Nr 228—229.
Statsutskottets utlåtande nr 228.
1
Nr 228.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
förstatligande av Aslcersund—Skgllberg—Lerbäcks
järnväg m. m.
(4 :e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Lindahl (I: 259) och den andra inom andra kammaren av herr Brandt
(II: 366), har hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
anhålla, att kungl. järnvägsstyrelsens förstatligandeberedning får i uppdrag
att undersöka möjligheterna och villkoren för staten att förvärva Askersund—Skyllberg—Lerbäcks
järnväg jämte busslinjen Askersund—Lerbäck
-—Hallsberg.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen II: 366.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Örebro län.
Järnvägsstyrelsen, som för den nu aktuella järnvägen använt beteckningen
ASLJ, har inledningsvis erinrat om att den framställning från stadsfullmäktige
i Askersund, vilken omnämnes i motionerna, av Kungl. Maj:t
den 31 augusti 1945 överlämnats till 1943 års järnvägskommitté att tagas
i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. I anslutning härtill har
styrelsen anfört följande.
Motionärerna syfta till en omkastning av den 1945 beslutade procedurordningen;
den förefintliga järnvägen skulle enligt deras mening först förstatligas,
samt därefter frågan rörande ombyggnad till normalspår upptagas
till behandling. Järnvägsstyrelsen kan väl förstå det framförda önskemålet
men däremot icke se någon möjlighet att från samhällsekonomisk synpunkt
motivera eller försvara den ifrågasatta omkastningen.
Mellan ombyggnad och förstatligande råder nämligen enligt styrelsens
mening det sammanhanget, att å ena sidan tillkomsten av en normalspårig
förbindelse icke är tänkbar, med mindre än att staten är beredd att tillskjuta
huvudparten av de erforderliga investeringsmedlen, medan å andra
sidan statlig drift av banan i dess nuvarande skick näppeligen kan anses
försvarlig från allmän transporthushållningssynpunkt.
I motsats till samtliga de uppgörelser om statsförvärv av smalspårsbanor,
som hittills träffats, gäller nämligen den här ifrågasatta transaktionen
icke ett helt, naturligt avgränsat allmänt trafiksystem utan fastmer blott
en (mindre) del av ett i huvudsak privat sådant system. Såsom i motionen
meddelas, tillhör den till statens järnvägar anslutande bandelen Skyllberg—
Lerbäck om 4 km Skyllbergs Bruks AB, nedan benämnt bruksbolaget, som
trafikerar jämväl den 10 km långa sträckan Askersund—Skyllberg, tillhörig
Askersund—Skyllbergs järnvägsaktiebolag, benämnt askersundsbola
!
Hihang till riksdagens protokoll 1952. G samt. Nr 228—229.
2
Statsutskottets utlåtande nr 228.
get. Bruksbolaget äger emellertid dessutom tre för allmän trafik ej upplåtna
linjer om tillhopa 21 km, med sträckningar Skyllberg—Kårberg, Lerbäck—-Rönneshytta och Lerbäck—Hjärtasjön, och kommer sålunda upp till en trafikerad
banlängd om 35 km.
Av dessa uppgifter framgår till en början, att den för allmän trafik upplåtna
bandelen Skyllberg—Lerbäck utgör en förbindelseled mellan förenämnda
linjer av ren industrispårsnatur. Även till och från Askersund
framföras relativt betydande godsmängder för bruksbolagets räkning, under
det att övriga trafikanters transporter synas vara av skäligen blygsam
omfattning.
Ej heller i tekniskt hänseende förefaller det att vara någon markerad
skillnad mellan den koncessionerade järnvägen och »industrispåren», utan
är hela systemet av låg industrispårstandard, med — åtminstone för den
koncessionerade delen —- största lutning av 25 °/oo> minsta kurvradie av
150 in samt största hastighet av 30 km/tim. Enligt föreliggande uppgifter
anlades linjen Skyllberg—Lerbäck som privatspår åtskilliga år före den
tidpunkt, då koncessionen därå beviljades.
Med nämnda ytterst låga standard följde givetvis omöjlighet att efter
busstrafikens tillkomst uppehålla tillfredsställande personbefordran järnvägsledes,
och med persontrafikens nedläggning (i stort sett) fr. o. in. den 1
april 1931 försvann huvudparten av den skillnad, som tidigare förefunnits
mellan järnvägssystemets olika delar. Enligt uppgift i motionen går nu även
styckegodset i huvudsak landsvägsledes, en anordning som torde vara praktisk
med de små godsmängder, som det här rört sig om (år 1929, då ASLJ
fortfarande ombesörjde all slags trafik, var mängden styckegods i båda
riktningarna endast 2 000 ton, motsvarande en billast i vardera riktningen
dagligen). Bilden av ASLJ motsvarar följaktligen i ringa mån den gängse
föreställningen om en järnväg. Den askersundsbolaget tillhöriga bandelen
framträder fastmer som ett bispår till en bruksbana.
Järnvägsstyrelsen finner det vidare obestridligt, att bruksbanor icke lämpa
sig för statsdrift. Enligt styrelsens mening skulle det nämligen vara en sanning
med generell giltighet, att en trafikrörelse av denna typ ombesörjes
bäst och billigast, då den handhaves av huvudtrafikanten. Samtliga sådana
banor hade också vid uppgörandet av den av 1936 års järnvägskommitté på
sin tid framlagda planen undantagits från det i princip allmänna förstatligandet.
I detta sammanhang har styrelsen påpekat, att av de järnvägar
som i sagda kommittés betänkande upptagits som undantagna blott en enda,
nämligen Södra Kinnekulle järnväg, sedermera förvärvats av staten, vilket
skett av alldeles speciella skäl.
Sin uppfattning i frågan har järnvägsstyrelsen ytterligare utvecklat sålunda.
Till de skäl, som allmänt kunna anföras mot statsförvärv av järnvägar
med bruksbanekaraktär eller mer allmänt av järnvägar, som i första hand
tillkommit för att tillgodose ett enda företags behov av lokala transporter
och vilkas drift till följd därav kommit att bilda en del av samma företags
rörelse, kommer för ASLJ del ovan berörda omständighet, att förvärvet
skulle avse endast en del av linjesystemet. Såsom redan nämnts, utgör den
av bruksbolaget trafikerade banlängden 35 km. Härav skulle efter ett förverkligande
av motionärernas (samt Askersunds stads) intentioner 10 km
komma att trafikeras av SJ ensam, 4 km av SJ och bruksbolaget gemensamt
Statsutskottets utlåtande nr 228.
3
samt 21 km av bruksbolaget ensamt. Det torde ligga i sakens natur, att uppdelning
av en i och för sig så liten rörelse måste leda till en avsevärd iördyring.
Enligt uppgift har bruksbolaget nu 3 lok, efter en uppdelning skulle
4 lok bli minimum, då det å båda hållen komme att behövas reserv. Det
komme likaledes att krävas ny statsanställd lokpersonal, vilken bleve mycket
ofullständigt sysselsatt med en körsträcka av 28 km varje (eller möjligen
varannan) vardag, samt därtill dubblering av anläggningarna för
skötsel och underhåll av loken. Det bleve också meningslösa lokbyten, då
vagnsätt komme uppifrån skogarna och skulle ned till staden eller vice versa,
för såvitt icke avtal träffades, att i sådana fall bruksbolagets lok skulle
fortsätta över SJ linje. Med eu sådan anordning bleve emellertid SJ lok
och personal ännu sämre utnyttjade än eljest.
Styrelsen kommer alltså till den bestämda uppfattningen, att jämväl efter
ett eventuellt förstatligande av ASLJ den enda samhällsekonomiskt försvarliga
lösningen av driftfrågan, eller med andra ord det enda sättet att undvika
ett meningslöst slöseri med produktionsmedel, skulle vara att låta
bruksbolaget fortfarande svara för trafikeringen. I så fall skulle också
förvärvet lämpligen kunna inskränkas till att avse askersundsbolagets 10
km långa järnväg, vilken bolaget borde vara villigt överlämna utan lösen,
då det erhållna arrendet, på 3 000 kronor årligen, icke täcker mer ärt en
del av de på lång sikt förutsebara utgifterna för anläggningarnas förnyelse.
En sådan begränsning vore så mycket starkare motiverad som en eventuell
ombyggnad säkerligen icke skulle komma att omfatta någon del av bandelen
Skyllberg—Lerbäck, vilken däremot framgent skulle bli behövlig för
bruksbolagets interna transporter, och följaktligen borde efter ombyggnad
av askersundslinjen återgå i sagda bolags ägo. Då, som nämnts, vid ifrågasatt
uppdelning av driften sträckan i fråga finge förutsättas trafikerad av
SJ och bruksbolaget gemensamt, synes det under alla förhållanden vara föga
mening i en sådan flyttning fram och åter av äganderätten.
A andra sidan måste det framstå som ett föga lockande perspektiv, att
staten skulle övertaga äganderätten till en järnväg, som icke direkt ansluter
till SJ, samt därefter utarrendera densamma till det bolag, som synes
ha största nyttan av att järnvägsdriften uppehälles. Möjligheten att därvid
undvika arrendevillkor, som vore för staten oskäligt betungande, torde få
betraktas som liten eller ingen. Något bärande skäl, varför staten skulle på
så sätt subventionera ifrågavarande lokala industritransporter, torde näppeligen
kunna anföras.
Med hänsyn till dessa förhållanden har järnvägsstyrelsen kommit till
slutsatsen, att en eventuell undersökning om statsförvärv borde dels begränsas
till att avse askersundsbolagets järnväg, dels syfta enbart mot
framtida överlåtelse vid den tidpunkt då staten eventuellt behövde förfoga
över järnvägen för realiserande av beslut om breddning.
Samtidigt har emellertid styrelsen förklarat sig icke kunna finna, att ett
avtal om eventuell framtida överlåtelse på staten av askersundsbolagets
järnväg kunde vara erforderligt för åstadkommande av en sådan formell
grund för diskussion av Askersunds järnvägsfråga, varom talas i motionerna.
Man syntes fastmera vid en sådan diskussion kunna förutsätta, att
en sådan överlåtelse skulle kunna utan svårighet ordnas i eu framtid, för
den händelse av motionärerna önskad ombyggnad till normalspår av askersundsbolagcts
järnväg skulle komma till stand, eftersom det här vore fråga
4
Statsutskottets utlåtande nr 228.
om ett trafikföretag, som mänskligt att döma aldrig kunde bereda sin ägare
någon nettoinkomst. Enär sålunda i detta fall beslut rörande ombyggnad
vore att betrakta som en förutsättning för förhandlingar om statsförvärv,
vilket senare till undvikande av onödiga förluster borde realiseras först
vid tiden för eventuella ombyggnadsarbetens igångsättande, syntes det rationella
tillvägagångssättet vara att i första hand avvakta 1943 års järnvägskommittés
ställningstagande till förenämnda framställning av år 1945.
Härmed vunnes också, att angelägenhetsgraden av förevarande projekterade
ombyggnad bleve ställd i relation till övriga därmed tävlande, likartade investeringsobjekt.
Vid sådant förhållande har järnvägsstyrelsen tillåtit sig föreslå, att de
remitterade motionerna icke måtte föranleda någon statsmakternas åtgärd.
Länsstyrelsen har till en början berört de konsekvenser som avsaknaden
av normalspårig järnväg kan tänkas ha medfört för den här ifrågavarande
bygdens utveckling och har härom anfört följande.
Motionärernas syfte är att skapa förutsättningar för att ansluta staden
Askersund och därmed omkringliggande landsbygd till SJ:s normalspåriga
järnvägsnät. Under sin verksamhet har länsstyrelsen vid många tillfällen
kunnat konstatera, att ortsbefolkningen uppfattat frånvaron av normalspårig
järnvägsförbindelse till Askersund som en besvärande hämsko å bygdens
liv.
Staden Askersund har icke utvecklats i samma takt som jämförliga,
mindre städer inom länet. Den omständigheten, att invånareantalet under
de senaste decennierna endast företett en svagt ökande tendens under det
att befolkningen i andra ur kommunikationssynpunkt mer välbelägna orter
i länet kraftigt ökat, talar härvidlag ett tydligt språk. Att avsaknaden av
normalspårig järnväg med ty åtföljande svårigheter för speciellt den tyngre
godstrafiken utgjort en ej obetydlig broms å stadens industriella utveckling
synes länsstyrelsen påtagligt, även om andra faktorer jämväl medverkat
i samma riktning, kanske främst konkurrensen från närbelägna samhällen
med utmärkta kommunikationer.
Uppenbart är, att de av den tilltänkta normalspåriga bandelen berörda
kommunerna, Lerbäck och Hammar, starkt avfolkats under de senaste decennierna.
Detta gäller speciellt nämnda kommuners vidsträckta skogsbygder.
Beträffande persontrafiken och den lättare godstrafiken har länsstyrelsen
upplyst följande.
Vad persontrafik med buss angår, kan Askersund icke anses särskilt vanlottat.
Staden har snarare karaktär av en knutpunkt för ortens busstrafik.
Askersund har sålunda dagligen bussförbindelser med Laxå, Vretstorp och
Hallsberg vid Västra stambanan, med Lerbäck, Mariedam och Motala vid
Krylbo—Mjölbybanan samt därutöver med Karlsborg.
I detta sammanhang bör dock framhållas, att den omständigheten, att
ett antal av de dagliga bussturerna Askersund—Lerbäck och åter "icke framdragas
till Hallsberg, försämrar stadens förbindelser med orter utom dess
närmaste grannskap. Vid en färd per järnväg och buss från Örebro till
Askersund nödgas trafikanten sålunda understundom i Hallsberg uppsöka
en annan plattform, från vilken ett nytt lokaltåg — efter någon väntetid —
för honom vidare till Lerbäck, varifrån sedan en buss — efter ytterligare
Statsutskottets utlåtande nr 228.
5
en stunds väntan — vidarebefordrar den resande till Askersund. Därest
denne såsom destinationsort har en industriort inom Hammars socken, har
han dessutom att i Askersund uppsöka utgångspunkten för den nya busslinjen;
gemensam busshållplats för alla linjerna saknas nämligen i staden.
I vad avser den lättare godstrafiken från Askersund via Hallsberg till
Örebro och omvänt torde det böra framhållas, att Svenska Lastbil Aktiebolaget,
intimt anknutet till Statens Järnvägar, ombesörjer sådan trafik
dagligen å nämnda vägsträcka i båda riktningarna med lastbil. Med lastbilen
i fråga befordras i kretstrafik s. k. styckegods.
Avslutningsvis har länsstyrelsen framhållit följande.
Skäl synas tala för att avsevärda fördelar för Askersund med dess delvis
starkt industrialiserade omnejd skulle vinnas, därest anslutning till normalspårig
järnväg erhölles, detta särskilt med hänsyn till industriens behov
av bättre kommunikationsmedel. Länsstyrelsen anser därför skäl föreligga
för verkställande av sådan undersökning, som av motionärerna avses. Avslutningsvis
önskar länsstyrelsen framhålla, att anmärkningar icke framställts
mot skötseln av den nuvarande busstrafiken å linjen (Hallsberg—)
Lerbäck—Askersund, som uppehälles av ett dotterbolag till Skyllbergs Bruks
Aktiebolag.
Utskottet. Den i förevarande motioner avsedda järnvägen sträcker sig från
Askersund över Skyllberg till Lerbäck, beläget vid statsbanelinjen Mjölby—
Krylbo. Banan, som är smalspårig och i huvudsak ombesörjer vagnslasttransporter,
har tvenne ägare. Bandelen Askersund—Skyllberg tillhör sålunda
Askersund—Skyllbergs järnvägsaktiebolag, i vilket Askersunds stad innehar
aktiemajoriteten, medan bandelen Skyllberg—Lerbäck äges av Skyllbergs
bruks aktiebolag. Sistnämnda bolag trafikerar dock enligt särskilt arrendekontrakt
hela sträckan. Genom ett dotterföretag bedriver bruksbolaget även
omnibusrörelse på linjerna Askersund—Lerbäck och Lerbäck—Hallsberg.
Under hänvisning till de olägenheter som avsaknaden av direktanslutning
till det normalspåriga statsbanenätet anses medföra för traktens näringsliv
har i motionerna föreslagits, att järnvägsstyrelsens förstatligandeberedning
skulle få i uppdrag att undersöka möjligheterna och villkoren för staten att
förvärva nyssnämnda järnväg och busslinjer. Detta förslag har tillstyrkts
av länsstyrelsen i Örebro län. Järnvägsstyrelsen däremot har ansett motionerna
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket närmast motiverats
med att det här vore fråga om en järnväg av ren bruksbanetyp.
Sedan motionerna avlämnats och remissmyndigheterna yttrat sig däröver
har, enligt vad utskottet erfarit, Skyllbergs bruk uppsagt arrendekontraktet
med järnvägsbolaget i och med utgången av år 1953. Då järnvägsbolaget saknar
möjlighet att självt trafikera bansträckan, innebär detta att järnvägsdriften
kommer alt upphöra vid nyssnämnda tidpunkt, varigenom Askersund
förlorar sin nuvarande järnvägsförbindelse med omvärlden.
Utskottet, som vid besök på ort och ställe ingående studerat den genom
motionerna aktualiserade järnvägsfrågan, finner med hänsyn till det inträdda
nya läget skäl föreligga för att frågan upptages till närmare övervägande.
Enligt utskottets mening bör sålunda en undersökning vidtagas rörande för
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 228.
utsättningarna för ett statsförvärv av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks järnväg
samt busslinjerna Askersund—Lerbäck och Lerbäck—Hallsberg. Då
järnvägsstyrelsens förstatligandeberedning numera upphört, synes det böra
ankomma på järnvägsstyrelsen själv att verkställa den i ämnet erforderliga
utredningen.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med anledning av motionerna I: 259 och
II: 366, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville uppdraga åt järnvägsstyrelsen att undersöka förutsättningarna
för ett statsförvärv av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks
järnväg samt busslinjerna Askersund—Lerbäck och
Lerbäck—Hallsberg.
Stockholm den 2 december 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, Näsgård, fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Pålsson,
Näsström, Sundelin, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Lundqvist, Ragnar
Persson och Söderquist; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Andersson i Malmö, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla,
Wallentheiin, Svensson i Ljungskile, Staxäng, Åkerström, Johansson i Mysinge,
Hoppe, Kollberg, Onsjö och Gustafsson i Stockholm.