Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
1
Nr 34.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skgdd
för de norrländska länen mot skadliga verkningar av
exploateringen av vattenkraften, m. m.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren av herr
Larsson, Nils August, m. fl. och nr 52 i andra kammaren av herr Lindström
m. fl.
I motionerna citeras bl. a. vad länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands
och Västerbottens län samt ledamoten av vattenlagssakkunniga herr
Skoglund i vissa yttranden anfört om behövligheten av skyddsåtgärder
mot en exploatering av den norrländska vattenkraften till Norrlands förfång.
Motionärerna finner det påkallat att lagstiftningen ingriper för att
de norrländska länen skall bli tillförsäkrade dels elkraft för sin egen utveckling,
dels skälig ersättning, lämpligen uttagen i form av accis, för den
elkraft som exporteras till andra landsdelar. De hemställer, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig och grundlig utredning
av de problem, som behandlats i motionerna, i enlighet med där
angivna synpunkter och att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen lägga fram
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1943 års elkraftutredning
samt sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen
(vattenlagsssakkunniga). Länsstyrelsen i Västernorrlands län har
därvid överlämnat yttrande från Västernorrlands läns elektriska förening
u. p. a. Elkraftutredningen har vid sitt yttrande fogat en promemoria av
den 26 januari 1953 angående elkraftfrågor av särskild betydelse för Norrland.
På begäran av utskottet har yttranden över motionerna avgivits av
Svenska vattenkraftföreningen och Riksförbundet Landsbygdens folk
(RLF). Vidare har till utskottet inkommit en skrift i ärendet från samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen. Vid skriften har delegationen
fogat en av kraftverksdirektören C. D. Bredberg utarbetad promemoria
angående Norrlands elkraftförsörjning sedd mot bakgrunden av den
1—2014 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 34.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
norrländska vattenkraftens forcerade utbyggande. I anslutning till promemorian
har vattenfallsstyrelsen genom skrivelse den 13 november 1953
kompletterat sitt ovannämnda yttrande över motionerna. Sluligen har,
sedan utskottet jämlikt § 46 riksdagsordningen hemställt därom, elkraftutredningen
till utskottet översänt ett manuskript till det kapitel 14 i utredningens
under arbete varande huvudbetänkande, i vilket kapitel utredningen
redogjort för sin syn på de speciella norrländska elkraftfrågorna.
Enligt vad elkraftutredningen meddelat är kapitlet i fråga om det sakliga
innehållet slutjusterat av elkraftutredningen.
Gällande bestämmelser om bygdekraft m. m.
Den som bygger kraftanläggning eller verkställer vattenreglering kan
åläggas vissa förpliktelser av allmän natur. Motionärerna har särskilt
nämnt bestämmelserna rörande bygdekraft och regleringsavgift. Beträffande
regleringsavgifterna får utskottet hänvisa till den redogörelse som
lämnats i utskottets utlåtande nr 33/1953. Bygdekraftinstitutet bär utförligt
belysts i vattenlagssakkunnigas promemoria den 30 maj 1950 med
förslag till ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av större
kraftanläggningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd. Vattenlagen
den 28 juni 1918 innehåller nu i 4 kap. 1—4 §§ väsentligen följande
angående bygdekraftinstitutet.
Under 1 § stadgas att, där strömfall varder bebyggt jämlikt vattenlagen
och den vattenkraft, som vid oreglerat lågvatten kan uttagas vid byggnaden,
uppgår till minst 500 turbinhästkrafter, byggnadens ägare skall
vara pliktig att tillhandahålla intill en tiondel av den årliga kraftmängd,
som kan uttagas vid kraftverket, för tillgodoseende av vissa behov inom
den kringliggande bygden. Storleken av nämnda andel bestämmes av vattendomstolen.
Därvid skall hänsyn tagas dels till omfattningen av den rätt,
anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande förändra
förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden, dels ock å
ena sidan till det behov av kraft, som inom bygden redan föreligger eller i
en nära framtid är att motse, och å andra sidan till den tillgång på kraft,
som eljest må vara att påräkna för ändamålet. Avgörandet gäller för tjugu
år i sänder. 2 och 3 §§ avser skyldighet att tillhandahålla bygdekraft i
vissa särskilda fall, vilka äger samband med byggande i vatten enligt äldre
lag. I 4 § hänvisas den, som vill komma i åtnjutande av bygdekraft, att
göra ansökan därom hos vattendomstolen. Därutöver meddelas i denna
paragraf i huvudsak följande föreskrifter. Där ej annorlunda överenskommes,
är ägaren icke pliktig att tillhandahålla sökanden kraft tidigare
än två år efter det ansökningen delgivits honom. Kraften skall efter vattendomstolens
bestämmande uttagas antingen vid kraftstationen eller, där det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
3
lämpligen kan ske, å ägaren tillhörig ledning. I den män kraft, varom nu
är fråga, tages i anspråk skall ersättning därför givas med det belopp, som
motsvarar ägarens självkostnad med tillägg av två procent å anläggningskapitalet.
I fråga om storleken av nämnda ersättning ävensom villkoren
i övrigt för kraftens tillhandahållande skall vattendomstolen meddela bestämmelser
i samband med beslut i anledning av ansökningen.
Några före år 1953 gjorda uttalanden rörande det i motionerna
behandlade spörsmålet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställde i skrivelse den 19 januari
1942, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en
riktig och rättvis reglering av ersättningfrågor i samband med de särskilt
inom Jämtlands län pågående stora sjöreglerings- och kraftanläggningarna.
Länsstyrelsen anförde därvid bl. a., att i länet pågående eller planerade
sjöregleringsföretag bleve av utomordentlig betydelse för kraftproduktionen.
Regleringskostnaderna bleve i förhållande till den energivinst som
uppstode jämförelsevis obetydliga. Den utvunna kraften vore så gott som
uteslutande avsedd att transporteras till och utnyttjas i sydligare trakter
av landet och endast en ringa del därav skulle komma länets befolkning
till godo. De fördelar, som uppstode för den bygd, där dessa stora värden
uttoges, inskränkte sig i stort sett till de arbetstillfällen som bereddes befolkningen
under en jämförelsevis kort byggnadstid samt till de i och för
sig betydande skatteobjekt som de stora kraftverken och i viss mån även
regleringsdammarna utgjorde för de särskilda kommuner dit de förlädes.
För bygden och länet i övrigt kunde några väsentliga fördelar av företagen
eljest icke sägas uppstå. Däremot kunde genom dessa anläggningar och
åtgärder i vissa avseenden stora skador och olägenheter uppkomma, vilka
berörde såväl enskilda rättsägare som mera allmänna intressen liksom
även den jordbrukande befolkningens och andra befolkningsgruppers trevnad
och levnadsförhållanden. Länsstyrelsen framhöll vidare, att inom
länet gjorts gällande att den nuvarande lagstiftningen icke gåve tillräckliga
möjligheter till beredande av ersättning och kompensation för skador av
mera allmän natur.
Vid 1942 års riksdag uttalade herr Hedlund i Östersund m. fl. i motionen
11:74, att det borde utredas, huruvida då gällande vattenlagstiftning
kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade anspråk
på ersättning för de av vattenbyggnadsföretag föranledda skador och
olägenheter, som drabbar mera samhälleligt och allmänt. I samband härmed
ifrågasattes från motionärernas sida jämväl att i vidare mån än
hittills skett låta den kringliggande bygden och länet bliva delaktiga av
de ofta betydande värden, som utvunnes vid dylika företag. Motionen ut
-
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
mynnade i hemställan, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om
en allsidig utredning av i motionen berörda frågor. I motionen uttalades
den önskan, att vid en blivande utredning i främsta rummet de nu gällande
bestämmelserna om bygdelcraft, vilka motionärerna funne mindre ändamålsenliga,
gjordes till föremål för översyn. Med motionsyrkandet åsyftades
därjämte att få till stånd en omarbetning av de dåvarande föreskrifterna
rörande regleringsavgifter, så att dessa i vidgad utsträckning
kunde tagas i anspråk för allmänna ändamål.
På hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 35/1942) beslöt riksdagen
att hos Kungl. Maj:t begära utredning bland annat av frågan, huruvida
de i vattenlagen upptagna bestämmelserna om bygdekraft och regleringsavgifter
kunde anses tillfyllest för det med dem avsedda syftet (ang. behandlingen
av frågan rörande regleringsavgifter torde få hänvisas till
tredje lagutskottets utlåtande nr 33/1953).
Sedan 1942 års riksdag (rskr nr 199) vidare begärt utredning rörande
möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än dittills
trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med
elektrisk kraft, tillkallade chefen för handelsdepartementet den 23 januari
1943 sakkunniga för utredning i sistnämnda hänseende (1943 års elkraftutredning).
I direktiven för utredningen framhölls bl. a., att det måhända
kunde komma att visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa delar av
landet skulle kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller utvidgad
tillämpning av bestämmelserna om skyldighet för kraftverksägare att
tillhandahålla bygdekraft.
1 skrivelse den 10 maj 1947 till chefen för kommunikationsdepartementet
hemställde elkraftutredningen, att den fortsatta handläggningen
av frågan om bygdekraftinstitutets omarbetning måtte överlämnas till
1945 års vattenlagssakkunniga.
Till vattenlagssakkunniga överlämnades år 1947 nyssnämnda skrivelse
samt en av 1947 års riksdag avlåten skrivelse (nr 313), vari hemställdes
om skyndsam utredning bl. a. av frågan om gottgörelse till bygd för skada,
som föranleddes av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar. (Angående
vattenlagssakkunnigas arbete se nedan s. 6.)
Norrlandskommittén föreslog i första delen av sitt principbetänkande
(SOU 1949: 1) vissa åtgärder för att främja den allmänna utvecklingen av
näringslivet i Norrland. Kommittén sammanfattade förslagen, såvitt de
rörde vattenkraft och elektrifiering, under följande punkter (s. 93).
»Vattenkraften i Norrland bör utbyggas i den takt så påkallas med hänsyn
till samhällsekonomiska synpunkter. En önskvärd utveckling av näringslivet
i Norrland bör ej hindras av att vattenkraften där ej blivit tillräckligt
utbyggd eller genom att överföring av kraft söderut får ske i sådan
omfattning att kraft kommer att saknas för Norrlands egna behov.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
5
De gottgörelser, som utgå vid sjöreglering, böra tillmätas så och disponeras
för sådana ändamål, att förutsättningarna för bygdens näringsliv
icke bli sämre utan snarare i stället bättre än de varit före sjöregleringen.
Gottgörelse bör även lämnas kommun, som genom sjöreglering går miste
om en del av sitt skatteunderlag. Detta syfte kan eventuellt tillgodoses
genom att sjöreglering blir föremål för beskattning genom åsättande av
taxeringsvärde eller i annan form.
Landsbygdselektrifieringen i Norrland bör fullföljas med all kraft inom
ramen för tillgängliga materialresurser.
Tillgången på elektrisk kraft icke minst för mindre industri- och andra
företag i Norrland bör förbättras samt taxe- och övriga villkor göras så
förmånliga som möjligt.
För mindre kraftföretag som sakna resurser att på ett tillfyllestgörande
sätt kunna tillgodose förekommande behov av elektrisk kraft, bör kraftfrågan
där så erfordras ordnas genom statens medverkan.
I den mån frågor sammanhängande med de under ovanstående punkter
nämnda för närvarande äro föremål för utredning, avseende hela landet,
böra framkommande förslag omprövas ur speciellt norrländska synpunkter.
»
Länsstyrelsen i Västerbottens län anhöll i en av motionärerna i huvudsak
återgiven skrivelse den 20 april 1950 (I: 41 s. 11 ff.) om utredning av
vissa frågor rörande Norrlands försörjning för framtiden med elektrisk
kraft. — Länsstyrelsen sammanfattade sina synpunkter på följande sätt.
»1. Den i övre Norrland producerade kraften bör i första hand användas
för att täcka alla inom landsändan förekommande mera högvärdiga kraftbehov.
2. Utbyggnaden av vattenkraft bör ske i sådan takt att nytillkommande
kraftbehov efter skälig varsel kunna tillgodoses.
3. Sedan landets vattenkraft blivit tillgodogjord i den omfattning, som
kan anses lämplig ur allmän synpunkt, måste därefter kommande kraftbehov
tillgodoses genom utbyggnad av anläggningar för värmekraft. Dessa
böra förläggas i landets sydligare delar och givas sådan kapacitet, att
hinder ej möter att fylla i övre Norrland uppkommande nytt kraftbehov
genom omföring av erforderlig del av den därifrån söderut levererade
kraften.
4. Vid avvägningen mellan råkraftpriserna i övre Norrland, å ena sidan,
och i mellersta och södra Sverige, å andra sidan, bör tillses, att övre Norrland
icke till någon del belastas med kostnader för överföringen söderut.
5. Kostnaden för utbyggnad av sådan värmekraft, som avses under 3),
bör helt bäras av konsumenterna inom de sydligare landsdelarna.
6. Vid prissättning av råkraftleverans i övre Norrland bör tillvaron av
kraftkällor i bygden beaktas och bygden icke belastas med kostnader för
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
överföringsledningar, vilka skulle varit överflödiga vid en lokal utbyggnad
för tillgodoseende av traktens behov.»
Vattenfallsstyrelsen avgav den 7 juni 1950 utlåtande över länsstyrelsens
framställning. Vattenfallsstyrelsen avstyrkte att utredning anordnades
beträffande de av länsstyrelsen framförda sex önskemålen. Utredningen
vore onödig, då önskemålen 1—4 och 6 redan vore väl tillgodosedda
och önskemålet nr 5 avsåge en fråga, som bleve aktuell först om så lång
tid och under så oförutsebara förhållanden, att det vore lönlöst taga itu
med den nu.
Sedan länsstyrelsen i Västerbottens län den 14 november 1950 avgivit
yttrande i anledning av vattenfallsstyrelsens nyss berörda utlåtande, överlämnade
Kungl. Maj :t här angivna tre skrivelser till elkraftutredningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag (se
härom nedan).
Som omnämnts i motionerna (s. 6) framlade vattenlags sakkunniga
den 30 maj 1950 en promemoria med förslag till ändrade bestämmelser
angående skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd. Promemorian upptager ett särskilt
yttrande av vattenlagssalekunnigas ledamot Gösta Skoglund. Yttrandet har
till större delen återgivits i motionerna (1:41 s. 7 f). Herr Skoglund var
ense med utredningens övriga ledamöter om det lämpliga i att genomföra
de ändringar i vattenlagens bestämmelser om bygdekraft, som det vid promemorian
fogade lagförslaget innebar. Han förutsatte emellertid att dessa
icke finge utgöra hinder för en blivande allsidig utredning av de norrländska
kraftförsörjningsfrågorna.
Utlåtanden över vattenlagssakkunnigas promemoria avgavs under år
1950 av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Här må särskilt
anmärkas att länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län avstyrkte,
att de sakkunnigas promemoria lades till grund för en revision av
vattenlagens bygdekraftbestämmelser. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
förordade i stället en avgift på elkraft som från Norrland exporterades till
andra landsdelar (se motionen 1:41 s. 13). Såväl länsstyrelserna i Västernorrlands
och Västerbottens län som också länsstyrelserna i Jämtlands och
Norrbottens län hemställde, att de speciella norrlandsproblem, som förelåge
i fråga om kraftförsörjningen, bleve föremål för en allsidig utredning.
Elkraftutredningens promemoria.
I sin promemoria av den 26 januari 1953 har elkraftutredningen sammanställt
de under utredningsarbetet dittills framkomna synpunkterna på
de speciella norrlandsfrågorna. Utredningen har därvid även redovisat vad
norrlandskommittén, länsstyrelsen i Västerbottens län och vattenfallssty
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
7
relsen i detta hänseende utalat i ovan nämnda betänkande m. m. Här skall
i begränsad omfattning återges vad elkraftutredningen sålunda anfört.
A. Skadeverkningarna vid den norrländska vattenkraftens exploatering.
Vid nuvarande utformning av vattenlagen skall ersättning för skador å
mark och dylikt som regel utgå i pengar. I promemoria av vattenlagssakkunniga
angående ändrade bestämmelser om ersättningar enligt
vattenlagen har föreslagits att ersättning mot kraftverksintressets
bestridande även skall kunna utgå i mark eller kraft. Härigenom
skulle vattendomstolarna få större möjligheter att skapa nya
realvärden för de skadade fastigheterna till förmån för bygdens näringsliv.
Elkraftutredningen vill emellertid framhålla, att möjligheterna till
ersättning i realvärden är begränsad, varför man ej får ställa för stora
förväntningar på betydelsen av en lagändring enligt förslaget. Lagstiftarna
ha åsyftat att med regleringsavgifter gottgöra bygden för sådana olägenheter,
som icke kunna direkt ersättas i vattenmålen. Vid framför allt kraftstationsbyggnader
erhålles dessutom en ej obetydlig gottgörelse genom
skatteintäkter för kommunen. Skulle det vara så att bygden ej direkt
eller på nämnda två vägar tillfullo gottgöres för de skador, som vattenkraftens
exploatering medför, är förhållandet otillfredsställande. Full
kompensation för skadorna skall nämligen utgå.
Givetvis måste alla intressen beaktas och som nämnts full ersättning
lämnas för skador och olägenheter, i den mån dessa icke kompenseras på
annat sätt. Ett frigörande av de stora nationalekonomiska värden, som
ligga i den inhemska vattenkraften, måste emellertid betraktas som ett
gemensamt riksintresse, där några motsättningar mellan Norrland och landet
i övrigt ej borde föreligga. Elkraftutredningen finner det angeläget
att landets vattenkrafttillgångar utnyttjas i den utsträckning som ur ekonomisk,
teknisk och allmän synpunkt kan anses skälig.
B. Marginal i utbyggd kraft särskilt med tanke på kraftbehoven i Norrland.
Det är uppenbarligen riktigt, att en tillräcklig reserv i form av utbyggd
kraft bör föreligga. Det aktuella utbyggnadsprogrammet är inriktat på att
snarast möjligt söka uppnå en sådan balans mellan tillgång och efterfrågan,
att ifrågavarande önskemål i full utsträckning blir tillgodosett.
Givetvis kan dock den kommande utvecklingen medföra förnyade svårigheter
härvidlag, om investeringsmöjligheterna för vattenkraftens utbyggande
av olika skäl begränsas, om kraftbehoven ökas exceptionellt hastigt,
exempelvis genom att priset på elkraft sjunker avsevärt i förhållande till
priset på bränsle, eller om svårartad vattenbrist uppkommer. Det ligger
emellertid i kraftföretagens ekonomiska intresse, att en kraftmarginal erhålles,
som vid normal vattentillgång medger avsättning av tillfällig kraft
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
för elektrisk ånggenerering med 1 000 å 2 000 milj. kWh per år och som
vid exceptionell vattenbrist finnes till begränsande av ångkraftinmatningen.
En dylik kraftmarginal utgör samtidigt en reserv för täckande av en oförutsedd
belastningsökning. Ingen har heller påfordrat att elkraftreserven
skulle föreligga i form av utbyggda vattenkraftstationer, vilkas kraftproduktion
icke skulle utnyttjas i möjlig omfattning.
Vid nuvarande landsomfattande samköming är man för tillgodoseende
av nya kraftbehov i princip oberoende av om en kraftreserv finnes
disponibel inom den ena eller andra landsändan. I den mån tillräckliga
ledningsförbindelser finnas, kan man strängt taget icke anse, att ett kraftöverskott,
som för tillfället kanske användes för leveranser av elektrisk
ångpannekraft, är lokaliserat till den ena eller andra kraftstationen. Principen
bör vara att nya reguljära kraftbehov skola tillgodoses oavsett om
de uppstå inom Norrland eller annorstädes och frågan om hållande av en
tillräcklig reserv i form av utbyggd kraft är icke något speciellt norrlandsproblem.
Möjligheten för staten att med stöd av 1 kap. 14 § vattenlagen
expropriera sådant strömfall, som icke är på ändamålsenligt sätt utnyttjat,
får anses medverka till att utbyggnadstakten blir tillräckligt snabb och
att en lämplig beredskapsmarginal av utbyggd vattenkraft finnes tillgänglig
även hos de enskilda kraftföretagen. Elkraftutredningen anser,
att några särskilda åtgärder från statens sida för närvarande icke erfordras
för att bättre tillgodose det allmännas intresse av en tillräcklig marginal i
utbyggd vattenkraft.
C. Företrädesrätt för Norrland till den där producerade vattenkraften.
En ökad inmatning av ångkraft i södra Sverige medför automatiskt en
däremot svarande begränsning av kraftöverföringen från Norrland. Önskemålet
om företrädesrätt för Norrland till den där producerade vattenkraften
innebär därför icke något problem ur teknisk synpunkt.
Den norrländska vattenkraften måste utbyggas jämväl för tillgodoseende
av aktuella behov inom landets sydligare delar. En överföring av kraft på
stamlinjenätet för 200 och 380 kV måste förutses i allt mera ökande omfattning
under överskådlig tid framåt. Givetvis får det ankomma på kraftförsörjningens
målsmän att tillse, att när man börjar nalkas ett mera fullständigt
utnyttjande av landets vattenkrafttillgångar, någon överutbyggnad
av stamlinjenätet icke sker. Denna fråga torde emellertid icke på
länge bli aktuell bl. a. av det skälet, att det framdeles kommer att bli allt
mera motiverat att utbygga såväl toppkrafteffekt som sekunda vattenkraft
i Norrland. Några risker för felinvesteringar vare sig på kraftproduktionssidan
eller på förbrukningssidan föreligga ej i nuvarande läge.
Det bör vidare i detta sammanhang framhållas, att en komplettering av
vattenkraften med ångkraft erfordras nu och i ökad utsträckning längre
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
9
fram för täckande av underskott vid vattenbrist, vare sig denna brist föreligger
i Norrland eller annorstädes, och för anpassning av krafttillgången
till kraftbehovens växlingar, i den mån föreliggande vattenregleringsmöjligheter
icke äro tillräckliga härför. Eftersom sålunda en viss komplettering
med ångkraft kräves för att vattenkraften i största möjliga grad
skall kunna tillhandahållas såsom högvärdig kraft, kan man icke utan
vidare säga, att en ångkraftkomplettering endast är erforderlig för en viss
landsändas behov. En ökad utbyggnad av värmekraft innebär ökade möjligheter
att nyttiggöra vattenkraften över hela landet.
D. Kraftpriser i Norrland och överföringskostnader söderut respektive
kostnader för ångkraftkomplettering.
Det bör hållas i minnet, att kraft praktiskt taget aldrig försäljes vid
kraftstationsväggen utan först sedan den överförts längre eller kortare väg
och genomgått ett antal transformeringar. Flertalet kraftstationer i Norrland
ha i detta avseende icke något särskilt gynnsamt läge i förhållande
till de norrländska konsumtionsområdena.
Vad först frågan om överföringskostnaderna söderut beträffar, så hävdar
vattenfallsstyrelsen, att dessa redan vid nuvarande taxor och belastningsförhållanden
icke belasta kraftförbrukningen inom Norrland. I flera fall
när det gäller stora industriella kraftförbrukare med speciella leveransvillkor
har därjämte kraftpriset kunnat fastställas i mera direkt anslutning
till den verkliga, i det individuella fallet föreliggande kraftkostnaden baserad
på kortaste överföringsväg från kraftkällan. I april 1951 beslutade
vattenfallsstyrelsen en allmän höjning av sina engrostaxor med 15 %, vilken
höjning dock för Norrlands del begränsats till 10 % för att nyssnämnda
förutsättning fortfarande skall gälla vid den ökade utnyttjning av kraftnätet
inom Norrland som förutses. Enligt från vattenfallsstyrelsen inhämtade
upplysningar är avkastningen under nuvarande förhållanden för
en mot kraftförbrukningen inom Norrland svarande vattenkraftproduktion
jämte överföring av denna kraft över det norrländska fördelningsnätet
till leveranspunkterna för råkraft snarast lägre än för vattenfallsstyrelsens
rörelse i övrigt, och några ovidkommande kostnader, till exempel
för kraftöverföring söderut, kunna då icke anses belasta detalj distributionsföretagens
råkraftköp i Norrland. En motsvarande bedömning med
hänsyn tagen till den belastningsökning, som beräknas inträda under det
närmaste decenniet, visar en tendens till ökad avkastning för norrlandsdelen
på grund av bättre utnyttjning än för närvarande av det norrländska
fördelningsnätet. Eftersom taxehöj ningen först efter en 1 O-årsperiod gör
sig helt gällande vid normala kontraktstider, har denna tendens ansetts
kunna tagas till intäkt för den ovan nämnda differentieringen av engrostaxenivåerna
i Norrland och övriga landet. Inom de sydligaste delarna av
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
landet ha engrostaxorna av motsvarande anledning höjts med 20 %. Härigenom
har råkraftpriset differentierats i tre nivåer.
En differentiering av taxenivån medför alltid svårigheter med gränsdragning
mellan områdena. För statens vattenfallsverks del är det dock i
nuvarande läge icke något problem, eftersom man icke har någon kraftdistribution
inom ett större område i södra Norrland. En anpassning efter
de statliga normaltaxorna kan emellertid härvidlag vara värre för vissa
enskilda kraftföretag med verksamheten förlagd till detta mellanliggande
område. En lägre taxenivå i Norrland kan även medföra vissa bekymmer
för de enskilda kraftföretag, som ha sin verksamhet helt inom Norrland.
Elkraftutredningen är liksom vattenfallsstyrelsen av den uppfattningen,
att det allteftersom utnyttjningen ökar på de norrländska fördelningsnäten,
kan vara motiverat med ett lägre kraftpris i Norrland än i mellersta och
södra Sverige. Denna uppfattning strider visserligen mot det i vissa sammanhang
uttalade önskemålet om så lika kraftpris som möjligt i olika
delar av landet, men det måste anses nationalekonomiskt riktigt, bl. a.
med tanke på industriens lokalisering, att olika självkostnader komma till
uttryck i kraftprisnivån. Givetvis bör dock denna princip icke drivas alltför
långt när det gäller uppdelningen i olika prisområden, utan därvid
anser elkraftutredningen, att man för normala kraftleveranser bör kunna
stanna vid den uppdelning i tre olika områden, som redan skett.
Ovannämnda differentiering av taxoima rör engrosför sälj ningen av
kraft, det vill säga bl. a. kraftförsäljningen till de lokala detaljdistributionsföretagen.
För dessa tillkomma emellertid kostnaderna för kraftens detaljdistribution
till de enskilda konsumenterna. Härvidlag gäller i än högre
grad än beträffande råkraftens fördelning, att de stora avstånden mellan
bygderna i Norrland orsaka högre självkostnader för kraftdistributionen
där än i mellersta och södra Sverige. För den slutlige konsumenten på
den norrländska landsbygden ställer sig därför kraften ofta avsevärt
dyrare än den gör för den mellansvenske eller sydsvenske konsumenten,
trots att den förstnämnde geografiskt sett bor betydligt närmare de stora
kraftkällor, från vilka huvuddelen av kraften kommer.
Det är sålunda under nuvarande förhållanden ingalunda onormalt, att
å ena sidan kostnaderna för kraftens överföring på det norrländska fördelningsnätet
med dess längre avstånd mellan uttagningspunkterna ställa
sig högre än å andra sidan summan av kostnaderna för överföringen söderut
och för kraftöverföringen inom fördelningsnätet i mellersta Sverige,
som uppvisar en större belastningstäthet.
Frågan om att i en eller annan form taga ut avgifter på kraftkonsumtionen
i södra och mellersta Sverige att användas som bidrag till kostnaderna
för kraftledningar inom Norrland eller på annat sätt för stödjande av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b. 11
elektrifieringen eller näringslivet i Norrland måste hänföras till det mera
allmänt näringspolitiska planet.
Elkraftutredningen delar länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning
att fördelningen av kostnaderna för den ångkraftkomplettering, som
kommer att i ökad omfattning erfordras, sedan vattenkrafttillgångarna
mera fullständigt tillgodogjorts, kan komma att medföra speciella problem.
Arten av dessa blir väsentligt olika i vad mån man då har en mer eller
mindre förenhetligad kraftförsörjning i landet.
Att nu under olika alternativa förutsättningar för utvecklingen genomtränga
dessa frågor och söka uppdraga riktlinjer för framtiden torde
knappast vara möjligt. I nuvarande läge och så länge ovan angivna principer
för en avtrappning av kraftprisnivån, baserad på självkostnaderna
för kraftöverföring från Norrland, följas föreligger i varje fall icke någon
risk, att kraftförbrukningen i Norrland skulle belastas med ovidkommande
kostnader. Det bör i detta sammanhang ej heller bortses från att utvinnandet
av den norrländska vattenkraften och utbyggandet av betydelsefulla
delar av fördelningssystemet i Norrland kunnat och kunna ordnas på
ett ekonomiskt fördelaktigare sätt genom att vattenkraften utnyttjas jämväl
för tillgodoseende av behoven i övriga landsdelar.
E. Bygdeelektrifieringen i Norrland.
Norrlandslänen äro att betrakta som avsevärt bättre elektrifierade än
ett flertal län inom sydligare landsdelar och även bättre än medeltalet
för riket. År 1950 funnos cirka 47 000 oelektrifierade bostadslägenheter
på den egentliga landsbygden i hela riket, därav i runda tal 8 000 i Norrland,
9 000 i Svealand och 30 000 i Götaland. Detta innebär, att elektrifieringsgraden
på den egentliga landsbygden i hela riket vid denna tidpunkt
var 93 %, i Norrland liksom i Svealand 95 % och i Götaland 91 %. Vid
samma tidpunkt hade statsbidrag utgått med cirka 50 milj. kronor, därav
till företag i Norrland 26 milj., i Svealand 10 milj. och i Götaland 14 milj.
Härtill kommer det stöd åt elektrifieringen, som lämnats med anlitande
av regleringsavgifterna, samt det stöd för vissa glesbygdselektrifieringar,
som lämnats direkt av statens vattenfallsverk.
Yttrandena.
Motionärernas yrkande om utredning tillstyrkes av de hörda länsstyrelserna,
samarbetsdelegationen samt RLF. Vattenlagssakkunniga
och Svenska vattenkraftföreningen har ej något att erinra mot en utredning,
men vattenlagssakkunniga framhåller i sitt yttrande, att denna icke
bör bli i första rummet av vattenrättslig karaktär utan har att angripa
problemen från väsentligen andra utgångspunkter med huvudvikten lagd
vid allmänna näringspolitiska överväganden. Vattenfallsstyrelsen anför,
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b.
att de frågor, som i motionerna beröres, i den mån någon utredning erfordras,
antingen redan är eller varit föremål för utredning. Huruvida
särskilda åtgärder till befrämjande av det norrländska närings- och kulturlivet
är påkallade och dessa kräver en ny allsidig utredning, omfattande
också det förevarande frågekomplexet, med sikte på att tillskapa ett
ekonomiskt underlag för stödåtgärder av olika slag, anser sig vattenfallsstyrelsen
icke ha att ingå på i vidare mån än att vattenfallsstyrelsen vill
framhålla den självklara konsekvensen av höjda kraftpriser, därest finansieringen
av stödåtgärderna skall utöver bidrag i form av skäligt avvägda
regleringsavgifter belasta kraftindustrien. Elkraftutredningen förordar en
undersökning av bestämmelserna om gottgörelse för skadeverkningarna
vid vattenkraftens exploatering, men hänvisar beträffande andra i motionerna
berörda frågor till att utredningen komme att framlägga sitt slutbetänkande
under år 1954 (se härom nedan s. 25).
Angående motionerna i sin helhet yttrar länsstyrelserna och
samarbetsdelegationen för nämnda län i sina tillstyrkande yttranden
följande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser angeläget, att gällande lagstiftning
snarast omarbetas så att ur norrländska synpunkter eu mera tillfredsställande
lösning av problemen åstadkommes. Länsstyrelsen hänvisar
dels till sitt i motionerna berörda yttrande angående bygdekraften,
dels till ett yttrande, som länsstyrelsen avgivit över en promemoria som
vattenlagssakkunniga framlagt den 17 maj 1952. I sistnämnda yttrande
uttalade länsstyrelsen, att det icke kunde vara rimligt, att kraftexploateringen
i Norrland alltjämt skall få fortgå utan att de berörda bygderna
få ens skälig ersättning för skadeverkningar och olägenheter. Det vore
mera rimligt om betraktelsesättet ändrades därhän, att den av exploatering
berörda bygden icke endast tillförsäkrades full kompensation för alla
direkta och indirekta skadeverkningar utan även en skälig andel i den
vinst, som uppkommer genom exploateringen. Vidare anförde länsstyrelsen
i yttrandet bl. a.
En lösning av hithörande rättsfrågor efter sådana riktlinjer skulle måhända
— åtminstone vid första påseendet — anses strida mot hittills tilllämpade
grundprinciper icke endast inom vattenlagstiftningen utan även
inom andra lagstiftningsområden. Men även om så vore synes likväl en
sådan utväg att skapa rättvisa böra tagas under allvarlig omprövning.
Rättvisekravet gäller för övrigt icke endast denna speciella norrlandsfråga
utan hela det komplex av olösta norrlandsfrågor, som gör att Norrland —
trots sina naturrikedomar och trots sina klart påvisbara stora bidrag till
vårt lands allmänna välstånd — likväl alltjämt befinner sig i en missgynnad
ställning i förhållande till riket i övrigt vare sig man ser på näringslivets
problem eller på de kulturella livsbetingelserna. Det går icke i längden
att bara skjuta undan dessa problem såsom olösliga enligt hittills gällande
normer. Det gäller att finna nya normer, som ge en rättvis lösning
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
13
även åt problemet Norrland—Sydland. Ersättningarna enligt vattenlagen
är endast en del av detta stora problem.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.
I särskilda, år 1942 gjorda underdåniga framställningar liksom i en
mångfald under tiden därefter i olika sammanhang avgivna utlåtanden
rörande vattenlagstiftningen har länsstyrelsen understrukit skäligheten och
vikten av att de av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar berörda
bygderna erhölle rimlig kompensation för de olägenheter och skador, som
åsamkades bygderna genom dylika anläggningar och regleringar.
Ehuru sedan år 1942 en del lagändringar genomförts i syfte att tillgodose
bygdens intressen i berörda hänseenden, har dock enligt länsstyrelsens
mening dessa intressen ej hittills beaktats på ett sätt och i en omfattning,
som kan anses tillfredsställande. Alldeles särskilt har den exploatering
av de norrländska vattenkraftstillgångarna, som under senare år skett till
förmån för sydligare delar av landet, väckt bekymmer. Det är därför naturligt
att man inom de norrländska länen ivrar för åtgärder, som kunna
trygga tillgången av kraft till skäliga priser för de norrländska kraftbehoven,
antingen genom utbyggnad av bygdekraftsinstitutet eller på annat
effektivt sätt.
Mot bakgrunden härav hälsar länsstyrelsen med tillfredsställelse, att
genom föreliggande motioner frågan om behövligheten av skyddsåtgärder
mot en exploatering av den norrländska vattenkraften till Norrlands förfång
blir föremål för riksdagsbehandling.
Såsom framgår av motionerna har länsstyrelsen i utlåtande över den av
sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen den 30 maj
1950 framlagda promemorian angående bygdekraftsinstitutet understrukit
behovet av en allsidig utredning av de norrländska kraftförsörjningsfrågorna.
Vid en dylik utredning synas bl. a. de av länsstyrelserna i Västernorrlands
och Västerbottens län i motionerna omnämnda förslagen böra
tagas under övervägande.
Under åberopande av det anförda får länsstyrelsen livligt tillstyrka, att
den av motionärerna begärda utredningen kommer till stånd. Då inom de
norrländska länen utbyggnaden av vattenfallen fortgår i hastigt tempo,
synes det angeläget, att denna utredning bedrives med största skyndsamhet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar.
De frågor, vars lösning åsyftas i motionen, torde kunna sammanfattas
såsom problemet att åstadkomma ett bygdekraftbegrepp av helt annan och
vidsträcktare innebörd än det nuvarande. Vid utformningen av ett dylikt
bygdekraftbegrepp torde bland annat böra beaktas följande synpunkter.
När naturtillgångar tillgodogöras, medför detta i regel ett uppsving för
den bygd, där naturtillgångar finnes. Så har exempelvis varit fallet i
trakter med malmfyndigheter eller där naturen och det geografiska läget
gjort en ort lämplig såsom hamn. Det torde även ha betraktats såsom helt
naturligt att bygden på detta sätt får nytta av naturtillgången ifråga.
När det gäller vattenkraften äro till följd av den elektriska energiens
speciella egenskaper förutsättningarna för att liknande fördelar för trakterna
omkring kraftkällan automatiskt skola uppkomma helt annorlunda.
De tekniska möjligheterna att borttransportera den producerade elkraften
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
till avlägsna orter medför nämligen att denna naturtillgång mycket väl kan
bli utan gagn för den landsdel där kraftkällan finnes. Det måste av denna
anledning anses väl motiverat att vidtaga särskilda åtgärder för att i en
eller annan form bereda bygden garantier för att den får rimlig nytta av
en sådan naturtillgång. Detta synes så mycket mera angeläget som de
norrländska bygder, varom det nu närmast blir fråga, genom sitt geografiska
läge äro i särskilt stort behov av att kunna disponera elkraft till måttligt
pris för att utveckla sitt näringsliv. Det nya bygdekraftbegrepp, som
därför enligt länsstyrelsens mening är påkallat, måste — om det skall bli
av verklig betydelse — bereda hela den landsända där elkraften produceras
möjlighet till en viss förhandsrätt till en del av den producerade kraften.
Även den bakom de nuvarande bygdekraftbestämmelserna liggande
tanken att bygden skall erhålla en viss förmånsställning i fråga om kraftpriset
bör beaktas. En omprövning av bygdekraftbegreppet torde sålunda
tillika böra syfta till att den fördel lagstiftaren redan vid tillkomsten av
nuvarande lagbestämmelser velat giva bygden i prishänseende verkligen
ernås på sådant sätt att den blir till fromma för utvecklingen i dessa delar
av landet. Om man för detta ändamål skall lägga en avgift på all producerad
kraft eller förfara på annat sätt är länsstyrelsen icke beredd att uttala
sig. En ingående utredning erfordras säkerligen för bedömandet av denna
fråga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.
Den nu i snabb takt pågående utbyggnaden av de norrländska vattenfallen
har medfört, att man i Norrland allmänt frågar, om icke de kraftresurser,
som sålunda ställas till hela det svenska samhällets förfogande, i
någon mån kunde lämna ett bidrag till den bygd varifrån kraften hämtas.
Diskussionen härom har nu pågått under ett flertal år, och den föreliggande
motionen synes i stort sett innehålla de synpunkter, som tidigare i olika
sammanhang framförts av skilda förespråkare för norrlandsintressena.
Liksom motionärerna anser länsstyrelsen att frågan är av utomordentlig
betydelse för Norrland och dess framtida utveckling. Utan att nu taga
ställning till spörsmålet om på vilket sätt de norrländska intressena bäst
skola kunna tillgodoses, tillstyrker länsstyrelsen därför, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning av det problem, som vattenkraftexploateringen
utgör för Norrland.
Samarbetsdelegationen anför.
Inledningsvis må först omnämnas, att Samarbetsdelegationen, som bl. a.
har till uppgift att genom kontakt med statsmakterna söka bevaka länens
intressen i gemensamma frågor, består av de fyra länens landshövdingar
samt två representanter för vart och ett av de fyra länens landsting. Därtill
kommer en representant för Norrlandsmässan samt en sekreterare.
I sin verksamhet har Samarbetsdelegationen vid flera tillfällen haft anledning
att diskutera frågor rörande vattenkraftens exploatering i Norrland.
Därvid har bl. a. anförts, att nu gällande vattenlagstiftning ej är tillfredsställande,
och att man — med den omfattning och takt, som kraftverksbyggandet
fått ■— hyser verklig oro för Norrlands egen framtida försörjning
med vattenkraft. Samarbetsdelegationen har också tillsatt en
mindre elkraftdelegation, bestående av en representant för vart och ett av
de fyra länen, sekreteraren och en särskilt tillkallad elkraftexpert, kraft
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
15
verksdirektör C. D. Bredberg, Skellefteå. Efter diskussioner inom denna
elkraftdelegation har kraftverksdirektör Bredberg utarbetat en promemoria,
vilken bifogas. Denna förelåg vid Samarbetsdelegationens sammanträde
onsdagen den 11 november, och den inom Samarbetsdelegationen med anledning
av promemorian förda diskussionen visade tydligt, hur allvarligt
man på norrländskt håll ser på dessa problem. Samarbetsdelegationen beslöt
också instämma i ovannämnda motioners syfte och tillstyrka, att en
allsidig klarläggande utredning om hithörande problemkomplex kommer
till stånd.
I den med samarbetsdelegationens skrivelse överlämnade promemorian
av kraftverksdirektör Bredberg behandlas spörsmålet om beredande av
möjligheter för de lokala norrländska kraftföretagen att, där behov härför
föreligger, genom expropriativt förfarande och/eller ett omarbetat bygdekraltinstitut
komplettera sina vattenkrafttillgångar. Vidare ifrågasättes en
sådan omformning av de normerande statliga elkrafttaxorna i Norrland att
en rimligare avvägning ernås gentemot motsvarande mellansvenska taxor.
Härvid bör beaktas såväl överföringskostnaderna för kraft från Norrland till
Mellansverige som de med tiden genomsnittligt alltmera avkortade avstånden
mellan kraftverk och förbrukare i Norrland. Likaså bör övervägas i
vad mån ångkraftandelen bör belasta kraftleveranser i Norrland. Slutligen
bör enligt vad i promemorian anföres i vattenlagen vidtagas sådana
justeringar, som ålägger vattenkraftverkens innehavare att redan vid anläggandet
taga vederbörlig hänsyn till framtida norrländska kraftbehov.
Beträffande skadeverkningarna vid vattenkraftens exploatering
utgår elkraftutredningen från att skäliga ersättningar i penningar
eller i annan form skall lämnas. Utredningen anför härom i sitt yttrande
följande utöver de i utredningens promemoria framlagda synpunkterna.
Givet är att många svårigheter kunna föreligga för beräkningen av gottgörelsen,
inte minst därför att förekommande fall kunna vara starkt växlande
och tidsberoende. Strukturförändringar i en bygd med hänsyn till
bebyggelsens lokalisering, befolkningsutvecklingen, jordbrukets rationalisering
och trafikledernas utveckling m. m. torde också vara svåra att förutse
-—• om och hur de skola ske och i vad mån detta försvåras av en vattenreglering
eller kraftverksutbyggnad. Stundom kanske gällande ersättningsbestämmelser
rent av icke ge möjlighet till gottgörelse där likväl sådan för
en kommun eller eljest ur allemansrättslig synpunkt vore befogad med
hänsyn till skadans omfattning för den allmänna utvecklingen. Hänsyn bör
dock tagas till anläggningens allmännytta för bygden. Elkraftutredningen
anser det finnas skäl för en undersökning om gällande lagar på ett tillfredsställande
sätt ge möjlighet till skälig gottgörelse. En undersökning bör,
i anledning av den pågående vattenkraftsexploateringen, utföras redan
under den närmaste tiden.
Vattenfallsstyrelsen yttrar i förevarande hänseende.
Motionärerna ha uttalat, att vattenbyggnadsintresset på grund av ofullständigheter
i lagstiftningen tillåtits dominera på ett sätt, som varit till för
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
fång för andra väsentliga intressen i Norrland. Därigenom förmenas skador
ha uppstått på byar, gårdar, jordbruk, fiske, samfärdselmedel o. s. v., oavsett
om enskilda personer kunna ha fått goda ersättningar. I dessa hänseenden
må framhållas, att kraftstationsbyggnader och sjöregleringar före
sin tillkomst äro kringgärdade med skyddsbestämmelser av olika slag,
främst till förmån för jordbruksintresset men även för andra näringsgrenar
och kulturella intressen, som torde utesluta allt tal om dominans
på grund av bristfälligheter i lagstiftningen. Om olägenheter för »bygden»
kunnat uppkomma, sammanhänger detta med formerna för skadors ersättande
enligt vattenlagen. I och med att ersättning mestadels utgår i
penningar och i allmänhet såsom engångsbelopp, kunna naturligtvis, särskilt
på längre sikt, olägenheter uppstå genom minskat skatteunderlag för
berörda kommuner. Sedan förslag numera framlagts till ändrade ersättningsformer,
varigenom ersättning i form av realvärden, jord eller elkraft
i icke ringa omfattning skall ifrågakomma, är det antagligt, att olägenheterna
i detta hänseende skola minska. En rättvisare fördelning av de
taxeringsvärden, som genom kraftanläggningars utförande tillföras bygden,
är hänskjuten till behandling av 1950 års skattelagssakkunniga.
Svenska vattenkraftföreningen hänvisar också till gällande bestämmelser
till skydd mot skadliga verkningar av vattenkraftens exploatering samt
framhåller dessutom de fördelar exploateringen medför för Norrlands invånare.
Föreningen anför.
Enligt vattenlagen skola alla privaträttsliga skadeverkningar ersättas;
flertalet ersättningar utgå med en förhöjning med hälften utöver fulla
värdet av skadan. Därjämte utgå vissa årliga avgifter, nämligen fiskeavgifter,
och för sjöregleringsföretag dessutom en årlig regleringsavgift, som
dels är avsedd att användas för att förebygga, minska eller gottgöra allmän
skada eller olägenhet, för vilken vattendomstolen icke bestämt någon ersättning,
och dels är avsedd för jordbrukets främjande eller beredande av
tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk och småindustri,
eller eljest för befolkningens behov. Motionärernas påstående, att
dessa regleringsavgifter uppgå till så låga belopp att de äro praktiskt betydelselösa,
är icke riktigt; tvärtom uppgå de till betydande belopp och
komma just de bygder till godo, där ingreppen genom sjöregleringarna äro
störst. Om man till regleringsavgifterna lägger andra förmåner, exempelvis
fastighetsskatten, som närmare behandlas nedan, framstår det klart, att de
av sjöregleringar berörda bygderna erhålla god kompensation.
Exploateringen av vattenkraften i Norrland medför åtskilliga fördelar
för dess invånare.
Redan långt innan ett vattenkraftverk utbygges, uppstå fördelar för den
bygd, där det är beläget. Ju närmare i tiden en utbyggnad beräknas vara
förestående, desto mera blir nämligen vattenfallet värt, och denna värdestegring
kommer ej endast fastighetsägaren till godo utan även kommunen
i form av ökad fastighetsskatt.
Under byggnadstiden uppstå betydande fördelar för bygden genom rikliga
arbetstillfällen, som vid större anläggningar ofta öka skatteunderlaget med
flera tiotal procent. Kapital pumpas in i bygden, och man får en allmän
uppblomstring. Investeringarna i egentliga byggnadsarbeten vid norrländska
kraftverk och sjöregleringsföretag uppgå för närvarande till ca 200 milj. kro
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34. 17
nor årligen. Större delen härav tillföres Norrland i form av arbetslöner
och inkomster av byggnadsmaterial.
Sedan ett kraftverk färdigställts, har bygden fortfarande stora ekonomiska
fördelar av detsamma. Avlöningar till driftspersonalen samt till den
för reparations- och underhållsarbeten erforderliga personalen uppgå till
stora belopp. Kraftverkspersonalen kommer på grund av sina relativt säkra
anställningsförhållanden och sin fasta lön att genom egna skatter fullt bidraga
till egen anpart i kostnaden för skol- och sjukväsen m. m., varför
kraftföretagens egna skatter bli en direkt nettoinkomst för kommun och
landsting.
Kraftföretagens egna skatter, som äro betydligt större än de anställdas,
utgöras av fastighetsskatt och skatt på eventuell rörelsevinst.
Fastighetsskattens betydelse må belysas med några exempel, som herr
Gunnarsson i Nälden gav i en riksdagsdebatt förra året med anledning av
ett förslag om sänkning av repartitionstalet från 5 till 3 %, vilket enligt
herr Nilsson i Svalöv inte skulle medföra några menliga verkningar för
kommunernas ekonomi i nuvarande läge. Herr Gunnarsson opponerade
sig mot detta påstående och menade, att det kunde gälla i Skåne men
absolut inte i Norrland. Som exempel nämnde han en kommun, som hade
101 000 skattekronor sammanlagt för fastighetsskatt och inkomst. Härav
kommo 49 000 skattekronor på kraftverkens taxeringsvärde, alltså nära
hälften. Ännu ett exempel nämndes, nämligen en kommun, som har 3 400
invånare, småbönder och skogsarbetare praktiskt taget allihop, där ett
kraftverk gav 45 000 skattekronor, medan hela antalet inkomstskattekronor
var 63 000. Ytterligare må i anslutning härtill nämnas som exempel att
regleringsavgifter och fastighetsskatter för sjöregleringar inom Frostvikens
resp. Kalls socken uppgå till belopp, som sammanlagt motsvarar ca Vs resp.
V2 av den kommunala uttaxeringen. Inom dessa socknar tillkomma dessutom
framdeles stora utbyggnader av vattenkraft.
I detta sammanhang må även nämnas, att av de till 60 milj. kronor
uppgående medel, som hittills disponerats ur anslaget till befrämjande av
landsbygdens elektrifiering, ej mindre än 31 milj. kronor eller drygt hälften
tilldelats de norrländska länen; Norrlands befolkning uppgår till en sjättedel
av hela rikets. Detta har bidragit till att elektrifieringsgraden på landsbygden
i Norrland är högre än i genomsnitt för hela riket, trots Norrlands
glesa bebyggelse och därmed förenade höga elektrifieringskostnader. Den
nyelektrifiering, som åstadkommits, har i stor utsträckning möjliggjorts
genom vattenkraftens exploatering; tillgången till råkraft är ju en förutsättning
för elektrifieringen. Stödverkan har icke blott erhållits genom
statsbidragen utan även i stor utsträckning genom kraftföretagens egna
direkta insatser för att i samband med kraftverksutbyggnader och sjöregleringar
ordna upp elektrifieringen i bygden samt de kraftägande skogsbolagens
strävan att ordna elektrifieringen av avlägset liggande skogsbygder
för skogsarbetarnas skull.
I motionerna beröres vattenlagens bygdekraftinstitut. Vattenlagssakkunniga
yttrar härom följande.
Skyldighet för ägare av större kraftanläggningar att tillhandahålla kraft
åt kringliggande bygd infördes i vattenlagen vid dess tillkomst år 1918.
2—2014 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 34.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3i.
Tillskapandet av denna skyldighet ingick såsom ett led i strävandena att
tillgodose vissa allmänna intressen vid utbyggnaden av vattenkraften. Det
intresse som man med bydekraftinstitutet ville tillgodose var att bygden
omkring de större kraftkällorna skulle vara tillförsäkrad elektrisk kraft för
hantverk, småindustri och lantbruk samt belysning och uppvärmning. Såsom
motiv härför åberopades att befolkningen kring ett strömfall ofta
tidigare kunnat i mindre anläggningar tillgodogöra sig vattenkraften för
sågverks- och kvarndrift eller annan småindustri och att denna förmån
icke borde berövas bygden, då strömfallet utbyggdes med en modern kraftanläggning.
Med denna grund för bygdekraftinstitutet skulle uppenbarligen
i bygdebegreppet innefattas ett område av ganska begränsad räckvidd. I
överensstämmelse med uttalanden i motiven, som antyda att institutet
grundats även på andra mera allmänna överväganden, har bygdebegreppet
i praxis givits en vidsträcktare innebörd, men det torde vara klart att man
icke kan i bygdebegreppet inbegripa områden, till vilka kraft från anläggningen
i fråga överföres genom högspänningsledningar med större kapacitet.
Ersättningen för kraft, som levereras i fall då bygdekraftskyldigheten tages
i anspråk, skall enligt de gällande bestämmelserna fastställas till belopp,
som motsvara kraftverksägarens självkostnad med tillägg av två procent
å anläggningskapitalet. Avsikten med denna ersättningsregel, som i tilllämpningen
berett vissa praktiska svårigheter, är tydligtvis att den bygdekraftberättigade
skall erhålla kraften till ett skäligt pris. Han skall icke
betungas med ett oskäligt högt kraftpris, men priset skall å andra sidan
ej sättas speciellt lågt. De krafttaxor som för närvarande tillämpas vid frivillig
kraftleverans torde i allmänhet ej ligga över vad som skulle utgå med
tillämpning av nyssberörda regel om ersättning för bygdekraft.
Bygdekraftinstitutet har i praktiken ej erhållit någon nämnvärd tilllämpning.
En av orsakerna härtill har varit, att kraftverkets ägare ej är
skyldig att svara för bygdekraftens överförande till konsumenten. Svårigheterna
vid tillämpningen av ersättningsregeln ha också bidragit till att institutet
praktiskt taget ej alls kommit till användning. Emellertid kan det ej
sägas ha förelegat något mera påtagligt behov av att använda institutet i
den utformning det fått enligt vattenlagen, då ändamålet med detsamma
tillgodosetts på" andra vägar. Elektrifieringen har, i stor utsträckning med
det allmännas hjälp, fortgått i rask takt i bygderna kring kraftkällorna lika
väl som på landsbygden i övrigt.
Såsom omnämnes i motionerna ha de sakkunniga den 30 maj 1950 avgivit
en promemoria med förslag till ändrade bestämmelser angående bygdekraft.
I promemorian ha de sakkunniga med anledning av den ringa omfattning,
vari bygdekraftinstitutet kommit att tillämpas, upptagit spörsmålet,
huruvida institutet över huvud taget borde bibehållas i lagstiftningen.
Vid övervägande av denna fråga ha de sakkunniga funnit, att de skäl som
uppbära bygdekraftinstitutet måhända icke längre äro så tungt vägande,
men icke ansett sig kunna ifrågasätta institutets avskaffande. De sakkunniga
ha därvid bl. a. påpekat, att det kunde antagas att bygdekraftbestämmelserna
genom sin blotta existens fyllt och även i fortsättningen
komme att fylla en viss funktion, t syfte att göra institutet mera användbart
i de fall där det kunde bli anledning att tillämpa detsamma ha de sakkunniga
emellertid föreslagit vissa modifikationer i fråga om dess utformning,
särskilt beträffande den svårtillämpade ersättningsregeln. Denna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b. 19
har i förslaget utbytts mot föreskrifter, enligt vilka kraftpriset bestämmes
efter de grunder, som tillämpas vid frivillig leverans av elektrisk kraft.
Av redogörelsen framgår, att de sakkunniga icke avsett att genom reformering
av bygdekraftinstitutet upptaga den stora näringspolitiska fråga,
som med särskild hänsyn till norrländska intressen behandlas i motionerna.
Ett spörsmål av så vittutseende karaktär kan svårligen lösas med utgångspunkt
enbart från vattenlagstiftningen utan måste bedömas under en vidare
synvinkel, därvid Norrlands kraftförsörjning blir allenast ett moment vid
den målsättning som må komma att tillämpas. De sakkunniga ha icke ansett,
att i deras uppdrag inginge överväganden av denna genomgripande
natur.
De sakkunniga ha emellertid för sin del icke något att erinra mot att
de i motionerna berörda problemen upptagas till prövning. Det torde vara
av värde att den livliga diskussion, som på senare tid förts i dessa frågor,
får fullföljas i form av en genomlysande utredning. Av det nyss anförda
framgår, att en eventuell utredning icke bör bli i första rummet av vattenrättslig
karaktär utan har att angripa problemen från väsentligen andra utgångspunkter
med huvudvikten lagd vid allmänna näringspolitiska överväganden.
Vattenfallsstyrelsen anför beträffande bygdekraften följande.
Motionärerna ha som utgångspunkt för kravet på skyddsåtgärder tagit,
att vattenlagens bestämmelser om bygdens förmånsrätt till elkraft blivit
av föga praktisk betydelse och att rätten till bygdekralt efter den av de
vattenlagssakkunniga föreslagna revisionen icke ens i princip skulle medföra
någon förmån i prishänseende. Härom är att säga, att bygdekraftinstitutets
ändamål är att garantera, att kraft till skäligt pris finnes att tillgå
i bygden. Att lagen nära nog aldrig behövt träda i funktion, har säkerligen
mindre sammanhängt med det hittillsvarande omständliga förfarandet än
med det förhållandet, att kraft frivilligt plägat tillhandahållas av kraftföretagen
för bygdekraftändamålen, när så varit möjligt. För sålunda frivilligt
tillhandahållen bygdekraft torde kraftföretagen icke ha betingat sig högre
pris än som kunnat erhållas enligt vattenlagens bestämmelser.
Svenska vattenkraftföreningen yttrar.
Bestämmelserna om bygdekraft ha tillkommit för att förebygga att ett
kraftverksföretag skulle kunna från en bygd överföra så mycket av kraften,
att bygden vid kraftkällan icke skulle få sitt eget kraftbehov tillgodosett,
varjämte bygden garanteras ett pris lika med självkostnaden plus 2 procent
ränta å anläggningskapitalet. Bygdekraften har icke tagits i anspråk, därför
att syftet med densamma vunnits på annat sätt. Kraftpriserna ha nämligen
i allmänhet hållits lägre än det pris, uttagningen av bygdekraft skulle
ha betingat. Motionärerna anföra, att av förarbetena till vattenlagen synes
framgå, att med bygdekraftbestämmelserna avsetts att bygden skall ha en
gynnad särställning i fråga om priset på kraften. Föreningen har icke
kunnat finna, att något sådant syfte uttalats i förarbetena till vattenlagen.
Det bör nämnas, att förslag föreligger till ändring av bygdekraftbestämmelserna,
innefattande bl. a. att priset på bygdekraften skulle bestämmas
enligt gängse krafttaxor. Detta skulle medföra, att bygdekraftbestämmelserna
skulle få större betydelse än för närvarande, för den händelse
ej erforderlig kraft ändå reserverades för bygden omkring kraftkällan.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b.
Yttrandena har även berört de i motionerna och elkraftutredningens promemoria
behandlade frågorna, huruvida marginal i utbyggd kraft
särskilt med tanke på kraftbehoven i Norrland bör föreligga
samt huruvida Norrland bör ha företrädesrätt till den där producerade
vattenkraften.
Elkraftutredningen yttrar bl. a.
Det i Sverige tillämpade systemet med en riksomfattande samköming
mellan alla kraftproduktionsanläggningar av betydelse — de som basera
sig på vattenkraft såväl som de, som basera sig på ångkraft — torde utgöra
den bästa grundvalen för ett nationalekonomiskt utnyttjande av krafttillgångarna
samt den bästa garantien för att icke någon landsända skall
lida brist på elektrisk kraft. Ur teknisk synpunkt är det icke något problem
att tillhandahålla erforderlig elkraft i Norrland och det måste beaktas
att en ökad utbyggnad av ångkraft innebär ökade möjligheter att nyttiggöra
vattenkraften i Norrland och landet i övrigt. Det bör i detta sammanhang
ej heller bortses från att utvinnandet av den norrländska vattenkraften
och utbyggandet av betydelsefulla delar av fördelningssystemet i
Norrland kunnat och kan ordnas på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt
genom att vattenkraften utnyttjas jämväl för tillgodoseende av behoven
i övriga landsdelar.
Vattenfallsstyrelsen hänvisar i här omförmälda spörsmål till sitt ovan
(s. 6) omnämnda yttrande den 7 juni 1950 samt anför vidare.
Som framgår av yttrandet den 7 juni 1950 finner vattenfallsstyrelsen
farhågorna för att de nuvarande kraftverksutbyggnaderna i Norrland
skulle medföra svårigheter för tillgodoseende av norrländska kraftbehov
icke endast överdrivna utan helt obefogade. Inga tecken föreligga på en
sådan kraftförsäljningspolitik, att norrländska anspråk på kraft skulle
avvisas under motivering att kraften behövs utanför Norrland. Att vattenfallen
bli utbyggda utgör tvärtom en fördel för de berörda bygderna, då
de därmed få garantier för att uppkommande kraftbehov bli täckta. Vattenfallen
utgöra en naturtillgång, vars exploatering icke medför uttömning
eller försämring av densamma. Den kvarstår med oförändrad storlek under
överskådlig tid framåt, även om den temporärt, intill dess den behövs för
norrländska ändamål, utnyttjas för kraftleveranser utanför Norrland. Till
vad som i motionerna anföres om Norrbottens järnverk AB:s beslut att
icke vidare bygga ut elektriska masugnar utan i stället en koksugn må
framhållas, att företagets ställningstagande var i fråga om elkraften baserat
på kostnader för inom Norrbotten befintlig sådan nedförd till kustlandet,
utan någon som helst inverkan av den genom övergång till 380 kV spänning
ökade möjligheten att överföra kraft från Norrbotten till mellersta
Sverige. Vad som framhölls vid Norrlandsmässan 1952 var, att samköming
och regleringar minskat tillgången på sådan överskottskraft, som under
vissa delar av året och vid god vattentillgång kan säljas till underpris
och vilken under ett tidigare utvecklingsskede ansågs kunna bliva utnyttjad
för järnframställning. För närvarande skulle emellertid med hänsyn
till den åtföljande intermittenta driften utnyttjning av sådan kraft säkerligen
icke ställa sig fördelaktigare än användning av reguljärt tillgänglig
kraft.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
21
I motionerna omnämnes, att vattenfallsstyrelsens chefstjänstemän vid
olika tillfällen framhållit, att Norrlands kraftbehov alltid kommer att tillgodoses
och att det kommer att ske till moderata priser. Motionärerna
anse dock, att det skulle vara lugnande, om uttalandena grundade sig på
lag, författning eller avtal, varjämte påpekas, att vattenfallsstyrelsen icke
kan tala på de enskilda kraftverksföretagarnas vägnar. I förevarande hänseenden
vill vattenfallsstyrelsen, som givetvis icke kan anvisa någon utväg
att skapa absolut trygghet rörande statsmakternas kraftpolitik i en avlägsen
framtid men för sin del icke misströstar om att den nuvarande
kraftpolitiken på detta område skall bli bestående, framhålla dels statens
betydande resurser i fråga om såväl utbyggd som outbyggd vattenkraft i
Norrland, dels ock den möjlighet, vattenlagen lämnar till inlösen efter vissa
tidsintervaller av kraftverk i enskild ägo liksom till omprövning av villkoren
för utnyttjande av sådana kraftverk. Om otillfredsställande förhållanden
i framtiden skulle visa sig uppkomma på detta område, komma
alltså möjligheter icke att saknas att rätta till dessa.
Svenska vattenkraftföreningen åberopar nedan intagna tabell, vilken
visar hur stor del av landets utbyggda och utbyggnadsvärda vattenkraft
som ligger i Norrland. Siffrorna avse produktionsförmåga i miljarder
kWh per år.
I hela landet .....
Härav i Norrland
Utbyggt Utbyggt Utbyggnads1953
1963 värt
20 38 60
13 28 49
I anslutning härtill anför föreningen följande.
Som framgår av tabellen äro av de norrländska vattenkrafttillgångarna
f. n. endast ungefär en fjärdedel utnyttjade. Ännu om tio år finnas
betydande tillgångar kvar i outnyttjat tillstånd — man har då mera outnyttjat
kvar i Norrland än man för dagen utnyttjar i hela landet.
De ännu kvarvarande krafttillgångarna i Norrland äro uppenbarligen
så stora, att man f. n. ej kan behöva reservera viss del av naturtillgången
för de rent norrländska intressena eller utfärda förordningar, som
hindra utbyggandet enligt hittillsvarande system, d. v. s. med överföring
söderut i den utsträckning som för det sydsvenska behovet är ekonomiskt
motiverad. Föreningen är övertygad om att kraft för de norrländska
intressena allt framgent kommer att finnas tillgänglig till skäligt pris för
de behov som framdeles kunna uppstå.
Kraftprisnivån har behandlats i några yttranden.
Elkraftutredningen rekommenderar en viss anpassning till de rådande
självkostnaderna sålunda att överföringskostnaderna till mellersta och
södra Sverige belastar endast kraftförbrukningen där. Det är dock naturligt,
att kraftkostnaden framme hos detaljkonsumenten på sina håll ställer
sig högre i Norrland än i mellersta eller södra Sverige. Det finnes enligt
utredningens mening intet belägg för att kraftförbrukningen i Norrland
under nu rådande förhållanden belastas med ovidkommande kostnader
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
eller att detta skall ske så länge nu tillämpade, på självkostnader grundade
prissättning följes.
Svenska vattenkraftföreningen anför i avseende på kraftprisnivån följande.
Enligt motionärerna har det uttalats farhågor för att Norrlands vattenkraft
i en framtid kan komma att överföras till mellersta och södra Sverige
i en sådan omfattning, att kraft kan komma att saknas för norrländska
behov, eller att kraften kan komma att betinga för högt pris för att bli användbar
vid förädling av Norrlands övriga naturtillgångar.
Att utbyggande av vattenkraften skett i stor skala, vilket nödvändiggjorts
till betydande del genom kraftefterfrågan från mellersta och södra
Sverige, har i fråga om kraftens realpris väl kompenserat nackdelen av
att sämre och avlägsnare fall undan för undan måste tagas i anspråk.
Kraftefterfrägan söderifrån har sålunda i hög grad bidragit till att —- i
realvärde räknat — sänka kraftpriserna även i Norrland och torde komma
att göra detta under ytterligare något eller några decennier. Först när
större delen av landets utbyggnadsvärda vattenkraft är tagen i anspråk,
kan man möjligen befara att efterfrågan söderifrån får en prishöjande
effekt på krafttaxorna i Norrland; dock endast under förutsättning att
man vid denna tidpunkt ännu ej kunnat finna fullgod ersättning för vattenkraften
i andra kraftkällor, exempelvis atomkraft.
Motionärerna framhålla vidare de stora förhoppningar som i gången
tid knutits om en framtida stor ekonomisk utveckling i Norrland på grund
av de rikliga tillgångarna där av vattenkraft, skog och malm; som exempel
anföres, att den nya möjligheten att på samma ledning överföra hundratusentals
kW kraft från Norx-botten till mellersta Sverige har gjort kraften
så dyr även i Norrbotten, att järnförädlingen där i fortsättningen måste
baseras på importerad koks. överföringsmöjligheten gör icke kraften dyr
i Norrland. Tvärtom kan på grund av densamma större utbyggnadsprojekt
i Norrland angripas än som eljest skulle ha varit fallet. I den mån
företag i mellersta och södra Sverige bygga ut vattenkraft i Norrland få
de genom transiteringsavtalen helt betala kostnaden för överföring av den
kraft de själva önska förbruka eller distribuera. För dessa företag måste
därför kostnaden för kraften ökas så mycket, som motiveras av överföringskostnaden,
utöver kraftkostnaden för norrländska företag, som bygga ut
vattenkraft för egen räkning; dessa företag belastas ej med kostnaden
för överföring på de nord-sydgående stamlinjerna.
Förslagen om att belägga kraft, som överföres från Norrland med
accis, anser elkraftutredningen tillhöra sådana allmänna näringspolitiska
frågor, som bör behandlas i ett större sammanhang och icke enbart kan ses
ur kraftförsörjningsmässiga synpunkter.
Efter sitt nyssnämnda uttalande framhåller utredningen följande i fråga
om vattenkraftens betydelse för den industriella utvecklingen i Norrland.
Med utgångspunkt från de optimistiska uttalanden om elkraftens betydelse
för särskilt Norrland, som år 1918 gjordes av prof. Palmaer och
vilka motionärerna nu åberopa, måste konstateras att vattenkraften som
energikälla blivit av mindre betydelse för den industriella utvecklingen
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
än man vid nämnda tidpunkt räknade med. Skälen härtill äro flera. För
det första är självkostnaden för norrländsk kraft överförd till lämpliga
konsumtionsplatser vid kusten för hög för att i konkurrens med bl. a.
Norge, Kanada och USA möjliggöra en på export inriktad elektrokemisk
eller elektrotermisk storindustri. För det andra har vattenkraftens betydelse
för ett flertal industrier avsevärt minskats på grund av den tekniska
utvecklingen. Inom andra industrier åter utgör kostnaden för elkraften
nu en mindre del av totala produktionskostnaden än vad tidigare
var fallet. På grund av kraftöverföringsteknikens utveckling har slutligen
kraftkostnaden, trots en påtaglig differens mellan Norrland och Mellansverige,
blivit i jämförelse med andra lokaliseringsfaktörer av relativt liten
betydelse. Det är dock uppenbart, att vissa elkraftkonsumerande industrier
med norrländska råvaror ha en framtid i Norrland. För hela den industriella
utvecklingen i vårt land, kanske särskilt för övre Norrlands del, synes
den viktiga frågan vara att bl. a. med statens medverkan snart få fram
en målmedveten, omfattande och intensiv forskning. I detta sammanhang
blir av ökad betydelse, att man verkligen gör klart för sig de uppgifter,
som av ekonomiska och i vissa fall sociala skäl beräknas komma på elkraftproduktionens
del att fylla, ävensom hur en härefter anpassad elkraftpolitik
skall utformas.
Vattenfallsstyrelsen förklarar att tankegången i förslaget om accis öppnar
vida perspektiv. Man frågar sig om »tullmurar» av detta slag allenast böra
uppställas för elkraften och icke även för andra norrländska nyttigheter,
liksom om det icke kan finnas andra landsändar, som med fog skulle
kunna kräva, att särskilda tributer även erläggas för deras »exportvaror».
Några sakliga skäl för en särskild beskattning av just kraftproduktionen
i ändamål att stödja Norrlands näringsliv finnas enligt vattenfallsstyrelsens
förmenande icke, och vattenfallsstyrelsen anser sig böra bestämt motsätta
sig exportavgifter såsom varande inkonsekventa och utvecklingshämmande.
Svenska vattenkraftföreningen anför i denna fråga följande.
Motionärerna bygga uppenbarligen sitt resonemang på den numera föråldrade
uppfattningen, att en naturtillgång i en del av landet skulle tillkomma
just denna landsdel och icke landet i dess helhet. Man vill med
hänsyn till vattenkraften indela landet i två eller kanske flera delar och
mellan dessa skapa tullgränser. Sådana gränser inom landet äro emellertid
för länge sedan avskaffade, och man kan knappast anföra någon
bärande motivering för att återinföra dem just beträffande elkraften.
Tillgång till billig elkraft stimulerar produktiv verksamhet inom industri
och hantverk. Det har därför inom vårt land varit en allmän strävan att
tillhandahålla elkraften så billigt som produktions- och distributionskostnaderna
medge; varje åtgärd som fördyrar elkraften bör undvikas. För vår
industri är detta särskilt betydelsefullt just för närvarande, emedan den
tilltagande konkurrensen från utlandet tvingar industrien att till det
yttersta pressa ned sina produktionskostnader. Låga kraftpriser medföra
dessutom minskning i bränsleimporten och förbättra därigenom vår handelsbalans.
Den föreslagna accisen skulle medföra samma skadeverkningar som
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
den nu utgående elskatten. Dessutom skulle den — till skillnad från elskatten
— för en del företag medföra en oekonomisk lokalisering, på grund
av att skillnaden i krafttaxor bleve större än vad som är motiverat av
framställningskostnaden. Om man exempelvis skulle införa en enda »tullgräns»,
förlagd mellan Norrland och Svealand, skulle man få fram en tendens
att lokalisera vissa industrier till södra Norrland, vilket med hänsyn
till kommunikationer och övriga ekonomiska faktorer icke torde vara
motiverat.
Accisen skulle dessutom, likaså till skillnad från elskatten, medföra ett
irrationellt gynnande av ångkraftproduktionen. På grund av den ojämna
vattenföringen i våra vattendrag måste vattenkraften kompletteras med
värmekraft, normalt ca 5 %. Den ekonomiska värmekraftprocenten är
därvid beroende på prisförhållandet mellan vattenkraft och värmekraft
samt på priset på kol för ånggenerering. Då värmekraften praktiskt taget
helt alstras med importerat bränsle, som ju är tullfritt, skulle accisen medföra,
att man i viss ökad mån dels komme att ersätta vattenkraften med
kraft alstrad med importerat bränsle, även då vattenkraften i realiteten
ställer sig billigast, dels komme att alstra ånga med kol i stället för vattenkraft.
I sitt kompletterande yttrande belyser vattenfallsstyrelsen vissa frågor
som berörts i promemorian av kraftverksdirektör Bredberg samt anför
därvid bl. a.
Den aktuella frågan är, huruvida en omfattande statlig utredning
rörande norrländska kraftfrågor är motiverad i nuvarande läge. Vattenfallsstyrelsen
anser fortfarande, att så icke är fallet. En utredning medför
visserligen alltid ett klarläggande av frågeställningarna, en renodling av
synpunkterna och ett hopsamlande av statistiskt material, som kan vara
till nytta i fortsättningen. Men dels äro åtskilliga av de föreliggande frågorna
redan behandlade eller under utredning i andra sammanhang, dels
är väl det väsentliga vid tillgripande av en vidlyftig utredningsapparat, att
därmed kunna ernås reella och snara fördelar relativt rådande läge. Såvitt
vattenfallsstyrelsen kan finna, har det icke påvisats några existerande missförhållanden,
som påkalla dylikt ingripande omedelbart, utan utredningsyrkandena
hänföra sig helt till vissa uppkonstruerade och hypotetiska framtida
utvecklingstendenser av ogynnsam natur. Goda utsikter föreligga för
att dessa aldrig inträda genom att de närmast berörda, alltså kraftindustrien
och dess kunder, själva klara upp uppkommande frågor på tillfredsställande
sätt, vilket icke motsäges utan tvärtom bestyrkes av hittillsvarande
utveckling inom detta verksamhetsområde. Utan olägenhet bör därför
kunna med utredning och ingripanden från det allmännas sida avvaktas
till dess att konkreta tecken på icke önskvärd inriktning av problemlösningarna
visa sig. De befarade intressekonflikterna ligga därjämte till
stor del så långt fram i tiden, att betydande risk finnes för att på grund
av oförutsedd utveckling en nu verkställd utredning icke blir tillämpbar
utan måste sedermera göras om.
Prissättningen på kraft i det stadiet, då vattenkraften är nära helt tagen
i anspråk och tillkommande kraftbehov till väsentlig del få tillgodoses
medelst i Sydsverige utbyggda värmekraftverk, är en fråga av stort format
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
25
och stor betydelse, men det förefaller vara alldeles för tidigt att taga itu
med den, dels med hänsyn till att ifrågavarande stadium ännu ligger
decennier framåt i tiden, dels därför att stora möjligheter föreligga för att
kraftindustrien på egen hand kommer till en ur allmän synpunkt gynnsam
lösning. En behandling nu måste bland annat baseras på antaganden
om det framtida kostnadsläget för värmekraften (eller eventuellt atomkraften),
som kunna visa sig alldeles felaktiga. Ävenså gäller, att en lösning,
som nu betraktas som lämplig, näppeligen kan ges så bindande
verkan för framtiden, oberoende av då uppträdande skiftningar i den
näringspolitiska uppfattningen o. d., att kraftkonsumenterna kunna förlita
sig därpå.
Det väsentliga synes vara, att taxespörsmål och önskemål av här ifrågavarande
art lämpa sig dåligt för offentlig utredning och att i varje fall
resp. kraftleverantör rimligen först bör beredas tid och möjlighet att taga
ställning därtill, innan andra åtgärder vidtagas. Betydande sannolikhet
föreligger för att därvid förhållandena kunna tillrättaläggas och enighet
uppnås om vad som är lämpligt och genomförbart. Vattenfallsstyrelsen
har med anledning av tidigare påståenden om att konsumenterna i Norrland
belastas med andel i kostnaderna för kraftöverföringen söderut gjort noggranna
undersökningar härom och funnit, att så icke har varit och icke är
fallet. I det sammanhanget genomfördes också undersökningar om hur
utvecklingen kunde tänkas bli, och då styrelsen därvid ansåg sig kunna
konstatera viss starkare inverkan av kostnadssänkande faktorer i Norrland
än söderut gjordes den taxehöjning, som behövdes år 1951 på grund
av den allmänna prisstegringen, lägre i Norrland än i de mellansvenska
områdena (10 % mot 15 %). Det är all anledning förmoda, att styrelsen
kommer att fortsätta på det sättet, så att i den mån utvecklingen medför
konkreta kostnadsminskningar, detta också blir beaktat i de norrländska
taxorna.
Elkraftutredningens huvudbetänkande, i vad det rör elkraftfrågor
av särskild betydelse för Norrland.
Som inledningsvis nämnts har elkraftutredningen i fråga om det sakliga
innehållet slutjusterat ett i utredningens huvudbetänkande ingående, i
november 1953 utarbetat kapitel, som rör elkraftfrågor av särskild betydelse
för Norrland. Vad elkraftutredningen i nämnda kapitel anfört utöver
de synpunkter, som framkommit i utredningens ovannämnda promemoria
och yttrande, innebär i huvudsak följande.
Problemen om sambandet mellan den norrländska vattenkraftens utnyttjande
för kraftförsörjningen i andra landsdelar och kraftförsörjningens
tryggande i Norrland äro till stor del av befolknings- och näringspolitisk
natur. De kunna även vara olika för de olika norrlandslänen. Sålunda
torde dessa frågor endast i relativt ringa omfattning beröra Gävleborgs
län, varför här föreliggande frågor ha största intresset i samband med de
fyra nordligaste länen.
Huvuddelen, eller i runt tal 85 %, av Sveriges vattenkrafttillgångar
finnas i Norrland, som, trots att landsdelen omfattar närmare 60 % av
hela Sveriges landyta, icke bebos med mera än 17 % av landets befolkning.
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
Geografiskt sett innebär detta att Norrlands befolkning och näringsliv ha
större möjligheter än det övriga Sveriges att även framdeles få sitt kraftbehov
täckt med vattenkraft, som, åtminstone i närheten av vattenfallen,
representerar en förhållandevis låg självkostnad. De norrländska krafttillgångar,
som möjliggöra elkraftproduktion till låg kostnad, äro emellertid
koncentrerade till älvarnas mera betydande fallsträckor och härifrån
till konsumtionsområdena och de enskilda konsumenterna även i Norrland
äro avstånden ofta betydande. Vid någorlunda stor geografiskt
koncentrerad konsumtion kunna dock förutsättningarna för låga självkostnader
för kraften framme hos konsumenterna vara mycket goda. Med
de stora avstånd mellan bebyggda områden, med ofta förhållandevis liten
befolkning, som utmärka huvuddelen av Norrlands inland, måste emellertid
de specifika överföringskostnaderna för kraften till konsumenterna här
bli höga.
De norrländska krafttillgångarna äro sålunda tekniskt-ekonomiskt sett
ofta icke alltför gynnsamt belägna i förhållande till den naturliga konsumtionen
i Norrland. Tidigare förhoppningar om att med den billiga råkraftens
hjälp kunna grunda en kraftslukande storindustri i Norrland ha av olika
skäl icke kunnat infrias i någon högre grad. Dessa förhållanden ha medfört
att de stora kraftresurserna länge saknat sådan avsättning inom Norrland,
som skulle ha möjliggjort ett ekonomiskt utnyttjande. Genom de behov
av elkraft, som vuxit fram i mellersta och södra Sverige, och genom de
möjligheter som uppstått att till förhållandevis låg specifik kostnad överföra
elkraft även på stora avstånd under förutsättning att kraftmängderna
äro stora och överföringsanläggningarna väl utnyttjade, ha på senare tid
möjligheter skapats att utnyttja den norrländska vattenkraften i större
skala. Stora kraftstationer ha byggts, ofta huvudsakligen för att tillgodose
kraftbehov i mellersta och södra Sverige, men detta har samtidigt
gjort det möjligt att på ett mera ekonomiskt sätt än tidigare tillgodose
även Norrland med elkraft.
I den mån vattenfallen utbyggts för att tillgodose rent mellansvenska
eller sydsvenska intressen är det naturligt att dessa intressen även för
framtiden till väsentlig del vilja tillgodoräkna sig ifrågavarande krafttillgångar,
även sedan kraftbehoven i vårt land börjat närma sig gränsen för
de utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångarna. Tekniskt sett kommer väl då
överföringen söderut även från dessa norrländska kraftstationer att minska
och kraften sålunda i realiteten att användas på närmare håll men ekonomiskt
sett kommer sannolikt det då jämförelsevis låga priset på denna
vattenkraft ändock de sydligare landsdelarna till godo. Det kan synas
behöva närmare övervägas hur frågan om företrädesrätt för Norrland
till den där producerade vattenkraften bör ses varvid såväl tekniskt-ekonomiska
som andra förhållanden måste få inflytande.
Utbyggnaden av vattenkraft såväl i Norrland som annorstädes liksom
— ehuru icke i lika hög grad — byggandet av överföringsanläggningar
medför ofta betydande skadeverkningar inom de bygder, som bli berörda.
Ersättningar härför skola utgå enligt vattenlagen men det kan synas oklart
om denna alltid på ett tillfredsställande sätt ger möjlighet till skälig gottgörelse.
Det är fullt naturligt att frågorna om vattenkraften liksom om Norrlands
övriga stora naturtillgångar, skogen och malmen, vunnit ett alldeles särskilt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
27
intresse i Norrland. Det norrländska näringslivet har otvivelaktigt vissa
svårigheter att brottas med, sammanhängande med jämförelsevis stor
ensidighet och konjunkturkänslighet, ett litet befolkningsunderlag, besvärande
klimatiska förhållanden, stora avstånd och svåra transportförhållanden
in. m. Dessutom är befolkningsunderlaget utsatt för en förhållandevis
stor fortgående åderlåtning genom utflyttning. Det är ett vitalt
samhällsintresse att de betingelser för befolkning och näringsliv, som
finnas i Norrland, bibehållas och så långt möjligt med tjänliga medel
förbättras. En sådan utveckling ligger i hela landets intresse. Tillgången
till god och billig elkraft kan härvidlag ha stor betydelse. Eftersom större
delen av Sveriges elkraft nu produceras i Norrland är det naturligt att
man bl. a. fäst uppmärksamheten på elkraften och dess olika möjligheter
samt de risker, som kunna tänkas föreligga, att denna norrländska naturtillgång
i framtiden icke i skälig grad och på skäliga villkor skall komma
det norrländska näringslivet till godo. Det är naturligtvis riktigt att de
härmed sammanhängande frågorna ägnas erforderlig uppmärksamhet och
det kan anses motiverat att man redan nu närmare överväger huruvida,
i vad mån och på vad sätt en reglering av vattenkraftens användning, med
hänsyn tagen till bygdens eller hela landsdelens intressen, erfordras och
kan genomföras. Det synes emellertid vara klart att tillgången till elkraft
för den norrländska konsumtionen icke behöver inge några farhågor och
att nu aktuella bedömanden närmast få anses gälla priset för den
elektriska kraften. Det måste också beaktas att vattenkraften på olika
sätt utgör en källa till välståndsökning för Norrland, även den del av
vattenkraften, som disponeras för rent mellansvenska och sydsvenska
intressen.
Omkring 50 % av de totala utbyggnadsvärda krafttillgångarna i Norrland
ägas av staten. Man kan utgå ifrån att staten i full utsträckning
med hänsyn till gällande bestämmelser och allmänt vedertagen uppfattning
tillgodoser alla berättigade norrländska såväl som mellan- och sydsvenska
intressen och att det icke finnes anledning befara någon ändring härvidlag.
Staten tillämpar redan nu lägre råkrafttariffer i Norrland än i
övriga delar av landet. Den annars önskvärda prisutjämningen mellan
områden med olika självkostnader för överförd kraft tillämpas således
icke vid denna statliga råkraftförsäljning, där en prisutjämning skulle
vara till Norrlands nackdel. Norrland bör kunna påräkna att kraftförsörjningen
från statens sida även framgent baseras på självkostnadsmässiga
förhållanden med beaktande av de skilda förutsättningarna för
kraftöverföring till de norrländska respektive de mellan- och sydsvenska
konsumtionsområdena. Stora ansträngningar ha dessutom gjorts och göras
från statens sida — såväl genom vattenfallsverkets verksamhet som
genom direkta ekonomiska, statliga stödåtgärder eller på annat sätt —
för att förbättra elektrifieringsförhållandena på den norrländska landsbygden,
där kraftdistributionen ställer sig särskilt dyrbar, vilket i realiteten
innebär en överflyttning av kostnader för norrländsk kraftförsörjning.
Grovt uppskattat disponeras f. n. 35 % av de utbyggnadsvärda norrländska
krafttillgångarna av norrländska intressen, medan 15 % disponeras
av rent mellan- eller sydsvenska intressen. Den sistnämnda andelen
är till stor del redan utbyggd. Om det framdeles skulle visa sig att Norrland
icke på skäliga villkor blir tillgodosett med elkraft skulle man
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
kunna tänka sig att vissa anläggningar tillhöriga mellan- eller sydsvenska
intressen övertagas av staten. Redan nu finnes enligt vattenlagen möjlighet
för staten att, sedan 40 år förflutit från det att en kraftstation tagits i
bruk, inlösa anläggningen om det bedömes att detta erfordras för tillgodoseende
av allmänt behov.
Det bör också ihågkommas att spörsmålen om vattenkraftens utnyttjande
nära sammanhänga med den stora frågan om vår totala energiförsörjning,
där exempelvis sådana delproblem som utnyttjandet av olika
slag av bränsle, inhemska såväl som importerade, de ekonomiska förutsättningarna
för mottrycksdrift i större skala samt utvecklingen på atomkraftområdet
komma att få stor betydelse.
Det synes sålunda motiverat att särskilt två huvudfrågor, vilka få sägas
vara av betydelse för hela landet men dock särskilt för Norrland, upptagas
till behandling, nämligen frågan om företrädesrätt för Norrland
till den där producerade vattenkraften samt frågan om skadeverkningarna
vid vattenkraftens tillgodogörande.
Beträffande den förstnämnda huvudfrågan, företrädesrätten, vilken som
ovan påpekats närmast får anses vara en prisfråga, synes det emellertid
föreligga starka skäl för att f. n. begränsa bedömningen till vissa
grundläggande frågor av huvudsakligen teknisk-ekonomisk karaktär.
Därvid skulle man främst söka ökad klarhet i det i och för sig tämligen
vidlyftiga spörsmålet vid vilken tidpunkt och i vilken utsträckning som
kraftförbrukningen i Norrland kan tänkas bli utsatt för en sådan prisförhöjning,
som orsakas av förbrukningen i andra delar av landet och som
icke skulle behöva föreligga, om vattenkraften i Norrland vore reserverad
för den norrländska förbrukningen. Innan något ställningstagande av större
räckvidd kan göras i denna huvudfråga måste givetvis alla för frågans
bedömning betydelsefulla faktorer av teknisk, ekonomisk, rättslig, social,
militär samt allmänt befolknings- och näringspolitisk karaktär beaktas.
Beträffande den andra huvudfrågan, skadeverkningarna, har elkraftutredningen
redan tidigare uttalat sig för en särskild skyndsam undersökning,
varvid givetvis också i erforderlig grad måste beaktas faktorer
av ovannämnda slag.
Utskottet.
De särskilda förhållanden, under vilka det norrländska näringslivet arbetar,
har föranlett att det allmännas strävanden vid skilda tidpunkter
kommit att inriktas på tillgodoseendet av Norrlands behov. Härigenom har
likväl icke betingelserna för Norrlands utveckling förbättrats i den omfattning,
som med tanke på hela landets intressen synes erforderlig. Utskottet
vill i synnerhet erinra om att innevarande års riksdag hos Ivungl.
Maj :t hemställt om sådana överväganden, utredningar, förslag och andra
åtgärder, att kvarstående olösta norrlandsfrågor kornine till sin rätt (rskr
nr 375/1953).
Nu förevarande motioner tar upp en av de norrlandsfrågor, som mest
uppmärksammats, nämligen frågan om vattenkraftsutbyggnadernas verkningar
på näringslivet i de norrländska länen, särskilt de fyra nordligaste,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
29
och om möjligheterna att under hänsynstagande till dessa verkningar låta
Norrland i särskild mån dra nytta av den där utvunna elkraften. Motionärerna
önskar en allsidig och grundlig utredning i ämnet. Spörsmålet har
tidigare dryftats i flera olika sammanhang. Utskottet får i första hand
hänvisa till ovan redovisade förslag och framställningar av norrlandskommittén,
1945 års vattenlagssakkunniga, länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län samt elkraftutredningen.
I motionerna, i remissyttrandena samt i handlingar, som därutöver i
ärendet inkommit till utskottet, har den i motionerna upptagna frågan
belysts ur åtskilliga synpunkter. Vattenfallsstyrelsen anser, i den mån styrelsen
haft att ingå på frågan, att den av motionärerna önskade utredningen
är onödig. De som i övrigt yttrat sig i ämnet har med anledning av motionerna
framfört en rad olika frågeställningar, vilka synes dem vara i behov
av utredning. Samtliga dessa spörsmål skall icke här dryftas utan utskottet
kommer i det följande att behandla endast vissa, i motionerna berörda
problem, vilka utskottet funnit i särskild grad väsentliga.
En av motionärernas utgångspunkter är att de norrländska bygder, där
vattenkraften exploateras, icke erhållit skälig kompensation för de skador,
som sjöregleringar och vattenkraftsutbyggnader vållat. I detta avseende
har i motionerna huvudsakligen anförts, dels att de vid sjöregleringarna
utdömda regleringsavgifterna uppginge till så låga belopp att de vore praktiskt
betydelselösa, dels att de i vattenlagen upptagna bestämmelserna om
s. k. bygdekraft icke blivit till avsett gagn.
Beträffande regleringsavgifternas storlek får utskottet åberopa sitt utlåtande
nr 33/1953, i vilket utskottet förordat en utredning rörande grunderna
för utgörande av sagda avgifter. Enligt utskottets mening bör avgifterna,
som redan nu inflyter med mer än en halv miljon kronor årligen,
bestämmas på det sätt att de blir ett skäligt vederlag för det intrång i en
bygds liv som en vattenreglering medför. De svagheter, som f. n. otvivelaktigt
vidlåder regleringsavgiftssystemet — bl. a. i fråga om avgifternas
storlek och värdebeständighet -—■ gör det emellertid naturligt, att motionärerna
vill fästa uppmärksamheten vid möjligheterna att genom elkraft
kompensera vattenregleringarnas skadeverkningar på kringliggande bygd.
Bygdekraftinstitutet är icke såsom regleringsavgiftssystemet knutet till
vattenregleringar utan till kraftverk. Såsom motiv för detta institut åberopades
i betänkande år 1917 med förslag till vattenlag, att befolkningen
kring ett strömfall ofta tidigare kunnat i mindre kraftanläggningar tillgodogöra
sig vattenkraften för småindustri m. m. och att denna förmån
icke borde berövas bygden, då strömfallet utbyggdes med en modern anläggning.
Även mera allmänna överväganden synes emellertid ha inverkat
på tillkomsten av institutet. I direktiven för den år 1943 tillsatta elkraftutredningen
framhölls bl. a., att det måhända kunde komma att visa sig,
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
att kraftförsörjningen inom vissa delar av landet skulle kunna avsevärt
förbättras genom en skärpning eller utvidgad tillämpning av bestämmelserna
om bygdekraft. Utredningen ansåg, enligt vad den anförde i skrivelse
den 10 maj 1047 till chefen för kommunikationsdepartementet, att
bygdekraftinstitutet icke kunde leda till en på så sätt förbättrad kraftförsörjning.
Då existensen av institutet dock icke kunde frånkännas all
betydelse, ville utredningen icke föreslå dess avskaffande men fann en omarbetning
av vattenlagens bestämmelser i ändamål att erhålla klarare och
enklare regler i ämnet motiverad. Nämnda skrivelse ävensom en skrivelse
av 1947 års riksdag angående utredning av frågan om gottgörelse
till bygd för skada, som föranleddes av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar,
överlämnades till vattenlagssakkunniga. Dessa avgav den 30
maj 1950 en promemoria med förslag till revision av bygdekraftbestämmelserna.
Då reglerna angående vilken ersättning som skulle erläggas för
bygdekraften visat sig svåra att tillämpa, föreslogs i promemorian att kraftpriset
skulle bestämmas efter de grunder, som tillämpas vid frivillig leverans
av elkraft. Dessutom dryftades vilken omfattning den »bygd» kunde
ha, till vilken kraften skulle levereras. I »bygden» kunde enligt de sakkunnigas
mening ej gärna ingå områden, som för sin elektrifiering krävde
högspänningsledningar med stor kapacitet. Slutligen berördes i promemorian
några andra sidor av institutet beträffande vilka vissa modifikationer
förordades.
Enligt utskottets mening bör de bygdeintressen, som knyter sig till en
vattenkraftsutbyggnad, bättre tillgodoses än vad nuvarande svårtillämpliga
bestämmelser om bygdekraft medger. Det synes därför önskvärt, att dessa
bestämmelser överarbetas och såvitt möjligt förenklas. Problemet hur en
sådan förenkling bör ske är av mindre räckvidd än de i motionerna berörda
frågorna. Det är emellertid angeläget, att problemet, senast i samband
med ett övervägande av nämnda frågor, erhåller sin lösning.
I yttrande, som länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivit över promemorian
och som delvis återgivits i motionerna, ävensom i ett över dessa
avgivet yttrande av länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatts att
innebörden av bygdebegreppet skulle utvidgas, så att »bygden» komme att
omfatta hela län eller rentav hela Norrland. Liknande målsättning har
motionärerna, då de påkallar ett ingripande för att garantera att de norrländska
länen blir tillförsäkrade elkraft för sin egen utveckling. Det torde
vara klart, att dylika förslag icke kan motiveras allenast med önskemålet
att kompensera de skadeverkningar, som må vara förenade med vattenkraftsutbyggnader.
Ej heller kan enligt utskottets mening mer än i begränsad
mån som stöd för förslagen åberopas överväganden av de slag, som
legat till grund för vattenlagens nuvarande bestämmelser om bygdekraft.
Också andra faktorer bör få inverka, då det gäller att ta ställning till sådana
förslag som de nu berörda.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
31
Till förmån för att låta Norrland, där fem sjättedelar av landets vattenkraft
finnes, äga viss företrädesrätt till vattenkraften har vid skilda tillfällen
anförts, att med hänsyn till det relativt korta avståndet mellan kraftverken
och de norrländska förbrukarna kostnaderna för överföring av
elkraften till dessa förbrukare kunde förmodas bli tämligen små. Det
kunde därför, om självkostnaderna låge till grund för prissättningen, synas
klart att elkraften borde bli billigare i Norrland än i landet i övrigt. Utskottet
vill med avseende å principerna för prissättningen nämna, att det
i skilda sammanhang framförts önskemål om en utjämning av priset på
kraft mellan olika orter, men att elkraftutredningen ansett det nationalekonomiskt
riktigt, bl. a. med tanke på industriens lokalisering, att olika
självkostnader kommer till uttryck i kraftprisnivån. Emellertid måste —
såsom elkraftutredningen framhållit — beaktas, att de norrländska distributionsnäten
betjänar relativt få konsumenter. Detta förhållande leder till
att den norrländske konsumenten även vid en självkostnadsmässig prissättning
ej sällan får betala ett högre pris för elkraften än den mellansvenske
eller sydsvenske konsumenten.
I motionerna användes i några sammanhang uttryckssätt, som kan inge
föreställningen, att den norrländska elkraftskonsumtionen enligt motionärernas
mening belastats med kostnader för överföring av elkraft på nya
380 kV ledningar från Norrland till Sydsverige. Vattenfallsstyrelsen har
uppgivit, att någon dylik belastning icke förekommit. I samband härmed
framhåller styrelsen, att den taxehöjning, som på grund av den allmänna
prisstegringen gjordes år 1951, blev mindre i Norrland (10 %) än i de
mellansvenska och sydsvenska områdena (15 och 20 %).
Motionerna behandlar ej blott nuvarande förhållanden. Det centrala i
motionerna torde vara de farhågor motionärerna med tanke på betydelsen
av ett starkt norrländskt näringsliv hyser beträffande Norrlands framtida
försörjning med elkraft.
Vattenkraftsutbyggnaderna i Sverige beräknas komma att avta om några
decennier, då landets bästa strömfall tagits i anspråk. Därest icke elkraft
kan importeras, är man då för en ytterligare ökning av elkraftkonsumtionen
hänvisad till andra energikällor än vattenkraften, t. ex. kol, skifferolja
och atomkraft. Det synes f. n. icke osannolikt att elkraft, som vinnes
genom utnyttjandet av dylika energikällor, måste bli dyrare än den ur
vattenfallen utvunna elkraften. I en av motionärerna åberopad skrivelse
av länsstyrelsen i Västerbottens län anföres, att kostnaderna för utbyggnad
av här avsedd värmekraft bör helt bäras av konsumenterna inom de sydligare
landsdelarna. Elkraftutredningen har i detta spörsmål uttalat, att
klarhet borde sökas i det i och för sig tämligen vidlyftiga spörsmålet vid
vilken tidpunkt och i vilken utsträckning som kraftförsörjningen i Norrland
kan tänkas bli utsatt för en sådan prisförhöjning, som orsakas av för
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
brukningen i andra delar av landet och som icke skulle behöva föreligga, om
vattenkraften i Norrland vore reserverad för den norrländska förbrukningen.
De ovan redovisade tankegångarna i motionerna synes utskottet innebära,
att enligt motionärernas mening de nuvarande principerna för vattenkraftens
exploatering icke blott är orättvisa mot Norrlands befolkning
utan även ur näringsgeografisk synpunkt oriktiga. I några remissyttranden
bl. a. av vattenfallsstyrelsen bestrides riktigheten av motionärernas
uppfattning, varvid vattenfallsstyrelsen emellertid i stort sett ej velat ingå
på näringspolitiska bedömanden. Utskottet har icke på det nu föreliggande
materialet kunnat fatta någon bestämd ståndpunkt, men det förefaller
som om fog skulle finnas för vad motionärerna anfört. Redan på
grund härav synes en förutsättningslös, näringsgeografisk utredning nödvändig.
Det är nämligen enligt utskottets mening icke endast ett norrlandsintresse
utan ett nationellt intresse att goda förutsättningar skapas
för en utveckling av det norrländska näringslivet. Den fortsatta utbyggnaden
av strömfall i Norrland synes därför böra ske med hänsyn härtill.
Utredningen bör sålunda icke syfta till att ge de norrländska bygderna
någon särskild förmånsställning — utskottet kan alltså icke ansluta sig
till motionärernas förslag om accis på elkraft — utan blott att åstadkomma
en sådan fördelning av elkraften som med hänsyn såväl till hela landets
som till Norrlands intressen kan synas ändamålsenlig och rättvis.
En utredning av frågan är angelägen även ur en annan synpunkt. Stora
grupper av den norrländska befolkningen torde ha den känslan, att Norrland
exploateras av syd- och mellansvenska intressen till förfång för Norrlands
egen befolkning. Det är viktigt, att dylika stämningar såvitt möjligt
utjämnas. Norrlandskommitténs verksamhet torde väsentligt ha bidragit
till en dylik utjämning. Kommittén fann emellertid önskvärt att de norrländska
elkraftproblemen underkastades särskild prövning. En sådan
prövning har nu visserligen verkställts av elkraftutredningen, som i ämnet
överlagt med representanter för de fyra nordligaste länen. Det synes utskottet
dock önskvärt, att frågan får bedömas under medverkan även av
representanter för det norrländska näringslivet och med beaktande av de
synpunkter som utskottet här anfört. Elkraftutredningens verksamhet kan
därför icke av utskottet — liksom ej heller av utredningen själv -— betraktas
såsom avgörande för bedömandet av förevarande norrlandsfråga.
Att tillsätta en utredning rörande den norrländska elkraftfrågan, sedan
norrlandslcommittén och elkraftutredningen nedlagt betydande arbete på
frågans lösning, kan synas ägnat att inge betänkligheter. Emellertid må
framhållas, att spörsmålet berör stora värden. Det gäller icke endast nära
förestående investeringar till väldiga belopp utan även andra grenar av
näringslivet och många norrländska bygders framtida utveckling. Det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
33
synes därför angeläget, att hela detta problemkomplex underkastas en förutsättningslös
utredning, så att även det norrländska näringslivets intressen
blir i tillräcklig mån uppmärksammade vid framtida avgöranden angående
investeringar i kraftverk och överföringsledningar, priset på elkraft m. fl.
hithörande spörsmål.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motioner,
1:41 och 11:52, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande de i detta utlåtande berörda elkraftfrågorna
av särskild betydelse för Norrland jämte därmed
sammanhängande spörsmål samt att Kungl. Maj :t ville för
riksdagen framlägga de förslag, vilka utredningen kan föranleda.
Stockholm den 1 december 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Ebbe Ohlsson*, Boo*, Pålsson, William Ohlsson och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Nyberg, Andersson i Dunlcer*, fru Boman*
samt herrar Bengtsson i Halmstad, Lindström, Persson i Tandö,
Kilsmo* och Nilsson i Östersund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
3—2014 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. ,9 samt.
3 avd.
Nr 34.