Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

I

Nr 233.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 19
december 1952 (nr 755) med bestämmelser om värdering
av varulager vid 195b års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt; given Stockholms slott den
2 oktober 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1954 års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Under Hans Maj :ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Vid 1952 års riksdag beslöts vissa inskränkningar i rätten att nedskriva
varulager vid 1954 års inkomsttaxering. Därvid framhölls att behovet av
bestämmelserna i fråga, vilka riktade sig mot spekulativa lageruppbyggnader,
skulle framdeles omprövas.

1 förevarande proposition uttalas, att vad som förekommit hitintills under
år 1953 icke synes vara av beskaffenhet att göra ifrågavarande bestämmelser
behövliga. De föreslås därför skola upphävas.

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 19 december
1952 (nr 755) med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 december 1952 (nr 755)
med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt skall omedelbart upphöra att gälla.

1 ftihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 233.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

■Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 oktober 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om
behov av särskilda bestämmelser rörande värdering av varulager vid 195b
års inkomsttaxering, samt anför därvid följande.

Enligt kommunalskattelagens allmänna bestämmelser skall inkomst av
rörelse beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Detta innebär, att inkomsten
skall bestämmas med beaktande bland annat av den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen av in- och utgående varulager. Denna värdesättning
skall frångås endast om särskilda omständigheter därtill föranleder.
Man har brukat kalla detta rätt till fri varulagervärdering.

Denna rätt inskränktes i viss omfattning genom förordningen den 14
december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt. Dessa bestämmelser
innebar, att lagerökningar under beskattningsåren 1952 och
1953 skulle upptagas till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdena, dock
att vissa spärregler i uppmjukande syfte därjämte skulle iakttagas.

Nyssnämnda bestämmelser tillkom som ett led i den förda ekonomiska
politiken. De antogs av riksdagen samtidigt med förordningen om investeringsavgift
och utgjorde såtillvida ett komplement till denna som dylik
avgift icke skulle uttagas vid investeringar i varulager. Genom inskränkningen
i den fria lagervärderingsrätten avsågs spekulativa lageruppbyggnader
i viss mån skola motverkas.

I proposition nr 252 till 1952 års höstriksdag anmälde jag, att utvecklingen
under sistnämnda år visat att det knappast varit erforderligt med
speciella regler mot spekulativa lagerökningar. Konjunkturavmattningen
hade föranlett företagen att i görligaste mån söka förhindra en ansvällning
av lagren. Inskränkningen i den fria varulagervärderingen syntes endast i
mindre mån ha varit av betydelse därvidlag. Jag framhöll vidare bland
annat, att samtidigt som utvecklingen sålunda karakteriserats av spontana
strävanden från företagens sida att nedbringa lagren, avsättningssvårigheter
verkat i riktning mot lagerökning. Detta gällde särskilt skogsindustrien

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

3

men även andra branscher. Det skulle — utifrån de motiv som låg till
grund för lagstiftningen — te sig obilligt att för beskattningsåret 1952
bibehålla inskränkningen i rätten till fri lagervärdering beträffande de företag,
som genom att uppehålla driften bevarat sysselsättningsmöjligheterna
för den anställda personalen. De tillfälliga varulagervärderingsbestämmelserna
riktade sig icke mot dylika lagerökningar, som knappast kunde betecknas
som spekulativa.

Av skäl som nu återgivits föreslogs i nyssnämnda proposition att de tillfälliga
varulagervärderingsbestämmelserna icke skulle gälla för beskattningsåret
1952. Beträffande vilka regler som borde gälla för beskattningsåret
1953 anfördes samtidigt följande.

Jag har redan tidigare framhållit, att det för dagen tillgängliga materialet
för en konjunkturbedömning närmast tyder på en stabilisering av det
ekonomiska livet. I varje fall synes några påtagliga tendenser till en lagerökning,
betingad av inflationistiska förväntningar, icke finnas. Det torde
under dessa omständigheter saknas anledning att ingripa med åtgärder i
speciellt syfte att motverka lagerökningar. Erfarenheterna från efterkrigsåren
med dess snabba kastningar mellan skiftande konjunkturlägen talar
dock för att en viss beredskap upprätthålles i fråga om möjligheterna till
ingripanden på detta område, så att nya tendenser till inflationistiska lagerdispositioner
snabbt kan bekämpas. Med hänsyn härtill anser jag mig böra
förorda att bestämmelserna i 1951 års förordning om varulagervärdering i
huvudsak får kvarstå i vad avser beskattningsåret 1953. Den författningsmässiga
regleringen av frågan synes av vissa tekniska skäl lämpligast böra
genomföras på så sätt att 1951 års förordning om varulagervärdering helt
upphäves samtidigt med att en ny förordning antages avseende beskattningsåret
1953. En sådan förordning bör taga sikte på lagerökningar från
utgången av beskattningsåret 1952 till utgången av beskattningsåret 1953.
I övrigt synes bestämmelserna böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med bestämmelserna i 1951 års förordning.

Jag vill än en gång understryka, att en förordning om begränsning i
rätten till fri varulagervärdering för beskattningsåret 1953 bör tillämpas
allenast därest utvecklingen visar, att detta är betingat av konjunkturpolitiska
skäl. Eftersom det är önskvärt att redan nu förelägga riksdagen förslag
till sådan förordning, vill jag framhålla, att jag vid den framtida tidpunkt,
då utvecklingen under år 1953 kan med större säkerhet bedömas,
kommer att överväga huruvida det kan befinnas obehövligt med särskilda
åtgärder mot spekulativa lagerökningar. Skulle övervägandet leda härtill
kommer jag att förorda att riksdagen förelägges förslag till förordningens
upphävande.

Riksdagen godtog vad som sålunda föreslogs. Därefter utfärdades den
19 december 1952 dels en förordning, nr 754, om upphävande av 1951 års
varulagervärderingsförordning och dels en förordning, nr 755, om varulagervärderingen
vid 1954 års inkomsttaxering.

Ytterligare får jag erinra om vad jag uttalade i den senaste finansplanen
och i proposition nr 227/1953 angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1953/54, in. m., nämligen att begränsningen av rätten
till fri lagervärdering borde tillämpas allenast därest utvecklingen visade
att detta vore betingat av konjunkturpolitiska skäl. Jag framhöll tillika, att

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

jag vid den framtida tidpunkt, då utvecklingen under år 1953 kunde med
större säkerhet bedömas, ämnade överväga huruvida det kunde befinnas
obehövligt med särskilda åtgärder mot spekulativa lagerökningar. Min avsikt
vore därför att om det vid tiden för riksdagens höstsession visat sig att
tendenser till spekulativ lagerhållning ej förekommit, föreslå att ifrågavarande
bestämmelser skulle upphävas jämväl för år 1953.

I enlighet med i det föregående återgivna uttalanden får jag nu ånyo
upptaga frågan om särskilda varulagervärderingsbestämmelser bör gälla
vid 1954 års taxering. Min avsikt är icke att i förevarande sammanhang
lämna någon närmare redogörelse för det för dagen rådande ekonomiska
läget i olika hänseenden utan jag vill endast konstatera, att, såvitt kunnat
bedömas, några spekulativa lageruppbyggnader av det slag, mot vilka lagervärderingsbestämmelserna
riktade sig, icke förekommit. Härav följer då
att något behov av en tillämpning av dessa bestämmelser vid 1954 års taxering
icke kan ur angivna synpunkt anses föreligga. Jag vill därför förorda,
att riksdagen underställes förslag till upphävande av bestämmelserna i
fråga.

Beträffande den statsfinansiella innebörden av att kommunalskattelagens
regler om varulagervärdering skall tillämpas vid nästföljande års taxering
kan annat icke sägas, än att ett visst bortfall av skatteunderlag, som ej låter
sig närmare beräknas, kommer att inträda.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser om värdering av varulager
vid 195''r års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Harald Håggquist.

637700 Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag