Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
1
Nr 40.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å
till denna anslutna pensionärer, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren
nr 186 av herr Ahlberg m. fl. samt inom andra kammaren nr 29 av
herr Lindberg och nr 224 av herrar Kyling och Håstad.
I motionerna 1:186 och 11:224, vilka äro likalydande, har hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
dels anhålla om utredning och förslag rörande sådan ändring i lagen
om förenings- och förhandlingsrätt, i lagen om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän samt i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän att tvekan icke behöver råda därom att förening som avses
i nämnda författningar äger förhandlingsrätt jämväl för till föreningen
anslutna medlemmar, vilka avgått ur tjänst med pension,
dels anhålla om utredning och förslag rörande de villkor, enligt vilka
förhandlingsrätt må tillkomma förening av pensionerade arbetstagare i förhållande
till den eller de arbetsgivare, som utgiver pension.»
I motionen II: 29, vilken utskottet funnit lämpligt behandla i samband
med ovannämnda båda motioner, har motionären hemställt »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om en skyndsam utredning
rörande pensionsförbättringar till pensionärer, vilka åtnjuta pension från
företag eller från stiftelser, tillkomna för att förvalta pensionsfonder åt
enskilda och bolag, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda».
I motiveringen för sistnämnda yrkande anför motionären, att de pensioner,
varom är fråga, icke höjts med hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Vissa företag, som varit angelägna om att deras förutvarande anställda
icke skulle få det sämre, hade visserligen reglerat pensionerna uppåt,
men många hade icke vidtagit någon sådan åtgärd. Medan staten och
kommunerna höjt pensionerna till sina tidigare anställda, hade övriga
som regel icke fått något. Motionären fortsätter:
I de fall pensioner utgår, vilka är försäkringsmatematiskt beräknade på
en gång inbetalda avgifter från sådana pensionsanstalter som SPP och
jämförliga, kan naturligen någon pensionsreglering icke förekomma enligt
de grunder, som ovan åsyftas.
1—1891 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 saml. 2 avd. Nr 40.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
Fråga är nu om icke staten skulle, genom lagstiftning på området,
kunna medverka till rättelse av påtalade förhållanden. Den enskilde pensionären
kan icke åstadkomma sådan rättelse, enär han oftast vid framställning
om dylik mötes av det beskedet, att den pension han erhållit
är icke någon hans självklara rätt utan mera att betrakta såsom gåva.
Fråga är emellertid om icke staten borde vara ägare till någon del av de
kapital, som nedlagts i dessa pensionsfonder eller inbetalats till stiftelser
eller liknande. För belopp som sålunda blivit avsatta har företaget eller
den enskilde säkerligen gjort avdrag i sina deklarationer och sålunda
sluppit erlägga skatt för dessa belopp.
Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för yrkandena i motionerna,
får utskottet hänvisa till motionerna.
De huvudsakliga pensioneringsformerna.
Allmän tjänst. Med anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie
statstjänsteman följer regelmässigt pensionsrätt, som omfattar såväl
pension till befattningshavaren själv (tjänstepension) som pension till
efterlevande familj (familjepension). Personal med mindre fast anställning
— extra tjänstemän, aspiranter, tillfälligt anställda in. fl. — saknar
pensionsrätt. Pensionsbestämmelser för flertalet befattningshavare inom
statsförvaltningen återfinnas främst i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
och det samma år utfärdade allmänna familjepensionsreglementet.
Till nämnda reglementen ha särskilda tillämpningsföreskrifter
meddelats.
Av de i kommunal tjänst anställda ha stora grupper sin pensionering
ordnad genom statens pensionsanstalt i enlighet med av Kungl. Maj :t
fastställda reglementen. Vad beträffar kommunalt anställd personal, som
icke pensioneras genom statens pensionsanstalt, äro pensioneringsförhållandena
beroende på de enskilda kommunernas åtgärder. För vissa befattningshavare
i städer har pensioneringsskyldighet ålagts städerna genom
särskilda författningsbestämmelser. Så är förhållandet jämväl beträffande
polispersonalen på landsbygden. Där försälcringsmässig pensionering förekommer,
har den i regel ordnats genom anslutning till Sveriges Kommunalanställdas
Pensionskassa (SKP). I enstaka fall har anslutning skett till
Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), och understundom inbetalas avgifter
till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.
Enskild tjänst. De olika möjligheter, som för närvarande erbjuda
sig för ordnande av pensionering av i enskild tjänst anställda, äro i huvudsak
följande.
1. Utbetalning av pension direkt från arbetsgivaren (direktpensionering)
samt bildande av aktiebolags pensionsstiftelse. Med sådan stiftelse
avses s. k. bunden stiftelse, som aktiebolag enligt lagen den 18 juni 1937
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
3
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser kan bilda till tryggande
av pensioner från bolaget.
2. Insättning i bank eller inbetalning till egen sparkassa av penningmedel
för framtida pensioner.
3. Bildande av s. k. fri stiftelse, till vilken arbetsgivaren avsätter medel
och från vilken pension därefter utbetalas. Skapandet av en fri stiftelse
står öppen för alla företagsformer, även aktiebolag. Där stiftaren
icke föreskrivit annat är stiftelsen underkastad bestämmelserna i lagen
den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser.
4. Bildande av understödsförening. Lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar
innehåller föreskrifterna om sådan förenings bildande och
verksamhet.
5. Pensionering genom anlitande av pensionsstgrelsens frivilliga försäkring.
Nu gällande bestämmelser härom innehållas i lagen den 29 juni
1946 om frivillig statlig pensionsförsäkring och kungörelsen den 30 december
1947 angående anordnandet av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.
6. Pensionering genom SPP eller annat försäkringsföretag. I fråga om
försäkringar i nämnda försäkringsanstalter gälla bestämmelserna i lagen
den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.
7. Pensionering genom statens pensionsanstalt. För några få grupper i
enskild tjänst — huvudsakligen befattningshavare inom social verksamhet
och på undervisningens område — har genom beslut av statsmakterna
möjlighet ber etts till sådan pensionering.
Förutom de former för pensionering, för vilka ovan redogjorts, förekomma
olika blandformer. En särskilt under senare år begagnad sådan
utgör en kombination av en genom arbetsgivarens försorg grundad stiftelse
(i allmänhet en fri stiftelse) och försäkring i ett livförsäkringsbolag.
Härvid tillämpas exempelvis den metoden, att en del av pensionen försäkras
hos försäkringsbolaget, medan återstoden utgår från stiftelsen. I
andra fall handhaves hela pensioneringen av stiftelsen, vilken emellertid
som stöd för pensionsutfästelsernas fullgörande hos försäkringsbolag tecknar
försäkringar å de pensionsberättigades liv.
Frågan om förhandlingsrättens innehåll.
Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger
tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke
beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som
äro underkastade ämbetsmannaansvar. Dessa arbetstagares förhandlingsrätt
regleras i kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstås sålunda i dessa författningar
arbetstagare som äro underkastade dylikt ansvar.
Enligt 2 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås i lagen med
förening av arbetstagare förening, som består av arbetstagare och enligt
stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande
anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening
av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan.
Bestämmelser i lagen, som ha avseende å förening av arbetsgivare eller
arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund
av flera sådana föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation,
gäller vad i lagen sägs beträffande medlem i förening om de
anslutna föreningarna och om deras medlemmar. I 3 § meddelas bestämmelser
angående föreningsrätt. Allmänna bestämmelser om förhandlingsrätt
meddelas i 4—7 §§. Med förhandlingsrätt förstås enligt 4 § rätt att påkalla
förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare,
vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de
ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar. Förhandlingsrätt för en part
medför skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet
innebär åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde
samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga
förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.
Enligt 1 § jämförd med 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän äga dessa rätt att förhandla med vederbörande myndighet
beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning
därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. I
2 § stadgas, att förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av
tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer
dock blott förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande
till myndigheten.
Enligt 1 § jämförd med 6 § lagen om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän föreligger förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän med
kommun beträffande samma frågor som statstjänstemännens förhandlingsrätt
avser. Förhandlingsrätten medför icke inskränkning i kommunens
eller kommunal myndighets beslutanderätt. Förhandling äger jämlikt
stadgande i 2 § rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala
tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt
tillkommer dock endast förening, vilken avser att tillvarataga
kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare och vilken
socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
5
Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt
förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra
sidan, finnes en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda
lag betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd
part och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skola erhålla
medbestämmanderätt i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse
och 1940 års lag avse däremot endast att bereda de i författningarna omförmälda
arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattar
beslut rörande deras anställningsförhållanden, framföra sina synpunkter
och önskemål i frågan.
Frågan om arbetstagarförenings rätt att förhandla om pensionsvillkor
för till föreningen anslutna pensionärer togs på sin tid upp av Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) i en framställning till Kungl. Maj :t
i september 1943 om revision av 1940 års lag om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän. TCO hemställde därvid, att lagen måtte ändras
så att förhandlingsrätt beträffande redan pensionerad tjänsteman inrymdes
därunder. Socialstyrelsen anförde i remissyttrande den 7 februari
1945 i anledning av framställningen följande:
Vad slutligen angår yrkandet, att förhandlingsrätten skulle utsträckas
att avse redan pensionerade tjänstemän, finner socialstyrelsen, att det
måste anses tveksamt, huruvida förhandlingsrätt i dylika frågor lämpligen
kan inordnas inom den nuvarande lagstiftningens ram. Det gäller nämligen
här personer, som icke längre äro anställda, och det torde vara själva
anställningsförhållandet och betydelsen av att för framtiden reglera detsamma
med dess ömsesidiga förpliktelser och rättigheter, som utgör det
konstitutiva elementet i den nuvarande förhandlingsrättslagstiftningen.
Socialstyrelsen vill emellertid gärna vitsorda, att pensionärernas ställning
ofta är synnerligen svag och att en förbättring av deras villkor i och för
sig måste anses önskvärd. Detta gäller framför allt i tider, då penningvärdet
försämrats. Styrelsen vill i detta sammanhang uttala den förhoppningen,
att kommunerna, även om förhandlingsskyldighet icke föreligger,
icke skola ställa sig avvisande till en begäran av tjänstemannaorganisationerna
att få under fria former diskutera möjligheterna till en pensionsförbättring
även för redan pensionerade tjänstemän.
TCO återkom till frågan i sin skrivelse till Kungl. Maj :t av den 13 mars
1945 och framhöll därvid, att spörsmålet om förhandlingsrätt för pensionerade
arbetstagare icke enbart vore olöst för de kommunalanställda
grupperna utan att samma problem i stort sett förelåge för såväl statssom
privatanställda.
Spörsmålet förekom även till behandling av 7945 års riksdag. I en inom
andra kammaren väckt motion, nr 108, hemställdes då att »riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning med förslag till så
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
dana ändringar av lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt lagen
om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att därav tydligt framgår,
att förhandlingsrätt tillkommer arbetstagarförening med avseende å
till denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande förtydligande måtte
inflyta jämväl i Kungl. Maj :ts kungörelse angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän».
Andra lagutskottet behandlade motionen, över vilken socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation yttrade sig. Utskottet
uttalade i sitt utlåtande nr 33 följande.
Det torde vara klart, att enligt 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
förhandlingsrätt föreligger för arbetstagarförening beträffande
pensionsvillkor för arbetstagare, som vid tiden för framställandet av begäran
om förhandling äro kvar i sin anställning. Däremot framgår icke tydligt
av lagen, huruvida dylik rätt finnes med avseende å sådana medlemmar
av föreningen vilkas anställning vid nämnda tid redan upphört. Självfallet
skulle det vara önskvärt, att av lagens utformning klart framginge, huru
lagen i förevarande hänseende bör tolkas. Såsom lagen nu är utformad får
det anses tveksamt, om förhandlingsrätt lagligen kan påkallas i sist berörda
fall.
Arbetstagarorganisationerna kunna otvivelaktigt i många fall ha ett berättigat
intresse att få förhandla med arbetsgivarparten rörande pensionsvillkor
för redan pensionerade arbetstagare. Såsom socialstyrelsen framhållit
i sitt över motionen avgivna remissyttrande är pensionärernas ställning
ofta synnerligen svag. Särskilt i tider då penningvärdet undergår förändringar
kan det vara erforderligt att fastställa generella regler för dyrtidskompensation.
En omreglering av pensionsvillkoren kan också ofta
vara önskvärd. Tvister kunna uppkomma rörande tolkningen av gällande
pensionsvillkor. Behov av förhandling kan sålunda föreligga i åtskilliga
fall. Även om vederbörande arbetsgivare för närvarande i allmänhet icke
ställa sig avvisande till en begäran från arbetstagarorganisationen om förhandling
angående dylika pensionsfrågor, måste dock en lagstadgad förhandlingsrätt
i förevarande hänseende vara av värde för pensionärerna. För
arbetsgivarparten torde en förhandlingsrätt för arbetstagarförening i dessa
fall icke medföra några nämnvärda olägenheter.
Därest några betänkligheter skulle kunna resas mot en dylik förhandlingsrätt,
synas dessa närmast vara av principiell art. För att frågor rörande
pension i förhandlingsrättshänseende skola likställas med anställnings-
och avlöningsfrågor i allmänhet talar emellertid ur principiell synpunkt
den omständigheten, att pension numera allmänt torde anses regelmässigt
ha karaktären av uppskjuten löneförmån.
De omständigheter, som nu anförts såsom motiv för en förhandlingsrätt
i här berörda fall för arbetstagare som avses i lagen om förenings- och
förhandlingsrätt, torde även kunna andragas till stöd för en förhandlingsrätt
med motsvarande omfattning i förevarande hänseende för de arbetstagare
som avses i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän och lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.
Av nu anförda skäl bör enligt utskottets mening det i motionen berörda
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
7
spörsmålet göras till föremål för närmare utredning. Utredningen bör göras
förutsättningslös. Därvid bör givetvis beaktas, att, därest stadgande om
förhandlingsrätt införes i nu omförmälda fall, sådan rätt bör kunna påkallas
av båda parterna i avtalsförhållandet. Vid utredningen bör även övervägas,
om icke förening av enbart pensionärer bör jämställas med förening
av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.
Utskottet har icke förbisett, att lösningen av föreliggande problem kan
vara förenad med svårigheter av lagteknisk art. En ändring i lagen om
förenings- och förhandlingsrätt i förevarande hänseende torde såsom arbetsdomstolens
ordförande anfört i sitt remissyttrande böra medföra ändring
jämväl i lagen om kollektivavtal. Uteslutet är icke, att bestämmelser
om förhandlingsrätt i här berörda fall böra upptagas i särskild lag. Såvitt
angår de stats- och kommunalanställda tjänstemännen torde det vara lämpligt,
att den av utskottet förordade utredningen bedrives i samråd med den
utredning, som i utskottets utlåtande nr 26 vid innevarande års riksdag
förutsättes komma till stånd beträffande vidgad förhandlingsrätt för dessa
tjänstemän.
På utskottets hemställan anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om en förutsättningslös utredning rörande förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor, som angå personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren
redan upphört vid tiden för framställandet av begäran om förhandling,
samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades till 1948 års förhandlingsrättskommitté
för att beaktas vid den åt kommittén uppdragna utredningen
angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt.
Kommittén har emellertid numera slutfört sitt arbete utan att den särskilda
utredning varom riksdagen hemställt kommit till stånd. I sitt betänkande
(SOU 1951: 54) berörde kommittén spörsmålets tidigare behandling
samt fortsatte:
Kommittén anser för sin del otänkbart att komma med ett förslag till
lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt enbart för det statliga
och kommunala området. Kommittén har emellertid icke erhållit sådana
direktiv och icke heller sådan sammansättning, att kommittén anser sig
kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata arbetsmarknaden.
Vid sådant förhållande nödgas kommittén lämna förhandlingsrätten
för pensionärer åt sidan men uttrycker på motsvarande sätt som socialstyrelsen
på sin tid den förhoppningen, att de statliga och kommunala
myndigheterna icke skola undandraga sig att på begäran överlägga med
tjänstemannaorganisationerna om redan pensionerade tjänstemäns förmåner.
Frågan om förhandlingsrätt med avseende å pensionärer väcktes ånyo
vid 1952 års riksdag (höstsessionen), då chefen för socialdepartementet,
statsrådet Sträng, i interpellation tillfrågades huruvida han hade för avsikt
att låta igångsätta en skyndsam utredning i syfte att bereda förhand
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
lingsrätt åt arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer
och att på grundval härav förelägga 1953 års riksdag förslag i
ärendet.
I sitt svar redogjorde departementschefen för frågans tidigare behandling
samt erinrade om att remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs
betänkande då befann sig i sitt slutskede. Departementschefen
anförde vidare:
Kommittén har visserligen, av skäl som interpellanten återgivit, inte
ansett sig kunna komma med något förslag till lösning av frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt. Det synes emellertid som om vid remissbehandlingen
av kommittéförslaget skulle kunna framkomma synpunkter
av betydelse även för denna fråga, liksom problemets lösning kan komma
att påverkas av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag ger
anledning. Under dessa förhållanden synes det mig kunna starkt ifrågasättas
om det är tillrådligt att nu igångsätta en särskild utredning om pensionerade
arbetstagares förhandlingsrätt.
Jag vill för övrigt tillägga, att detta spörsmål — såsom förhandlingsrättskommittén
även torde ha funnit — onekligen är ett ganska besvärligt juridiskt
problem, som hänför sig till den kollektiva arbetsrättens mest centrala
delar. Förhandlingsrätten enligt 1936 års lag har således f. n. samma
omfång som möjligheten att sluta kollektivavtal, varför kollektivavtalsbegreppet,
sådant det är utformat i lagen om kollektivavtal, torde komma
att påverkas av den ifrågavarande utredningen. Enligt gällande lag är
vidare föreningsrätten inte reglerad i vidare mån än som ansetts behövligt
för att trygga förhandlingsrätten; och föreningsrättsskyddet är knutet till
ett anställningsförhållande. Även föreningsrättens innehåll synes därför
kunna komma att beröras av utredningen.
Med det anförda vill jag inte ha sagt att det ej föreligger skäl för att
även pensionerade arbetstagares berättigade intressen i förevarande hänseende
uppmärksammas.
Yttranden över motionerna I: 186 och II: 224.
Över motionerna 1:186 och 11:224 har utskottet inhämtat yttranden
från socialstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande, statens avtalsnämnd,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation.
Socialstyrelsen anför i sitt yttrande över motionerna följande.
Under senare år har frågor om pensionsförmåner eller »avgångsvederlag»
allt oftare aktualiserats i samband med vanliga kollektivavtalsförhandlingar
inom vissa arbetsområden. Men också i övrigt har spörsmål om
givna pensionsutfästelsers anpassning efter det försämrade penningvärdet
trängt sig fram i diskussionen.
Såsom motionärerna framhålla föreligger ingen tvekan om att en arbetstagarorganisation
redan enligt nu gällande lagstiftning har förhandlings
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
9
rätt vad angår pensionsvillkor för de medlemmar av organisationen, som
äro i aktiv tjänst. I flera kollektivavtal ha också utförliga bestämmelser
om sådana villkor influtit. Här må hänvisas till sådana riksavtalsuppgörelser
som de för affärsbankernas olika personalkategorier, försäkringsbolagens
förhandlingsorganisations olika avtal med f ör säkringst jänstemannaförbundet
eller försäkringsfunktionärernas förbund, avtal för de erkända
sjukkassornas personal, Sveriges redareförenings olika kollektivavtal för
fartygsbefäl, maskinbefäl och radiotelegrafister, Scandinavian Airlines
Systems (S. A. S.) avtal för den flygande personalen, journalistavtalet,
farmacevtavtalet och avtalet för Stockholms spårvägar.
I huvudavtalet om allmänna anställningsvillkor för arbetare i statens
tjänst liksom i avtalet för försvarsverken hänvisas till av Kungl. Maj :t
utfärdade pensionsreglementen. För de till Svenska stadsförbundet anslutna
städernas, köpingarnas och municipalsamhällenas olika kategorier av arbetstagare
gäller ett efter förhandlingar tillkommet normalpensionsreglernente,
vilket de i förhandlingarna deltagande organisationerna å ömse
sidor rekommenderat till tillämpning. Förhandlingar om ett motsvarande
normalpensionsreglemente för arbetstagare i landskommunerna pågå under
ledning av en av Kungl. Maj:t förordnad opartisk ordförande. I kollektivavtal
mellan kontrollstyrelsen och handelsarbetareförbundet beträffande
hos systembolagen anställda butiksbiträden, lastbilschaufförer och
lagerbiträden stadgas, att det av kontrollstyrelsen utfärdade s. k. 1947
års pension sreglemente för befattningshavare vid systembolagen skall tilllämpas.
I samband med kollektivavtalsförhandlingar har i särskild ordning
pensionsvillkoren ordnats vid tobaksmonopolet och Vin- och spritcentralen.
Fn del kollektivavtal innefatta helt kortfattade bestämmelser om obligatorisk
anslutning till viss pensionskassa. Som exempel härpå kan anföras
de avtal, som träffats av sågverksförbundet och Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp för fartygs- och maskinbefäl vid vissa sågverksföretag,
respektive bogserbåtsföretag. Ett sådant avtal stipulerar exempelvis,
att »behörig styrman skall pensionsförsäkras i pensionskassan S. P. K.».
Exempel finnas också på kollektivavtal med stadganden om visst avgångsvederlag
i ett för allt eller årsvis, varvid i regel beträffande beloppets
storlek hänsyn tagits till den först vid 67 års ålder utfallande folkpensionen.
Bestämmelser av sådan art finnas exempelvis i avtalen för virkesmätare
och för tobaksmonopolets städerskor och svensktobaksarbetare.
I en del fall har i kollektivavtal influtit en allmän rekommendation i
form av ett uttalande till protokollet om önskvärdheten av att pensionsfrågan
för arbetstagarna får en tillfredsställande lösning. Så är förhållandet
i riksavtalet mellan livsmedelsbranschens arbetsgivareförbund och
handelstjänstemannaförbundet rörande mjölkbedömare. Likartade protokollsuttalanden
förekomma i riksavtalen för järnhandeln och bokhandeln.
I riksavtalet mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen och Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet
»rekommenderas» arbetsgivarna att tillämpa
vissa närmare angivna bestämmelser avseende pensionering.
Vad ovan anförts innefattar ingalunda någon mera utförlig inventering
av den omfattning, i vilken kollektivavtalen innefatta bestämmelser om
pensionsvillkor utan utgör endast en exemplifierande orientering. Klart
är emellertid, att sådana bestämmelser äro mycket sparsamt förekommande
i avtalen på den egentliga industriens område, särskilt beträffande arbetar
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
personal. Många företag ha dock avsatt särskilda medel för pensionsändamål,
anordnat särskilda pensionsstiftelser, pensionsförsäkrat arbetstagare
eller utge efter mer eller mindre fasta normer understöd åt arbetstagare,
som avgått ur tjänst.
Vad motionärernas förslag avser är att få till stånd en utredning i
syfte att arbetstagarorganisationer tillerkännas uttrycklig förhandlingsrätt
beträffande de redan pensionerade organisationsmedlemmarnas intressen.
Såvitt socialstyrelsen har sig bekant har endast i speciella fall förekommit,
att en arbetstagarorganisation i samband med avtalsförhandlingar aktualiserat
sådana frågor, och då regelmässigt i form av en hemställan. Sådana
frågor kunna särskilt bli aktuella, då pensionsvillkoren för de i tjänst varande
arbetstagarna förbättras eller då dessas löner till följd av penningvärdeförsämring
ökas genom dyrtids tillägg eller liknande. Frågan om en
utvidgning i av motionärerna åsyftad riktning av förhandlingsrättens
materiella innebörd i nu berörda avseende är — såsom chefen för socialdepartementet
i sitt interpellationssvar vid 1952 års riksdag framhållit och
som i 1948 års förhandlingsrätts kommittés betänkande (s. 152—154) berörts
— lagtekniskt ganska komplicerad och berör också vissa problem,
avseende de rättigheter och skyldigheter, som enligt nuvarande stadgebestämmelser
för olika arbetstagarorganisationer tillkomma pensionärer. En
utredning i denna fråga synes därför påkallad såväl med hänsyn till den
ökade aktualitet, som pensionsfrågorna synas kunna komma att erhålla på
arbetsmarknaden, som med hänsyn till frågans tekniskt ganska svårlösta
beskaffenhet.
Motionärerna har emellertid ifrågasatt, att den föreslagna utredningen
borde åsyfta även förhandlingsrätt för sådana organisationer, som bestå
uteslutande av pensionärer. Enligt styrelsens mening saknas förutsättningar
för att en förhandlingsrätt i sådant fall skall kunna givas en reell
innebörd. Styrelsen kan därför ej finna, att något praktiskt syfte skulle
kunna ernås genom att till utredning upptaga frågan om en självständig
förhandlingsrätt för organisationer, bestående av pensionärer.
Arbetsdomstolens ordförande hänvisar till det yttrande, som 1945 avgavs
av domstolens dåvarande ordförande Arthur Lindhagen över den vid
samma års riksdag väckta, av andra lagutskottet behandlade motionen i
samma ämne. I nämnda yttrande framhöll Lindhagen, att en vägran från
arbetsgivares sida att träda i förhandling i sålunda avsedda fall syntes
kunna grundas 1) antingen på att förhandlingen skulle avse personer, vilka
icke längre äro medlemmar av arbetstagarorganisationen, 2) eller på att
förhandlingen skulle avse personer, vilka såsom pensionärer icke längre
äro arbetstagare, 3) eller på att förhandlingen såsom avseende pensionsfrågor
icke skulle röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande samtliga tre punkterna ansåg
sig Lindhagen icke kunna yttra sig i frågan, huruvida eller i vilken mån
arbetsgivarens förhandlingsvägran vore lagligen berättigad. Därigenom
skulle nämligen kunna komma att föregripas beslut, som arbetsdomstolen
kunde hava att fatta i framtiden. Vid en lagändring för att säkerställa
en förhandlingsrätt i nu förevarande avseenden skulle enligt Lindhagen
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
11
uppkomma åtskilliga legislativa svårigheter. Man måste då undanröja
möjligheten till alla sådana invändningar mot förhandling, som eventuellt
kunde grundas på den nuvarande lagstiftningen, och detta torde icke kunna
ske utan avsevärda ändringar i förhandlingsrättsbegreppet. Särskilt gällde
detta, om man också måste ingå på frågan under 1). I yttrandet framhölls
vidare, att förhandlingsrätten avsåg att bana väg för en avtalsmässig reglering
av de förhållanden, om vilka förhandlingen rör sig, och att man i
de flesta fall syftade till en reglering i kollektivavtalets form. Men
kollektivavtalsbegreppet vore nära anslutet till förhandlingsrättsbegreppet.
Den ena parten skulle sålunda, fortsatte Lindhagen, vara en arbetstagarorganisation,
som sluter avtalet för sina medlemmar, och kollektivavtalet
skulle röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare. För genomförande av motionens syfte vore det
alltså icke tillräckligt att röra endast vid lagen om förenings- och förhandlingsrätt,
utan man måste också vidtaga motsvarande ändringar i lagen
om kollektivavtal, därvid kollektivavtalsbegreppet lcomme i stöpsleven.
Utöver vad som sålunda anfördes i Lindhagens yttrande framhåller
arbetsdomstolens nuvarande ordförande följande.
En utredning om förhandlingsrätten i de avseenden, varom här är fråga,
torde kunna bedrivas efter två huvudlinjer. Man kan sålunda åsyfta antingen
en ordning, enligt vilken en arbetstagarförening med avseende å
pensionärer endast tillerkännes en sådan begränsad förhandlingsrätt, som
f. n. enligt kungörelsen den 4 juni 1937 och lagen den 17 maj 1940 tillkommer
stats- och kommunaltjänstemän, eller också en sådan ändring i 1936
års lag om förenings- och förhandlingsrätt, att ifrågavarande organisationer
erhålla fullständig förhandlingsrätt på sätt närmare stadgas i lagen. Härvidlag
må emellertid anmärkas, att det icke i och för sig är givet, att den
åsyftade förhandlingsrätten beträffande pensionärerna bör följa den för
i tjänst varande arbetstagare gällande, så att pensionärer, som varit i
statlig eller kommunal tjänst endast tillerkännas begränsad förhandlingsrätt,
medan de tidigare i enskild tjänst varande pensionärerna skola få
full förhandlingsrätt. Uppdelningen i fråga hänför sig nämligen till skillnaden
i anställningsförhållandenas karaktär, vilken skillnad förlorat sin
betydelse i och med att arbetstagarna uppnått pensionsåldern.
Med hänsyn till de problem av lagteknisk natur som uppkomma, om
man avser att genomföra en ändring av 1936 års lag, må först övervägas,
huruvida en utredning icke i stället bör i första hand inriktas på en begränsad
förhandlingsrätt över hela linjen, således på en begränsad förhandlingsrätt
avseende såväl pensionärer, som tidigare varit i enskild tjänst, som
i offentlig tjänst pensionerade arbetstagare. En dylik förhandlingsrätt synes
nämligen å ena sidan icke påverka kollektivavtalsbegreppet, eftersom förhandlingarna
icke åsyfta att leda fram till en kollektivavtalsrättslig reglering
av spörsmålen, medan å andra sidan den fördelen för pensionärerna i
vart fall vinnes, att de erhålla laglig möjlighet att framlägga sina synpunkter
i ämnet. Följden av förevarande konstruktion blir således, att ett beslut
angående de pensionsvillkor, varom förhandlats, måste tillkomma
arbetsgivaren ensam och detta även då fråga är om en enskild arbetsgivare.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
Härvidlag måste emellertid uppmärksammas de komplikationer, som kunna
uppstå, om arbetstagarnas pensionsförhållanden redan reglerats genom ett
kollektivavtal försäkringsvägen eller eljest vid en tidpunkt då de varit
arbetsutövande.
Då motionärerna i fråga om sådana organisationer å »arbetstagarsidan»,
vilka uteslutande består av pensionärer, avsett att en utredning skall
konnna till stånd rörande de villkor, enligt vilka förhandlingsrätt må tillkomma
även dylika organisationer, torde ett auktorisationsförfarande ligga
närmast till hands i likhet med det som stadgas i 1937 års kungörelse och
1940 års lag. Beträffande i enskild tjänst pensionerade arbetstagare måste
ett beslut om tillerkännande av förhandlingsrätt i så fall tydligen gälla
generellt och icke i förhållande till en viss arbetsgivare. Särskilda svårigheter,
som ej föreligga i avseende å i tjänst varande arbetstagare, kunna
emellertid uppkomma vid förhandlingsrättens påkallande. Man måste då
göra klart för sig mot vilken arbetsgivare förhandlingsrätten skall utövas.
Såsom exempel på svårigheterna härvidlag må nämnas, att den berörde
arbetsgivaren kan ha utträtt ur sin arbetsgivarorganisation eller att han
upphört med sin rörelse eller ombildal sitt enskilda företag till bolag eller
att ett berört bolag övergått att bedrivas av en enskild person. Även må
framhållas, att det villkoret för förhandlingsrättens utövande tydligen
måste uppställas, att den ur tjänst avgångne arbetstagaren åtnjuter något
slag av pensionsförmåner från sin förre arbetsgivare. Avses att med förhandlingarna
få till stånd en pensionsuppgörelse utan att detta villkor är
uppfyllt, saknas nämligen erforderlig anknytning till den ifrågavarande
arbetsgivaren.
Vad därefter beträffar frågan, huruvida förhandlingsrätt enligt 1936 års
lag bör tillkomma förening med avseende å till denna anslutna pensionärer,
uppkomma samma komplikationer, som ovan berörts i fall, då pensionsvillkoren
tidigare reglerats genom kollektivavtal eller då förändringar
inträffat å arbetsgivarsidan. Därtill komma emellertid de med en sådan
ordning förbundna svårigheterna av lagteknislc natur. Icke blott kollektivavtalsbegreppet
torde påverkas härvidlag utan även föreningsrättens
innehåll synes bli berört av en utredning i denna riktning. Enligt 1936
års lag är nämligen föreningsrätten icke reglerad i vidare mån än som ansetts
erforderligt för att trygga förhandlingsrätten, och föreningsrättsskyddet
är i princip knutet till ett anställningsförhållande. Det må särskilt
framhållas, att om anställningsförhållandet skall anses innefatta även
pensionärens förhållande till sin förre arbetsgivare därmed även kan aktualiseras
problemet om förhållandet mellan en anställningssökande och den
arbetsgivare, hos vilken anställning sökes. I sistnämnda hänseende har
jag i mitt yttrande till andra lagutskottet den 5 mars 1951 i anledning av
de till 1951 års riksdag väckta motionerna I: 45 och II: 65 anfört, att man
alltjämt måste avvisa tanken att föreningsrättéskyddet skulle omfatta även
rätten att vinna anställning.
En förening som uteslutande består av pensionärer saknar möjlighet att
genom stridsåtgärder hävda sina vid förhandlingar framställda krav annorledes
än genom sympatiåtgärder, vidtagna av en förening av arbetsutövande
personer. Huruvida man kan räkna med att dylika åtgärder i praktiken
komma till stånd i någon omfattning av betydelse är svårt att uttala sig
om. I den mån sympatiåtgärder icke kunna utverkas, synes förhandlingsrätten
för en sådan förening, även om denna rätt formellt kommer att
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
13
härflyta ur 1936 års lag, likväl i realiteten icke att få någon annan innebörd
än att föreningen erhåller tillfälle att vid överläggningar framföra
sina synpunkter. Annorlunda ställer det sig däremot härvidlag beträffande
föreningar, till vilka äro anslutna såväl arbetsutövande personer som pensionärer,
då i sådana fall de pensionsfrågor, som beröra båda kategorierna,
vid förhandlingarna i allmänhet torde sammankopplas.
Ehuru 1948 års förhandlingsrättskommitté i sitt den 31 december 1951
avgivna betänkande (SOU 1951: 54) angående stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt icke ansett sig kunna komma med något förslag till
lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt, synas emellertid de
av kommittén behandlade spörsmålen kunna ge upphov till problemställningar,
som beröra även nämnda fråga. I den mån den av motionärerna
åsyftade utredningen kommer till stånd, torde därför även böra beaktas
de förnyade överväganden, vartill remissbehandlingen av betänkandet synes
ge anledning.
Slutligen vill jag framhålla, att då arbetsdomstolen alltjämt icke tagit
ståndpunkt till spörsmålet, huruvida eller i vad mån en arbetsgivares
vägran att träda i förhandling med en förening i avseende å ämnen, som
beröra till föreningen anslutna pensionärer, enligt gällande rätt är lagligen
berättigad, jag ej anser mig kunna avge något yttrande i detta spörsmål.
Statens avtalsnämnd anser, att det vore rimligt om det med motionerna
avsedda syftet kunde uppnås. Avtalsnämnden finner en utredning av
frågan om förhandlingsrätt rörande pensionerade arbetstagares pensionsvillkor
väl motiverad och framhåller att vid en sådan utredning även
synes böra undersökas huruvida icke en speciallagstiftning vore att föredraga
framför ändringar i nuvarande arbetsrättslagstiftning.
Svenska stadsförbundet meddelar, att det i motionerna berörda spörsmålet
torde sakna egentlig aktualitet på det kommunala området.
Svenska landskommunernas förbund anför att förbundet icke vill motsätta
sig en förutsättningslös utredning om den i motionerna berörda förhandlingsrätten.
Svenska landstingsförbundet framhåller genom sin styrelse inledningsvis,
att i gällande tjänstereglemente och kollektivavtal för landstingens befattningshavare
återfinnes en bestämmelse av innebörd, att pensionsreglemente
ej må fastställas eller ändras, utan att förhandlingar härom ägt
rum mellan landstinget och befattningshavares organisation. Någon uttrycklig
bestämmelse om rätt för sådan organisation att förhandla om
pensionsförmåner för redan avgången befattningshavare förefinnes visserligen
icke, men i praktiken ha förhandlingar förts även i dylika fall. Såvitt
för styrelsen är känt, har det icke förekommit, att landsting vägrat
personalorganisation att framföra sina synpunkter beträffande redan
pensionerade befattningshavare. Styrelsen nämner vidare, att landstingen
självmant i olika omgångar vidtagit åtgärder för att förbättra äldre
pensioner. Därvid hade icke blott lämnats kompensation för den inträdda
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
peningväi deförsämringen utan även genomförts en realökning av pensionerna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts förelåge enligt styrelsens
mening icke behov för landstingens vidkommande av en lagstiftning i syfte
att tillförsäkra de i motionen omnämnda grupperna förhandlingsrätt.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller som sin mening, att lagen
om förenings- och förhandlingsrätt i nuvarande lydelse ger förhandlingsrätt
åt arbetstagarförening allenast såvitt avser sådana arbetstagare, som äro
anställda hos vederbörande arbetsgivare. Föreningen fortsätter:
Med nuvarande bestämmelser kunna således de aktiva arbetstagarna
eller deras organisationer med arbetsgivarna överlägga eller förhandla
om såväl löner som pensionsvillkor, d. v. s. om den fördelning av ersättningen
för aktiv insats i arbetet på löner och pensionsutfästelser, som i
olika former kan avtalas mellan parterna. Att medverka vid en lämplig
sådan fördelning torde, såvitt gäller arbetstagarsidan, böra ankomma på
de aktiva arbetstagarna. Då en sådan fördelning en gång gjorts, synes
det föreningen helt oriktigt att göra det möjligt att förhandlingsvägen
förändra densamma vid en tidpunkt, då omfördelning strängt taget ej kan
ske, enär arbetstagaren slutat sin aktiva tjänst.
Redan nu ha pensionärerna möjlighet att med sina tidigare arbetsgivare
direkt överlägga om de utgående pensionsförmånerna. Föreningen har
tidigare i ett remissvar år 1945 i samma fråga som den nu aktuella framhållit,
att man från föreningens sida ieke reser några hinder för sådana
direkta överläggningar mellan arbetsgivare och pensionstagare. Under de
senaste åren ha dylika överläggningar förekommit, och företagen ha givit
pensionstagarna en i förhållande till sina ekonomiska möjligheter skäligen
avpassad kompensation för penningvärdeförsämringen. I detta sammanhang
förtjänar också erinras om de nyligen genomförda förbättringarna i folkpensionerna.
Av vad som ovan anförts framgår, att motionerna torde få ses mot
bakgrunden av den penningvärdeförsämring, som kännetecknat de senare
årens ekonomiska utveckling. Det kan icke bestridas, att varje sådan utveckling
är oförmånlig för pensionärerna. Att genom en utvidgning av förhandlingsrätten
på sätt motionärerna föreslagit möjliggöra för pensionärerna
att genom organisationsmässiga förhandlingar kräva kompensation
för penningvärdeförsämringens konsekvenser, synes emellertid vara
en olämplig utväg. Förhandlingsrättens omfattning bör icke påverkas av
sådana faktorer som ett försämrat penningvärde. Bortsett härifrån kan
man måhända bakom motionerna spåra en viss överskattning av organisationernas
förmåga att genom förhandlingar komma till rätta med "konsekvenserna
för pensionstagarna av penningvärdeförsämringen. Det förhållandet
att även den andra parten, arbetsgivaren, i sin verksamhet har
att möta samma penningvärdeförsämring, förtjänar därvid påpekas.
Motionärerna synas utgå från den principiella uppfattningen, att det bör
åligga eu arbetsgivare att utöver den tillförsäkrade pensionen kompensera
sina förutvarande anställda för följderna av en penningpolitik, för vilken
de penningvårdande myndigheterna i första hand bära ansvaret.
Föreningen erinrar även om det besvärliga juridiska problem, som
spörsmålet utgör, och menar att icke minst betänkligt vore att man skulle
Andra lagutskottets utlåtande nr W.
15
utsträcka arbetsavtalets verkningar till att omfatta förhållanden, som
parterna icke kunna taga ställning till under avtalets giltighetstid.
Under åberopande av de ekonomiska och juridiska synpunkter som
sålunda anförts vill föreningen ifrågasätta, om det är någon mening i att
företaga den av motionärerna föreslagna utredningen; den kunde uppenbarligen
icke giva uppslag till en lösning av själva kärnfrågan.
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation tillstyrka
den av motionärerna föreslagna utredningen, LO med tillägg att utredningen
bör upptaga även frågan om förhandlingsrätt för förening av
enbart pensionärer.
Utskottet.
Det krav på utredning rörande förhandlingsrätten, vari motionerna I: 186
och II: 224 utmynna, grundar sig på den ovisshet som råder huruvida den
lagfästa förhandlingsrätten även omfattar förhandling om pensionsvillkor
för personer, vilka redan lämnat sin anställning med pension. När frågan
1945 togs upp till behandling av riksdagen anförde utskottet synpunkter på
problemet, vilka i mycket överensstämma med vad som i förevarande
motioner framförts såsom skäl för yrkandet om utredning. Utskottet erinrade
även om de svårigheter av lagteknisk art, som vore förenade med
lösningen av spörsmålet. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t om utredning angående förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor i nu berörda fall. Skrivelsen överlämnades till 1948
års förhandlingsrättskommitté för att beaktas vid den då pågående utredningen
angående stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt.
Kommittén ansåg det emellertid otänkbart att taga upp frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt enbart för det statliga och kommunala området
och fann sig på grund av de givna direktivens innehåll och kommitténs
sammansättning icke kunna taga upp frågan till undersökning även för
den privata arbetsmarknaden. Spörsmålet kom därför att lämnas utanför
kommitténs utredning. Det av kommittén avlämnade betänkandet angående
stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt har icke kunnat
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Med hänsyn till den kritik som
under remissbehandlingen av betänkandet framkom mot kommitténs förslag,
har förslaget ansetts böra underkastas en ingående översyn. Den fortsatta
undersökningen rörande förhandlingsfrågorna har dock för vinnande av
ytterligare erfarenheter angående den under de senaste åren tillämpade
förhandlingsordningen i vissa frågor funnits böra anstå tills vidare.
Den utredning om pensionärernas förhandlingsrätt, varom riksdagen
1945 skrev till Kungl. Maj:t, har sålunda icke kommit till stånd. I interpellationssvar
rörande frågan om utredning i syfte att bereda pensionärerna
förhandlingsrätt anförde chefen för socialdepartementet hösten 1952,
vid vilken tidpunkt remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
betänkande befann sig i slutskedet, att det syntes som om vid remissbehandlingen
av kommittéförslaget skulle kunna framkomma synpunkter
av betydelse även för frågan om pensionärernas förhandlingsrätt och att
problemets lösning kunde komma att påverkas av de överväganden i övrigt,
vartill kommitténs förslag gåve anledning.
Under sådana förhållanden och då det även synes utskottet mest gagneligt
att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag slutföres innan
de speciella problem, som beröra pensionärerna, tagas upp till närmare
undersökning, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas
hemställan om att riksdagen nu skall förnya sitt krav på utredning
av frågan. Utskottet är emellertid angeläget att i detta sammanhang
understryka den betydelse utskottet fäster vid att problemet om förhandlingsrätt
rörande pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande
lösning. Även om fall, där pensionärer vägrats förhandla om sina pensionsvillkor,
äro sällsynta, råder det enligt utskottets mening icke tvivel
om att en i lag reglerad förhandlingsrätt skulle giva pensionärerna en
starkare ställning förhandlingsmässigt och kunna utgöra ett betydelsefullt
stöd i en strävan att tillgodose berättigade intressen. Utskottet förutsätter
att frågan om pensionärernas ställning i nämnda hänseende i tillbörlig utsträckning
beaktas vid den fortsatta undersökning rörande förhandlingsfrågorna,
som är att vänta, och att spörsmålet om möjligt i anslutning härtill
upptages till närmare utredning.
Problemet om pensionärernas rättsliga belägenhet när det gäller förhandling
om pensionsvillkor med den forne arbetsgivaren möter även i
motionen II: 29. Motionären anför, att pensionsbeloppen som regel fastställts
ganska godtyckligt, och framhåller svårigheterna i många fall för
de pensionerade att uppnå en önskvärd reglering av pensionsförmånerna.
Utskottet kan emellertid icke förorda utredning om lagstiftning av det
innehåll som i motionen antytts. Beträffande frågan om statens medverkan
för att ordna tryggad pensionering för anställda i privat tjänst må här
endast erinras om den pågående utredningen för utarbetande av slutligt
förslag till allmän pensionsförsäkring. Vid utredningen kommer även att
behandlas spörsmålet om anpassning av redan ingångna pensionsavtal
efter de nya förhållanden som en allmän pensionsförsäkring kommer att
skapa. För att komma till rätta med de förhållanden, motionären påtalat,
synes mest stå att vinna därest pensionärerna fortsätta på den redan inslagna
vägen och genom förhandlingar söka trygga sina villkor. En reglering
i lag av förhandlingsrätten för pensionärernas del skulle, såsom framgår
av vad utskottet ovan anfört, ge ökat värde åt de möjligheter till bl. a.
reglering av pensionsvillkor, som här stå till buds. En sådan utveckling
torde även bäst gagna motionens syfte.
Andra lagutskottets utlåtande nr 40.
17
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 186 och
11:224 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet ovan anfört om förhandlingsrätt
såvitt gäller pensionärer; samt
B. att motionen II: 29 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 24 november 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Wistrand*,
Nerman, fru Svenson, herrar Axel E. Svensson och Nils Theodor
Larsson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Lundberg,
fröken Höjer, fruar Ewerlöf, Sjöstrand, herrar Ericsson i Näs*, Bengtsson
i Varberg och Johansson i Södertälje.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
2—1891 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953.
9 samt.
2 avd. Nr 40.