Statsutskottets utlåtande nr 229.
7
Nr 229.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående anordnande
av en direktförbindelse i form av bro eller tunnel mellan
Sverige och Danmark.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Cassel (I: 84) samt den andra inom andra kammaren av herrar Dickson och
Ericsson i Näs (II: 124), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att en utredning snarast må påbörjas i fråga om en
direktförbindelse i form av bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.
Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört följande.
Mellan Sverige och Danmark är samfärdseln i båda riktningarna livlig.
Den reguljära trafiken löper huvudsakligen på vattnet över linjerna Göteborg—Fredrikshavn,
Hälsingborg—Helsingör och Malmö—Köpenhamn; därtill
komma flygförbindelserna från Stockholm, Göteborg och Malmö till
Köpenhamn.
Dessa trafikleder fungera efter omständigheterna väl, men ingen lärer väl
tvivla på att en direktförbindelse i form av en bro eller en tunnel mellan
Skåne och Själland förr eller senare kommer att bli verklighet.
För lekmannen är det svårt att få en säker uppfattning om den riktiga tidpunkten
för arbetets påbörjande. Säkerligen kräver projektet omsorgsfulla
förberedelser och överväganden. Att sådana förberedelser måste innefatta
intim kontakt med danskarna är självklart.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelsen i Malmöhus län.
Järnvägsstyrelsen har inledningsvis lämnat en översiktlig redogörelse för
de förslag om en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark som alltsedan
slutet av 1800-talet framlagts i olika sammanhang. De tidigare av
dessa förslag avsågo allenast en fast järnvägsförbindelse. I de projekt som
sedermera framkommit har däremot landsvägstrafikens tillgodoseende med
en obruten förbindelse alltmer trätt i förgrunden. Bland dessa projekt bör
enligt styrelsens mening framför allt beaktas ett år 1936 framlagt förslag
till bro över Öresund, utarbetat av de tre svenska byggnadsfirmorna AB
Armerad Betong, Byggnads AB Contractor och AB Skånska Cementgjuteriet
i samarbete med tre danska företag. Om detta förslag har styrelsen lämnat
följande upplysningar.
I vad gäller förbindelsen över Öresund beräknades detta förslag, som avsåg
enkelspårig järnväg, 9,2 in körbana och 2,8 in cykelbana och som med
hänsyn till dagens standardkrav således måste betecknas som ett minimi
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 229.
förslag, draga en anläggningskostnad av 132 milj. kronor. I dagens prisläge
torde kostnaden redan för en sådan bro och i samband därmed erforderliga
anordningar röra sig om storleksordningen minst 500 milj. kronor. Förslaget
syftade till att bli en länk i ett system av autoslrador i nord-sydlig och
öst-västlig riktning genom Danmark och innefattade jämväl förslag till
brobyggnader över Stora Bält samt mellan Rödby och Femern. Vid sidan
av sin funktion som landsvägsbroar skulle broarna även tjäna som järnvägsbroar.
Järnvägsstyrelsen har vidare framhållit, att de hittills verkställda utredningarna
i huvudsak tagit sikte på frågans byggnadstekniska sida, medan
de allmänekonomiska, trafikpolitiska och militära aspekterna endast i ringa
män och i vissa fall icke alls blivit belysta. Det framstår emellertid enligt
styrelsens mening som självklart, att ett projekt av denna storleksordning
kräver en allsidig och djupgående bedömning även i sistnämnda hänseenden.
I anslutning härtill har järnvägsstyrelsen anfört följande.
Självfallet kunna stora fördelar vinnas genom en fast förbindelse över
Öresund, dels i form av avsevärt minskad restid, dels tack vare att eu dylik
förbindelse får en helt annan och större trafikkapacitet än de nuvarande
tärje- och båtlederna. För järnvägarna medför en fast förbindelse bl. a. att
flera direkta personvagnar kunna framföras och att ett ökat antal godsvagnar
kunna överföras utan besvärande vagnanhopning på ömse sidor om
sundet. För att vinna dessa fördelar kräves emellertid, såsom redan framhållits,
en mycket betydande kapitalinsats med däremot svarande årliga
ränte-, avskrivnings-, underhålls- och driftkostnader. De årliga kostnaderna
för förbindelsen komma sannolikt att uppgå till minst dubbelt så stort belopp
som de nuvarande kostnaderna för färje- och båttrafiken. Även om
trafiken med fast förbindelse skulle avgiftsbeläggas och förbliva avgiftsbelagd,
synes det föga troligt, att de sålunda inflytande avgifterna kunna uppväga
dessa höga kostnader. Härvid måste även beaktas, att krav torde komma
att framställas icke blott på att bibehålla båt- eller färjeförbindelse på
den led, där en fast förbindelse icke anordnas, utan även på viss färjemateriel
som en försvarsberedskapsreserv för den fasta förbindelsen, särskilt
om denna utgöres av bro.
Att en dylik förbindelse kommer att medföra en betydande ökning av
landsvägstrafiken får anses uppenbart. En del av denna ökning kommer
antagligen att föranledas av trafik, som eljest skulle ha ombesörjts genom
järnvägarnas försorg. Det synes styrelsen föga sannolikt att den på grund
av detta trafikbortfall uppkommande inkomstminskningen för järnvägarna
kan kompenseras genom kostnadsminskningar.
Vidare är att beakta, att en fast förbindelse över Öresund i och för sig
icke är tillfyllest för att undanröja de nuvarande svårigheterna för framförandet
av direkta person- och godsvagnar mellan Sverige och kontinenten.
Om Sveriges förbindelse med kontinenten via Danmark skall bli av samma
kvalitet som över Öresund, måste sagda förbindelse kompletteras med liknande
trafikleder över Stora Bält och/eller över Rödby—Femern. En bro
eller tunnel mellan Malmö och Köpenhamn eller mellan Hälsingborg och
Helsingör förbättrar alltså strängt taget endast Sveriges förbindelse med
Själland.
Sin uppfattning i utredningsfrågan har järnvägsstyrelsen uttryckt sålunda.
Statsutskottets utlåtande ni• 229.
9
Eu utredning av den art, varom här är fråga, måste bli synnerligen komplicerad
och — om underlag för ett slutligt ställningstagande skall erhållas
— såväl tidsödande som kostnadskrävande. Styrelsen utgår ifrån, att
järnvägsintresset måste bliva representerat i en sådan utredning. Styrelsen
kan självfallet icke uttala sig om tillgången på kvalificerade utredningsmän
i allmänhet inom landet. För egen del vill styrelsen emellertid framhålla,
att det i nuvarande brytningsläge framstår mera angeläget ur såväl järnvägarnas
som nationalhushållets synpunkt, att i första hand insätta tillgänglig
kvalificerad arbetskraft på rationaliseringsuppgifter in. in. än på det
nu ifrågavarande projektet. Den ökning av trafiken som kan vara att motse
genom tillkomsten av en synnerligen kostbar bro- eller tunnelförbindelse
över Öresund torde nämligen åtminstone till den icke oväsentliga del, som
härleder sig från de närmaste orterna på ömse sidor om sundet, anses
vara mindre nyttobetonad. Mot bakgrunden härav synes det kunna ifrågasättas,
huruvida här föreligger ett kommunikationsbehov av sådan valör,
att i dagens läge utredningskrafter böra tagas i anspråk härför och framtida
investeringsresurser redan nu mer eller mindre inriktas på ändamålet.
Frågan kommer enligt styrelsens mening i annat läge, sedan nu eftersläpande
investeringsbehov av hög angelägenhetsgrad hunnit mera tillgodoses
än idag.
Utredningsarbetet måste under alla omständigheter bedrivas i samarbete
med de danska intressenterna. Med hänsyn härtill framstår det som önskvärt
att dessas inställning, åtminstone i princip, till frågan är klarlagd,
innan beslut om utredning fattas från svensk sida. Huruvida och när tanken
på en bro eller tunnel över Öresund skall kunna förverkligas beror
nämligen ej oväsentligt på vilken prioritet man från dansk sida vill giva
detta projekt i jämförelse med planerna på att förbättra trafiklederna över
Stora Bält och Femern Bält. Och denna prioritetsbedömning torde i sin tur
bliva beroende på huru kostnaderna för den fasta öresundsförbindelsen
fördelas mellan de båda länderna. Det framstår därför som ett önskemål
att fördelningsfrågan är åtminstone i huvudsak fastslagen redan innan en
utredning beslutas.
Sammanfattningsvis har järnvägsstyrelsen uttalat, att tidpunkten ännu
ej synes vara inne att igångsätta en utredning av sedvanlig fullständig och
därigenom i detta fall utomordentligt omfattande karaktär. Styrelsen skulle
däremot gärna se, att initiativ från svensk sida toges för att i stora drag —
och sålunda utan att närmare ingå på frågan var och hur en fast förbindelse
över Öresund skall anordnas — vinna klarhet rörande dennas betydelse
som ett led i den större frågan, huru Sveriges och Danmarks förbindelser
med kontinenten skola rationellt ordnas på längre sikt.
Väg- och vaitenbgggnadsstgrelsen har inledningsvis erinrat om det år
1936 utarbetade förslaget, för vilket eu kortfattad redogörelse lämnats i det
föregående. Enligt styrelsens mening synes den i samband därmed verkställda
utredningen vara tillfyllest, för att man skall erhålla en ungefärlig
uppfattning om storleken av detta projekt.
I anslutning härtill har styrelsen anfört följande.
Förslagsställarna ha utgått från att trafikleden, om den kommer till
stånd, icke av respektive statsmakter pålägges någon förräntningsskyldighet
samt att den i fråga om kulturellt värde och direkt eller indirekt ekonomisk
10
Statsutskottets utlåtande nr 229.
betydelse för vårt land kunde jämföras med kulturbanorna och med en
stor del av de väganläggningar, som kommit till utförande, dels i syfte att
avhjälpa arbetslösheten, dels för att främja det allmänna kommunikationsintresset.
I utredningen räknades med betydande årliga kostnader för underhåll,
drift och administration. Dessa förutsattes eventuellt täckas genom upptagande
av trafikavgifter.
Vidare anfördes att de delar av anläggningen, vilkas kostnader förutsatts
bestridas av Sverige, d. v. s. arbetena innanför svenska kusten jämte hälften
av den gemensamma brosträckan, beräknades fordra en genomsnittlig arbetarestam
under 6 års byggnadstid av 500—600 man.
Enligt styrelsens mening bör i nuvarande läge personal icke engageras i
en utredningsuppgift avseende ett ytterligare klarläggande av detta projekt.
Uppgiften är av en karaktär och omfattning, som kräver att särskild personal
disponeras för ändamålet utöver den, som för närvarande finnes att
tillgå inom verket.
Under förevarande förhållanden anser sig styrelsen icke kunna förorda
påbörjandet av den i motionen begärda utredningen i fråga om en direktförbindelse
mellan Sverige och Danmark.
Länsstyrelsen har bifogat yttranden från poliskamrarna i Malmö och
Hälsingborg, stadsfiskalen i Landskrona, Trelleborgs stad, Skånes handelskammare
och KAK, södra avdelningen, ävensom en av vägdirektören utarbetad
promemoria samt ett antal tidningsartiklar in. in. i ämnet. För egen del
har länsstyrelsen, som utgått från att broalternativet nu närmast bör övervägas,
inledningsvis framhållit följande.
Det faktum, som nu förtjänar särskilt beaktande, är enligt länsstyrelsens
mening, att teknikens utveckling bragt inom räckhåll en fullgod lösning av
problemet om en direktförbindelse över Öresund. Detta har visserligen inte
skett under de allra senaste årtiondena. Redan för 15 år sedan framlades
ett tekniskt genomarbetat förslag. Då i den allmänna diskussionen efter riksdagsmotionernas
tillkomst åtskilliga uttalanden framkommit, som återspegla
uppfattningen att en bro över Öresund är ett på grund av sina proportioner
och de med den förenade kostnaderna i vår tid hart när outförbart företag,
vill länsstyrelsen erinra om att statsmakterna i de av en Öresundsbro berörda
länderna på grund av andra världskriget och dess efterverkningar icke
haft tillfälle att taga ställning till ett sådant företags tekniska och ekonomiska
utförbarhet sedan genomarbetade projekt framkommit. Länsstyrelsen
kan icke dela uppfattningen att en Öresundsbro skulle vara ogenomförbar i
vår tid.
Länsstyrelsen vill med styrka hävda att Sveriges förbindelser med Danmark
och —- indirekt — med den europeiska kontinenten genom frånvaron
av en broförbindelse över det smala Öresund onödigtvis hämmas, och att
tillkomsten av en sådan förbindelse skulle för vårt lands näringsliv och för
det nationella livet överhuvudtaget medföra ofantliga fördelar. Till förmån
för ett brobygge talar också den omständigheten att en bro skulle genom en
direkt vägförbindelse förena även Norge med i första hand det folkrika Själland
och den danska huvudstaden och i andra hand det europeiska fastlandet,
i den mån en fast förbindelse kan skapas för den sydligare etappen.
Även för Finlands del borde detta få betydelse.
Beträffande frågans betydelse för de fyra nämnda nordiska länderna har
länsstyrelsen ytterligare anfört bl. a. följande.
Statsutskottets utlåtande nr 229.
11
De ekonomiska förhållandena i Sverige, Norge och för Danmarks del Själiand
ha sedan gammalt utformats efter de betingelser, som bestått däri att
dessa delar av Norden praktiskt taget för alla förbindelser med utlandet
kommit att bero av sjötransporter, d. v. s. levat som på en ö. Så är för förbindelserna
västerut numera även fallet med Finland. En stor del av industrien
i Norden har icke hämmats utan snarare gagnats härav, nämligen
i den mån varor kunnat föras från produktionsområdet till konsumtionsområdet
väsentligen med fartyg. Sjötransporterna ha inneburit fördelar då det
gällt frakter till avlägsna länder. I avseende på transporter över kortare distanser
har emellertid en betungande fördyring inträffat då varor måst omlastas
en eller flera gånger, från järnväg till fartyg i exporthamnen samt
ånyo från fartyg till järnväg i den främmande mottagningshamnen. För att
övervinna denna olägenhet tillgreps i detta sekels början färjetrafiken i stor
skala, och Sverige hade för sin del i färjeleden Trelleborg—Sassnitz en utomordentligt
stor tillgång under en lång följd av år. Det bör dock anmärkas
att färjetrafiken i och för sig är en dyrbar anordning eftersom de transporterade
varorna måste framföras lastade i tunga järnvägsvagnar, som göra
anspråk på en stor del av fartygstonnaget.
Länsstyrelsen anser nu för sin del att planerna på ett återställande av
färjetrafiken Trelleborg—Sassnitz icke böra uppgivas utan att man bör räkna
med en sådan trafik i en framtid i den mån de politiska förhållandena så
medgiva. Redan dessförinnan böra givetvis alla möjligheter tillvaratagas
att åstadkomma en annan färjeförbindelse, lämpligast mellan färjehamnen
Trelleborg och någon hamn på det europeiska fastlandet. Detta bör enligt
länsstyrelsens mening ske i första hand därför att en fast förbindelse —
en öresundsbro — under alla förhållanden kommer att taga jämförelsevis
lång tid att utföra och i andra hand därför att i en framtid, även om en sådan
bro tillkommer, fullt tillräckligt utrymme torde komma att finnas för
en särskild färjelinje. I denna del vill länsstyrelsen alltså instämma i de synpunkter,
som framförts från Trelleborgs stad. Däremot^ kan länsstyrelsen
icke dela den uppfattning som staden givit uttryck åt då den avstyrker en
utredning om en öresundsbro. Länsstyrelsen håller för sin del för sannolikt
att i en framtid — då varuutbytet mellan den skandinaviska halvön och
kontinenten ytterligare differentierats, delvis under inflytandet av de lättnader
en broförbindelse medför —- en färjeförbindelse med förankring i
Trelleborg på den svenska sidan väl kommer att försvara sin plats som en
transportled för främst tyngre järnvägstransporterat gods utan anlitande
av ett annat lands järnvägsnät.
Som av det förda resonemanget framgår är det, enligt länsstyrelsens mening,
icke i första hand nedläggandet av Trelleborg—Sassnitz-linj en som
aktualiserat behovet av en öresundsbro. Det avgörande är fastmera motorismens
utveckling, som kommit till synes dels i en överflyttning till landsvägstransporter
av därför med hänsyn till mängden, avståndet och kostnaderna
lämpade varor, dels en mycket stor ökning av turisttrafiken. Det
torde vara obestridligt att tillkomsten av en direktförbindelse, som, sedan
den helt utbyggts, skulle göra det möjligt att anlita vägtrafik från Finland,
Norge, Sverige och Danmark, och som skulle infoga dessa länder i ett stort
europeiskt försörjningsområde, skulle i olika avseenden skänka de nämnda
länderna ökad konkurrenskraft. Länsstyrelsen är icke blind för att åtskilliga
faktorer kunna befaras ännu under lång lid hämma den utveckling, som
en fri samfärdsel och ett fritt varuutbyte skapa. Praktiska åtgärder för att
öka förbindelserna mellan länderna torde dock i längden komma att verka
i riktning mot friare förhållanden.
12
Statsutskottets utlåtande nr 229.
Länsstyrelsen har vidare utvecklat vissa synpunkter på turisttrafiken
och därvid anfört följande.
Att en långt större turisttrafik än hittills kan tillföras de fyra nordiska
länderna därest större möjligheter erbjudas att utan dröjsmål färdas med
bil och buss till och från dessa länder, synes länsstyrelsen vara klart ådagalagt
av de starka påfrestningar på trafiken över Öresund som framträtt
särskilt under den senaste sommaren. Uppenbarligen har trafikökningen
starkt påverkats av den under sommaren införda passfriheten för medborgare
i de nordiska länderna. Det är till följd av denna som trängseln vid Öresund
under vissa tider blivit närmast olidlig — och länsstyrelsen vill i detta
sammanhang starkt understryka riktigheten av den bild som tecknats av
polismyndigheterna i städerna vid Öresund samt Skånes handelskammare
— men det är uppenbart att till skärpningen av svårigheterna bidrager en
stark ökning av resandeströmmen från andra delar av världen, i första hand
de europeiska länderna. Denna ökning av biltrafiken är ett utslag av den
snabbt fortskridande motorisering, som nu satt in i Europa med full kraft
efter andra världskrigets slut och som otvivelaktigt kommer att fortsätta i
snabb takt även om den hindras av ogynnsamma ekonomiska och politiska
förhållanden och kan komma att tillfälligt avbrytas.
Länsstyrelsen är väl medveten om de skäl som kunna anföras mot en
alltför stark uppmuntran av turisttrafiken. I nu förevarande sammanhang
vill länsstyrelsen icke lägga huvudvikten vid turistväsendet, utan —- som av
det anförda framgått — på betydelsen för den allmänna utvecklingen i de
nordiska länderna av direktförbindelser med kontinenten. Den gångna sommaren
har emellertid, särskilt efter upphävandet av passtvånget för medborgare
i de nordiska länderna, ådagalagt att det finns ett utomordentligt
starkt behov för nutidsmänniskorna att se sig om och att de möjligheter
motorismen erbjuder utnyttjas med stor villighet. Med hänsyn härtill torde
statsmakterna i de nordiska länderna icke kunna intaga en negativ eller ens
tveksam ståndpunkt till turisttrafiken nu eller i framtiden, detta därför att
den nordiska kulturen är starkt inriktad på ett fritt kulturutbyte med den
övriga världen. Ett helhjärtat godtagande av ett fritt och rörligt samliv mellan
Nordens folk och den övriga världen är det enda alternativ, som i längden
kan godtagas av opinionen i dessa länder. Även hänsynen till turistlivet
talar därför, enligt länsstyrelsens mening, till förmån för att en bro
kommer till stånd.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang starkt understryka nödvändigheten
av att statsmakterna i avvaktan på tillkomsten av en Örcsundsbro
vidtaga alla möjliga åtgärder för att förbättra trafiken över Öresund. Det
kan med fog kritiseras att resande, som äro ute i fullt legitima ärenden, få
se sina resemöjligheter så allvarligt försvårade som här är fallet. Det bör
anmärkas att om man även i en framtid måste räkna med så starka fluktuationer
i resandetrafiken som särskilt under senare år varit fallet, det
måste bli mycket dyrbart att hålla ett tillräckligt antal fartyg i reserv för
de »toppar» som infalla under några månader om året. En bro har inga
sådana olägenheter.
Länsstyrelsen har avslutningsvis framhållit följande.
Det ligger i sakens natur att en Öresundsbro måste tillkomma i samverkan
mellan Danmark och Sverige och länsstyrelsen föreställer sig att den
utredning, som länsstyrelsen förordar, bör ske i samarbete med danska
myndigheter. I Danmark pågå nu vissa utredningar om en bro över Stora
Bält, ett projekt, som givetvis har ett intimt samband med öresundsbropro
-
Statsutskottets utlåtande nr 229.
13
jektet. Att dessa broar byggdes samtidigt vore eu idealisk lösning. Ä andra
sidan kan en partiell lösning såsom en första etapp skapa underlag för en
fortsättning i en andra etapp, möjligen också i ekonomisk mening. Länsstyrelsen
föreställer sig att kostnaderna för en Öresundsbro med rimliga
trafikavgifter skulle bli täckta på några tiotal år.
Utöver det anförda önskar länsstyrelsen peka på ytterligare ett skäl för
att en utredning om öresundsbroprojektet nu kommer till utförande. Länsstyrelsen
syftar bär på det förhållandet att en planering nu pågår inom
Malmöhus län i syfte att efter generalplaneringar på olika håll komma fram
till en regionplanering för länet i dess helhet. Malmöhus län är det län i
Sverige, som mer än något annat är beroende av hur trafikförhållandena
genom länet till yttervärlden bli ordnade. Regionplaneproblemet har sålunda
här i viss mån en annan karaktär än på andra håll i landet, därför att
det påverkas intimt av förhållandena utanför det egna landet och i vissa
avseenden måste ses som ett led i en riksplanering. Särskilt för städerna är
det av stor. vikt att i görligaste mån få en föreställning om de faktorer, som
i en framtid kunna påverka deras utveckling. Sålunda kan nämnas att det
för generalplaneringen i Malmö, Hälsingborg och Landskrona (vilken sistnämnda
stad redan färdigställt en generalplan) givetvis är en stor fråga
om det kan bli tal om att draga en bro över någon av dem till Danmark.
Frågor av regionplanekaraktär, som uppstå i samband med spörsmålet om
en fast förbindelse med Danmark, röra exempelvis sträckningen av vissa
järnvägar, utformningen av landsvägsnätet, hamntrafiken och industrilokaliseringen.
Därtill kommer en alldeles speciell fråga. Ett ganska stort intresse
för fritidsbebyggelse i södra Sverige — Malmöhus län, Kristianstads
län samt södra Småland och Halland — har under de senaste tio åren och
särskilt efter kriget framträtt från danskt håll. Då planeringen av fritidsbebyggelsen
är en betydande uppgift för myndigheterna i dessa län är det
av -sikt för dem att kunna överblicka huruvida detta intresse i fortsättningen
liksom hittills kommer att motverkas av de underdimensionerade
trafikmedlen eller icke. För sin del ser länsstyrelsen positivt på tendensen
att Skåne i viss omfattning kommer att utnyttjas som fritidsområde för
J>efolkningen på Själland, liksom länsstyrelsen över huvud taget bedömer
den ökade kontakt mellan Danmark och Sverige som genom en bro bleve
möjlig såsom en i hög grad värdefull och utvecklingsbefrämjande faktor.
Utskottet. Sedan 1800-talets slut ha i olika sammanhang förslag framlagts
om en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark. Det mest uppmärksammade
av dessa förslag är otvivelaktigt det projekt som år 1936 utarbetades
av tre svenska byggnadsföretag i samarbete med tre danska firmor. Detta
projekt, som avsåg en kombinerad järnvägs- och landsvägsbro över Öresund
med brofästen vid respektive Malmö och Köpenhamn, kostnadsberäknades
på sin tid till 132 milj. kronor. En överarbetning härav har skett innevarande
höst, varvid bl. a. framkommit att anläggningskostnaderna i dagens prisläge
skulle komma att uppgå till 41-1 milj. kronor.
I de båda likalydande motionerna I: 84 och II: 124 bar nu hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att en utredning snarast
måtte påbörjas om en direklförbindclsc i form av bro eller tunnel mellan
Sverige och Danmark.
Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna har länsstyrelsen i Malmöhus
län, med understrykande av den betydelse eu dylik förbindelse skulle få för
14
Statsutskottets utlåtande nr 229.
befrämjandet av de nordiska ländernas närings- och kulturliv, tillstyrkt förslaget.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen däremot har avstyrkt detsamma.
Som skäl för sin ståndpunkt har styrelsen framför allt framhållit, att den
här ifrågavarande utredningsuppgiften är av en karaktär och omfattning,
som kräver att särskild personal disponeras för ändamålet utöver den som
f. n. finnes tillgänglig inom verket. Även järnvägsstyrelsen —- som bl. a.
erinrat om att de hittills verkställda utredningarna i huvudsak tagit sikte
på frågans byggnadstekniska sida, medan de allmänekonomiska, trafikpolitiska
och militära aspekterna endast i ringa mån och i vissa fall icke alls
blivit belysta — har av liknande skäl ställt sig tveksam till motionärernas
förslag. Styrelsen har dock ansett sig kunna förorda, att initiativ från svensk
sida tages för att i stora drag vinna klarhet rörande det ifrågavarande projektets
betydelse som ett led i det större problemet, huru Sveriges och Danmarks
förbindelser med kontinenten skola rationellt ordnas på längre sikt.
Utskottet, som varit i tillfälle att taga närmare del av förenämnda förslag
av år 1936 i dess nu föreliggande skick, har för egen del den uppfattningen,
att frågan om en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark icke kan sägas
vara direkt aktuell för dagen. Någon anledning att nu igångsätta en utredning
av sedvanlig karaktär torde därför icke föreligga. Däremot synes lämpligt,
att vissa förberedande undersökningar komma till stånd rörande de allmänna
förutsättningarna för projektets förverkligande. Med hänsyn till den
snabba utvecklingen på kommunikationsväsendets område är det nämligen
sannolikt, att statsmakterna i sinom tid finner anledning upptaga frågan till
närmare behandling. Innan så sker bör enligt utskottets mening vara klarlagt
vilken ståndpunkt vederbörande danska myndigheter intaga. Av särskild
vikt är därvid att få utrönt i vad mån en eventuell direktförbindelse över
eller under Öresund kan infogas som ett led i planerna på Själlands sammanbindande
med den europeiska kontinenten, vilket torde vara ett villkor
för att projektet skall bli till avsedd nytta. Vad järnvägsstyrelsen härutinnan
anfört anser utskottet böra beaktas. Initiativet till den kontakt med de danska
myndigheterna som i nu berörda syfte synes erforderlig bör enligt utskottets
mening tagas av Kungl. Maj :t, som jämväl bör avgöra vid vilken tid-1
punkt och under vilka former så lämpligen kan ske. Utskottet förbiser härvidlag
ingalunda, att inom vårt land alltjämt eftersatta bro- och vägbehov av
hög angelägenhetsgrad föreligga.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med anledning av motionerna I: 84 och
II: 124, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 2 december 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 228.
Statsutskottets utlåtande nr 229.
15
Reservation
av herrar Pålsson, Ragnar Persson, Mårtensson i Uddevalla, Åkerström,
Onsjö och Gustafsson i Stockholm, vilka ansett att det stycke i utskottets
yttrande på s. 14, som börjar med orden »Utskottet, som» och slutar med
orden »angelägenhetsgrad föreligga», bort ha följande lydelse:
»Utskottet, som varit i tillfälle att taga närmare del av förenämnda förslag
av år 1936 i dess nu föreliggande skick, har för egen del den uppfattningen, att
frågan om en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark icke kan sägas
vara aktuell för dagen. Någon anledning att nu igångssätta en utredning i
egentlig mening torde därför icke föreligga. Utskottet vill dock icke motsätta
sig, att vissa förberedande undersökningar komma till stånd rörande de allmänna
förutsättningarna för projektets förverkligande. Därvid bör enligt utskottets
mening klarläggas vilken ståndpunkt vederbörande danska myndigheter
intaga. Av särskild betydelse är vidare att få utrönt i vad mån en
direktförbindelse över eller under Öresund kan infogas som ett led i planerna
på Själlands sammanbindande med den europeiska kontinenten, vilket
utskottet finner vara ett ofrånkomligt villkor för att projektet skall bli till
avsedd nytta. Vad järnvägsstyrelsen härutinnan anfört anser utskottet vara
förtjänt av det största beaktande. Initiativet till den kontakt med de danska
myndigheterna som i nu berörda syfte synes erforderlig bör enligt utskottets
mening tagas av Kungl. Maj :t, som jämväl bör avgöra vid vilken tidpunkt
och under vilka former så lämpligen kan ske. I detta sammanhang vill utskottet
slutligen understryka vikten av att förevarande projekt icke ges företrädesrätt
framför inom landet aktuella kommunikationsfrågor av hög angelägenhetsgrad.
»