Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
1
Nr 32.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i expropriationslagen.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt motion, nr 235, av herr Gezelius m. fl.
I motionen beröres inledningsvis mineraliernas betydelse för vårt näringsliv.
Motionärerna framhåller därefter såsom ett allmänt intresse att
tillgodogörandet av dessa och andra naturtillgångar icke i onödan försvåras.
De anser, att detta intresse icke tillräckligt uppmärksammats i expropriationslagstiftningen.
Vidare framhäves, att om expropriationstillstånd
lämnas, oaktat förefintliga mineraltillgångar härigenom icke kan utnyttjas,
skall markägaren erhålla full ersättning. Med dessa utgångspunkter
förordas i motionen, att gällande expropriationslag skall kompletteras i följande
tre hänseenden.
Det bör enligt motionärernas mening åvila den som ansöker om expropriation
skyldighet att på lämpligt sätt visa, att naturtillgångar icke skadas
av expropriationen. Detta kan exempelvis ske i den formen, att i samband
med inlämnande av karta och beskrivning över expropriationsområdet
jämlikt 4 § 1 st. expropriationslagen företes en översiktlig redogörelse,
upprättad av Sveriges geologiska undersökning eller eljest sakkunnig person,
om expropriationsområdets geologiska förhållanden med särskild hänsyn
till möjligen förefintliga naturtillgångar.
Vidare föreslås, att expropriationslagen skall bereda möjlighet för expropriationsdomstols
ordförande att till tjänstgöring i domstolen kalla tekniker
med särskild kompetens för värdering av mineraltillgångar.
Fastighetsägare behöver icke, anföres det i motionen, underrättas om expropriationsansökan
annorledes än genom offentlig kungörelse. Enligt motionärernas
mening bör underrättelseskyldigheten uppfyllas på ett mer effektivt
sätt. En utväg vore att i lag stadga skyldighet att med rekommenderat
brev med allmänna posten underrätta varje enskild markägare om
att rätt till expropriation sökts.
Motionärerna hemställer, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att Kungl. Maj :t efter erforderlig utredning måtte framlägga
förslag till sådan ändring i expropriationslagen att de i motionen framförda
synpunkterna blir tillgodosedda.
Beträffande de synpunkter i motionen, för vilka här icke redogjorts, får
utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtande
inhämtats av kommerskollegium. Kollegiet har med sitt utlåtande
överlämnat yttranden av Svenska gruvföreningen, Sveriges geologiska undersökning
och bergmästarna.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 32.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
Gällande bestämmelser m. m.
De rättsregler motionärerna omnämner finnes i lagen den 12 maj 1917
om expropriation. Reglerna har motsvarighet i andra lagar, bl. a. i lagen
den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
(1 och 3 §§).
Någon skyldighet för expropriationssökanden att vid ansökningen till
Konungen foga redogörelse för expropriationsområdets
geologiska förhållanden är icke särskilt stadgad i expropriationslagen.
4 § första stycket expropriationslagen föreskriver allenast, att
sökanden skall bifoga karta över fastigheten med beskrivning, utdrag av
fastighetsregistret, styrkt uppgift å fastighetens ägare och innehavare samt,
om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.
Den kommitté som år 1910 avgav betänkande med förslag till lag om
expropriation övervägde om det skulle vara lämpligt att i lagen införa bestämmelser
ej blott om de handlingar, som skulle åtfölja expropriationsansökningen,
utan även angående den utredning i övrigt, som borde föregå
ansökningens prövning av Kungl. Maj :t. Denna utredning hade att fylla
huvudsakligen två ändamål: dels borde undersökas, om det syfte, för vilket
egendomen skulle tagas i anspråk, vore av sådant allmänt gagn, att
expropriationen borde ske, dels borde de, i vilkas bestående rättigheter ingrepp
ifrågasattes, få tillfälle att yttra sig.
I lagen inflöt en bestämmelse för tillgodoseende av det andra ändamål
som kommittén nämnt (se härom nedan). I vidare mån är icke genom
lagbestämmelser reglerat huru den utredning skall åvägabringas, som skall
ligga till grund för Kungl. Maj:ts prövning av expropriationsansökningen.
Expropriationslagens bestämmelser om expropriation st eknik
e r infördes i samband med 1949 års ändringar i lagen. Man avsåg att
genom dessa värderingsexperters medverkan i expropriationsdomstolarna
nå större likformighet i värderingarna. Teknikerna tillsättes länsvis, men
det förekommer att en person förordnas till tekniker i flera län. Antalet
tekniker i riket utgör f. n. något mer än 250. Angående kraven på expropriationstekniker
har föreskrivits (16 §), att halva antalet skall ha erfarenhet
i fråga om fastighetsvärdering inom tätorter och halva antalet beträffande
dylik värdering å landet. Bland de f. n. utsedda teknikerna finnes
lantmätare, agronomer, jägmästare, arkitekter, byggnadsingenjörer m. fl.
Om den sakkunskap, exempelvis kunnighet i skogstaxering, envar av dem
företräder, lämnas uppgift till ordföranden i domstolen. Denne tillkallar
för varje mål den eller de, högst två, som han med hänsyn till erforderlig
sakkunskap och övriga förhållanden finner lämpligast (17 §).
Angående underrättande av fastighetsägare m. fl. om expropriationsansökan
stadgas i 4 § tredje stycket expropriationslagen. Tillfälle
skall enligt detta lagrum lämnas fastighetens ägare och innehavare så
ock annan, som kan av expropriationen lida men, att avgiva yttrande, hu
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
3
ruvida den avsedda markens avstående eller upplåtande är med särskild
olägenhet förenat, eller annan lämplig mark kan med mindre olägenhet
tagas i anspråk eller eljest något är att erinra i anledning av ansökningen.
Nuvarande lydelsen av lagrummet framlades, då förslag till lag om expropriation
år 1916 remitterades till lagrådet; dock saknades orden: »så
ock annan, som kan av expropriationen lida men». Vid remissen erinrade
vederbörande departementschef om vissa uttalanden av den kommitté som
utarbetat förslag i ämnet. Han anförde därpå bl. a. följande.
I likhet med kommittén anser jag, att några mera detaljerade föreskrifter
om det sätt, varpå sakägarna i olika fall skola höras, icke lämpligen
kunna meddelas i lag. Men å andra sidan vill det synas, som om dock
själva den principen, att sakägarna skola erhålla tillfälle att yttra sig om
det föreslagna expropriationsområdet, är av så stor vikt att ett lagstadgande
därom icke bör saknas. Bestämmelse härom har nu införts såsom ett
tredje stycke i 4 §. I vilken form hörandet skall ske lämnas i denna bestämmelse
oavgjort. Såsom kommittén framhållit, är delgivning av ansökningshandlingarna
med sakägarna var för sig den bästa formen. Att alltid
iakttaga detta förfarande är emellertid omöjligt. I vissa fall måste man
nöja sig med att under viss tid hålla handlingarna tillgängliga för sakägarna
å lämplig plats samt genom offentlig kungörelse giva dem meddelande
härom. Att stadga något undantag från regeln om jordägarnas hörande synes
icke vara behövligt eller lämpligt; åtminstone den sistnämnda formen
därför torde alltid kunna anlitas utan att för mycket tynga expropriationsförfarandet.
Även i de — enligt förslaget i väsentligt mindre utsträckning
än enligt gällande rättstillämpning förekommande — fall, då gränserna
för expropriationsområdet ej i detalj bestämmas av Kungl. Maj :t, framgå
dock expropriationens sträckning och omfattning av beslut, som Kungl.
Maj :t meddelar, och det synes därför jämväl i dylika fall vara av värde
för sakägarna att före ärendets avgörande få tillfälle yttra sig angående
det avsedda expropriationsområdet.
Lagregeln erhöll sin slutliga avfattning på hemställan av 1917 års lagutskott,
som därom anförde följande.
Enligt förslagets tredje stycke skall fastighetens ägare och innehavare
lämnas tillfälle att avgiva yttrande, huruvida han med anledning av den
olägenhet expropriationen kan medföra för honom eller eljest har något
att erinra mot ansökningen. Understundom kan emellertid en dylik erinran
med fog göras jämväl av annan, t. ex. granne, och har det därför synts utskottet
lämpligt, att tillfälle till yttrande lämnas utom ägare och innehavare
av den fastighet, som skall tagas i anspråk för expropriationsändamålet,
jämväl annan, som kan av expropriationen lida men. Särskild bestämmelse
angående det sätt, varå yttrande från annan än fastighetens ägare och innehavare
bör inhämtas, torde ej vara erforderlig. Kungörelse på sedvanligt
sätt i orten om den sökta expropriationen med erinran om den rätt att däröver
avgiva yttrande, som här avses, lärer vara för ändamålet tillräcklig.
Yttrandena.
I yttrandena visas allmänt förståelse för motionärernas önskemål. De
problem som berörts i motionen har enligt några remissinstanser särskilt
framträtt, då det gällt expropriation för framdragande av kraftledning.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
Förslaget att i lag införa skyldighet för expropriationssökande att med
ansökningen överlämna redogörelse för geologiska förhållanden inom expropriationsområdet
har icke vunnit klar anslutning hos remissinstanserna.
Motionärernas syfte kan enligt några yttranden i möjlig mån tillgodoses
inom ramen för nuvarande lagbestämmelser. Flera remissinstanser framhåller,
att bergmästarnas sakkunskap rörande mineraltillgångar bör utnyttjas.
Enligt kommerskollegii mening kunde expropriationslagens 4 § 1 st.
kompletteras med ett stadgande om skyldighet för sökanden att bifoga
ett utlåtande från vederbörande bergmästarämbete.
Vad motionärerna anfört rörande särskilda expropriationstekniker och
sakägares underrättande anses av de flesta remissinstanserna väl motiverat
eller beaktansvärt.
Beträffande motionen i all in änhet anför Svenska gruvföreningen
följande.
Då fråga är om naturtillgångar av ifrågavarande slag har man ur rättslig
synpunkt att taga hänsyn till fyra olika kategorier, nämligen dels fyndigheter
som äro inmutade enligt gruvlagen eller äldre gruvrättsliga bestämmelser,
dels fyndigheter å vilka koncession meddelats enligt stenkolslagen,
dels fyndigheter av nu nämnda slag som ännu ej blivit föremål för
inmutning eller koncession och dels fyndigheter som helt falla under jordägarens
rådighet och få tillgodogöras av denne utan inmutning eller koncession.
Det vill synas som om motionärerna avsåge mineralfyndigheter av alla
slag, men det talas i motionen ej om inmutare eller gruvinnehavare och
innehavare av koncessionsrätt. Motionärerna tänka sig jordägaren såsom
representant för de intressen, varom här är fråga. När inmutning eller koncession
beviljats är det emellertid innehavarna av dessa rättigheter som äro
rättsägare, och jordägaren har i princip ej annan rätt än jordägareandel enligt
äldre gruvrätt och avgäld enligt gruvlagen och stenkolslagen. Motionärerna
förutsätta, att jordägaren bäst känner till markens värde och beskaffenhet.
Så är dock cj alltid fallet, då fråga är om mineralfyndigheter.
Huruvida gruvrätt enligt gruvlagen är en sådan särskild rätt som enligt
1 § sista stycket expropriationslagen kan vara föremål för expropriation är
diskutabelt. Jämför härom motionerna nr 165 i första kammaren och nr
210 i andra kammaren till 1952 års riksdag om utredning angående särskilda
lagstiftningsåtgärder för att tillgodose de till Smålands Taberg knutna naturskyddsintressena.
Frågan har även behandlats i promemoria angående
gruvlagen, upprättad av revisionssekreteraren Hugo Digman år 1949 (stencilerad)
s. 44—51. I denna promemoria uttalas, att frågan huruvida expropriationstillstånd
bör lämnas, när en gruvrättighet beröres, torde få bedömas
efter en avvägning mellan expropriationsändamålet och gruvrättigheten
samt att i expropriationstillståndet bör klargöras i vad mån expropriationen
får inkräkta på gruvrättigheten. Enligt promemorian bör expropriationsdomstolen
vidare tillse, att målet ej slutligen avgöres förrän innebörden av
expropriationstillståndet i detta hänseende blivit klarlagd.
Något vägledande prejudikat hur frågan bör bedömas föreligger ej, men
föreningen har den uppfattningen att expropriation av gruvrätt enligt gällande
lag ej kan ske. De problem som uppkomma i samband med en sådan
expropriation med avseende främst på värdering av fyndigheten skulle
vara ytterst svåra att lösa. Bortser man från existerande gruvrättigheter få
emellertid de frågor, som avses i motionen, mera begränsad betydelse. Man
torde få utgå ifrån att en fyndighet, beträffande vilken det är känt att den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
5
liar sådant värde, att den bör hindra expropriation, endast mera sällan ej
gjorts till föremål för gruvrätt när sådan rätt kan ifrågakomma.
I fråga om den föreslagna skyldigheten för expropriation ssökande
att visa att mineraltillgångar icke skadas
yttrar kommerskollegium.
Kollegium vill understryka betydelsen av att bestämmelser finnas, vilka
äro ägnade att förhindra, att naturtillgångar genom expropriation onödigtvis
skadas eller göras oåtkomliga för framtiden. För att uppnå detta syfte
har i motionen framlagts förslag om ett expropriationslagens 4 § 1 st. kompletteras
med en bestämmelse av innehåll att i samband med inlämnande
av karta och beskrivning över expropriationsområdet skall företes
en översiktlig redogörelse, upprättad av Sveriges geologiska undersökning
eller eljest sakkunnig person, om expropriationsområdets geologiska
förhållanden med särskild hänsyn till möjligen förefintliga naturtillgångar.
Lämpligheten av ett dylikt tillvägagångssätt vill Kollegium emellertid starkt
ifrågasätta, enär en utredning av föreslagen art måste bliva synnerligen omfattande,
om den skall få betydelse för en avvägning av de olika intressena
vid en expropriation, och därför komma att åsamka vederbörande stora
kostnader. Av motionärerna framförda synpunkter kunna till stor del sägas
vara tillgodosedda genom de bestämmelser som äro givna i 4 och 5 §§ expropriationslagen.
Det torde dock få anses vara synnerligen värdefullt att tillskapa ytterligare
garantier för att expropriationsärenden ej avgöras med mindre tillbörlig
hänsyn tages till förekomsten av naturtillgångar. Enligt Kollegii förmenande
synes man därvid i första hand böra anlita den sakkunskap och kännedom
om mineraltillgångar som förefinnes hos bergmästarna, varför expropriationslagens
4 § 1 st. kunde kompletteras med ett stadgande om skyldighet
för expropriationssökanden att vid ansökningen foga jämväl ett
utlåtande från vederbörande bergmästarämbete.
Svenska gruvföreningen yttrar i förevarande hänseende.
Motionärernas synpunkter äro värda beaktande, men fråga är, om de ej
kunna tillgodoses inom ramen för gällande lagbestämmelser, främst 4 och
5 §§ expropriationslagen. Det torde redan enligt nu gällande bestämmelser
ankomma på Kungl. Maj :t att i ett fall då en expropriation skulle omintetgöra
eller åstadkomma avsevärt intrång på en värdefull naturtillgång beakta
denna omständighet vid expropriationsfrågans behandling. Föreningen
vill för sin del gärna understryka vikten av att så sker, liksom att
expropriationsärende ej avgöres utan att utredning i dessa hänseenden verkställts
och att vederbörande rättsägare beretts tillfälle att yttra sig i ärendet.
Bergmästarnas kännedom om fyndigheter inom deras distrikt samt bergmästarnas
sakkunskap rörande hithörande förhållanden böra därvid givetvis
utnyttjas.
Sveriges geologiska undersökning anför.
Motionen berör förhållanden, som synas vara väl ägnade att bli föremål
för kompletterande bestämmelser i expropriationslagen. Med den stora omfattning
expropriationsförfaranden numera erhållit, händer ej sällan — såsom
påpekas i motionen — att mineraliska naturtillgångar helt eller delvis
göras oåtkomliga för framtida exploatering. Detta gäller t. ex. vid framdragande
av större kraftledningar, vilka genom sina relativt stora anläggningskostnader
och därmed sammanhängande svårigheter att omreglera deras
sträckning på marken komma att så att säga sterilisera de fymdigheter, som
befinna sig under dem. Även fyndigheter, som befinna sig i grannskapet,
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
kunna påverkas av hänsyn till att skyddszoner kring kraftledningarna äro
erforderliga, inom vilka bergsprängning i dagen ej får äga rum, vilka genom
kringflygande stenar på ett ödesdigert sätt kan skada kraftledningen.
Även vid utläggande av stadsplaner föreligger risk, att mineraltillgångar,
som skulle kunna vara av största betydelse för ortens utveckling, kan komma
i sådant läge, att deras framtida utnyttjande äventyras.
Å andra sidan kan det vid exproprieringsfall bli frågan om att mot ett
visst intresse väga ett annat, exempelvis skyddande av en grusås med vattentäkter
gentemot en planerad, önskvärd bebyggelse.
Den av motionärerna föreslagna formen för att skydda det allmänna intresse,
som föreligger att utnyttja mineraliska naturtillgångar, synes i sin
avsikt vara den lämpliga, nämligen att det i samband med inlämnande av
karta och beskrivning över expropriationsområdet blir känt, om detsamma
innehåller mineralisk fyndighet eller annan jämförbar naturtillgång av intresse.
Motionärerna går i frågan ännu längre, i det de föreslår »en översiktlig
redogörelse, upprättad av Sveriges geologiska undersökning eller sakkunnig
person om expropriationsområdets geologiska förhållanden med särskild
hänsyn till förefintliga naturtillgångar». Detta innebär, att strängt taget varje
expropriation skulle föregås av uttalande från geologisk expertis på grundval
av förefintligt material eller eventuellt en geologisk undersökning av
relevanta markområden, direkt avsedda för expropriering eller avsedda att
bindas såsom skyddszoner. Uttalandet eller undersökningen behöver ej nödvändigtvis
ske genom Sveriges geologiska undersökning utan av annan sakkunnig
person eller institution, men Undersökningen förklarar sig beredd
att i mån av tillgång på personal åtaga sig dylika uppdrag.
Genom det föreslagna förfarandet kan måhända avgörandet av expropriationsärendena
i vederbörliga domstolar bliva fördröjt. I praktiken torde för
närvarande den regeln gälla, att därest vid tillärnad expropriation en mineralisk
fyndighet kommer i konflikt med tvångsförfarandet, frågan redan på
ett mycket förberedande stadium tas upp mellan parterna. Om i vissa fall
det med fyndigheten förknippade intresset är mera framträdande, kan detta
leda till att expropriation avstår från tvångsförfarandet; i andra fall åter
kan det resultera i en frivillig överenskommelse mellan sakägarna, grundad
på ersättning för intrånget å ifrågavarande fyndighet. Det senare förfarandet
har otvivelaktigt ofta visat sig vara det smidigaste för att undvika tidsutdräkt,
vilken till exempel i det fallet, att en hel bygd eller ett helt industriområde
väntar på distribution av elektrisk kraft på grundval av en nytillkommen
kraftledning, kan innebära en mycket betydande allmän olägenhet.
Bergmästarämbetet i norra distriktet uttalar.
Motionärernas farhågor, att malm-, mineral- och stentillgångar kunna bli
mer eller mindre oåtkomliga genom markens expropriation, äro icke ogrundade.
De nämnda naturtillgångarnas relativa sällsynthet medför emellertid,
att antalet fall, då skadeverkning genom expropriation kan uppstå,
måste bli ganska ringa, och det kan ifrågasättas, om ett generellt stadgande
om skyldighet för sökanden att förete redogörelse för de geologiska
förhållandena är påkallat. Samma risk att tillgodogörandet av naturtillgångar
försvåras genom att marken tages i anspråk för annat ändamål
föreligger i vida större utsträckning i många andra sammanhang, och det
synes därför vara tillräckligt om markägaren, som motionärerna föreslå,
i god tid blir underrättad om den förestående expropriationen och därigenom
beredes tillfälle att själv låta göra de undersökningar, som i varje särskilt
fall kunna vara motiverade.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
7
Ämbetets tveksamhet beträffande en generell föreskrift beror framför
allt därpå, att den föreslagna av Sveriges geologiska undersökning eller
annan sakkunnig upprättade redogörelsen förutsätter eu undersökning på
platsen för att bli av verkligt värde, och om expropriationen avser t. ex.
mark för en kraftledning av kanske flera tiotal mils längd, blir fältundersökningen
så pass dyrbar, att kostnaderna knappast stå i rimlig proportion
till den nytta, som kan väntas.
Så ofullständig, som kännedomen om landets berggrund är, blir ett allmänt
uttalande på basis av vad som tidigare blivit känt om de geologiska
förhållande av skäligen ringa värde.
I ett avseende synes motionärernas önskemål dock kunna tillgodoses utan
nämnvärd olägenhet nämligen beträffande i kraft varande inmutningar
och utmål. Här föreligger redan en latent förfoganderätt (marklösen), till
vilken hänsyn bör tagas, och ämbetet vill för sin del tillstyrka, att i expropriationslagen
införes ett stadgande om skyldighet för sökanden att inhämta
upplysningar på vederbörande bergmästarämbete. Detta förfaringssätt har
redan tidigare praktiserats av vattenfallsstyrelsen bl. a. beträffande stamlinjerna
från Har språnget.
Om detta skydd anses otillräckligt, vilket möjligen kan vara förhållandet
vid expropriation av mycket stora, sammanhängande områden t. ex.
för utläggande av nationalpark, befästningsområde eller liknande, torde det
få ankomma på Ivungl. Maj :t att taga initiativ till den undersökning, som
kan vara erforderlig. Det kan även övervägas, om icke syftet med motionen
skulle i övrigt kunna nås genom ett stadgande, att Kungl. Maj :t äger att från
enskild sökande infordra utredning i här berörda avseenden i de fall, då
detta med hänsyn till expropriationens omfattning eller av andra orsaker
kan anses påkallat.
Enligt bergmästarämbetet i östra distriktet kan en översiktsredogörelse
angående de geologiska förhållandena endast i undantagsfall ge tillräckliga
faktorer av art att de kan vägas mot andra intressen. Ämbetet yttrar vidare.
Mineraltillgångarnas värde inom landet äro numera av synnerligen stor
betydelse och kunna inom många områden vara det för landet viktigaste
intresset att skydda vid många exproprieringar. Det synes sålunda vara en
oavvislig begäran, att Kungl. Maj :t, som i sista hand vid avvägning av skadan
mot nyttan vid en expropriation får tillgång till sakkunnig bedömning
av gruvrättsförhållandena i området, sannolika värden på mineraltillgångarna
samt de möjligheter, som finnas att hitta ytterligare mineralfyndigheter
eventuellt i samband med redan blottade eller i brytning varande.
Denna sakkunskap finnes hos bergmästarämbetena, vilka även följa gruvdriftens
ekonomiska utveckling och dennas driftsstatistik, varför hithörande
frågor beträffande expropriation synes böra underställas bergmästarna
för yttrande.
Bergmästarämbetet i västra distriktet förordar den föreslagna kompletteringen
av expropriationslagen. I sin motivering anför ämbetet.
Erfarenhet i fråga om expropriationslagens konsekvenser inom distriktet
har ämbetet vunnit vid planering av 380 KV-ledningens från Harsprånget
till Hallsberg framdragande. Härvid har ett flertal gruvutmål, kvarts- och
kalkstensfyndigheter berörts. I och med att bergmästaren fått medverka vid
planeringen har nämnda ledning kunnat framföras över gruvfälten på sätt,
som varit till minsta skada för gruvägaren och därmed även minskat kostnaderna
för staten. Samma har varit fallet med vissa kalkstensbrott.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
Bergmästarämbetet i södra distriktet avstyrker bifall till motionärernas
hemställan i vad den avser skyldighet för sökanden att verkställa undersökning
rörande naturtillgångar. Enligt ämbetets mening komme det förmodligen
att uppstå stora svårigheter att uppställa de krav eller grunder
för en sådan undersökning som kunde göra den värdefull. Det exempel som
uppställts — karta över området med redogörelse av Sveriges geologiska
undersökning — skulle i de flesta fall visa sig värdelöst utan en närmare
undersökning. Hur en sådan skulle utföras kunde ej i lag bestämmas, då
detta bleve beroende av lokala förhållanden.
Motionärernas förslag om särskilda expropriationstekniker
för värdering av mineraltillgångar är enligt Sveriges geologiska
undersökning och bergmästarämbetet i norra distriktet väl motiverat.
Också bcrgmästarämbetena i västra och östra distrikten ställer sig positiva
till förslaget. Bergmästarämbetet i östra distriktet anser sålunda, att
det bör stadgas, att domaren må tillkalla bergmästaren såsom expropriationstekniker
eller där så icke sker infordra yttrande från denne. Bergmästarämbetet
i västra distriktet nämner att ämbetet medverkat vid bedömande
av skälig ersättning, då kraftledning dragits över mineralfyndigheter.
Kommerskollegium anser förslaget värt att beaktas, medan Svenska gruvföreningen
anser att i län, där det av förhållandena påkallas, bör bland teknikerna
vara representerad erforderlig sakkunskap i frågor av nu förevarande
slag. Bergmästarämbetet i södra distriktet anser däremot att det ej
kan uppletas någon sakkunnig som med säkerhet eller ens tillnärmelsevis
kan avgöra värdet av en fyndighet med hänsyn till ersättningsanspråk, även
om ganska omfattande undersökningsresultat står till buds.
Det i motionen framförda förslaget beträffande sakägares underrättande
anser Sveriges geologiska undersökning väl motiverat. Underrättandet
synes enligt dess mening effektivt kunna ske genom rekommenderat
brev.
Bergmästarämbetena i riket uttalar sig också i tillstyrkande riktning.
Man åberopar härvid att bestämmelser motsvarande de i motionen föreslagna
finnes i vissa andra lagar. Särskilt nämnes gruvlagen den 3 juni
1938 och lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter. Ämbetet i
norra distriktet framhäver betydelsen av att markägaren underrättas i god
tid, och liknande synpunkt anföres av ämbetet i västra distriktet. Enligt
ämbetet i östra distriktet har en ändring sådan som den föreslagna i praktiken
visat sig erforderlig. Förutom markägarna bör ägare till gruveutmål
och inmutningar enligt ämbetets mening underrättas. Bergmästarämbetena
har, framhåller ämbetet slutligen, erforderlig kännedom om vilka gruvrättsägare
som skulle komma att beröras av en tilltänkt expropriation. Ämbetet
i södra distriktet anser motionärernas hemställan i förevarande del vara
synnerligen rimlig, då expropriation utgör ett avsevärt intrång i en markägares
rätt. På meddelandet till jordägaren borde på liknande sätt som på
mutsedel och mutsedelsavskrift göras utdrag ur lagen, så att jordägaren,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
9
utan att behöva slå i lagtext och författningar eller anlita advokat, bleve
underrättad om sina rättigheter.
Svenska gruvföreningen understryker vikten av att rättsägare beredes
tillfälle yttra sig.
Kommerskollegium anser motionärernas förslag även i förevarande hänseende
värt beaktande.
Utskottet.
I motionen hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla att Kungl. Maj :t efter erforderlig utredning måtte framlägga förslag
till sådan ändring i expropriationslagen att i motionen framförda synpunkter
blir tillgodosedda. Dessa synpunkter går ut på att lagen bör ändras i
väsentligen tre avseenden.
Motionärerna gör för det första gällande, att expropriation kan medföra
att mineralier och andra naturtillgångar göres oåtkomliga för framtiden.
Det vore emellertid ett allmänt intresse att naturtillgångarna i görligaste
mån skyddades och deras tillgodogörande icke onödigtvis försvårades. Det
borde därför åvila den som ansöker om rätt till expropriation att på lämpligt
sätt visa, att naturtillgång icke skadas genom expropriationen. Denna
skyldighet kunde exempelvis fullgöras i den formen, att sökanden företedde
en översiktlig redogörelse, upprättad av Sveriges geologiska undersökning
eller eljest sakkunnig, för expropriationsområdets geologiska förhållanden.
Redogörelsen borde fogas vid ansökningen i likhet med vad f. n. är stadgat
i 4 § första och andra styckena expropriationslagen beträffande karta över
fastigheten, utdrag av fastighetsregistret, uppgift å fastighetens ägare m. m.
Nyssnämnda lagrum borde alltså kompletteras.
Motionärernas uppfattning att expropriation under vissa förhållanden kan
motverka naturtillgångars riktiga tillgodogörande delas av de instanser som
yttrat sig över motionen. Allmänt pekas på den fara som framdragande
av kraftledningar i detta avseende kunde medföra. Där en kraftledning
byggts kunde nämligen brytning av mineralier icke ske, åtminstone icke
vid markytan. Även annan byggnadsverksamhet, för vars genomförande
expropriationsförfarandet användes, kunde komma att planeras så, att det
bleve svårare än förut att bryta i trakten befintliga mineraltillgångar. 1
flera remissyttranden framhålles emellertid, att det knappast vore lämpligt
att i samtliga expropriationsfall göra en omfattande undersökning angående
vilka mineraltillgångar som möjligen kunde finnas å expropriationsfastigheten.
Hos vederbörande bergmästare förefintlig sakkunskap rörande
hithörande förhållanden borde dock, enligt vad de flesta remissinstanserna
anfört, utnyttjas. Enligt kommerskollegi mening kunde i sådant syfte
4 § första stycket expropriationslagen kompletteras med ett stadgande om
skyldighet för expropriationssökanden att vid ansökningen foga jämväl ett
utlåtande från vederbörande bergmästarämbete.
Även utskottet finner angeläget, att brytningen av mineralier ej onödigtvis
hindras genom expropriation och därmed förenat byggande av hus,
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
kraftledning, befästning eller dylikt. Risk kan uppenbarligen också föreligga,
att i expropriationsärende andra betydelsefulla värden, t. ex. fornminnen
eller sällsynta växtslag, lämnas obeaktade. Fråga är emellertid om det
allmänna intresset att skydda naturtillgångar in. in. icke bör tillgodoses på
andra vägar än genom lagstiftning på sätt i motionen föreslagits.
Till en början måste enligt utskottets mening beaktas, att rätt till expropriation
enligt bestämmelserna i expropriationslagen eller i lagen den 27
juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, endast
meddelas, om Kungl. Maj :t prövar det nödigt. Kungl. Maj :t torde vara
oförhindrad förelägga sökanden att förebringa all utredning, som sökanden
kan verkställa, om därigenom större säkerhet kan vinnas för att motstående
allmänna intressen bedömes på ett riktigt sätt. Vad i 4 § första och
andra styckena expropriationslagen stadgats angående vilka handlingar som
skall fogas vid ansökningen torde nämligen icke innebära någon begränsning
i vad som kan fordras av sökanden i fråga om styrkande av expropriationsbehovet,
upplysning rörande förefintligheten av särskilda naturtillgångar
inom expropriationsområdet in. m. Stadgandena tjänar i stället i första
rummet ändamålet att Kungl. Maj :t skall få kännedom om expropriationsfastighetens
exakta läge och om dess ägare och därigenom möjlighet att
vid ansökningens behandling ta den hänsyn till enskilda motstående intressen,
som kravet på rättssäkerhet föranleder. Vidare må erinras om Kungl.
Maj :ts möjlighet att höra myndigheter, vilkas sakkunskap och erfarenhet
är av betydelse för ärendets bedömande. Att så som i motionen och i några
remissyttranden föreslagits ändra expropriationslagen torde med hänsyn till
vad nu anförts vara onödigt, därest med ändringen skulle avses att skapa
rättslig befogenhet för Kungl. Maj :t att infordra den utredning i expropriationsärende,
som bedömes erforderlig.
Motionärernas syfte med lagändringen torde emellertid främst vara att
säkerställa att uppmärksamheten i högre grad än hittills skall i expropriationsärenden
ägnas skyddet av naturtillgångar. Enligt utskottets mening
kan det förutsättas, att utredningen i expropriationsärenden som regel redan
f. n. göres så fullständig, att förekomsten av naturtillgångar i vederbörlig
mån beaktas, och att utredningen i erforderlig utsträckning omfattar
yttranden från bergmästarämbete och Sveriges geologiska undersökning.
Utskottet anser därför att tillräckliga skäl icke föreligger att i nyss
berörda syfte vidtaga en sådan lagändring som den föreslagna. Därtill kommer
att lagregler angivande vilken utredning sökande i expropriationsärende
skall förebringa kan befaras verka osmidigt. I många fall är ju en utredning
rörande förekomsten av naturtillgångar uppenbarligen onödig. I andra
fall åter kan den visserligen ur några synpunkter te sig önskvärd. En sådan
undersökning rörande ett expropriationsområde kan emellertid verka
hindrande för systematiskt bedrivna undersökningar rörande landets mineraltillgångar.
På grund härav eller med hänsyn till kostnaderna för utredningen
kan det befinnas, att nackdelarna av denna skulle väga över fördelarna.
Så kan vara förhållandet då en mindre kraftledning skall dras
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
11
fram över områden, beträffande vilka några särskilda skäl för att antaga
förekomst av mineraltillgångar icke föreligger. Skulle det, sedan för kraftledningen
exproprierats servituts- eller nyttjanderätt till erforderligt område,
visa sig att brytvärda mineralier finnes inom området, kan ledningen
ju i så fall flyttas. Att däremot en omsorgsfull utredning i berörda hänseende
bör föregå expropriation för framdragande av exempelvis en 380
kV ledning synes klart.
På grund av vad nu anförts vill utskottet icke förorda, att riksdagen gör
hemställan hos Kungl. Maj :t att lagändring i det av motionärerna först berörda
hänseendet måtte åvägabringas.
Den andra punkt, där motionärerna hemställer om lagändring, rör expropriationsdomstols
värdering av expropriationsfastighet med där eventuellt
befintliga mineraltillgångar. Enligt den organisation för handläggning
av expropriationsmål, som genomfördes vid 1949 års riksdag, skall,
förutom ägodelningsdomaren i orten och två nämndemän, såsom ledamöter
i expropriationsdomstol i regel ingå två särskilda värderingsexperter,
s. k. expropriationstekniker. Genom teknikernas medverkan avsåg man att
ernå en större likformighet i värderingarna vid expropriation. Enligt 16 §
expropriationslagen skall hälften av teknikerna ha erfarenhet i fråga om
fastighetsvärdering inom tätorter och hälften beträffande dylik värdering
å landet. Vilka speciella kunskaper tekniker dessutom skall äga har icke
fastslagits i lagen. I propositionen nr 184/1949 med förslag till lag om ändringar
i expropriationslagen förutsattes, att åtminstone någon av teknikerna
skulle vara expert på byggnader och någon på taxering av växande
skog. Detta har också iakttagits, då Kungl. Maj :t år 1950 förordnade ett
tiotal tekniker för varje län. — Teknikerna tillkallas av domstolens ordförande,
som därvid har att välja mellan de för länet förordnade.
Motionärerna anser att domaren bör äga möjlighet att tillkalla expropriationstekniker,
som är särskilt sakkunnig i fråga om värdering av mineraltillgångar.
I ett remissyttrande har förordats att vederbörande bergmästare
skulle antingen tillkallas såsom expropriationstekniker att ingå i
domstolen eller förordnas att avge yttrande till domstolen.
Utskottet vill i nu berörda spörsmål framhålla, att expropriationsdomstolen,
om den så finner erforderligt, äger uppdraga åt person med den av
motionärerna avsedda kompetensen att såsom sakkunnig avge yttrande till
domstolen. Genom ett sådant förfarande torde domstolen i regel få grundval
för en riktig värdering av förefintliga mineraltillgångar, i den mån en
sådan över huvud taget är möjlig. Emellertid kan sådana skäl, som föranlett
att t. ex. expert på värdering av skog kan bli ledamot av expropriationsdomstol,
måhända tala för att även expert på värdering av mineralier
borde utses att vara expropriationstekniker. Att märka är dock, att de expropriationsmål,
i vilka värdering av mineraltillgångar kan utgöra ett väsentligt
inslag, f. n. torde vara jämförelsevis få. Fråga är därför, om den
som skulle förordnas såsom expropriationstekniker med sakkunskap på
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
värdering av mineraltillgångar komme att erhålla den vana vid expropriationsdomstolens
arbete och värderingsreglernas tillämpning som expropriationstekniker
väntas förvärva. Skulle mål av här avsett slag komma att
uppgå till ett icke obetydligt antal per år, kan sakläget bli ett annat. Under
sådana förhållanden synes det vara lämpligt att bergmästare eller andra i
fråga om mineraltillgångar sakkunniga personer förordnas såsom expropriationstekniker
eller såsom suppleanter för dylika. Att med tanke härpå
ändra de i 16 § givna bestämmelserna angående teknikernas kompetens
anser utskottet icke lämpligt, då de som skulle utses för värdering av mineraltillgångar
torde böra äga kunskap beträffande fastighetsvärdering. Utskottet
viil alltså icke tillstyrka motionärernas hemställan i den del den går
ut på att förslag om lagändring i nu nämnt avseende skall föreläggas riksdagen.
Även i ett tredje hänseende önskar motionärerna ändring i expropriationslagen.
Det är härvid åter fråga om den del av expropriationsförfarandet
som slutar med Kungl. Maj :ts beslut i ärendet angående expropriationstillstånd.
Innan sådant beslut meddelas, skall enligt 4 § tredje stycket
expropriationslagen tillfälle lämnas fastighetens ägare och innehavare så
ock annan, som kan av expropriationen lida men, att avgiva yttrande, huruvida
den avsedda markens avstående eller upplåtande är med särskild olägenhet
förenat, eller huruvida annan lämplig mark kan med mindre olägenhet
tagas i anspråk eller eljest något är att erinra i anledning av ansökningen.
Av förarbetena till lagen framgår, att det i lagrummet angivna
hörandet av sakägare icke alltid ansåges kunna ske genom delgivning med
varje sakägare för sig. I vissa fall måste man nöja sig med att under viss
tid hålla handlingarna tillgängliga för sakägarna å lämplig plats samt genom
offentlig kungörelse ge dem meddelande härom.
Enligt motionen bör underrättelse om expropriationsansökan ske på ett
mera effektivt sätt än genom offentlig kungörelse. En utväg vore att i lagen
införa bestämmelse om att varje enskild markägare skulle genom rekommenderat
brev underrättas om att rätt till expropriation sökts.
Anmärkas må, att föreliggande fråga berördes vid 1949 års riksdag i utlåtande
av andra lagutskottet (uti. nr 34/1949 s. 41) i anledning av propositionen
med förslag till lag angående ändring i expropriationslagen. Expropriationslagen
företedde enligt nämnda utlåtande allvarliga brister i
skilda avseenden. Bl. a'', syntes det kunna övervägas, huruvida det ej vore
lämpligt att införa detaljerade bestämmelser i förevarande hänseende. Det
föreliggande lagförslaget hade icke sådant syfte, att de med utskottets nyssnämnda
anmärkning avsedda bristerna genom detsamma kunnat avhjälpas.
Andra lagutskottet framhöll såsom ett önskemål, att vid lägligt tillfälle hela
expropriationslagen måtte överses och överarbetas.
Enligt tredje lagutskottets mening talar åtskilliga omständigheter till
förmån för vad motionärerna anfört i fråga om underrättande av sakägare.
Visserligen torde väl redan nu sakägarna i den mån de är kända i allmänhet
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
13
på ett tillförlitligt sätt underrättas om expropriationsansökan. Då det här
gäller ett för den enskilde oftast kännbart ingripande, kan man emellertid
knappast låta sig nöja med att myndigheterna skall äga skönsmässigt avgöra,
när underrättelse skall ske genom personlig delgivning och när offentlig
kungörelse skall användas. I ett yttrande uttalas dessutom att den föreslagna
ändringen visat sig erforderlig. Också finnes, som i några remissyttranden
framhållits, i liknande fall på andra rättsområden bestämmelser,
som närmare reglerar hur underrättelse skall ske. Å andra sidan må medges,
att angelägenheten av en ändring synes något minska, om förfarandet
med offentlig kungörelse komme att förbättras genom att kommunala anslagstavlor
uppsättes och dessa jämväl finge tjäna för meddelande av underrättelser
i expropriationsärenden (se härom prop. nr 210/1953 s. 137
och 143). Med beaktande även av sistnämnda omständighet har utskottet
kommit till den uppfattningen, att expropriationslagens bestämmelser om
sakägares underrättande bör preciseras. En sådan precisering torde enligt
utskottets mening kunna ske oberoende av frågan om en revidering i övrigt
av expropriationslagen. Utskottet vill alltså tillstyrka, att utredning verkställes
i det i motionens motivering sist berörda hänseendet och att förslag
till lagändring därefter förelägges riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen ville i anledning av motionen II: 235 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t måtte efter
erforderlig utredning framlägga förslag till ändring i expropriationslagens
bestämmelser angående underrättande av
sakägare om expropriationsansökan.
Stockholm den 17 november 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Lars Andersson, Ebbe
Ohlsson*, Grym, Boo*, William Ohlsson och Georg Carlsson*;
från andra kammaren: herrar Åhman*, Johansson i Torp, Nyberg,
Jansson i Hällefors, Bengtsson i Halmstad, Munktell, Jansson i Benestad
och Nilsson i Östersund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
537826. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag