstade för innebar eu sammanjämkning,
som för första kammarens del
skulle ha tett sig bättre än det resultat
som nu föreligger.

Man hade då tillgodosett de större städerna,
som väljer stadskollegium, om
det skrivits in i deras reglementen, vilka
skall godkännas av Kungl. Maj:t, att valet
kan ske vid annan tidpunkt än vad
som står i utskottets förslag beträffande
kommunerna i övrigt. På grund av att
man på förstakammarhåll icke kunde
samsas om denna linje, som några ledamöter
från andra kammaren ville stödja,
kunde man emellertid icke få till
stånd en annan sammanjämkning, och
resultatet blev det som nu föreligger,
nämligen att utskottet uppmanar första
kammaren att biträda andra kammarens
beslut.

Om man skall kunna åstadkomma en
sammanjämkning, en kompromiss, måste

naturligtvis båda parter jämka på sig.
För det Englundska förslaget röstade tre
av förstakammarsidans ledamöter och
tre av andrakammarsidans. Det förmodas,
att om man ifrån första kammarens
sida hade slutit upp bakom detta förslag,
hade det kunnat bli majoritet därför i
utskottet. Men någon sådan uppslutning
kom inte till stånd. Följaktligen fanns
det ingenting annat att göra för oss än
att gå den linje som föreslås i det memorial
som nu ligger på kammarens
bord.

Detta memorial har i dag utan debatt
eller gensaga godkänts av andra kammaren.
Jag har inget särskilt yrkande i
saken, men jag tillåter mig ändå vädja
till första kammaren att icke ta på sitt
ansvar att fälla hela den nya kommunallagen
genom att icke biträda memorialet.
Jag är väl medveten om att det kan
finnas anledning att i vissa detaljer återkomma
till denna fråga, men det kan
ske, när vi får stockholmslagen till behandling.
Då kan vi även titta på vissa
paragrafer i föreliggande lag.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Nej,
det är klart att andra kammaren inte är
intresserad av någon kompromiss i denna
fråga. Men jag skulle av de omröstningssiffror,
som herr Hällgren anförde,
vilja dra en helt annan slutsats än han.
När det fanns en så stor minoritet till
förmån för första kammarens förslag,
borde man väl i ett demokratiskt inställt
parlament ha haft blicken öppen för en
kompromiss. Vad som här skett är ingenting
annat än ett övergrepp mot de större
kommunerna. Jag måste därför inlägga
min bestämda gensaga mot konstitutionsutskottets
behandling av detta ärende.
Naturligtvis kan man inte yrka bifall
till reservanternas förslag, men vi får
väl återkomma. Ett bifall till reservanternas
förslag skulle ju innebära, att hela
kommunallagsförslaget faller.

Herr LINDÉN (s): Herr talman! Jag
har visserligen instämt med herr Berlitz
och hade således icke för avsikt att

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 57

Sammanjämkningsförslag rörande ny kommunallag m. m.

yttra mig, men med anledning av herr
Hällgrens och kanske även herr Karl
August Johansons yttranden bör måhända
från utskottets sida, utöver vad herr
Herlitz anfört, sägas ifrån att det i utskottet
aldrig blev fråga om en sammanjämkning
utan om ett diktat. Om
man från reservanternas sida för fram
det ena eller andra förslaget men allt
mötes med ett nej, kan alltså inte en
sammanjämkning ske i den meningen,
att båda parterna något litet ger efter
på sina ståndpunkter.

Det Englundska förslaget, som jag för
min del inte kunde acceptera, innebär
ingenting annat än att man skulle ge de
s. k. kollegiestäderna en rätt, som man
inte ville tillerkänna andra städer. Då
var herr Herlitz’ linje att föredra. Den
gav inte bara kollegiestäderna utan även
kommunalmännen i andra städer och
kommuner möjlighet att välja det system
man för sin stad eller ort finner
riktigt.

Slutligen vill jag på grund av ett uttalande
av herr Hällgren säga, att herr
Fast var så försiktig i utskottet, att han
sannerligen inte gav någonting på hand.
Han uttalade sin vaga sympati för den
ena eller andra möjligheten, och han
var beredd att en kommitté skulle kunna
få tillsättas för att diskutera frågan.
Jag skulle våga rätt mycket på att en
sådan kommitté hade kommit fram till
precis det förslag som majoriteten nu
presenterat.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i själva sakdebatten
på annat sätt än att jag för min
del måste anmäla en mening, som går
emot konstitutionsutskottets.

Jag tycker att hela det förslag från
konstitutionsutskottet, som förelåg när
ärendet behandlades förra gången, vittnar
om att sinnet för demokratiens rimliga
spelregler håller på att förlamas.
Man suddar bort de riktiga principerna
då det gäller frågan om styrelsen i kommunerna.
Det kan ju inte gärna bli
fråga om någon fortsättning för statens
del, men jag antar att man beträffande

landstingen kommer att anföra samma
skäl som för den ordning, som nu skulle
genomföras för kommunerna. Det rör
sig här om en sådan avvikelse från
gamla demokratiska principer, att jag
för min del vill inlägga min protest. För
min del skulle jag nog inte ha tvekat
att följa ett avslagsyrkande. Det finns
vissa ting omkring vilka man bör slå
vakt, och dit hör bl. a. de vanliga demokratiska
principerna även för kommunernas,
inte bara för statsstyrelsens del.

Herr SANDBERG (s): Herr talman!
Herr Hällgren har lämnat vissa uppgifter
om yrkandena och röstningen inom
utskottet. Jag har försökt kontrollera på
vad sätt jag var engagerad, och herr
Hällgren måste såvitt jag kan förstå
syfta på en votering om kontraproposition
till huvudförslaget. I denna votering
om kontraproposition stod herr Englunds
och herr Herlitz’ förslag emot varandra,
och jag tycker att ett engagemang
i den voteringen får en något annan
innebörd än kammaren efter herr
Hällgrens anförande i frågan möjligen
föreställer sig. — Jag har gärna velat
tillrättalägga detta.

Herr Möller menar att utskottets föreliggande
memorial skulle ge avkall på
demokratiens heliga principer och att
gamla demokratiska spelregler på något
vis skulle sättas ur funktion. Jag måste
säga till herr Möller, att jag inte förstår
det resonemanget. Herr Herlitz’ förslag
innebär valfrihet för kommunerna i fråga
om tidpunkten för val av styrelse, och
han förmenar att detta bygger på någonting
mycket väsentligt, nämligen
principen om den kommunala självstyrelsen.
Men måste det ändå inte finnas
vissa fasta regler på de områden där
den kommunala självstyrelsen skall fungera,
där demokratien skall vara verksam?
Jag tycker att det nästan är konstitutivt
när det gäller demokratiska värden.

Meningen är att till kommunerna flytta
över rätten att besluta om när styrelsen
skall väljas. Jag kan mycket väl
tänka mig att stadsfullmäktiges eller

58 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Sammanjämkningsförslag rörande ny kommunallag m. m.

kommunalfullmäktiges majoritet under
ena perioden beslutar att valet skall förrättas
i december, men att nästa gång
en ny majoritet kastar om ordningen
och beslutar att valet då skall ske i januari.
Jag kan för min del inte finna, att
detta ger uttryck för en demokrati av
någon särskilt fin valör. I stället förefaller
det mig innebära att man experimenterar
på ett område, där vi inte i
onödan bör ge spelrum för experimenterande
utan i stället gå efter vissa fasta
regler.

Sedan kan man naturligtvis diskutera,
huruvida valet skall ske samma år som
fullmäktige har blivit valda, så att på det
sättet en eventuellt en politisk regim
inom en kommun skall så snabbt som
möjligt kunna avsätta ett resultat i fråga
om sammansättningen av en kommunens
styrelse, eller om valet skall ske
ett år efteråt. Det är två olika principer,
som jag för min del kan tänka mig, att
man diskuterar. Att man skall skapa valfrihet
mellan dessa två principer, kan
jag däremot inte på något sätt godtaga.

Jag tror inte man skall förgylla upp
denna sak såsom någon särskilt helig
princip inom den kommunala självstyrelsen.
Jag tror att demokratien i dess
arbetsformer på detta område ändå far
ganska väl av att den lever efter vissa
fastställda normer. Här hade man kanske
kunnat välja det ena eller det andra
förslaget, men för min egen del har jag
tillhört dem som inom utskottet och riksdagen
har röstat för att valet skall förrättas
året efter. Det må nu vara en sak
för sig, men någon valfrihet på detta område
har jag för min personliga del
mycket svårt att acceptera.

Herr BRANTING (s): Herr talman! Jag
vill allenast instämma i herr Möllers yttrande
och för min del uttrycka ett beklagande
av att konstitutionsutskottet i en
fråga av denna beskaffenhet icke haft
någonting annat att föreslå än att kammaren
helt enkelt skall kapitulera. Det
är uteslutande därför att jag för min del
representerar Stockholms stad som jag
inte vill ställa ett återremissyrkande.

Eljest förefaller det mig i denna situation
vara den naturliga utvägen.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Det
var intressant för kammaren att nu få
en mera utförlig utläggning beträffande
de synpunkter, som talar för genomförandet
av en stram likformighet på detta
område. Vi är herr Sandberg tacksamma
för detta.

Herr Sandberg utmålade väl ändå förhållandena
på ett sätt som inte alldeles
stämmer med våra intentioner. Det är
alldeles självklart, att om det är fråga
om, såsom det heter här, att kommunerna
skall få tillfälle att anordna val av
styrelse enligt det ena eller det andra
alternativet, så är det en ren omöjlighet
att göra såsom herr Sandberg föreställde
sig, nämligen att man ena gången väljer
ett valår och den andra gången året därefter.
Valen sker ju alltid för en tid av
fyra år. Man kan alltså inte rubba valtiden
på ett godtyckligt sätt. Frågan,
huruvida man skall välja det ena eller
det andra alternativet, skall självfallet bestämmas
genom varaktigt gällande regler.
Om vi inte skrivit ut det i utskottets
yttrande, är det beroende på att vi
ansett det fullständigt självklart att det
skall vara på det sättet. Antingen bör
det finnas regler i vederbörande reglementen
eller varaktiga regler på annat
ställe.

Hem Sandberg utmålade här vådorna
av att kommunerna på detta sätt får
sköta sig själva. Låt oss emellertid ererinra
oss, att Sveriges städer sedan år
1862 levat och i viss mån haft en lyckosam
utveckling under denna frihet, som
herr Sandberg är så rädd för.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
är förekommen av herr Herlitz. Jag
skulle nämligen svara herr Sandberg.

Jag vill endast säga, att det här dock
är fråga om att fråntaga städerna en
rätt, som de förut haft och som icke
har missbrukats, en rätt som tillämpats
lika under skiftande förhållanden och
skiftande politiska konjunkturer. Det är
detta frågan närmast gäller.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Anslag till övervaknings- och repatrieringskontingenterna i Korea.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Jag skall gärna medge, att det var i en
förberedande votering som herr Sandberg
röstade på herr Englunds förslag,
men det var i en votering, när lierr Englunds
och herr Herlitz’ förslag stod mot
varandra. Detta fattade jag på det sättet,
att han sympatiserade mer med herr
Englunds förslag än herr Herlitz’ förslag.
I båda röstningarna röstade vi lika,
men i den sista röstningen röstade vi för
utskottet.

Herr Ohlon talade om ett övergrepp
mot de större städerna, men han kan
väl ändå inte säga, att det förslag till
sammanjämkning, som förelåg från hans
politiske vän herr Englunds sida, innebar
något övergrepp mot de större städerna.

Till såväl herr Ohlon som till herr
Möller skulle jag vilja säga, att om man
undersöker, vilka kommuner i riket som
förrättar valet på det sätt som reservanterna
till utskottet föreslog, när förslaget
om ny kommunallag behandlades
i riksdagen, så är det förutom Stockolm
tre städer i riket av 1 036 kommuner.
Kan man anse detta innebära, att man
vid ställningstagande till utskottet inte
ville tillgodose en demokratisk ordning?
Vi har inom utskottet, åtminstone har
jag det, efter bästa samvete gjort vad
som kunnat göras för att tillgodose även
de större städerna. Men det har inte lyckats,
utan vi har måst böja oss för det
förslag, som nu föreligger, såvida vi
inte vill fälla hela lagen.

Herr SANDBERG (s): Herr talman!
Det kan naturligtvis inte intressera kammaren
något särskilt vilka motiv jag hade
då jag röstade vid detta tillfälle. Men
det är alldeles klart, herr Hällgren, att
det var taktiska skäl, som låg bakom det
sätt, varpå jag voterade.

Jag vill gärna ytterligare ta upp den
tankegång, som herr Herlitz med sådan
energi förfäktat, nämligen om valfriheten.
Den måste innebära, att en kommun
för en period kan besluta t. ex. att
förrätta valet i december samma år som
fullmäktigvalet ägt rum och att för

nästkommande period förlägga ifrågavarande
val till året efter fullmäktigvalet.
— Jag märker att herr Herlitz inte tror
att så är möjligt, men mig förefaller det
ingalunda rent tekniskt omöjligt.

Jag tycker för min del, trots allt vad
herr Herlitz här sagt om kommunernas
självstyrelse och sådana saker, att det
dock i alla fall är en tillgång att ha
fasta regler utformade på detta område.
Jag anser att detta ger stadga åt det hela,
och jag kan inte se att det kan vara någon
anledning för kammaren att inte
biträda en sådan synpunkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
memorialet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 195, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om utförande
av centralsjukhus för Bodens garnison
m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anslag till övervaknings- och repatrieringskontingenterna
i Korea.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för svenskt deltagande i stilleståndsövervakning
samt vid repatriering
av krigsfångar i Korea.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
proposition nr 234 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte till Svenska
övervaknings- och repatrieringskontingenterna
i Korea å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1953/54 under fjärde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag begär inte ordet vid behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr 196 för
att framställa något yrkande, utan endast
för att framhålla att anslag av denna
naur enligt min mening icke borde

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
föras på fjärde huvudtiteln. Det gäller
ju här, herr talman, kostnaderna för
svenskt deltagande i stilleståndsövervakning
och vid repatriering av krigsfångar
i Korea. Detta kan ju inte vara en angelägenhet,
som rör vårt försvar, utan utgifter
av detta slag bör, såvitt jag förstår,
belasta tredje huvudtiteln, alltså
utrikesdepartementets stat.

Jag liar, herr talman, icke något yrkande.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! Det
var vänligt av herr Lundgren att vilja
flytta över det anslag det här gäller till
tredje huvudtiteln. Jag måste emellertid
säga att det föreligger mycket starka
sakliga skäl för upptagande av detta anslag
på fjärde huvudtiteln. De utgifter,
som bestrides från detta anslag, utgöres
i huvudsak av personalkostnader, och
en mycket stor del av personalen är militärer.
När det alltså gäller att avgöra
dels storleken av deras ersättningar och
dels hur dessa ersättningar skall inverka
på deras löneförmåner i hemlandet, är
det försvarsdepartementet, som har till
uppgift att syssla med frågor av detta
slag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 197, i anledning av väckta motioner
rörande skolmålstidsverksamheten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 74) och den andra inom
andra kammaren av fru Andrén in. fl.
(II: 98), hade yrkats, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig
undersökning rörande skolmåltidsverksamhetens
rationalisering med avseende
främst på kosten, arbetets organisation
samt lokalernas planläggning

och utrustning i syfte att — med fasthållande
av kravet på en fullvärdig skolmåltid
— nedbringa kostnaderna.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ebbe Ohlsson (I: 235) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Bästekille m. fl. (11:293),
hemställts, atl riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj:t om en sådan ändring
av övergångsbestämmelserna i kungörelsen
1946:553, att statsbidrag finge utgå
även då skolmåltid bestode av varm
dryck och frukt.

Slutligen hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eskilsson (1:236) och
den andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström (II: 281), hemställts, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
dels att statsbidrag även måtte kunna
utgå till skolmåltider av i motionerna
angiven typ, dels ock att Kungl. Maj:t
måtte uppdraga åt skolöverstyrelsen att
utarbeta råd och anvisningar med olika
alternativ till tjänst åt skoldistrikten för
att förbilliga kostnaderna för skolmåltiderna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att motionerna I: 74 och II: 98 samt
1:236 och 11:281 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

2) att motionerna 1:235 och 11:293
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Bergh, Arrhén, Huss, Skoglund i
Doverstorp, Svensson i Ljungskile, Widén
och Kyling samt fröken Vinge och
fröken Ager, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:74 och 11:98 samt 1:236 och 11:281,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
eu allsidig undersökning, i enlighet med
vad utskottet i det av reservanterna förordade
yttrandet anfört, rörande skolmåltidsverksamlietens
rationalisering

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

med avseende främst på kosten, arbetets
organisation samt lokalernas planläggning
och utrustning i syfte att — med
fasthållande av kravet på en fullvärdig
skolmåltid — nedbringa kostnaderna.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Som
var och en känner till, har de motioner,
som ligger till grund för förevarande utlåtande,
under hela detta år varit föremål
för ett livligt intresse på olika fronter.
Det har diirvidlag kanske på visst
håll av vår publicitet presterats en hel
del ovederhäftigheter, som uppenbarligen
hänfört sig till det förhållandet, att
man inte ordentligt satt sig in i vad motionerna
gått ut på. Jag tror, att det är
riktigt att säga, att anledningen till att
dessa motioner väckts säkerligen främst
står att söka i en oro ute i kommunerna
för de höga kostnader, som skolmåltiderna
för närvarande drar. Såsom framhålles
i motionerna, skulle skolbespisningen
fullt genomförd med dagens priser
kosta omkring 200 miljoner kronor
per år. För dagen ligger kostnaderna ungefär
i storleksläget över 100 miljoner
kronor, och för denna summa får 60
procent av barnen skolfrukost, under det
att 40 procent av dem — vilket är ett
stort klientel och till vilket hör många
som i allra högsta grad skulle vara i behov
av skolmåltid — har ställts utanför.

Det har, som sagts, talats och skrivits
en hel del i den ovederhäftiga stilen i
samband med de motioner, som i dag
behandlas. Det har sagts, att motionerna
över lag medvetet åsyftar en standardsänkning
och att de innebär en attack
mot skolmåltiderna i och för sig och
annat mera. Det bör därför i detta sammanhang
understrykas, att ingen av de
motioner, som vi reservanter tagit till utgångspunkt
för en begäran om utredning,
är ute i så onda avsikter.

Detta framgår först och främst klart
av klämmen till motionerna I: 74 och
II: 98, vilka betonar att man vill fasthålla
vid »kravet på en fullvärdig skolmåltid».
Och i motionerna 1:236 och II:
281 framhålles »såsom ytterst angeläget
att man utan risk för att åsidosätta kvaliteten
på skolmåltiderna ur näringssyn -

Ang. skolmåltidsverksamheten.
punkt söker finna vägar att förenkla och
förbilliga måltiderna i möjligaste mån».
Det understrykes också i dessa motioner,
att de andra måltidstyper, som man
förslagsvis talar om, bör »tillgodose alla
krav ur näringsfysiologisk synpunkt».

De tankar, som här framföres, kan under
förhandenvarande omständigheter
omöjligen sägas vara otillbörliga. De synes
åtminstone mig i allra högsta grad
företräda sunt förnuft.

I motionerna här i kammaren nr 235
och i andra kammaren nr 293 föres däremot
argumenteringen efter andra linper.
Man slår där till en början fast, att
just nu 40 procent av barnen inte får
skolmåltider, och man söker därför efter
en möjlighet att utan alltför dryga kostnader
för kommunerna tillgodose också
dessa barns behov av skolmåltid. Det heter
i dessa likalydande motioner: »Det
är alltså angeläget, dels att skolmåltidsverksamheten
utvidgas i all den utsträckning
som behov därav föreligger, och
dels att kostnaderna för denna anordning
icke blir alltför betungande för stat
och skoldistrikt.» Man följer alltså i sitt
resonemang den tankegången: det är
bättre att alla får något med av skolmåltiderna
än att 40 procent av barnen
inte får något alls. Det synes därför,
herr talman, uppenbart, att det är fråga
om ett positivt intresse för skolmftltidstanken
i och för sig också på det hållet
men likaså att motionärerna ledes fram
till att föreslå en skolmåltidstyp, vilken
i jämförelse med måltid med lagad mat
eller måltid med samma kalorivärde som
en sådan måtte te sig som en »standardsänkning».
Det är dock att märka, att
motionärerna ingalunda riktar någon
anmärkning mot måltidstypen med lagad
mat. Man tror sig endast kunna fastslå,
att »ett stort antal distrikt icke har
beslutat anordna skolmåltider på grund
av brist på personal och lokaler samt
svårigheter av ekonomisk art» samt söker
anvisa en annan väg för att, som
sagt, alla skall få något.

Vi som nu står som reservanter vid
detta utlåtande har emellertid inte velat
acceptera det resonemanget, och vi har
därför avstyrkt dessa motioner.

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Vi har vidare i anslutning till synpunkterna
i motionen nr 236 i denna
kammare beaktat skolöverstyrelsens påpekande,
att bestämmelsernas nuvarande
utformning att endast gälla för en
övergångsperiod fram till budgetåret
1956/57, vad de s. k. oslofrukostarna
angår, inverkat hämmande på införandet
av denna måltidstyp. Bestämmelsernas
provisoriska karaktär bör alltså utgå
men samtidigt kravet kvarstå, att »åt alla
barn ge en ur närings- och andra synpunkter
fullgod skolmåltid».

Reservanterna befinner sig, då de här
ställer kravet på en allsidig och grundlig
fristående rationaliseringsutredning i
fråga om skolmåltidsverksamheten, i vad
vi trott oss finna tämligen för att inte
säga mycket gott sällskap. Svenska stadsförbundet
finner sålunda, att det av läget
just nu vore påkallat med »en ingående
undersökning av hela verksamheten för
att utröna vilka möjligheter som kan finnas
att åstadkomma utgiftsbegränsningar
på området utan eftersättande av
verksamhetens syfte». Man varnar alltså
för en standardsänkning, men man finner
kostnaderna för organisation, arbetsformer,
lokaler och utrustning motivera
en översyn. Inte minst bör standardanspråken
på lokalerna prövas, anser man.
Man tycker vidare, att man bör avstå
»från långt gående krav på enhetlig reglering
och centralt bestämmande i frågor
om anordningarna för och bedrivandet
av verksamheten. Det är därför enligt
stadsförbundets mening av vikt, att
kommunernas handlingsfrihet på området
icke otillbörligt begränsas». Styrelsen
slutar med att finna det »i hög grad
påkallat, att den åsyftade allsidiga utredningen
om skolmåltidsverksamheten
igångsättes snarast och genomföres utan
dröjsmål».

Tydligare torde man knappast kunna
uttala sig. Tonens skärpa bör måhända
också observeras. Den som bär skon vet
ju var den klämmer.

Styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund »anser också, att tiden
nu är mogen för en översyn av skolmåltidsverksamheten
ur organisatoriska och
andra synpunkter». Man önskar nya

överväganden rörande lokalernas standard
samt angående utrustningen.

En utredning av det slag, som reservanterna
begär, har också tillstyrkts av
Målsmännens riksförbund, liksom av
Skolstyrelseförbundens rikskommitté.
Till utskottet har även inkommit ett yttrande
från näringsfysiologiska institutet,
vilket likaledes tillstyrker en utredning
främst för att bereda den s. k. oslofrukosten
en bättre ställning i statsbidragshänseende.
Det betyder alltså att fem
instanser tillstyrkt utredningen, och fortsättningen
av mitt anförande skall visa,
att endast två remissinstanser avstyrkt
förslaget om utredning.

Bland dem som avstyrkt utredningen
finner vi främst statskontoret, som anser
att redan fungerande utredningar,
bl. a. de sakkunniga för översyn av vissa
statsbidrag på skolväsendets område
samt skolöverstyrelsen, borde räcka till
för vad motionärerna begär, detta tydligen
utan att ha observerat, att den allsidiga
undersökning, som motionärerna
är ute efter, i så fall skulle uppdragas
bl. a. åt ett organ, som skulle tvingas
att bedöma egna tidigare åtgärder, eller
ett organ, som endast har möjlighet att
verkställa sitt uppdrag inom en mycket
begränsad sektor av det föreliggande
problemet. Skolöverstyrelsen drar i sitt
yttrande sitt svärd till försvar för den
lagade maten. Styrelsen erkänner dock,
att smörgåsar kunna beredas på sådant
sätt, att de ur näringssynpunkt bli tillfredsställande.

Det är för oss reservanter av en viss
betydelse, att skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande
i samband med ett resonemang
om den danska skolfrukosten som
den naturligaste sak i världen meddelar,
att de nuvarande bestämmelserna om
skolmåltider i Danmark erhöll giltighet
den 1 juli 1951. Skolöverstyrelsen skriver
därefter: »Först efter tre år anses
det i Danmark att tillfredsställande erfarenhet
vunnits om bestämmelsernas
lämplighet. Efter denna tid skola bestämmelserna
upptagas till omprövning
av riksdagen.» Det är detta sista som vi
finner högst naturligt. Visst bör det väl
vara riksdagen som efter en tids erfa -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

renhet bör uppta dessa bestämmelser till
en ny omprövning. Det är Sveriges riksdag,
inte en Kungl. Maj :t underställd
myndighet, som har ansvaret och som
nu efter sju år bör känna ett behov av
att ånyo pröva den verksamhet, som den
genom sitt beslut igångsatte år 1946.
Skolöverstyrelsen har för sin del kategoriskt
uttalat, att de fortlöpande undersökningarna
bör handhas av skolöverstyrelsen
och att alltså en fristående utredning
är onödig. Ingen av oss reservanter
har något att invända mot skolöverstyrelsens
offervilja, när det gäller
att stå bakom de fortlöpande, fortsatta
utredningarna, men den översyn som det
här bör vara fråga om gäller något mera
än vad skolöverstyrelsens sektion för
hemkunskap och skolmåltidsverksamhet
med sina begränsade resurser kan tillhandahålla.
Vad det nu gäller är om behovet
kräver en av riksdagen begärd fristående
granskning av problemet i hela
dess vidd. Om man får döma av Svenska
stadsförbundets remissvar, åstundar man
från det hållet inte en ökad eller forcerad
ordergivning från skolöverstyrelsen
utan fastmer större kommunal rörelsefrihet,
d. v. s. nya principer för
verksamheten. Svenska landskommunernas
förbund torde befinna sig på samma
våglängd, om jag inte är alldeles felaktigt
underrättad.

Utskottsmajoriteten anser, att frågan
om statsbidrag till skolmåltider och till
byggandet av skollokaler kan lösas av
de sakkunniga, som utsetts rätt nyligen.
Det är visserligen sant, att en utredning
om dessa ting nu pågår, men erinringen
har ej den vanliga, i dylika fall dödande
kraften, eftersom dessa sakkunnigas överväganden
måste bli beroende av en omprövning
av den art, som det talas om
i motion nr 74 i första kammaren. Den
avvägning som begärts i motionerna berör
skolmåltidernas inre struktur, utan
att åsyfta en standardsänkning, under
det att de sakkunnigas uppdrag är inriktat
på kostnadsfrågan i sammanhanget
stat och kommun. Det är också uppenbart
att personalkostnaderna inte enbart
är beroende av det förhållande som utskottsmajoriteten
påpekar, nämligen att

Ang. skolmåltidsverksamheten.

lönerna utgår enligt avtal med Kommunalarbetarförbundet.
Denna fråga hänger
ju också rimligen samman med möjligheterna
att rationalisera lokalerna, den
dagliga driften, ingredienserna i skolmåltiderna,
utformningen av den maskinella
utrustningen i samband därmed o.
s. v. För att illustrera detta skall jag
erinra om en redogörelse, som nyligen
stod i pressen. Det var ordföranden i
Borås stads folkskolors sociala nämnd,
fru Rosa Dyring, som hade framhållit,
att det efter verkställda försök i Borås
stad hade visat sig, att man för att tilllaga
en köttsoppa för 600 elever enligt
hittills tillämpade metoder behövde 13
timmar. Använde man i stället som utgångspunkt
för tillagningen av denna
köttsoppa ingredienser på burk, som
finns att köpa, så blev tiden för tillagandet
av samma mängd soppa 57 minuter.
En så revolutionerande sänkning av tilllagningstiden
som från 13 timmar till
57 minuter måste, efter vad allt sunt förnuft
säger, inverka dels på hela kostnaden
för tillagandet av dylika måltider
och dels på detaljen personalkostnader.

Att en översyn av den erforderliga
utrustningens förbilligande skulle vara
onödig, som utskottet här skriver, »i betraktande
av den snabba utveckling som
för närvarande äger rum på det maskinella
området», ter sig verkligen gåtfullt.
Det skulle, om påpekandet vore riktigt,
innebära att man för alltid vore dömd
till passivitet i fråga om denna del av
verksamheten. Det är vidare självfallet,
att den här begärda utredningen som
utskottet påpekar icke har möjlighet att
påverka prisbildningen på matvarorna,
men den skulle äga möjlighet att, bl. a.
i enlighet med de synpunkter som anlagts
av det näringsfysiologiska institutet,
upptaga sammansättningen av typmatsedlarna
till diskussion, tillgodogöra
sig de erfarenheter, som redan vunnits
i det egna landet under de gångna åren
och komplettera dem med erfarenheterna
utomlands, icke minst i USA, där den
moderna livsmedelsindustrien står högst
i världen.

Det är klart att man kan acceptera
vad skolöverstyrelsen säger genom skol -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
överläkaren professor C. W. Herlitz,
nämligen att den lagade maten är den
för oss bästa typen av skolmåltider. Jag
tror nog också det, och jag har själv
aldrig, när jag arbetat för skolmåltider,
propagerat för eller medverkat till åstadkommande
av någon annan typ. Men jag
är därför inte så inbilsk, att jag tror, att
det inte kan tänkas någon annan form
av skolmåltider, när jag vet, att hela den
anglosachsiska världen har en helt annan
syn på de ingredienser som skall
ingå i en skolmåltid än vad vi för ögonblicket
råkar ha.

Jag erinrar mig för övrigt, att presidentskan
Roosevelt, när hon var här i
Stockholm för några år sedan och visades
skolmåltidsverksamheten, uttalade
sin förvåning och häpnad över att
det i våra skolmåltider inte ingick t. ex.
råkost. Jag erinrar mig också, att fru
Alva Myrdal, när hon på hösten 1946,
alltså strax efter det vi hade fattat vårt
beslut om skolmåltidsverksamheten, uttalade
sitt ogillande av detta beslut. Hon
kom också från Amerika och hade väl
ungefär samma synpunkter på detta
problem som presidentskan Roosevelt
hade.

Jag är emellertid ingen specialist på
sammansättning av skolmåltider, i varje
fall inte i den utsträckning att jag
bär anledning att utveckla mig till något
slags fanatiker på detta område. Jag
kan inte själv bedöma om den lagade
maten, vår blodpalt eller pölsa, är bättre
än råkosten. Det vare mig fjärran att
döma i denna subtila angelägenhet. Jag
skulle kunna föreställa mig, att det vore
möjligt att överleva en skolfrukost
av både den ena modellen och den andra.

Vi reservanter anser alltså i likhet
med Svenska stadsförbundet, att en ingående
undersökning av hela verksamheten
är behövlig. Reservanterna ansluter
sig till styrelsens i Svenska landskommunernas
förbund mening, att det just
nu är ändamålsenligt att föranstalta om
en översyn, vilken skulle kunna ge möjlighet
att konfrontera erfarenheterna
från olika delar av landet med varandra.
Det förefaller oss visserligen angeläget,

att skolöverstyrelsen som hittills även i
framtiden genom fortlöpande undersökningar
följer verksamheten på detta område,
men det är oss lika klart, att den
utredning som det här rör sig om bland
annat även bör få till uppgift att pröva
och bedöma de hittills vidtagna åtgärderna
och att den alltså rimligtvis bör
anförtros åt ett organ, som innesluter en
mera allsidigt sammansatt expertis än
den som skolöverstyrelsen nu kan tillhandahålla.
Det har också under utskottets
arbete meddelats, att skolöverstyrelsens
personella resurser inom sektionen
för hemkunskap och skolmåltidsverksamhet
inte ens för närvarande är till
fyllest för de betydande arbetsuppgifter
som normalt där föreligger. Och när
denna sektion nu ser mot framtiden och
är beredd att axla ännu större uppgifter,
att möta den observans som nu blivit
vaken ute i landet, vad är det då man
begär för den upprustning som anses
erforderlig? Jo, man begär 14 000 kronor,
vilket ungefär motsvarar en assistentlön.
En dylik upprustning kommer
inte att betyda något i detta sammanhang.

Skolöverstyrelsen står alltså i dag icke
rustad att motsvara de förväntningar,
som utskottsmajoriteten ställer på den.
Men därtill kommer — vilket jag tidigare
understrukit — att det ur principiella
synpunkter måste vara fullkomligt
felaktigt att ge en utredning av den
här tänkta arten åt det organ, vars hittillsvarande
åtgärder bland annat måste
bli föremål för prövning och bedömande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få tillstyrka bifall till reservationen.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Sedan
herr Arrhén så utförligt belyst denna
fråga är det inte mycket att tillägga.
Jag vill bara påpeka, att vad som föreslås
från reservanternas sida inte helt
överensstämmer med motionerna. På
den ena högermotionen har även reservanterna
yrkat avslag. Den andra högermotionen
är i huvudsak tillstyrkt av
dem, och den skrivning som finns i reservanternas
kläm överensstämmer när -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

mast med klämmen i folkpartiets motion,
fastän även där råder en viss nyansskillnad.
Man torde kunna säga, att
ingen av motionerna i sin helhet är tillstyrkt
ens av reservanterna.

Skillnaden mellan vad utskottsmajoriteten
föreslår och vad minoriteten vill
är i själva verket ganska liten. Båda parter
anser att tiden nu är inne för en
översyn av skolmålstidsverksamheten.
Denna har visserligen fortgått i sex år,
men den startade under delvis mycket
improviserade förhållanden, och det är
klart att här finns svagheter som behöver
avhjälpas. Skillnaden mellan majoriteten
och minoriteten är den, att majoriteten
anser att skolöverstyrelsen skall
verkställa denna undersökning, under
det att vi i minoriteten förmenar att
med detta går inte skolöverstyrelsen i
land med sin nuvarande personal. Vi
har visserligen på båda sidor antytt, att
det vore önskvärt med en förstärkning
av skolöverstyrelsen i denna detalj, men
det vore meningslöst att permanent förstärka
den med en större expertis, som
behövs för en tillfällig undersökning av
skolmåltidernas utformning och organisation.
Detta är en tillfällig sak och bör
alltså anförtros åt en tillfällig utredning.

Det mest angelägna i dagens situation
är att få denna verksamhet, som ju omfattas
med mycket stort intresse från
allmänhetens sida, bättre spridd över
landet än för närvarande. Om jag inte
alldeles missminner mig, kommer barnen
bara vid ett par och sextio procent
av folkskolorna i åtnjutande av skolfrukost,
och vid de högre skolorna ligger
inte procentsiffran högre än vid fyrtio.
Detta sammanhänger tydligen med de
stelbenta statliga bestämmelser som råder
beträffande statsbidraget och som
har gjort att många kommuner, särskilt
på landsbygden, inte har kunnat arrangera
skolmåltider. Det är landsbygden
som framför allt är missgynnad i nuvarande
situation.

Herr Arrhén talade i sitt anförande
om alla de remissinstanser som har tillstyrkt
en utredning enligt folkpartimotionen.
Det är bara statskontoret och
skolöverstyrelsen som har ställt sig av a

Första kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
visande, statskontoret av rent formella
skäl och skolöverstyrelsen därför att den
ju är direkt engagerad i detta. När jag
nu är inne på frågan om remissinstanserna
skulle jag vilja säga ett par ord.

Vid vårsessionen väckte fru Gärda
Svenson, och några andra ledamöter i
denna kammare vill jag minnas, en motion
som gick ut på en undersökning av
behovet av en professur i näringslära.
Statsutskottet har haft motionen till behandling
och sagt att inrättandet av en
professur i näringslära är kanske att gå
litet för långt, men vad som är angeläget
är att vi får ökad forskning på näringsfysiologiens
område. Jag vill minnas,
att när vi behandlade detta ärende
i statsutskottets andra avdelning, pekade
vi speciellt på skolmåltidsverksamheten,
som borde göras till föremål för forskning
ur fysiologisk synpunkt.

De motioner som föreligger i dag har
inte remitterats till ett organ, vilket i
alla fall har yttrat sig, nämligen näringsfysiologiska
institutet. Detta hade ett
sammanträde i våras. De där närvarande
utgjorde den större delen och den
förnämsta delen av den expertis som
vårt land kan uppbringa på näringsfysiologiens
område. Det visar sig alltså,
att det redan nu finns forskning på detta
område. Näringsfysiologiska institutet,
som är en auktoritativ församling, sade
enhälligt ifrån, att skolmåltidsverksamheten
icke är bra som den för närvarande
är utgestaltad och att den bör
göras till föremål för en undersökning.
Med anledning av sin överläggning skrev
institutet på eget initiativ till andra avdelningen
och anmälde sina synpunkter.
Vad institutet har sagt finns inte
refererat här i handlingarna, eftersom
frågan inte var remitterad till detta organ,
men jag vill påpeka att reservanterna
i näringsfysiologiska institutets
yttrande har det allra starkaste stöd för
sitt yrkande.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
hemställa om bifall till reservationen.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! De
föregående talarna har ju redan redogjort
för innehållet i de olika motioner -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
na i denna fråga. Men då jag tillsammans
med några andra ledamöter i denna
kammare bär varit med om att framföra
en motion — det gäller nr 74 i denna
kammare, likalydande med nr 98 i
andra kammaren —■ vilken motion reservanterna
huvudsakligen följt, skulle
jag vilja säga några ord.

Jag vill då allra först betona, att jag
anser skolmåltiderna vara en så värdefull
reform, att jag i likhet med en av
remissinstanserna här vill varna för åtgärder,
varigenom verksamhetens värde
kan äventyras och skolbespisningens
standard sänkas. Men vi vet ju, att verksamheten
redan nu kostar en betydande
summa — 100 miljoner kronor — och
ända är det ju bara ungefär hälften av
eleverna vid våra skolor som blir delaktiga
av denna förmån. Herr Ohlon
nämnde nyss, att det var cirka 60 procent
i folkskolan och cirka 40 procent i
de högre skolorna. Det är därför klart,
att kostnaderna måste stiga betydligt,
när reformen blir helt genomförd. Vi
har i vår motion frågat oss, om inte sådana
rationaliseringsåtgärder är möjliga,
som kan leda till väsentliga besparingar
utan att därför reformens syfte behöver
äventyras. Vi har ansett detta vara av
så stor vikt, att en allsidig undersökning
bör vara påkallad.

För min personliga del har jag ett livligt
minne av min egen skoltid i en
landsbygdsskola med lång skolväg, där
skolmåltiderna bestod av medhavda
smörgåsar intagna i en dåligt uppvärmd
skolkorridor. Jag vill betona, att jag har
den allra livligaste önskan, att den nya
generationen i dessa skolor skall ha det
bättre ställt när det gäller skolmåltider
än min generation hade det — levnadsstandarden
har ju stigit betydligt sedan
dess. Men hur är det ute i dessa landsbygdskommuner
med lång skolväg och
små bygdeskolor när det gäller skolmåltiderna?
Jo, ungefär likadant som det
var för 50 år sedan. Då var kanske smörgåsarna
litet olika. Vi kunde ju möjligen
travestera ordspråket »Lika barn
leka bäst» till »Rika barn käka bäst».
Men det borde inte vara så nu i vår demokratiska
tid. Jag har intervjuvat åt -

skilliga skolstyrelseledamöter i kommuner
hemma i mitt eget län och fått bekräftelse
på att barnen fortfarande sitter
i korridorerna och förtär sin smörgåsar
och dricker den kalla mjölken.
De lämnar sina hem vid sjutiden på
morgonen och återkommer vid fyrafemtiden
på eftermiddagen. Här om någonsin
anser jag att det vore välbefogat
med en lagad skolmåltid. Men skoldistrikten
anser sig inte ha några resurser,
vare sig i fråga om lokaler eller personal.
Så går det ena året efter det andra
utan att något blir gjort. Här borde man
väl ändå undersöka, om det inte vore
möjligt att lämna bidrag till en skolmåltid,
som är något enklare än de som förekommer
i de stora kommunerna, så
att barnen åtminstone kunde få något —
det vore ju bättre än intet.

Jag träffade häromdagen en skolstyrelseledamot
i en sådan landsortskommun,
och vi kom att diskutera skolmåltiderna.
Han meddelade då att man där
hade planer på att uppföra en barack —
den skulle kosta över 100 000 kronor —
för skolbespisning vid den största av distriktets
skolor. Man skulle anskaffa en
skåpbil för att transportera maten till de
mindre skolorna ute i kommunen; det
är en skogskommun detta, och skolorna
ligger alltså rätt långt ifrån varandra.

Men han var inte alls säker på att
denna anordning skulle godkännas av
vederbörande myndighet, så att statsbidrag
kunde erhållas, och utan ett sådant
ansåg han att kommunen omöjligen
skulle orka med att genomföra denna
anordning. Landskommunernas förbund
har då det gäller skolmåltidslokalerna
ansett att kraven ställts för högt och
bland annat yttrat: »Exempel saknas ingalunda
på att de statliga skolmyndigheterna
vid prövning av nybyggnadsärenden
ställt krav på måltidslokalernas standard,
som näppeligen varit samhälisoch
kommunalekonomiskt försvarbara.
Också i fråga om utrustningen av lokalerna
torde en bättre ekonomisering vara
möjlig. Framför allt har från kommunalt
håll framhållits att den dyrbara
maskinella köksutrustningen understundom
framstår som överdimensionerad.»

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Vi bär i vår motion framhållit att man
bör avväga såväl lokalernas storlek som
deras tekniska utrustning efter måltidsverksamhetens
omfattning. Vidare bör
måltidstypen anpassas efter barnens behov
och befolkningens måltidsvanor
inom respektive kommuner, vilket förutsätter
mindre snäva statsbidragsbestämmelser
än de nuvarande. Som det nu är,
kan en kommun, om den tar hänsyn just
till ortens kostvanor, råka mycket illa
ut när det gäller statsbidraget, och detta,
fastän den kanske har försökt göra saken
bättre än skolöverstyrelsen i sina
typrecept för skolmåltider har anvisat.
Jag skall som ett exempel på detta anföra
Torups skoldistrikt i Halland, eftersom
jag känner litet till det.

Detta skoldistrikt uppförde för några
år sedan en ny centralskola med skolmåltidslokal
som har den allra modernaste
utrustning — jag vågar påstå det,
eftersom jag själv besökt skolan i fråga.
Man har också anställt utbildad personal
för skolbespisningen och ansökt och
erhållit statsbidrag med 13 687 kronor
19 öre för redovisningsåret 1950/51.
Folkskolstyrelsen i Torup blev därför
ganska förvånad och häpen, när den i
januari månad i år erhöll en skrivelse,
vidarebefordrad av länsstyrelsen, från
riksräkenskapsverkets fjärde revisionskontor
om återbetalning av statsbidraget.

Vad var nu anledningen till detta? Jag
har avskrift av handlingarna här, så jag
vet vad jag talar om. Det heter bland
annat i skrivelsen, att revisionen »under
hand inhämtat från distriktet, att
den totala smör- och margarinförbrukningen
för skolmåltidsverksamheten under
bespisningsåret uppgått till 301 kg.
Den å varje utspisad måltid och elev belöpande
kvantiteten smör och margarin
synes sålunda uppgå till cirka 9 g.» Så
heter det vidare: »Jämlikt 2 § kungörelsen
den 23 juni 1946 (nr 553) angående
statsbidrag till anordnande av skolmåltider
skall som villkor gälla att skolmåltiden
består av smörgås och mjölk samt
en lagad rätt i huvudsaklig överensstämmelse
med av skolöverstyrelsen utfärdade
typmatsedlar. Enligt av överstyrelsen

Ang. skolmåltidsverksamheten.
utfärdade typmatsedlar skall alla dagar
per elev förutom en lagad rätt åtgå 15
gram smör eller margarin eller en blandning
därav till smörgås. Revisionen har
vidare erfarit, att förutom sagda kvantitet
smör eller margarin cirka 5 gram matfett
per måltid förutsättes skolat förbrukas
vid tillagningen. Enär sammansättningen
av distriktets skolmåltider icke synes
överensstämma med av skolöverstyrelen
utfärdade anvisningar i ämnet och de
för erhållande av statsbidrag gällande
villkoren sålunda icke uppfyllts, torde
bidrag av statsmedel i förutvarande fall
icke bort utgå.» Till sist hemställes att
de 13 687 kronorna måtte insättas på
länsstyrelsens postgirokonto, d. v. s.
återbetalas.

Skolmåltidsnämnden i Torup tog upp
ärendet och avgav yttrande till folkskolestyrelsen.
Nämnden lämnar där den upplysningen,
att man beträffande smöråtgången
uppgivit en någon för liten kvantitet,
då man nämligen inte medtagit förbrukningen
vid en s. k. utskola, där det
hade åtgått 23 kg smör. Den totala förbrukningen
uppgick alltså i själva verket
till 334 kg. Vidare säger nämnden: »Förbrukningen
av smör och margarin kan
vid första påseende förefalla låg, men
med hänsyn till de kostvanor, som äro
förhärskande bland de utspisade -— en
avsevärd del av barnen äter endast en
smörgås — är denna konsumtion förklarlig.
Då det vid igångsättande av skolmåltidsverksamheten
visade sig, att flertalet
barn ej förtärde den andra smörgås,
som framsatts till var och en, placerades
i stället extra smörgåsar på en
särskild bricka. Barnen kunde sedan i
obegränsad omfattning hämta det antal
smörgåsar, de önskade. Någon som helst
ransonering av smörgåsar har icke ägt
rum. Smörgåsarna ha alltid varit rikligt
försedda med smör. Minst en gång per
vecka har som pålägg serverats helfet
ost. Att smörgåskonsumtionen varit så
låg kan möjligen delvis förklaras vara en
reaktion mot smörgåsätandet före skolmåltidernas
tillkomst.» Sedan kommer
det, som jag måste beteckna som det
kuriösaste i denna historia. Skolmåltidsnämnden
förklarar: »En annan bidra -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

gande orsak till att matfettkonsumtionen
icke varit så stor är den, att stekning
av fisk skett med tillsats av stekflott,
som även i viss utsträckning utnyttjats
vid tillredning av pannkakor. Föreståndarinnan
vid skolmåltidsverksamheten
har handlat i överensstämmelse med de
råd och anvisningar, hon fått vid den
utbildningskurs för föreståndarinnor, anordnad
av kungl. skolöverstyrelsen, och
som varit förlagd till Hvilans folkhögskola.
»

Hon hade alltså följt de råd och anvisningar
hon fått under kursen vid
denna skola, och på grund av att hon
använde mera stekflott och det följaktligen
gick åt mindre smör, återkrävdes
det statsbidrag som kommunen hade fått.
Jag måste säga att det inte kan vara klokt
eller riktigt med en så rigorös tillämpning
av statsbidragsbestämmelserna.

Skolmåltidsnämnden säger vidare, att
den vill »med bestämdhet hävda, att de
inom distriktet serverade skolmåltiderna
varit av den beskaffenhet, att de mer
än väl uppfyllt de krav, som av kungl.
skolöverstyrelsen äro stipulerade».

Folkskolestyrelsen instämmer i vad
skolmåltidsnämnden har sagt och »vill
på det bestämdaste bestrida det befogade
i de av riksräkenskapsverket gjorda anmärkningarna».
Den översände handlingarna
till skolläkaren, och jag skall citera
några rader ur hans yttrande. Han
säger: »Såvitt jag kan finna ha skolmåltidernas
kvalitet i Torup inte bara
uppfyllt utan även överträffat de krav,
som anses kunna ställas på skolmåltider,
och att just detta medfört ett formellt
fel, om sådant kan anses föreligga. Det
synes mig beklagligt om formella fel
skulle få företräde framför sakskäl, så
att endera barnen skulle tvingas äta mer
matfett än de önska, eller att matstandarden
sänkes, eller som ett sista alternativ,
slöseri vid stekning skulle behöva
tillgripas, varvid matfett till stor del går
förlorat och dessutom tillföres i olämplig
form.»

Herr vice talman! Jag vet inte hur det
har gått, men såvitt jag är underrättad
är frågan nu, ett år efteråt, ännu inte avgjord,
utan kravet på skolstyrelsen att

återställa beloppet står fortfarande kvar.
Så där kan det alltså gå, om man försöker
göra skolmåltiderna bättre än enligt
skolöverstyrelsens anvisningar.

Då vi i vår motion framhåller, att det
synes oss vara nödvändigt att undersöka,
om man icke genom olika rationaliseringsåtgärder
kan nå fram till avsevärda
besparingar utan att därför göra avkall
på kravet på en ur närings- och andra
synpunkter fullgod skolmåltid, är det av
intresse att ta del av remissyttrandena.
Så gott som samtliga — herr Arrhén
nämnde fem, och undantag är endast
skolöverstyrelsen och statskontoret —
har tillstyrkt en allsidig undersökning.

Svenska stadsförbundet anser det påkallat
med en ingående undersökning av
hela verksamheten för att utröna vilka
möjligheter som kan finnas att åstadkomma
utgiftsbegränsningar på området
utan eftersättande av verksamhetens
syfte.

Svenska landskommunernas förbund
anser att en översyn av skolmåltidsverksamheten
ur organisatoriska och andra
synpunkter borde komma till stånd, och
liknande synpunkter framföres av Målsmännens
riksförbund och Skolstyrelseförbundets
rikskommitté.

Trots detta gör emellertid utskottsmajoriteten
en, skall vi säga undanmanöver
för att komma ifrån en fristående central
undersökning av skolmåltidsverksamheten.
Det var visst herr Ohlon som
sade, att vi naturligtvis inte har någonting
emot att skolöverstyrelsen skulle
verkställa undersökningen, men vi är av
den bestämda uppfattningen, att man där
saknar både resurser och medel och att
det därför vore allra bäst med en fristående
förutsättningslös undersökning.

I den reservation, som bär lämnats,
framhålles att tiden nu skulle vara inne
för en allsidig och grundlig fristående
undersökning om rationaliseringsåtgärder
i fråga om skolmåltidsverksamheten,
och det föreslås också att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en allsidig undersökning rörande
skolmåltidsverksamhetens rationalisering.

Herr vice talman! Jag ber att med

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

det anförda få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Av
den hittills förda diskussionen får man
det intrycket att intresset inte är över
sig stort. Jag bar tittat litet över salen
och funnit, att ungefär en sjättedel av
kammarens ledamöter har varit intresserade
av detta problem. Jag misstänker,
att om jag talar lika länge som reservanterna
har gjort nu, då kanske det
blir bara lierr förste vice talmannen och
jag kvar här i kammaren.

Vad beträffar den sakliga delen av
denna diskussion, har jag icke kunnat
förmärka, vare sig i avdelningen eller
i utskottet, att det har funnits någon som
undervärderat skolmåltiderna. Alla har
slagit vakt om dem, och de flesta har
också slagit vakt om s. k. fullgoda måltider.
Därför tycker jag det är egendomligt,
när vännen Sunne här börjar
tala om hur det var tidigare, då han på
sin tid fick äta medhavda smörgåsar.
Jag utgår ifrån att praktiskt taget alla
som sitter i första kammaren har varit
med om den saken, men det är ett passerat
skede, och vi vill inte ha tillbaka
det tillståndet.

Beträffande herr Arrhéns anförande
vill jag inte säga något annat än att jag
beklagar att Borås tycks ha råkat ut
för någon uroxe, eftersom man måst hålla
på att koka den i 13 timmar. Det var
verkligen tråkigt, tycker jag. Men det
är väl ändå så att när man bevisat för
mycket, har man gjort sin egen sak en
otjänst. Det var ju förberedelser också
där.

Vad sedan gäller denna måltid, som
kom till på 57 minuter, så vet jag att
det går att ordna. Det går ibland att
förkorta arbetstiden. Men då måste man
också väga kostnaderna mot varandra
och undersöka, om man verkligen tjänar
någonting på denna burkmat, som
det här var fråga om. Det är kanske det
viktigaste.

Här har hela tiden i motioner och eljest
talats om att man skall göra en
stor undersökning. Syftet därmed tycks

Ang. skolmåltidsverksamheten.
ha varit, att man skall söka förbilliga
skolmåltiderna utan att eftersätta kvaliteten.
Det är kanske då av intresse att
se, vad de nuvarande fullgoda måltiderna
kostar. Det har skolöverstyrelsen redovisat
mycket noggrant. Det är en undersökning,
som kom till för kort tid sedan.
Man har gjort undersökningar i
232 landsbygdsdistrikt och 49 städer. Man
har kommit fram till att där man lagat
maten i distriktets egen regi —- det är
alltså fråga om fullvärdiga måltider —
och maten tillretts och serverats i varje
skola för sig, så har måltiden kostat i
medeltal 81 öre på landsbygden och 99
öre i städerna. Där man lagat maten
centralt och skickat ut den till de olika
skolorna, har den kostat 78 öre per
måltid i städerna och 90 per måltid på
landsbygden. I de fall där maten har
tillretts av leverantör, som sände ut den
till de olika skolorna, har den kostat
1:10 kronor i städerna och 1:11 kronor
på landsbygden. Det är helt naturligt
att det blir något dyrare för privata
leverantörer. För kommunerna har
man ju inte räknat med kostnaderna för
lokal och dylikt. Men även de av mig
sist nämnda siffrorna tycker jag för min
del kan anses som blygsamma. När man
gör en jämförelse mellan kostnaderna
för dessa fullgoda måltider och vad man
får betala på olika näringsställen, så
tycker jag att såväl skoldistrikten som
de leverantörer, vilka det här är fråga
om, har lyckats mycket bra. Kan fullgoda
måltider ordnas till dessa priser,
tycker jag inte att man har mycket att
klaga på.

Vad jag nu sagt innebär emellertid
inte att jag skulle anse att allt är bra
som det är och att vi nu kan stanna i
utvecklingen på detta område. Det har
utskottsmajoriteten inte heller velat vara
med om, utan vi vill att det skall ske
fortskridande undersökningar på detta
område, så att vi kan följa utvecklingen
undan för undan.

När det gäller att ta ställning, om det
behövs en engångsutredning eller om
det är klokare att överlämna undersökningsarbetet
åt skolöverstyrelsen, så
finns det vissa moment som man måste

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
ta hänsyn till. Kostnaderna för skolmåltiderna
fördelar sig på fyra huvudgrupper.
Till en början har vi lokalkostnaderna.
Därom pågår för närvarande en
utredning. Vi brukar ju icke i detta
hus, när vi vet att det pågår en utredning,
yrka på att en ny utredning skall
komma till stånd. Då får man lätt den
uppfattningen, att det är ett yrkande för
yrkandets egen skull. Det pågår alltså en
utredning i fråga om lokalkostnaderna,
och vi hoppas att den skall komma till ett
resultat, som riksdagen kan godkänna.

Den andra stora gruppen av kostnader
gäller arbetslönerna. Den allra största
delen av skoldistriktens måltidspersonal
är ansluten till respektive fackförbund.
Det är alltså kollektivavtalslöner som betalas
ut på de allra flesta håll. Det är
bara de mycket små kommunerna, som
inte har det ordnat på det sättet. Då
måste man fråga sig vad en engångsutredning
skall kunna utröna på denna
punkt. Är det verkligen någon som tror
att en sådan tillfällig utredning skulle
kunna påverka lönerna inom detta område?
Jag tror inte att det är någon som
har den uppfattningen, i varje fall inte
i denna kammare.

Den tredje kostnadsfaktorn, som vi
här har att räkna med och som är av
stor vikt, gäller den maskinpark, som
skoldistrikten anser nödvändig för tillredning
och servering av skolmåltiderna.
Just på detta område har det skett en
mycket hastig utveckling. Vad som var
modernt för endast ett par tre år sedan
är inte modernt i dag. Det kommer fram
nya maskiner undan för undan. Så mycken
erfarenhet har vi väl ändå haft av
vissa utredningar, att vi tryggt kan säga,
att på liknande områden som detta har
det hänt och kommer kanske att hända,
att när utredningen är färdig, så är den
redan till sitt innehåll förlegad. Vi har
stora företag som är mycket intresserade
av den utveckling, som sker på detta
område. De försöker komma fram med
nya maskintyper undan för undan, som
kan passa för de olika skoldistrikten och
för den nya tidens krav. Med frågan om
maskinkostnaderna sammanhänger ett
annat problem, nämligen avvägningen

mellan maskiner å ena sidan och den
mänskliga arbetskraften å andra sidan.
Därvidlag kan inte en central utredning
göra några uttalanden. Det måste alltjämt
ligga i de enskilda skoldistriktens
skön att i varje särskilt fall göra denna
avvägning. Det är inte säkert att man
förbilligar skolmåltidskostnaderna genom
att köpa dyra maskiner. Det är endast
under förutsättning att antalet anställda
kan minskas i motsvarande grad
som det blir en ekonomisk vinning för
skoldistrikten att inköpa maskiner. Den
saken kan emellertid inte avgöras utan
att man i varje särskilt fall tar hänsyn
till de lokala förhållandena, känner till
arbetsplatsen och alla de faktorer som
här inverkar.

En avgörande synpunkt för utskottsmajoriteten
har, herr förste vice talman,
varit att det i detta hus varje år framställs
alltför många yrkanden om nya
utredningar. Under de år som jag varit
med här har jag emellertid sällan deltagit
i behandlingen av ett förslag, där
kravet på en central engångsutredning
varit så litet befogat som just i detta
fall.

Det för skoldistrikten viktigaste i hela
detta problem om skolmåltiderna är faktiskt
frågan om statsbidragens storlek.
Genom penningvärdeförsämringen har
en allt större börda övervältrats på kommunerna,
medan statens bidrag i realiteten
blivit allt mindre. Det gäller här för
oss att få till stånd en riktig avvägning
av kostnaderna mellan staten och kommunerna.
De flesta kommunalmän och
ledamöter av folkskolestyrelser i vårt
land anser helt säkert att det framför
allt är på denna punkt som en ändring
måste komma till stånd. Det pågår ju
också för närvarande en utredning om
statsbidragens storlek.

När vi inom utskottsmajoriteten så objektivt
som vi kunnat försökt väga de
fördelar, som man anser sig kunna vinna
genom en engångsutredning, mot de skäl
som talar för att denna fråga fortfarande
får handhas av skolöverstyrelsen, som
undan för undan får följa utvecklingen
på området, har vi kommit till den uppfattningen,
att vi gör saken en större

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

tjänst, om denna uppgift även i fortsättningen
får ligga kvar hos skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen kan då månad
för månad följa med vad som sker på
detta område och har dessutom möjlighet
att låta skoldistrikten snabbt få del
av sina erfarenheter. Jag har här i min
hand en bunt av »Aktuellt från skolöverstyrelsen»,
som varje år skickas ut till
skoldistrikten och folkskoleinspektörerna.
I dessa meddelanden redogör skolöverstyrelsen
för sina erfarenheter beträffande
skolmåltidsverksamheten. En
engångsutredning skulle inte ha samma
möjligheter att fortlöpande följa utvecklingen,
utan då utredningen blir färdig
med sitt förslag, riskerar man att vad
utredningen föreslår kanske inte längre
är aktuellt.

Jag har med dessa ord, herr förste
vice talman, velat redogöra för hur vi
sett saken i statsutskottet. Jag poängterar
att det i utskottet inte rått någon
meningsskiljaktighet om att vi alla vill
ha en fullvärdig måltid. De motioner
som här åberopats om s. k. oslofrukostar
och annat dylikt, vann ingen genklang
i statsutskottet. Man ville inom utskottet
icke vara med om en standardsänkning
på detta område. Vi är övertygade
om att vi här i Sverige har råd att
alltjämt låta våra barn få en fullgod måltid
i skolorna. Detta är ju också önskvärt
av flera skäl, bl. a. med tanke på
de fördelar som skolmåltiderna innebär
för de yrkesarbetande mödrarna. Det är
utomordentligt värcjefullt för dessa mödrar
att kunna lita på att barnen i skolan
får en fullgod måltid.

Det har alltså inom utskottet icke funnits
några delade meningar om nödvändigheten
att ge barnen en fullgod skolmåltid,
utan meningsmotsättningen gäller,
huruvida man bör sätta i gång en
engångsutredning eller om det, som utskottsmajoriteten
anser, är bättre att
skolöverstyrelsen får sköta denna sak.
Vi inom utskottsmajoriteten är övertygade
om att skolöverstyrelsen här kan
göra den bästa insatsen. I utlåtandet föreslås
dessutom, att även andra intresserade
parter, t. ex. Stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund

Ang. skolmåltidsverksamheten.
m. fl. organisationer, skall få vara med
och samverka på detta område och ta de
initiativ som man från dessa organisationers
sida kan anse befogade för att
främja skolmåltidsverksamheten. Jag är
övertygad om att skolöverstyrelsen kommer
att ta väl vara på alla vettiga förslag.

Med anförande av dessa synpunkter
ber jag, herr förste vice talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! I princip anser jag, att man
aldrig bör avvisa krav på en utredning,
ty man riskerar då lätt att få skenet mot
sig, att det är något som man vill dölja
och något som man inte vågar se, hur
det i verkligheten ligger till. När man
skall främja tillkomsten av en utredning,
måste man dock ha en känsla av
att man genom utredningen i fråga kan
få fram något väsentligt, bringa klarhet i
en fråga eller åstadkomma en rationellare
ordning på något område. Här skulle
det ju närmast gälla att undersöka,
om man utan att förlora något av skolmåltidernas
goda kvalitet skulle kunna
göra vissa besparingar.

Både utskottet och reservanterna är
eniga om att vi även i fortsättningen skall
ge barnen en fullgod skolmåltid. På den
punkten råder alltså ingen meningsskiljaktighet.
Under min fleråriga verksamhet
som skolledare har jag också kommit
till den bestämda uppfattningen, att
man bör ge barnen en måltid som består
av lagad mat. Enligt mitt förmenande är
inte barnbespisningen tillfredsställande
ordnad med mindre än att en sådan rätt
tillhandahålles. Nere i Halland brukar vi
säga, att den dagen vi inte fått potatis
har vi inte fått någon mat. Uttrycket är
naturligtvis tillspetsat, men vi inlägger i
det, att med mat menar vi lagad mat,
och i lagad mat ingår ju rätt ofta, såsom
vi alla vet, just potatisen såsom en huvudbeståndsdel.

Från motionärernas sida har sagts,
att man skulle kunna servera en varm
dryck och frukt. Jag är inte alldeles på

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
det klara med om man menar, att barnen
i så fall skulle ta matsäcken med sig hemifrån
och att det sedan i skolan skulle
tillhandahållas endast exempelvis choklad
eller någon annan varm dryck och
ett äpple, en banan eller något dylikt.
Det står i alla fall i motionens sammanfattning,
att en skolmåltid enligt motionärernas
mening skulle kunna bestå av
varm dryck och frukt. Jag kan för min
del inte finna det vara en fullgod måltid.

Nu kan man ju säga, att det rent näringsmässigt,
alltså med hänsyn till kaloribehovet,
går att få en måltid utan
att den är vad man brukar kalla lagad.
Jag tror emellertid inte att man alldeles
skall bortse från våra matvanor. Det spelar
en rätt stor roll, att man får den
mat man är van vid. Jag skulle föreställa
mig, att om man ger barnen en varm
dryck, en smörgås och ett äpple, har
nog föräldrarna den uppfattningen att
barnen har fått mat i skolan. De får då
ingen lagad rätt hemma förrän till kvällsmaten.
Resultatet av detta blir, att barnen
inte får den mat man anser att de
bör ha.

Det har nu sagts, att denna fråga skall
utredas för att klargöra vilka möjligheter
som finns till besparingar. Man
skall givetvis inte anse, att det inte kan
vara nödvändigt i många sammanhang
att göra besparingar. De siffror, som
en ledamot av statsutskottet nyss nämnde
och som belyser kostnaden — vi
känner väl redan till dem — är emellertid
inte särskilt stora. Jag tror inte
att man genom att exempelvis använda
det danska sm0rrebr0det, med det relativt
rikliga pålägg som det har, skulle
kunna komma fram till någonting som
är billigare. Det är oss alla bekant, att
smörgås med rikligt pålägg inte är någon
billig kost. Det är klart att man kan
göra det hela billigare, om man jämför
vad det kostar att köpa en smörgås på
ett kafé eller något annat sådant ställe,
men man kan ha rätt att säga, att pålägg
på smörgås inte är någon billig
kost. Jag tror alltså inte att man kan förbilliga
skolmåltiderna i någon nämnvärd
grad genom en sådan anordning.

Vad det här gäller är först och främst
att försöka få fram ett större intresse
på kommunalt håll. För närvarande har
40 procent av folkskolebarnen och 50
procent av samtliga barn inte tillgång till
barnbespisning. Om man kunde stimulera
det kommunala intresset härvidlag
och om vi på samma gång — däri vill
jag ge reservanterna rätt — kan förvänta
mindre rigorösa bestämmelser från skolöverstyrelsen
och andra myndigheters
sida, skulle man få möjlighet att införa
skolbarnsbespisning på betydligt fler håll
än vad för närvarande är fallet.

Sedan skulle jag på det allra livligaste
vilja understryka vad herr Näsström
sade beträffande ökade statsbidrag.
Det är en mycket varm önskan på
nästan alla håll i vårt land, att vi får
större statsbidrag till våra skolmåltider.
Genom det ständigt försämrade penningvärde,
som vi nu haft under de senaste
fyra, fem åren, och även på grund av
det statsbidragsförfarande som vi för
närvarande har, har kommunernas andel
i dessa kostnader blivit avsevärt förstorade
i förhållande till vad avsikten var,
då statsbidrag till skolbarnsbespisning
infördes.

Dessa två saker, alltså mindre rigorösa
bestämmelser och ökade statsbidrag,
tror jag skulle ge mer än en statlig
utredning. Jag tror inte man kan
komma till rätta med denna fråga genom
en statlig utredning.

Till sist skulle jag vilja framhålla, att
man på många håll. i vårt land envisas
med att ha alltför många bespisningsenheter,
alltför små kök. Vägen går
över större centrala kök med särskilt
riktmärke på en besparing av personalen.
Det är just genom en sådan inbesparing
som man kan få en kostnadsminskning
till stånd. Utskottet har också sagt
att det inte har någonting emot att Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund
tillsammans med skolöverstyrelsen
undersöker och belyser detta problem.
Under sådana förhållanden tycker jag,
att man inte kan fordra mera.

Jag vill därför, herr talman, med dessa
ord yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Fru WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Det är onekligen med ett visst intresse
man läst motionerna i denna fråga. Samtliga
stryker under det stora värde skolmåltidsreformen
har. Man talar om den
stora uppskattningen av skolmåltiderna
bland såväl målsmännen och barnen som
skolans representanter. Barnens hälsotillstånd
och fysiska spänst har avsevärt
förbättrats, framhåller man också.
Måhända kan det tillåtas den, som någgot
litet fått vara med om förberedelserna
för denna reform, att uttrycka sin
glädje över allt detta. Och tillfredsställelsen
blir inte mindre då man betänker,
vilket motstånd denna reform på
sin tid mötte från vissa gruppers sida.

I motionerna begäres en utredning
med sikte på att förbilliga kostnaderna,
och debatten här har företrädesvis rört
sig om den frågan. Även om man helt
och fullt vill instämma i vad utskottets
representant herr Näsström anförde om
priset på skolmåltiderna, som verkligen
måste anses vara lågt i relation till vad
vi vanligen får betala, är det självklart
att ingen människa kan ha några invändningar
mot besparingar, om de inte
går ut över det väsentliga, nämligen
själva skolmåltiden. Jag tror att vi kanske
här som på många andra håll när
det gäller vår byggenskap ute i kommunerna
kan finna exempel på att man i
överdriven ambition byggt en aning i
överkant. Möjligen skulle man vilja trycka
på vad även utskottet varit inne på,
nämligen att skolmåltidslokalerna bör
utnyttjas bättre. Den gjorda enqueten visar
att 30 skoldistrikt av 98 använder
dessa lokaler uteslutande för utbespisning
av skolmåltiderna. Det förefaller åtminstone
inte mig riktigt tillfredsställande,
att investeringarna i dessa lokaler
inte utnyttjas bättre inom kommunerna.
Man kan knappast undgå den reflexionen,
om månne inte samma intressen
håller tillbaka här som när det gäller
andra framställningar om att få utnyttja
skolans lokaler för olika ändamål, t. ex.
inom föreningslivet o. dyl.

I likhet med utskottets ärade representant
tror jag, att många av motionärernas
önskemål om besparingar väl kan

Ang. skolmåltidsverksamheten.
tillgodoses genom de fortlöpande undersökningarna
inom skolöverstyrelsen.
Man kan också peka på de sakkunniga,
som år 1952 tillsattes för att göra en
översyn av statsbidragsbestämmelserna
på skolväsendets område. Jag vill för
min del hoppas, att de små reflexioner,
som jag här antytt, kommer att beaktas
vid denna översyn. Jag har inte så
lång erfarenhet i riksdagen, men nog
måste jag säga att jag med ganska stor
förvåning har konstaterat, att sparsamhetens
företrädare rekommenderar
en ny, fristående utredning här, trots
att en utredning på området redan pågår.

Vid läsningen av motionerna fäster
man sig emellertid inte bara vid motionärernas
önskan att förbilliga genom
rationalisering av arbetsmetoder, apparatur
o. dyl. utan man får nog ett starkt
intryck av att de också siktar till något
annat. De önskar en annan måltidstyp,
som skulle sänka kostnaderna utan
att man ger avkall på kravet om fullvärdiga
skolmåltider. Jag tror för min
det att den förtjusning och glädje, varmed
hemmen hälsat denna reform, i
mycket Dög grad baserar sig på att just
lagad mat serveras vid skolmåltiderna.
Även i kommuner, där en mycket stor
del av befolkningen kan förmodas tillhöra
den grupp människor, som enligt
herr Berghs yttrande 1946 vill föda och
kläda sina barn själva, har skolmåltidsreformen
genomförts i mycket stor utsträckning.
I min egen hemkommun,
Nacka, deltar t. ex. 99,8 procent av barnen
i skolmåltiderna. Motionärerna önskar
nu att vi skall övergå till att servera
smörgås och mjölk eller varm
dryck, och de tar Norge och Danmark
som förebild. Jag har också bl. a. sett
en mycket lustig motivering, nämligen
den att barnen föredrar smörgåsar. Vi
mödrar har åtskilliga gånger i tal och
skrift fått höra, att vi bör bekämpa barnens
smörgåsätande. Åtminstone jag fick
ofta, när mina barn var små och åt sin
frukost hemma, höra att mammorna bör
servera barnen ett varmt, ordentligt lagat
mål mat, och de mammor, som serverade
ungarna smörgås och mjölk när

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

de kom hem på skolfrukosten, var inte

mammor av den rätta sorten.

När statsbidraget till skolmåltiderna
klubbades år 1946, tog man ett stort steg
framåt mot en förbättrad befolkningsvård.
Lektor Nordwall anför några näringsfysiologiska
synpunkter i tidskriften
Hygienisk Revy. Där säger han, att
det måste sörjas för variation av födan.
Barn liksom vuxna älskar och behöver
omväxling. Har smörgås och mjölk utgjort
förtäring på morgonen och kanske
även på kvällen förut, bör därjämte
något annat tillkomma vid frukosten,
vare sig den ätes hemma eller i skolan.
En lagad varmrätt måste därför enligt
hans mening anses tillhöra en förstklassig
och normal måltid ett stycke fram
på dagen.

Jag kan inte underlåta att också återge
vad som står i de internationella
normer på detta område, som enligt professor
Abramsons uppgift har införts i
födoämnestabellerna år 1952. Där säges
det, att ett småskolebarn förbrukar per
kilogram kroppsvikt flera kalorier än en
vuxen. Och han fortsätter, att en pojke
i pubertetsåldern med sin snabba tillväxt
behöver absolut taget mera äggvita,
kalk o. s. v. och har större kaloribehov,
absolut räknat, än den fullvuxne
karlen med medeltungt arbete.

Vi har genom skolmåltidsreformen
vunnit bättre folkhälsa. Barnens arbetsresultat
har ökat i skolan på grund av
bättre prestationsförmåga, någonting
som ofta framhålles från lärarhåll. Vi
har vunnit en bättre social utjämning
och en önskvärd kontaktmöjlighet både
mellan föräldrarna och barnen, som
ibland upplever och ofta grymt nog
påminner varandra om rågångarna.

Vi vet allesammans, att i de flesta hem
går barnen till skolan efter att endast
ha druckit te och ätit någon smörgås eller
druckit kaffe med bullar. Den energitillförsel,
som de får genom detta morgonmål,
är snart förbrukad under skoldagen.
När vi betänker vad som här har
sagts av lektor Nordwall förefaller det
mig alldeles otänkbart, att vi skall ta ett
steg tillbaka från den lagade maten och
servera barnen ett morgonmål i stil med

oslofrukosten. Det måste innebära en
försämring, och jag undrar om inte också
motionärerna var inne på den tanken
till slut, eftersom de i sin reservation
skriver, att man åtminstone »till en början»
skulle kunna tänka sig att gå den
vägen.

Remissinstanserna varnar också för en
standardsänkning, och det är med glädje,
som man hör de olika talarna här
stryka under, att det inte finns något
större intresse för att medverka till en
sådan. Jag tror att bakom de nuvarande
skolmåltiderna med lagad mat står en
kompakt föräldraopinion. Jag kan erinra
om det försök, som nyligen gjordes i
Stockholm att införa en frukost med
smörgåsar och som, om jag inte minns
fel, mottogs med så starka protester, att
man snabbt nog fick återgå till den lagade
maten.

Om motionärerna skulle få sin vilja
igenom, kommer de allra flesta barnen
att få sitt första lagade mål mat långt
fram på eftermiddagen, många gånger
inte förrän klockan fem eller ännu senare,
eftersom många mödrar har förvärvsarbete
och inte slutar sin arbetsdag
förrän vid fem- eller sextiden. Maten
kommer då inte på bordet förrän
kanske vid sjutiden på kvällen. Även
småbarnen skulle ju på det sättet få vänta
på sin lagade måltid. I flera kommuner
där skolskjutsar användes låter man
småbarnen efter skolans slut gå och vänta
på de äldre skolbarnen och har en
för alla barnen gemensam skolskjuts
hem. Det lär vara enda sättet att göra
skolskjutsarna så litet ekonomiskt betungande
som möjligt.

Det är lustigt att inte de, som reflekterar
på en övergång till oslofrukosten,
själva övergår till att äta smörgås. Det
är inte många vuxna, som skulle nöja
sig med en sådan kost. Industriarbetare
och andra arbetare har, när de går till
arbetet, sin lagade mat med sig till uppvärmning.
Man kan nog frestas till frågan
om de motionärer, som här i alla fall
antytt att man skulle övergå till smörgåsar,
i det långa loppet själva skulle
nöja sig med att äta litet smörgåsar och
kanske litet kålrötter och morötter. Jag

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

tror nog att de snart nog hellre går ned
i restaurangen och äter lagad mat där.

Tidigare generationer har fått leva på
torrskaffning i sju eller åtta år av sin
viktigaste utvecklingsperiod. Det har blivit
mänga friska och duktiga människor
av dem — det vill jag visst inte förneka

— men många har inte blivit det genom
att de inte fått den näring, som de hade
behövt under uppväxttiden. Det var enligt
min mening en misshushållning med
vad vi brukar säga vår värdefullaste
tillgång. Och att låta 40 procent av skolbarnen
ännu i denna dag få lagad mat
först långt fram på eftermiddagen är enligt
mitt sätt att se också en verklig misshushållning.
Anledningen härtill är väl

— utom kostnaderna — att det inte föreligger
tillräckligt intresse eller att några
kommunala initiativ härutinnan inte
kommit fram i de berörda kommunerna.

Allt vad som kan göras för att förbilliga
denna reform när det gäller lokaler,
utrustning, personal o. s. v. är jag gärna
med på, men jag finner det absurt om
besparingar skulle genomföras som går
ut över skolmåltidens standard i en tid,
då vi utan att blinka får svälja oerhörda
försvarsutgifter och då det diskuteras,
huruvida vi skall ge ut stora pengar på
att vrida ratten på våra bilar åt höger
i stället för åt vänster.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7,30 eftermiddagen.

Fru CARLQVIST (s): Herr talman! När
riksdagen i juni 1946 fattade beslut om
fria skolmåltider, hälsades denna reform
med glädje och tacksamhet av många familjeförsörjare.
Kravet på att alla, som
önskade delta i måltiderna, skulle beredas
plats, gick inte att genomföra då
och är ännu inte helt genomfört av olika
orsaker, som vi alla känner till.

I första hand kom i fråga elever med
lång skolväg, klena elever, elever, vilkas
mödrar var förvärvsarbetande, samt elever
som kom från mindre välsituerade

Ang. skolmåltidsverksamheten.
hem och som man riskerade inte skulle
få en fullvärdig kost eller om vilka man
på förhand visste inte skulle få en dylik
kost. Betydelsen av verksamheten torde
nu ligga i öppen dag för alla, och hemmen
visar en stor uppskattning av förmånen.
I de hem, där båda makarna har
förvärvsarbete, ger säkerligen vetskapen
om att barnen i skolan erhåller en fullgod
måltid en trygghet, som med visshet
återverkar på deras arbetsprestation.
Att nu gå ifrån bestämmelsen om
att måltiden skall bestå av lagad mat
och i stället föreskriva att den skall bestå
av smörgås och mjölk, skulle för
många barn innebära en stor försämring.

Skolöverstyrelsen har ju också i sin
verkställda undersökning anfört, att det
nu torde föreligga minst lika starka skäl
som vid tiden för de fria skolmåltidernas
införande enligt gällande bestämmelser
att föreskriva, att skolmåltidernas
huvudbeståndsdel i regel bör utgöras
av lagad rätt. Och skolöverstyrelsen
framhåller fortsättningsvis, att detta
överensstämmer med kostvanorna i de
svenska hemmen. Om vid de skolor, som
varit föremål för överstyrelsens undersökning,
en skolfrukost bestående av
smörgås och mjölk infördes, skulle 98
procent av eleverna erhålla sin första
lagade måltid först efter skolans slut;
de flesta först efter klockan 17. Detta
kan inte anses lämpligt, även om smörgåsar
kan beredas på sådant sätt att
de ur näringssynpunkt blir tillfredsställande.

Om jag förstått en del av motionärerna
rätt, är det deras önskan att genom
eu förenkling av skolmåltiden till smörgås
och mjölk nedbringa kostnaderna,
och därför föreslås en utredning.

Att sparsamhet med statens och kommunens
medel är nödvändig, är en klar
och given sak och hälsas nog med tillfredsställelse
av oss alla. Utskottet har
här i sin skrivning pekat på att såväl
frågorna om statsbidrag till skolmåltider
och till skollokaler som frågan om skolmåltidslokalernas
utformning för närvarande
är föremål för utredning, varför
det kan synas onödigt med ännu en ut -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
redning på detta område. Utskottets talesman
har utförligt motiverat utskottets
avslagsyrkande beträffande en ny utredning.

Herr talman! Jag skall med dessa få
ord be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle: Herr
talman! Både nästföregående och föregående
talare har påstått, att motionärernas
förslag skulle innebära att man
vill ersätta nuvarande skolmåltider, som
i princip består av lagad mat, med en
frukost av oslofrukostens karaktär. Så
mycket kan dock fordras av deltagare i
en diskussion i riksdagens första kammare,
att vederbörande åtminstone läser
igenom motionerna. Ty i så fall skall
skall man finna, att tankegången bakom
dessa motioner är att det med hänsyn till
att 40 procent av hela vårt barnklientel
inte får någon frukost alls, därför att
kommunerna inte anser sig ha råd därmed
av olika skäl, kan övervägas, om
det inte för detta klientel kunde vara
lämpligt att införa permanenta möjligheter
för en frukost av enklare typ.

På detta sätt förs resonemanget i motionerna.
Det är inte alls fråga om att
ersätta nuvarande skolfrukost med lagad
mat för 58 procent av barnen med en
frukost av enklare typ.

Jag måste ytterligare säga, att just denna
synpunkt är för mig ganska central.
Vad är anledningen till att man exempelvis
i nuvarande stund efter sju års
verksamhet icke kan ge de resande eleverna
vid våra läroverk och högre skolor
den skolfrukost, som de kanske behöver
främst av hela det ungdomsklientel
det här gäller? Jo anledningen är att
kommunerna schablonmässigt serverar
frukost till skolungdomen i sin egen stad
och resonerar som så att läroverkseleverna
tillhör fjärrkommuner och att det
inte i första hand är dem som man skall
försörja med en skolfrukost.

Jag framförde denna synpunkt redan
1946, och den utgjorde en av motiveringarna
till den ståndpunkt som jag
hade då, nämligen att man på detta om -

råde skulle gå fram med försiktighet för
att så många som möjligt skulle bli gynnade
med en skolmåltid.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag är förvånad över att fruarna
Wallentheim och Carlqvist, som verkar
vara så snälla, kan komma med sådana
yttranden som de i dag har fällt.
Som herr Arrhén framhöll, finns det
inget som helst underlag för ett sådant
yttrande, som fru Carlqvist nu sist fällde,
nämligen att det inte kan vara riktigt
att gå ifrån den nuvarande ordningen
med lagad mat och övergå till smörgås
och mjölk.

Det är ingen enda människa som tänkt
sig detta. Vad vi begär är att få till
stånd en rationalisering i största allmänhet,
så att det blir möjligt att sprida
skolmåltidsverksamheten ut över landet
och åstadkomma den välsignelsebringande
verkan, som fru Wallentheim
nyss så vältaligt skildrade.

Det hela är, fru Carlqvist, en rättvisefråga!
Vi skall inte, genom att uraktlåta
att vidtaga den rationalisering
som är möjlig eller genom att bibehålla
alltför snäva bestämmelser, göra det
omöjligt för stora delar av Sveriges ungdom
att komma i åtnjutande av skolmåltider.

Herr PERSSON, HELMER (k): Jag
kunde inte undgå att få det intrycket
att utskottets talesman, herr Näsström,
nog alltför välvilligt tolkat innehållet i
reservanternas linje. Men den bristen
hos utskottets talesman har mycket verksamt
reparerats dels av fru Wallentheim
och dels av fru Carlqvist. Det verkliga
innehållet i högerns och folkpartiets linje
i denna fråga har också mycket effektivt
sönderskjutits av husmödrarna här
i landet. De har ju inte kunnat undgå
att uppmärksamma, att högerns och folkpartiets
framstöt i denna fråga egentligen
är ett cyniskt försök att förfuska
en mycket god reform. Till sitt innehåll
innebär den att man skall ersätta ett
mål lagad mat med smörgåsdiet, men
här vill man bortförklara det hela ge -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

nom att bland annat säga att det inte
skall bli någon standardsänkning; det
skall vara samman antal kalorier i måltiderna.
Men i verkligheten blir det så
att man förvandlar barnen till automater,
som kan ta emot vad som helst, bara
frukosten innehåller ett tillräckligt
antal kalorier.

Nå, har nu högern och folkpartiet lyckats
vinna gehör? Som jag tidigare
nämnde bar de inte det. De har rönt
motstånd till och med i de egna leden,
men det är uppenbart — det kan man
inte undgå att uppmärksamma — att
reservanternas talesmän här i kammaren
med hänsyn till den stämning som uppstått
mot deras linje söker retirera och
förklara det hela med att det bara är
fråga om en rationalisering. Det är
uppenbart, att högern och folkpartiet i
denna fråga varit ute i ogjort väder och
nu försöker ge sin linje ett annat innehåll
än vad den i verkligheten har.

Är denna stora attack mot en god reform
någonting unikt? Nej, det är det
inte. I vår tid, framför allt efter andra
världskriget, har dessa partier i ord förklarat,
att de är för reformer, men i
verkligheten lanserar de en politik, syftande
till att förfuska genomförda reformer.
Hur skulle det egentligen kunna
vara annorlunda exempelvis när det
gäller högerpartiet, som ju fortfarande
representerar samma socialskikt som tidigare?
Principerna för högerns handlande
är desamma som tidigare. I denna
fråga har man också sökt att mobilisera
vetenskapen, ja även kvasivetenskapen.
I det svenska folkets medvetande är exempelvis
näringsfysiologiska institutet
inte någon särskilt utpräglad auktoritet,
ty svenska folket kommer mycket väl
ihåg, att detta institut sökt inpränta hos
folk att det egentligen är hälsosammare
att förtära margarin än smör.

•lag vill till sist understryka vad utskottets
talesman här sade, nämligen att
det är angeläget att statsbidraget till finansiering
av skolmåltiderna blir så stort
som möjligt, och det är ju att hoppas,
att den utredning, som sysslar med saken,
skall komma till ett positivt och
gott resultat.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
ansluta mig till yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Herr GRYM (s): Herr talman! Jag skall
inte ta många minuter av kammarens
tid i anspråk. Jag har inte varit i tillfälle
att lyssna till denna debatt från
början. Jag kom in hit när herr Näsström
höll sitt anförande, och jag kan
i allt väsentligt instämma i vad han
sade.

Jag har, herr talman, inte heller i
egentlig mening förberett något anförande.
Jag har på grund av sjukdom
varit borta från riksdagen och har inte
satt mig in i riksdagstrycket i dess helhet.
Men när jag som hastigast tittade
igenom detta utskottsutlåtande fäste jag
mig vid vad som på sidan 3 står citerat
ur högermotionen: »Ett stort antal
distrikt har inte beslutat anordna skolmåltider
på grund av att brist på personal
och lokaler samt svårigheter av ekonomisk
art ha lagt hinder i vägen. För
närvarande ha ca 40 % av landets folkskolebarn
icke tillgång till skolmåltid.»

Jag blev verkligen förvånad när jag
läste dessa meningar. Yar finns dessa
40 procent av Sveriges folkskolebarn,
som inte har tillgång till ett mål lagad
mat i skolan? De finns åtminstone inte
i Norrbotten, knappast i Västerbotten,
ja knappast någonstans i Norrland. De
är att söka i Mellansverige och kanhända
främst i de sydligare delarfta av landet.
Vi i Norrbotten är ju fattiga, och
skoldistrikten brottas med stora ekonomiska
svårigheter, om man undantar
några såsom Kiruna och kanske något
annat. Men vi har aldrig hesiterat för
denna verksamhet. Vi började därmed
så fort bestämmelserna kom till stånd,
och vi skulle aldrig tänka på att återgå
till det tidigare systemet och ta bort
denna verksamhet — långt därifrån! Jag
skulle tro att det är någonting annat
som ligger bakom än bristen på personal
och besvärligheter av ekonomisk
art. Jag undrar, om det inte ändå är
den goda viljan som många gånger fattas.
Jag skulle tro att det i mångt och
mycket brister i det stycket.

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

När det gäller lokaliteterna skall ingen
tro att vi i Norrbotten har högförnämliga
sådana för skolmåltiderna. Yi
har i skogsbygderna ordnat med baracker,
på sina ställen har vi köpt gamla
militärbaracker o. s. v. I vissa byar
har vi hyrt lokaler i granngårdar. Det
går bra att ordna måltiderna där —
det finns ju alltid bräder, det går
bra att spika bord och ordna med
hankar, det finns tillgång till järnspis
o. s. v. och det behövs inte så mycket
annat. Nog finns det möjligheter! Mina
vänner från Norrbotten, t. ex. herr
Bergh, kan säkerligen intyga att det är
precis så som jag säger.

Nu skall jag passa på att yttra ett
ord också i anledning av herr Helmer
Perssons anförande. Han sade, att högern
är en priviligerad klass eller någonting
i den stilen. Det kan hända att
så är. Jag vill inte på något sätt försvara
högern, långt därifrån, men rätt
skall vara rätt. Högern har dock i Norrbotten
ungefär 12 000 röstande, och partiet
har kanhända ännu fler anhängare.
Inte alla dessa hör till de priviligierade,
utan man måste nog söka en del även
inom arbetarklassen och bland småbrukarna.

Jag vill i det sammanhanget säga —-och detta vet herr Bergh nog också mycket
väl — att de bland småfolket, som
i Norrbotten röstar med högern, för allt
i världen inte skulle vilja vara med om
att sänka standarden på skolmåltiderna.
Dessa måltider är välsignelsebringande
på allt sätt, och reformen har varit ypperlig
från första början. Jag vågar påstå,
att för många barn på landsbygden,
åtminstone i fattiga hem, erbjuder skolan
den enda möjligheten att få lagad
mat en gång om dagen. Det finns stora
familjer, där fyra—fem barn samtidigt
går i skolan. Modern har kanske ingen
möjlighet alls att på morgonen ge dem
någon lagad mat. De får möjligen någon
brödbit med sig, kanhända smör, men
det är inte så säkert. Sedan får de ge
sig i väg och får äta i skolan vid 11-tiden. Någon gång vid 4—5-tiden kommer
de hem, och om det vill sig väl får

de lagad mat, men det är inte säkert att
de får det alla gånger.

Det största bekymret för oss är givetvis
kostnadsfrågan. Jag skall inte alls
gå in på frågan om statsbidragen, den
kommer upp i annat sammanhang. Yi
får hoppas att det blir en bättre ordning
med statsbidragen och att vi får högre
sådana för skolmåltidsverksamheten.

Jag har också gått i skolan, och jag
minns mycket väl hur det var då. Vi
var en stor familj med elva barn. Vi var
fem som gick samtidigt i skolan. Vi fick
stoppa ett par brödbitar i fickan, men
det var inte fråga om något smör —
smöret skulle säljas, och för de pengarna
skulle man köpa ett och annat till
hushållet. Åtminstone en hel del av oss
här i kammaren vet hur det har varit
förr. Gud bevare oss för att komma tillbaka
till dessa tider! Låt oss hoppas att
den standard som vi nu har nått när det
gäller skolmåltiderna så vitt möjligt förbättras
och inte försämras på något sätt.
Jag för min del kan aldrig vara med
om något sådant, och jag är övertygad
om att jag har den överväldigande delen
åtminstone av befolkningen i Norrbottens
län bakom mig därvidlag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag är litet förbluffad över att
bli apostroferad i detta sammanhang av
min vän herr Grym, som hade åtskilligt
att säga inte bara om norrbottenshögerns
underlag i olika socialgrupper
utan också om befolkningens intresse där
hemma för bibehållande av skolmåltidernas
nuvarande standard.

I intetdera avseendet bär jag någon
anledning att polemisera mot hans inlägg.
Tvärtom vill jag vitsorda, vad han
har sagt.

Men när herr Grym förutsätter, att någon
skulle vilja sänka standarden på
skolmåltiderna, och talar om att man
inte bör gå tillbaka till de tidigare sämre
anordningarna, så slår han in full -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

ständigt öppna dörrar. Här har både
herr Arrhén och herr Ohlon för en stund
sedan i polemik mot fru Carlqvist gjort
gällande, att det ingalunda är någon
försämring som reservationen avser.
Herarrna kan väl ändå läsa vad där står!
Vi vill fasthålla vid kravet på en fullvärdig
skolmåltid men vill ha en undersökning,
som avser att utreda hur man
skall kunna åstadkomma rationalisering
i besparande syfte. Det är ju vad det rör
sig om. När man därför nu igen, såsom
min vän herr Grym gjorde, framställer
det så som om på ena sidan funnes sådana,
som ville åstadkomma någonting
sämre, medan de andra, majoriteten, vill
behålla den standard vi har, så är det
att ge en falsk bild av läget.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! När
jag läste motionerna, trodde jag att det
var fråga om en stor besparingsaktion
från motionärernas sida. Den uppfattningen
fick man nog också i början vid
behandlingen i statsutskottet. Under diskussionens
fortgång kom besparingssynpunkten
mer och mer bort, och i den
reservation, som högern och folkpartiet
nu har gemensamt avgivit, finns det inte
mycket kvar av den. I dagens debatt har
jag inte märkt någonting av den alls.

Herr Ohlon sade i sitt första anförande,
att frågan huvudsakligen var en
landsbygdsfråga, och det är nog riktigt.
Det är klart, att de flesta eller kanske
alla av de 42 procent skolbarn, som inte
får skolfrukost, finns på landsbygden.
Men jag skulle inte tro, att förhållandena
blev bättre på landsbygden, om man
skulle bifalla reservationen. Herr Ohlon
sade själv, att utredningen syftade till en
rationalisering i största allmänhet. Jag
tror inte, att det skulle hjälpa landsbygden
speciellt.

Nu ser vi av utskottsutlåtandet, att det
redan pågår två utredningar som berör
de viktigaste frågorna för landsbygden.
Såväl frågan om statsbidrag till skolmåltider
och till skollokaler som frågan om
skolmåltidslokalernas utformning är för
närvarande föremål för utredning genom
sakkunniga för översyn av vissa

Ang. skolmåltidsverksamheten.
statsbidrag på skolväsendets område. Jag
tror, att vi där kan vänta någonting, och
jag hoppas, att när dessa frågor i sinom
tid kommer inför riksdagen, skall herr
Ohlon och de övriga reservanterna vara
beredda att hjälpa landsbygden, så att
alla barn där verkligen kan få sina skolmåltider.

I övrigt kan jag instämma med herr
Näsström som sade, att man sällan har
mött ett utredningsyrkande som är så
svagt underbyggt som fallet är här.

Jag bär redan nämnt de två pågående
utredningarna. Dessutom meddelar skolöverstyrelsen,
att undersökningar och utredningar
successivt företagits alltsedan
skolmåltider år 194G och 1947 anordnades
efter de nuvarande bestämmelserna.
Överstyrelsen anser, att en fortlöpande
undersökningsverksamhet i anslutning
till skolmåltidsverksamheten liksom hittills
är behövlig. Överstyrelsen anser vidare
— och det tycker jag nog att det
finns goda skäl för — att den bör ha
förtroendet att handha denna undersökningsverksamhet.
Samarbete sker redan
med statens institut för folkhälsan, och
samarbete med statens organisationsnämnd
planeras. Undersökningar pågår
också i samarbete med konservindustrien
för att utröna, i vad mån konserver av
olika slag kan vara lämpliga för skolmåltiderna
— konservernas betydelse
har reservanterna särskilt uppehållit sig
vid.

Såsom frågan ligger till tror jag att
det för närvarande inte försummas något
som skulle vara av väsentlig betydelse
för denna verksamhet. Skolöverstyrelsen
gör en liten antydan om att den
skulle behöva mera personal och mera
pengar för att bedriva verksamheten effektivare
än för närvarande, och jag
skulle tro att det närmaste resultatet av
denna framstöt i frågan också blir, att
skolöverstyrelsen får flera tjänstemän än
tidigare. Både utskottsmajoriteten och
reservanterna har nämligen varit ense
om att den avdelning, som sköter denna
verksamhet i skolöverstyrelsen, behöver
förstärkas.

Jag sade i början, att man först fick
det intrycket att det gällde en bespa -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
ringsaktion, men att detta intryck har
förtonats mer och mer. Det framgår allra
tydligast av att den ena högermotionen
— den som har framförts av herr Ebbe
Ohlsson i första kammaren och herr
Nilsson i Bästekille m. fl. i andra kammaren
och som avsåg att statsbidrag
skulle kunna utgå även för en frukost
som bara består av en varm dryck jämte
frukt — bär i utskottet rönt det sorgliga
ödet att bli avstyrkt av såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna. Därmed
ebbade denna besparingsaktion ut, ty
genom att införa sådan skolmåltid hade
man väl de största möjligheterna att spara
pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Jag kan
nog säga, att jag har varit en av pionjärerna
bland dom som verkade för att
införa skolmåltid. Jag har under många
år varit skolöverläkare i Malmö och
som sådan också fått vara med om att
införa skolmåltiden där. Redan år 1942
framhöll jag i ett populärhygieniskt arbete
det absurda i att medan det ansågs
nästan kriminellt att svältföda husdjur,
så var fortfarande omkring 20 procent
av skolbarnen undernärda.

Jag säger detta bara för att klarlägga,
att när jag satt mitt namn under en av
de motioner, som det här är fråga om,
har jag givetvis inte på något sätt velat
skada skolmåltiden. Men, jag har haft
tillfälle att se, att det finns en massa
olösta problem beträffande såväl skolmåltidernas
sammansättning som lokalerna.

Nu har det gjorts uppenbara försök
att åstadkomma en begreppsförvirring
inte bara i denna kammare utan även
i andra kammaren, såtillvida att man
vill lägga motionärerna till last, att de
skulle önska en sämre måltid än den
vi har nu. Detta är en klar vantolkning,
och det ligger nära till hands att anta
att man har velat föra fram den i politiskt
syfte. I varje fall måste jag säga
att motionärerna befinner sig i gott sällskap,
då ju Svenska stadsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund livligt
tillstyrkt den utredning som det här
är fråga om.

Om jag nu ett ögonblick fäster uppmärksamheten
vid majoritetens motivering,
förefaller det mig frapperande, att
det föreligger ett par direkta motsägelser
på de viktigast punkterna. Statsutskottets
majoritet finner, att skolöverstyrelsen
inte är vuxen den uppgift som det
här är fråga om, och talar om att de
personella resurserna är otillräckliga.
Men inte desto mindre överlämnar majoriteten
frågan i överstyrelsens händer.
Med andra ord: Man drar sig inte för
att överlämna utredningen till en statlig
myndighet, om vilken man anser att dess
möjligheter att komma till ett resultat
inte är tillfredsställande.

Vidare har vi den motiveringen, att
skolöverstyrelsen skulle ta upp samarbete
med stadsförbundet och landskommunernas
förbund. Här föreligger det
egendomliga förhållandet, att de båda
sistnämnda parterna bär tackat nej till
ett sådant samarbete. Man vill över
huvud taget inte gärna i denna fråga ha
med statliga myndigheter att göra, utan
anser att frågan bör handläggas av ett
opartiskt forum.

Nu vet alla i denna kammare, även
de som talat om motionärernas beslöjade
önskningar, att om det tillsätts en utredningskommitté,
kommer den att tillsättas
i den ordning, i vilken man i allmänhet
tillsätter kommittéer, d. v. s. med
sakkunniga och med inslag av riksdagsmän.
Det finns väl ingen anledning att
antaga, att denna kommitté skulle gå
till sitt värv med förutfattad mening.
Säkerligen skulle en sådan kommitté arbeta
fullkomligt förutsättningslöst. Det
är från denna utgångspunkt, herr talman,
som jag har funnit både att starka
skäl talar för en självständig utredning
och att den av utskottsmajoriteten lämnade
motiveringen är rätt svag.

Jag har också förvånat mig över att
utskottets talesman, herr Näsström, först
säger att han sällan varit med om en
motion om utredning, som varit så litet
befogad, och sedan i nästa andedrag
säger, att det egentligen inte är någon

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

skillnad mellan utskottsmajoritetens och
reservanternas uppfattningar, skillnaden
skulle bara vara den, att utskottsmajoriteten
vill ha utredningen gjord genom
skolöverstyrelsen.

Herr talman! Med stöd av dessa synpunkter
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag beklagar att jag till
herr Huss måste säga, att han liar talat
vid sidan om ämnet. Han säger, att vi
i utskottsmajoriteten inte skulle anse
kungl. skolöverstyrelsen vara vuxen
denna uppgift. Har vi påstått det? Det
är inte alls så, utan vi påstår att man
behöver utöka personalen, där som på
många andra områden, om skolöverstyrelsen
på ett tillfredsställande sätt skall
följa med denna fråga undan för undan.

När jag sedan talade om att det behövdes
en utredning, sade jag inte en
engångsutredning utan en fortlöpande
utredning, herr Huss. Det är en väsentlig
skillnad.

Jag underskattar inte på något sätt
herr Huss’ sakkunskap, men jag har
haft ännu fler tillfällen att samarbeta
med skolöverläkaren professor Herlitz.
Jag vet också att den mannen är mycket
intresserad av dessa uppgifter, och jag
har det största förtroende för honom.

Sedan har såväl herr Arrhén och herr
Huss påpekat, att landskommunernas
förbund och stadsförbundet tillstyrkt
kravet på utredning. Jag beklagar att
jag måste tala om, hur det i verkligheten
ligger till på detta område. När vi
hade ärendet uppe i utskottet befarade
jag, att vid den tidpunkten t. ex. landskommunernas
förbund icke hade kännedom
om att det redan pågår utredningar
på dessa områden, och det har jag i
dag fått bekräftat av landskommunernas
förbunds styrelses ordförande. Så ligger
det till, och jag förmodar att det är samma
sak med stadsförbundet.

Jag fick en anmärkning av herr Helmer
Persson för att jag inte varit tillräckligt
hård mot reservanterna. Den
anmärkningen tar jag med stor ro, ty

<> Första kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Ang. skolmåltidsverksamheten.
jag vet att reservanterna, i varje fall i
utskottet, icke har framställt det yrkande
som lagts dem till last. De har icke
velat vara med om en standardförsämring,
och då skulle det vara felaktigt
gjort av mig om jag påstod motsatsen.
De har således icke tillstyrkt de motioner,
som yrkat på att man skulle få
statsbidrag också för skolmåltider som
bestod av varm dryck och frukt.

När det sedan gäller de andra motionerna,
de som väckts av herr Eskilsson
och fröken Wetterström, måste jag tyvärr
också göra ett påpekande som inte
är så behagligt för motionärerna. Det
är att de tydligen förbisett, att det redan
nu utgår statsbidrag till i dessa motioner
berörda ändamål. På den punkten
är det bara halva motionen man har
gått med på.

Herr ANDERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill endast bekräfta
att de uppgifter är riktiga, som herr Näsström
lämnade om vårt ståndpunktstagande
i Svenska landskommunernas förbund.
Det är klart att en fråga som denna
behöver översyn, och vi har också
givit det tillkänna i det remissyttrande,
som vi i anledning av motionerna avgav
till statsutskottet, att en utredning och
översyn behövs. Men vid det tillfället var
det inte för oss känt att denna fråga var
föremål för utredning.

Utskottet säger: »Såväl frågorna om
statsbidrag till skolmåltider och till skollokaler
som frågan om skolmåltidslokalernas
utformning äro för närvarande föremål
för utredning genom de ovan omförmälda
sakkunniga för översyn av vissa
statsbidrag på skolväsendets område.
» Jag har redan konstaterat att så
är fallet. Såsom utskottet framhåller är
det kutym här i riksdagen att inte sätta
i gång nya utredningar i en fråga som
redan är föremål för utredning. Och
skulle vi nu börja en ny utredning, som
kanske tog ett par år, skulle kommunerna
förlora på det.

Jag tror att frågan har fallit framåt
genom utskottets utlåtande. Frågan ligger
till på ett annat sätt, sedan det har

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

klarlagts att en översyn behöver företagas.
Den översynen bör ske på det sätt
som här angivits. Jag finner att vad motionärerna
åsyftat, till stor del har uppnåtts
genom utskottsutlåtandet och genom
vad som har förekommit i dag.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Den
omständigheten att landskommunernas
förbund inte kände till att det förekom
en utredning med så pass vitt register,
som det nu meddelas att den har, kanske
möjligen beror på att de vidgade direktiven
icke hade utfärdats vid den tidpunkt
då dessa motioner väcktes. De har
kommit i efterhand, herr Anderberg.

Sedan är det ju en smaksak eller, som
det så ofta kallas i detta hus, en omdömesfråga,
huruvida man skall få utredningen
gjord via skolöverstyrelsen eller
begära en fristående utredning. Herr Möller
talade här på middagen om att han
såg en fara i att känslan för de demokratiska
spelreglerna syntes honom vara
på väg att plånas ut. Jag tror att jag
jag måste instämma med honom, fastän
jag applicerar synpunkten på det här
fallet. Vad är det demokratiskt riktiga i
detta fall? En demokratisk församling
som den svenska riksdagen beslutar år
194G att införa skolmåltider. En demokratisk
församling som den danska riksdagen
beslutar genomföra skolmåltider år
1951. Danmarks riksdag förklarar som
en självfallen sak att riksdagen om tre
år skall titta på erfarenheterna. Men hos
oss blir konklusionen den, att man ger
utredningsuppdraget åt det organ, vars
åtgärder under de föregående åren skall
granskas. Det förefaller mig som om den
senare ståndpunkten, alltså den som
herrarna här är beredda att intaga, inte
är absolut oantastlig, om man ser på den
litet närmare.

Man ger vidare uppdraget åt en skolöverstyrelse,
vilken själv i sitt remissyttrande
till utskottet har påpekat, att
dess aktuella bekymmer är personalbrist.
Den har vidare inför utskottet blottat
att dess framtidsperspektiv i personalfrågan
omfattar en kostnad av 14 000 kronor,
d. v. s. på sin höjd tillsättandet av

en ny amanuens. Det är alltså på denna
amanuens som Sveriges riksdag i nuvarande
stund är beredd att lägga alla sina
förhoppningar på detta område. Man kan
gratulera till denna anspråkslöshet men
jag hade för min del väntat lite mera.

Herr Nilsson i Grimeton säger, att
han i stället för en utredning vill ha
mindre rigorösa bestämmelser och högre
statsbidrag. Ja, vilken önskedag för
herr Nilsson! Men tror herr Nilsson att
han genom att uttala dessa magiska ord
verkligen får någonting? För detta krävs
det först ett ståndpunktstagande av ett
utredningsorgan, annars blir det nog ingenting
av med det hela.

Jag tycker att det är ytterst beklagligt
att utgången nu blir den som man tydligen
kan vänta sig. Riksdagens passivitet
lovar ingenting gott. Det ligger ju
ekonomi i bakgrunden här: verksamheten
är för dyrbar. Många kommuner har
redan nu knappast råd med den och
kommer i övermorgon inte heller att ha
det bättre. När man vet detta är det
med bekymmer som man ser sin speciella
käpphäst i detta sammanhang, nämligen
att bereda de resande eleverna i
våra högre skolor möjlighet att få en
skolmåltid, stoppas i säcken. Jag beklagar
detta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera av de båda
punkterna av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering , i anledning
varav uppsattes samt efter given

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 197 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Ang. morgonandakten i skolorna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 198, i anledning av väckt motion
om befrielse för skolorna från skyldigheten
att anordna morgonandakter av
konfessionell karaktär.

I en inom andra kammaren av herr
Edberg m. fl. väckt motion (11:284) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana
ändringar i för skolorna gällande undervisningsplaner
och författningar, att
skolorna fritoges från skyldigheten att
anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 284 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Utskottet får erinra om att enligt de
för läroverken gällande anvisningarna
råder en avsevärd frihet i fråga om morgonandaktens
anordnande. Utskottet anser
sig emellertid i förevarande sammanhang
böra för sin del understryka kravet
på att morgonandakterna hållas fria

Ang. morgonandakten i skolorna,
från all polemik mot oliktänkande och
varje form av samvetstvång. För folkskolans
del kunna de för närvarande i vederbörande
undervisningsplan intagna
föreskrifterna på detta område icke betecknas
såsom fullt tillfredsställande.
Emellertid föreligger nu ett utarbetat
förslag till revision av nämnda plan, avseende
bl. a. att bringa föreskrifterna
för morgonandakten (morgonsamlingen)
i närmare överensstämmelse med
vad som gäller beträffande läroverken.
Utskottet, som förutsätter att Kungl.
Maj :t vid sin prövning av nämnda förslag
överväger, huruvida i anslutning
härtill viss ändring av § 14 mom. 6 folkskolestadgan
kan befinnas påkallad, finner
för sin del icke anledning föreligga
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om i motionen 11:284
påyrkade ändringar i för skolorna gällande
undervisningsplaner och författningar.
»

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Leander och Hesselbom,
fru Lindström samt herrar Edvin Thiui,
Ward, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm,
Åkerström och Blidfors, vilka ansett,
att den nyss återgivna delen av utskottets
yttrande bort erhålla följande
lydelse:

»Utskottet får erinra om att det enligt
de för läroverken gällande anvisningarna
råder en viss frihet i fråga om morgonandaktens
anordnande. ’I regel’ bör
denna omfatta bibelläsning och psalmsång,
men det ''behöver inte utesluta’
att andaktsstunderna i vissa fall ges en
delvis annan utformning. För folkskolans
del äro de i vederbörande undervisningsplan
intagna föreskrifterna mera
kategoriskt bundna till den kristna trosläran.
Inte heller det förslag till revision
av nämnda plan som f. n. är föremål för
remissbehandling och som närmare ansluter
sig till bestämmelserna för läroverken
tillgodoser i och för sig kravet på
religionsfrihet enligt religionsfrihetslagens
anda och bokstav. Ty dels äro folkskolans
lärare alltjämt bundna av folkskolestadgans
§ 14 mom. 6, som stadgar
att ''varje dag börjas och slutas med bön

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. morgonandakten i skolorna.

och sång’. Dels kunna folkskolans elever
icke befrias från deltagande i morgonandakten
ens om de tillhöra annat religionssamfund
eller eljest stå utanför
svenska kyrkan. Utskottet anser självfallet,
att morgonandakterna böra hållas
fria från all polemik mot oliktänkande
och varje form av samvetstvång. Frihet
från samvetstvång bör emellertid enligt
utskottets mening och i anslutning till
tankegångarna i motion II: 284 innebära,
att även folkskolans samlingsstunder
kunna anordnas såsom icke konfessionsbundna
morgonandakter och att även
folkskolans elever i analogi med läroverkens
kunna på vissa grunder befrias från
deltagande i morgonandakt.»

samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionen
11:284, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i det av reservanterna
föreslagna yttrandet anförts.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman! I
denna fråga om morgonandakterna finns
det en reservation, och vi är ganska
många som står på den reservationen.
Jag skulle dock tro att ingen av reservanterna
är entusiastisk för att sätta i
gång en stor religionsdebatt så här i
riksdagens tolfte timme. Vi har under
de senaste åren haft flera stora riksdagsdebatter
om religionsfrihet, statskyrka,
kristendomsundervisning och morgonandakt,
och majoriteten och minoriteten
vet vid det här laget ganska väl var
de har varandra. Men när det nu slumpat
sig så, att statsutskottet fick till behandling
en motion, som enligt min och
fleras mening med oomtvistlig logik
krävde befrielse för skolorna från skyldigheten
att anordna konfessionsbundna
•— alltså bekännelsekristna — morgonandakter,
ville vi, som tyckte att motionen
var logisk, icke godtaga en slentrianmässig
utskottsskrivning med enda syfte
att göra sig av med den obekväma motionen.
Utan vi menade att motionens
helt riktiga tankegångar måste få en korrekt
kommentar från utskottet och att
riksdagen — som ett minimum — borde
uppmana Kungl. Maj:t att åtminstone

läsa igenom denna utskottets kommentar.
Med detta som riktpunkt är reservationen
skriven.

Vad reservanterna har reagerat emot i
utskottsmajoritetens skrivsätt är först påståendet,
att det för närvarande råder
en avsevärd frihet för läroverken i anordnandet
av morgonandakterna. Den
som läser detta får det lugnande intrycket,
att konfessionslösa morgonböner
utan psalmsång och bön med profan
musik och små betraktelser i etiska ting
är vanliga i läroverken. I själva verket
heter det i gällande anvisningar för läroverken,
att morgonandakten »i regel»
bör omfatta bibelläsning och psalmsång,
men det »behöver inte utesluta» att andaktsstunderna
i vissa fall ges en delvis
annan utformning. Det vanliga är alltjämt
traditionella morgonböner, medan
morgonsamlingar utan bekännelse- och
trosinslag ännu är undantag.

För folkskolornas del finns ingen alls
sådan frihet vid anordnandet av morgonandakterna.
Där skall dagen börja
med bön och sång enligt folkskolestadgan,
och morgonandaktens karaktär av
religiös kulthandling understrykes i undervisningsplanen.
Utskottsmajoriteten
medger försiktigt i sin skrivning, att
detta icke är »fullt tillfredsställande»,
men antyder att förslaget till ny undervisningsplan
kan råda bot på detta, i
synnerhet om Kungl. Maj:t vill vara så
vänlig att överväga, »huruvida» viss ändring
av folkskolestadgans krav på bön
och psalmsång »kan befinnas påkallad».
Med detta underdåniga överantvardande

— jag kan inte karakterisera det bättre

— åt regeringen att pröva huruvida en
redan nu orimlig inadvertens mellan
folkskolestadgans paragraf 14 och religionsfrihetslagen,
skall avlägsnas eller
inte, föreslår utskottet ett abrupt avslag
på motionen.

I reservationen pekas i korrekthetens
namn på det otillräckliga även i den
åtgärd, som majoriteten så blygt antyder.
Reservanterna vill ha klart utsagt,
att även om Kungl. Maj :t tager bort kravet
på att varje folkskoledag skall börja
med bön och psalmsång, så utgår förslaget
till ny undervisningsplan för folk -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

skolan alltjämt från att morgonandakten
som regel skall innehålla dessa ingredienser.
Så länge ingen folkskoleelev kan
befrias från att bevista morgonbönerna,
även om han eller hon tillhör ett annat
trossamfund eller står utanför svenska
kyrkan som konfessionslös — i motsats
till läroverksungdomarna, som i sådana
fall kan bli befriade — föreligger det
faktiskt icke någon verklig religionsfrihet
för den kategori ungdomar, som går
i folkskolan. Reservanterna tycker bara,
att man skall erkänna från utskottets
sida, att det förhåller sig på det sättet,
och att utskottet i klämmen bör hemställa,
att riksdagen åtminstone ger tillkänna
inför Kungl. Maj :t vad utskottet
har anfört.

Herr talman! Med denna kortfattade
men, såsom jag hoppas, tillfyllestgörande
motivering ber jag att få yrka bifall
'' till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Under de åtta år, som jag varje vecka
numera haft att göra med skolfrågor,
har jag försökt att tränga in i de olika
problemen. Jag erkänner gärna att det
är mycket svårt på vissa områden. Redan
inom skolkommissionen hade vi på
vissa punkter olika uppfattningar, kanske
framför allt när det gäller den fråga
som vi nu diskuterar. Jag håller fru
Lindström räkning för att hon inte nu
ville ta upp någon stor religionsdebatt.
Men vad skall i det här fallet anses vara
en stor eller liten debatt? Antingen tar
man ställning för eller emot. Sedan kan
ju debattens längd variera.

Varje land och varje folkstam har sin
religion och sin kult. Frågan är bara,
vilken av de av oss kända religionerna
som passar bäst i vår demokrati. När
jag har försökt att bilda mig ett omdöme
härom, har jag måst erkänna, att jag nog
tror att den kristna religionen passar
oss bäst.

Jag är medveten om att det här finns
utrymme för olika uppfattningar, men
jag är övertygad om att fru Lindström
är ense med mig om att det är ett gemensamt
intresse för oss alla att av vår

Ang. morgonandakten i skolorna,
ungdom söka dana karaktärer. Vi måste
nog också erkänna, att religionen har
stor betydelse för ungdomens karaktärsdaning.
Visserligen har vi under de sista
av dessa dagar i tidningarna kunnat läsa
mycket om ting, som inte riktigt harmonierar
med religionens bud, men sett i
historiens ljus och ur större synvinkel
bör vi nog inte tillmäta vad som här
hänt alltför stor betydelse.

Den som i våra dagar sysslar med
skolfrågor frapperas, även om han söker
se det hela objektivt, ständigt av att
disciplinsvårigheterna i skolan tycks
tillta allt mer. Vi kan helt enkelt inte
blunda för detta faktum. Även när det
gäller att råda hot på den punkten har
religionen sin betydelse. r

Någon undrar kanske om man inte
skulle kunna nå samma mål om morgonandakterna
i skolorna ersattes med en
morgonsamling kring etiska ämnen, som
man så mycket talat om. Jag tror inte
på möjligheten härav. Vi har helt enkelt
inte tillräckligt många intresserade lärare
som dag efter dag kan förnya sin
förkunnelse på det området. För övrigt
skulle ungdomarna själva säkert inte i
längden uppskatta en dylik inledning av
skoldagen.

Den stora frågan är vad vi skulle kunna
sätta i stället för de nuvarande morgonandakterna.
När man kommit till
mig och föreslagit att morgonandakterna
skall avskaffas, har jag både i skolkommissionen
och senare alltid sagt, att jag
är beredd att böja mig för reformkravet
bara man kan ange något bättre som
man vill sätta i stället. Men man har
inte kunnat ge anvisning på något dylikt.
Så länge man inte kan göra det anser
jag oriktigt att avskaffa den nuvarande
ordningen.

De stora tidningarna här i Stockholm
har på sistone gjort vissa enqueter på
detta område. Det har varit ganska intressant
att läsa, att de flesta av de tillfrågade
förklarat sig anse att både morgonandakterna
i skolorna och kristendomsundervisningen
över huvud taget
är av stort värde. Alla de tillfrågade har
visst inte varit vad vi brukar kalla för
religiösa människor, utan det har varit

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. morgonandakten i skolorna,
personer som velat ge tillkänna sin egen
uppfattning. Om reformivrarna entydigt
kunde ge anvisning på något som är
bättre än de nuvarande morgonandakterna,
skulle jag, som sagt, inte motsätta
mig en förändring, men så länge något
dylikt inte framkommit anser jag det
bäst att behålla den ordning vi nu har.

Det invändes också att många ungdomar
icke önskar delta i skolornas morgonandakter.
Om man själv har barn i
skolåldern, vet man att man får ta detta
argument med en viss försiktighet. Det
finns säkert många ungdomar som inte
skulle ha något att invända om man toge
bort matematikundervisningen eller en
rad andra ämnen. Alla har vi väl eu viss
lättja i oss. Kan man få komma tio minuter
eller en kvart senare till skolan
är det naturligtvis en viss fördel. Så
långt förstår jag också ungdomen. På
många håll befrias även skolungdom
med långa eller besvärliga resor från
deltagande i morgonbönen. Ingen torde
väl dock på allvar vilja göra gällande,
att morgonbönerna på något sätt skulle
göra skoldagen mörkare, besvärligare
och tristare för barnen. Tvärtom torde
man väl allmänt ha en känsla av att morgonbönerna
är en samlingsstund, som
man behöver innan det egentliga skolarbetet
börjar. Vi alla i denna församling
har väl under vår skoltid deltagit i
morgonbönerna. Det finns väl ingen som
på allvar kan påstå att han tagit skada
vare sig till själ eller kropp av morgonandakterna
i skolan. Har vi inte tvärtom
många ljusa minnen från dessa stunder,
även om alla kanske inte är alltför starkt
engagerade i det religiösa livet i övrigt?

Man talar om att man i den nya undervisningsplanen
bör införa möjligheter
till morgonsamling med etiskt innehåll.
Jag har för min del ännu icke fått
se något förslag till en dylik undervisningsplan,
och jag tror över huvud taget
att det kommer att bli mycket svårt
att åstadkomma en sådan. Jag har under
senare år sysslat mycket med kursplaner
och annat dylikt, så att jag har haft
tillfälle att bilda mig en ganska säker
uppfattning härom. Jag tror helt enkelt
inte att man kommer att lyckas därmed.

Jag förstår alltså mycket väl att man
kan ha olika uppfattningar om värdet
av morgonandakterna i skolan. Så länge
som vi inte har något bättre att sätta
istället för att bereda barnen i skolorna
en samlingsstund på morgonen före dagens
arbete anser jag att vi bör behålla
den nuvarande ordningen. Men skulle
man verkligen kunna föreslå något bättre,
tror jag nog också att vi skulle kunna
gå med på en ändring.

Det betyder inte att man i varje detalj
godkänner de nuvarande förhållandena.
Majoriteten skriver också, att vissa detaljändringar
kan göras, men den saken
tror jag att man med stort förtroende
kan överlämna till skolöverstyrelsen och
Kungl. Maj:t att behandla. Vad som i
verkligheten skiljer oss är ju någonting
annat.

Jag tror, herr talman, att det i nuvarande
stund skulle vara oklokt att följa
reservanterna på denna punkt. Jag förstår
mycket väl att vi kommer att få
dessa motioner som ett slags följetong
under de kommande åren, liksom det varit
hitintills. Var och en har ju rätt att
motionera så som han önskar, och vi
får ta risken att varje år behandla denna
fråga i utskott och kamrar. Men det
kan tänkas att sådana debatter har sitt
stora värde, om de föres i en hovsam
ton.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

I herr Näsströms yttrande instämde
herrar Magnusson (h), Tjällgren (bf),
Näsgårcl (bf), Ahlberg (h), Mogård (s),
Göransson (fp), Werner (bf), Bror Nilsson
(bf), Nord (fp), Karl Persson (bf),
Gustaf Elof sson (bf), Gustav Emil Andersson
(bf), Fritiof Karlsson (bf),
Lundqvist (h), Franzén (bf) och Johan
Persson (fp).

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s): Herr
talman! Herr Näsström tyckte att det var
bra, att fru Lindström inte hade dragit
upp någon stor religionsdebatt i detta
sammanhang. Jag fruktar att det i alla
fall skulle bli en sådan om vi följde
herr Näsströms egna intentioner, men

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

jag skall inte falla för frestelsen att
fortsätta på samma väg som herr Näsström.

Det är inte här fråga om några märkvärdiga
saker, såsom herr Näsströms anförande
möjligen kan ge intryck av. Vad
reservanterna begär är bara, att folkskolorna
skall få samma frihet när det gäller
att anordna morgonsamling som läroverken
och realskolorna redan har. Nu
sade fru Lindström, att denna rättighet
inte användes så ofta. Jag vet inte, hur
det är här i Stockholm, men jag vet
åtminstone ett läroverk och en realskola
i Göteborg, där man mycket ofta utnyttjar
denna frihet. Jag kan inte finna annat
än att den friheten först och främst
borde gälla för folkskolornas vidkommande.
När barnen kommer upp i realskolan
och läroverket, förutsätter man
ju ändå att de skall ha ett visst omdöme
och kunna sovra det innehåll läraren förmedlar
under morgonbönen. I folkskolan,
där barnen är yngre och saknar
livsåskådning, anammar de oftast allt de
får höra under morgonbönen och de bibringas
en livsåskådning som de kanske
sedan finner ohållbar.

Jag tycker liksom alla andra, att man
behöver en samlingsstund på morgonen,
innan man börjar sitt arbete. Därför kan
jag inte instämma när det här talas om
att man lika gärna skulle kunna avskaffa
matematikundervisningen som kristendomslektionerna.
Det är inte här fråga om
några lektioner, utan om tio minuters
samling, innan den verkliga arbetsdagen
börjar.

Det finns så mycket i barnens vardagsliv
och i vad som sker runt omkring
oss i världen, som kan ge upphov
till allvarliga samtal, där man osökt kan
ge exempel på kärleken till de närmaste
och till sin nästa, framhålla sanningens
värde och tala om barmhärtighet och
andra etiska värden av olika schatteringar.
Jag tror att en samling av den
karaktär, som jag nu försökt att litet
grand skissera, kan ge barnen lika goda
moralbegrepp som berättelser om vad
som hände i Palestina för flera tusen
år sedan. Och jag tror att man genom
sådana allvarliga samtal mycket väl kan

Ang. morgonandakten i skolorna,
inpränta hos barnen den stora nazaréens
tankegångar och läror.

Jag vill framhålla att en sådan samlingsstund,
där givetvis sång och musik
också har sin plats, inte behöver
vara mindre andaktsfylld än de vanliga
morgonbönerna. Barnen har liksom alla
andra i denna jäktade tid ett behov av
allvar och lyftning, och det menar jag
att morgonsamlingen skall ge. Jag kan
vittna om att jag sällan funnit en sådan
stillhet och ro över en stor församling
av ungdom, som jag erfarit, då jag några
gånger haft förmånen att övervara en
samling av det slag, som kanske skulle
kunna kallas konfessionslös.

Herr Näsström säger, att skolan skall
vara karaktärsdanande. Ja, det är alldeles
givet att den skall vara det. Därtill
skall alla ämnen medverka. Redan
nu är det ju så, att en hel del barn i
läroverk på grund av lång väg till skolan
och av andra orsaker icke kan vara
med i denna morgonsamling. Hur går
det med deras karaktärsdaning? Skulle
de då inte få del av det som danar deras
karaktär, därför att de av vissa skäl,
exempelvis att tåget inte kommer i rätt
tid, inte får vara med om morgonsamlingen? Jag

skall inte uppehålla kammarens
tid längre. Jag vill sluta med att säga,
att jag för min del tror att den frihet,
som reservanterna begär för folkskolan
att understundom få utbyta morgonbönen
mot en samling av det slag vi
här diskuterar, skulle vara till verklig
fromma för barnen och för de unga.
Herr Näsström säger att morgonbönen
kan förnyas varje dag. Ja, det är naturligtvis
möjligt, men det torde vara svårt
för en lärare att förnya sig varje dag
under de 40 år, som i regel en folkskollärare
har att tjänstgöra.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr NERMAN (s): Herr talman! Jag
skall bara ägna några få ord åt andra
ledet i morgonandakten, det vill säga
andakten. Om jag vore vulgärateist, skulle
jag önska att alla tvångsreligiösa åt -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. morgonandakten i skolorna,
gärder bibehölls. De föder likgiltighet
och hos somliga fientlighet och trots.
För varje ärligt religiös människa borde
tvångsfostran vara en styggelse. Livsåskådningsuniform
å la diktaturerna är
inte något ideal för oss i Västerlandet,
och polishämtning till gudstjänst låter
ju för oss i Sverige år 1953 efter Kristus
som någonting ganska ohyggligt.

Jag håller mycket på andakten. I anvisningarna
för kristendomsundervisningen
i realskolan och första ringen
av det 4-åriga gymnasiet talas det om
de ungas behov av en ljus och upplyftande
stämning. Det är ett ofantligt
stort värde. Den, som har fostrats i de
stora diktarnas och tänkarnas idéliv,
vet vad andakt är och vad den har betytt
för deras eget liv. Jag har alltså
den allra största förståelse för helg och
andakt i ett liv som för de flesta människor
är grått, och inte minst behöver
vi det i våra dagars brutala materialism.

Jag har också all respekt för den
andakt, som de allvarligt religiösa kan
nå i bönen. Men bönen är väl — som
en uppslagsbok säger — »det religiösa
livets grundfenomen», en annan säger
»religionens centrala funktion». Och eftersom
kristendomen till hela sin karaktär
är en personlig upplevelse, kan det
väl knappast för den kristne finnas något
mera personligt än den kristna bönen.
Kristendomen är ju för övrigt den
trosriktning som först av alla i historien
har hävdat kravet på den grundläggande,
den första av de mänskliga rättigheterna:
trosfriheten. Här gäller det
alltså ett oerhört personligt, ett sällsynt
känsligt område, och där måste allt
tvång verka skadligt.

Jag undrar, trots vad herr Näsström
sade, hur många av utskottets och kammarens
ledamöter som kan vittna, att
den obligatoriska morgonbönen i skolan
har bidragit uppbyggligt till vederbörandes
livssyn. Jag kan för min del
vittna raka motsatsen. Jag minns ju att
den kunde vara bra för de flesta att
läsa läxorna på, men om jag efter min
ungdoms mycket hårda — och sunda •—
reaktion mot det religiösa tvånget nu
kan hysa full respekt för ärligt religiöst

sökande, så är det trots skolans morgonbön
och trots skolans religionsundervisning.
för den saknade för mig all andakt.
Andakt har jag däremot fått inför
enskilda kristna personligheter, inte så
många, men några. Och jag fick det i
skolan, då från morgonbönens podium
t. ex. en skådespelare som August Lindberg
förde mig och mina unga kamrater
in i Shakespeares och Ibsens världar,
in i människans stora problem. Det gav
andakt på högtidssalen från samma ställe,
där man eljest inte kunde ge oss andakt.

Vi skall heller inte glömma att svårigheterna
i fråga om morgonbönen i
skolorna liksom i fråga om svenska statens
förhållande till de mänskliga rättigheterna
över huvud ytterst bottnar i att
vi har en statskyrka, ett statsmonopol
på livsgåtorna.

Jag förstår mycket väl, att man kan
vara rädd att människorna skall mista
religionen. För de flesta människor är
onekligen religionen det som binder dem
vid moralen. Men jag tycker att det är
ett statens fattigdomsbevis, att man skall
med tvång inskärpa moralen. Man borde
inte vara blind för att resultatet av en
sådan tvångsfostran icke blir det önskade,
utan oftast motsatsen. Jag vill
också säga, att statskyrkans intressenter
borde vara litet extra försiktiga i dessa
dagar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Jag begärde ordet i anledning av herr
Näsströms anförande, då jag tyckte mig
finna att herr Näsström ville ge denna
fråga en större omfattning än den i själva
verket har. Det är ju nämligen så, att
vi här i landet har en religionfrihetslag,
som tillförsäkrar varje medborgare
rätt att hysa den religiösa uppfattning
han vill ha och att utöva den religion
han önskar. Här är det fråga om att
tillämpa denna religionsfrihet även för
folkskolans vidkommande, så att samma
medborgare, som själva har rätt att
hysa den religionsuppfattning de anser

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

riktig, inte skall bli tvingade att låta
sina barn delta i en religionsutövning,
som de kanske inte gillar. Det är alltså
här fråga om det delproblemet att ge
folkskolan samma ställning när det gäller
morgonandakten som läroverken redan
har — att alltså likställa dessa båda
olika skolformer.

Med denna fråga är, herr talman, ett
annat spörsmål nära besläktat, som jag
i detta sammanhang skulle vilja säga ett
par ord om. Här har framhållits att
läroverken har en viss frihet i fråga om
morgonandaktens anordnande. Ett mycket
viktigt undantag härifrån gäller, och
det rör våra skolseminarier. Vid våra
folkskoleseminarier är morgonandakten
obligatorisk, och där kan man alltså
tvinga vuxna, fria svenska medborgare
att före arbetsdagens början delta i en
viss religionsutövning. Jag anser att detta
är orimligt, när vi nu ändå har en
lagstadgad religionsfrihet i vårt land,
och då denna fråga har visst samband
med den föreliggande frågan har jag velat
beröra den i detta sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Jag tyckte att herr Nermans anförande
var av mycket stort värde, och när detta
nu kanske var herr Nermans sista anförande
här i kammaren, finns det ännu
större anledning att minnas det. Jag har
alltid respekterat hans uppfattning på
dessa punkter. Men vad jag pekade på
var de skolschematiska och tekniska besvärligheter,
som det här rör sig om.

Herr Nerman nämnde att han hade
haft en högtidsstund, när eu skådespelare
läste Shakespeare. Det tror jag också
men var får man den goda cigarren
varje morgon?

Redan inom skolkommissionen var vi
överens om att skolans lärare borde få
större frihet. När vid sedan skulle penetrera
denna fråga i detalj, kom vi
fram till svårigheterna. Det är oerhört
många lärare, som vill ha ganska detaljerade
bestämmelser om vad som skall
göras och vad som inte skall göras.

Ang. morgonandakten i skolorna.
Hur skall vi klara den saken? Jag anser
alltså att det blir svårt att över hela
linjen få fram studieplaner på detta område,
och vi får väl ändå inte bara vifta
bort även sådana spörsmål, utan måste
ta skälig hänsyn till dem.

Medan jag sysslat med dessa skolfrågor,
har jag fått den uppfattningen, att
man gärna vill ha bestämda regler, efter
vilka man skall handla. Talet om lärarnas
frihet är ett vackert ord, men tyvärr
har det visat sig att det bakom
detta ligger en outredd tanke, något
som föranlett mig att fråga: Om vi skulle
ta bort dessa morgonandakter, vad
skulle vi då sätta i stället? Vi är överens
om att det bör vara en samling, men
jag har ännu inte fått något svar på min
fråga.

Att det vid några enstaka tillfällen
kan bli en samling med ett värdefullt
innehåll, tvivlar jag inte på. Men här
talas om slentrian. Jag tror det är många
som läser på sina läxor även när andra
ämnen behandlas, i den mån så kan
ske med hänsyn till läraren. Vi får nog
vara medvetna om att det är många som
utnyttjar varje tillfälle att ge denna andaktsstund
ett annat innehåll än som
avsetts, och så bör det ju inte vara.

Herr talman! Jag tror att detta är ett
diskussionsämne, som alltid kommer att
hållas vid makt, och var och en har ju
frihet att se på dessa ting som han vill.
Jag ser dem på det sättet, att jag anser
att dessa morgonandakter varit av stort
värde.

Herr ÅMAN (s): Herr talman! Jag hade
tänkt rösta på reservationen och vill
gärna ge en förklaring till att jag kommer
att göra det.

Jag har den uppfattningen, att när
man talar om morgonandakten har man
på sina håll den meningen, att den uteslutande
skall begränsas till ett visst
område. Jag hörde, kanske en smula till
min förtret, herr Näsström tala om de
s. k. etiska värdena. Är det nu så alldeles
säkert, att den morgonandakt, som man
verkligen vill befrämja och som man
vill skall ge resultat, är betjänt av att

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. morgonandakten i skolorna.

återupprepas ensartat? Kan det inte även
ur deras synpunkter, som vill inlägga
ett och annat religiöst frö hos barnen,
vilket jag anser fullt legitimt, vara riktigare
att det sker i ett sammanhang,
där morgonandakten befrias från slentrian? Jag

måste säga, att mig förefaller det
orkeslöst, när man säger, att det inte
går att skaffa material till lärarna, som
de kan utnyttja i en sådan här förkunnelse.
Har vi inte en litteratur, som ger
rika möjligheter till urval och med vars
hjälp man kan bygga upp ungdomarna
i både det ena och det andra etiska avseendet?
Händer det inte dagligen ting,
som lärarna kan knyta an till och som
är värda att observeras av ungdomarna?
Det kan vara insatser på skilda livets
områden, med vilkas hjälp man kan
exemplifiera det man hämtar ur litteraturen.

För mig framstår det som de obotfärdigas
förhinder, när det säges, att det
inte finns möjlighet för skolöverstyrelsen
att utge ett kompendium över etiska
frågor, lämpliga att behandla vid morgonandakterna.
Det kan väl inte vara så
illa ställt med fantasien här i landet,
att man inte skulle kunna åstadkomma
en lämplig handledning i dessa ting, i
den mån lärarna själva inte anser sig
vara i stånd att prestera någonting ur
egen fatabur.

Anledningen till att jag kommer att
rösta för reservationen är att jag vill
understryka vikten av att man vidgar
ramen för morgonandakten, inte formellt
utan reellt, och därvid försöker
bibringa barnen en förkunnelse som får
effekt tack vare variationen i densamma.
Härigenom kanske den religiösa
morgonandakten för barnen kommer att
ge ett helt annat resultat än det ständiga
upprepandet av religiösa sånger
och bilder ger. Varför skall man inte
utnyttja möjligheten till en betydligt rikare
variation, när man har möjlighet
att göra det?

Jag bestrider, att det inte skulle finnas
tekniska möjligheter att ordna en
sådan sak. Jag tror att herr Nerman och
åtskilliga andra litteratörer här i lan -

det på ett utomordentligt sätt skulle
kunna bidraga härtill om man vill anlita
deras krafter.

Herr FAHLANDER (s): Herr talman!
Jag skall be att få anknyta till en annan
synpunkt av detta problem. Det verkar
nästan beklämmande, när man vet att
de 15 stater, som är anslutna till Europarådet,
sedan ett år tillbaka antagit
Rom-konventionen om de mänskliga rättigheterna
och att man, när man får det
svenska ratifikationsinstrumentet under
sina ögon, märker en reservation som
just gäller religionsfriheten. Vi kan nämligen
inte biträda denna konvention fullständigt,
utan måste göra ett undantag
när det gäller barn i skolåldern, vilkas
föräldrar inte tillhör något bestämt trossamfund
och alltså enligt lagen själva
inte kan anförtro religionsutövningen åt
någon av ett trossamfunds ledare. Jag
tycker nog, att vi skulle vara mogna för
att hundraprocentigt biträda en sådan
konvention. Jag hoppas inte att kammarens
ledamöter, i belysning av att vi
för inte så länge sedan beslöt en religionsfrihetslag,
vilken dag som helst
skall få bevittna att ungdomar med polisens
hjälp släpas till skolan för att delta
i morgonandakt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! Herr Nerman efterlyste i sitt
utomordentliga anförande, om det var
någon som från sin skoltid kunde minnas
något gott, som morgonandakterna hade
givit. Jag kan inte utan att göra våld på
mitt samvete säga annat än att jag nog
har det.

Det säges nu här, att vi skulle kunna
hämta motiv från litteraturen och annorstädes
för att utvidga ramen för morgonandakternas
innehåll. Det strävar väl
vi lärare efter att göra. Men nu är det
nog så —• det har herr Näsström redan
sagt — att det kanske inte finns tillräckligt
många fullödiga lärare som har förmåga
och möjlighet att med intresse

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

bygga upp en kort andaktsstund eller ett
kort samtal med barnen som skulle skänka
dem bestående värden. Med den erfarenhet,
som jag har förvärvat under 32
års lärargärning, kan jag säga, att det
inte är så lätt. Jag är väl varken bättre
eller sämre än det stora flertalet bland
lärare, och nog har jag mången gång försökt
att med den svenska litteraturens
hjälp inlägga litet ovanligt innehåll i
morgonandakten för att få barnen att
lyssna. Man kommer nog rätt snart till
känslan av sin begränsning. Även bibeln
och psalmboken är ju litterära alster, och
även till dem går man för att få ämne
för morgonandakten.

Jag får lov att erkänna, att det råder
en viss inkonsekvens i det förhållandet,
att man har skapat möjlighet genom lagen
om religionsfrihet att befria lärjungarna
från kristendomsundervisningen
men att det inte finns någon möjlighet
att befria dem från själva morgonandakten.
Med tanke på denna inkonsekvens
skulle ju detta närmast ha föranlett mig
att instämma med reservanterna, men
med kännedom om det behov, som är
för handen, att få innehåll och stadga i
morgonandakten måste jag säga att man
ännu inte kan vara utan det stöd för
moralens planta eller slingrande växt
som ligger i den religiösa litteraturen.
Vi lärare räcker inte till; vi har inte
alla den fullödigheten och den förmågan
som skulle fordras.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
att få instämma i utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Till
herr Åman ber jag att få säga att vi inte
har några statliga läroboksutgivare i detta
land, utan vi får reda oss med de fria
krafter som arbetar på detta område.
Jag sade, att så länge jag icke har sett
ett förslag mot vilket vi kan byta ut vad
vi nu har, föredrar jag att behålla det
gamla, och jag har ännu icke sett något
förslag på detta område. När jag talade
om de s. k. etiska värdena, var det bara
för att få fram motpolen mot det nuvarande.
Jag ville inte på något sätt säga
något förringande.

Ang. morgonandakten i skolorna.

När herr Fahlander talade, tyckte jag
— det må jag säga utan att på något sätt
vilja vara elak — att däröver vilade andan
av en tidigare man i denna kammare.
För egen del i all min ringhet är
jag mycket blygsam och försiktig när
jag talar om de mänskliga rättigheterna.
Det är ett sådant stort ord, och jag tror
inte att man skall ta till det i onödan.
Har vi inte mänskliga rättigheter i detta
land? För mycket kort tid sedan stiftade
vi en lag här, enligt vilken vem som
helst äger rätt att träda ut ur statskyrkan.
Hur många är det som gått ur?

Jag tror att bara detta är tillräckligt
svar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Lindström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningspropostion:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 198, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Lindström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om anläggande av en järnväg Älvdalen—

vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 73;

Nej — 50.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 199, i anledning av
väckta motioner om utredning av utbildningsfrågan
för vårdpersonal vid olika
anstalter, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om anläggande av en järnväg Älvdalen—
norska gränsen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 200, i anledning av väckta motioner
om anläggande av en mellanriksbana
Älvdalen—norska gränsen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Einar
Persson m. fl. (1:54) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
i Aspeboda och fru Lindskog (11:67),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en ingående utredning beträffande
anläggande av en mellanriksbana Älvdalen—norska
gränsen och efter underhandling
med den norska regeringen för
träffande av erforderlig överenskommelse
härom för riksdagen framlägga det
eller de förslag, som därav kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:54 ocli 11:67 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Einar Persson, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:54 och 11:67, i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en ingående
utredning beträffande anläggande
av en mellanriksbana Älvdalen
—norska gränsen och efter underhandling
med den norska regeringen för

■norska gränsen.

träffande av erforderlig överenskommelse
härom för riksdagen framlägga det
eller de förslag, som därav kunde föranledas.

Herr PERSSON, EINAR (s): Herr talman!
Det finns väl knappast någon anledning
att ta upp föreliggande utskottsutlåtande
till längre debatt. Statsutskottet
bär ju så gott som enhälligt avstyrkt motionerna
i frågan, men man får väl ändå
som motionär följa frågan till det bistra
slutet, även med risk att bli kallad för
den ståndaktige tennsoldaten.

Jag vill emellertid ej betrakta mitt anförande
som något begravningstal i själva
sakfrågan, även om det kan bli ett
sådant över motionerna för denna gång.
Jag är nämligen fullt och fast övertygad
om att tanken på en mellanriksbana
kommer att överleva även ett avslag vid
denna riksdag. Ty det är uppenbart att
det nu är ett alldeles för långt hopp mellan
Storlien- och Trondheimsbanan till
Charlottenberg—Kongsvingerbanan. Frågan
är emellertid inte ny. Under 75 års
tid har planerna på en mellanriksbana
av ungefär den sträckning som nu föreslagits
förelegat till diskussion. Redan så
tidigt som 1896 fanns till och med ett
kostnadsförslag på en mellanriksbana
över Stöa utarbetat, och sedan har planerna
på en sådan järnväg återkommit
med längre eller kortare tidsintervaller.
År 1920 beviljades till och med koncession
för en järnväg Älvdalen—Nornäs.
Detta är en delsträcka som omfattar ungefär
hälften av den sträckning som nu
föreslagits i de väckta motionerna. På
inrådan från visst håll återkallades emellertid
denna koncession. Jag kan också
nämna, att Älvdalens kommun tecknat
aktier för en miljon kronor i det bolag,
som bildats för byggande av nämnda
järnväg.

Nu stöder statsutskottet sitt avslagsyrkande
i stort sett på järnvägsstyrelsens
yttrande, och det är ett par uppgifter i
utskottets betänkande som jag inte kan
låta stå oemotsagda. I betänkandet säges
sålunda, att »de av motionärerna anförda
sifferuppgifterna icke äro fullt
jämförbara, enär driftkostnadsberäkning -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Om anläggande
en av allt att döma hänför sig till prisnivån
1948/49, medan intäktsberäkningen
är grundad efter 1951 års taxehöjning».
Ja, det är nog riktigt. Men nu gör
utskottet samma fel som motionärerna
gjort, i det man räknar anläggningskostnaderna
efter 1952 års prisnivå, medan
vi nu befinner oss i slutet av år 1953;
det är ju känt att det har ägt rum en del
prissänkningar under 1953. Enligt vissa
tidningsuppgifter har prissänkningarna
på byggnadsmaterial uppgått till 5 procent
under innevarande år. Räknar man
med denna sänkning av priserna på
byggnadsmaterial, kommer man fram till
en anläggningskostnad som är 1,7 miljoner
kronor lägre än den som utskottet
anfört i sitt betänkande.

Vidare framhålles i utskottets utlåtande,
att det framtida trafikunderlaget för
den ifrågasatta järnvägen är alltför optimistiskt
beräknat, och utskottet kommer
fram till att det beräknade persontrafikunderlaget
bör reduceras med 50 procent
och godstrafikunderlaget med 30
procent. Jag vill då erinra om att utredningsmannens
siffror framkommit efter
mycket noggranna utredningar. Vad
järnvägsstyrelsen bygger sina påståenden
på, vet jag inte, men nog förefaller
det, som om deras siffror vore väldigt
grovt tillyxade. När det gäller godstrafikunderlaget
på den ifrågasatta järnvägen,
vill jag bara omtala, att jag för någon
lid sedan gjorde en förfrågan på
Älvdalens järnvägsstation, om hur stora
virkesmängder som dagligen transporterades
per järnväg från denna station.
Jag erhöll då det svaret, att det varje
dag utlastades sex, sju vagnslaster med
skogsprodukter. Detta gör närmare
40 000 ton under en period av 300 dagar.
Denna virkesmängd fraktas på bil från
de trakter, som ligger bortom Älvdalens
järnvägsstation, alltså efter den led, där
den föreslagna järnvägen skulle gå fram.
Härtill kan läggas att sagda virkesmängd
är huggen och framforslad till bilväg under
ett typiskt lågkonjunkturår för
skogsbruket, nämligen 1952.

Det är ju alldeles självklart, att transporten
av skogsprodukter skulle öka betydligt,
om det fanns en järnväg i dessa

av en järnväg Älvdalen—norska gränsen,
trakter — den saken behöver man knappast
diskutera. Tendensen är ju den, att
man mer och mer övergår från att transportera
skogsprodukter på flottlederna
till bil- eller järnvägstransporter. Detta
gör man framför allt därför att skogsbruket
och förädlingsindustrierna därigenom
undgår de förluster som uppkommer
genom det s. k. sjunkvirket och som
kan vara rätt stora. Som exempel kan
jag nämna, att ett enda siljanssågverk,
enligt vad som upplysts mig, hade dylika
förluster på 90 000 kronor under ett
enda år. Man förstår att skogsindustrierna
då övergår till landtransporter av virket.
Det finns skogsfolk, som med stor
bestämdhet påstår att all transport av
skogsprodukter inom 50 år kommer att
landtransporteras, och då kommer järnvägarna
att spela en mycket stor roll
inom de skogrika områden som det här
är fråga om.

Lägger man så härtill att Stora Kopparbergs
Bergslags AB inom den närmaste
tiden kommer att bygga en kraftstation
tre mil norr om Älvdalen, vilken
är kostnadsberäknad till 126 miljoner
kronor och till vilken det beräknas åtgå
75 000 ton byggnadsmateriel, så får man
ytterligare transporter som måste göras.
Denna kraftstation skall byggas under
loppet av åtta år, och det gör alltså 10 000
ton byggnadsmateriel per år. Räknar
man samman transporterna av virke
och byggnadsmateriel till detta lcraftstationsbygge,
kommer man upp i 50 000
ton per år, alltså samma siffra som
järnvägsstyrelsen och utskottet kommit
fram till. Nu kan man visserligen säga,
att denna kraftstation kommer till under
en relativt kort tid och att det
därefter kanske inte blir lika mycket
transporter, men jag kan också meddela
att undersökningar pågår för flera kraftstationsbyggen
norr om Älvdalen. När
dessa åtta år har gått, har vi nog också
10 000 ton mer virke som kunde transporteras
på järnvägarna.

Jag tror för min del att järnvägsstyrelsens
och utskottets siffra är alldeles
för låg. Utredningsmannen har räknat
med 75 000 ton per år. Också denna
siffra tror jag är för låg, jag tror att

94 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om anläggande av en järnväg Älvdalen—norska gränsen.

man inom några år skulle vara uppe i
en godstransport av 100 000 ton.

Av det sagda framgår alltså att den
föreslagna järnvägen skulle få den största
betydelse för skogsbruket i de trakter,
som den skulle genomlöpa och i vilka
staten har stora skogsområden, nämligen
på 25 000 hektar produktiv skogsmark.
Men järnvägen skulle också få
stor betydelse för samfärdseln inom övre
Dalarna och mellan de båda grannländerna.
Frågan har också en social sida
som man inte kan helt förbigå. Goda
kommunikationer skapar ju alltid trivsel
i bygderna, och man kan nog säga att
vi inte har något överflöd i skogsbygderna
av detta. En järnväg ger i de
flesta fall nya arbetsmöjligheter både
under den tid den byggs och efter dess
tillkomst. Kan man inte bereda skogsbygdernas
befolkning en jämn inkomst,
så flyttar ju denna befolkning till större
orter, till stort men först och främst för
skogsbruket.

Nu har visserligen denna fråga kommit
i ett mindre gynnsamt läge sedan
norska Jernbanekommisjonen ej ansett
sig böra medtaga byggande av järnväg
Elverum—Trysil Innbygd i en tioårsplan
för utbyggande av det norska järnvägsnätet,
men tanken på en trysilbana
avskrives icke för all framtid i och med
detta. Jag är fullt och fast övertygad om
att frågan om en mellanriksbana återkommer
i en nära framtid på båda sidorna
av Kölen.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till min reservation.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Det projekt, som motionären här har talat
så varmhjärtat för, gäller ju att bygga
en järnväg uppe i Dalarna för en
kostnad, som järnvägsstyrelsen beräknat
till 34 miljoner kronor. Även om man
accepterar herr Perssons resonemang
och reducerar detta belopp med 5 procent,
kvarstår dock, att denna järnväg
skulle kosta drygt 32 miljoner kronor.
På dessa pengar kan man inte räkna
med någon som helst ränta, utan man
måste kalkylera med en årlig förlust,
utöver ränteförlusten, på bortåt en mil -

jon kronor. Även om resultatet skulle bli
gynnsammare än vad järnvägsstyrelsen
har kommit till, kan man inte undgå, att
företaget skulle gå med en avsevärd förlust.
Man kan i detta sammanhang inte
komma ifrån det faktum, att trafikunderlaget
i den berörda landsändan är alltför
svagt för att kunna uppbära ett sådan
järnvägsbygge. Motionärerna utgick
ju också från att banan skulle inte bara
betjäna den lokala trafiken, utan också
bli en mellanriksbana, som skulle anknytas
till det norska järnvägsnätet. Det
framgår emellertid av utskottsutlåtandet,
att den norska Jernbanekommisjonen bestämt
har avvisat tanken på att bygga
en järnväg från Stöa med anslutning till
det norska järnvägsnätet. Under sådana
förhållanden finns det ingen anledning,
att riksdagen skulle begära utredning om
detta järnvägsprojekt. Vi är ju nu, herr
talman, i den situationen, att man på
allvar överväger, huruvida redan färdigställda
och under många år trafikerade
järnvägar skall nedlägga trafiken och rivas
upp.

Herr talman! Att nu sätta i gång en
utredning som syftar till att bygga en
ny järnväg under de här föreliggande
förutsättningarna, kan därför inte anses
påkallat. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 421, till Konungen i anledning av
väckt motion om viss ändring i expropriationslagen.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tilläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen den
19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion; och
nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av Sveri -

ökad pension åt agronomen S. Örjangård.
ges anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska offentliga
förkrigslån.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 9 december eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

201, i anledning av väckt motion
om utredning angående den framtida avvägningen
av olika transportmedels utbyggnad;
och

nr 202, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning för förrådsunderofficerare
vid försvarsområdena
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökad pension åt agronomen S. Örjangård.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 203, i anledning av väckta motioner
om ökad pension åt agronomen S.
Örjangård.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Spetz
m. fl. (I: 263) och den andra inom andra
kammaren av fru Sandström in. fl.
(II: 187), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att bevilja agronomen Sigurd
Örjangård pension med det belopp,

vartill hans pension skulle ha uppgått,
därest han vid uppnådd pensionsålder
kvarstått i sin rektorsbefattning vid lantmannaskolan
i Bollnäs.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:263 och 11:187 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Sundelin och Svensson i Ljungskile, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Vid detta utlåtande har jag tillsammans
med herr Svensson i Ljungskile fogat en
blank reservation. Anledningen därtill är
att man i denna fråga, som ju gäller ett
förslag om ökad pension åt agronom Örjangård,
lätt nog får den uppfattningen,
att agronom örjangård inte har blivit
rättvist behandlad. Man kanske inte kan
anmärka på den rent formella behandlingen,
men det är ändå på det sättet,
att på grund av penningvärdets förändringar
med därav åtföljande höjda dyrtidstillägg
på löner och pensioner, agronom
Örjangård fått en i förhållande till
andra jämställda pensionärer för låg
pension.

1934 medgav Kungl. Maj:t, att agronom
örjangård skulle efter avgång från
föreståndarebefattningen vid lantmanna -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Om ökad pension åt agronomen S. Örjangård.

skolan i Bollnäs till anställning som sekreterare
och byråföreståndare hos JUF
bibehållas vid delaktighet i pensionsanstalten.
Det sades i detta brev, att han
skulle erhålla pension och tilläggspension,
som skulle motsvara den pensionsrätt,
som skulle ha förefunnits, om han
med oavbruten tjänsteårsberäkning intill
samma ålder kvarstått i sin befattning
som föreståndare vid lantmannaskolan i
Bollnäs. Till detta var emellertid fogad
en liten reservation, att å tilläggspensionen
skulle han icke äga åtnjuta dyrtidstillägg
eller därmed jämförlig tilläggsförmån
av statsmedel. Vid detta tillfälle
gjordes en uträkning av vad detta skulle
innebära i minskad pension för agronom
Örjangård, och minskningen beräknades
till 230 kronor. På grund av att pensionsunderlagen
och de procentuella tillläggen
så väsentligt har höjts efter denna
tid är Örjangård emellertid nu i pensionshänseende
betydligt sämre ställd
än han skulle ha varit, om han kvarstått
till pensionsåldern såsom rektor för lantmannaskolan
i Bollnäs. Han har nu mellan
8 000 och 9 000 kronor i pension
per år, medan pensionerna för motsvarande
rektorsbefattningar vid lantmannaskolor
uppgår till 15 1G5 kronor intill
67 år och därefter till 14 370 kronor.
Det är alltså en betydande skillnad.

Ivungl. Maj :t har nyligen behandlat en
ansökan från agronom Örjangård om
högre pension, men denna har avslagits.
Anledningen torde vara den, att statens
pensionsanstalt i ett yttrande sagt, att
ett bifall till denna anhållan skulle komma
att få vittgående konsekvenser. Inte
heller vi reservanter i utskottet har ansett
oss kunna ställa något yrkande i
denna fråga. Vi anser att frågan nog inte
varit föremål för tillräcklig utredning
för att man skulle våga sig på att här
ställa ett yrkande om bifall till motionen,
men jag vill uttala den förhoppningen,
att det här ändå måtte finnas någon möjlighet
att skapa vad jag skulle vilja kalla
rättvisa åt agronom örjangård. Jag kan
inte underlåta att säga, att jag tycker att
det för Kungl. Maj :t borde ha varit möjligt
att här finna någon utväg för att i
någon män eller helst helt tillmötesgå

agronom örjangårds hemställan om att
i pensionshänseende bli likställd med
lantmannaskolornas rektorer.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Det
finns ett gammalt uttryck som säger:
»Förliten eder icke uppå furstar», och
sanningen i det uttrycket har agronom
örjangård fått erfara. Då han stod i valet
mellan att fortsätta sin gärning vid
Bollnäs lantmannaskola eller att ägna sig
åt en ideell bildningsverksamhet, som då
åtnjöt och alltjämt åtnjuter statligt stöd,
valde han att ägna sig åt Jordbrukarungdomens
förbund, emedan ett kungabrev
av den 14 september 1934 tillförsäkrade
honom en pension vid uppnådd pensionsålder,
som endast med 230 kronor
per år understeg vad han skulle ha erhållit,
om han hade stannat kvar som
rektor vid lantmannaskolan.

Det får väl anses ostridigt, att såväl
Ivungl. Maj:t som agronom örjangård vid
det tillfället hade klart för sig storleken
av skillnaden i pension, och man får väl
också anse det ostridigt, att andemeningen
med Kungl. Maj :ts brev var att tillförsäkra
honom i stort sett samma pension
som skulle utgå till föreståndaren
för en lantmannaskola. Ingen kunde väl
då förutse den penningförsämring som
skett och ej heller de förändringar som
skett i pensionsreglementet. Men den
skillnad som 1934 uppgick till 230 kronor
per år uppgår nu till icke mindre
än 5 637 kronor.

Det mäktiga statsutskottet kryper bakom
ryggen på statens pensionsanstalt,
som har upptäckt, att ett bifall till yrkandet
om en pension liknande föreståndarnas
för en lantmannaskola skulle
kunna få vittgående konsekvenser. Jag
kan inte yttra mig om dessa konsekvenser,
herr talman, men är det så att fursten,
d. v. s. Kungl. Maj:t, genom sina
verk i ett antal fall har lovat och på
detta sätt svikit sina löften, förefaller det
mig att riksdagen inte borde tveka att i
rättvisans namn lägga det något till rätta.

Jag vill inte säga, att jag har någon
förhoppning om att kunna få kammaren

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

med mig gent emot statsutskottet, men
jag vill i likhet med herr Sundelin säga,
att jag hoppas att inte sista ordet är
sagt i denna fråga utan att eventuellt
Kungl. Maj :t skulle kunna överväga,
huruvida löftet från 1934 har uppfyllts.

Jag ber i alla fall, herr talman, att få
yrka bifall till min motion.

Häri instämde herrar Bror Nilsson
(bf) och Nord (fp).

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Jag skall inte bli mångordig. Herr
Sundelin har redan sagt ungefär vad
som behöver sägas i sammanhanget. Det
lyste ju igenom, trots herr Sundelins positiva
inställning till själva frågan, vilken
tveksamhet herr Sundelin hyser. Det
var nog så i avdelningen, att vi från
början var ganska positivt inställda och
hoppades det skulle kunna gå, men vid
ett närmare studium av frågan fann vi,
att det var praktiskt taget omöjligt.
Kungl. Maj:t har ju avslagit ansökningen
tidigare, säkerligen på goda grunder.

Jag tror att det innan en sak som denna
kan bifallas behövs djupgående prövning
av själva saken, och jag kan gärna
också uttrycka en förhoppning, att
Kungl. Maj:t så småningom skall vidtaga
sådana utredningar, men det bör såvitt
jag förstår dock ankomma på Kungl.
Maj:t att göra dessa.

Det är sällan man ser ett sådant kraftigt
avstyrkande som pensionsanstalten
avgav över Örjangårds ansökning hos
Kungl. Maj :t. Jag tillåter mig att citera
vad pensionsanstalten säger: »Med hänsyn
till den ifrågavarande tilläggspensioneringens
syfte och till de i det föregående
omnämnda reglerna för beräkning
av uppskjuten pension eller motsvarande
förmån för statsanställda m. fl.
finner pensionsanstalten uppenbart, att
ett tillmötesgående av den gjorda framställningen
icke kan ifrågakomma utan
vittgående konsekvenser. På grund härav
måste pensionsanstalten bestämt avstyrka
bifall till ansökningen.»

Jag tror att det fordras — vilket herr
Sundelin också på visst sätt varit inne
på — mera vittgående undersökningar

7 Första kammarens protokoll 1953. Nr 32.

ökad pension åt agronomen S. Örjangård.
innan man kan bifalla en sådan här sak.
Därför, herr talman, ber jag få yrka bifall
till utskottsutlåtandet.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Anledningen
till att jag nu begärt ordet
är att det i en tidningsartikel av en
riksdagsledamot har uttalats, att rektor
Örjangård skulle ha rönt mothugg, därför
att han representerade JUF-rörelsen,
som skulle vara konkurrent till
SLU-rörelsen. Statsutskottet har behandlat
motionen som ett socialfall, stod det
i tidningen.

Om det vid den fortsatta utredningen
visar sig, att Örjangård på grund av det
löfte som han erhållit, skulle vara berättigad
till pension enligt samma villkor
som gäller för rektorerna vid våra
lantmannaskolor, är jag beredd att rösta
för att han får den pensionen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att för närvarande få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 204, i anledning av
väckt motion om inrättande av ett riksdagens
löneråd med uppgift att fortlöpande
medverka vid de statliga löneförhandlingarna,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar
m. in., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 32, angående instruktion
för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

I en den 13 november 1953 dagtecknad
proposition, nr 239, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375)
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

Berörda lagförslag var av följande lydelse: Härigenom

förordnas, att 1 § lagen den
6 juni 1952 med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning skall
erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Riksbanken må utgiva sedlar till ett Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst fyratusenåttahundra belopp av högst femtusenetthundra
miljoner kronor. miljoner kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta likalydande
motioner, nämligen motionen nr 511
i första kammaren av herrar Velander
och Ahlberg samt motionen nr 625 i
andra kammaren av herrar Hjalmarson
och Kyling. I motionerna hade hemställts,
att riksdagen måtte fastställa
maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning
till femtusen miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
1:511 och 11:625, måtte bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Nygren,
Gustafson i Göteborg och Löfgren, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, i anledning av motionerna I:
511 och IT: 625, måtte antaga följande
ändrade lydelse av 1 § lagen den 6 juni
1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst femtusen miljoner kronor.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Genom
den proposition, som vi nu går att
behandla, har det ånyo föreslagits en
provisorisk höjning av sedeltaket genom
en ändring av den provisoriska lag,
som gäller till den 1 juli nästa år. Den
första fråga, som man härigenom ställs
inför, är hur länge det i och för sig mycket
otillfredsställande provisoriet på detta
viktiga område skall bestå.

Sedan november 1951 arbetar en
kungl. kommitté på en definitiv reglering
av denna fråga. Man hade ursprungligen
hoppats, då man på våren 1951
var överens om att denna fråga borde
göras till föremål för en ingående utredning,
att utredningens resultat skulle
föreligga till våren 1952, då det gällde
att ersätta den provisoriska lag, som
gällde till den 1 juli det året. Vi fick

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

Ang. hoj ning av riksbankens sedelutgivningsrätt.

då nöja oss med ett yttrande från kommittén
över en fortsatt provisorisk lag.
Sedan dess har beslut fattats om nytt
provisorium på våren 1953. Varken i
det sammanhanget eller i sammanhang
med den nu föreslagna ändringen har
kommittén på något sätt avhörts.

I propositionen uppger finansministern
nu att kommittén beräknas slutföra
sitt utredningsuppdrag under år 1954.
Innebär det att man har någon utsikt
att räkna med att förslag skall föreligga
i så god tid, att det kan läggas till
grund för det beslut, som måste träffas
för tiden efter den 1 juli 1954? Jag skulle
sätta stort värde på om jag kunde påräkna
finansministerns medverkan för
att åstadkomma ett sådant resultat.

Nu gäller det således det fortsatta
provisoriet till den 1 juli 1954. Riksbanksfullmäktige
har ansett att risk föreligger
för att taket på 4,8 miljarder
skall genombrytas vid årsskiftet och begär
fördenskull en höjning av taket med
300 miljoner kronor. Att en sådan risk
för genomslag föreligger kan icke förnekas,
men hur man än hanterar det
siffermaterial, som i detta sammanhang
framlagts, kan man inte gärna komma
fram till att behovet av ökad sedelutgivning
skulle för den begränsade tidsperioden
fram till den 1 juli 1954 vara
så stort som 300 miljoner kronor. Utan
att här ingå på några detaljer i fråga
om sifferberäkningarna nöjer jag mig
med att konstatera, att även om beloppet
sättes till 200 miljoner kronor, föreligger
en betryggande marginal.

Man kan fråga sig, om det är någon
mening med denna lagstiftning. Det verkar
som om man betraktade den mer
som en registrering i efterhand av ett
förlopp, som man inte låter påverkas av
begränsningen i sedelutgivningsrätten,
utan som får bli vad det blir; när det
visar sig, att man behöver mer, går man
bara in och begär att få en ändring. Om
man emellertid menar, att lagstiftningen
verkligen skall ha någon betydelse, bör
ramen icke göras vidare än vad omständigheterna
i och för sig kräver. Vi reservanter
till bankoutskottets utlåtande
har icke kunnat finna, att det föreligger

något skäl att sträcka sig till ett högre
belopp än 200 miljoner kronor. Vi yrkar
därför i reservationen, att riksdagen
skall begränsa sig till detta belopp.

Man kan inte underlåta att i detta
sammanhang göra vissa reflexioner
kring förloppet. Man undrar hur det
kommer sig, att i år, då priser och löner
varit stabila och produktionen tämligen
oförändrad jämfört med i fjol, sedelomloppet
ändå stigit så kraftigt som nu
skett. Från november i fjol till november
i år föreligger en ökning med 220
miljoner kronor eller ca 5,2 procent.
Det är svårt att finna någon reell förklaring
till en ökning av sedelbehovet av
denna omfattning. Utskottet förklarar
visserligen, att ökningen ungefär motsvarar
stegringen i omsättningens behov av
sedlar vid stigande nationalinkomst under
stabila priser. Man frågar sig, med
vilken stegring i nationalinkomsten utskottet
räknat såsom grund för detta sitt
omdöme.

Jag tror att ansvällningen till stor del
kan förklaras som ett led i den allmänna
ökning av penning- och kapitalmarknaden
och allmänhetens likviditet som
skett i år. När folk får mera pengar i
händerna, leder detta gärna till en större
kontant kassahållning. Det är väl att
förmoda, att såväl allmänhetens som företagens
kontanta kassor stigit under
årets lopp, utan att detta återspeglar något
egentligt behov av ökade kassor för
omsättningsändamål. Om detta förmodande
är riktigt, bör man å andra sidan
också kunna säga sig, att en restriktivare
allmän penning- och finanspolitik,
som motverkat den likviditetsökning som
kännetecknar marknadsutvecklingen i
år, också skulle ha motverkat den ansvällning
av sedelmängden som hittills
skett. Detta skulle emellertid ha förutsatt
en annan statlig upplåningspolitik och
en annan räntepolitik.

Detta leder mig över till frågan om
räntepolitikens betydelse i detta sammanhang.
Det har vid flera tillfällen under
hösten vitsordats, att vi fortfarande
behöver en stram ekonomisk politik för
att stävja sådana inflationstendenser,
som ännu dröjer kvar i vår ekonomi el -

100

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt.

ler som kan komma att bli aktuella. Vår
samhällsekonomi har väl i år befunnit
sig någorlunda i balans, men tecken på
en begynnande ny överansträngning av
våra reella resurser saknas icke. Balansen
förutsätter en icke obetydlig lagerförtäring.
Konsumtionsstegringen går åtskilligt
snabbare än den samtidiga produktionsökningen.
Under sådana förhållanden
måste den likviditetsökning som
sedelomloppets stegring är en avspegling
av, te sig riskabel, så mycket mer
som den dragit med sig en nedjustering
av ränteläget. En räntesänkning måste
befaras komma att verka i utgiftsstimulerande
riktning i samhällsekonomien
och rimmar därför icke med kravet på
en stram ekonomisk politik. Hade likviditetsökningen
på kreditmarknaden ytterst
berott på ett starkt tillflöde av utländska
valutor, hade en därav följande
räntesänkning icke behövt föranleda någon
kritik. Överskottet i betalningsbalansen
hade då varit ett tecken på att det
förelegat utrymme för ökade utgifter inom
samhällsekonomien, och man hade
då kunnat ta den utgiftsstimulerande effekten
av räntesänkningen. Nu är emellertid
inte likviditetsökningen av denna
karaktär. Den sammanhänger framför
allt med det stora statliga utgiftsöverskottet
och formerna för den statliga
upplåningen. Likviditetsökningen tyder
därför icke på att det föreligger utrymme
för ökade utgifter, och under sådana
omständigheter är en räntesänkning en
föga adekvat åtgärd.

Herr talman! Jag avser icke att i höstriksdagens
elfte timme rulla upp någon
större allmän ekonomisk debatt, men jag
har icke kunnat underlåta att göra dessa
reflexioner till detta ärende, i synnerhet
som det är första gången vi behandlar
ett ärende, till vilket man kan knyta
ett uttalande i fråga om den räntesänkning
som nyligen genomförts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Veländer
(h).

Herr MOGÅRD (s): Herr talman! Den
föregående ärade talarens reservation var
som vi hörde mycket resignerad, och
jag förmodar att han inte väntar något
starkare gensvar för sina synpunkter i
den fråga som det i kväll egentligen gäller.
Det är ingen ekonomisk debatt han
vill dra upp; frågan om det s. k. sedeltaket
passar inte heller som underlag
till en sådan debatt. Snarare är det en
demonstration, som motionen och den på
motionen byggande reservationen siktar
till. Man vill demonstrera, och det är
ju envars rätt och ibland även skyldighet.
Man vill demonstrera mot inflationsfaran,
och det vill vi allesamman, man
vill demonstrera för att en utredning angående
en mera stadigvarande reglering
av sedelutgivningsrätten bringas till sitt
slut, och i det hänseendet är säkerligen
alla i varje fall inom bankoutskottet eniga
med den ärade talaren. Slutligen vill
man också, såsom framgår av motionen,
hålla allmänheten vaksam mot farorna
av att underlåta en restriktiv penningpolitik.

Alla dessa ting kan i och för sig
vara berättigade, och jag tror att vi har
anledning att lägga dem på hjärtat, ty
både herr Ewerlöf, herr De Geer och
herr Nordenson är mycket erfarna personer,
som under många år stått i det
ekonomiska livets centrum och därunder
säkerligen lärt sig vådan av ett försämrat
penningvärde. I det stycket vill utskottsmajoriteten
således egentligen inte
vända sig mot dem som nu förcbragt den
en smula matta reservationen till utskottsutlåtandet.

Jag vill bara påpeka, att man kanske
tillgriper större våld än nöden kräver.
Penningcirkulationens storlek är ju inte
någonting som kan beslutas så att säga
dag för dag eller månad för månad, utan
den är ett uttryck för de väldiga krafterna
inom det ekonomiska livet. Den
är, skulle jag vilja säga, ett slags termometer,
och lika litet som man kan krympa
skalan på en termometer för att få
önskad temperatur, lika litet kan man
krympa sedelmängden, när det ekonomiska
livet över huvud taget kräver en

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

101

Ang. höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt.

större mängd löpande valuta. Det skulle
vara ungefär som om en skräddare sade:
»Det går åt alldeles för mycket tyg till
kostymerna. Jag kommer inte längre att
hålla en meter lika med tio decimeter,
utan jag minskar varje meter till åtta
decimeter.» Det kan man som bekant
inte göra, och lika litet kan man göra
på det sättet i fråga om sedelcirkulationen.
Den följer hela det allmänna affärsomloppet,
och det skulle nästan vara en
våda att därvidlag söka tillämpa formella
regler, som aldrig kommer att få
någon betydelse i realiteten.

Nu säger herr Ewerlöf och de övriga
reservanterna, att det är ganska olycksbådande
att penningcirkulationen ökats
så kraftigt. Det är riktigt att detta på
sätt och vis är ett tecken på inflation,
men man måste komma ihåg'', att sedelcirkulationen
under detta år dock inte
ökats i riktigt samma takt som tidigare.
Både 1951 och 1952 ökades den med
ungefär 500 miljoner om året, i år tror
man inte att det skall behövas en så stor
ökning. Men såväl bankofullmäktige som
riksgäldsfullmäktige har enhälligt velat
för säkerhets skull rekommendera, att
sedeltaket höjes till 5100 miljoner. Man
har pekat på att någonting kan inträffa.
Det är bara ett år sedan sedeltaket faktiskt
kom att ligga 20 miljoner över vad
riksdagen medgivit, och detta måste vi
acceptera; vi måste stryka över och gå
vidare. Det är inte bra, att ett sådant direkt
trots mot gällande lag behöver förekomma.
Vederbörande har då, gissar
jag, resonerat så: »Är det inte bättre att
vi tar till utrymmet så att det verkligen
räcker?» Bara på fem veckor i höst kunde
sedelcirkulationen ökas med 411 miljoner;
det skedde helt plötsligt och jag
tror relativt oväntat. Sedan har en rätt
stillsam återgång ägt rum, men jag tror
inte vi kan räkna med att den outnyttjade
sedelutgivningsrätten för närvarande
uppgår till mer än 290 miljoner.
Därför är det inte opåkallat att gå med
på den ökning Kungl. Maj :t med vederbörande
fullmäktige i såväl riksbanken
som riksgäldskontoret har rekommenderat.

Det är nog inte alldeles lämpligt att

just på denna punkt andraga skäl, som
i och för sig kan vara fullt riktiga men
som bör utnyttjas i andra sammanhang,
där de har större betydelse och verkan
än i detta fall, där det som sagt bara
gäller att skapa en reserv, som utnyttjas
endast om så verkligen påkallas och som
kommer att tagas i anspråk, därest så
blir nödvändigt, hur vi än sedan lagstiftar
här i dag.

Jag tror att bankoutskottet har fog för
sin ståndpunkt, när utskottet ansluter
sig till vad Kungl. Maj:t begärt och såväl
riksbanks- som riksgäldsfullmäktige
förordat. Jag ber på dessa skäl, herr talman,
att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr DE GEER (fp): Herr talman! Jag
måste uttrycka min tillfredsställelse över
den första delen av herr Mogårds anförande,
där han ansåg att den ställning,
reservanterna tagit i denna fråga, var en
demonstration och kanske en önskvärd
demonstration i dagens ömtåliga läge.
Däremot håller jag inte med honom i
den sista delen av anförandet, där han
yrkade bifall till utskottets förslag.

Vi bär redan i dag haft en ekonomisk
debatt i samband med herr Wehtjes interpellation,
som tangerade dessa frågor.
Om sex veckor får vi en ny stor ekonomisk
debatt i samband med remissdebatten
nästa år. Jag vill därför inte i dag
gå in på de mera ekonomiska eller ekonomisk-politiska
aspekterna i denna fråga,
som i grund och botten mera är en
teknisk fråga än en ekonomisk eller ekonomisk-politisk
fråga.

I utskottet liknade man denna sedelutgivning,
när den började stiga, vid en
febertermometer eller en väckarklocka,
som vid viss tidpunkt slog larm. Utskottsmajoriteten
är av den uppfattningen,
att vi skall ställa larmet litet längre
fram i tiden. Oppositionen har icke på
en slump utan med ledning av det material,
som bankofullmäktige ställt till utskottets
förfogande, kommit till den uppfattningen,
att man kan och bör ställa
larmet något tidigare. Med hänsyn till
det labila läget i vår ekonomi, som inga -

102

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt.

lunda saknar tendenser till inflation, är
oppositionen av den uppfattningen, att
när man utan risk kan flytta fram tiden
för larmet en tredjedel, så bör man göra
det. Det saknas ju ingalunda tendenser,
som är riskabla med tanke på en ny inflation,
dels den mycket stora likviditeten
hos banker, affärsföretag och enskilda
som herr Ewerlöf redan påpekat, och
dels börsens fasthet för närvarande. Den
är nog dikterad av en misstro mot penningvärdet.
Den indikerar, att man sätter
tilltro till realtillgångarna. Räntesänkningen
är också enligt min uppfattning
farlig i dagens läge.

Med hänsyn till dessa faktorer har minoriteten
kommit till den bestämda uppfattningen,
att vi kan nöja oss med att
höja sedeltaket 200 miljoner kronor. Detta
innebär, att om utvecklingen, vilket vi
hoppas att den inte skall göra, åter går
mot inflation, kommer larmet tidigare.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen.

Herr LANGE (s): Herr talman! Jag
har tagit till orda endast för att konstatera,
att reservanterna i princip är ense
med utskottsmajoriteten. Under sådana
omständigheter borde det inte ha varit
så svårt för utskottets ledamöter att komma
överens också om sakfrågan, var taket
skall ligga.

Det har emellertid framhållits från reservanternas
sida liksom av utskottets
vice ordförande, och det har även understrukits
av herr De Geer, att den omständigheten,
att reservanterna här velat
rekommendera en lägre gräns för sedelutgivningen
får tolkas såsom en demonstration.
En demonstration kan man enligt
min mening, herr talman, kosta på
sig, om man inte därmed riskerar någonting.
Men enligt min uppfattning kan
man inte komma ifrån risken av — och
det har inte heller någon av reservanterna
velat utesluta möjligheten av —
att detta tak kommer att genombrytas.
Jag skulle föreställa mig, att det för riksdagens
ledamöter är mera angeläget, att
man har bestämmelser, som riksbanken
faktiskt kan följa, än att man har be -

stämmelser, som i varje kritiskt läge
kommer att överträdas.

I likhet med övriga ledamöter av kammaren
är jag, herr talman, tacksam för
att man inte här drar upp en ekonomisk
debatt. På ett par punkter skulle jag
dock vilja göra några påpekanden i anslutning
till herr Ewerlöfs och herr De
Geers anföranden.

När herr Ewerlöf pekar på de omständigheter,
som kan utgöra en förklaring
till den ökade sedelcirkulationen, nämner
han att det inte gärna kan förhålla
sig så, att produktionsökningen i år har
varit av någon som helst betydelse. Jag
undrar om inte detta uttalande är en
smula förhastat. Inom en månad ungefär
kommer i samband med statsverkspropositionen
att från Kungl. Maj :ts sida
lämnas en redogörelse för utvecklingen
under det gångna året. Såvitt jag ser tyder
alla tecken på att vi faktiskt kommer
att få en produktionsökning, som inte
är att förakta. Den kan komma att uppgå
till 2 å 3 procent. Redan det skulle i så
fall utgöra en bidragande orsak till att
vid en stabil eller närmast vikande prisnivå
sedelmängden kommit att öka.

Sedan vet vi, att här spelar också, såsom
herr Ewerlöf mycket riktigt anförde,
omloppshastigheten sin roll, och de
förändringar som där inträder kan man
väl i allmänhet inte göra mycket åt. Därför
blir egentligen sedelmängdens storlek
i och för sig av ringa betydelse. Den
utgör snarast ett uttryck för ett läge, som
inställt sig på grund av förändringar i
en rad ekonomiska faktorer.

I fråga om räntepolitiken är det absolut
inte min mening att dra upp en diskussion.
Men när det gäller frågan om
diskontosänkningen, vill jag göra ett påpekande.
Det är säkerligen bekant för
herr Ewerlöf och väl också för herr De
Geer, att den senaste diskontosänkningen
inom riksbanken antogs av en enhällig
fulimäktigförsamling.

Jag ber, herr talman, att få sluta med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER (bf): Herr talman! Jag
är förekommen av den föregående tala -

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

103

Ang. höjning av riksbankens sedelutgivmngsratt.

ren, men det är att märka, att till grund
för den kungl. propositionen ligger en
enhällig framställning från riksbanksfullmäktige,
och denna framställning
har sedermera granskats av riksgäldsfullmäktige,
där både högerns och folkpartiets
representanter varit eniga med
majoriteten. Jag tycker att reservationen
innebär ett underkännande av det goda
omdöme, som man får förutsätta att oppositionspartiernas
representanter inom
dessa mycket viktiga organ besitter.

Inom utskottet upplystes det, att fara
förelåg för att vid årsskiftet sedeltaket
skulle kunna genombrytas med åtskilliga
miljoner kronor, om sedelstocken
begränsades till fem miljarder kronor.
Vi har exempel på att så har skett tidigare,
och det är ingenting som vi bör
eftersträva utan tvärtom förekomma. Det
är väl alldeles klart, att en sedelreserv,
som ligger under kontroll inom riksbanken
och inte strös ut över marknaden i
onödan, i och för sig inte är inflationsdrivande.
Det är andra faktorer inom
det ekonomiska livet som reglerar penningvärdet
och dess fluktuationer än
en kontrollerad sedelreserv.

För övrigt är det väl ändå så, att
det är det expanderande näringslivet,
som ställer krav på riksbanken i fråga
om rörligt kapital i ett visst läge. I den
mån detta kapital inte behövs i marknaden
eller gömmes hos enskilda, vilket
kanske i någon mån sker, återflyter
det till riksbanken och utgör då som
sagt en reserv under riksbankens kontroll.

Jag kan inte förstå att denna, jag kan
gott säga konstruerade reservation har
någon som helst betydelse i dagens läge.
Jag ber därför att få hemställa till kammaren
om bifall till utskottets framställning.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Jag
har mycket svårt att förstå det här talet
om att det skulle vara en konstruerad
reservation. Vad vi diskuterar här är
frågan om sedelbehovet för den tid som
vi har att se fram emot till den 1 juli
nästa år. Då går nämligen den lag ut

som nu gäller. Det har då gällt att bedöma,
hur mycket vi måste höja nuvarande
maximum, som uppgår till 4,8
miljarder kronor, för att vara på den
säkra sidan.

Vi har då vid granskning av siffermaterialet
i propositionen kommit till
det resultatet, att det icke kan komma
att behövas en större höjning av sedelmaximum
än med 200 miljoner kronor,
d. v. s. från 4,8 till 5 miljarder, och inte
till 5,1 miljarder, som utskottet här föreslår.
Vi kommer mycket snart att få
svar på vem som räknat rätt härvidlag,
ty den kritiska tidpunkten inträffar i
slutet på detta år —• antingen vid årsskiftet
eller möjligen en vecka dessförinnan.
Då har vi att räkna med den
största belastningen för tiden fram till
den 1 juli nästa år. Det är således en
förfärligt otacksam roll att stå här och
som en demonstration yrka på att vi
skulle nöja oss med en höjning av sedeltaket
med 200 miljoner kronor, om
det bara tre veckor härefter visar sig,
att detta var ett misstag och att vi kommer
att behöva 300 miljoner. Det är vi
som tar på oss risken, och jag skall ärligt
erkänna, att om vi skulle ha räknat
fel, skulle jag bli mycket generad. Vi
är naturligtvis, när vi ställer detta yrkande,
övertygade om att så inte kommer
att ske, och jag hoppas att man inte
bara för att få oss på fall sätter sedlarna
i rörelse mer än vad som är nödvändigt.
Gör man inte det, är jag ganska säker
på att vi för den tid, det nu gäller, inte
kommer att slå igenom ett tak, som ligger
vid 5 miljarder kronor.

Herr LANGE (s): Herr talman! Jag
kan hålla med herr Ewerlöf om att i
vissa sammanhang kan det vara något
värde med en demonstration. Hade oppositionen
vågat ta risken att över huvud
taget inte ändra på taket för sedelutgivningen,
hade jag kunnat förstå att
en sådan åtgärd i demonstrationssyfte
kunde ha ett visst värde med hänsyn till
de ofta felaktiga föreställningar som är
förknippade med sedeitaket. Men när
man inte vågar det utan erkänner, att en

104

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. höjning av riksbankens sedelutgivr
höjning är erforderlig, bör man kunna
ta steget fullt ut. Det finns verkligen skäl
för förslaget i den framlagda propositionen
och det i ärendet avgivna utskottsutlåtandet.
I det här fallet är det inte
en demonstration, som kan anses ha ett
visst värde, utan en ganska meningslös
demonstration.

Slutligen vill jag säga, herr talman, att
det är väl tveksamt, om utredningen om
riksbankslagen blir färdig i så god tid,
att förslag, grundade på utredningens
resultat, kan komma att föreläggas 1954
års riksdag. Det kanske finansministern,
som nu kommit in i kammaren, kan ge
oss upplysning om, men såvitt jag förstår
är det förenat med stora svårigheter
att få fram ett sådant förslag till vårriksdagen.
Av den anledningen kommer
man ånyo att få ta ställning till frågan
om ett provisorium under vårriksdagen.

Herr DE GEER (fp): Herr talman!
Herr Lange påpekade att vi får eu ökning
av produktionen. Jag håller med
om att slutresultatet sannolikt blir en ökning
av produktionen, men samtidigt
har vi nog att räkna med ett prisfall,
och de två faktorerna bör kompensera
varandra. Oppositionen har här inte
slumpartat prutat med 100 miljoner utan
noggrant beaktat alla faktorer som härvidlag
inverkar. Men det blir mycket
spännande att se vem som får rätt. Den
frågan kan tas upp i remissdebatten, och
jag tror inte att man behöver riskera att
det blir en genombrytning av sedeltaket,
om man följer oppositionens linje. Skulle
så bli fallet, får vi skämmas i remissdebatten
i januari.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det har, såvitt jag kan förstå av de anteckningar
jag fått ta de! av, inte saknats
ansatser till att här ta upp en ekonomisk
debatt; herr De Geer har tydligen haft
sin bestämda mening om vår ekonomiska
politik och det ekonomiska läget.
Men jag skall inte falla för frestelsen att
gå in på dessa ting — det kommer vi
nog att få göra om ungefär en månad

på ett mera ingående sätt och med ett
bättre bedömningsmaterial framför oss
än vad vi i dag har.

Vi kan väl ändå betrakta den fråga
som här föreligger till avgörande, som
en i stort sett teknisk fråga, och det är
inte heller ,så att oppositionen ansett sig
böra säga nej till det framlagda förslaget.
Det skulle den ju absolut inte våga göra,
om den haft några möjligheter att genomdriva
ett beslut, därför att det kaos,
som oppositionen då skulle skapa i affärslivet,
skulle det bli mycket svårt för
oppositionen att överleva. Nu satsar den
på att ha tur och klara sig med en höjning
av sedelutgivningsrätten med 200
miljoner. Jag tycker inte att oppositionen
har någon egentlig anledning att
söka tvist på denna punkt.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga någonting om den pågående utredningen.
Jag är också illa berörd av att vi
så länge skall ha ett provisorium, men
jag tror att jag kan vitsorda att utredningen
inte dröjer därför att den är lat
eller därför att den försöker att förlänga
sitt eget liv. Jag tror att de personer,
som sitter med i den kommittén, skulle
bli tacksamma, om de kunde få gå över
till att syssla med något annat.

Orsaken till dröjsmålet är, såvitt jag
kunnat fatta, i stället att problemet har
visat sig vara synnerligen svårt, och
ännu har ju icke något land lyckats att
lösa det. Vi bör komma ihåg, att det har
varit en tid, då det fanns guldmyntfot

— ingen tror att den kommer tillbaka —
och då var detta inte något problem. Sedan
har man klarat sig fram på olika
sätt, och vi bär här rört oss med någonting
som vi kallat för sedeltak. Jag tror
att vad kommittén hittills lyckats åstadkomma
är att konstatera att man är tämligen
överens om att vårt nuvarande
system är alldeles ohållbart. Och det är
ju alltid ett framsteg. Men när det sedan
gällt att finna några nya kriterier, har
svårigheterna visat sig vara mycket stora.
Jag anser inte att de är oöverstigliga

— i varje fall måste kommittén så småningom
komma fram till ett resultat, och
det gör den väl också. Men jag kan nog

med ganska stor säkerhet slå fast, att nä -

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

105

got förslag till nästa års riksdag inte är
möjligt att få fram. .lag vill bara understryka
att detta inte beror på att kommittén
har sölat, utan det beror på att
vi har givit denna utredning sådana uppgifter,
beträffande vilka det inte finns
några tidigare erfarenheter att bygga
på och beträffande vilka det konstruktiva
arbetet visat sig vara förenat med
mycket stora svårigheter.

Herr WERNER (bf): Herr talman! Herr
De Geers konstaterande, att reservanterna
mycket noggrant bedömt situationen,
föranleder mig att fråga herr De
Geer: Ur vilka synpunkter har herr De
Geers partikamrat, herr Kristensson i
Osby, bedömt situationen i bankofullmäktige,
då han skrivit under en hemställan
om en ökning av sedelutgivningsrätten
med 300 miljoner i stället för med
den av reservanterna noggrant beräknade
summan av 200 miljoner?

Herr DE GEER (fp): Herr talman! Det
känner jag inte alls till. Jag bedömer saken
självständigt och fullkomligt oberoende
av vad eventuella partikamrater
gör i bankofullmäktige.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av ett godkännande av den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33, röstar

Om förhöjning av sjöregleringsavgifterna.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av ett godkännande av den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om fortsatt
utgivning av snabbprotokoll från
riksdagsdebatterna in. m.; och

nr 35, angående uppskov med behandlingen
av ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående
pensionsbestämmelser för hos riksdagen
anställda tjänstemän.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av Kungl. Ma:ts proposition med
förslag till lag om ändring i värnpliktslagen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om förhöjning av sjöregleringsavgifterna.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckta motioner
om förhöjning av sjöregleringsavgifterna.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 315
i första kammaren av herr Larsson, Nils
August, m. fl. och nr 402 i andra kammaren
av herr Nilsson i Östersund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte be -

106

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. skogsbrukets utveckling och ställning.

sluta att till Kungl. Maj :t göra framställning
om skyndsam utredning angående
en skälig förhöjning av de avgiftssatser,
som skulle tillämpas vid fastställande av
regleringsavgifter i vattenmål, ävensom
angående möjligheterna att tillskapa en
form för snabb omprövning av redan
fastställda regleringsavgifter, när på
grund av inträffade extraordinära förhållanden
synnerliga skäl härför förelåge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen ville i anledning av motionerna
I: 315 och II: 402 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning rörande grunderna
för utgörande av regleringsavgifter enligt
vattenlagen jämte därmed sammanhängande
spörsmål samt att Kungl. Maj :t
ville för riksdagen framlägga de förslag,
vilka utredningen kunde föranleda..

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman! Såsom
en av motionärerna i det föreliggande
ärendet vill jag i första band
ge uttryck för min och, skulle jag tro,
de övriga motionärernas tillfredsställelse
över den behandling, tredje lagutskottet
givit ärendet, då utskottet nu enhälligt
tillstyrkt en utredning av detta
spörsmål. Det är emellertid inte enbart
för att ge uttryck åt denna tillfredsställelse,
jag begärt ordet, utan jag skulle
också vilja göra ett uttalande därutöver.
Jag gör det så mycket mer som jag hoppas,
att riksdagen skall följa utskottets
förslag och hos Kungl. Maj:t begära utredning
i det ärende det här gäller. I
det sammanhanget vill jag kraftigt understryka
det brådskande i den utredning
som här föreslås. Den måste nämligen
komma till stånd mycket snart,
om den med utredningen avsedda verkan
skall kunna uppnås.

De problem, som här berörs och som
gäller vattenrättsområdet, är i högsta
grad aktuella. Det är ju bekant att marginalen
av outbyggd vattenkraft här i
landet i dag är ganska god. Men med
den mycket snabba takt, vari denna vattenkraft
för närvarande utbygges, torde

det väl vara ett obestridligt faktum, att
de värdefullaste av våra strömfall kommer
att vara utbyggda inom det närmaste
decenniet. Om man sålunda skall
uppnå vad som åsyftats, är det i högsta
grad angeläget att den utredning, som
jag hoppas riksdagen nu kommer att
begära, skall slutföras med all möjlig
snabbhet. Detta mitt resonemang gäller
inte bara den punkt på föredragningslistan,
som vi nu behandlar, utan det
har avseende även på nästföljande punkt,
som också behandlar ett spörsmål inom
vattenrättens område.

Jag har, herr talman, med dessa få
ord velat understryka angelägenheten
av att den förordade utredningen mycket
snabbt kommer till stånd och slutföres
inom en nära framtid. Jag har därutöver,
herr talman, självfallet intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

I herr Pålssons yttrande instämde herrar
Näslund (fp), Karl August Johanson
(s), Grym (s), Lage Svedberg (s), Olofsson
(s), Lars Andersson (bf), Olsén (s)
och Sten (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av väckta motioner angående skydd för
de norrländska länen mot skadliga verkningar
av exploateringen av vattenkraften,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. skogsbrukets utveckling och ställning.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, med anledning av väckt
motion angående tryggande av skogsbrukets
utveckling och ställning.

I en inom riksdagens första kammare
väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 2, av herr Sten, hade yrkats,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

107

Ang. skogsbrukets utveckling och ställning.

till Kungl. Maj :t anhålla om överväganden,
utredningar, förslag och andra åtgärder
i syfte att trygga skogsbrukets utveckling
och ställning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, att riksdagen i anledning
av motionen 1:2 i skrivelse till
Kungl. iMaj:t måtte som sin mening giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr STEN (s): Herr talman! Trots utskottets
osparda möda torde det vara
förståeligt, att jag icke kan undgå att
knyta några kommentarer till detta utlåtande
utifrån de i motionen och remissyttrandena
anförda synpunkterna. Det
har kommit ut ett rykte, att jag skulle
komma att tala i en timme. Jag sade till
talmannen, att jag skulle ha kunnat tala
fritt ur hjärtat i en halv timme, men
jag har komprimerat mitt anförande till
omkring sju minuter, och jag skall inte
låta mig förledas att ändra min uppfattning
av att vi fick en middagsrast
och sålunda har varit i tillfälle att stärka
våra krafter.

Det har förekommit uttalanden om
vilken fråga som är den största vid denna
höstsession. Med all aktning för både
kommunallagarna och den fråga vi behandlade
nyss skulle jag nog tro, att frågan
om Sveriges skogar står sig vid en
objektiv bedömning, inte bara för motionären
utan även för riksdagen och
nationen.

Jag är medveten om att två ting för
närvarande är impopulära här i riksdagen,
nämligen stora utredningar och nya
ämbetsverk. Då jag inte vågar förutsätta
att alla kammarens ledamöter »bordläde»
motionen i sin pulpet i våras samtidigt
med att den bordlädes av jordbruksutskottet,
är jag angelägen att påminna om
att jag icke är ute i några sådana syften.
Inte heller är jag ute för att öka statens
utgifter utan i det lovvärda syfte
som man ibland brukar framhålla som
önskvärt för motionärer, nämligen att
öka inkomsterna, i detta fall underlaget
för nationalinkomsten, vilket ju är lika
värdefullt oavsett om man är anhängare

av planekonomi, ramhushållning eller
fritt näringsliv. Jag kan också tillägga
att min politiska uppfattning icke har
fött någon övertro på staten, lika litet
som mitt deltagande i organisationsarbetet
har skapat någon övertro på organisationerna.
Jag är fullt medveten om
att det är arbetare, bönder, bolag, tjänstemän
och forskare, som var för sig och
tillsammans svarar för det mesta av vad
som gjorts och vad som göres i våra skogar.
Men om effekten kan ökas med tio
eller tjugu procent genom samråd och
samarbete, kan detta endast vara välkommet
för både de enskilda och samhället.
Som framgår av remissyttrandena
finns här bokstavligt talat pengar att
förtjäna, och det finns också god vilja
till samarbete, vilket även det är en
mycket stor tillgång, då man ställts inför
en stor arbetsuppgift.

I den grundläggande frågan, d. v. s.
skogsproduktionens vidmakthållande och
ökande, råder tydligen enighet. Utskottet
understryker, att en skälig del av rotvärdesinkomsterna
bör återbördas till skogen
i detta syfte. Det gäller alltså här att
finna vägar och medel, att komma från
ord till handling i fråga om fondering
och metoder, en fråga som har förts
framåt ett stycke genom finansministerns
svar i dag på herr Näsgårds interpellation,
även om den ju ingalunda helt
blivit löst.

Beträffande en av de avgörande frågorna,
nämligen skogens förvaltning och
skötsel, vill jag endast nämna ett par rader
ur vart och ett av tre mycket intressanta
remissyttranden. Sveriges skogsägareförbund
synes icke helt ha tillgodogjort
sig motionens erinran om att jordbrukets
yttre rationalisering och arrondering
också medför sammanläggning,
icke parcellering, i skogen. Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, d. v.
s. hemmansskogsbrukets egen skogsägarsammanslutning,
bekräftar att underlag
skapats för samarbete inom hemmansskogsbruket
och framhåller vikten av att
lantbruksnämnderna förses med skoglig
sakkunskap i det rationaliseringsarbete
som för närvarande pågår. Domänstyrelsen
vitsordar, att stora uppgifter före -

108

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. skogsbrukets utveckling och ställning.

ligger på detta område och att de, om
de rätt handhas, kan ge mycket betydelsefulla
resultat. Även här finns det
alltså en gemensam grund för samråd
och praktiska åtgärder.

Utskottet har, såvitt jag har kunnat
finna, inte vidrört fastighetsbildningens
viktiga roll i detta sammanhang. Även
härigenom skulle sammanläggning och
arrondering ta stora steg i rätt riktning,
både för hemmansskogsbrukets och för
storskogsbrukets vidkommande. I stora
norrländska skogsbyar skulle antalet
brukningsdelar säkerligen kunna nedbringas
till en tiondel av det nuvarande,
om man läte byarna eller skifteslagen undergå
ett omskifte, sedan jordbruksrationaliseringen
har genomförts. Därefter
får samarbetet mellan hemmansskogsbrukets
utövare ta vid.

Vad övriga produktiva arbetsuppgifter
angår skall jag endast nämna, att den
framställning som gjordes för ett par
veckor sedan från skogsbrukets sida beträffande
forskningsarbetets fortsatta finansiering
ur olika till buds stående fonder
bestyrker att motionen var ute i ett
mycket angeläget ärende.

I fråga om maskinprovningen erinrar
utskottet om Röbäcksdalen. Jag är mycket
intresserad för norrländska institutioner
och kan instämma med utskottet
i den frågan, men den blir inte löst härmed.
En central skoglig maskinprovning
måste komma till stånd på något av de
i motionen angivna sätten. När man talar
om central belägenhet tänker man
härvidlag inte endast på det geografiska
användningsområdet för dessa maskiner
och redskap, utan belägenheten måste
också vara central i förhållande till tillverkningsorterna.
Det ena göra och det
andra icke underlåta blir tydligen melodien
på detta område.

Yrkesutbildningen, som utskottet har
snuddat vid, hade jag gått förbi liksom
övriga frågor som befinner sig under utredning
eller prövning. Jag understryker
naturligtvis utskottets uttalande, att
den frågan nu bör ofördröjligen kunna
lösas. Både programmet och organisationen
för denna yrkesutbildning bör kunna
sammanjämkas på ett praktiskt sätt.

Skogsakademien och utlandsrepresentationen
skulle liksom övriga frågor bli
mycket intressanta och givande överläggningsämnen
vid gemensam rådplägning
inom den stämma, som jag har talat
om. Det finns ledande män inom de
skogliga organisationerna som har erfarenhet
från diplomatiens område, och
det finns framstående svenska skogsmän
som har internationell erfarenhet från
sitt rådgivningsarbete och som alltså
skulle kunna berika debatten i sistnämnda
angelägenhet.

Med anledning av vad utskottet anför
i frågan om skogsbrukets tillgodoseende i
det departementala arbetet vill jag endast
göra ett litet tankeexperiment. Någon
gång mitt emellan det motionen
väcktes och den dag som i dag är bröt
statsrådet Hammarskjöld upp ur regeringen.
Tänk om vårt skogsbruk fått disponera
den ledigblivna posten under den
tid som sedan gått! Då hade man nu varit
ett gott stycke på väg med den probleminventering
och de överläggningar
som ifrågasatts i motionen. Det är ju inte
fråga om någonting nytt. Konsulter har
ju satts på arbetsuppgifter under den tid
som vi alla minns inom ramen för jordbruk,
socialpolitik, byggenskap, vägväsen
o. s. v. Den partimatematik som kan
vålla svårigheter i en koalitionsregerings
sammansättning hade i detta fall inte
hindrat lagfarten, därför att denne tillfällige
skogsminister kunnat tas just
bland opolitiska fackmän liksom den biträdande
utrikesministern, vilken tydligen
inte behövde ersättas.

Till utskottets sammanfattning, alltså
själva gångjärnet mellan dess motivering
och dess hemställan, vill jag endast
framhålla, att tidigare utredningar och
förslag som utskottet citerat på olika
ställen och åberopar i sin sammanfattning,
t. ex. av 1936 års skogsutredning
och norrlandskommittén, på flera punkter
icke förverkligats eller ens utremitterats.
De 15 sidorna i motionen och de
15 som remissmyndigheterna och utskottet
åstadkommer innehåller så många
synpunkter, frågor och problem, att det
finns fullt fog för motionens yrkande på
överväganden, utredningar, förslag och

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

109

Ang. skogsbrukets utveckling och ställning.

andra åtgärder, kort sagt att varje fråga
blir fullföljd efter sin art. Vad som
står kvar efter en genomläsning av alla
de 30 sidorna är att svenskt skogsbruk
bör få sitt eget ansikte även i statsmakternas
medvetande. I ett av remissyttrandena
framhålles, att den svenska
skogsnäringen bör utvecklas på den
grund av fri företagsamhet och egenstyrka
som skapat dess nuvarande ställning
men att staten icke skall ställa sig
helt utanför sådana initiativ som åsyftar
bättre kontakt mellan näringens olika
företrädare. Detta kan man mycket väl
utläsa även ur utskottets utlåtande, och
Kungl. Maj:t kan ju inte gärna undgå att
läsa motionen och remissyttrandena och
att läsa dem rätt.

Den upplysning utskottet förmedlar,
att riksdagsskrivelsen om de olösta norrlandsfrågorna
leder till resultat, gläder
naturligtvis den som är motionär även i
den frågan, men den överraskar något i
detta sammanhang, därför att flertalet
skogsfrågor numera är riksomfattande,
även om en eller annan av dem är av
olika karaktär norrut och söderut. Vid
sidan av dagens vattenreglerings- och
elkraftsfrågor, Norrlands kommunikationsfrågor
och andra, syftande till näringslivets
utveckling och förkovran, behöver
vi en ordentlig genomgång av våra
skogsfrågor och deras lösning var för
sig.

Med denna kommentar kan jag nöja
mig med det slut, till vilket utskottet
kommit, och ställer inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Eftersom motionären inte hade något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, kan det förefalla onödigt att
jag nu tar till orda. Men jag skulle i alla
fall vilja beröra några av de punkter som
också herr Sten berört. Det hoppas jag
kunna göra på två minuter — herr Sten
skulle hålla på i sju minuter, men jag
tror inte han höll ord därvidlag.

Först och främst vill jag säga, att utskottet
har ägnat denna motion mycket
stor uppmärksamhet — den har behandlats
ingående inom jordbruksutskottet.

Vi har också remitterat motionen till
vissa myndigheter, vilket ju framgår av
s. 1 av utskottsutlåtandet. Jag skall bara
nämna, att yttranden har inhämtats
från domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
styrelsen för skogshögskolan och för
statens skogsforskningsinstitut, Sveriges
skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Sedan har
Svenska skogsvårdsföreningen utan vår
begäran avlåtit en skrivelse till utskottet.

Vi har tagit den största hänsyn till vad
som har framgått av dessa yttranden, och
de finns nu fogade till utskottets utlåtande.
Då utskottet har föreslagit, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad utskottet har anfört,
kommer ju dessa yttranden i oförfalskat
skick till Kungl. Maj :t.

Såsom framhålles på s. 10 delar utskottet
till fullo motionärens åsikt om
den framträdande plats, som skogen intar
i vårt ekonomiska liv. Utskottet säger
vidare: »Skogen är en av våra viktigaste
råvarutillgångar, och dess produkter
hör i förädlat eller oförädlat
skick till våra främsta exportartiklar.
Det kan förväntas, att skogen även för
framtiden kommer att bibehålla sin
ställning som en av grundvalarna för
Sveriges näringsliv och välstånd över
huvud.»

Utskottet har alltså inte velat på något
sätt gå emot vad herr Sten föreslagit
i sin motion. Men felet med motionen
har kanske varit, att herr Sten på en
del punkter har föreslagit åtgärder, som
redan är igångsatta eller åtminstone föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. Då
kan vi i utskottet inte rimligen förorda
bifall till motionen och alltså ta med
även dessa punkter.

Utskottets kläm är resultatet av en
kompromiss inom utskottet. Jag avslöjar
ingen hemlighet om jag säger, att det
nog fanns de som ansåg, att man helst
borde gå på rent avslag. Men med hänsyn
till att en hel del goda synpunkter framförts
i motionen och med hänsyn —
jag tror jag vågar säga det — till herr
Stens personliga intresse för skogen ville
man inte gå den vägen.

Ilo

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. skogsbrukets utveckling och ställning.

Jag skall bara röra vid ett par av
de punkter jag nyss nämnde.

I motionen ifrågasattes, att en skogsminister
eller åtminstone en skogssakkunnig
bör tillsättas inom jordbruksdepartementet.
Såsom skäl härför anföres,
att med nuvarande anordning
— innebärande att skogsfrågorna handlägges
inom departementet vid sidan av
stora jordbruksärenden —• kan skogsproblemen
icke tillräckligt beaktas.

Även utskottet finner det önskvärt, att
skogsfrågorna inom departementet ägnas
det intresse och den tid, som motsvarar
den framträdande plats skogsnäringen
numera intar inom landets näringsliv.
Men så fortsätter utskottet:
»Enligt utskottets förmenande torde det
emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t
att, därest så befinnes påkallat, vidtaga
de förändringar inom departementets
arbetsfördelning, som kan anses behövliga.
» Utskottet har utgått från att riksdagen
inte behöver besluta, att Kungl.
Maj:t skall tillsätta t. ex. en skogsminister
eller en konsult — eller vad det nu
skulle bli — utan det är Kungl. Maj:ts
sak att avgöra detta utan riksdagens begäran.

Sedan har ju motionären också föreslagit,
att det skulle inrättas en skogsbrukets
stämma. Denna stämma, som enligt
motionären lämpligen bör sammanträda
under ett par dagar varje år, helst
oberoende av skogsveckan och norrlandsmässan,
skall ha till uppgift att
utarbeta ett för skogsbruket gemensamt
arbetsprogram. Inte heller detta har utskottet
velat tillstyrka, utan vi har trott,
att det är tillräckligt med de sammanträden
och stämmor som förekommer i
samband med skogsveckan och vid vilka
skogsfrågorna, såvitt jag har mig bekant,
mycket ingående diskuteras av
fackmän och andra.

Det är ju en hel del punkter till. Men
jag har lovat att hålla på bara två minuter,
och det skall jag försöka hålla!
Jag skall bara till slut dra fram vad utskottet
har sagt på s. 15: »Sammanfattningsvis
får utskottet med anledning av
motionen uttala, att tidigare utredningar
på skogens område varit så omfattande,

att en förnyad sådan knappast kan förväntas
ge nya synpunkter av betydelse.
Härtill kommer att — enligt vad utskottet
inhämtat — en utredningsman inom
en snart framtid torde inom jordbruksdepartementet
tillkallas med uppgift att
verkställa en inventering av kvarstående
olösta norrlandsfrågor, vilka behandlats
inom norrlandskommittén.»

Detta har också herr Sten citerat. Sedan
fortsätter utskottet: »Utskottet anser
emellertid, att vad utskottet i ärendet
anfört bör genom skrivelse till Kungl.
Maj :t bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
»

Vi är alltså tämligen överens, utskottet
och herr Sten. Det bevisas väl bäst
av att herr Sten nyss yrkade bifall till
utskottets hemställan, som dock inte innebär
ett direkt bifall till motionen. Och
det vittnar om att utskottet här framlagt
ett förslag, som är verkligt bärande
och som utskottet mycket väl kan stå
för.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON (fp): Herr talman! Det
synes mig motiverat att uttala ett tack
till herr Sten för den motion, som han
har väckt angående tryggandet av skogsbrukets
utveckling och ställning, och
kanske jag rent av vågar göra det på det
svenska skogsbrukets vägnar.

Motionen vittnar ju om stor kunskap
och varmt intresse för skogsnäringen.
Motionen har också, det vill jag försäkra
herr Sten, väckt det största intresse i
skogsmannakretsar, och det har tidigare
vitsordats att den väckt intresse i jordbruksutskottet.
Jag tror, att lika väl som
det har tillfredsställt mig bör det tillfredsställa
och glädja herr Sten att utskottets
utlåtande är positivt.

Kanske får jag avslöja, att jag inom
utskottet till en början trevat mot ett
längre tillmötesgående av motionärens
hemställan om överväganden och utredningar.
Motionen är emellertid mycket
vittsyftande, och jag har till slut funnit
att de flesta uppslag, intentioner och

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

111

Ang. skogsbrukets utveckling och ställning.

tankar, som motionären framlagt, nog
lämpligen bör ges lid att mogna innan
de blir föremål för ett mera definitivt
ställningstagande. Mycket ligger, som det
har påpekats, redan i stöpsleven, och
den inventering av kvarstående olösta
norrlandsfrågor, som till stor del berör
det norrländska skogsbruket och som
inom en nära framtid beräknas bli påbörjad,
torde för närvarande motivera
ett avslag på motionärens utredningsyrkande.
I varje fall har jag liksom utskottet
i övrigt funnit skäl att vila på hanen,
fastän jag personligen, som jag redan
sagt, gärna sett att några frågor redan
nu hade blivit mer uppmärksammade
och utredda.

Vad som speciellt glatt mig är att utskottet
enhälligt'' konstaterat, dels att
skogsproduktionens främjande hör till
statsmakternas främsta uppgifter, dels
att skälig del av skogsinkomsterna bör
återbördas till skogen. I det fallet har
skogen, som herr Sten nog avsåg att
framhålla, hittills otvivelaktigt blivit
missgynnad. Man har nog inom olika
läger, skogsägarna själva inbegripna, tidigare
alltför ofta betraktat skogen som
en råvarukälla, där man vid behov kunde
hämta pengar utan att behöva ge något
nämnvärt igen. Jag hoppas, att herr
Stens innehållsrika motion jämte jordbruksutskottets
utlåtande övertygar envar
av kammarens ledamöter såväl om
att skogens problem är många och svårlösta
som att skogen för riktig vård och
förvaltning, för forskning, för olika investeringar,
för modern rationell yrkesutbildning
o. s. v. kräver större resurser
än hittills. Jag är också angelägen betona
vikten av kontinuitet i skogsvårdsåtgärderna.
Herr Sten har ju varit inne på
den frågan. Skogen får inte bara bli en
reservarbetskraft i krislägen, även om
den är mycket väl lämpad för den uppgiften.

Om jag förstår motionären rätt finner
han i kväll inte anledning att ta upp alla
sina vittsyftande planer till debatt. Tiden
räcker knappast till, och det finns
knappast heller anledning därtill. Flera
av de i motionen berörda frågorna torde
i olika sammanhang snart återkomma in -

för riksdagen. Vad jag då främst skulle
önska är att, liksom skogsmarkens fördelning
på olika ägargrupper i vårt land,
såsom herr Sten anser sig kunna konstatera
i motionen, nu förts ur den politiska
striden, så skall även övriga för
vårt skogsbruk och därmed för vårt nationalhushåll
betydelsefulla frågor kunna
lyftas över partierna.

Den samrådan och den samverkan
herr Sten syftar till vill jag tolka även
på detta sätt. Detta lyftande av skogsfrågorna
över de politiska partierna är väl
egentligen bara uttryck för en sund
självbevarelsedrift för oss och för våra
efterkommande. Försåvitt man kan se
uttalade biskop Agardh för mer än hundra
år sedan en evig sanning — som jag
tycker mig ha funnit att herr Sten upprepat
här i dag — med de ofta citerade
orden, att Sveriges fortbestånd såsom
självständig stat och civiliserat land ytterst
beror av om det har skogar eller
inte. Och — kunde man tillägga — ju
större vårt skogskapital är och ju mera
det avkastar, desto större blir välståndet
för landet och alla dess innebyggare.

Herr talman! Tillåt mig att till herr
Sten få framföra ett tack för goda tankar
och initiativ. Jag är förvissad om att
de i sinom tid kommer att lända vårt
skogsbruk till stort gagn, både direkt
och indirekt.

Herr STEN (s): Herr talman! Om jag
nu säger att jag skall yttra endast ett par
ord, så blir det väl tre, om man utgår
ifrån att både motionären och jordbruksutskottets
ärade ordförande tidigare i
någon mån överskridit sina tidsbestämningar.

Jag vill endast säga till jordbruksutskottets
ärade ordförande och till jordbruksutskottet,
att man, även om man
tillhör regeringspartier, inte behöver
vara fullt så blygsam när det gäller att
uttala sig om det departementala arbetets
tillgodoseende för vissa samhällsområden.
Om man studerar historien på
detta område tror jag att man skall finna
att både jordbruksdepartementets inrättande
på sin tid och inrättandet av de -

112

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. skogsbrukets utveckling och ställning.

partementet för handel och industri föregicks
av initiativ och opinionsyttringar
just från riksdagens sida. Däremot
torde departement för rent administrativa
uppgifter, sådana som inrikesdepartementet
i förhållande till socialdepartementet
och civildepartementet i förhållande
till finansdepartementet, ha
tillkommit på grund av initiativ inom
Kungl. Maj:ts regering.

När det sedan gäller den skogliga
stämman vill jag säga, att den skrivelse
från Svenska skogsvårdsföreningen, som
är redovisad i jordbruksutskottets utlåtande,
är ett vittnesbörd om att även om
man är så högaktningsfull som jag är
gentemot det enskilda initiativet, som ju
väsentligen är grunden för vårt skogsbruk,
kan man när det gäller överläggningar
och organisationsarbete inte vänta
allt ifrån det hållet. Skogsvårdsföreningens
»skrift» tillkom på det sättet,
att man sammankallade ett råd som hade
varit skendött — eller stendött — jag
vill minnas i sju år. Jag väntade ju, att
man var ute för att lägga krokben för
motionen, och därför var jag otacksam
nog att inte gå dit trots en inbjudan. På
natten efter denna minnesvärda sammankomst
blev jag uppletad och uppringd
av en ärad före detta ledamot i
denna kammare, som hade deltagit i och
förmodligen lett detta råds överläggningar
på dagen och sedan återvänt till
sin hemort, för att underrätta mig om att
man hade slutat med att antaga detta
uttalande till förmån för motionen, för
att sålunda påvisa, att det icke rådde
några meningsskiljaktigheter oss emellan
på den punkten.

Måhända får jag nu på nytt vända mig
till de enskilda organisationerna för att
få den hjälp, som jag inte har fått av
jordbruksutskottet — även om jag naturligtvis
är tacksam för den jag har
fått. Men om jag på det sättet behöver
något ytterligare stöd för att få i gång
det nödvändiga samarbetet, vill jag ändock
på detta vis ha meddelat kammaren,
att man inte får vänta för mycket
av det privata initiativet alla gånger.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Herr Sten nämnde i sitt sista anförande,
att även om man tillhör regeringspartierna
behöver man inte vara så blygsam att
man inte törs rekommendera Kungl.
Maj :t att tillsätta t. ex. en konsult som
skulle ha hand om skogsfrågorna.

Jag vill för min del endast säga, därest
jag nu räknas som tillhörande de
nämnda partierna, att kammarens ledamöter
torde ha observerat att utskottets
utlåtande är enhälligt och att närvarande
vid behandlingen av denna motion
bar varit inte bara de ledamöter som
tillhör regeringspartierna utan även ledamöter
från högern och folkpartiet.
Alltså har även de ledamöter, som inte
tillhör regeringspartierna, varit blygsamma.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 43, med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av kronoegendomen
Åraslöv 151 i Kristianstads län, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 420, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående upphävande av
förordningen den 24 oktober 1951 (nr
660) om skatt vid tillverkning och import
av personbilar in. in.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 9.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 10 december 1953.

Nr 32.

113

Torsdagen den 10 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 419, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kommunallag m. in. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 423, i anledning av väckt motion
angående tryggande av skogsbrukets utveckling
och ställning; samt

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av kronoegendomen
Åraslöv 151 i Kristianstads
län.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
425, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition (nr 239) med förslag
Lill lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 428, i anledning av väckta motioner
om förhöjning av sjöregleringsavgifterna;
och

nr 429, i anledning av väckta motioner
angående skydd för de norrländska
länen mot skadliga verkningar av exploateringen
av vattenkraften, in. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtande: nr

205, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningshavare
vid av staten övertagna enskilda
järnvägar;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa ersättningar
i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 207, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1953/54.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
W. Stenwall.

8 Första kammarens protokoll 1953. Nr 32.

114

Nr 32.

Fredagen den 11 december 1953.

Fredag-en den 11 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 430, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om utförande av centralsjukhus
för Bodens garnison m. m.;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående täckning av kostnaderna
för svenskt deltagande i stilleståndsövervakning
samt vid repatriering
av krigsfångar i Korea;

nr 432, i anledning av väckta motioner
om utredning av utbildningsfrågan
för vårdpersonal vid olika anstalter; och

nr 433, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett riksdagens löneråd
med uppgift att fortlöpande medverka
vid de statliga löneförhandlingarna.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial och utlåtande nr 205
—207.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 12 december 1953.

Nr 32.

115

Lördagen den 12 december.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 422, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i värnpliktslagen.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr
205, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningshavare
vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

Anslag till ersättningar i anledning av
paratyfusepidemien år 1953.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 240 framlagda förslag samt
motionerna 1:510 och 1:512 medgiva,
att av statsmedel finge utbetalas ersättningar
i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 enligt i huvudsak de grunder,
som angivits av utskottet;

b) till Vissa ersättningar i anledning
av paratyfusepidemien år 1953 å tililäggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1953/54 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1953/54 medgiva det överskridande
av den i statskontorets avlöningsstat
upptagna anslagsposten till
Avlöningar till icke-ordinarie personal,

som kunde bli erforderligt i anledning
av nu framlagda förslag.

I motionen I: 510, av herr Huss, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av i propositionen upptagna
ersättningsnormer, att ersättning
skulle utgå till i hemmet vårdad sjuk
efter för bacillbärare föreslagna grunder.

I motionen I: 512, av herr Norling och
herr Persson, Ola, hade hemställts, att
7 § i Kungl. Maj:ts kungörelse angående
ersättning av statsmedel i vissa fall på
grund av förluster förorsakade av paratyfusepidemien
1953 inom landet måtte
få följande lydelse:

Den som på grund av driftsavbrott
gått miste om arbetsinkomst skall vara
berättigad till full ersättning för sitt inkomstbortfall.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Då
jag begär ordet i detta ärende, är det inte
alls för att framställa något yrkande och
inte heller för att ta upp någon enskild
del av förevarande förslag till dryftande,
utan det är bara för att göra några korta
principiella reflexioner.

Utskottet anmäler särskilt, att utskottet
helst skulle ha sett att utredningen rörande
såväl skadornas omfattning som
de omständigheter, vilka medverkat till
smittspridningen, kunnat drivas längre
än tiden nu medgivit, innan riksdagen
måst taga ställning till denna fråga. Jag
antar, att den osäkerhet om de riktiga
ersättningsgrunderna, som utskottet sålunda
har känt, måste de av kammarens
ledamöter också känna, som över huvud
taget haft tillfälle att på denna ytterligt
korta tid reflektera något över
detta ärende.

Jag har den största respekt för den
utredning, som ligger till grund för de
framlagda riktlinjerna för ersättningens
bestämmande, för Kungl. Maj:ts bedömande
och för utskottets ‘förnyade be -

116

Nr 32.

Lördagen den 12 december 1953.

Anslag till ersättningar i anledning av paratyfusepidemien ar 1953.

dömande, vilket ju innebär avvikelser
på en mängd olika punkter. Inför den
mängd av spörsmål, som varit uppe till
prövning i samband med frågan om intrång
i enskildas rätt och frihet på
många olika sätt, måste jag ändå fråga,
om vi kan känna oss säkra på att vi har
träffat det som verkligen överensstämmer
med rättvisa och billighet och om
vi verkligen nu lyckats skifta ut ersättningarna
så att de, som verkligen bör
ha någon ersättning, får sådan och de,
som inte bör ha någon, blir utan, eller
om vårt avgörande möjligen kommer
att slå fel i den ena eller andra riktningen.
Vi vet ju att vi ständigt och
jämt står inför sådana spörsmål, där
det gäller att på det ena eller andra
området utmäta ersättning åt enskilda,
som blivit lidande på det allmännas åtgärder.
Vi vet att man tillyxar metoder
för varje särskilt fall. Det gjordes en
utredning för fyra år sedan av första
lagutskottet i detta ämne, som klart påvisar
detta, och det är därför man står
frågande.

Ännu mer olustig blir man ju, om man
låter tanken gå vidare till sådana fall,
som det här inte är fråga om, alltså ersättningsfrågor
som inte uppkommer i
anledning av paratyfusepidemien, utan
ersättningsanspråk i anledning av andra
epidemier och över huvud taget i anledning
av andra sorters ingripanden
från det allmännas sida.

Nu hugger man till med att ge ersättning
därför att det här varit fråga om
särskilt omfattande ingripanden — paratyfusepidemien
har haft en stor omfattning.
Man resonerar som så, att man
inte bryr sig om att ge ersättning i fall,
då det rått en epidemi av mindre omfattning,
som lett till likartade skador,
ehuru läget för den enskilda människan
naturligtvis är precis detsamma om han
drabbas av olyckor och besvärligheter
till följd av en stor epidemi eller en
mindre epidemi. Under sådana omständigheter
kan vi fråga oss, huruvida bedömandet
av skador i följd av epidemier
blir enhetligt. Ännu större tvivel om enhetligheten
i bedömandet får vi i fall
vi låter tanken gå vidare till andra ska -

defall än dem, som just vållas av ingripanden
på grund av epidemier. Och just
denna osäkerhet känner vi så mycket
större på den grund, att det både av
statsrådet och utskottet strukits under
att »det förhållandet att ersättning nu
utges därför icke får tillmätas prejudicerande
betydelse». Detta uttalande från utskottets
sida låter vackert för riksdagen
•—• det är skönt att veta att ett beslut
inte drar med sig några konsekvenser.
Men att beslutet inte är prejudicerande
betyder ju, att vi är beredda att behandla
människor olika i olika situationer.

.lag har tagit upp denna sak bara för
att få framhålla, att den belyser önskvärdheten
av att vi så långt vi någonsin
kan söker komma fram till utformandet
av allmänna principer för vårt bedömande
av medborgarnas rätt i sådana
situationer.

Jag har vid några tillfällen tidigare
väckt den här frågan på en något bredare
grundval, och det är anledningen
till att jag nu har kommit att uppmärksamma
det föreliggande ärendet. Det
var 1944 och senast 1949. Första gången
behandlades ärendet av andra lagutskottet
och andra gången av första lagutskottet,
och utskotten fann att det var ett
stort och svårt problem. Jag vill inte
påstå, att det går att åstadkomma några
allmänna lagregler, som på ett generellt
sätt reglerar alla dessa spörsmål. Jag är
medveten om att förhållandena är så
olikartade, att det inte går att infoga
allt under enhetliga normer. Men man
kunde alldeles säkert inrikta sig på ett
allvarligt genomtänkande av problemen,
så att man fick allmänna riktlinjer att
falla tillbaka på eller i varje fall ta till
utgångspunkt vid bedömandet av särskilda
spörsmål av den art, som vi har framför
oss i dag. Då slapp man att så att
säga ta upp varje sak som en helt ny
fråga att bedöma var för sig.

Jag har sett att utskottet har uttalat
någonting, vars innebörd jag inte riktigt
förstår, men som möjligen pekar i den
riktningen. Det står mot slutet av utskottets
utlåtande, att utskottet framhåller
önskvärdheten av »en författnings -

Lördagen den 12 december 1953.

Nr 32.

117

Anslag till ersättningar
mässig reglering av hela det förevarande
området». Jag vet inte vad det syftar på —
om man åsyftar de ersättningsfrågor,
som över huvud taget uppkommer i fall
av epidemier, eller om man syftar längre
än så.

Oavsett vad utskottet därutinnan må
ha menat, vill jag sålunda för min del
inskärpa betydelsen av att man ur den
medborgerliga rättvisans och likställighetens
synpunkt ser allvarligt på dessa
ständigt uppkommande problem och försöker
finna allmänna riktlinjer för deras
lösning.

Herr NORLING (k): Herr talman! I en
i denna kammare väckt motion nr 512,
som jag och min partikamrat Ola Persson
undertecknat, har vi föreslagit en
ändring i den luingl. propositionen. I
Kungl. Maj :ts förslag till ersättningar föreslås,
att dessa skall utgå efter två olika
bedömningslinjer. Sålunda skulle företagarna
erhålla ersättning för all liden
förlust, medan arbetarparten endast
skulle erhålla 70 procent av sitt inkomstbortfall.
Då i detta fall arbetarparten,
som tillhör en låglönegrupp, skulle få
vidkännas en mycket stor förlust på
grund av sin svaga ekonomi, ansåg vi,
att en enhetlig beräkningsgrund för ersättning
till båda intresseparter vore
rättvis. Vi föreslog därför, att även arbetarna
skulle kunna få ersättning för
hela inkomstbortfallet i stället för att de
enligt regeringens förslag endast skulle
erhålla 70 procent.

Utskottet har nu vid behandlingen av
ärendet utgått från samma synpunkter,
när det gäller beräkningsgrunden för ersättning
åt båda grupperna, men har
stannat vid en lägre procentberäkning,
nämligen 80 procent. Visserligen medför
det, att arbetarna får 10 procent mer än
enligt regeringsförslaget, men vi hyser
nog fortfarande den uppfattningen, att
arbetstagarna borde ha fått ersättning
för hela inkomstbortfallet.

Utskottet har dock i sin skrivning föreslagit,
att Kungl. Maj :t i ömmande fall
skall kunna medge en högre ersättning
än den föreslagna 80-procentiga ersätt -

i anledning av paratyfusepidemien år 1953.
ningen. Då utskottet därför bifallit motionen
i så motto, att en enhetlig beräkningsgrund
föreslagits och dessutom genom
sin skrivning ger Kungl. Maj:t möjlighet
att i ömmande fall utnyttja ersättningsrätten
till högre belopp, kommer
jag, herr talman, inte att ställa något yrkande
utöver vad utskottet föreslagit.

Herr OHLON (fp): Herr talman! De
synpunkter, som herr Herlitz gjorde sig
till talesman för, var inte statsutskottet
främmande vid dess behandling av ärendet.
Åtminstone tyckte jag mig kunna
konstatera en ganska stor olust inom utskottet,
och det är klart att någon rättvisa
kan inte komma till stånd t. ex. då det
gäller ersättning till efterlevande till dem
som har dött på grund av epidemien. En
medlem av detta hus blev sålunda ett
oskyldigt offer för paratyfusepidemien. I
det fallet kan inget skadestånd komma i
fråga.

Allt beror i övrigt här på tillämpningen.
Det är mycket svårt att utforma bestämmelser,
som strängt avgränsar, hur
det skall handlas i varje särskilt fall. Jag
vill hänvisa till att utskottet dock har
skärpt villkoren enligt Kungl. Maj :ts förslag.
Det heter å s. 17 i slutet av tredje
stycket nedifrån, att utskottet vill »förorda
att ersättning skall reduceras eller
uteslutas även i fall, då den skadelidande
icke upprätthållit allmänt vedertagen
hygienisk standard, även om det ej kan
visas att direkt orsakssammanhang föreligger
mellan detta åsidosättande och
skadan».

Man kan ju framföra en viss skepsis
rörande innebörden av detta uttalande.
Jag kan avslöja för kammaren att formuleringen
från början var en annan. Men
från departementets sida ansåg man, att
den andra formuleringen var svår att
tillämpa och då kom den här formuleringen
i stället. Den är otvivelaktigt vag,
och jag skulle ha velat haft det där uttrycket
»icke upprätthållit allmänt vedertagen
hygienisk standard» ändrat
därhän att det kommit att lyda: »icke
iakttagit hälsovårdstadgans föreskrifter».
Då hade man fått en klarare av -

118

Nr 32.

Lördagen den 12 december 1953.

Anslag till ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953.

gränsning för hur de olika ärendena
skulle behandlas. .lag hoppas att Kungl.
Maj:t nu vid tillämpningen går konsekvent
till väga och handlar ungefär i
överensstämmelse med den formulering,
som hänvisade till hälsovårdsstadgan
och som jag helst skulle ha velat fått in
i utlåtandet.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr BERGH (h): Herr talman! Herr
Herlitz har efterlyst innebörden i det
uttalande, som utskottet gör på s. 18 i
sitt utlåtande. Herr Herlitz började med
att uttrycka ett beklagande av att det inte
finns några allmänna riktlinjer utformade,
enligt vilka man utan sådana improvisationer
som denna proposition innebär
skulle kunna reglera skador, om vilka
här nu är fråga. Utskottet har egentligen
på den punkten samma mening.
När utskottet på s. 18 har framhållit
»önskvärdheten av en författningsmässig
reglering av hela det förevarande
området», avses där med »det förevarande
området», det område, som behandlas
i utlåtandet, d. v. s. ersättningsfrågor,
som uppkommer på grund av epidemier.

Vi har när det gäller att bedöma både
den här propositionen och detta utlåtande
att utgå ifrån att det är fråga om en
improvisation och att vi rör oss på ett
område, där ersättningsfrågorna inte är
rättsligt reglerade. Av detta sista följer
ju att det, oberoende av lagstiftningen eljest,
inte finns någon rätt till ersättning,
förrän riksdagen har fattat det beslut
som den nu föreslås att fatta.

Men av vad sålunda sagts bör ju också
följa att det inte bara måhända inte är
fullt lämpligt utan att det till och med
är omöjligt att när det gäller de ersättningsfrågor,
som nu kan dyka upp,
åstadkomma sådana regler att tillämpningen
så att säga ger sig själv.

Till grund för propositionen ligger en,
såvitt jag förstår, mycket grundlig utredning
eller en så grundlig utredning
som över huvud taget på den tid som
stått till buds har kunnat åstadkommas.

Men var och en förstår ju, att när ersättningsanspråken
efter hand börjar strömma
in, kan framkomma fall, som framträder
med olika slag av motiveringar,
och det skulle helt enkelt inte vara möjligt
att i förväg åstadkomma sådana detaljerade
regler, att inte tillämpningen
måste bli ganska skönsmässig.

Det finns ett par vägledande riktlinjer
angivna. Den ena är att det skall vara
fråga om skador av någon betydenhet.
Det är detta som egentligen har motiverat
att propositionen har kommit. Den
andra riktlinjen är att om en företagare
skall ha någon ersättning, skall han inte
ha åsidosatt hälsovårdsstadgans och
livsmedelsstadgans bestämmelser.

När herr Ohlon nyss sade sig gärna ha
velat se en exaktare formulering på den
punkten, bör han komma ihåg, att när
det blir fråga om att reducera ersättningsanspråken
på denna grund, så måste
ju bevisbördan ligga på vederbörande
myndigheter, och följaktligen kan det ju
inte gärna vara annat än utprövade föreskrifter,
som blir så att säga mallen,
då man har att bedöma huruvida vedertagen
hygienisk standard upprätthållits
eller inte.

Jag vill med det sagda framhålla, att
det ligger i sakens natur att här är fråga
om en improvisation och att därav följer,
att man inte kan ge sig in på en detaljreglering.
Det måste alltså bli en
skönsmässig tillämpning efter framför
allt de riktlinjer jag nyss nämnde. När
det nu i såväl propositionen som i utskottets
utlåtande har föreslagits, att det
skall anförtros icke åt de skilda länsstyrelserna
utan åt en central myndighet,
nämligen statskontoret, att behandla
framställningar om ersättning, så har
man på det sättet också velat skapa garantier
för en såvitt möjligt enhetlig bedömning,
och jag skulle personligen vilja
tillägga, med hänsyn till att statskontoret
fått uppdraget, också rätt restriktiv
bedömning.

Detta är, herr talman, såvitt jag fattat,
de väsentliga ting, som man måste ha i
blickfältet, när man skall ta ställning till
denna fråga, och jag slutar med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 12 december 1953.

Nr 32.

119

Anslag till ersättningar i

Herr ANDERSON, IWAR (s): Herr talman!
Jag kan nämna, att när vi inom
tredje avdelningen behandlade ärendet
så yppades en mycket stor tveksamhet
just i det avseende som herr Herlitz nyss
berörde. Men när vi fick klart för oss
afl den gällande epidemilagen icke på
långa vägar täcker just sådana här historier,
ansåg vi oss tvungna att, trots att
utredningen ännu inte var klar, gå in
för propositionen. Herr Herlitz tolkade
nog vår tveksamhet rätt, och han tolkade
nog också utskottets uttalande riktigt,
där vi säger, att vi vill ha »en författningsmässig
reglering av hela det förevarande
området». Utskottet menar, att
det är på hög tid att man får litet mera
bestämda regler. Det är detta vi har givit
uttryck åt.

En anledning till att vi godtog propositionen
var också, att det finns en hel
del anställda, närmast inom livsmedelsbranschen,
som icke fick någon lön alls
av sina arbetsgivare. Det var detta som
gjorde att vi i denna riksdagens sena
timme nödgades komma med detta förslag,
trots att vi var tveksamma och hade
önskat att få skjuta på hela ärendet till
nästa års riksdag.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, RUNE (s): Herr talman!
I anslutning till de uttalanden som
här gjorts, framför allt i fråga om svårigheterna
att åstadkomma rättvisa och
billighet, kan jag inte underlåta att påtala
en enligt min mening betydande
brist i det föreliggande förslaget.

I korthet sagt är det ju så att den, som
blivit avstängd som bacillbärare, enligt
förslaget nu kommer att erhålla ersättning,
men om en företagare har utbetalat
ersättning till en sådan bacillbärare,
så erhåller företagaren ingen återbäring
av de pengar han betalat ut. Det kan ju
inte vara riktigt, att man på det sättet
skall bestraffa en företagare, som här så
att säga trätt in i samhällets ställe och
påtagit sig en kostnad, som man nu i
efterhand är beredd att reglera.

Jag kan ta ett enda exempel. En Konsumföreståndare
har sagt till sina anställda,
som blivit avstängda som bacill -

anledning av paratyfusepidemien år 1953.
bärare, att om staten eller annan myndighet
inte utbetalar någon ersättning,
så skall Konsum utbetala ersättning i
efterhand. Ett annat Konsumföretag hade
under den tid som personalen var
avstängd som bacillbärare utbetalat del
av lönen. Den förste Konsumföreståndaren
har handlat riktigt, ty nu får hans anställda
ersättning av staten, men den föreståndare,
som utbetalade ersättning åt
sina anställda under den tid de gick som
bacillbärare, blir nu bestraffad. Detta
kan inte vara riktigt, och det är en av
de stora brister, som jag förmodar och
hoppas på grund av tidsnöd har kommit
att vidlåda förslaget.

1 övrigt ber jag att starkt få understryka
vad herr Herlitz sagt om nödvändigheten
av att man får en reglerad ordning
till stånd. Samma synpunkt har
kommit fram i utredningsmannens arbete,
där han talar om önskvärdheten av
att en reglerad rätt till ersättning på
dessa områden snarast kommer till
stånd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 207, angående til 1-läggsstat 1 till riksstaten för budgetåret
1953/54, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till vissa
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 435, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1953/54.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1953.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

120 Nr 32.

Lördagen den 12 december 1953.

Herr TALMANNEN yttrade: Ärade ledamöter!
Då årets riksdag nu av allt att
döma synes stå inför sin avslutning, kan
vi konstatera, att kammaren även under
detta arbetsår haft att pröva en
mångfald viktiga frågor, bland vilka måhända
det vittutseende spörsmålet om
den allmänna sjukförsäkringen förtjänar
att särskilt nämnas. Verkningarna av de
fattade besluten torde väl icke alltid
kunna med säkerhet följas i nuvarande
tid. Oavsett skiljaktighet i ståndpunkter
till de särskilda frågorna är vi emellertid
helt visst enade i en varm önskan,
att våra beslut skall visa sig gagneliga
för land och folk och att desamma, med
de förändringar som framdeles kan
framstå som erforderliga, dock skall erbjuda
en god grund för den fortsatta utvecklingen.

Även i år har vi att räkna med att ledamöter,
som tillvunnit sig allmän uppskattning
i vår krets, icke återkommer
till nästa riksdag. Till dem som nu lämnar
kammaren vill jag'' å egna och samtliga
kamraters vägnar framföra ett varmt
tack för här gjorda insatser och för ett
angenämt samarbete.

Personligen har jag att uttala ett uppriktigt
tack för åtnjutet förtroende och
all mottagen vänlighet.

Till sist önskar jag eder alla en god
jul och ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr WIGFORSS
(s) i följande ordalag: Herr talman!
Det bär fallit på min lott att framföra
kammarens tack till talmannen för
den riksdag som nu avslutas. Men jag
tror inte att kammarens ledamöter misstycker
om jag dessförinnan tillfogar några
ord av mera personlig art för min
egen räkning, inte till första kammarens
talman utan till den herr Johan Nilsson
i Skottlandshus, som jag för nu snart 35
år sedan som nybliven riksdagsman först
mötte här i kammaren och sedan under
ganska många år träffade som ordförande
i bevillningsutskottet.

Det var då liksom nu ett utskott,
mindre känt för benägenhet att sammanjämka
uppfattningar än för ofta ganska

häftiga motsättningar mellan stridiga intressen
och stridiga uppfattningar om
hur den rättvisa skulle se ut, som man
borde tillämpa då man skulle fördela de
bördor som andra utskott, ofta enhälligt,
anmodade kamrarna att pålägga medborgarna.
I den atmosfären av spänning
och strid kunde vi inte undgå att märka,
att ordföranden hade en bestämd önskan
att inte tillspetsa motsättningarna mer
än som var nödvändigt, och vi uppmärksammade
hans förmåga att ofta ge striderna
de mera måttliga och därför kanske
mera riktiga proportionerna. Jag vill
inte antyda att denna inställning kunde
föranleda mycken rubbning i de ståndpunkter,
som måste dikteras av de olika
gruppernas och partiernas allmänna linjer,
men inställningen gjorde arbetet i
utskottet mera trivsamt och debatterna
här i kammaren ofta mera sakliga än de
eljest skulle ha blivit.

Jag har gärna velat tala om för första
kammarens talman, att vi som ofta var
av olika meningar satte värde på denna
inställning och att minnet därav inte har
förbleknat.

Det tack som jag från kammarens ledamöter
skall framföra till Er, herr talman,
kan bli mycket kort, därför att Ni
mycket väl känner den uppskattning,
som från oss alla kommer Er till del. Den
självklara opartiskheten väcker respekt,
och vi liar väl alla, stundom med ett
stänk av förundran, iakttagit den alltjämt
lika osvikliga säkerheten i ledning
av kammarens förhandlingar. Inte minst
denna sommar har Ni, herr talman, vid
Er 80-årsdag fått motta nya bevis för
denna uppskattning. Och när Ni nu —
om jag inte misstar mig — avslutar Er
femtionde riksdag, så vet Ni mycket väl
att våra välgångsönskningar följer Er för
den julferie som stundar.

Herr talmannen förklarade härefter
1953 års riksdags höstsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
10.39 förmiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

533ISO