Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
1
Nr 60.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 19 december 1952
(nr 755) med bestämmelser om värdering av varulager
vid 195i års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt, jämte en i ämnet väckt motion.
I en den 2 oktober 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 233, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 19 december 1952 (nr 755)
med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt.
Rörande författningsförslagets lydelse får utskottet hänvisa till propositionen.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anmärkas följande.
Vid 1952 års riksdag beslöts vissa inskränkningar i rätten att nedskriva
varulager vid 1954 års inkomsttaxering. Därvid framhölls att behovet av
bestämmelserna i fråga, vilka riktade sig mot spekulativa lageruppbyggnader,
skulle framdeles omprövas.
1 förevarande proposition uttalas, att vad som förekommit hitintills under
år 1953 icke synes vara av beskaffenhet att göra ifrågavarande bestämmelser
behövliga. De föreslås därför skola upphävas.
Till utskottets behandling har hänvisats den i anledning av propositionen
väckta motionen I: 509 av herr Ola Persson m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 233 och att följaktligen
förordningen den 19 december 1952 med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1954 års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt
skall sättas i kraft».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget har departementschefen
anfört följande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 60.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr (SO.
»Enligt kommunalskattelagens allmänna bestämmelser skall inkomst av
rörelse beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Detta innebär, att inkomsten
skall bestämmas med beaktande bland annat av den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen av in- och utgående varulager. Denna värdesättning
skall frångås endast om särskilda omständigheter därtill föranleder.
Man har brukat kalla detta rätt till fri varulagervärdering.
Denna rätt inskränktes i viss omfattning genom förordningen den 14
december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt. Dessa bestämmelser
innebar, att lagerökningar under beskattningsåren 1952 och
1953 skulle upptagas till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdena, dock
att vissa spärregler i uppmjukande syfte därjämte skulle iakttagas.
Nyssnämnda bestämmelser tillkom som ett led i den förda ekonomiska
politiken. De antogs av riksdagen samtidigt med förordningen om investeringsavgift
och utgjorde såtillvida ett komplement till denna som dylik
avgift icke skulle uttagas vid investeringar i varulager. Genom inskränkningen
i den fria lagervärderingsrätten avsågs spekulativa lageruppbyggnader
i viss mån skola motverkas.
I proposition nr 252 till 1952 års höstriksdag anmälde jag, att utvecklingen
under sistnämnda äf visat att det knappast varit erforderligt med
speciella regler mot spekulativa lagerökningar. Konjunkturavmattningen
hade föranlett företagen att i görligaste mån söka förhindra en ansvällning
av lagren. Inskränkningen i den fria varulagervärderingen syntes endast i
mindre mån ha varit av betydelse därvidlag. Jag framhöll vidare bland
annat, att samtidigt som utvecklingen sålunda karakteriserats av spontana
strävanden från företagens sida att nedbringa lagren, avsättningssvårigheter
verkat i riktning mot lagerökning. Detta gällde särskilt skogsindustrien
men även andra branscher. Det skulle —• utifrån de motiv som låg till
grund för lagstiftningen — te sig obilligt att för beskattningsåret 1952
bibehålla inskränkningen i rätten till fri lagervärdering beträffande de företag,
som genom att uppehålla driften bevarat sysselsättningsmöjligheterna
för den anställda personalen. De tillfälliga varulagervärderingsbestämmelserna
riktade sig icke mot dylika lagerökningar, som knappast kunde betecknas
som spekulativa.
Av skäl som nu återgivits föreslogs i nyssnämnda proposition att de tillfälliga
varulagervärderingsbestämmelserna icke skulle gälla för beskattningsåret
1952. Beträffande vilka regler som borde gälla för beskattningsåret
1953 anfördes samtidigt följande.
Jag har redan tidigare framhållit, att det för dagen tillgängliga materialet
för en konjunkturbedömning närmast tyder på en stabilisering av det
ekonomiska livet. I varje fall synes några påtagliga tendenser till en lagerökning,
betingad av inflationistiska förväntningar, icke finnas. Det torde
under dessa omständigheter saknas anledning att ingripa med åtgärder i
speciellt syfte att motverka lagerökningar. Erfarenheterna från efterkrigsåren
med dess snabba kastningar mellan skiftande konjunkturlägen talar
dock för att en viss beredskap upprätthålles i fråga om möjligheterna till
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
3
ingripanden på detta område, så att nya tendenser till inflationistiska lagerdispositioner
snabbt kan bekämpas. Med hänsyn härtill anser jag mig böra
förorda att bestämmelserna i 1951 års förordning om varulagervärdering i
huvudsak får kvarstå i vad avser beskattningsåret 1953. Den författningsmässiga
regleringen av frågan synes av vissa tekniska skäl lämpligast böra
genomföras på så sätt att 1951 års förordning om varulagervärdering helt
upphäves samtidigt med att en ny förordning antages avseende beskattningsåret
1953. En sådan förordning bör taga sikte på lagerökningar från
utgången av beskattningsåret 1952 till utgången av beskattningsåret 1953.
I övrigt synes bestämmelserna böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med bestämmelserna i 1951 års förordning.
Jag vill än en gång understryka, att en förordning om begränsning i
rätten till fri varulagervärdering för beskattningsåret 1953 bör tillämpas
allenast därest utvecklingen visar, att detta är betingat av konjunkturpolitiska
skäl. Eftersom det är önskvärt att redan nu förelägga riksdagen förslag
till sådan förordning, vill jag framhålla, att jag vid den framtida tidpunkt,
då utvecklingen under år 1953 kan med större säkerhet bedömas,
kommer att överväga huruvida det kan befinnas obehövligt med särskilda
åtgärder mot spekulativa lagerökningar. Skulle övervägandet leda härtill
kommer jag att förorda att riksdagen förelägges förslag till förordningens
upphävande.
Riksdagen godtog vad som sålunda föreslogs. Därefter utfärdades den
19 december 1952 dels en förordning, nr 754, om upphävande av 1951 års
varulagervärderingsförordning och dels en förordning, nr 755, om varulagervärderingen
vid 1954 års inkomsttaxering.
Ytterligare får jag erinra om vad jag uttalade i den senaste finansplanen
och i proposition nr 227/1953 angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1953/54, m. in., nämligen att begränsningen av rätten
till fri lagervärdering borde tillämpas allenast därest utvecklingen visade
att detta vore betingat av konjunkturpolitiska skäl. Jag framhöll tillika, att
jag vid den framtida tidpunkt, då utvecklingen under år 1953 kunde med
större säkerhet bedömas, ämnade överväga huruvida det kunde befinnas
obehövligt med särskilda åtgärder mot spekulativa lagerökningar. Min avsikt
vore därför att om det vid tiden för riksdagens höstsession visat sig att
tendenser till spekulativ lagerhållning ej förekommit, föreslå att ifrågavarande
bestämmelser skulle upphävas jämväl för år 1953.
T enlighet med i det föregående återgivna uttalanden får jag nu ånyo
upptaga frågan om särskilda varulagervärderingsbestämmelser bör gälla
vid 1954 års taxering. Min avsikt är icke att i förevarande sammanhang
lämna någon närmare redogörelse för det för dagen rådande ekonomiska
läget i olika hänseenden utan jag vill endast konstatera, att, såvitt kunnat
bedömas, några spekulativa lageruppbyggnader av det slag, mot vilka lagervärderingsbestämmelserna
riktade sig, icke förekommit. Härav följer då
att något behov av en tillämpning av dessa bestämmelser vid 1954 års taxering
icke kan ur angivna synpunkt anses föreligga. Jag vill därför förorda,
att riksdagen underställes förslag till upphävande av bestämmelserna i
fråga.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
Beträffande den statsfinansiella innebörden av att kommunalskattelagens
regler om varulagervärdering skall tillämpas vid nästfoljande års taxering
kan annat icke sägas, än att ett visst bortfall av skatteunderlag, som ej låter
sig närmare beräknas, kommer att inträda.»
I den föreliggande motionen har anförts bl. a. följande. Ingen utredning
förelåge om de ekonomiska konsekvenserna för stat och kommun av lagens
suspendering. Men regeringen ansåge att förluster för det allmänna uppkomme.
Detta vore liktydigt med ett erkännande att en beskattningsbar
iageruppbyggnad ägde rum. När lagen nu föresloges slopad utan att ha fyllt
någon av de uppgivna funktionerna gåves en motivering därför, som icke
alls bestyrkts. Lika litet som regeringen försökt väga den spekulation som
kunnat ske i varulagervärderingarna, vilken säkert inte vore obetydlig, hade
den gett några sakskäl för påståendet att sådan spekulation icke fortsatte
och komme att fortsätta. Lagens upphävande medförde förluster för det allmänna
och ökade vinster för företagen. Det funnes även en annan synpunkt,
som måste läggas på detta problem. Enligt regeringens förklaringar förbereddes
nya och kännbara skatter på allmänhetens konsumtion. Formellt
sett skulle de drabba fattiga och rika på samma sätt. Reellt sett innebure
det nya fattigmansskatter, en ny klassbeskattning. Med hänsyn härtill måste
det te sig dubbelt utmanande att slopa en skatt, som tillkommit under en
utpräglad vinstkonjunktur mot kapitalisterna men som av olika anledningar
inte satts i funktion samtidigt som nya indirekta skatter på småfolket skulle
införas.
Utskottet. I föreliggande proposition föreslår Kungl. Maj :t omedelbart
upphävande av förordningen den 19 december 1952 med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
I den i anledning av propositionen väckta motionen I: 509 hemställes,
att Kungl. Maj :ts förslag måtte avslås.
Ifrågavarande bestämmelser, som innebär en tillfällig inskränkning i rätten
till fri lagervärdering, har icke något fiskaliskt syfte utan deras motivering
är helt av konjunkturpolitisk art. De ingår som ett led i den av
statsmakterna på senare år förda ekonomiska politiken, vars utformning
i väsentlig mån bestämts av strävanden att begränsa de inflationistiska
verkningarna av vinstkonjunkturen inom företagarsektorn och därigenom
bland annat hejda de i dåvarande läge alltför starka expansionstendenserna
i fråga om investeringsverksamheten. Såvitt avser sådana investeringar som
yttrade sig i spekulativ lageruppbyggnad bar denna politik lett till införandet
i skattelagstiftningen av skärpta och generellt verkande regler om värdering
av varulager, enligt vilka det i allmänhet skulle framstå såsom oförmånligt
för rörelseidkarna att öka sina lager. Tillika må anmärkas, att bestämmelserna
har den kreditpolitiska innebörden att de begränsar möjligheterna
för de skattskyldiga att uppskjuta beskattningen genom reglering
av vinsten medelst nedskrivning av varutillgångar.
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
5
De bestämmelser i ämnet som genomfördes vid 1951 års höstriksdag avsåg
beskattningsåren 1952 och 1953 och tog sikte på lagerökningar under
hela tidsperioden för nämnda beskattningsår. Dessa bestämmelser upphävdes
av 1952 års höstriksdag, sedan utvecklingen under 1952 visat att det
knappast varit erforderligt med speciella regler mot spekulativa lagerökningar.
Samtidigt antogs emellertid de bestämmelser, avseende lagerökningar
under 1953, vars upphävande nu är i fråga. Sistnämnda lagstiftning har
karaktären av en beredskapsåtgärd, i det att den uttryckligen förutsattes
skola komma till användning endast om konjunkturläget det påkallade,
vilket särskilt underströks av 1952 års bevillningsutskott i dess av riksdagen
godkända betänkande nr 60.
I den föreliggande propositionen anföres nu som motiv för lagstiftningens
upphävande att, såvitt kunnat bedömas, några spekulativa lagerökningar av
det slag, mot vilka lagervärderingsbestämmelserna riktade sig, icke förekommit.
Till stöd för avslagsyrkandet i motionen har motionärerna framhållit,
att nämnda konstaterande i propositionen icke vore styrkt, varjämte
riktats kritik mot ett upphävande av lagervärderingsbestämmelserna ur
fiskalisk synpunkt.
Inom utskottet har rått enighet därom att utvecklingen under 1953 ej gör
det påkallat att av konjunkturpolitiska skäl upprätthålla de skärpta lagervärderingsreglerna
vid 1954 års taxering. Det framstår då med hänsyn till
statsmakternas tidigare utfästelser i fråga om denna lagstiftning som helt
naturligt att bestämmelserna upphävs. Utskottet, som ej funnit anledning
bedöma behovet av ifrågavarande lagstiftning ur andra synpunkter än som
äger samband med den förda ekonomiska politiken, biträder alltså propositionsförslaget
och avstyrker motionen 1: 509.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 233 samt med avslag å motionen
I: 509 av herr Ola Persson m. fl., antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående upphävande
av förordningen den 19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager vid 1954 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt.
Stockholm den 17 november 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
G
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Spetz, Velander*, Niklasson, Söderquist, Einar Eriksson och
Snygg; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sundström, Sjölin, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Kollberg, Kärrlander, Edström*
och Henriksson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
537813. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag