Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
1
Nr 39.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning om
införande av högertrafik i Sverige.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 12 i första kammaren av herr Linden
m. fl. samt nr 9 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.
I motionerna, vilka är o likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning och förslag
till nästa års riksdag angående införande av högertrafik i Sverige».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för yrkandet, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från överbefälhavaren, statspolisintendenten, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens trafiksäkerhetsråd,
varjämte på utskottets begäran yttranden avgivits av Ingeniörsvetenskapsakademiens
transportforskningskommission, Svenska turisttrafikförbundet,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Trafikförsäkringsföreningen,
Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska petroleuminstitutet
och Svenska omnibusägareförbundet samt gemensamt av Kungl. Automobil
Klubben, KAK:s landsförbund, Motormännens riksförbund, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund,
Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges automobilindustriförening,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation och Svenska vägföreningen.
Sistnämnda yttrande återgives i fortsättningen såsom motororganisationernas
in. fl.
I nu gällande vägtrafikförordning den 28 september 1951 har vänstertrafiken
kommit till uttryck främst i ett flertal ingående bestämmelser om
fordons plats på väg, om möte och omkörning samt stannande och uppställning
av fordon ävensom i särskilda bestämmelser för gående m. fl. Enligt
45 § bör sålunda fordon, där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen
av vägen. Vid oklar sikt eller där sikten i kurva, vägkorsning, backe eller
annorstädes är skymd skall fordon alltid hållas till vänster på vägen. Detta
gäller dock icke väg med enkelriktad fordonstrafik. Fordon, som föres med
ringa hastighet, bör, då annat ej följer av bland annat bestämmelserna om
filkörning, hållas så långt som möjligt till vänster på vägen. Enligt 47 §
skall förare av fordon verkställa möte med annan trafikant än gående till
vänster. Omkörning av annan vägtrafikant än gående skall ske till höger.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 saml. 2 avd. Nr 39.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Möte med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge medgiver det,
ske till vänster. Utan hinder av nämnda stadganden om möte och omkörning
äger förare av fordon, som föres i körfil, under vissa förhållanden passera
fordon i annan körfil. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande av
nödig försiktighet, till vänster omköra fordon, som svänger till höger, eller
vars förare tydligt förbereder sådan sväng. Enligt den s. k. vänsterregeln i
48 §, som avser korsande möte, skall i fall, där ett fordons kurs skär ett
annat fordons kurs och där ej fråga är om korsning mellan huvudled och
annan väg, föraren av det fordon, som har det andra fordonet på sin vänstra
sida, lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Stannande och uppställning
av fordon skall enligt 49 § såvitt möjligt ske på vänstra sidan av vägen
i körriktningen räknat. Enligt 60 § skall gående, där gångbana är anordnad
på vägs båda sidor, företrädesvis använda den högra gångbanan. Finnes ej
gångbana eller cykelbana, skall yttersta delen av vägen begagnas, företrädesvis
den på högra sidan. Gående böra sinsemellan väja till vänster.
Inledning.
Vänstertrafiken har gammal hävd i vårt land. Gästgivareordningen den 12
december 173b, som brukar anföras såsom det äldsta klara uttrycket i lagstiftningen
för en regel om vänstertrafik, innehöll stadgande av innehåll, att
när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var
sin vänstra sida således vika, att de hinderlöst kunde komma varann förbi.
Såsom ett kuriosum kan nämnas, att man i en tidigare förordning den 10
februari 1718 angående postväsendets och gästgiveriernas sammanfogande
funnit exempel på stadgande om högertrafik. I 49 § nämnda förordning hette
det nämligen: »Mötes Extra Posterne, wika de för hwar annan utur wägen
til höger; Men på smala wägar Broar och dylikt, hafwer den förträdet som
först blåser i Hornet.»
1734 års gästgivareordning ersattes sedermera av stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878, vari några allmänna bestämmelser om trafiken
icke intogos.
Genom ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 meddelades
åtskilliga stadganden om trafiken å gator och andra allmänna platser i stad.
I ordningsstadgan infördes emellertid icke några bestämmelser om huruvida
vänster- eller högerkörning skulle gälla.
I vårt land utfärdades den första förordningen om automobiltrafik den 21
september 1906. I förordningen fanns icke någon bestämmelse om vänstereller
högertrafik. Nämnda förordning ersattes av förordningen den 30 juni
1916 om automobiltrafik. 1 16 § 4 mom. i sistnämnda förordning stadgades
åläggande för automobilförare att vid möte och när körbanan ej kunde fritt
överskådas hålla till vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant
förbikördes. Den första vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 innehöll i 6 § bestämmelse
om vänstertrafik.
Andra lagutskottets utlåtande nr 39. 3
Huvuddragen av frågans tidigare behandling.
Utvecklingen fram till 1939.
De år 1927 tillkallade motorfordonssakkunniga, vilka verkställde utredning
rörande en revision av bland annat 1923 års vägtrafikstadga, föreslogo
bibehållande av vänstertrafik (SOU 1929: 16). De sakkunniga anförde bland
annat:
»Vilket som är det teoretiskt rätta — vänster- eller högertrafik — torde
kunna lämnas helt å sido. Erfarenheten har visat, att ur trafiksäkerhetssynpunkt
detta spörsmål icke har någon större betydelse. Frågan måste ses
uteslutande ur praktisk synpunkt. Den alltmer starkt ökade motortrafiken
länderna emellan torde förr eller senare komma att nödvändiggöra att likartade
trafikbestämmelser tillämpas över hela världen. För den som vant
sig vid vänstertrafik innebär det en allvarlig fara att vid körning i sådant
land, där högertrafik råder, helt plötsligt nödgas börja tillämpa de för denna
trafik gällande reglerna (och vice versa). Då numera länderna med vänstertrafik
befinna sig i avgjord minoritet, lärer det bliva dessa länder, som få
vidtaga ändring i förevarande hänseende.»
Med hänsyn till att de sakkunniga icke kunnat verkställa utredning av
de ekonomiska frågor som hörde samman med en omläggning till högertrafik
inskränkte sig de sakkunniga till att uttala den förhoppningen, att spörsmålets
ekonomiska sida, som snarast borde göras till föremål för utredning,
icke skulle visa sig behöva hindra övergång till högertrafik i vårt land.
Av de myndigheter, som yttrade sig över de sakkunnigas förslag, förklarade
sig de flesta förorda en övergång till högertrafik.
I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga förordade föredragande departementschefen
i anslutning till de motorfordonssakkunnigas förslag, att systemet med
vänstertrafik tills vidare skulle bibehållas i vägtrafikstadgan. Departementschefen
framhöll emellertid, att till följd av den alltmer ökade internationella
motortrafiken det måhända kunde visa sig nödvändigt, att även vårt land
antoge den regel, som tillämpades såväl i våra nordiska grannländer som
i större delen av Europa i övrigt. Departementschefen förklarade sig därför
beredd att tillstyrka motorfordonssakkunnigas hemställan, att utredning
snarast igångsattes angående de kostnader, som kunde bliva förenade med
införande av högertrafik i vårt land.
Andra lagutskottet fann i sitt utlåtande nr 34 erforderligt uttala önskvärdheten
av att en utredning om övergång till högertrafik i vårt land igångsattes.
Vid riksdagens behandling av ärendet godkändes utskottets uttalande av
första men däremot ej av andra kammaren. På grundval av ett i vissa frågor
upprättat sammanjämkningsförslag'' biträdde första kammaren sedermera
andra kammarens beslut i förevarande del.
Genom proposition nr 213 till 1936 års riksdag anhöll Kungl. Maj :t om
riksdagens yttrande över upprättade förslag till ny motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga. Till grund för dessa författningsförslag låg ett av 193b
års vägtrafiksakkunniga avgivet betänkande (SOU 1935: 23). I nämnda be
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
tänkande hade de sakkunniga till behandling upptagit frågan, huruvida höger-
eller vänstertrafik skulle tillämpas i vårt land. De sakkunniga berörde
till en början intresset av att de nordiska länderna hade enhetliga körregler.
Härefter anförde de sakkunniga vidare, att man först kunde konstatera,
att högerregeln näppeligen i och för sig kunde anses äga företräde framför
vänsterregeln. Snarare torde det med visst fog kunna göras gällande, att
sist avsedda regel så till vida kunde synas vara mera naturlig, som densamma
bäst svarade mot de förutsättningar och anlag, vilka stode i samband med
den så gott som allmänt rådande högerhäntheten. Detta förhållande kunde
även i sin män tjäna som förklaring till att åtminstone i vårt land sedan
gammalt tillämpats vänstertrafik. Vid en sådan trafikregel komme på- och
avstigning av fordon regelmässigt att ske på fordonets vänstra sida, varvid
— och detta gällde icke minst vid på- och avstigning av spårvagn — höger
hand i allmänhet bäst vore till hjälp.
Beträffande det mest åberopade skälet till övergång till högertrafik — att
nästan alla europeiska länder tillämpa ett sådant trafiksystem — ansågo de
sakkunniga jämväl för sin del att detta talade synnerligen starkt för att
vårt land borde överge vänstertrafiken. De sakkunniga utvecklade härefter
sina synpunkter på de olägenheter, som följde av skilda trafikregler olika
länder emellan.
Då det icke funnes något hopp att andra länder skulle lämna högerregeln
och i stället välja den i vårt land tillämpade och då det vid en alltjämt stegrad
förbindelse mellan länderna ur olika synpunkter måste anses vara fördelaktigt
att hava enhetliga regler på förevarande område förordade de sakkunniga,
att vårt land överginge till högertrafik. Genomförandet av denna åtgärd
borde ske utan uppskov. Härigenom skulle även vinnas den stora fördelen,
att de med omläggningen förenade kostnaderna bleve mindre än om frågans
avgörande ställdes på framtiden. Samtidigt som de sakkunniga ansågo, att
högertrafiken borde införas så fort som möjligt, höllo de före, att en icke
alltför kort tid — något år — borde förflyta från statsmakternas eventuella
beslut i ämnet och fram till de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Då
emellertid den i de sakkunnigas betänkande föreslagna vägtrafikstadgan
borde träda i kraft innan omläggningen till högertrafik kunde tänkas bliva
genomförd, upptogo de sakkunniga i nämnda stadga regler om vänsterkörning
men framlade jämväl ett särskilt förslag till förordning angående vissa
ändringar i vägtrafikstadgan, åsyftande en övergång till högertrafik.
T sist berörda proposition till 1936 års riksdag gjorde föredragande departementschefen
inget uttalande rörande den ifrågasatta omläggningen.
Andra lagutskottet yttrade i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande
nr 55, att då frågan om införande av högertrafik vore föremål för
Kungl. Maj :ts prövning utskottet icke ville föreslå riksdagen göra något
uttalande i ämnet.
Här må även erinras om den utredning rörande trafikolyckornas orsak
som 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten verkställde. De sakkunniga
företogo en resa till Österrike för att där bland annat taga del av de
Andra lagutskottets utlåtande nr 39. 5
erfarenheter, som gjorts i samband med övergång från vänster- till högertrafik.
1939 års riksdag.
Vid 1939 års riksdag väckte herr Lindhagen en motion, I: 217, vari hemställdes,
att riksdagen ville anhålla hos Kungl. Maj:t att Kung]. Maj:t måtte
överväga och för riksdagen framlägga förslag snarast möjligt om övergång
till högertrafik.
I utlåtande, nr 24, i anledning av motionen yttrade andra lagutskottet
bl. a.:
Såsom framgår av den i detta utlåtande lämnade redogörelsen har högertrafiken
på senare tid vunnit allt vidsträcktare tillämpning. I Europa torde
inom en nära framtid allenast Sverige samt Storbritannien och Irländska
fristaten komma att fortfarande tillämpa vänstertrafik. Den stora anslutning,
som regeln om högertrafik sålunda erhållit, innebär otvivelaktigt för
Sveriges vidkommande vissa olägenheter. Frågan om införande av ändrade
trafikregler i förevarande hänseende synes på grund därav förr eller senare
böra även i vårt land bliva föremål för allvarligt övervägande från statsmakternas
sida. En omläggning till högertrafik måste emellertid under alla
förhållanden under övergångstiden vara förenad med vissa svårigheter, och
kostnaden för en sådan omläggning kommer uppenbarligen att belöpa sig till
betydande belopp. Spörsmålet om vårt lands övergång till högertrafik bör
följaktligen undersökas ur olika synpunkter. Enligt utskottets mening är
det angeläget, att ett ställningstagande till denna fråga icke uppskjutes till
en tidpunkt, då kostnaderna för en omläggning och de olägenheter, som äro
förenade därmed, måhända kunna visa sig vara större än vad för närvarande
är fallet.
Sedan utskottet berört de viktigaste synpunkterna på frågan om en förändring
av körreglerna, anförde utskottet:
På grund av vad sålunda anförts vill utskottet förorda, att utredning angående
lämpligheten av en övergång till högertrafik i vårt land nu kommer
till stånd. Vid en sådan utredning torde — förutom övriga på frågan inverkande
omständigheter — särskilt böra beaktas de möjligheter, soin kunna
förefinnas att begränsa den ökning av olycksfallsrisken som måste befaras
vid tiden för omläggningens genomförande. En sådan ökning lärer åtminstone
delvis kunna motverkas, om övergången genomföres vid därför
lämpad tidpunkt och om densamma föregås av en omfattande upplysningsverksamhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
i anledning av motionen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning rörande lämpligheten av att
i vårt land genomföra högertrafik samt för riksdagen framlägga de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
1939 års högertrafikkommitté.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
den 26 augusti 1939 särskilda sakkunniga (1939 års
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
högertrafikkommitté) för att inom departementet biträda med verkställande
av eu förutsättningslös utredning i ämnet.
Kommittén avgav den 3 december 1940 betänkande med förslag rörande
övergång till högertrafik i Sverige (SOU 1940: 30). Ur betänkandet torde här
böra anföras följande.
Enligt kommitténs uppfattning kunde avgörande företräde ur teoretisk
eller teknisk synpunkt icke givas åt någotdera av de trafiksystem, varom
fråga är. Den omständigheten att flertalet bilar i vårt land vore vänsterstyrda
kunde icke godtagas såsom skäl för övergång till högertrafik. Även
om de fördelar, som ur trafiksäkerhetssynpunkt kunde påvisas vid tillämpning
av vänsterstyrning i högertrafik, skulle antagas större än de olägenheter,
som kunde vara förbundna med vänsterstyrning i nuvarande trafiksystem,
torde dessa fördelar icke vara av den art eller storleksordning att de
i och för sig kunde motivera en så omfattande samt med väsentliga kostnader
och olägenheter förenad åtgärd som hela trafiksystemets omläggning i
förevarande avseende. Över huvud syntes det ej förenat med klok förtänksamhet
att grunda en dylik omläggning, vilken måste förutsättas komma att
bliva bestående för överskådlig framtid, på en detalj i det nuvarande bilbeståndets
konstruktion.
Huvudskälet för en övergång till högertrafik måste enligt kommittén vara
kravet på största möjliga enhetlighet beträffande trafikreglerna i den internationella
landsvägstrafiken. Detta krav grundade sig givetvis i första hand
på angelägenheten av att eliminera de orsaker till trafikolyckor, som med
nu rådande oenhetliga system funnes och som uppenbarligen måste få större
betydelse i den mån vårt land finge ökad andel i internationell trafik. Vid
bedömande av detta kravs berättigande ur trafiksäkerhetssynpunkt måste
hänsyn tagas ej blott till den utländska trafik, som inkomme till vårt land
från länder med högertrafik, utan även till den trafik, som ginge till sådana
länder från vårt land. Man måste vidare taga hänsyn till såväl bilar som
cyklister och trafikanter till fots. I detta sammanhang borde ock beaktas den
hämmande inverkan, som förekomsten av olika trafikregler i skilda länder
kunde antagas utöva främst på den internationella motorfordonstrafikens
utveckling, samt önskvärdheten av att detta hämmande moment kunde undanröjas
icke minst med hänsyn till den för vårt land ur ekonomisk synpunkt
betydelsefulla utländska turisttrafiken.
Beträffande frågan i vad mån tillämpningen av olika
trafikregler i de skilda länderna utövat inverkan på
olycksfallsrisken har kommittén kommit till samma uppfattning
som andra lagutskottet vid 1939 års riksdag. Om alltså olycksfallsfrekvensen
hittills icke varit betydande, vore det emellertid enligt kommitténs åsikt
uppenbart, att olägenheterna av skilda trafikregler vid en intensifierad internationell
trafik skulle komma att växa. Man hade alltså att taga ståndpunkt
till frågan huruvida en sådan intensifiering vore sannolik.
För närvarande vore av naturliga skäl motorfordonstrafiken mellan Sverige
och utlandet reducerad till ett minimum, liksom även den inländska motorfordonstrafiken
vore väsentligt reducerad. När en vändning mot ökad trafik
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
7
kunde inträffa undandroge sig kommitténs bedömande. Då man emellertid
måste so frågan om övergång till högertrafik på lång sikt, torde man vara
berättigad att vid frågans bedömande utgå från en förnyad stegring av såväl
den inländska motorfordonstrafiken som ock trafiken med utlandet. Vid
sådant förhållande torde den nuvarande nedgångsperioden i den internationella
trafiken icke böra åberopas såsom skäl för att nu undanskjuta ett
avgörande i positiv riktning. Å andra sidan syntes den minskade trafiken
ägnad att i vissa avseenden underlätta en omläggning av ifrågavarande slag,
ehuru man ej kunde bortse från att vissa med den nuvarande krisen sammanhängande
förhållanden innebure försvårande moment.
Kommittén ansåg, att en övergång till högertrafik beträffande väg- och
gatutrafik (alltså ej järnvägstrafik) måste anses principiellt riktig och borde
genomföras under förutsättning att därmed förväntad vinst i trafiksäkerhetsavseende
kunde antagas större än därmed förenad olägenhet. Att till
grund för ett beslut i förevarande avseende lägga några kalkyler rörande
ekonomisk vinst i form av ökad utländsk turisttrafik vid en omläggning
ansåge kommittén icke tillrådligt, då några tillförlitliga beräkningar i detta
hänseende icke torde kunna framläggas.
De med en övergång till högertrafik förenade olägenheter, som borde vägas
mot vinsten därav, vore dels faran för ökade olycksfallsrisker under
övergångsperioden och dels kostnaderna för omläggningen. Vid bedömandet
av detta avvägningsspörsmål borde beaktas, att vinsten skulle bliva för framtiden
bestående under det att olägenheterna vore av övergående natur.
Att olycksfallsrisken under övergångsperioden skulle
stegras vore enligt kommitténs uppfattning ofrånkomligt. För ett riktigt
bedömande av denna omständighet borde emellertid den totala omfattningen
av de skador, som på lång sikt kunde förväntas uppstå, om högertrafik infördes,
ställas i förhållande till omfattningen av skador vid bibehållen vänstertrafik.
En beräkning av detta förhållande torde dock icke med någon större
grad av tillförlitlighet kunna verkställas, då resultatet i verkligheten måste
blivå beroende på en mångfald olika faktorer, vilka ej kunde bestämmas på
förhand. Ett försök att med utnyttjande av tillgänglig statistik belysa förhållandet
hade dock på föranstaltande av kommittén utförts. Av de därvid
gjorda beräkningarna hade dragits den slutsatsen, att, i händelse högertrafik
ej infördes, olyckor, som berodde på ovana vid vänstertrafik, måste i det
långa loppet medföra skadeverkningar av större omfattning än dem som kunde
förväntas uppkomma av olyckor, som berodde på ovana vid högertrafik,
i händelse sådan trafik infördes, en slutsats som uppenbarligen talade till
förmån för en omläggning till högertrafik. 1 fråga om den tidpunkt, då vid
en dylik omläggning vinsten i förevarande avseende skulle uppkomma, utvisade
åter de verkställda beräkningarna ej alltför gynnsamma resultat. Härvid
borde emellertid beaktas, att beräkningarna ytterst utginge från den
statistik, som hade verkställts i samband med trafikomläggningen i Österrike
under år 1938. Denna omläggning hade skett under särdeles ogynnsamma
förhållanden, bl. a. i samband med större trupprörelser, mörkläggningsövningar
in. m. Ej heller hade omläggningen genomförts samtidigt i hela lan
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
det, vilket säkerligen bidragit till ökat antal olyckor. Vidare borde beaktas,
att beräkningarna ej toge hänsyn till de olyckor, som på grund av vår ovana
vid högertrafik inträffade utomlands. Efter en omläggning bortfölle jämväl
denna orsak till olycksrisker.
Kommittén ansåge sig därför med fog kunna antaga att — även om ett
ökat antal trafikolyckor i samband med övergång till högertrafik i vårt land
ej kunde undvikas — man dock härvid, såvida ej oförutsedda ogynnsamma
omständigheter inträffade, borde kunna påräkna ett vida bättre resultat än
de på grundval av beräkningarna skisserade, allt under förutsättning att
effektiva åtgärder till motverkande av olycksrisken vidtoges i enlighet med
vissa av kommittén förordade riktlinjer.
De med en övergång till högertrafik förenade kostnaderna beräknades
av kommittén för följande åtgärder:
förändring av vissa anordningar för trafiken å vägar och gator, såsom vägmärken,
trafiksignaler och refuger m. m.,
förändring av vissa av järnvägarnas signal- och säkerhetsanordningar,
vilka beröra väg- och gatutrafiken,
ombyggnad av viss del av spårvägarnas rullande materiel samt fasta anläggningar,
ombyggnad av omnibussar och vissa fasta för den yrkesmässiga omnibustrafiken
erforderliga anläggningar samt
åtgärder, som äro nödvändiga i samband med övergången för att eliminera
därmed förenade olägenheter och risker.
Under förutsättning att övergång till högertrafik kunde ske i juni 1943,
skulle kostnaderna för ovan nämnda åtgärder enligt kommitténs beräkningar
uppgå till omkring 16 miljoner kronor, därav för åtgärder beträffande
omnibussar m. m. omkring 10,3 miljoner. Kostnadsberäkningarna hade beträffande
sistnämnda belopp grundats å prisläget den 1 september 1940 och
i övrigt på prislägena vid skilda tider från hösten 1939 till utgången av 1940.
Enligt kommitténs förslag borde av kostnaderna något mer än 14 miljoner
kronor bäras av statsverket.
För klarläggande av sin ståndpunkt beträffande frågan om
övergång till högertrafik anförde kommittén följande:
En övergång till högertrafik i vårt land beträffande väg- och gatutrafik
måste anses vara principiellt riktig för vinnande av största möjliga enhetlighet
i fråga om trafikreglerna till lands på sätt redan skett till sjöss och i
luften. Man bör jämväl kunna antaga, att därest effektiva åtgärder mot
den ökade risken för trafikolyckor i samband med övergången till dylik
trafik vidtagas, antalet av nämnda trafikolyckor skall kunna nedbringas
så att trafikomläggningen inom en ej alltför lång tid skall visa sig berättigad
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Såvitt nu kan bedömas, synes en övergång
till högertrafik i anslutning till den nuvarande perioden av minskad
trafik å vägar och gator vara att förorda, därest en övergång över huvud i
vårt land skall ske, enär en ökad trafik, som väl måste inom ett antal år förväntas,
kommer att medföra såväl ökade kostnader för som större olycksrisker
vid omläggningen.
Kommittén vill därför förorda, att — därest ej ur statsfinansiella syn -
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
9
punkter eller av andra skäl, som undandraga sig kommitténs bedömande,
hinder möter — beslut fattas om införande av högertrafik i vårt land i
enlighet med av kommittén förordade riktlinjer.
Över kommitténs betänkande avgåvos, efter remiss, yttranden från ett
stort antal myndigheter och organisationer.
I flertalet av yttrandena tillstyrktes i princip övergång till högertrafik. Införande
av högertrafik avstyrktes av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Hallands, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska
motorförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Statskontoret
och statspolisintendenten, som icke direkt avstyrkte den föreslagna reformen
i princip, uttalade sig emellertid mot dess genomförande, åtminstone under
rådande förhållanden.
Riksdagarna 1941 och 1943.
Vid 1941 års riksdag väcktes ånyo motioner om införande av högertrafik.
I utlåtande, nr 13, i anledning av motionerna anmärkte andra lagutskottet,
att frågan huruvida högertrafik skulle införas i vårt land för närvarande
efter verkställd utredning vore föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn
härtill ansåg utskottet, att riksdagen icke då borde taga ställning till
denna fråga, samt hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Vid behandlingen av utskottsutlåtandet i andra kammaren anförde chefen
för kommunikationsdepartementet att regeringen icke principiellt fattat
ståndpunkt i frågan om övergång till högertrafik, men att regeringen ansåge
det oundgängligen nödvändigt att vänta med sitt ståndpunktstagande, till
dess det framtida läget bättre kunde överblickas. I samband härmed påpekades
de betänkligheter, som en trafikomläggning mötte ur militär beredskapssynpunkt.
Även statsfinansiella skäl anfördes.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Även 1943 års riksdag behandlade i anledning av motioner frågan om omläggning
till högertrafik. Motionerna ledde emellertid icke till någon riksdagens
åtgärd.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utredning 1945.
I skrivelse den 23 januari 1945 anmodade chefen för kommunikationsdepartementet
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att skyndsamt dels verkställa
den revision av kostnadsberäkningarna i högertrafikkommitténs betänkande,
som kunde föranledas av efter år 1940 inträffade förhållanden,
samt på grundval av en sådan revision framlägga nya kostnadsberäkningar
i ämnet, dels ock i samband därmed avgiva ej mindre yttrande och förslag
beträffande den övergångstid, som lämpligen borde fastställas därest beslut
om övergång till högertrafik skulle meddelas inom en närliggande framtid,
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
än även yttrande rörande de omständigheter i övrigt, som styrelsen funne
vara av betydelse för ett ståndpunktstagande i frågan.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redovisade nämnda uppdrag med skrivelse
den 2 mars 1945. Under förutsättning att övergång till högertrafik
skedde hösten 1946, skulle kostnaderna för övergången enligt styrelsens beräkningar
uppgå till cirka 27 miljoner kronor. Kostnaderna hade alltså
sedan högertrafikkommitténs beräkningar utfördes stegrats med omkring
11 miljoner kronor. Direkt jämförelse mellan kommitténs och styrelsens
siffror bleve emellertid missvisande, dels emedan styrelsen i sin beräkning
medtagit vissa kostnader, som kommittén icke tagit hänsyn till (fraktkostnader
för bussar en miljon kronor och oförutsedda utgifter en miljon kronor),
dels på grund av den prisstegring som inträtt sedan kommittén framlade sin
beräkning.
Beträffande principfrågan, huruvida övergång borde ske till högertrafik,
anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att övergång till högertrafik med
hänsyn till kravet på största möjliga trafiksäkerhet i den kommande internationella
trafiken icke längre syntes kunna skjutas åt sidan. Styrelsen yttrade
vidare bl. a.
Flera andra skäl hava framförts för övergång till högertrafik, bland annat
rattens placering i de flesta av landets bilar. Kommittén har emellertid som
slutomdöme uttalat, att den omständigheten, att flertalet bilar i vårt land
äro vänsterstyrda, icke kunde godtagas som skäl för övergång till högertrafik,
då nackdelarna och fördelarna av vänsterstyrning vid vänstertrafik torde
väga ungefär lika. Denna uppfattning kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del icke dela, och den motsäges även av det förhållandet, att i
länder med högertrafik ratten praktiskt taget alltid sitter till vänster. Det
är ett av varje bilist välkänt faktum, att rattens placering till vänster i vänstertrafik
innebär avsevärda olägenheter vid omkörning enär föraren i den
omkörande bilen icke kan överskåda den framförvarande vägbanan och i
god tid varsebliva mötande fordon utan att taga större delen av den högra
väghalvan i anspråk. Ett icke obetydligt antal trafikolyckor torde hava haft
sin orsak i nämnda förhållande. Den omständigheten, att föraren efter omläggning
till högertrafik icke längre kommer att sitta vid den sida av fordonet,
som befinner sig närmast vägkanten, blir av alltmer underordnad
betydelse i den mån breddningen av vägarna fortskrider. För övrigt må
framhållas, att förare vid möte med annat fordon kan nedbringa sin egen
hastighet om han är osäker om vägkantens belägenhet; vid omkörning till
vänster blir rattens placering till vänster till fördel, eftersom föraren i den
uppdrivna hastigheten kan noga kontrollera sitt eget fordons belägenhet i
förhållande till vägkanten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner sålunda,
att rattens placering måste anses hava en mycket stor betydelse ur
trafiksäkerhetssynpunkt och att en övergång till högertrafik även i detta
avseende verkar trafiksäkerhetsbefrämjande.
Före kriget hade Sverige en icke obetydlig export av automobiler. På senare
tid har jämväl viss export av färdigbyggda bussar förekommit. Då exporten
så gott som uteslutande gått till länder med högertrafik, som alltså
kräva bussar med helt annat byggnadssätt än som hittills tillämpats i Sverige,
skulle det för automobilindustrien vara av värde med samma trafik
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39. 11
riktning i Sverige, varigenom tillverkningskostnaderna skulle kunna sänkas
och konkurrenskraften ökas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhöll hur det allmänna trafikläget
1945 var särskilt gynnsamt för en omläggning av trafikriktningen och att
även ekonomiska synpunkter talade mycket starkt emot varje uppskjutande
av omläggningen till efter hösten 1946.
Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse avgåvos, efter remiss,
yttranden av dåvarande statens arbetsmarknadskommission, såvitt anginge
med frågan förbundna arbetsmarknadssynpunkter, och av statens industrikommission,
såvitt anginge materialsynpunkter.
Arbetsmarknadskommissionen framhöll, att övervägande delen av arbetena
vid en övergång till högertrafik utgjordes av verkstadsarbeten. Verkstadsindustrien
vore att anse som förhållandevis konjunkturkänslig, varför
hänsyn till läget på arbetsmarknaden syntes böra tagas vid valet av tidpunkt
för en eventuell övergång till högertrafik. Kommissionen ville framhålla
angelägenheten av att avgörande snarast fattades i principfrågan, huruvida
högertrafik skulle införas eller ej. Därest en trafikomläggning beslutades,
borde det överlåtas åt Kungl. Maj :t att med beaktande av bl. a. arbetsmarknadspolitiska
synpunkter bestämma om tidpunkten för reformens genomförande.
Industrikommissionen förklarade, att de med en övergång till högertrafik
förbundna materialfrågorna icke torde vara av beskaffenhet att utgöra hinder
mot en omläggning.
Sedan dessa yttranden inhämtats, torde ytterligare åtgärder för lösning av
frågan om införande av högertrafik ej ha vidtagits från Kungl. Maj :ts sida.
1945 års riksdag.
Vid 1.945 års riksdag väcktes ånyo frågan om övergivande av vänstertrafiken.
I tre motioner, I: 37 av herr Helgesson m. fl., II: 71 av herr Nilsson
i Göteborg in. fl. och II: 177 av herr Birke, hemställdes att riksdagen måtte
i princip besluta införande av högertrafik i landet samt bemyndiga regeringen
att så snart förhållandena det medgåve genomföra reformen, enligt
de två förstnämnda motionerna dock senast två år efter krigets slut.
I andra lagutskottets utlåtande nr 62 hemställde majoriteten (9 ledamöter),
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Majoriteten anförde:
Såsom huvudskäl för övergång till högertrafik har anförts, att enhetliga
trafikregler i den internationella landsvägstrafiken skulle eliminera de orsaker
till trafikolyckor som sammanhänga med ovana vid ett främmande
trafiksystem vid färd från ett land till ett annat. Verkan härav skulle bliva
dels den direkta att trafiksäkerheten på lång sikt skulle förbättras och
dels den mera indirekta att den hämmande inverkan, som förekomsten av
skilda trafiksystem kunde antagas utöva på den internationella trafikens
utveckling, skulle bortfalla.
Mot nu berörda och andra fördelar av en övergång till högertrafik måste
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
vägas de olägenheter som en trafikomläggning skulle medföra, nämligen
faran för ökad olycksifallsrisk under övergångsperioden och kostnaderna för
genomförande av reformen.
Vid bedömandet av det ovan nämnda huvudskälet för införande av högertrafik
måste stor vikt fästas vid frågan huru samfärdseln mellan Sverige
och utlandet kommer att utvecklas. Härvid bör beaktas, att vårt lands
förbindelsemöjligheter med grannländerna äro mycket begränsade, vilket i
sin ordning måste verka återhållande på trafikutbytet även med andra
länder. Att göra några förutsägelser beträffande den allmänna trafikutvecklingen
länderna emellan torde vara mycket vanskligt. Utskottet håller i
vart fall för troligt, att Sverige icke på lång tid kan förväntas bliva i mera
avsevärd mån berört av en eventuell intensifiering av den internationella
landsvägstrafiken. — När det gäller att taga ställning till de för övergång
till högertrafik åberopade trafiksäkerhetsskälen bör icke heller förbises, att
trafiken över gränserna avsevärt underlättas därigenom att i Sverige tilllämpas
internationella regler i fråga om vägmärken och trafiksignaler.
Att olycksfallsrisken, därest högertrafik infördes, skulle stegras under
övergångsperioden torde vara ofrånkomligt. 1939 års högertrafikkommitté
har emellertid antagit att, därest effektiva åtgärder mot den ökade olycksfallsrisken
vidtoges, antalet trafikolyckor skulle kunna nedbringas så att
en trafikomläggning inom en ej alltför lång tid skulle visa sig berättigad ur
trafiksäkerhetssynpunkt. Även om man bortser från de enligt utskottets mening
vaga grunder, på vilka antagandet vilar, torde detsamma ej vara berättigat
med mindre än att man utgår från att landsvägstrafiken mellan
Sverige och utlandet kommer att få en mycket stor omfattning. Att mot
bakgrunden av vad ovan nämnts beträffande den troliga utvecklingen i detta
avseende taga risken av en ökad olycksfallsfrekvens inom landet finner
utskottet betänkligt.
Under ärendets behandling har framhållits, att Sverige icke i längden kan
bibehålla ett trafiksystem som avviker från det som tillämpas i flertalet
andra länder och att ett uppskov med omläggningen bland annat kommer
att medföra väsentligt ökade kostnader. Även om trafiksäkerhetssynpunkterna
i en framtid skulle kräva övergång till högertrafik, finner utskottet den
omständigheten att omläggningen då eventuellt skulle bliva dyrare ej vara
avgörande för frågans behandling i nuvarande läge. Åtskilliga reformförslag
på socialpolitikens område, vilka under kriget fått vila, påkalla efter
dess avslutande uppmärksamhet och komma vid genomförandet att kräva
stora kostnader. Samtidigt därmed framträder behovet av utgiftsbegränsningar
för vinnande av lättnader i beskattningen. För en övervägande del av
landets befolkning torde förverkligandet av önskemål i berörda avseenden
framstå såsom mera angeläget än införandet av högertrafik. Enligt utskottets
mening böra under sådana förhållanden ej nedläggas stora kostnader för
genomförande av en trafikomläggning, vars aktuella fördelar skulle vara
minst sagt tvivelaktiga.
Till det anförda kommer den omständigheten, att kravet på övergång
till högertrafik i och för sig icke torde uppbäras av någon utbredd folkmening.
Enligt utskottets åsikt bör en reform som skulle utöva så stor inverkan
på medborgarnas vanor som en genomgripande ändring av hävdvunna
trafikregler ej komma till stånd med mindre än att den omfattas av
folkets breda lager. Därest frågan om införande av högertrafik ånyo skulle
komma under statsmakternas behandling, kan det ifrågasättas, om icke
folkmeningen borde undersökas genom folkomröstning.
I en vid utskottsutlåtandet fogad reservation anförde herr Norman m. fl.
bland annat följande:
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
13
Vid bedömandet av förevarande fråga må erinras om att riksdagen vid
behandlingen av densamma år 1939 intog en mycket positiv ställning till
förslaget om införande av högertrafik. Vi tillåta oss att ur andra lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande citera följande:
»Högertrafiken har på senare tid vunnit allt vidsträcktare tillämpning.
I Europa torde inom en nära framtid allenast Sverige samt Storbritannien
och Irländska fristaten komma att fortfarande tillämpa vänstertrafik. Den
stora anslutning, som regeln om högertrafik sålunda erhållit, innebär otvivelaktigt
för Sveriges vidkommande vissa olägenheter. Frågan om införande
av ändrade trafikregler i förevarande hänseende synes på grund därav
förr eller senare böra även i vårt land bliva föremål för allvarligt övervägande
från statsmakternas sida. En omläggning till högertrafik måste
emellertid under alla förhållanden under övergångstiden vara förenad med
vissa svårigheter, och kostnaden för en sådan omläggning kommer uppenbarligen
att belöpa sig till betydande belopp. Spörsmålet om vårt lands
övergång till högertrafik bör följaktligen undersökas ur olika synpunkter.
Enligt utskottets mening är det angeläget, att ett ställningstagande till denna
fråga icke uppskjutes till en tidpunkt, då kostnaderna för en omläggning
och de olägenheter, som äro förenade därmed, måhända kunna visa
sig kan större än vad för närvarande är fallet.
I den diskussion, som under senare tid förts i vårt land angående övergång
till högertrafik, har såsom en av de mera betydande olägenheterna av
vänstertrafik framhållits den risk för olycksfall, som vore en följd av att
olika körregler tillämpades i Sverige i förhållande till flertalet andra länder.
En i ämnet verkställd utredning har emellertid visat, att antalet av de olyckor,
som kunna tillskrivas utländska förares ovana vid vänstertrafik, är
relativt ringa. Antalet olyckshändelser, som i utlandet vållas av svenska
motorförares ovana vid högertrafik, torde icke heller vara av någon mera
betydande storleksordning. Av de skador, som uppstått i följd av trafik
med utländska fordon, stå emellertid anmärkningsvärt många i samband
med utländska förares ovana vid vänstertrafik. De av utskottet inhämtade
uppgifterna rörande motorfordonstrafiken mellan Sverige och utlandet giva
dessutom vid handen, att denna trafik sedan åtskilliga år tillbaka befinner
sig i snabb ökning. Skäl synas icke föreligga för annat antagande än att
denna ökning av trafiken även framdeles kommer att fortsätta. Med hänsyn
härtill kan det icke anses uteslutet, att den olycksfallsrisk, som är förbunden
med ett bibehållande av vänstertrafiken, med tiden kan komma
att framstå såsom mera allvarlig än för närvarande.
Den alltmer stegrade trafiken mellan vårt land och utlandet torde medföra,
att en övergång till högertrafik jämväl ur annan synpunkt kan befinnas
önskvärd. Förefintligheten av olika trafikregler i skilda länder förorsakar
uppenbarligen alltid vissa svårigheter för den resande allmänheten.
Den försiktighet och omtanke, som måste åligga förare av motorfordon under
färd i ett land med för honom främmande trafikregler, kan ofta vara
ägnad att i viss mån verka avhållande från en sådan färd. Ett hämmande
på detta sätt av den internationella motorfordonstrafikens utveckling står
uppenbarligen icke i överensstämmelse med tidens krav. Enligt utskottets
mening måste det framstå såsom en angelägenhet av vikt, att hindren för
denna trafik i görligaste mån undanröjas. I detta sammanhang vill utskottet
framhålla, att högertrafiken vunnit internationell tillämpning vid samfärdsel
såväl till sjöss som i luften. Det synes utskottet uppenbart, att en
fortsatt ökning av motorfordonstrafiken länderna emellan kommer att medföra
allt starkare krav på enhetliga regler även såvitt angår trafiken till
lands.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
De av utskottet berörda olägenheterna av vänstertrafikens bibehållande
göra sig för övrigt gällande icke allenast med avseende å trafiken med motorfordon.
Jämväl andra trafikanter och framför allt fotgängare hava vid
resor till länder med för dem främmande trafikregler ofta svårt att vänja
sig vid dessa och kunna även på grund därav lätt bliva utsatta för olycksfall.
Genom den år 1938 antagna semesterlagen hava stora grupper av vårt
folk kommit i åtnjutande av en förlängd semesterledighet. Till följd därav
synes en ökning av persontrafiken till våra närmaste grannländer kunna
förväntas. Därvid torde förutom automobiler och omnibussar jämväl cyklar
komma till användning i större utsträckning än för närvarande. Åstadkommande
av enhetliga trafikregler i olika länder synes till följd härav
vara ett intresse, som med tiden kommer att omfattas av allt bredare folklager
i vårt land.
Enligt utskottets mening bör vid övervägande av frågan, huruvida högertrafik
bör genomföras i vårt land, jämväl beaktas, att den utländska turisttrafiken
för Sveriges vidkommande utgör en icke obetydlig inkomstkälla.
Det torde sålunda vara ett ekonomiskt intresse för oss att tillse, att trafikreglerna
i landet icke äro ägnade att verka hämmande på turisttrafikens
omfattning.
Varje genomgripande förändring av trafikreglerna i ett land är otvivelaktigt
förenad med vissa olycksfallsrisker. Erfarenheterna från det förutvarande
Österrike giva sålunda vid handen, att den därstädes under föregående
år genomförda övergången från vänster- till högertrafik varit förenad
med en icke obetydlig ökning av trafikolyckornas antal. Även för vårt
lands vidkommande torde en liknande omläggning av trafiken medföra
stegrad olycksfallsfrekvens. Denna stegring kan emellertid förväntas bliva
av övergående natur. Den olycksfallrisk, som äger samband med olikheten
i trafikregler länderna emellan, är däremot av mera stadigvarande beskaffenhet.
I detta sammanhang bör vidare beaktas, att motorfordonstrafiken
i landet för närvarande befinner sig i oavbruten ökning. Även om samtidigt
trafikanordningarna förbättras och trafiksäkerheten därigenom höjes, kan
till följd av trafikens fortgående stegring antalet olyckshändelser i samband
med en övergång till högerkörning i vårt land förväntas bliva större ju
längre tid som förflyter, innan trafikomläggningen genomföres.»
Utskottet berörde även kostnadsfrågan, därvid utskottet bl. a. yttrade,
att skäl syntes föreligga för antagandet, att kostnaderna skulle ökas ju mera
avgörandet fördröjdes.
Alla de skäl för övergång till högertrafik som riksdagen alltså godkände
år 1939 hava stärkts genom den senare företagna utredningen och vunnit
förnyad aktualitet, sedan Europakriget tagit slut. Det skulle vara mycket
anmärkningsvärt, om en utredning, som bekräftat de antaganden som av
riksdagen gjorts till stöd för en framställning om utredningen, icke skulle
medföra det resultat som riksdagen uppenbarligen åsyftade då framställningen
gjordes.
Vi vilja särskilt understryka utskottets yttrande, att ett hämmande genom
oenhetliga trafikregler av den internationella trafiken uppenbarligen
icke står i överensstämmelse med tidens krav. Enligt vår mening är det en
angelägenhet av utomordentlig vikt, att nu, när freden kommit, förbindelserna
mellan länderna och för Sveriges del framför allt med grannländerna
bliva så livliga som möjligt. Från vår sida böra däi-för inga åtgärder
underlåtas, som äro ägnade att underlätta den internationella samfärdseln.
För befordrande av förståelsen mellan folken torde den personliga kontakt
som skapas genom färder i främmande länder vara av största betydelse.
En trafikomläggning i Sverige kommer att medföra även andra förde -
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
15
lar än dem som sammanhänga med underlättandet av den internationella trafiken.
Det må sålunda framhållas, att flertalet bilar i vårt land äro vänsterstyrda
och alltså inrättade för högertrafik. Det skulle med hänsyn härtill
säkerligen vara av mycket stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, om
högertrafik infördes. För den del av Sveriges bilindustri, som med hänsyn
Lill exporten nu måste tillverka typer för såväl vänster- som högertrafik,
skulle det vara av värde om endast en enhetlig typ behövde framställas.
Därigenom skulle tillverkningskostnaderna kunna sänkas och konkurrenskraften
ökas.
Reservationen utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte dels för
sin del besluta, att högertrafik skulle införas i landet, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville närmare överväga frågan om
den lämpliga tidpunkten för en trafikomläggning och förelägga riksdagen
förslag härom.
Efter långvariga debatter i båda kamrarna biföll första kammaren reservationen,
varemot andra kammarens flesta ledamöter röstade för bifall till
utskottets hemställan. Sedan frågan om införande av högertrafik sålunda
vid 1945 års riksdag förfallit, har riksdagen icke förrän nu haft spörsmålet
under behandling.
Frågans behandling efter 1945 i statliga utredningar och
internationella organisationer.
I det betänkande med förslag till vägtrafikförordning m. m., som 1944 års
trafikförfattningssakkunniga framlade 1948 (SOU 1948:34) och vilket ligger
till grund för den nu gällande vägtrafikförordningen, ha de sakkunniga
i enlighet med direktiven icke upptagit frågan om övergång till högertrafik.
De sakkunniga ha emellertid i betänkandet i samband med utformningen av
reglerna för vänsterkörningen framhållit, att med hänsyn till de betydande
fördelar, som skulle vinnas genom en övergång till högertrafik, de sakkunniga
funne angeläget, att förevarande fråga komme att vederbörligen uppmärksammas.
Den Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. in.
fäste i sitt betänkande nr 5 med förslag till lättnader i fråga om tullbehandling
m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna (SOU
1953:5) uppmärksamheten på de rådande olikheterna i respektive länders
vägtrafikbestämmelser. Kommittén uttalade att det med hänsyn till redan
skedd och ytterligare väntad ökning av trafiken tedde sig angeläget att motortrafikanterna
i delvis andra och tydligare former än hittills vid gränserna
uppmärksammas på dessa olikheter. Även om så skedde vore det uppenbart
att de faror och olägenheter, som dessa olikheter visade sig medföra, ytterligare
komme att accentueras allteftersom trafiken ökade. Kommittén ansåge
därför att så fullständig överensstämmelse som möjligt i respektive länders
vägtrafikbestämmelser borde eftersträvas. Den största olägenheten — icke
minst från trafiksäkerhetssynpunkt — låge självfallet däri att i Nordens
mittland ännu tillämpades vänstertrafik, medan övriga länder hade höger
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
trafik. Kommittén yttrade vidare: »Kommittén kan — utan att för den
skull närmare ingå på denna fråga — icke underlåta att understryka det
betydande praktiska värde det skulle ha för den internordiska trafiken om
Sverige såge sig i stånd att övergå till högertrafik. Skapandet av enhetliga
bestämmelser i detta avseende skulle ytterligare manifestera de nordiska ländernas
vilja och förmåga att lösa frågor av gemensamt intresse i det goda
samförståndets och de ömsesidiga hänsynens tecken.»
I en såsom bilaga i sistnämnda betänkande intagen skrivelse från De nordiska
motororganisationernas permanenta kommitté till Nordiska parlamentariska
kommittén framhölls intresset från dansk, finsk, norsk och, med
undantag av England, utländsk siida över huvud taget att övergång snarast
möjligt skedde till högertrafik i Sverige.
Vid årsmöte den 16—19 maj 1953 med Alliance Internationale de Tourisme
(A.I.T.) antogs en resolution, vari organisationens generalförsamling
uttalade, att införande av högertrafik i Sverige skulle innebära en obestridlig
vinst för den internationella trafiken på den europeiska kontinenten, och
uttryckte förhoppningen att högertrafik i en nära framtid måtte införas i
Sverige.
1953 års kostnadsutredning inom Ingeniörsvetenskapsakademiens
transportforskningskommission.
Frågan om övergång till högertrafik och därmed sammanhängande problem
har sedan slutet av 1950 varit föremål för utredning inom IVA:s transportforskningskommission.
Utredningsarbetet har utförts av en subkommitté,
i fortsättningen benämnd kommittén, som tillsatts av kommissionens vägoch
fordonskommitté. Målet för utredningsarbetet har varit dels att komplettera
1939 års högertrafikkommittés betänkande på de punkter, detta kunde
anses föråldrat, dels att framlägga en allmän plan för hur övergång till
högertrafik skulle kunna praktiskt och på billigaste sätt genomföras. Kommittén,
som bestått av direktör Sten Hagardt, ordförande, direktör Nils Ahlgren,
civilingenjör Hugo Björck, direktör Tage Leijon, civilingenjör Bertil
Liljeqvist och civilingenjör Stig Samuelson, har redovisat sitt arbete i en
den 25 september 1953 dagtecknad skrift med sammanställning av beräkningarna.
Skriften har i stencilerat skick varit tillgänglig för utskottet.
Kommittén har i utredningsarbetet i stort sett tillämpat den metod, som
begagnats av 1939 års högertrafikkommitté. Kostnadsberäkningarna hänföra
sig till följande huvudgrupper av arbeten.
A. Ändringar av vissa anordningar för trafiken å vägar och gator (såsom
omflyttning eller ändring av vägmärken, trafiksignaler, säkerhetsanordningar,
refuger m. in.).
B. Ombyggnader för spårvägstrafiken.
C. Ombyggnader för busstrafiken.
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
17
D. Åtgärder mot ökad olycksfallsrisk vid övergången samt administration.
Kostnadsberäkningarna ha grundats på i huvudsak följande förutsättningar.
i n
1. Planeringsarbetet inom transportväsendet kan redan 1954 inriktas på
omläggningen.
2. Omläggning till högertrafik sker tidigast 1958 och senast 1959 och anpassas
i tiden så, att den sammanfaller med färdigställandet av den genomgående
tunnelbanan i Stockholm.
3. Utvecklingen av fordonsbeståndet och trafikens fördelning på bussar
och spårvagnar har antagits följa prognoser gjorda inom Industriens utredningsinstitut
och Svenska lokaltrafikföreningen.
Kommittén har gjort följande sammanställning av de beräknade kostna -
derna.
Landsbygdens vägar .......................... 7,8 milj. kr.
Städernas gator och vägar...................... 8,2 »
Spårvägstrafiken .............................. 55,0 »
Busstrafiken .................................. 75,0 »
Åtgärder mot olycksrisk | a ^
Administration........ I...................... ’
Summa 149,0 milj. kr.
1 det följande lämnas en kort redogörelse för den närmare fördelningen
av kostnaderna och det väsentligaste av de överväganden, som kommittén i
samband härmed redovisat.
I. Landsbygdens vägar.
1. Vägmärken. Kostnaderna för flyttning av olika slag av vägmärken kunna
uppskattas till ca 1 200 000 kr.
2. Anordningar vid plankorsningar med järnväg. Totala kostnaderna för
ändring av anordningarna vid plankorsningar med järnväg hava i överensstämmelse
med järnvägsstyrelsens härför lämnade uppgift upptagits till
3 000 000 kr.
3. Anordningar vid rörliga broar. Kostnaden för signalernas omflyttning
uppskattas till ca 700 kr. per korsning eller totalt 105 000 kr.
4. Anordningar vid vägskäl m. m. Vid det mindre antal vägskäl, rundkörningsplatser
och busshållplatser, som givits speciell utformning med
hänsyn till vänstertrafik, erfordras vissa ändringsarbeten. Kostnaden härför
kan endast approximativt uppskattas och upptages till 350 000 kr.
5. Spärrlinjemarkeringar. För förändring av spärrlinjernas läge och
sträckning upptages ett belopp av 100 000 kr.
6. Anordningar för snöplogning. Kostnaden för nyanskaffning av plogmaterial
samt omflyttning av plogfästen har uppskattats till ca 2 400 000
kr.
7. Väghgvlar, sopmaskiner, slåttermaskiner m. m. För vissa ändringsarbeten
uppskattas kostnaden till ca 300 000 kr.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 39.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
II. Städernas gator och vägar.
1. Anordning för trafiken. På grund av de speciella trafikförhållandena
i Stockholm i följd av stadens säregna struktur samt de förestående stadsplaneregleringarna
i stadens centrala delar har det för kommittén icke varit
möjligt att för Stockholms vidkommande få fram en någorlunda exakt kostnad
för här ifrågavarande åtgärder. Verkställda beräkningar och uppskattningar,
som gjorts i samråd med representanter för de planerande och trafikövervakande
organen i staden, hava emellertid givit vid handen att ett
belopp av 3 miljoner kronor synes kunna läggas till grund härför, ehuru
även detta belopp är att betrakta såsom approximativt. Kostnader som hänföra
sig till fasta anordningar för spårvägstrafiken i Stockholm hava här
icke upptagits då de behandlas i särskilt avsnitt.
Vad angår landets övriga städer har det icke ansetts erforderligt att i
detta sammanhang införskaffa uppgifter från samtliga. För att emellertid
få ett begrepp om omfattningen av de åtgärder, som kunna ifrågakomma,
och kostnaderna härför, hava uppgifter erhållits från vissa städer nämligen
Göteborg, Malmö, Eskilstuna och Umeå. Med stöd härav hava kostnaderna
uppskattats för övriga städer, vilka därvid uppdelats i fyra grupper med
hänsyn till deras folkmängd och andra inverkande omständigheter.
Kostnaden för ändringar av anordningar å städernas gator och vägar som
äro att hänföra till trafikreglerande åtgärd har i överensstämmelse med
vad som anförts uppskattats till 7 735 000 kr.
2. Anordningar för snöplogning. För nyanskaffning och ändring av hithörande
anordningar har kostnaden uppskattats till ca 250 000 kr.
3. Väghyvlar, sopmaskiner m. m. För ändring av strängspridare, sopvalsar
m. m. har kostnaden uppskattats till ca 200 000 kr.
III. Ombyggnader för spårvägstrafiken jämte ändring
av fasta anläggningar in. m.
I kommitténs utredning anföres härom bl. a.:
En eventuell omläggning till högertrafik har antagits kunna ske våren
1959; en tidpunkt, som synes tänkbar om ett snabbt principbeslut i frågan
fattas av statsmakterna. Med hänsyn till omfattningen av de arbeten, som
måste företagas före en omläggning till högertrafik, synes det sålunda icke
möjligt att genomföra omläggningen tidigare än år 1959. För Stockholms del
är det för övrigt nödvändigt räkna med att omläggningen sker först sedan
den genomgående tunnelbanan färdigställts och därigenom ett förhållandevis
stort antal spårvagnar och bussar kunnat frigöras från innerstads- och
förortstrafiken.
Genom att den sannolika tidpunkten för en omläggning inte kan bli tidigare
än år 1959 har landets spårvägsföretag ansett nödvändigt förutsätta,
att nu planerade ersättningsanskaffningar av nya spårvagnar måste komma
till stånd före omläggningen. De äldre spårvagnar, som fortfarande går i
trafik är i sådant skick, att de knappast kan hållas kvar ända fram till omläggningen
annat än som rena reservvagnar att användas under den period,
då de nyare spårvagnstyperna blir föremål för ombyggnad.
Med hänsyn till att de äldre spårvagnarna ur driftekonomisk synpunkt,
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
19
främst beroende på sin mindre storlek, ställer sig mindre lämpliga än de
moderna spårvagnarna har beräkningarna även innefattat bedömningar av
kostnaderna för driftfördyring under ombyggnadsperioden, då de äldre vagnarna
måste tagas i bruk. Härvid har emellertid förutsatts, att ombyggnadsperioden
kan koncentreras så mycket som möjligt kring datum för omläggningen
och att planerna för byggnad av vagnar resp. nybyggnad av högertrafikbyggda
vagnar anpassas därefter. Det kan ifrågasättas om inte dessa
arbeten måste planläggas och dirigeras centralt för hela landet, då speciellt
de större lokaltrafikföretagen måste få viss förtursrätt i avseende på sina
ombyggnader, för att dessa företag icke skall behöva köra med driftsekonomiskt
mindre lämpliga vagnar under längre tid än vad som är nödvändigt.
Kostnader har även medtagits för uppställning och senare iståndsättande
av de vagnar, som skall insättas som reserv under ombyggnadsperioden.
I begränsad omfattning har det visat sig motiverat att kvarhålla äldre
vagnar även i regelbunden trafik fram till eller över omläggningstiden, varvid
ett uppskjutande av planerad nyanskaffning av modernare och mer rationella
fordon blir följden. I sådana fall har det ansetts nödvändigt räkna
med vissa kostnader motsvarande den härigenom försenade rationaliseringen.
För flertalet företag måste man förutsätta, att nyanskaffningen av direkt
för högertrafik byggda fordon sker i mycket god tid före omläggningen. Det
rör sig härvid om betydande kapitalvärden, som icke kan utnyttjas förrän
efter omläggningen, varför ränteförluster uppkomma. Sådana ränteförluster
har medräknats i spårföretagens kostnader, varvid storleksordningen bedömts
med utgångspunkt från den ovannämnda principen, att ombyggnaden
av äldre vagnar koncentreras så mycket som möjligt till tiden närmast
före trafikomläggningen.
Kostnadsberäkningarna har verkställts av de ifrågavarande spårvägsföretagen
i enlighet med ovannämnda principer och med hänsynstagande till de
lokala faktorer, som påverka ombyggnaderna. Beräkningsgrunderna har varit
föremål för granskning inom lokaltrafikföreningens styrelse. Med hänsyn
till den osäkerhet, som alltid måste vidlåda beräkningar av denna karaktär,
bl. a. med hänsyn till svårigheterna att bedöma samtliga inverkande
faktorer, kan de angivna kostnaderna ej betraktas som annat än ungefärligen
angivande storleksordningen vid ifrågavarande företag.
För de olika spårvägsföretagen ha beräkningarna av kostnaderna för omläggning
av spårvagnstrafiken givit följande resultat. Inom parentes ha angivits
de tre största spårvägsföretagens totalkostnader, innefattande även
bussdriften.
Ombyggnad av |
Fasta an- |
Övriga |
Summa |
|
spårvagnar |
läggningar |
kostnader |
kostnader |
|
milj. kr. |
milj. kr. |
milj. kr. |
milj. kr. |
|
Stockholm .. .. |
.......... 17,4 (31,2) |
4,5 (6,3) |
4,7 (12,5) |
26,6 (50,0) |
Göteborg...... |
.......... 12,5 (15,7) |
3,5 (4,0) |
0,9 (1,3) |
16,9 (21,0) |
Malmö........ |
.......... 3,2 (5,3) |
0,7 (0,7) |
0,3 (0,6) |
4,2 (6,6) |
Norrköping .. |
.......... 2,6 |
0,3 |
0,3 |
3,1 |
Hälsingborg .. |
.......... G6 |
0,2 |
0,2 |
2,0 |
Gävle ........ |
0,1 |
|||
Summa 37,3 (52,2) |
9,1 (11,0) |
6,4 (14,4) |
52,9 (77,6) |
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Med hänsyn till osäkerheten i beräkningarna och behovet av en säkerhetsmarginal
har kommittén upptagit de totala kostnaderna för ombyggnader
vid spårvägsföretagen till 55 milj. kr.
IV. Ombyggnad av bussar.
Kommittén har beräknat bussbeståndet vid en övergång 1958—1959 till
9 600 vagnar. Av dessa antagas 6 400 komma att vara landsvägsbussar och
3 200 stadsbussar. Med stadsbuss avser kommittén buss, som är försedd med
mer än en enkel dörr. Med utgångspunkt från prisläget våren 1953 utgör ombyggnadskostnaden
per buss i runt tal 6 000 kr. Kommittén bar funnit det
vara av avgörande betydelse att söka fördela ombyggnadsarbetet över en
viss period så att vid varje tillfälle ett tillräckligt minimiantal bussar står
till förfogande för trafiken och att därtill så långt möjligt undvika störningar
av den normala buss- och karosseriproduktionen. Då trafiken i de större
städerna med nödvändighet måste kunna ske med bussar, där passagerarna
före omläggningen stiga på och av till vänster om fordonet och efter omläggningen
till höger, har förutsatts att stadsbussarna få pinoritet i tillverkningsoch
ombyggnadsprogrammet. I utredningen anföres härom bl. a. följande.
Utöver trafiksäkerhetsskäl tala kostnadsskäl för ett sådant arrangemang.
Stadsbussarna kosta i genomsnitt 3 gånger mer i ombyggnad än landsvägsbussar.
Tillskapandet av en buffert för högertrafik byggda stadsbussar,
som insättas i trafik efter övergången, betyder väsentliga kostnadsbesparingar
och minskar trycket på verkstädernas kapacitet vid en tidpunkt då
denna bäst behövs för ombyggnadsarbetet. I utkastet har räknats med att
1 000 nya bussar tillverkas per år från och med 1/7 1954 och att hela tillverkningen
ett år före omläggningen reserveras för stadsbussar helt byggda
för högertrafik, som insättas i trafik omläggningsdagen. Denna tillverkning
stoppas några månader tidigare och kapaciteten utnyttjas för ombyggnad
av stadsbussar (500 st) tillverkade före 1954. Bussar tillverkade efter 1 juli
1954 och som ej ingå i ovannämnda buffert, förutsättas till huvudsaklig
del redan vid tillverkningen så anordnade, att dörrar på höger sida kunna
upptagas utan större svårighet. Redan nu finnas bussar i utlandstrafik, som
på några timmar kunna omändras för högertrafik vid passerandet av utländsk
gränsstation. För stadsbussar äro svårigheterna större. Detta gäller
särskilt frambyggda bussar av bulldogtyp. Under tiden 1/7 1954—1/3 1957
skulle huvudsakligen endast tillverkas bussar, anordnade för mer eller
mindre snabb övergång till högertrafik. Under dessa förutsättningar synes
hela stadsbussbeståndet kunna vara byggt och ombyggt för högertrafik hösten
1958 vid en omläggning våren 1958 resp. hösten 1959 vid omläggning
våren 1959. Därefter kunna ca 900 äldre stadsbussar, som delvis tjänstgjort
som ersättning för bussar under ombyggnad, utrangeras. En viss del av
dessa äldre bussar ha provisoriskt omändrats till högertrafik för att kunna
ersätta moderna fordon under ombyggnadstiden. Denna prioritet för stadsbussarna
får som konsekvens att landsvägsbussarna under en kortare övergångsperiod
få användas i högertrafik, ehuru av- och påstigning måste ske
på vänster sida av bussen. En sådan anordning kräver en särskild trafikregel,
som förbjuder omkörning av stillastående buss i trafik. Dessa bussar
förutsättas komma att förses med stora varningsmärken av samma karaktär
som skolbussarna i USA. Även där är som bekant varje omkörning av
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
21
en stillastående skolbuss absolut förbjuden, ett förbud som strikt efterleves
av alla motorfordonsförare. Efter 1 juli 1954 beräknas 2 000 landsvägsbussar
tillverkade av typer liknande dem som nu användas i utlandstrafik
och som lätt kunna omändras till högertrafik. Dessa böra företrädesvis användas
inom områden med tät trafik. Under ca två och en halv månad före
omläggningen beräknas dessutom ca 1 000 landsvägsbussar kunna (provisoriskt
omändras väsentligen vid andra verkstäder än karosseriverkstäder.
Ombyggnaden av äldre fordon och en viss nybyggnad efter en omläggning
våren 1958 beräknas slutförd hösten 1959, då ca 1 200 överåriga fordon
kunna utrangeras.
Den sammanlagda ombyggnadskostnaden beräknas under angivna förutsättningar
och med en ombyggnadsreserv av 1 000 äldre bussar, som provisoriskt
ändras till högertrafik, uppgå till ca 56 milj. kr.
Härtill bör emellertid läggas transport- och administrationskostnader, vilka
vid en successiv övergång till högertrafik torde bli lägre än om övergångstiden
göres mycket kort. Det synes befogat att räkna med att högst
halva bussbeståndet blir föremål för längre transporter som direkt följd av
omläggningen till högertrafik.
Vidare tillkommer kostnader för ändring av fasta anläggningar.
Utredningen har med hänsyn till flera mer eller mindre svårbedömbara
faktorer funnit sig böra beräkna den totala kostnaden för övergång till högertrafik
i vad avser busstrafiken till i runt tal 75 milj. kr.
V. Åtgärder mot ökad olycksfallsrisk.
Kommittén har i denna del hänvisat till det förslag, som på sin tid framlades
av 1939 års högertrafikkommitté. Sistnämnda kommitté föreslog att
de erforderliga åtgärderna i stora drag skulle omfatta:
1. Upplysnings- och propagandaverksamhet, avsedd dels att giva den trafikerande
allmänheten kännedom om en beslutad övergång till högertrafik
och tidpunkten för övergången, dels att vidmakthålla allmänhetens uppmärksamhet
på det nya trafiksystemet och dels att meddela kunskap om
det nya trafikslagets innebörd och olikhet i förhållande till det nuvarande,
olycksriskerna i anledning av trafikomläggningen samt sätten för minskande
av dessa risker.
Denna upplysnings- och propagandaverksamhet borde anpassas efter olika
trafikantgruppers speciella förhållanden samt bedrivas såväl före som i samband
med och under lämplig tidsperiod efter omläggningen.
2. Anordningar, avsedda att giva den trafikerande allmänheten en direkt
påminnelse i trafiken om det nya trafiksystemet, exempelvis genom påminnelsetavlor,
anslag vid gator och vägar samt å fordon, delningsstreck och
riktningspilar å körbanor m. m. dylikt.
Dessa anordningar borde, i förväg beredda, vidtagas omedelbart i samband
med omläggningen och bibehållas tills vidare så länge förhållandena
det påkallade.
3. Åtgärder för ledning och övervakning av trafiken vid omläggningen
och under lämplig tid därefter.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Högertrafikkommittén ställde sig tveksam till frågan om en tillfällig generell
fartbegränsning under en övergångstid och förordade att spörsmålet
härom gjordes till föremål för ytterligare övervägande av de sakkunniga
trafikmyndigheterna.
I den föreliggande utredningen har kommittén vid beräknandet av kostnaderna
för dessa särskilt betingade trafiksäkerhetsåtgärder, med hänsyn
till penningvärdets fall och övriga fördyrande omständigheter, funnit det
motiverat att höja 1939 års siffra, 400 000 kr., till 1 500 000 kr.
VI. Administration i samband med övergången.
Kommittén har anfört: Utöver i tidigare avsnitt berörda kostnader, som
helt eller delvis äro att hänföra till denna rubrik, torde det vara motiverat att
räkna med ytterligare administrationskostnader på uppskattningsvis
1 500 000 kr.
Beträffande tillförlitligheten i beräkningarna har kommittén uttalat, att
därest mera betydande avvikelser från ovan angivna förutsättningar komme
att inträffa, dessa medförde korrigeringar av kostnadskalkylen. Övergång
till högertrafik resp. principbeslut om övergång, fattat vid en senare tidpunkt
än som förutsatts, komme sannolikt att språngvis öka kostnaderna. En utveckling,
som mera väsentligt avveke från prognosen för fordonsbeståndet,
exempelvis en förskjutning från kollektiv till individuell persontrafik, kunde
å andra sidan medföra en sänkning av kostnaderna. Den beräknade kostnaden
på i runt tal 150 milj. kr. finge emellertid anses väl angiva storleksordningen
av de med omläggningen förbundna kostnaderna. Vid successivt genomförande
under en femårsperiod av åtgärder i samband med en omläggning
skulle denna för statsverket innebära en årlig utgift av i genomsnitt
ca 30 milj. kr., med tyngdpunkten på de senare åren av femårsperioden.
Kommittén har angående tidpunkten för övergången funnit
att omläggningen till högertrafik lämpligen borde ske 1958 eller 1959. Flera
skilda synpunkter gjorde sig emellertid gällande vid fastställandet av en
mera exakt tidpunkt. Kommittén kunde dock med största bestämdhet fastslå,
att med en övergång förenade kostnader hastigt stegrades, så länge
ovisshet rådde beträffande frågan, huruvida högertrafik över huvud komme
att införas under de närmaste åren. Kommittén ville därför understryka vikten
av att ett principbeslut härom fattades snarast möjligt. Först när ett sådant
positivt beslut förelåge, kunde lämpligen ett definitivt beslut fattas beträffande
lämpligt datum för reformens genomförande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
23
Statistik rörande samfärdseln över landets gränser.
Hemland |
Utlänningar som inrest till Sverige fördelade |
efter hemland |
|||||
1946 |
1947 |
1948 |
1949 |
1950 |
1951 |
1952 |
|
Belgien................ |
2 169 |
3 622 |
3 370 |
5 001 |
3 906 |
3 873 |
4 967 |
Finland................ |
33 921 |
52 230 |
82 818 |
99 199 |
143 358 |
205 794 |
187 956 |
Frankrike.............. |
5 246 |
12 055 |
13 955 |
14 695 |
14 776 |
16 289 |
22 665 |
Island ................ |
3 489 |
3 441 |
2 972 |
3 972 |
2 958 |
3 058 |
2 553 |
Italien ................ |
828 |
2 458 |
3 211 |
4 736 |
5 600 |
8 579 |
11756 |
Nederländerna ........ |
7 611 |
12 584 |
15160 |
14 657 |
16 495 |
14 821 |
17033 |
Schweiz................ |
3 002 |
5 088 |
7 067 |
8 696 |
9 654 |
10 767 |
12 004 |
Storbritannien o. Nordirl. |
24 302 |
42 286 |
37 388 |
44 578 |
48 792 |
44 349 |
42 551 |
Tyskland (Väst-1) ...... |
830 |
3 828 |
9 548 |
10 674 |
21429 |
38 557 |
64 366 |
Österrike .............. |
290 |
830 |
1975 |
3 262 |
3132 |
3 951 |
5 527 |
Amerikas för. stater .... |
20 937 |
43 361 |
38 337 |
40 436 |
43 924 |
40 017 |
54 539 |
Kanada .............. |
2 548 |
2 321 |
2 529 |
2 531 |
2 661 |
3 312 |
|
Latinamerika .......... |
1412 |
1813 |
1826 |
2191 |
2 739 |
3 831 |
|
Övriga länder2- 3 ...... |
16 085 |
25 368 |
20 130 |
19 878 |
20 968 |
22 212 |
25 373 |
Summa2 **8 |
118 710 |
211111 |
24 0 065 |
274189 |
339 714 |
417 667 |
458433 |
Danmark.............. |
710 558 |
902 215 |
1 198 382 |
1 114 801 |
966 497 |
(4) |
|
Norge ................ |
592 856 |
595 954 |
759 174 |
711350 |
856 476 |
(*) |
|
Totalsumma |
1 514 525 |
1 788 284 |
2 231 695 |
2165865 |
2 240 640 |
Några tillförlitliga uppgifter, som klargöra i vilken utsträckning svenskar
besöka andra länder, torde icke finnas tillgängliga. En ungefärlig uppfattning
om antalet svenska utlandsbesök ger emellertid en inom utlänningskommissionen
gjord beräkning avseende 1951, då antalet utresta svenskar uppskattades
till omkring l,i milj.
Enligt statistiska uppgifter, som tillhandahållits av generaltullstyrelsen,
omfattade trafiken över landets gränser år 1952 865 241 motorfordon (fordon,
som passerat över vissa mindre tullplatser ej medräknade). Av nämnda
antal fordon voro 412 643 utländska. För tidigare år torde tillgängliga sifferuppgifter
om den totala motorfordonstrafiken över gränserna saknas. Beträffande
utvecklingen av gränstrafiken framgår av tillgänglig statistik att
samma år omkring 87 000 motorfordon inkommit över Hälsingborg och
att motsvarande siffror för åren 1949—1951 äro 54 800, 64 052 och 72 616.
1 Fr. o. m. mars 1951,
2 Utom Danmark och Norge.
3 I siffran ingå även statslösa personer.
4 Under tiden */i—-12/7 1952 var antalet från Danmark inresta utlänningar 450103 och från
Norge 429 775. Senare uppgifter saknas.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Yttrandena över motionerna.
Av de hörda myndigheterna och organisationerna ha samtliga tillstyrkt motionärernas
förslag om utredning av frågan om införande av högertrafik eller
lämnat förslaget utan erinran.
I det gemensamma yttrandet från motor organisationerna m. fl. hemställes
härutöver »att principbeslut om övergång till högertrafik inom viss tidsperiod
med stöd av motionerna och 1940 års enhälliga betänkande i frågan (SOU
1940: 30) fattas redan vid innevarande års riksdag och att definitiv tidpunkt
och formerna för övergången till högertrafik efter utredning hänskjutes till
1954 års riksdag».
De synpunkter på frågan om en övergång till högertrafik, som framkommit
i yttrandena och vilka här böra återges, anknyta till följande nedan
angivna huvudfrågor.
Vad gäller militära hänsyn uppger överbefälhavaren följderna
för krigsmaktens del av en övergång till högertrafik bli i huvudsak följ
ande.
a) Under en relativt lång övergångstid kommer en del personal, som är
krigsplacerad som motorfordonsförare, att sakna utbildning i körning med
högertrafik.
b) Fordonsmateriel såsom bussar och snöplogar måste ändras.
c) Vissa omläggningsarbeten erfordras inom militära anläggningar.
d) Smärre ändringar måste genomföras i reglementen och instruktioner.i
ÖB finner icke dessa konsekvenser vara av den art att någon erinran
mot övergång till högertrafik kan göras ur försvarssynpunkt. Vissa, sannolikt
relativt begränsade, kostnader komme att uppstå. Därest den i motionerna
föreslagna utredningen komme till stånd avsåge ÖB att låta närmare
utreda dessa kostnader. I
I flera yttranden har frågan om en övergång till högertrafik bedömts
med hänsyn bland annat till kravet på trafiksäkerhet.
Statspolisintendenten beklagar, att man icke vid krigsslutet, då trafikvolymen
ännu höll sig på krigsårens låga nivå, övergick till högertrafik. Med
hänsyn till den stora omfattning, som den internationella biltrafiken redan
uppnått och som kunde antagas komma att öka i avsevärd omfattning,
kunde det knappast i längden undvikas att Sverige frånginge vänstertrafiken.
Statspolisintendenten yttrar vidare:
Några statistiska uppgifter beträffande antalet trafikolyckor, i vilka utländska
bilförare på det ena eller andra sättet äro inblandade, finnas beklagligtvis
icke. Oaktat man sålunda icke kan erhålla en exakt uppfattning
om vänstertrafikens inverkan på trafiksäkerheten torde man dock kunna
antaga att densamma har en menlig inverkan. Ett frångående av hittills tilllämpad
vänstertrafik skulle säkerligen under den första tiden föranleda en
viss ökning av antalet trafikolyckor, ett förhållande som föranlett tvek
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
25
samhet hos statsmakterna inför reformen. I sitt betänkande anförde 1939
års högertrafikkommitté på grundval av företagen statistisk utredning att
— i händelse högertrafik ej införes — olyckor, som bero på ovana vid vänstertrafik,
måste i det långa loppet medföra skadeverkningar av större omfattning
än dem, som kunna förväntas uppkomma av olyckor, vilka bero
på ovana vid högertrafik, i händelse sådan trafik införes. Inför detta konstaterande,
vars riktighet icke torde kunna bestridas, synes förenämnda
tvekan böra övervinnas.
Statspolisintendenten anför sammanfattningsvis — med tillstyrkande av
den begärda utredningen — att olika omständigheter tala för en snar övergång
till högertrafik. Utredningen borde jämväl undersöka om genom modifikationer
under en övergångstid kostnaderna eventuellt kunde hållas
nere.
Trafiksäkerhetsrådet menar att utländska trafikanter på besök här i landet
till följd av ovana vid vårt vänstersystem komme att orsaka olyckor, vilkas
antal ökar i och med att antalet utlänningar i landet ökar. Därtill komme
att de olyckor, det här vore fråga om, i många fall leda till svåra skador
på såväl människor som materiel. Anledningen härtill vore att det i regel
rörde sig om kollisioner under höga hastigheter. Det vore enligt rådet högst
sannolikt, att även olyckor, som hända svenska vägtrafikanter i länder med
högertrafik, öka på samma gång som antalet svenska trafikanter i länder
med högertrafik ökar. En övergång till högertrafik komme att i dessa hänseenden
medföra en betydande vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Rådet upptager även ett annat i diskussionen framfört skäl för övergång
till högertrafik, nämligen att de flesta bilarna i vårt land äro vänsterstyrda
och att en vänsterstyrd bil ur trafiksäkerhetssynpunkt vore bättre
lämpad för högertrafik. Rådet anför härom:
Vad gäller fördelarna med vänsterstyrd bil i högertrafik må nämnas följande.
Man kan konstatera, att en förare av vänsterstyrd bil i högertrafik,
vars sikt skymmes av ett framförvarande fordon, kan utan att vidtaga några
särskilda åtgärder bättre överblicka vägbanan och tidigare iakttaga mötande
fordon än om han kör samma bil i vänstertrafik. Om föraren i en vänsterstyrd
bil i högertrafik skall förbereda omkörning, behöver han således i allmänhet
icke föra bilen längre ut på vägbanan än där den vid normal färd
skall befinna sig. Med samma bil i vänstertrafik måste han däremot i de
flesta fall föra bilen ut på körbanan — i detta fall ut till höger — för att
bli i tillfälle att konstatera att inget fordon eller annat hinder för en omkörning
finnes på den erforderliga omkörningssträckan. Därest ett hinder
skulle uppenbara sig, måste föraren snabbt återföra bilen till betryggande
plats på vägen. Sådana manövrer kan han få företaga åtskilliga gånger,
innan omkörningen kan fullbordas, och de måste alltid medföra irritation
icke endast för honom själv utan även för andra trafikanter på vägen. Om
han dessutom befinner sig för nära det framförvarande fordonet — det
han ämnar köra om — är hans sikt över den framförvarande vägbanan, då
han förbereder omkörning och alltså för bilen ut på vägen, så begränsad,
att stor risk föreligger för kollision med mötande fordon. Ehuru några säkra
uppgifter om frekvensen av olyckor av denna typ icke föreligga för dagen,
är det dock känt, att åtskilliga sådana olyckor inträffat.
Det torde vara förenat med avsevärda svårigheter att väga de för- och
nackdelar, som kunna tillskrivas höger- respektive vänsterstyrda bilar mot
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
•varandra. Man bör emellertid ägna denna fråga omedelbar uppmärksamhet
genom att fortlöpande studera olyckor, som kunna tänkas bero på eller
sammanhänga med rattplaceringen. Enligt trafiksäkerhetsrådets mening är
rattens placering vid den sida av bilen, som är inåt vägbanan, av större
betydelse än som på många håll hävdas, och den bör tillmätas större vikt än
de av kommittén angivna fördelarna av rattens placering vid bilens andra
sida. Denna åsikt torde ligga till grund för bestämmelsen i vänstertrafiklandet
England, att bilarna där för inhemskt bruk skola vara högerstyrda.
Då de allra flesta bilarna i Sverige äro vänsterstyrda och då detta ganska
sannolikt kommer att bli fallet även i framtiden, skulle en sådan åsikt i Sverige
utgöra ett motiv för övergång till högertrafik. Rådet anser emellertid,
att rattens placering icke är av den betydelse, att den kan vara enbart avgörande
vid valet mellan vänster- och högertrafik.
Trafiksäkerhetsrådet tager upp ett ytterligare skäl, som enligt rådets mening
talar för att man så snart som möjligt bör fatta ett definitivt beslut i
saken och vilket kan ha stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, samt fortsätter:
Under
det sistförflutna världskriget låg arbetet i fråga om vägbyggnad
och vägunderhåll av skilda orsaker i stor utsträckning nere. Nu har man
påbörjat upprustningen av vägväsendet i avsikt att få till stånd ett vägoch
gatunät, som bättre än förut motsvarar den moderna vägtrafikens krav.
Därest vi, medan upprustningen av vägar och gator pågår, icke avgöra, huruvida
vi skola fortsätta med vänstertrafik eller övergå till högertrafik, bli
många anordningar för trafiken (trafikplatser o. d.) naturligt nog utformade
så, att de väl lämpa sig för vänstertrafik men mindre väl för högertrafik.
Om vi först efter det sådana anordningar färdigställts besluta oss för att
övergå till högertrafik, kan ombyggnad av åtskilliga anordningar befinnas
draga så dryga kostnader, att man hellre behåller dem i det befintliga skicket.
Sedan övergången skett, kunna sålunda dessa anordningar, som varit avsedda
att främja trafiksäkerheten, verka i motsatt riktning.
Trafiksäkerhetsrådet anför slutligen om den ökade olycksfallsrisken vid
själva övergången till ett nytt trafiksystem:
En omläggning till högertrafik innebär fara för ökade risker i trafiken
vid själva övergången och under viss tid därefter. Denna fara kan — enligt
erfarenhet i länder, som företagit en sådan övergång — måhända också
manifestera sig i ökad olycksfrekvens. Storleken av denna ökning kommer
att vara avhängig av effekten av de säkerhetsåtgärder som vidtagas i samband
med övergången. Även om olyckor skulle inträffa i anledning av
övergången, komma de med stor sannolikhet att upphöra, sedan någon tid
förflutit efter omläggningen och trafikanterna hunnit vänja sig vid de nya
reglerna. Man kan under alla förhållanden utgå från att antalet av dessa
olyckor snart kommer att uppvägas av bortfallet av de olyckor, som skulle
hänt utlänningar i Sverige och svenskar i utlandet på grund av ovana vid
vederbörande lands trafiksystem.
Trafiksäkerhetsrådet anser på anförda skäl att en övergång till högertrafik
såvitt gäller väg- och gatutrafiken måste vara riktig i princip. Vidare
håller rådet före, att en sådan övergång bör ske, om den kan genomföras
för kostnader som kunna anses rimliga i förhållande till de fördelar s(om
uppnås genom övergången.
I en inom transportforskningskommissionen av dess väg- och fordons -
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
27
kommitté den 18 april 1953 upprättad »PM angående övergång till högertrafik»,
vilken bilagts kommissionens yttrande i ärendet, beröres även frågan
om betydelsen ur trafiksäkerhetssynpunkt av att våra bilar i allmänhet
äro vänsterstyrda. I promemorian anföres härom följande.
Argumenten för införande av högertrafik i vårt land ha ökat i styrka
som en följd av motorismens snabba utveckling och det vidgade internationella
utbytet. Antalet motorfordon växer starkt år från år, och samtidigt
möj liggöres en högre och mer ekonomisk fart tack vare bättre vägar och
motorteknikens framsteg. Investeringarna i fasta anläggningar för denna
trafik äro också under stark ökning. Denna utveckling innebär emellertid,
särskilt i Sverige, ökade risker för trafikolyckor, eftersom våra i allmänhet
vänsterstyrda bilar äro avsedda för högertrafik. Sålunda torde icke mindre
än omkring 95 % av landets samtliga personbilar ha ratten på vänster
sida. En dylik placering av ratten innebär väsentligt ökade risker vid omkörning
men även vid möte mellan fordon. Dessa förhållanden framstå som
särskilt betänkliga med hänsyn till våra ofta mycket smala vägar, som
icke inom överskådlig tid kunna förväntas bli breddade i önskvärd omfattning.
— I detta sammanhang är det av intresse att konstatera, att England,
som jämte Sverige är det enda land i Europa som fortfarande har vänstertrafik,
tagit konsekvenserna härav och följaktligen så gott som uteslutande
trafikeras av högerstyrda bilar. Till belysande av vilken vikt förhållandet
mellan styranordningen och trafikregler internationellt sett tillmätes kan
anföras, att inom FN:s ekonomiska europakommissions trafiksäkerhetskommitté
ett förslag väckts, att arbetsutskottet skulle rekommendera varje
lands regering att föreskriva, att bilar skola ha ratten på den sida av bilen,
som är vänd in mot vägen, dvs. på höger sida vid vänstertrafik och på
vänster sida vid högertrafik. Genom övergång till högertrafik skulle anpassning
till en internationellt enhetlig regel ernås även för vår nuvarande
personbilspark. Å andra sidan skulle en successiv övergång till högerstyrda
bilar i Sverige vid framdeles eventuellt bibehållen vänstertrafik innebära en
exklusivitet för vårt lilla land i förhållande till världsmarknaden i övrigt,
som tvivelsutan skulle ge sig till känna i högre bilpriser.
Trafikförsäkringsföreningen lämnar till belysning av i vilken utsträckning
trafikolyckor helt eller delvis förorsakats av utländska motorfordonsförares
ovana vid vänstertrafik en här å s. 28 intagen sammanställning över
till föreningen anmälda skador, inträffade här i landet i följd av trafik med
utländska motorfordon under tiden 1 augusti 1951—31 december 1952.
Föreningen upplyser även att under tiden 1/1 1930—31/12 1952 anmälts
1 730 skador orsakade av motorfordon från länder med högertrafik. 556
av dessa skador eller ca 32 procent ha helt eller delvis berott på förarens
ovana vid vänstertrafik.
Föreningen anför vidare:
De skador, som orsakas av ovana vid vår vänsterkörning, bli ofta svåra,
beroende på att det i regel rör sig om kollisioner under höga hastigheter.
Många inträffa ganska snart efter det gränsen passerats och alltså innan
man hunnit vänja sig vid det nya körsättet. Den utländske bilisten kör
kanske till att börja med på vägar med gles trafik och måhända utan
möten på långa sträckor. Av gammal vana börjar han tillämpa hemlandets
högerregel, och vid ett oväntat möte i en kurva kommer sedan kollisionen,
eller också kör han exemplariskt på vänster sida ända tills plötsligt en kritisk
situation uppkommer, då han instinktivt svänger åt höger. — Svenska
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Under tiden */» 1951—8,/n 1951 till Trafikförsäkringsföreningen anmälda skador |
|||||
Nationalitet |
Ovana vid |
vänstertrafik |
Summa antal skador |
||
a) enda |
b) medv. |
S:a |
c) utan |
||
Alger .......................... |
1 |
1 |
1 |
2 |
|
Belgien ........................ |
1 |
2 |
3 |
9 |
12 |
Brasilien........................ |
— |
2 |
2 |
1 |
3 |
Colombia ...................... |
— |
— |
— |
1 |
i |
Danmark ...................... |
11 |
15 |
26 |
44 |
70 |
Finland ........................ |
4 |
5 |
9 |
18 |
27 |
Frankrike ...................... |
7 |
3 |
10 |
30 |
40 |
Indonesien...................... |
— |
— |
— |
1 |
1 |
Italien.......................... |
2 |
3 |
5 |
7 |
12 |
Kanada ........................ |
1 |
— |
1 |
2 |
3 |
Marocko........................ |
— |
— |
— |
2 |
2 |
Monaco ........................ |
1 |
— |
1 |
— |
1 |
Nederländerna.................. |
2 |
5 |
7 |
17 |
24 |
Norge .......................... |
9 |
13 |
22 |
56 |
78 |
Peru............................ |
1 |
— |
1 |
— |
1 |
Polen .......................... |
— |
— |
— |
1 |
1 |
Portugal........................ |
— |
— |
— |
1 |
1 |
Schweiz ........................ |
1 |
3 |
4 |
9 |
13 |
Turkiet ........................ |
— |
— |
— |
1 |
1 |
Tyskland ...................... |
6 |
5 |
11 |
39 |
50 |
USA .......................... |
9 |
16 |
25 |
40 |
65 |
Österrike........................ |
— |
— |
— |
2 |
2 |
Summa |
55 |
73 |
128 |
282 |
410 |
Anm. 1. Endast skador som föranleda skadeutbetalning ha medtagits.
Anm. 2. Föreningen är beträffande alla utländska motorfordon ansvarig för fullgörandet av
skadeståndsskyldighet, som under fordonens brukande i Sverige kan uppkomma för deras förare
eller ägare. Alla skador, som inträffa i Sverige i följd av trafik med utländskt motorfordon,
anmälas dock ej till föreningen. Flera fall torde förekomma, i första hand rörande skador av
mindre omfattning, där försäkringstagaren ej anlitar sin försäkring och således ej heller föreningens
garanti utan själv ersätter den skadade. Vidare torde fall förekomma, där den skadade
vänder sig direkt till den utländska försäkringsanstalten och därifrån får skadan reglerad utan
att föreningen erhåller kännedom därom.
Anm. 3. Skador av utländska motorfordon, vid skadetillfället förda av i Sverige bosatta personer,
ha ej medtagits. Vidare ha icke redovisats vissa skadefall, i vilka händelseförloppet är
obekant exempelvis emedan samtliga handlingar expedierats till utlandet.
bilister på resa i länder med högertrafik utgöra naturligtvis även ett betydande
osäkerhetsmoment i trafiken, och säkerligen kan man också där uppvisa
skadestatistik, som visar de risker, som äro förbundna med de vid
högertrafik ovana bilisterna.
Mot bakgrunden av den alltmer ökande internationella trafiken synes
högerkörningen som trafiksäkerhetsfråga bliva alltmer betydelsefull. Ur trafikförsäkringssynpunlct
möter inget hinder för ett införande av högertrafik.
Om det efter omläggningen under en övergångstid eventuellt skulle visa sig,
att skadeutvecklingen skulle gå i ogynnsam riktning, så äro trafikförsäkringsanstalterna
givetvis i stånd att klara den härav föranledda ökningen
av skaderegleringsarbetet.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande uttalar att det med
visshet kan sägas, att såväl utlänningars ovana vid vänstertrafik här i lan
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
29
det som ock svenskars ovana vid högertrafik i länder, där sådan tillämpas,
förorsakat många olyckor och skador. Nationalföreningen anför vidare bl. a.:
Som skäl mot en övergång här i landet till högertrafik har stundom anförts,
att under själva övergången och någon tid därefter risken för trafikolyckor
komme att ökas. Att så skulle bliva förhållandet kan ej förnekas.
Genom effektiva säkerhetsåtgärder lärer emellertid denna risk kunna i väsentlig
grad minskas. Man torde också kunna utgå ifrån att även om viss
ökad olycksfrekvens skulle visa sig under den kritiska tiden, då trafikanterna
är o ovana vid det nya systemet, olyckor föranledda av denna ovana
snart nog skulle upphöra. Under alla förhållanden kan man med visshet
räkna med att antalet av dylika olyckor skulle, sett på längre sikt, bli relativt
litet i förhållande till de olyckor, varmed man har att räkna vid ett
bibehållande av de olika trafiksystemen.
Med stöd av det anförda finner NTF ur trafiksäkerhetssynpunkt övervägande
skäl tala för övergång i Sverige till högertrafik. I detta sammanhang
bör man ej heller bortse från de rekommendationer i samma syfte, som
framkommit från internationella organisationer på vägtrafikens område.
Vad gäller kostnaderna förknippade med en övergång till
högertrafik inhämtas ur yttrandena i huvudsak följande.
Järnvägsstyrelsen anser icke en övergång till högertrafik på landsvägarna
böra leda till motsvarande omläggning vid järnvägarna. En sådan omläggning
skulle kräva synnerligen dyrbara ombyggnader av bangårdar samt av
signal- och säkerhetsanläggningar. Styrelsen fortsätter:
Övergång till högertrafik på landsvägarna skulle för järnvägarnas vidkommande
innebära, att vissa anordningar vid plankorsningar mellan järnväg
och väg måste flyttas över till vägens högra sida. Sålunda böra samtliga
kryssmärken flyttas, liksom signalanordningar mot vägen vid säkerhetsanläggningar
med fällbommar eller med automatiskt verkande ljud- och ljussignaler.
Kostnaderna för ovan angiven flyttning av kryssmärken och signalanordningar
ha för statens järnvägar och Stockholm—Roslagens järnvägar beräknats
till ca 3 miljoner kronor.
Vidare drabbas statens järnvägar i några fall av kostnader för omläggning
av stationsplaner och infarter till järnvägsområden. Dessa omläggningar
torde dock icke bli av alltför stor omfattning, men ha ej kostnadsberäknats.
De största kostnaderna vid övergång till högertrafik uppkomma genom
viss ombyggnad av bussar och ändring av fasta anläggningar för busstrafiken.
Vid beräkning av nämnda ombyggnadskostnader har hänsyn tagits till
möjligheterna att under en femårig övergångsperiod anpassa fordonen till
rådande trafikförhållanden. Kostnaderna vid statens järnvägar, Stockholms
läns omnibus AB och Göteborg—Dalarne—Gävle biltrafik AB för ombyggnad
av bussar, flyttning av hållplatsskyltar och hållplatskmrar samt ändring
av vissa fasta anläggningar ha beräknats till ca 16 miljoner kronor.
Sammanlagt torde sålunda för statens järnvägar och anslutna företags
del de sammanlagda kostnaderna för en övergång till högertrafik kunna
uppskattas till storleksordningen 20—25 miljoner kronor.
Järnvägsstyrelsen utgår ifrån att statens järnvägar eller till statens järnvägar
anknutna företag icke drabbas av några kostnader för omändringsarbeten
i samband med en sådan övergång.
Omläggning til] högertrafik bör — såsom motionärerna föreslagit — ske
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
efter en flerårig övergångsperiod, under vilken fordonen successivt anpassas
till de nya trafikförhållandena. Med hänsyn bl. a. till bussparkens nuvarande
storlek och karosseriverkstädernas kapacitet anses övergångsperioden
böra vara minst fem år.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen erinrar om de kostnadsberäkningar som
på sin tid redovisades i styrelsens skrivelse den 2 mars 1945 till chefen för
kommunikationsdepartementet (jfr ovan s. 10) samt anför i anslutning
härtill bland annat följande.
Under den tid som förflutit sedan nämnda skrivelse avgavs ha i avseende
å de faktorer, som särskilt påverka bedömandet av införande av högertrafik,
två väsentliga förändringar inträtt. Den ena hänför sig till den väldiga
ökning av trafiken mellan Sverige och utlandet, som kunnat konstateras de
senaste åren och som vida överträffat tidigare förutsägelser. Den andra härrör
från att den ökning av den inhemska trafiken, som var att förvänta, har
kommit långt tidigare och blivit väsentligt större än beräknat. Som en följd
härav torde kostnaderna för en övergång till högertrafik ha stegrats mycket
snabbt. En ytterligare stegring är att förvänta genom fortsatt ökning av motorfordonsbeståndet
och trafiken samt genom att med väg- och gatuväsendets
upprustning allt flera anordningar komma att utföras, som måste omändras
vid en övergång.
Den internationella trafikens utveckling har sålunda skärpt aktualiteten
av det i motionerna berörda problemet samtidigt som trafikens tillväxt och
vad därmed sammanhänger medför, att kostnaderna för en omändring öka
mer och mer. På den grund synes det i hög grad angeläget att snarast möjligt
komma till ett definitivt ställningstagande i frågan. Då i motionerna
åsyftad utredning synes erforderlig för att klarlägga problemet, tillstyrker
styrelsen att den föreslagna utredningen nu kommer till stånd.
Trafiksäkerhetsrådet redogör i korthet för de tidigare kostnadsberäkningar,
som skett 1939 och 1945, samt anför att en övergång till högertrafik
nu uppenbarligen skulle ställa sig avsevärt dyrare. Rådet anser emellertid
att kostnaderna skulle kunna avsevärt sänkas, om man under en
lämpligt avvägd tidsperiod förberedde en kommande övergång. Under denna
tid skulle i besparande syfte anpassnings- och omändringsarbeten utföras
beträffande alla objekt, som kunde komma i fråga. Detta skulle även
medföra, att utgifterna för omläggningen kunde fördelas på det antal år,
förberedelseperioden omfattade, och på så sätt bli mindre kännbara. Rådet
fortsätter:
All anledning finnes att antaga, att kostnaderna för en omläggning till
högertrafik successivt komma att stiga. Det synes därför vara av värde, att
en utredning snarast tillsättes med uppgift att verkställa beräkning av (fe
aktuella kostnaderna för övergången och att framlägga förslag till de åtgärder
som kunna vidtagas för att nedbringa dessa kostnader till det minsta
möjliga. Först sedan utredningens resultat framlagts, föreligga möjligheter
att bedöma, huruvida kostnaderna för en övergång till högertrafik och andra
med en övergång förenade nackdelar uppvägas av de fördelar ur trafiksäkerhets-
och andra synpunkter, som övergången väntas medföra.
Transportforskningskommissionen påpekar, att den inom kommissionen
verkställda utredningen endast behandlar vissa sidor av det problem, som
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
31
en övergång till högertrafik innebär, främst vissa fordons- och vägtekniska
frågor. Kommissionen anför vidare.
För ett mera fullständigt klarläggande av hela det frågekomplex, som en
övergång till högertrafik utgör, vilket skulle kunna tjäna som grundval för
ett beslut i denna fråga av statsmakterna, krävas emellertid kompletterande
utredningar, vilka belysa frågan bl. a. ur investeringspolitisk synpunkt
samt trafiksäkerhetssynpunkt under en övergångsperiod efter omställningen.
Dessa spörsmål falla emellertid utanför ramen för kommissionens arbetsområde
och synas därför böra upptagas till utredning i ett större sammanhang
på sätt nu föreslagits av motionärerna. Kommissionen vill samtidigt
förklara sig villig att, om så anses önskvärt, biträda vid det fortsatta
utredningsarbetet beträffande sådana frågor, som kunna anses falla inom
kommissionens arbetsområde.
Även Nationalföreningen finner det angeläget, att en ny utredning snarast
verkställes angående det sätt, på vilket en övergång skall kunna med
minsta möjliga kostnader förberedas och genomföras.
Svenska lokaltrafikföreningen delar motionärernas åsikt att de avsevärda
kostnaderna, som ombyggnaden av vagnparken medför, icke rimligen
kunna belasta trafikföretagen. Föreningen yttrar bl. a. följande.
Enligt föreningens mening kunna dessa kostnader varken uttagas direkt
av trafikföretagen eller täckas indirekt genom höjda passageraravgifter.
Föreningen måste dessutom bestämt hävda, att trafikföretagens övriga med
övergången förknippade kostnader även skola ersättas av statsmedel. Sådana
kostnader väntas exempelvis uppstå genom att de nyare och större vagnarna
måste tagas ur trafik för ombyggnad och att de därvid komma att ersättas
med ökad insats av äldre och mindre vagnar med sämre driftekonomi. Som
exempel bör ytterligare framhållas, att en omläggning av en så känslig apparat
som transportväsendet, särskilt inom lokaltrafiken, givetvis måste medföra
omfattande planerings-, administrations- och övervakningsarbeten.
Även kostnaderna härför böra bestridas av allmänna medel.
Skulle riksdagen besluta om utredning av högertrafikfrågan, bör som en
av de första arbetsuppgifterna för utredningen vara att närmare undersöka
de tekniska möjligheterna för att ombygga nuvarande bussar och spårvagnar
till högertrafik. Det är att förmoda, att landets vagntillverkare måste
ställa så gott som hela sin kapacitet till förfogande för en dylik ombyggnad,
som kommer att erfordra en mycket tidskrävande detaljplanering. En sådan
teknisk undersökning kommer att ge en grundval för bedömande av
omställningstidens längd och även för beräkning av de kostnader, som i
detta avseende äro förenade med omläggningen.
Det bör även bli en av utredningens första uppgifter att granska trafikföretagens
nuvarande vagnbestånd och med ledning bl. a. därav söka bedöma
lämpligaste tidpunkten för högertrafikens införande. För närvarande
torde företagen kunna uppvisa ett mycket stort bestånd av vagnar, som
dessutom till större delen levererats under de senaste åren. Föreningen
anser, att tidpunkten för ändring av trafikriktningen måste väljas med hänsyn
till den ekonomiska och fysiska livslängden för då aktuella vagnar, särskilt
beträffande spårvagnarna, som ha längre livslängd än bussar och trådbussar.
Föreningen förutsätter, att trafikföretagens samtliga i samband med omläggningen
uppkommande kostnader skola bestridas av statsmedel.
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Svenska petroleuminstitutet understryker särskilt, att branschen kommer
att drabbas av icke oväsentliga kostnader för omläggning av sina bensinförsäljningsställen,
vilka kostnader uppenbarligen icke medtagits i de kostnadsberäkningar,
som upprättats inom transportforskningskommissionen. Allt
tyder emellertid enligt institutets mening på att dessa omställningskostnader
komma att starkt öka, om ytterligare uppskov med trafikens omläggning
kommer till stånd.
I det gemensamma yttrandet från motororganisationerna m. fl. anföres
bl. a. följande.
En trafikreform av detta slag berör alla medborgare. De kostnader, som
är förbundna därmed, kan därför icke ens till någon del anses böra belasta
speciella grupper i samhället. Organisationerna utgår därför från att såväl
ombyggnaden av bussar och spårvagnar som andra med omläggningen förenade
kostnader skall bestridas helt av statsmedel, varvid organisationerna
dock är medvetna om att de indirekta kostnader och besvär, som en omläggning
otvivelaktigt kommer att medföra bl. a. för trafikföretagen, icke kan
ersättas.
För genomförande av en övergång till högertrafik vore det önskvärt, att
omställningsarbetet kunde fördelas över en flerårsperiod, under vilken fordonsparken
successivt kunde anpassas till de nya trafikförhållandena genom
att nybyggda fordon byggs för högertrafik men med möjlighet att provisoriskt
användas för vänstertrafik och gamla fordon successivt omändras
så, att de sedermera mycket snabbt kan helt apteras för högertrafik. När
det gäller bussar och spårvagnar byggda för enriktningstrafik måste man
emellertid räkna med vissa rätt stora svårigheter i detta avseende sammanhängande
med behovet för trafikföretagens del att få så kort avställningstid
som möjligt för sina vagnar. Man synes därför böra räkna med att omställningsarbetet
måste koncentreras till en relativt kort period.
En övergång till högertrafik omkring år 1955—58 synes med hänsyn till
nu förutsebara förändringar av vagnsparken vara rätt förmånlig. Den stora
busspark som anskaffades efter krigets slut kommer då att behöva ersättas,
och ersättningsanskaffningar kunna då ske med vagnar byggda för högertrafik.
Under de senare åren har vidare en allt större tillverkning skett av
bussar med påstigningsdörr framför framaxeln. Denna vagntyp är synnerligen
besvärlig och kostsam att bygga om, varför det är angeläget, att antalet
dylika vagnar ej är för stort, när övergång till högertrafik skall ske.
Det må i detta sammanhang framhållas, att de omfattande arbeten, som
måste utföras vid en övergång till högertrafik vid en vikande konjunktur,
till en viss del kunna få en konjunkturförstärkande inverkan.
Under hänvisning till det ovan sagda vill organisationerna kraftigt understryka
nödvändigheten av att beslut fattas om möjligt redan vid årets
liksdag rörande övergång till högertrafik, så att planeringen av ny rullande
materiel och fasta anläggningar kan inriktas på en övergång till högertrafik.
Snarast möjligt därefter och önskvärt redan vid nästa års riksdag bör beslut
fattas om tidpunkten för en eventuell övergång. Då man som ovan framhållits
torde böra räkna med en viss anpassningsperiod för reformens genomförande,
skulle ett sådant principbeslut i hög grad öka möjligheterna
för statens verkställande organ att anpassa tidpunkt och metoder för reformens
genomförande med behörigt hänsynstagande till läget på arbetsmarknaden
och övriga variabla faktorer av intresse i sammanhanget.
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Svenska omnibusägareförbundet understryker att ett villkor för tillstyrkande
av införande av högertrafik är att samtliga med en övergång förenade
kostnader bestridas helt av statsmedel.
Svenska turistlrafikförbundet tar upp frågan om den betydelse en övergång
skulle kunna få för turisttrafiken och anför följande.
Efterkrigsåren har kännetecknats av en våldsam expansion på turistlivets
område, och ökningen av resandeströmmen till Sverige har av flera skäl varit
större än den ökning av turisttrafiken, som kommit andra länder till del.
Under 1952 företogs omkring 3 miljoner inresor av utlänningar till Sverige,
vilket vid jämförelse med 1938 innebär inemot en tiodubbling. De inkomster,
som under 1952 tillförts vårt land i utländska valutor, kan enbart för turistuppehållen
uppskattas till 300 miljoner kronor. De siffror, som av motionärerna
anförts till belysning av ökningen av motorfordonstrafiken över landets
gränser, utvisar att denna trafik sedan 1938 fyrdubblats. Det faktum
att motorfordonstrafiken icke ökat i tillnärmelsevis samma utsträckning
som resandetrafiken från utlandet, är givetvis beroende av flera faktorer.
Det torde dock stå höjt över varje tvivel, att två omständigheter bidragit
till att begränsa bil- och annan motorfordonsturism till och inom Sverige
från utlandet, nämligen dels det svenska vägväsendets vid jämförelse med
flertalet kontinentala länder låga standard, dels det faktum att Sverige till
skillnad från samtliga europeiska länder utom Storbritannien fortfarande
tillämpar vänstertrafik. Turisttrafikförbundet har därför med tillfredsställelse
hälsat den upprustning av vägväsendet, som nyligen påbörjats. En övergång
till högertrafik skulle utan tvivel icke oväsentligt bidraga till att stimulera
utländsk turisttrafik till och inom Sverige och därigenom tillföra vårt
land ytterligare värdefulla turistinkomster.
Från dessa utgångspunkter vill Turisttrafikförbundet livligt tillstyrka, att
den av motionärerna begärda utredningen snarast kommer till stånd.
I den transportforskningskommissionens yttrande bilagda promemorian
angående övergång till högertrafik utvecklas särskilt vissa synpunkter på
frågan om tidpunkten för övergånge n. I promemorian anföres
hl. a. följande.
Kommitténs fortsatta utredning synes ge vid handen, att en övergång till
högertrafik, närmast med hänsyn till bussparkens sammansättning, lämpligen
bör ske ej senare än år 1957. Det exceptionellt stora antal bussar,
som anskaffades åren närmast efter kriget, kan nämligen då med fördel
ersättas av helt nya bussar. Vad beträffar Stockholm, där man har att förvänta
de största praktiska svårigheterna vid omläggningen, synes tidpunkten
omkring år 1955 vara lämpligast med hänsyn till de förändringar av
vagnparken hos AB Stockholms Spårvägar, som nu kunna förutses.
Då den lämpliga tidpunkten för en övergång till högertrafik är relativt
näraliggande, bl. a. med hänsyn till de ovan redovisade omständigheterna,
är det angeläget att få ett beslut om ändrad trafikriktning snarast möjligt.
Härigenom kommer nämligen planeringsarbetet — såväl hos myndigheter
som trafikföretag och vagnverkstäder — för de fordon och fasta anläggningar,
som beröras av en övergång till högertrafik, att i god tid kunna
länkas in på de praktiska och ekonomiska problem, som äro förbundna med
en övergång, och denna göras smidigare samt billigare. De framtida fasta anläggningar,
som nu projekteras, kunna då helt anpassas för den blivande
trafikriktningen. Särskild vikt måste också läggas vid de stora trafikbyggen,
3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 saml. 2 avd. Nr 39.
34
Andra lagutskottets utlåtande nr SO.
som i de större städerna och framför allt i Stockholm nu planeras och vilkas
utformning i väsentlig grad influeras av om de skola trafikeras med högercller
vänstertrafik. Till dessa fasta anläggningar kunna även räknas terminaloch
serviceanläggningar av olika slag för gatu- och vägtrafiken, vilka på
senare tid givits en mer trafikteknisk utformning, i många -fall direkt avhängig
av trafikriktningen. Då dylika anläggningar nu projekteras i mycket
stort antal över hela landet, bör även denna fråga beaktas. Här anförda
faktiska förhållanden tala starkt emot ytterligare uppskov med eu omläggning,
som vid senare tidpunkt skulle ställa sig väsentligt dyrare.
Med den alltjämt ökade fordonsparken för kollektiv lokaltrafik är det
vidare önskvärt, att man så snart som möjligt får ett beslut i högertrafikfrågan,
så att nya vagnleveranser kunna anpassas för den ändrade trafikriktningen
och att ytterligare beställningar inpassas i anskaffningsplanerna
så, att leverans kommer att ske först i samband med omläggningen till högertrafik.
Av stor betydelse för en omläggning är sålunda, att man i bussdriften
alltmer börjar använda vagnar med påstigning framför framaxeln,
som regel avsedda för enmansdrift, vilken vagntyp är mycket dyrbar att
bygga om. Det är följaktligen önskvärt, att antalet sådana vagnar ej hinner
bli mycket större än nu för att icke kostnaderna vid en övergång till högertrafik
skola bli starkt stegrade. I fråga om denna vagntyp gäller också, att
den ej, till skillnad från andra typer, kan ombyggas sucessivt, så att den
under själva övergångsperioden kan användas först för vänster- och sedan
för högerpåstigning.
Utskottet.
Såsom framgår av den ovan intagna redogörelsen har frågan om övergång
till högertrafik i vårt land under de senaste decennierna ägnats stor
uppmärksamhet och i skilda sammanhang gjorts till föremål för utredningar.
Redan 1927 års motorfordonssakkunniga framhöllo på sin tid under
hänvisning till den ökade motortrafiken länderna emellan vikten av
likartade körregler över hela världen och uttalade därvid en förhoppning,
att det skulle visa sig möjligt för vårt land att övergå till högertrafik.
Även vid de bägge utredningar, som föregått senare tillkomna trafikförfattningar,
underströks betydelsen för vårt land av en sådan förändring
av trafikreglerna. På riksdagens initiativ gjordes frågan 1939 till föremål
för särskild utredning, och i det betänkande, som 1939 års högertrafikkommitté
framlade, förordades att högertrafik infördes i enlighet med de
riktlinjer, som kommittén uppdragit. Under den tid frågan om övergång
till högertrafik sålunda övervägts ha de trafikvårdande myndigheterna och
organisationerna i allmänhet anslutit sig till tanken på en omläggning till
högertrafik. I samma riktning gå även de yttranden över förevarande motioner,
som från trafiksakkunnigt håll avgivits till utskottet. Den uppfattning
om fördelarna för vårt land att övergå till högertrafik, som sålunda
kommit till uttryck, får ses i belysning främst av den utveckling, som den
nutida trafiken undergått. Här kommer den internationella motortrafiken
i särskilt betraktande. Den stadigt fortgående utvecklingen av den internationella
landsvägstrafiken och det därav betingade intresset av enhet
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
35
liga trafikregler länderna emellan har även varit huvudskälet för de under
årens lopp framställda önskemålen om övergång till högertrafik.
Den bedömning av högertrafikfrågan, som utskottet nu genom motionerna
ställts inför, har inneburit överväganden av i huvudsak samma art
som tidigare vid behandlingen av frågan om lämpligheten av att överge
vänstertrafiken. I vissa hänseenden, såsom när det gällt att skapa sig en uppfattning
om motorismens vidare utveckling och om de krav, som den internationella
trafiken framdeles kan komma att ställa, erbjuda dock förhållandena
nu en säkrare utgångspunkt för en bedömning av högertrafikfrågan
än som var fallet vid tidigare tillfällen, när riksdagen haft frågan
uppe. Jämfört med 1945, då riksdagen senast behandlade högertrafikfrågan,
innebär för övrigt efterkrigsårens utveckling icke blott vad gäller
trafiken utan även bland annat på de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska
områdena bättre möjligheter att bedöma flera för ett slutligt ställningstagande
i frågan viktiga spörsmål.
Frågan om vilken körregel som vårt land för framtiden bör ha måste
— såsom också hittills i allmänhet skett — bedömas i första hand med
hänsyn till de trafikregler, som vår omvärld tillämpar, och till intresset
av att vi ha med denna enhetliga regler. Sverige är numera det enda land
på det europeiska fastlandet, som tillämpar vänstertrafik. Inom Europa
tillämpas sålunda vänstertrafik, förutom i Sverige, endast på Island samt
i Storbritannien och Irländska fristaten. Vårt vägtrafikutbyte med dessa
länder är i förhållande till trafikutbytet med kontinenten obetydligt
och torde av naturliga skäl så förbli. Däremot kan väntas en betydlig
ökning av landsvägstrafiken till och från kontinenten. Det må erinras
om att Sverige förrå året anslöt sig till en mellanfolklig överenskommelse
om utbyggnad av det europeiska huvudvägnätet, vilken förutsätter
internationella huvudleder genom vårt eget land. En sådan förstärkning
av vissa huvudstråk genom landet kan väntas medföra att den internationella
tyngre motortrafiken i en helt annan omfattning än tidigare
utsträckes till vårt land. Även erfarenheterna från efterkrigsåren
av den ökande motorfordonstrafiken över landets gränser och det stigande
antalet motorfordon peka hän mot livligare förbindelser längs vägarna
med länder, som tillämpa högertrafik. De olägenheter, som under sådana
förhållanden äro förbundna med en körregel, som är motsatt den allmänt
tillämpade, måste bedömas såsom allvarliga. Det kan icke undvikas att
motorförare från länder med högertrafik i vårt land löpa en extra risk för
olycksfall till följd av ovana vid vår vänstertrafik. Såsom framgår av den
å s. 28 intagna tabellen torde drygt 30 procent av de skador, som inträffa
i trafik med utländska motorfordon från högertrafikländer, stå i samband
med förarens ovana vid vänstertrafik. Även om det totala antalet
trafikolyckor föranledda härav ännu är förhållandevis litet, synes det tydligt
att man vid en utvidgad internationell samfärdsel här har en betydande
olycksfaktor att räkna med. Motsvarande gäller givetvis även utomlands
svenska förares ovana vid högertrafik.
3G
Andra lagutskottets utlåtande nr 3!).
Omställningssvårigheterna vid övergång från ett trafiksystem till ett annat
och de risker, som äro förenade med övergången, äro ägnade att hos
många avhålla från besök med fordon i länder med främmande trafikregler.
Ett bibehållande av vänstertrafik i Sverige skulie därför verka hämmande
på en önskvärd utveckling mot livligare förbindelser över gränserna.
Det bör i detta sammanhang starkt understrykas, att de olägenheter av
skilda trafikregler länderna emellan, som ovan berörts närmast för motorfordonstrafikens
del, göra sig gällande även för andra trafikanter, icke
minst fotgängare. Utländska motorförares ovana vid vårt nuvarande körsätt
utgör en fara för samtliga medtrafikanter. Cyklisterna, som redan
nu i stor omfattning sträcka sina färder utanför landets gränser, ha motsvarande
omställningsproblem som motorförarna. Det är vidare allmänt
bekant hur svenskar i gångtrafiken utomlands och utlänningar i vårt land
känna sig vilse i en trafik, som följer en främmande trafikregel. Den för
något år sedan genomförda treveckorssemestern och den höjda levnadsstandard,
som på senare år kommit breda folklager till del, möjliggöra i
vidgad omfattning att stora grupper av vårt folk företaga resor över gränserna.
Med den ökade resandeströmmen komma nyss berörda nackdelar
med fortsatt vänstertrafik i landet att få ökad betydelse.
Med det sagda vill utskottet framhålla, att starka skäl tala för att Sverige
tillämpar samma körregel, som omfattas av det stora flertalet övriga
länder. Samma syn på högertrafikfrågan har Nordiska parlamentariska
kommittén, när det gäller umgänget med våra nordiska grannar, givit uttryck
åt i sitt betänkande nr 5 angående tullättnader i resandetrafiken
mellan de nordiska länderna, däri kommittén understrukit det betydande
praktiska värde det skulle ha för den internordiska trafiken, om Sverige
såge sig i stånd att övergå till högertrafik. Bedömes frågan om en omläggning
till högertrafik med beaktande av den framtida utvecklingen av
den internationella vägtrafiken, som kan väntas, framstår för utskottet
ett bibehållande av vänstertrafik såsom oförenligt med en framsynt politik
på trafikens område.
Till de nu anförda skälen för att överge vår vänsterkörning komma även
andra. Utskottet fäster här stor vikt vid de trafiksäkerhetssynpunkter,
vilka anförts av bl. a. trafiksäkerhetsrådet och vilka hänföra sig till rattens
placering i de flesta av bilarna i landet. I omkring 95 procent av samtliga
här registrerade bilar är ratten placerad till vänster, vilket innebär
att bilen har en konstruktion, som anses mest lämpad för högertrafik. I
England äro även följdriktigt bilarna för inhemsk bruk byggda med ratten
till höger. För vårt lands vidkommande utgör såsom bl. a. trafiksäkerhetsrådet
utvecklat den allmänt förekommande konstruktionen av bilarna
en påtaglig fara för trafiksäkerheten. En bil med ratten till vänster erbjuder
i vänstertrafik avsevärt sämre möjligheter att överblicka vägbanan
i de fall, när sikten skymmes av framförvarande fordon. Denna begränsning
av siktmöjligheterna blir lätt ödesdiger vid omkörningsförsök, då
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i>.
37
svårigheterna att i tid uppmärksamma mötande fordon eller andra hinder
i vägen ofta orsaka olyckstillbud. De härmed förbundna olägenheterna,
vilka med ökad trafik och därav följande tätare omkörningar bli alltmer
framträdande, ha inom FN :s ekonomiska europakommissions trafiksäkerhetskommitté
föranlett förslag siktande till föreskrifter i varje land
om bilförares placering på den sida i fordonet, som vid körning är närmast
vägbanans mitt. Eu sådan föreskrift skulle för vårt vidkommande innebära
obligatorisk högerstyrning i bilarna, vilket — förutom att svenska
bilister bleve ogynnsamt ställda i trafiken utomlands — skulle medföra
ekonomiska och produktionsmässiga nackdelar. Utskottet har i sitt ställningstagande
i denna del icke förbisett, att eu bilförare under vissa förhållanden
kan vara betjänt av att vara placerad på den sida i bilen, som är
närmast vägkanten.
För en övergång till högertrafik talar även den utländska turisttrafikens
ekonomiska betydelse för vårt land. De inkomster, som denna trafik tillför
landet, ha för föregående år beräknats till 300 miljoner kronor. Eu
omläggning till högerkörning kan väntas främja utvecklingen av turisttrafiken
från utlandet, främst bilturisttrafiken. För den del av Sveriges
bilindustri, som med hänsyn till exporten nu tillverkar typer för såväl
vänster- som högertrafik, skulle det vara av värde om endast en enhetlig
typ behövde framställas. Därigenom skulle tillverkningskostnaderna kunna
sänkas och konkurrenskraften ökas. Slutligen kan man icke bortse från
betydelsen av att vårt land ser denna fråga även ur en vidare synpunkt
och låter sitt handlingssätt i någon mån bestämmas av det berättigade europeiska
intresset av enhetliga trafikregler.
En så genomgripande förändring av trafikreglerna, som övergång till
högertrafik innebär, synes vara förenad med ökad risk för trafikolyckor
under en övergångstid. Här måste beaktas, att omläggningen i vårt land
finge ske under en tid, när normal trafikintensitet råder, och att möjligheterna
till trafikbegränsningar under övergångsperioden te sig rätt små.
Ä andra sidan bör med god planläggning av trafikomställningen och intensiv
propaganda före och under den första tiden med högertrafik jämte
effektiv ledning och övervakning av trafiken trafikolycksfallen under denna
tid verksamt kunna förebyggas. På detta område har högertrafikkommittén
lämnat detaljerade anvisningar, som kunna vara till god ledning.
Den tillfälliga ökning av olycksfallsriskerna, som en trafikomläggning trots
alla skyddsåtgärder torde medföra, måste vägas mot de ovan berörda stadigvarande
nackdelar ur trafiksäkerhetssynpunkt, som äro förenade med
ett bibehållande av vänstertrafiken. Vid en sådan avvägning kan det enligt
utskottets mening icke råda tvivel om att de fördelar för trafiksäkerheten
på lång sikt, som äro att vinna med en övergång till högertrafik, väl uppväga
de risker i detta hänseende som äro att räkna med under den första
tiden efter en omläggning.
Övergång till högertrafik kommer att föra med sig icke oväsentliga kostnader.
Ur kostnadssynpunkt hade det varit fördelaktigare för vårt land
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
att vidtaga trafikförändringen strax efter det senaste världskrigets slut,
när förslag därom väcktes i riksdagen. Sedan dess har skett bl. a. nyanskaffningar
inom spårvägs- och bussföretagen av fordon, vilka i samband
med en övergång fordra kostnadskrävande ombyggnad. De huvudsakliga
kostnaderna för en trafikomläggning 1958 eller 1959 ha i eu i september
i år redovisad inom Ingeniörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission
verkställd utredning beräknats till sammanlagt 149 miljoner
kronor. Härtill komma vissa kostnader bl. a. inom statens järnvägar för
omläggning av stationsplaner och infarter till järnvägsområden. I jämförelse
med de kostnadsberäkningar, som hänföra sig till tiden närmast
efter krigsslutet, har sålunda en avsevärd fördyring inträtt. Det är emellertid
icke att vänta, att kostnadsfrågan längre fram skall ställa sig gynnsammare;
snarare torde man — såsom också framgår av nyssnämnda utredning
-- efter ytterligare uppskov ha att räkna med kraftigt stegrade
kostnader.
På grund av vad ovan anförts finner utskottet det för Sveriges del vara
med så avsevärda fördelar förenat att övergå till högertrafik, att vårt land
snarast möjligt bör inrikta sig på en sådan övergång.
Beslut om övergång till högertrafik bör emellertid enligt utskottets mening
icke fattas förrän det står klart, att en omläggning kan genomföras
i anslutning till beslutet. Före slutligt avgörande torde emellertid erfordras
kompletterande utredning, främst rörande finansieringen av kostnaderna,
samt ett närmare klarläggande av förutsättningarna ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt
för att under de närmaste åren genomföra det ombyggnadsprogram,
som måste föregå en omläggning av trafiken. Vid en sådan
utredning bör även särskilt undersökas vid vilken tidpunkt själva övergången
till högertrafik lämpligen bör ske. Utskottet anser det betydelsefullt,
att den ytterligare utredning, som sålunda är nödvändig innan riksdagen
tager slutlig ståndpunkt till frågan om vi skola införa högertrafik,
bedrives så skyndsamt att möjligheterna till en omläggning medan kostnaderna
hålla sig vid den nu beräknade nivån icke försittas. För skyndsamhet
vid utredningens bedrivande tala även utsikterna att nå ett beslut i så
god tid, att man vid den nu pågående upprustningen av vägväsendet kan
taga hänsyn till en kommande övergång till högertrafik när det gäller utformandet
av trafikplatser m. m. Liknande synpunkter göra sig gällande
beträffande förestående stadsplaneregleringar och för de större trafikföretagens
driftplanering.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna 1:12 och 11:9
mätte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville utreda förutsättningarna för vårt land att under den
Andi''a lagutskottets utlåtande nr 39.
39
närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.
Stockholm den 18 november 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Nerman,
fru Svenson, herrar Ahlberg, Axel E. Svensson och Nils Theodor Larsson;
från
andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,
fru Sandström, herrar Lundberg, Andersson i Alfredshem, Svensson
i Göteborg, Ericsson i Näs och Cassel.
537759. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag