Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
1
Nr 252.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 14
december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt, m. m.; given Stockholms
slott den 21 november 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt; samt
2) förordning med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Vid 1951 års riksdag beslöts vissa inskränkningar i rätten att nedskriva
varulager vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar. Bestämmelserna riktade
sig främst mot spekulativa lagerinvesteringar.
I propositionen framhålles att konjunkturavmattningen föranlett företagen
att i görligaste mån söka förhindra lagerökningar och att med hänsyn
härtill något egentligt behov av nyssnämnda bestämmelser visat sig icke
föreligga beträffande år 1952. Förslag framlägges därför om bestämmelsernas
upphävande. Samtidigt föreslås att nya bestämmelser meddelas, som
riktar sig mot lagerökningar under år 1953. Skulle utvecklingen utvisa att
ej heller dessa bestämmelser befinnes erforderliga, skall enligt vad som
framhålles i propositionen förslag om deras avskaffande framdeles framläggas.
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 252.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 14 decem-<
ber 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av
varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 14 december 1951 (nr 795)
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt skall omedelbart upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
3
Förslag
till
förordning med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954
års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Ha skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i
rörelse (varulager) vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid närmast föregående
beskattningsårs utgång (jämförelselagret), skall vid beräkning av
nettointäkt av rörelse för förstnämnda beskattningsår gälla vad nedan i denna
förordning sägs.
2 §> .
Lagerökning anses föreligga, om vid jämförelse värdet av lagret vid utgången
av beskattningsåret finnes överstiga värdet av jämförelselagret. Det
utgående varulagret skall därvid upptagas till anskaffningsvärdet eller till
återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda värde
är lägre. Värdet å jämförelselagret skall beräknas efter de priser, som tilllämpats
vid uppskattningen av det utgående lagrets värde, därvid tillika skall
gälla att om motsvarighet i det utgående lagret saknas till tillgångar, som ingått
i jämförelselagret, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas efter
priserna vid beskattningsårets utgång.
3 §•
Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång
i räkenskaperna upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av
det i beskattningshänseende gällande värdet å jämförelselagret och värdet å
lagerökning beräknad på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av nettointäkten
av rörelse tillägg göras med skillnadsbeloppet, dock att tillägg må ske högst
med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond
tagits i anspråk under beskattningsåret för nedskrivning av varulager utan
att de ianspråktagna fondmedlen återförts till beskattning, skall det belopp,
varmed tillägg eljest skulle göras, minskas med beloppet av de ianspråktagna
fondmedlen.
Oaktat vad i första stycket sägs, skall tillägg varom där talas icke göras
med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång må understiga hälften av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena
å samma lager vid nämnda tidpunkt.
4 §.
Vad i denna förordning stadgas må icke i något fall föranleda, att varulagret
vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tillämpning
av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakonnnit.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 november
1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga huruvida särskilda bestämmelser
för värdering av varulager bör gälla vid 1953 och 195b års inkomsttaxeringar,
m. m. samt anför därvid följande.
Enligt kommunalskattelagens allmänna bestämmelser skall inkomst av
rörelse beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Detta innebär, att inkomsten
skall bestämmas med beaktande bland annat av den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen av in- och utgående varulager. Denna värdesättning
skall frångås endast om särskilda omständigheter därtill föranleder.
Man har brukat kalla detta rätt till fri varulagervärdering.
Denna rätt inskränktes i viss omfattning genom den av 1951 års riksdag
vid dess höstsession antagna förordningen den 14 december 1951 (nr 795)
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt.
Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet följande. En jämförelse göres
mellan lagersituationen vid utgången av beskattningsåret 1951 och —
vid 1953 års taxering — utgången av beskattningsåret 1952 samt — vid 1954
års taxering — utgången av beskattningsåret 1953. Lagren vid angivna tillfällen
omräknas efter det lägsta av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena
vid det ifrågavarande beskattningsårets utgång. Befinnes därvid lagerökning
föreligga, blir de tillfälliga bestämmelserna gällande, eljest ej. Såsom
huvudregel gäller då, att nedskrivning ej får ske av lagerökningen. Skulle så
likväl ha skett i räkenskaperna, skall taxeringsmyndigheterna avvika från
deklarationen och göra ett tillägg vid taxeringen. Detta tillägg får dock aldrig
överstiga ett belopp motsvarande lagerökningens storlek. Ej heller får tillägget
överstiga vad som skulle föranledas av en nedvärdering av hela det utgående
lagret till hälften av det lägre av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena.
De nu i korthet återgivna bestämmelserna har tillkommit som ett
led i den förda ekonomiska politiken. De har däremot icke åsyftat att tillföra
det allmänna ökade skatteintäkter. Jag får härutinnan erinra om följande
Inskränkningen i den fria lagervärderingen förordades i proposition nr
220 till 1951 års riksdag, i vilken proposition riksdagen förelädes förslag
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
5
jämväl till antagande av nu gällande förordning om investeringsavgift. Å sid.
38—57 i nämnda proposition utvecklade jag utförligt min syn på det ekonomiska
läget. Det torde i detta sammanhang få erinras om att läget vid tiden
för propositionens framläggande karakteriserades, trots vissa ojämnheter,
på det hela taget av en högt uppdriven vinstkonjunktur, särskilt inom exportindustrierna
och skogsindustrien. Vinstkonjunkturen och den därav
starkt stimulerade investeringsbenägenheten inom näringslivet inrymde risker
för inflationistisk utveckling.
Jag angav närmare, hur den ekonomiska politiken syntes i skilda hänseenden
böra utformas och förordade bland annat en kreditbegränsande penningpolitik
och uttagandet av en särskild avgift på kostnaden för vissa investeringar.
Bestämmelserna om investeringsavgift, vilka återfinns i förordningen den
14 december 1951, nr 794, erhöll en i princip generell utformning. Avgift
skall uttagas vid vissa i förordningen närmare angivna investeringar inom
förvärvskällorna jordbruksfastighet, rörelse och — i speciella fall — annan
fastighet. Investeringsavgiften beräknas till 12 procent av investeringskostnaden
och utgör en vid taxeringen avdragsgill omkostnad. Är fråga om reparationer
å byggnad beräknas dock avgiften på grundval av investeringskostnaden
efter ett schablonmässigt avdrag, avsett att motsvara normal reparationskostnad.
Vidare stadgas om ett avgiftsfritt bottenbelopp för varje
avgiftsskyldig å 10 000 kronor, vilket belopp i vissa fall kan höjas till 15 000
kronor.
Från avgiftsskyldighet är systembolagen och vissa andra direkt uppräknade
juridiska personer fritagna. Vidare gäller vissa undantagsbestämmelser
när en investering finansierats genom statligt bidrag eller lån eller med utnyttjande
av statlig lånegaranti, då fråga är om ersättningsanskaffning efter
brand, haveri och liknande samt då investeringen tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål eller för produktion eller distribution av elektrisk
kraft.
Som framgår av det sagda, har avkall från bestämmelsernas tillämpningsområde
föreskrivits allenast i speciella fall och hänseenden. Den generella
utformningen sammanhänger med önskemålet att, inom i förordningen
angivna gränser, erhålla en effekt likartad den som skulle följa av en
räntehöjning.
I ett väsentligt hänseende har emellertid avsteg från denna princip gjorts.
Av skäl, för vilka redogjorts i förenämnda proposition nr 220, ansågs nämligen
icke möjligt att uttaga investeringsavgift vid investeringar i varulager.
Det framstod emellertid såsom angeläget att söka ernå en begränsning även
av lagerinvesteringarna, icke minst med hänsyn till konjunkturinstitutets
konstaterande att en mycket stor del av den ökning av resurserna under år
1951, som utgjorde resultatet av stegrad produktion inom landet och den
förmånliga utvecklingen under nämnda år av bytesrelationerna med utlandet,
tagit sig uttryck i ökade lager. I sådant läge genomfördes den inledningsvis
omnämnda inskränkningen i den fria lagervärderingen och därmed åsyf
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
tades att eliminera den stimulans till lagerinvesteringar, som låg däri att
genom nedvärdering av nytillkommet lager uppskov erhölls med beskattningen
av vinstmedel. Anordningen utgjorde alltså på visst sätt ett komplement
till bestämmelserna om investeringsavgift. Den hade därjämte betydelse ur
kreditpolitisk synpunkt.
I sistnämnda hänseende må erinras om vad som förekom i samband med
den vid 1952 års vårriksdag beslutade tillfälliga inskränkningen i den fria
avskrivningsrätten samt i rätten till avdrag vid taxeringen för avsättningar
till pensionsstiftelser och investeringsfonder. Därvid framhölls —- jag hänvisar
till vad som anfördes i proposition nr 200/1952 — att det knappast
syntes förenligt med den förda kreditpolitiken att bibehålla företagen vid
sedvanliga möjligheter till vinstreglerande dispositioner, med stöd av vilka
vederbörande temporärt undginge att skatta för den vinst som faktiskt belöpte
på beskattningsåren 1952 och 1953. Tillika erinrades om att den år
1951 beslutade inskränkningen i den fria lagervärderingen just innebar en
begränsning av möjligheten att utnyttja bestämmelserna om varulagervärdering
för dylikt ändamål.
Näringslioets skattedelegation, som tillsatts av Sveriges industriförbund,
Svenska bankföreningen, Stockholms handelskammare och Svenska försäkringsbolags
riksförbund för beredande av frågor rörande skattelagstiftning,
har i en den 16 oktober 1952 dagtecknad skrivelse hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag om ett omedelbart upphävande
av förordningarna om investeringsavgift och om begränsning av rätten till
fri varulagervärdering.
Skattedelegationen har, sedan i dess skrivelse erinrats om motiven för införandet
av nyssnämnda bestämmelser, framhållit att konjunkturläget nu
vore ett helt annat än vid bestämmelsernas tillkomst. Någon »högt uppdriven
vinstkonjunktur» kunde man inte längre tala om. Tvärtom gåve konjunktur-
och konkurrensläget inom mycket stora och för landets ekonomi
särskilt betydelsefulla delar av industrien liksom inom rederinäringen anledning
till aktuella bekymmer och oro för framtiden. Alldeles särskilt vore
det den höga kostnadsnivå, vilken vi hade här i landet i jämförelse med
många av våra viktigaste konkurrentländer på världsmarknaden, som ingåve
allvarliga bekymmer för framtidsutvecklingen. Även den gynnsamma
utvecklingen av produktion och produktivitet, som varit ett utmärkande
drag för hela efterkrigstiden, hade brutits under innevarande år. Totalresultatet
av den industriella produktionen för året syntes i stället för ökning
komma att visa en viss nedgång.
Vidare erinras i framställningen om utvecklingen inom området för utrikeshandeln
samt påpekas att den exceptionella likviditet inom näringslivet,
som vinstkonjunkturen givit upphov till och som ansetts utgöra ett särskilt
starkt motiv för den här ifrågavarande formen av investeringsbegränsande
åtgärder, hade i mycket hög grad försämrats och på många håll redan förbytts
i allvarliga likviditetsbckymmer. Därefter framhålles att nu angivna
Kungl. Maj.is proposition nr 252.
7
utveckling — därvid icke minst likviditetsförsämringen inom företagssektorn
— säkerligen helt eliminerat riskerna för expansionstendenser i fråga
om investeringsverksamheten. Härtill komme emellertid, att den starkt åtstramande
effekt på penning- och kapitalmarknaden, som utvecklingen fört
med sig, ytterligare skärpts genom de nya former för kreditpolitiken, som
tillämpades sedan början av år 1952. Därmed förelåge en effektiv spärr för
expansionstendenser på investeringsområdet. Den psykologiska effekten av
utvecklingen hade vidare i icke ringa omfattning föranlett omprövning och
nedskärning av tidigare beslutade investeringar.
Skattedelegationen har därefter ingående uppehållit sig vid förhållandena
inom skogsindustrien och därvid närmare belyst den av fallande priser samt
minskade försäljningar och leveranser markerade utvecklingen.
Därefter framhålles, att det vore uppenbart att denna utveckling komme
icke blott att medföra en väsentlig försämring av skogsindustriens vinstresultat
utan även att leda till en betydande minskning av exportkvantiteterna
och därmed till en i genomsnitt mycket stor lagerökning vid innevarande
års slut, jämfört med lagerställningen ett år tidigare. Visserligen hade driftsinskränkningar
vidtagits eller planerats i viss utsträckning för att i någon
mån eliminera konsekvenserna för lagerhållningen av avsättningssvårigheterna,
men dessa driftsinskränkningar motsvarade säkerligen endast en
mindre del av den minskning i exportkvantiteterna, som kunde förutses.
Därest företagen icke vidtoge ytterligare avsevärda driftsinskränkningar under
återstoden av året -— en åtgärd som de givetvis med hänsyn till sysselsättningen
av arbetskraften i det längsta sökte undvika —- nödgades man
alltså räkna med att lagerhållningen av färdiga produkter vid årets slut
bleve abnormt stor. Att mera exakt ange ökningens storlek vore för dagen
omöjligt, men det kunde nämnas, att enligt en inom cellulosaföreningen uppgjord
approximativ beräkning utgjorde lagerökningen för kemisk massa vid
september månads utgång ungefär 350 000 ton.
Sedan skattedelegationen framhållit, att varken investeringsavgiften eller
begränsningen av nedskrivningsrätten för varulager för skogsindustriens del
hade någon som helst uppgift att fylla såsom investeringshämmande faktor
eller alltså ur den synpunkt som motiverade bestämmelsernas tillkomst, anföres
bland annat följande.
Vad angår den ökning av lagerhållningen för färdiga produkter, som
nämnts i del föregående, ligger det i sakens natur att den ställer stora krav
på företagens likviditet. Denna ogynnsamma konsekvens skulle ytterligare
starkt skärpas, om de tillfälliga bestämmelserna rörande varulagervärderingen
skulle bli tillämpliga i detta fall och alltså leda till ökad skatt, trots
att lagerökningen uteslutande har sin grund i avsättningssvårigheter, medan
bestämmelserna i fråga tillkommit i uttryckligt angivet syfte att verka hämmande
å överdrivna inköp av lagertillgångar. Då företagen vid årets ingång
i allmänhet hade små lager av färdiga varor, skulle det såsom praktiska
resultat av huvudregeln i § 2 av förordningen framkomma, att i det
närmaste hela färdigvarulagret måste upptagas till anskaffningsvärdet, eller
till återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda
värde är lägre. Redan företagsekonomiskt måste det betecknas såsom be
-
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 252.
tänkligt att tillämpa eu dylik värderingsnorm just för innevarande år under
dess enastående prisfall och stora avsättningssvårigheter i förening med allvarliga
bekymmer för det kommande årets prisutveckling för skogsindustriens
huvudprodukter. Än mer omotiverad ter sig en värdering efter denna
norm, när de skäl, som på sin tid anfördes för bestämmelsen i fråga, reellt
icke äga giltighet i avseende å en lagerökning av förevarande slag. I vad mån
stadgandet i förordningens 3 § andra stycket om rätt att under alla omständigheter
nedskriva lagret till 50 procent av det aktuella värdet kan komma
att mildra huvudregelns konsekvenser är ovisst och blir beroende på förhållandena
i det särskilda fallet. En sådan moderation skulle emellertid i
varje fall endast innebära, att en del av den prisfallsmarginal, som har skapats
för råvarulagret, överflyttades till färdiglagret, och detta synes i nuvarande
läge icke vara en tillfredsställande lösning.
Sedan skattedelegationen framhållit, att konjunkturförsämringen och
dess konsekvenser vore mest påtagliga inom cellulosaindustrien, påpekas
att liknande tendenser kunde spåras inom ett flertal andra av de mest betydelsefulla
verksamhetsområdena. I allmänhet vore det här den alltmer hårdnande
konkurrensen på exportmarknaderna från länder med väsentligt
lägre löne- och andra kostnader än i vårt land, som, även om det aktuella
läget ännu icke hunnit alltför starkt påverkas, ingåve allvarliga bekymmer
för framtiden.
Slutligen anföres att faran vore i nuvarande läge icke att söka i någon
överdriven investeringsbenägenhet inom företagaresfären utan i risken för
att vårt näringslivs produktionsförmåga och konkurrenskraft gentemot utlandet
kunde komma att visa sig otillräckliga för att upprätthålla och stärka
levnadsstandarden inom landet. Om man i detta läge bibehölle sådana i och
för sig numera onödiga belastningar på näringslivet som investeringsavgiften
och inskränkningen i rätten till lagernedskrivningar och därmed ytterligare
beskure möjligheterna även till sådana investeringar, som vore starkt
önskvärda för stärkande av produktionsförmåga och konkurrenskraft, kunde
konsekvenserna bli allvarliga.
I detta sammanhang får jag även anmäla, att vissa ifrågavarande ämne
berörande framställningar inkommit jämväl från andra håll. Sålunda har
Sveriges grossistförbund i en den 5 november 1952 dagtecknad skrivelse -—
under åberopande främst av önskvärdheten av en rationalisering av varudistributionen
och behovet av nya och förbättrade lagerlokaler — yrkat att
investeringsavgiften omedelbart upphäves eller att bestämmelserna i allt fall
så ändras att avgiften ej drabbade ur samhällsekonomisk synpunkt angelägna
investeringar. Förbundet har även instämt i näringslivets skattedelegations
yrkande att varulagervärderingsbestämmelserna skulle upphävas.
Vidare har Sveriges segelfartygsförening i skrivelse den 20 september 1952
gjort framställning om sådan ändring i bestämmelserna att investeringsavgift
ej skall utgå vid investeringar i fartyg under 500 bruttoton. Sveriges redareförening
har den 22 augusti 1952 hemställt att förordningen om investeringsavgift
så ändras, att rederier, som anskaffade fartyg om högst 2 000
bruttoton, undantoges från avgiftsskyldighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
9
Slutligen liar A.B. Foderkompaniet den 13 november 1952 hemställt, att
investeringsavgift ej skall uttagas å kostnaden för uppförande av spannmålssilo
med därtill hörande maskiner.
I de svar, som vid interpellationsdebatten den 5 innevarande månad lämnades
i andra kammaren av statsministern och i första kammaren av mig
på föranledande av vissa frågor, gavs en utförlig framställning av regeringens
syn på det ekonomiska läget och utformningen för den närmaste framtiden
av den ekonomiska politiken. Jag får erinra om att därvid uttalades,
att enligt regeringens mening det vore erforderligt att behålla de hittills använda
medlen för upprätthållande av samhällsekonomisk balans. Under tiden
sedan nyssnämnda uttalande gjordes har intet inträffat, som kan föranleda
att frånfalla detsamma.
Vad först angår investeringsavgiften vill jag understryka, att detta finanspolitiska
medel ingått såsom ett viktigt led i den serie av åtgärder, som vidtagits
under år 1952 för att bringa balans i samhällsekonomien och hålla
investeringsverksamheten i näringslivet inom ramen för de tillgängliga resurserna.
Även om numera den privata investeringsviljan är mindre stark
än tidigare och läget över huvud stabiliserats till följd av den förda politikens
efterfrågebegränsande verkningar och de tidigare under året rådande
avmattningstendenserna på världsmarknaderna, befinner sig investeringarna
alltjämt på en hög nivå. Sålunda må nämnas, att enligt konjunkturinstitutets
undersökningar volymen av industriens maskinanskaffningar i år
varit ungefär dubbelt så stor som motsvarande anskaffningar under de sista
förkrigsåren. Vidare kan framhållas, att önskemålen om byggnadstillstånd
för industrien trots kraftigt nedskurna planer fortfarande överstiger den hittillsvarande
kvoten. Det är därför alltjämt nödvändigt att bibehålla de åtgärder,
som vidtagits för att begränsa de privata investeringarna. Tecken på
en fortsatt nedgång av investeringsvolymen på det privata området saknas
visserligen icke, men de uppgifter, som hittills föreligger, ger icke något säkert
stöd för antagandena om en tillbakagång av sådan omfattning, att det
framstår såsom tillrådligt att förorda ett avskaffande av investeringsavgiften
för beskattningsåret 1953. önskemålen om ökat bostadsbyggande och vidgade
offentliga investeringar får dessutom ofrånkomligen såsom konsekvens
behovet att åvägabringa nedpressningar på andra håll.
Om jag sålunda icke kan förorda att man i dagens läge avskaffar investeringsavgiften
för beskattningsåret 1953, må emellertid betonas, att blickfältet
för dagen är mycket kort. Läget kan snabbt ändras och nytt material
framkomma, som ger anledning till en omprövning av frågan. Skulle det
under loppet av år 1953 visa sig, att investeringsavgiften ej är behövlig, emedan
den privata investeringsviljan påtagligt försvagats eller därför att det
med tanke på den allmänna ekonomiska situationen blir önskvärt att stimulera
investeringarna i näringslivet, kommer jag att omedelbart ånyo anmäla
denna fråga. Av det sagda framgår emellertid, att jag icke anser det böra
2 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 252.
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
ifrågakomma att bestämmelserna om investeringsavgift upphäves för beskattningsåret
1952.
I detta sammanhang får jag erinra om att, såsom tidigare påpekats, reglerna
om investeringsavgift erhållit en generell utformning. Detta ligger
helt i linje med motivet för lagstiftningen. Att föreskriva undantag för ur
samhällets synpunkt mera angelägna investeringar bör icke ifrågakomma
redan med tanke på att taxeringsmyndigheterna saknar möjlighet att på ett
tillfredsställande sätt tillämpa en sådan föreskrift. Att införa en rad uttryckliga
undantagsbestämmelser eller tillskapa ett särskilt dispensinstitut
skulle — samtidigt som en sådan anordning stode i strid med en grundläggande
princip i lagstiftningen -—- medföra att lagstiftningen finge ett icke
godtagbart drag av godtycke. Jag vill erinra om att bevillningsutskottet och
riksdagen tidigare vid några tillfällen givit uttryck för denna mening, nämligen
i anslutning till behandlingen av motionsvis gjorda yrkanden om undantag
från investeringsavgift i ett stort antal fall, där förvisso fråga oftast
varit om samhällsgagneliga investeringar.
Met det nu sagda har jag angivit skälet till att jag icke heller anser mig
kunna biträda väckta förslag om uppmjukningar i förordningen om investeringsavgift.
På ett något annat plan ligger frågan om inskränkningen i rätten till fri
varulagervärdering. När bestämmelserna om investeringsavgift antogs hösten
1951, ansågs det vara nödvändigt att såsom ett komplement härtill vidtaga
åtgärder för att motverka spekulativa lagerinvesteringar. Utvecklingen
under år 1952 har emellertid visat, att det knappast varit erforderligt med
speciella regler mot spekulativa lagerökningar. Konjunkturavmattningen
har föranlett företagen att i görligaste mån söka förhindra en ansvällning
av lagren. Inskränkningen i den fria varulagervärderingen torde endast i
mindre mån ha varit av betydelse härvidlag. Samtidigt som utvecklingen
sålunda karakteriserats av spontana strävanden från företagens sida att
nedbringa lagren, har avsättningssvårigheterna verkat i riktning mot lagerökning.
Särskilt har detta gällt skogsindustrierna, där det ogynnsamma exportläget
medfört en betydande ökning av lagren. Även i andra branscher
har läget varit likartat. Det skulle -— utifrån de motiv som låg till grund för
lagstiftningen — te sig obilligt att för beskattningsåret 1952 bibehålla berörda
inskränkningar i rätten till fri varulagervärdering beträffande de företag,
som genom att uppehålla driften bevarat sysselsättningsmöjligheten
för den anställda personalen. De tillfälliga varulagervärderingsbestäinmelserna
riktar sig i princip icke mot dylika lagerökningar, vilka knappast kan
betecknas som spekulativa. Dä bestämmelserna med nödvändighet måste ha
en generell utformning, skulle de likväl bli tillämpliga i nyssnämnda fall.
Förut har framhållits, att motivet för ifrågavarande bestämmelser jämväl
varit i viss mån ett annat. Begränsningen i rätten till fri lagervärdering
kan nämligen ses även som ett komplement till kreditpolitiken och med
syfte att göra denna mer verksam gentemot självfinansierande företag eller
företag med betydande vinstmedel. Det torde emellertid vara ovedersägligt
Kungl. Maj. ts proposition nr 252.
11
att utvecklingen under detta år lett till att både likviditeten och vinstmöjligheterna
i allmänhet starkt nedgått för företagen. Även om frågan ses utifrån
nämnda motiv, synes sålunda knappast några starkare skäl kunna åberopas
för ett bibehållande av inskränkningen i den fria lagervärderingen
för beskattningsåret 1952.
För egen del finner jag därför övervägande skäl tala för alt kommunalskattelagens
allmänna bestämmelser rörande varulagervärderingen skall bli
tillämpliga vid 1953 års taxering. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra
om att de permanenta bestämmelserna på ifrågavarande område för
närvarande ligger under omprövning hos företagsbeskattningskommittén
och att jag med det förut anförda icke tagit någon ställning till spörsmålet
om den framtida utformningen av bestämmelserna rörande varulagervärderingen.
Om jag sålunda förordar, att de tillfälliga varulagervärderingsbestämmelserna
icke görs tillämpliga för beskattningsåret 1952, återstår att taga
ställning till frågan om vilka regler som bör gälla för beskattningsåret
1953. Jag har redan tidigare framhållit, att det för dagen tillgängliga materialet
för en konjunkturbedömning närmast tyder på en stabilisering av det
ekonomiska livet. I varje fall synes några påtagliga tendenser till en lagerökning,
betingad av inflationistiska förväntningar, icke finnas. Det torde under
dessa omständigheter saknas anledning att ingripa med åtgärder i speciellt
syfte att motverka lagerökningar. Erfarenheterna från efterkrigsåren med
dess snabba kastningar mellan skiftande konjunkturlägen talar dock för att
en viss beredskap upprätthålles i fråga om möjligheterna till ingripanden på
detta område, så att nya tendenser till inflationistiska lagerdispositioner
snabbt kan bekämpas. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda att bestämmelserna
i 1951 års förordning om varulagervärdering i huvudsak får
kvarstå i vad avser beskattningsåret 1953. Den författningsmässiga regleringen
av frågan synes av vissa tekniska skäl lämpligast böra genomföras på
så sätt att 1951 års förordning om varulagervärdering helt upphäves samtidigt
med att en ny förordning antages avseende beskattningsåret 1953. En
sådan förordning bör taga sikte på lagerökningar från utgången av beskattningsåret
1952 till utgången av beskattningsåret 1953. I övrigt synes bestämmelserna
böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna
i 1951 års förordning.
Jag vill än en gång understryka, att en förordning om begränsning i rätten
till fri varulagervärdering för beskattningsåret 1953 bör tillämpas allenast
därest utvecklingen visar, att detta är betingat av konjunkturpolitiska
skäl. Eftersom det är önskvärt att redan nu förelägga riksdagen förslag till
sådan förordning, vill jag framhålla, att jag vid den framtida tidpunkt, då
utvecklingen under år 1953 kan med större säkerhet bedömas, kommer att
överväga huruvida det kan befinnas obehövligt med särskilda åtgärder mot
spekulativa lagerökningar. Skulle övervägandet leda härtill kommer jag att
förorda att riksdagen förelägges förslag till förordningens upphävande.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Beträffande den statsfinansiella innebörden av ett upphävande av 1951
års förordning må framhållas, att detta spörsmål får anses vara av underordnad
betydelse vid ett ställningstagande till den nu ifrågasatta åtgärden.
Att ett visst bortfall av skatteunderlag, som emellertid icke låter sig närmare
beräknas, därav föranledes, är emellertid ofrånkomligt.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) förordning angående upphävande av förordningen den 14- december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt; samt
2) förordning med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Otto Winther.
627924. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.