Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
1
Nr 239.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad Igdelse av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375)
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;
given Stockholms slott den 13 november
1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni
1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att riksbanken under tiden från och med lagens
ikraftträdande till och med den 30 juni 1954 skall äga utgiva sedlar till ett
belopp av högst 5 100 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör
4 800 miljoner kronor. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 239.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 6 juni 1952 med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning1 skall .erhålla följande ändrade
lydelse.
1 §•
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Riksbanken må utgiva sedlar till Riksbanken må utgiva sedlar till
ett belopp av högst fyratusenåtta- ett belopp av högst femtusenetthundhundra
miljoner kronor. ra miljoner kronor.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1
1 Angående lagens giltighetstid se 1953: 309.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 13 november 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om höjning av maximigränsen
för riksbankens sedelutgivningsrätt samt anför därvid följande.
I skrivelse den 5 november 1953 har fullmäktige i riksbanken hemställt
om sådan ändring av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning att däri stadgat högsta belopp
för riksbankens sedelutgivningsrätt höjes från 4 800 miljoner kronor till
5 100 miljoner kronor.
Över skrivelsen har, efter remiss, yttrande avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som
motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §
andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner
kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas
med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant
bemyndigande.
Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen
a) lätt säljbara statspapper;
b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;
c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas
i metalliska kassan;
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
d) växlar, betalbara inom eller utom riket;
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;
f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmäles under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt It § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I It § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.
I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, har de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen
till och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista
gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden
utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i
krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,
tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden.
De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
innebar följande.
Genom kungörelsen den 31 januari 1M0 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av
riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.
Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
5
1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni
månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett
belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).
1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den
30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag
stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30
juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,
vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock
med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949
års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950
(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden
från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning
jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och
med den 30 juni 1951.
1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna
lag stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den
30 juni 1952 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
funnes stadgat -— lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,
vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949
års lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens
sedelutgivning i 1951 års lag fastställdes till 4 100 miljoner kronor. Genom
lag den 14 december 1951, nr 759, ändrades 1 § i 1951 års lag såtillvida, att
riksbanken erhöll rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400 miljoner
kronor. 1951 års lag har sedermera ersatts av en den 6 juni 1952 (nr
375) utfärdad lag. Jag återkommer till innehållet däri i det följande.
Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj :t
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté
utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning
av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten
skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke
fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen
föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena
om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva
och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar
som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin
verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska
direktiv, som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde
sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige
som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag
förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt
till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.
Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,
varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda
sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet
av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog
jag — med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en
förlängning av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången
av juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades
i enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag
att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad
presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen
M. H. Lemne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska
sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med
uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen
anförde jag bland annat följande.
Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande
bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall
frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras
— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens
samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare
bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika
psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten
slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna
avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som
ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller
om spärrar av annan art böra uppställas.
Sedan utredningen funnit sig icke kunna framlägga förslag om definitiv
lagstiftning i frågan inom sådan tid, att härav föranlett förslag kunde föreläggas
1952 års riksdag hemställde utredningen i skrivelse den 20 februari
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
1
1952 om förlängning av den provisoriska lagen för tiden intill utgången av
juni månad 1953; dock att maximibeloppet för sedelutgivningen föreslogs
höjt från 4 400 miljoner till 4 800 miljoner kronor.
I prop. nr 186/1952 förelädes riksdagen förslag i överensstämmelse härmed.
Propositionen bifölls av riksdagen och lagen i ämnet utfärdades den
6 juni 1952 (nr 375). Denna lag ersatte alltså lagen den 8 juni 1951 (nr 388).
Genom lag den 5 juni 1953 (nr 309) förordnades att 1952 års lag skulle
äga tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1953
till och med den 30 juni 1954.
I sin förenämnda skrivelse den 5 november 1953 erinrar fullmäktige i
riksbanken till en början att fullmäktige, då frågan om en förlängning av
1952 års lag i våras var aktuell, icke ville motsätta sig att maximigränsen
bibehölls oförändrad men reserverade sig för att utvecklingen under år 1953
kunde göra det erforderligt att gränsen behövde höjas varjämte fullmäktige
påpekade, att marginalen mellan den i 1952 års lag stadgade maximigränsen
för sedelutgivningsrätten, 4 800 miljoner kronor, och högsta beloppet utelöpande
sedlar under 1952 — 4 663 miljoner kronor, som uppnåddes den 23
december 1952 — vore så knapp som 137 miljoner kronor och under 1953
skulle lämna utrymme för en ökning av sedelmängden med icke fullt 3 procent
över 1952 års högsta belopp.
I skrivelsen har bankofullmäktige vidare anfört.
Under den gångna delen av året har sedelstocken visat en avsevärt lägre
procentuell stegring än under de närmast föregående åren. Från början av
året och fram till mitten av mars låg den utelöpande sedelmängden ca
12 % över 1952 års belopp för att därefter sjunka till ca 6 % under juli och
ca 5 % under augusti—oktober. Den 30 oktober var beloppet utelöpande sedlar
4 503 mkr, vilket innebar att det låg 211 mkr eller 4,9 % över motsvarande
fjolårssiffra.
I härvid fogade Bilaga B1 har med utgångspunkt från de senaste årens erfarenheter
gjorts en beräkning rörande beloppet utelöpande sedlar per ultimo
1953, varvid förutsatts, att utvecklingen kommer att förete samma tendens
under återstoden av 1953 som under motsvarande tidsperiod de närmast föregående
åren.
Även om den hittillsvarande utvecklingen i år av utelöpande sedelmängden
kan tänkas komma att fortsätta under den återstående delen av året,
förefinnes, som av nyssnämnda bilaga framgår, risk för att behovet av sedlar
vid slutet av 1953 kan medföra, att gällande sedelmaximum överskrides.
Fullmäktige anse det därför erforderligt att nuvarande maximum för sedelutgivningsrätten
höjes. Vad beträffar frågan om det belopp, varmed det bör
höjas, anse fullmäktige en ökning med 300 mkr — eller omkring 6 % av
nuvarande maximum — vara tillräckligt både för att möta den säsongmässiga
ansvällningen av utelöpande sedelmängden kring årsskiftet och rymma
en marginal erforderlig för att möta oförutsedda och tillfälliga anspråk på
sedlar.
Vid skrivelsen fanns fogad en sammanställning rörande storleken av den
utelöpande sedelmängden varje rapportdag under tiden 7 januari 1950—31
oktober 1953. Sammanställningen torde, därest behov därav skulle yppas
1 Har fogats vid detta protokoll som Bilaga.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
under riksdagsbehandlingen, få av finansdepartementet överlämnas till vederbörande
utskott.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har meddelat, att fullmäktige i likhet
med bankofullmäktige ansågs erforderligt, att nuvarande maximum för riksbankens
sedelutgivningsrätt höjes. Riksgäldsfullmäktige hade för sin del
icke någon erinran mot den föreslagna höjningen med 300 miljoner kronor.
Departementschefen. Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad
i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter
i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär bland
annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av 4 800 miljoner kronor.
1952 års lag, som genom lag den 5 juni 1953 (nr 309) givits fortsatt
giltighet till utgången av juni 1954, tillkom som ett provisorium i avvaktan
på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på längre sikt
kommer till stånd som ett resultat av den pågående utredningen i ämnet.
Enligt vad jag inhämtat, beräknar kommittén att kunna slutföra utredningsuppdraget
under år 1954.
I samband med behandlingen i våras av frågan om förlängningen av 1952
års lag fördes även på tal, huruvida en höjning av maximigränsen för sedelcirkulationen
borde företagas. Fullmäktige i riksbanken ville vid nämnda
tillfälle icke motsätta sig en förlängning av 1952 års lag med oförändrat
maximibelopp men gjorde därvid den reservationen, att utvecklingen under
året kunde göra det erforderligt, att maximum för sedelutgivningsrätten behövde
höjas. Även fullmäktige i riksgäldskontoret uttalade, att man icke kunde
bortse från att vissa risker förelåge för en genombrytning av sedeltaket. I
proposition nr 181 med förslag till lag om förlängning av 1952 års lag framhöll
jag, att det givetvis vore mycket svårt att redan då bedöma huruvida
maximigränsen komme att erbjuda tillräcklig marginal för att möta säsongmässiga
variationer i sedelcirkulationen. Med hänsyn till att den obegagnade
sedelutgivningsrätten i mitten av mars avsåg ett så pass stort belopp som
ca 700 miljoner kronor, ansåg jag dock att en höjning av maximigränsen
icke då borde genomföras.
De nu föreliggande uppgifterna angående sedelomloppets storlek vid olika
rapportdagar under året visar, att den procentuella stegringen av sedelmängden
i förhållande till motsvarande dagar föregående år varit avsevärt lägre
än vad fallet var såväl 1951 som 1952. Särskilt framträdande har denna tendens
varit under tiden april—oktober. Minskningen i den procentuella stegringen
har medfört, att sedelomloppet — genomsnittligt sett — hållit sig
på en sådan nivå, att den obegagnade sedelutgivningsrätten vid flertalet rapportdagar
avsett ett belopp om 500 miljoner kronor eller mera. En marginal
av denna storlek är givetvis i och för sig godtagbar. Erfarenheten visar emellertid
att de säsongmässiga variationerna är betydande. Som exempel på hur
behovet av sedlar kan växla må nämnas, att den utelöpande sedelmängden
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
9
den 23 september i år var 4 092 miljoner kronor och den 31 oktober 4 503
miljoner kronor. Under denna tid av något mer än en månad hade sålunda
sedelomloppet stigit med icke mindre än 411 miljoner kronor.
Ansvällningen av sedelcirkulationen har varit särskilt markant vid årsskiftena.
Enligt bankofullmäktiges beräkningar har beloppet utelöpande sedlar
de senaste åren vid utgången av december legat 9—11 % över år smedeltalet.
Om det antages att sedelmängden den 31 december i år kommer att
ligga ungefär lika mycket över årsmedeltalet som fallet varit de senaste
åren, finnes risk för att gällande sedelmaximum överskrides. Även om det
skulle visa sig att utvecklingen fram till årsskiftet kommer att i ett eller annat
avseende avvika från de här gjorda antagandena, är det likväl numera
tydligt att gällande maximibelopp icke lämnar tillräcklig marginal för att
möta oförutsedda och tillfälligt ökade anspråk på sedlar. I likhet med bankofullmäktige
anser jag sålunda att behov av en viss utvidgning av sedelutgivningsrätten
föreligger. Mot det belopp å 300 miljoner kronor, med vilket höjning
ifrågasatts, har jag icke någon erinran. Jag förordar alltså att det nuvarande
maximibeloppet för sedelutgivningen höjes från 4 800 miljoner kronor
till 5 100 miljoner kronor. Lagtekniskt bör höjningen komma till stånd
genom en ändring av 1 § i 1952 års lag. Genom att denna lag är provisorisk
och endast äger giltighet till och med den 30 juni 1954 kommer den nu föreslagna
ändringen att få samma begränsade giltighetstid.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad hjdelse av 1 § lagen den 6 juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda lagförslag måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Barbro Åslund.
i
å Bihattg till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 239.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Bilaga.
PM angående sedelmängden per ultimo december.
Erfarenhetsmässigt har det visat sig de senaste åren, att beloppet utelöpande
sedlar per ultimo december legat — med undantag för 1951 där utvecklingen
betingades av speciella orsaker —- mellan 9—11 % över årsmedeltalet.
Denna tendens framkommer även tydligt i affärsbankernas behållning
av sedlar och mynt, som regelmässigt i samband med årsskiftet ligger
10—20 % högre än årsmedeltalet.
Medeltalet av utelöpande sedelmängd vid varje månadsultimo utgjorde
under de första tio månaderna 1953 4 340 mkr. En undersökning visar, att
medeltalet för januari—oktober under de senaste sex åren legat mellan l,o
—2,2 % under årsmedeltalet. Den högsta siffran registrerades 1951 och är
på grund av speciella omständigheter kanske inte fullt representativ, medan
den näst högsta (1,6 %) registrerades 1952. I nedanstående sammanställning
har antagits att medeltalet för januari—oktober ligger 1,3 % under årsmedeltalet,
svarande mot ett ungefärligt genomsnitt av åren 1947—50 samt
1952, samt att sedelmängden per ultimo december kommer att ligga 9, 10
och 11 % över årsmedeltalet.
Utelöp. sedelmängd
i mkr
Medel lal Ult. dec.
1947 .................. 2 660 2 895
1948 .................. 2 834 3 113
1949 .................. 3 015 3 287
1950 .................. 3 200 3 513
1951 .................. 3 568 4 090
1952 .................. 4106 4 577
1953 .................. 4 397 4 769
1953 .................. 4 397 4 822
1953 .................. 4 397 4 876
Ult. dec. |
Sedelutg. rätt |
Obegagn. se- |
i % av |
ult. dec. |
delutg. rätt |
medeltal |
i mkr. |
ult. dec. i mkr |
109 |
3 257 |
326 |
no |
3 200 |
87 |
109 |
3 500 |
213 |
no |
3 500 |
— 13 |
115 |
4 400 |
310 |
in |
4 800 |
223 |
109 |
4 800 |
31 |
no |
4 800 |
— 22 |
in |
4 800 |
— 76 |
Som framgår av sammanställningen skulle endast under förutsättning av
att ultimo decembersiffran med högst 9 % överstiger årsmedeltalet, maximum
för sedelutgivningsrätten icke överskridas. Kommer därtill att maximum
inträffar inte den 31 december, utan liksom 1952 vid rapportdagen den
23, kommer sedelutgivningsrätten — under förutsättning att övriga antaganden
uppfyllas — att med all säkerhet överskridas. Det kan sålunda förtjäna
nämnas, att sista veckan 1952 utelöpande sedlar minskade med 86 mkr.
I procent av årsmedeltalet utgjorde siffran per den 23 december 114 mot
111 för ultimo decembersiffran.
537796. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag