Nr 225—226.

Statsutskottets utlåtande nr 225.

1

Nr 225.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
statligt stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfi
Im sprodukt i on.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Söderquist (1:341) och den andra inom andra kammaren
av herr Ericsson i Näs (II: 352) har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kung], Maj :t måtte anhålla om utredning rörande statligt stöd åt
konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion.

I den mån redogörelse i det följande icke lämnas för motiveringen till
ifrågavarande yrkande hänvisas till motionen I: 341.

Frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion har under de senare
åren vid åtskilliga tillfällen aktualiserats.

Den 31 augusti 1942 avgav 1941 års filmutredning betänkande med förslag
rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion (SOU 1942: 36). Betänkandet
utmynnade i ett förslag om stödåtgärder till förmån för såväl
spelfilm som kortfilm. Beträffande spelfilmen skulle ekonomisk garanti i
viss omfattning och på vissa villkor beviljas till framställning av filmer,
vilka befunnos äga synnerligt värde ur konstnärliga och kulturella synpunkter,
och särskilt filmer med nationell syftning. Prövningen av vilka filmer
som skulle komma i åtnjutande av statligt stöd avsågs som regel ske efter
en förhandsbedömning på manuskriptstadiet genom eu av Kungl. Maj :t tillsatt
statens filmnämnd.

I fråga om kortfilmen förordades dels statligt initiativ till produktion av
sådana kortfilmer, som ur allmänt kulturella synpunkter kunde betecknas
som värdefulla och även konstnärligt sett motsvarade höga krav, dels ock
ekonomiskt stöd åt producent, som planerade inspelning av sådan film, genom
bidrag av statsmedel till framställningskostnaden. Handhavandet av
kortfilmstödet skulle åvila den föreslagna filmnämnden.

Över betänkandet inhämtades yttranden av vederbörande myndigheter.

De i betänkandet framställda förslagen ha hittills icke föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Den 3 januari 1949 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag — förutom att verkställa en översyn
av fihngranskningsverksamheten — att utreda frågan om för barn lämpad
film. Av direktiven för utredningen (1949 års filmkommitté) framgår, att
de sakkunniga i sistnämnda del hade att överväga bl. a. spörsmålet om ett
statligt stöd i någon form i syfte att stimulera produktionen av goda barn t

Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 22G—22G.

2

Statsutskottets utlåtande nr 225.

filmer, i första hand efter linjer, som anvisats i det av 1941 års filmutredning
avgivna betänkandet. Den 19 maj 1949 överlämnades sistnämnda betänkande
från ecklesiastikdepartementet till 1949 års filmkommitté.

Sedan vid 1949 års riksdag frågan om statligt stöd åt den svenska filmproduktionen
tagits upp genom två då väckta motioner (I: 217 och II: 271),
hemställde riksdagen i skrivelse 1949: 254 om utredning i ämnet. Den i anledning
härav igångsatta utredningen — 1950 års filmutredning — överlämnade
den 20 januari 1951 betänkande angående statligt stöd åt svensk
filmproduktion (SOU 1951: 1). Den verkställda utredningen visade, att den
svenska filmproduktionen under de senaste åren före betänkandets avgivande
arbetat under ekonomiskt besvärliga förhållanden. Dess genomsnittliga
förluster hade varit betydande. Den ekonomiska kris, som sålunda uppstått
inom branschen, hade — konstaterade utredningen — resulterat i att
praktiskt taget alla de inhemska producenterna beslutat att från och med
årsskiftet 1950/51 upphöra med att spela in långfilmer.

Sedan det av 1950 års filmutredning avgivna betänkandet varit föremål
för vederbörlig remissbehandling, framlade Kungl. Maj :t för 1951 års riksdag
förslag om statligt stöd åt den svenska filmproduktionen (proposition
1951: 152). Beträffande formen för den statliga bidragsgivningen innebar
propositionsförslaget, att producent av svensk långfilm skulle berättigas till
bidrag, utgående med 20 procent av statens andel i nöjesskatten för biografiöreställning,
vid vilken sådan film visades. Stödet skulle utgå utan föregående
behovs- eller kvalitetsprövning i det enskilda fallet. Vid propositionen
voro fogade förslag till dels förordning om särskilt bidrag till producent av
svensk film, dels ock förordning om tillägg till förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt.

I två likalydande, i anledning av propositionen väckta motioner, I: 550 och
II: 513, hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en förutsättningslös utredning om möjligheterna att utsträcka det statliga
filmstödet till s. k. kortfilmer (filmer under 2 000 meters längd), samt
om de former, under vilka ett sådant stöd eventuellt borde utgå.

I sitt den 18 maj 1951 dagtecknade utlåtande, nr 162, hemställde statsutskottet
bl. a. att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts i propositionen 142
framställda förslag och antaga de vid propositionen fogade förordningsförslagen
samt att motionerna I: 440 och II: 513 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Beträffande nämnda motioner framhöll utskottet bl. a. att det enligt utskottets
mening framstode såsom i och för sig önskvärt att en ur konstnärliga
och kulturella synpunkter högklassig svensk kortfilmsproduktion
i möjligaste mån befrämjades av det allmänna. Förslag i sådant syfte hade
framlagts i det av 1941 års filmutredning avgivna betänkandet. Då nämnda
förslag ännu icke blivit föremål för slutlig prövning och Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
sålunda redan blivit fäst på föreliggande spörsmål, ansåge sig
utskottet icke för närvarande böra påkalla någon ytterligare utredning i
ämnet.

Statsutskottets utlåtande nr 225.

3

I en vid utlåtandet fogad reservation ansågo herrar Södercjuist in. fl., att
utskottet bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t göra följande
uttalande.

»Utskottet vill givetvis icke bestrida det konstnärliga och allmänt kulturella
värdet av vissa delar av svensk filmproduktion. Även efter här angiven
förstärkning av biograf- och filmindustriens ekonomiska underlag är det väl
möjligt att produktionen av sådan film kan möta väsentliga svårigheter.
Statligt understöd bör emellertid liksom understöd åt konstnärligt värdefull
teater, litteratur in. in. utgå med hänsyn till kvaliteten. De svårigheter, som
härvid kunna möta, torde såsom statens biografbyrå jämte andra remissinstanser
framhållit och erfarenheter från våra nordiska grannländer visa
icke vara oövervinneliga. Understöd i denna form torde även böra innefatta
den konstnärliga och dokumentariska kortfilmen, som ofta är av stort kulturellt
värde, men ingalunda alltid drar så stor betalande publik som de
ofta mindervärdiga filmer, vilka enligt Kungl. Maj :ts förslag i molsats till
kortfilmen skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd. En förutsättningslös
utredning härom torde böra vidtagas.»

I skrivelse 1951: 305 anmälde riksdagen att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse
med vad statsutskottet i sitt utlåtande nr 162 föreslagit med
den ändring beträffande utskottets hemställan att riksdagen bifallit motionerna
I: 440 och II: 513.

Till stöd för det i de nu föreliggande motionerna I :3M och ll: 352 framställda
yrkandet har anförts bland annat följande.

När nu filmproduktionen sedan några månader tillbaka återupptagits om
ock med påtaglig tveksamhet och i relativt begränsad omfattning, måste
man göra klart för sig att de ekonomiska förutsättningarna för tillkomsten
av konstnärligt värdefull film icke äro avsevärt bättre än vad de voro då
filmstoppet satte in för nu drygt ett år sedan. Att driva en verkligt ambitiös
och kvalitetsbetonad filmproduktion med det uppbåd av kvalificerade personliga
och ateljémässiga insatser, som behövas därför, är fortfarande ett
ekonomiskt vågspel. Häri ligger en fara för att den svenska filmens utveckling
som konstform hejdas. I dagens läge får det anses helt uteslutet, att
någon producent med hänsyn till de betydande förlustriskerna skulle våga
eu investering i film av konstnärligt experimentell karaktär eller ta upp
ett filmuppslag, som i fråga om ämne eller idéuIformning liai eu mera exklusiv
prägel. Sannolikt är däremot, att den kommersiella inriktningen —
i och för sig ofrånkomlig i en affärsmässigt bedriven verksamhet -- kommer
att bli helt dominerande och avsätta eu mängd mer eller mindre habila
men i grund och botten tämligen likgiltiga s. k. publikfilmer.

Med detta perspektiv för ögonen synes det vara välbetänkt att snarast
möjligt söka motverka filmbranschens nu rätt tydliga tendens att med en ensidig
affärsmässighet eftersätta den konstnärligt värdefulla filmen. De helhjärtade
positiva stödåtgärder från statens sida, som i sådant syfte äro
önskvärda, böra självfallet inte uteslutande ta sikte på spelfilmen utan också
på kortfilmen och dokumentärfilmen.

Vad sistnämnda slag av film angår är den f. n. så gott som helt och hållet
en sak för produktionsbolagens beställningsfilmavdelningar. Det skall inte
förnekas, att artistiskt framstående produktion även åstadkommits i denna

4

Statsutskottets utlåtande nr 225.

ordning. De tillhöra dock undantagen. De allra flesta av dagens kortfilmer
tvingas in i en utformning, som dikteras av reklamteknikers försäljningsargument
eller propagandakrav och som för dem in i en slentrian fjärran
från elementära pretentioner på konstnärlig halt. Detta är beklagligt eftersom
eu på konstnärliga resultat syftande kortfilinsproduktion skulle kunna
verka i riktning mot en konstnärlig höjning av filmproduktionen i dess
helhet.

En målmedveten ekonomisk uppmuntran från statens sida av den konstnärliga
filmproduktionen skulle inte blott betyda en eggelse till krafttag
för dem som företräda filmproduktionens konstnärliga ansvarskänsla utan
också bidraga till att skapa god svensk propaganda i ordets bästa bemärkelse
ute i världen. Därtill kommer svensk film att få ett internationellt
saluvärde, som i någon mån skulle kunna motverka disproportionen mellan
dagens stora utlägg för utländsk film — här kan upplysningsvis nämnas,
att dollarutflödet genom importen av amerikansk film uppgår till ett belopp
motsvarande 10 miljoner svenska kronor årligen — och de mycket
obetydliga intäkterna som svensk film för närvarande kan räkna med på
den utländska marknaden. Det är nämligen endast med filmer av hög konstnärlig
kvalitet som den svenska filmproduktionen kan hävda sig utomlands
och spränga de snäva gränser, som vårt språk eljest hänvisar den att hålla
sig inom.

Under vilka former och i vilken utsträckning staten skall engagera sig,
i den stödverksamhet till förmån för den svenska filmens konstnärliga förkovran,
som i det föregående förordats, torde icke kunna klarläggas utan
närmare utredning. Klart synes emellertid vara, att det här ej kan bli tal
om annan bedömning än av redan färdiga filmer, förslagsvis vid filmsäsongens
slut, och att denna göres av en jury, innefattande representanter för
förslagsvis Kungl. Maj :t, filmkritiken, filmcensuren, det allmänna kulturlivet
och Svenska filmsamfundet. Ett lämpligt antal penningpriser (premier)
för utdelning till de producenter, som under året framställt de konstnärligt
mest värdefulla spelfilmerna, böra stå till förfogande. Premierna
kunde inom långfilmsgruppen förslagsvis variera inom en skala från 100 000
kronor till 25 000 kronor. Ett stöd i denna form skulle för vederbörande producent
antingen innebära en kompensation för lidna förluster eller en uppmuntran
att även i fortsättningen bemöda sig om produktionen av värdefull
film. Vidare borde penningpremier å förslagsvis vardera 10 000 kronor
utgå till manuskriptförfattare respektive den regissör, fotograf och skådespelare
som på sitt område gjort den förtjänstfullaste insatsen inom produktionen
under det gångna filmåret. — Det sagda utesluter givetvis inte,
att även andra lösningar av frågan böra övervägas vid utredningen.

Frågan om behovet av ett stöd till den konstnärliga kort- och dokumentärfilmens
företrädare har uppmärksammats av 1951 års riksdag, som begärde
en utredning i ämnet. I denna del inskränka vi oss till att framhålla
önskvärdheten av att sagda utredning utan ytterligare dröjsmål igångsättes.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår fann 1951 års
riksdag, att en förutsättningslös utredning angående stöd till den konstnärliga
och dokumentariska kortfilmen borde komma till stånd. Samtidigt
härmed anslöt sig emellertid riksdagen till den av föredragande departementschefen
i propositionen 1951:142 intagna avvisande ståndpunkten till

Statsutskottets utlåtande nr 225.

5

införandet av en kvalitetsbedömning av värdet av de filmer, som enligt propositionen
skulle komma i åtnjutande av statligt stöd i form av visst bidrag
av de på vederbörande film belöpande statliga nöjesskatteintäkterna.
Erinras må emellertid därom, att 1941 års filmutrednings förslag om stöd
åt filmer, som äga synnerligt värde ur konstnärliga och kulturella synpunkter,
alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Med anledning härav synes det utskottet kunna ifrågasättas, om icke de
i motionerna I: 341 och II: 352 angivna uppslagen beträffande statligt stöd
åt konstnärligt inriktad spelfilmsproduktion lämpligen böra upptagas till
bedömande i samband med dels ett slutligt ställningstagande till 1941 års
filmutrednings ovannämnda förslag, dels ock den av 1951 års riksdag begärda
utredningen. Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:341 och
11:352, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 2 december 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, Näsgård, fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric
Ericson, Näsström, Sundelin, Bergh, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson,
Söderquist och Nils Theodor Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Andersson i Malmö, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla,
Wallentheim, Svensson i Ljungskile, Staxäng, Åkerström, Johansson
i Mysinge, Hoppe, Onsjö, Gustafsson i Stockholm och Gustafsson i Skellefteå.