Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

1

Nr 38.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående eu översyn
av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandeln
777. in.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 305 i första kammaren av herr
Hällgren och fru Wallentheim samt nr 398 i andra kammaren av fru Löfqvist
m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om att vid översyn av butikstängningslagen
eller övervägande av andra lagstiftningsåtgärder på näringslivets
område hänsynstagande måtte ske till innehållet i motionerna och
framläggande för riksdagen av de förslag, som härav kunna föranledas».

I motionerna anföres bl. a. följande:

Kioskrörelsen är ett småfolkets särskilda verksamhetsområde, och oftast
ha sociala skäl samt billighetsskäl talat för tillkomsten av detta slags företagarverksamhet.
Genom att starta eller övertaga en kioskrörelse kunna
många partiellt arbetsföra eller med dem jämställda försörja sig. Möjligheterna
till en egen kioskrörelse vad angår verkligt lönande kiosker minskas
emellertid kontinuerligt för dem som särskilt böra ifrågakomma för
denna form av förvärvsverksamhet. På området ha nämligen uppstått
handelsformer, som innebära att flera kiosker innehavas av en ägare och
drivas under enhetlig regi. Störst bland företagare på området är Aktiebolaget
Svenska pressbyrån. Denna lär visserligen i en del fall i sin kiosktjänst
anställa invalidiserade personer eller personer med nedsatt arbetsförmåga,
men det är stor skillnad mellan att vara löntagare och egen företagare.
En löntagares anställning är, särskilt då hans arbetsförmåga är nedsatt,
förenad med ovisshetsmoment, och han löper alltid risk att bli entledigad
och ställd utan existensmöjligheter.

Pressbyråns verksamhet har kraftigt expanderat på senare år. Den högst
betydande inkomst, bolaget måste ha av sin kioskrörelse, som vad angår
andra varor än tidningar och tidskrifter är något som faller utanför bolagets
ursprungliga verksamhetsområde, torde ej blott bekosta utövandet av
det med bolaget avsedda ändamålet utan ock till viss del på ett eller annat
sätt komma dess delägare till godo. Under sådana förhållanden är denna
expansion ej betingad av några ekonomiskt tvingande orsaker. Ekonomiska
skäl utgöra följaktligen intet hinder för en begränsning av expansionen till
den del, den kan anses vara försvarbar av allmänt sociala skäl eller med
hänsyn till småfolkets anspråk på verksamhetsobjekt såsom egna företagare.

Det kan ej ligga i samhällets intresse, att på bekostnad av småföretagarna
ett stort företag växer ut med en myckenhet anställda. Det torde även böra

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 2 avd. Nr 38.

2

Andra lugnt skotteis utlåtande nr 38.

övervägas, huruvida inte bolagsformen för företagarverksamhet bör begränsas,
ävensom huruvida begränsningen i så fall bör avse vissa kioskkategorier.
Den på området förekommande företeelsen, att en person är samtidigt
ägare av flera kiosker, som ej drivas i bolagsform — s. k. grosshandel med
kiosker — bör icke heller få taga för stor omfattning. Vid såväl idkande
som överlåtelse av kioskrörelse bör det kommunala inflytandet ha större
möjligheter att göra sig gällande.

Vid den överarbetning av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandel,
som ovanstående förutsätter, torde jämväl böra övervägas om ej i
lagtexten bör i vägledande syfte stadgas, att bland flera kompetenta sökande
till kioskrättighet sökande med nedsatt arbetsförmåga bör äga företräde
framför de övriga.

Det vore önskvärt, om de synpunkter som framförts i motionerna vunne
beaktande jämväl vid det pågående lagstiftningsarbetet på näringsfrihetens
område.

Bestämmelser om tillstånd till försäljning från kiosk.

Enligt 1 § i 1864 års näringsfrihet sförordning är svensk medborgare med
de undantag och inskränkningar, varom stadgas i förordningen, berättigad
att idka handelsrörelse. Bestämmelsen har avseende även å kioskhandel,
och förordningen innehåller inga bestämmelser om inskränkningar i rätten
att driva sådan rörelse. Från de synpunkter, som avses i näringsfrihetsförordningen,
är således rätten att idka kioskrörelse fri. Försäljning från
kiosk är emellertid liksom annan dctaljhandelsförsäljning underkastad bestämmelserna
i 1948 års butikstängningslag, och för kioskrörelse har vad
som i lagen föreskrives om tillstånd till annan affärstid än den vanliga
särskild betydelse.

Enligt butikstängningslagens It § kan näringsidkare under vissa betingelser
erhålla tillstånd att hålla butik — vilken beteckning i butikstängningslagen
även innefattar kiosker — öppen för allmänheten å tid,
då öppethållande eljest icke är förenligt med bestämmelserna i lagen,
d. v. s. efter kl. 19. Tillstånd härtill meddelas av länsstyrelsen. Tillfälle att
avgiva yttrande över ansökning skall, där det ej är uppenbart att ansökningen
ej kommer att bifallas eller fråga är om öppethållande eller försäljning
under allenast kort tid, beredas drätselkammare eller kommunalnämnd.
Kommunens beslutande myndighet må uppdraga åt annan kommunal
nämnd, beredning eller styrelse att avgiva yttrande. Avser ansökning
försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle, skall länsstyrelsen
före ärendets avgörande inhämta utlåtande över ansökningen från
statens tobaksnämnd.

Beviljat tillstånd gäller för viss tid eller tills vidare och kan återkallas,
när skäl därtill äro. I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken
öppethållande eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder
få försäljas. Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter
rörande försäljningens anordnande, som finnas erforderliga.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

3

Tillstånd till annan affärstid än den vanliga må ej medgivas, om sökanden
icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet,
eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva
verksamheten eller hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-,
säkerhets- eller liknande synpunkt. Föreligga ej sådana hinder skall vid
prövning av ansökning hänsyn hland annat tagas å ena sidan till det gagn
för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan handel,
som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

I 11 § angivas vidare olika fall i vilka tillstånd till annan affärstid än
den vanliga kan medgivas, där de ovan återgivna bestämmelserna icke utgöra
hinder för beviljande av tillstånd. Bl. a. följande regler skola därvid
lända till efterrättelse.

Försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria drycker, frukt, produkter av
frukt, honung, levande blommor, tryckta skrifter, vykort, fotografisk film
och tändstickor, vilken bedrives från särskilt försäljningsställe, där under
den vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt
icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan 22. Tillstånd till försäljning av tobaksvaror
å utsträckt tid kan meddelas vid försäljning i samband med nöjestillställning
e. d. samt till s. k. trafikkiosker. Slutligen kan tillstånd till öppethållande
och försäljning även i andra fall medgivas, då synnerliga skäl därtill
äro. Sistnämnda bestämmelse giver enligt motiven möjlighet att beakta
ömmande personliga omständigheter hos sökanden, såsom att sökanden
endast är partiellt arbetsför.

Handeln med tobaksvaror är tillika underkastad särskild reglering genom
19A3 års lagstiftning om tobaksmonopol. Regleringen innebär bl. a. att monopolbolaget
utövar en nyetableringskontroll för att hindra nya ur distributionssynpunkt
ej behövliga försäljningsställen. Försäljning av tobak med
återförsäljarrabatt kan i princip icke ske utan tillstånd av monopolbolaget.
Enligt praxis förvägrar emellertid monopolbolaget icke inköpsrätt åt näringsidkare
som jämlikt butikstängningslagens bestämmelser genom lagakraftvunnet
beslut erhållit tillstånd till tobaksförsälj ning på utsträckt tid.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 oktober 1952 har chefen för
finansdepartementet tillkallat en utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror.
Utredningen skall enligt direktiven göras förutsättningslös och
allsidig.

Tidigare behandling av frågan om kioskrörelsens betydelse för de

partiellt arbetsföra.

Möjligheterna att bereda de partiellt arbetsföra tillfälle till försörjning
genom kioskhandel ha behandlats i förarbetena till 1948 års butilcstängningslag
samt av kommittén för partiellt arbetsföra.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

1947 års butikstångningssakkunniga (SOU 1948:3) ansågo, att ömmande
personliga omständigheter icke borde föranleda beviljande av ett tillstånd,
för vilket giltiga skäl eljest ej förelåge. De sakkunniga anförde som
motiv till detta sitt ställningstagande, att erfarenheterna av tidigare tillståndsgivning
med beaktande av ömmande omständigheter icke enbart varit
goda. Särskilt gäller detta i fråga om tillstånd till försäljning av tobaksvaror
å utsträckt tid. En dylik rätt medförde ofta synnerligen goda inkomster
och uppskattades därför till ett ej obetydligt kapitalvärde, vilket ersattes
vid överlåtelse. På detta sätt bleve dylika rättigheter ofta förmål för
spekulationer av särskilt företagsamma personer, och de verkligt sociala
synpunkterna komme lätt i skymundan. Tillstånd till utsträckt affärstid
torde i de flesta fall förorsaka visst avbräck för annan handel, och om det
beviljades utan andra skäl än ömmande omständigheter för sökanden personligen,
innebure detta i själva verket, att en eller flera andra näringsidkare
i branschen finge bidraga till den ifrågavarande personens försörjning.
En dylik konsekvens vore icke rimlig och vore icke heller nödvändig
med hänsyn till den utveckling, som vår socialvård numera genomgått.

Däremot borde enligt de sakkunnigas mening ömmande personliga omständigheter
hos sökanden kunna komma i betraktande vid konkurrens
mellan flera om erhållande av försäljningsrättigheter, vilka tillgodosåge
verkliga behov hos allmänheten.

De sakkunniga funno det även vara av stort värde, om partiellt arbetsföra
i lämplig omfattning bereddes tillfälle att försörja sig genom dylik försäljningsverksamhet.
Fördelningen av dessa försörjningsmöjligheter borde
om möjligt ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan. Även vid ombyte
av innehavare borde detta organs yttrande inhämtas. Olika metoder
hade ifrågasatts för att säkerställa det önskvärda inflytandet av socialvårdsorganen.
Bl. a. pekade de sakkunniga på den metoden, att kommunen
läte uppföra ett antal kiosker, vilka skulle uthyras till personer, som anvisades
av socialvårdsorganet och som därefter hos vederbörlig myndighet
finge söka tillstånd till handel på utsträckt tid på förevarande plats. En
annan utväg vore, att ett allmännyttigt företag, exempelvis ett kommunalt
bolag, förvärvade tillstånd till utövande av handel på utsträckt affärstid
på därför lämpade platser och att detta bolag sedan anställde biträden och
affärsföreståndare under beaktande av föreliggande personliga ömmande
omständigheter hos aspiranterna på dylika befattningar.

I proposition nr 248 till 1948 års riksdag med förslag till ng butikstängningslag
förordade föredragande departementschefen, att bestämmelsen om
beviljande av tillstånd »då synnerliga skäl därtill äro» skulle bibehållas i
butikstängningslagen. Departementschefen tillfogade, att dittillsvarande
praxis, enligt vilken tillstånd i viss utsträckning beviljats på grund av
ömmande personliga omständigheter hos sökanden, syntes böra upprätthållas
oförändrad. Liksom de sakkunniga fann departementschefen det

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

5

riktigt, att tillfälle bereddes de partiellt arbetsföra att försörja sig genom
kioskförsäljning. Vid konkurrens mellan flera om försäljarrättigheter
borde socialvårdssynpunkter beaktas. Så borde även ske vid ombyte av
innehavare. I detta sammanhang erinrade departementschefen om att tillstånden
voro personliga. Han underströk emellertid, att de sociala skälen
borde vara tungt vägande för att kunna föranleda beviljande av ett tillstånd
för vilket giltiga skäl eljest ej förelåge. Det vore vidare angeläget, att
de tillståndsbeviljande myndigheterna hade uppmärksamheten riktad på
förekomsten av eventuella missbruk och, om skäl därtill funnes, begagnade
sig av möjligheten att återkalla tillstånd.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr
47, över propositionen, att försäljning på utsträckt tid vore motiverad av
hänsyn till allmänhetens intresse att kunna erhålla vissa varor utom vanlig
affärstid. Med fasthållande härav ville emellertid utskottet framhålla
önskvärdheten av att vid beviljande av tillstånd till försäljning under utsträckt
tid från kiosk även de sociala synpunkterna beaktades. Partiellt
arbetsföra borde, då så befunnes lämpligt, beredas tillfälle att försörja sig
genom försäljning från kiosk. Detta kunde vara motiverat ur flera synpunkter.
Dels finge de partiellt arbetsföra härigenom en möjlighet att försörja
sig. Dels skedde ofta försäljning från kiosk under sådana förhållanden,
att det skulle innebära slöseri med arbetskraften att låta en fullt arbetsför
person sköta försäljningen.

Kommittén för partiellt arbetsföra (SOU 1948:54) har undersökt, huruvida
det skulle vara möjligt att genom lagstiftning reservera kioskhandeln
för partiellt arbetsföra genom att i butikstängningslagen införa vissa begränsande
klausuler. Kommittén kom emellertid till den uppfattningen, att
tillräckliga skäl för att frångå principerna i gällande näringsfrihetslagstiftning
icke kunde anses föreligga. Det kunde säkert även enligt kommitténs
uppfattning med full rätt komma att diskuteras, huruvida en dylik bestämmelse
— särskilt med hänsyn till den vaga definitionen av begreppet partiellt
arbetsför — skulle komma att framstå såsom rättvis. Sannolikt skulle
fall komma att föreligga — exempelvis änkor med stor försörjningsbörda •—
vilka ur angelägenhetssynpunkt kunde förefalla lika ömmande som fall av
partiell arbetsförhet på grund av defekter i hälsoavseende.

Kommittén fann dock, att kioskrörelse kunde anses väl lämpad för vissa
partiellt arbetsföra, och att därför allt borde göras för att med till buds
stående medel söka giva företräde däråt till personer med särskilda försörjningssvårigheter.
De utvägar, som härvidlag stode till buds, syntes vara
dels att de nu arbetande kioskbolagen frivilligt anlade sociala synpunkter
vid anställandet av personal, dels att de kommunala myndigheterna genom
lämpliga åtgärder säkrade rättigheterna i största möjliga utsträckning
åt därför lämpade partiellt arbetsföra.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Av erfarenheterna från den verksamhet, som vissa kommunala myndigheter
bedrivit, hade framgått — yttrade kommittén vidare — att det icke
givit tillfredsställande resultat att endast upplåta nya kioskrättigheter till
partiellt arbetsföra. Ett omfattande geschäft hade nämligen förekommit
på detta område. I likhet med butikstängningssakkunniga fann kommittén
däremot, att de partiellt arbetsföras intressen i fråga om kioskhandeln
kunde tillgodoses exempelvis genom att kommunala bolag eller stiftelser
bildades, som förvärvade tillstånd till handel å utsträckt affärstid och som
anställde affärsföreståndare och biträden, eller därigenom att de kommunala
myndigheterna läte uppföra kiosker i egen regi och uthyrde dessa till
personer, som anvisades av de socialvårdande organen. I senare fallet finge
den partiellt arbetsföre själv hos vederbörlig myndighet söka tillstånd till
handel å utsträckt tid.

Yttranden över motionerna.

över motionerna ha remissyttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Rikskommiltén för partiellt arbetsföra,
Svenska kioskhandlareförbundet, Sveriges kioskidkares riksförbund
och Sveriges köpmannaförbund. Därjämte har Svenska tidningsutgivareföreningen
i skrivelse till utskottet framlagt sina synpunkter på motionerna.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att styrelsen i olika sammanhang
hävdat, att de partiellt arbetsföra böra äga företrädesrätt till kioskhandel.
Enligt styrelsens uppfattning äro erfarenheterna av de åtgärder, som olika
stader vidtagit för att bereda de partiellt arbetsföra möjlighet att försörja
sig med kioskhandel, synnerligen tillfredsställande. Det är enligt styrelsens
uppfattning önskvärt, att denna verksamhet utbygges ytterligare. Förutsättningen
för att åtgärder, vilka inskränka rörelsefriheten inom kioskhandeln,
skola kunna rekommenderas, måste emellertid vara, att garantier
skapas för att den på detta sätt i viss mån skyddade näringen förbehålles
de partiellt arbetsföra.

Rikskommittén för partiellt arbetsföra anser en utredning av kioskhandeln
och dess förhållanden vara väl motiverad.

Det har visat sig, anför rikskommittén, att svåra fysiska handikap såsom
höggradig vanförhet och blindhet icke lägga hinder i vägen för bedrivande
av kioskhandel och liknande affärsverksamhet, om vederbörande i
övrigt äga nödvändiga personliga förutsättningar. I många städer och andra
samhällen ha också myndigheterna tagit hänsyn till de möjligheter, som
kioskhandeln erbjuder de partiellt arbetsföra.

Den förståelse, som myndigheterna på många orter visa de partiellt arbetsföra,
motverkas emellertid av den faktiska monopolställning, vissa
större kioskbolag kommit att intaga. Anledningar till denna monopolställning
torde bl. a. vara, att överenskommelser träffats mellan myndigheter

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

7

och bolagen, vilkas konsekvenser i olika avseenden myndigheterna vid tiden
för överenskommelsernas träffande icke kunnat överblicka. Sålunda
kunna de stora kioskbolagen erbjuda engångsförmåner, som en enskild
kioskägare icke har möjlighet att erbjuda. Därigenom har kioskhandeln
kommit att exploateras av myndigheterna på ett sätt, som icke har motsvarighet
i fråga om någon annan form av affärsverksamhet. Vidare synes
begreppet trafikkiosk successivt ha utvidgats till att omfatta även kiosker,
som man utsprungligen icke har avsett. Redan detta synes rikskommittén
vara tillräckligt skäl för en översyn av kioskhandeln. — EU villkor för att
kioskhandel skall kunna rekommenderas för partiellt arbetsföra måste vara,
att kioskens bärighet är sådan, att innehavaren kan anlita personal för nödig
avlösning och därigenom uppnå rimliga arbetsförhållanden. På grund
av de stora kioskbolagens expansion bli de partiellt arbetsföra dock i många
fall hänvisade till kiosker med tvivelaktig bärighet.

Kioskbolagen anställa i viss utsträckning partiellt arbetsföra. Några objektiva
uppgifter härom föreligga icke, såvitt rikskommittén har sig bekant.
Intrycket inom de partiellt arbetsföras egna organisationer är emellertid,
att kioskbolagen icke använda sig av partiellt arbetsföra i nämnvärd
utsträckning.

Rikskommittén anser, att man med hänsyn till de senaste årens utveckling
har anledning befara, att ett uppskov med en utredning skulle göra
det allt svårare att ändra de förhållanden, som eventuellt kunna anses otillfredsställande.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån hemställer att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Pressbyrån anför bl. a.

Kioskhandeln är i dagens samhälle en viktig gren av varudistributionen.
Kioskernas uppgift är att ge den köpande allmänheten en service, som de
vanliga butikerna av olika skäl icke kunna i tillräcklig grad tillhandahålla.
Motionärernas uppfattning, att »sociala och billighetsskäl talat för tillkomsten
av detta slags egen företagarverksamhet» är felaktig; det är behovet
av försäljningsställen, särskilt i samband med persontrafik och i tätorternas
ytterområden, som föranlett kioskhandelns tillkomst och betingat
dess utveckling. Det är visserligen sant, att ett avsevärt antal partiellt arbetsföra
ägna sig åt och äro väl lämpade för denna form av handelsverksamhet,
även om det kan ifrågasättas om kioskhandeln i högre grad än
mycken annan detaljhandel lämpar sig för personer utan förutbildning och
med nedsatt arbetsförmåga. Helt visst förekomma partiellt arbetsföra i
lika stor utsträckning bland innehavare av tobaksaffärer, sybehörsaffärer,
mjölkbutiker och blomsteraffärer, för att taga några exempel. Det torde
också vara ostridigt att det ur hälsosynpunkt kan för klena personer vara
en större påfrestning att stå i en för väderleken relativt utsatt kiosk än i
en affär.

Pressbyrån äges sedan år 1940 av ett på kooperativ grund bildat bolag,
vars aktier ägas av Svenska tidningsutgivareföreningen och ett 150-tal
svenska tidnings- och tidskriftsföretag. Pressbyråns uppgift är att tjäna
som instrument för ett opartiskt spridande av alla svenska tidningar och

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 3S.

tidskrifter. Pressbyrån måste i sin organisation och verksamhet i första
hand ta hänsyn till huvuduppgiften, pressalsterdistributionen. Detta innebär
dock icke, att Pressbyrån därför skulle bortse från de sociala synpunkterna
i övrigt med avseende på såväl allmänheten som dess egen personal.
På grund av att Pressbyrån väsentligen grundar sin verksamhet på avtal
med statliga institutioner, större trafikföretag och kommuner är det sörjt
för alt de samhällsintressen dessa ha att tillvarataga bli beaktade. Såsom
exempel härå anför Pressbyrån avtal med kommunala myndigheter, vari
Pressbyrån förbundit sig att för skötseln av kiosker i möjligaste mån anlita
partiellL arbetsföra.

Det ligger i sakens natur, att den rörelse Pressbyrån bedriver måste vara
av stor ekonomisk omfattning, och bolaget kan icke finna, att detta ur
samhälleliga synpunkter kan ge anledning till kritik. Endast ett företag
av Pressbyråns storleksordning kan rationellt ordna tidningsdistributionen
i landet och genom upptagandet av andra artiklar i kioskhandeln får på
en gång Pressbyrån behövligt stöd för sin rörelse och allmänheten tillgång
till förstklassiga kioskvaror. Stordriften möjliggör för Pressbyrån att hålla
ett stort antal kiosker, som icke äro lönande men fylla ett behov på ur
handelssynpunkt sämre belägna platser. Framför allt sätter Pressbyråns
ekonomiska resurser densamma i stånd att bereda ett stort antal personer
en tryggad anställning.

Pressbyrån sysselsätter omkring 4 000 personer, varav omkring 2 400 i
dess 1 008 kiosker. Pressbyrån har alltid haft förståelse för de partiellt arbetsföras
svårigheter att få sysselsättning i näringslivet och för egen del
sökt att bereda dessa anställning i så stor utsträckning som varit förenligt
med tillgodoseende av tjänstens krav. För närvarande har Pressbyrån omkring
175 anställda av denna kategori. I detta sammanhang bör nämnas,
att hos Pressbyrån dessutom tjänstgöra omkring 275 änkor och 235 frånskilda
kvinnor, två typer av arbetsbehövande, som ofta på grund av bristande
utbildning, ålder eller sjuklighet ha svårt atl tjäna sitt uppehälle.

Den farhåga, som kommer till synes i motionerna, att Pressbyråns expansion
skulle innebära monopolistiska strävanden är oberättigad. Ett
kioskföretag, som icke har mer än 20 % av landets kiosker, kan icke utgöra
något hot mot den fria kioskhandeln, även om dess andel i varuomsättningen
skulle vara större än detta procenttal utvisar. Pressbyråns kioskrörelse
är och kommer alltid att huvudsakligen vara förlagd i anslutning
till trafikmedlen — för närvarande 96 % av Pressbyråns samtliga kiosker
— men icke ens inom detta område har bolaget någon ensamrätt. I fråga
om förvärv av kiosker från andra företagare är ökningen av rörelsen mycket
måttlig. Under de senaste tio åren ha inköpts 106 kiosker eller i medeltal
knappt It om året. Inrättandet av nya kiosker står i regel i samband med
uppkomsten av nya eller utvidgning av gamla samfärdsmedel. Antalet under
samma 10-årsperiod nyinrättade kiosker är 271. Det finns anledning att
antaga, att en relativt större tillväxt av kiosker ägt rum utanför Pressbyråns
verksamhetsområde.

Att Pressbyråns verksamhet under senare år undergått en betydande
ökning, återspeglad i stigande omsättningssiffror och antalet anställda, beror
främst på den allmänna ekonomiska utvecklingen i landet och på den
alltmer förbättrade ställningen för stora befolkningsgrupper. Man behöver
blott se på de starkt ökade upplagorna av pressalster för att förstå detta

Andra lagutskottets utlåtande nr 3S.

9

sammanhang; antalet genom Pressbyrån försålda tidningar ökades från
cirka 202 miljoner år 1942 till cirka 407 miljoner 1952.

Enligt Pressbyråns uppfattning äro angivna förhållanden icke ägnade att
föranleda klander av den verksamhet Pressbyrån bedriver. Det kan icke
vara ett samhällsintresse att beskära ett företags verksamhet, blott därför
att det fyller en icke blott kvalitativt utan även kvantitativt stor uppgift
i näringslivet. Man kunde lättare ha förstått motionärernas inställning, om
Pressbyrån tjänat ett enskilt vinstintresse, vilket som inledningsvis framhållits
icke är förhållandet.

Svenska tidnings ut giv ar eföreningen finner det vara ett angeläget önskemål
att Pressbyrån ej hindras i sin verksamhet genom bestämmelser, som
skulle kunna begränsa företagets möjligheter till vidare utveckling och
konsolidering. Såsom motivering till sitt ställningstagande framhåller föreningen
bl. a., att Pressbyrån såsom ett den svenska pressens eget, »kooperativa»
organ för tidningarnas lösnummerdistribution utövar en uppenbart
samhällsviktig verksamhet samt anför bl. a. följande.

Då distributionskostnaderna utgör ett väsentligt moment i tidningsföretagens
kalkyler, har det varit av utomordentlig betydelse för tidningarna
att genom detta pressens eget distributionsföretag kunna på ett ur skilda
synpunkter tillfredsställande sätt organisera den del av distributionen som
gäller lösnummerexemplaren. En mycket viktig faktor härvidlag har varit
den uppmärksamhet, som Pressbyrån har kunnat genom sitt rikt förgrenade
funktionärsnät ägna variationer i upplageutvecklingen. Härigenom
har förskjutningar i efterfrågan kunnat smidigt beaktas, vilket varit av
utomordentlig betydelse när det gällt att städse tillgodose allmänhetens berättigade
behov av service och att beakta önskemålet om att antalet returexemplar
icke blir onödigt högt med därav följande kostnadsbelastning och
återverkningar i prisledet. Genom sin rationaliserade samdistribution och
kombination med annan verksamhet kan Pressbyrån sköta denna del av
tidningsförsäljningen mot en kostnad för tidningarna, som väsentligt understiger
vad eljest skulle varit fallet.

Sammanfattningsvis kan således sägas, att bolaget kommit att utgöra en
för svensk press ovärderlig distributionsapparat, om vars centrala roll för
tidningsspridningen endast en mening finns inom pressen.

Svenska kioskhandlareförbundet däremot finner de i motionerna framställda
önskemålen högeligen förtjänta av att bliva förverkligade. Förbundet
anknyter därvid främst till de i motionerna anförda synpunkterna på Pressbyråns
verksamhet. Förbundet framhåller bl. a., att de förmåner Pressbyrån
bjuder kommunerna för rätten att uppställa kiosker och utöva därmed
förbunden verksamhet äro större än vad en enskild, som ämnar starta
en kioskrörelse, kan bjuda. Dessa förmåner äro för kommunerna så lockande
att kommuner, som låta uppsätta kiosker för partiellt arbetsföra, begränsa
dessa till mindre goda försäljningsställen medan de verkligt förmånliga
förbehållas Pressbyrån. Visserligen lärer Pressbyrån i sin kiosktjänst
anställda invalidiserade personer, men dessas anställning är förenad
med stor osäkerhet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 38.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Beträffande försäljning av tobak och tryckta skrifter framhåller förbundet,
att även om en person erhållit tillstånd av vederbörande myndighet att
sälja tobak och tryckta skrifter på utsträckt tid, kan han ändå icke sälja
dessa varor, om han icke antagits som försäljare, beträffande tobak av
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet och beträffande tryckta skrifter av
Tidningsutgivareföreningens kommissionärsnämnd. Tobaksmonopolet hade
hittills icke vägrat försäljningsrättigheter åt den, som erhållit myndighets
tillstånd att sälja tobak på utsträckt lid, men fall hade förekommit då Tidningsutgivareföreningens
kommissionärsnämnd icke antagit den som erhållit
sådant tillstånd beträffande tryckta skrifter till försäljare. Det syntes
förbundet ändamålsenligast att den som erhållit här åsyftat tillstånd
enligt butiksstängningslagen icke skulle behöva något ytterligare tillstånd.
Vid en översyn av butikstängningslagen borde föreskrift härom införas i
denna.

Sveriges kioskidkares riksförbund hävdar, att en utredning om kioskhandeln
icke skulle fylla någon uppgift. Riksförbundet framhåller, att
kioskinnehavarna önska betraktas som övriga affärsidkare, utan särställning
och med rätt att fritt disponera sina rörelser. Att reservera kioskhandeln
för partiellt arbetsföra vore orimligt. I de flesta fall ställer det stora
krav på hälsa och arbetsförmåga att sköta en kioskrörelse, där hets och
obekväma arbetsförhållanden äro rådande.

Att kioskrörelsen skulle vara särskilt småfolkets verksamhetsområde är,
enligt riksförbundets mening, oriktigt. För att köpa eller bygga en kiosk
fordras ett ganska stort kapital, då myndigheterna i många fall ha stora
fordringar på kioskens utseende och inredning, och om en kiosk uppförts
i kommunal regi, är det ofta sådana hyresvillkor, alternativt amorteringsoch
räntevillkor, att de äro mera betungande än om det varit fråga om
förhyrning av butikslokal.

Motionärernas tanke att det skulle vara förbjudet att driva kioskrörelse
i bolagsform eller för en kioskägare att ha flera kiosker finner riksförbundet
egendomlig och stridande mot näringsfrihetens princip.

Sveriges köpmannaförbund uttalar som sin mening, att motionerna icke
böra föranleda några lagstiftningsåtgärder.

Förbundet anser, att rent företagsekonomiska synpunkter böra anläggas
i kioskfrågor, och att en reglering på detta område på sätt föreslagits av
motionärerna icke bör komma i fråga. En lagstiftning avsedd att tjäna
som stöd för en grupp företagare med den verkan att andra gruppers frihet
begränsas är enligt förbundets mening icke eftersträvansvärd.

Den fria konkurrensen bör enligt förbundet vara utslagsgivande i frågor
av förevarande natur. Icke heller de kommunala myndigheterna böra, synes
det förbundet, ifrågasätta riktigheten av denna princip vid sitt handlande
eller i sina bedömningar och på något sätt favorisera en eller flera företagare
på andra bekostnad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Utskottet.

11

Motionärerna ha under förmälan bl. a. att de partiellt arbetsföras möjligheter
att vinna försörjning genom kioskrörelse kontinuerligt minskats
framfört vissa förslag, som syfta till att i större utsträckning tillgodose
dessas intressen. Förslagen gå i huvudsak ut på att man borde överväga att
vidtaga åtgärder för att begränsa större företags — särskilt nämnes här
Aktiebolaget Svenska pressbyrån — verksamhet på området samt att införa
en föreskrift i butikstängningslagen om att partiellt arbetsför, som söker
kioskrättigheter och är lämpad att sköta kiosk, bör äga företräde framför
andra sökande.

I butikstängningslagens förarbeten framhålles, att sociala skäl böra beaktas
vid beviljande av tillstånd till försäljning från kiosk på utsträckt tid.
Bl. a. gav andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande över
propositionen med förslag till butikstängningslag uttryck åt denna uppfattning.
Såväl av lagen som av förarbetena framgår emellertid, att andra hänsyn
än de sociala jämväl måste beaktas och i vissa fall bliva utslagsgivande
vid tillståndsprövningen. Frågan huruvida man i lag borde giva ett starkare
skydd åt de partiellt arbetsföra genom att reservera kioskhandeln för dessa
har efter den nya butikstängningslagens tillkomst behandlats av kommittén
för partiellt arbetsföra. Kommittén fann emellertid icke skäl att föreslå
ändring i gällande bestämmelser utan förordade i stället, att man med
till buds stående medel skulle söka giva företräde till sysselsättning med
kioskrörelse åt personer med särskilda försörjningssvårigheter. Kommittén
framhöll därvid särskilt önskvärdheten av att kommunala åtgärder för att
bereda därför lämpade partiellt arbetsföra sysselsättning med kioskrörelse
vidtoges samt av att kioskbolagen anlade sociala synpunkter vid rekryteringen
av sin personal.

Av uppgifter, som utskottet inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen framgår
bl. a., att kommunerna flerstädes vidtagit särskilda åtgärder för att
bereda härför lämpade partiellt arbetsföra sysselsättning med kioskförsäljning,
och beslut om eller planer på nya dylika åtgärder rapporteras från
olika länsarbetsnämnder. Över huvud taget synes man kunna konstatera, att
de ovan nämnda rekommendationerna i fråga om beaktande av sociala synpunkter
på kioskförsäljning vunnit vidsträckt efterföljd hos berörda myndigheter.
Vad beträffar den av Aktiebolaget Svenska pressbyrån bedrivna
kioskrörelsen grundas denna till väsentlig del på avtal med statliga och
kommunala myndigheter, och dessa kunna, såsom i viss utsträckning skett,
med avseende å rekrytering av kioskpersonalen i avtalen träffa förbehåll
till förmån för partiellt arbetsföra och andra som av sociala skäl anses böra
äga företräde till anställning i Pressbyråns kiosker. Pressbyrån har i sitt
remissvar deklarerat en positiv inställning till de partiellt arbetsföras problem
samt upplyst, att företaget har ett icke ringa antal anställda, vilkas

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

personliga omständigheter till följd av partiell arbetsförhet eller andra förhållanden
framstått såsom ömmande. Tillstånden till försäljning på utsträckt
tid äro personliga och kunna återkallas när skäl äro därtill. Myndigheterna
kunna därför ingripa mot eventuella missförhållanden på området.

Då således den nuvarande lagstiftningen giver möjlighet att beakta de
partiellt arbetsföras intressen och utvecklingen synes gå i den riktningen,
att dessa möjligheter alltmera utnyttjas, finner utskottet icke erforderligt
att förorda den föreslagna omprövningen av gällande bestämmelser.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:305 och 11:398, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 november 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Wi*-strand, Nerman, fru Svenson, herrar Bengtson och Axel E. Svensson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Lundberg,
Andersson i Alfredshem, fröken Höjer, fruar Ewerlöf, Sjöstrand, herrar
Bengtsson i Varberg och Ericsson i Näs.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
581480