8
Statsutskottets utlåtande nr 222.
Nr 222.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (I: 190) och den andra inom andra kammaren av herrar Jansson
i Kalix och Wiklund i Öjebyn (11:283), har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta uppdraga åt
1948 års busslinjeutredning att verkställa utredning rörande förutsättningarna
för bedrivande av linjetrafik för person- och godsbefordran å linjerna
Kiruna—Paj ala, Kiruna—Karesuando och Paj ala—Muodoslombolo—Karesuando
med tillämpande av vid godsbefordran genomgående fraktberäkning
och vid persontrafik genomgående zontariffberäkning med statens järnvägar
samt att därefter för riksdagen framlägga de förslag till lösande av frågan,
vartill utredningen må föranleda.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen I: 190.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och länsstyrelsen
i Norrbottens län.
Järnvägsstyrelsen har inledningsvis framhållit följande.
De förslag, som under årens lopp framförts från olika håll om förbättrade
kommunikationer inom den nordligaste delen av Norrbottens län, torde närmast
ha föranletts1 av önskemål från den därstädes bosatta befolkningen att
komma i åtnjutande av lägre avgifter för såväl resor som gods. Några egentliga
klagomål över det sätt på vilket den privata billinjetrafiken i ifrågavarande
trakter ombesörjes ha däremot, järnvägsstyrelsen veterligt, icke framkommit.
De eftersträvade lägre taxorna har man ansett sig lättast kunna erhålla
genom biltrafik i statens järnvägars regi och med tillämpande helst av
den s. k. tornedalstaxan eller, om så ej vore möjligt, den vanliga järnvägstaxan
med genomgående avgiftsberäkning för såväl resande som gods i
samtrafik järnväg—billinje. Man har därför önskat sig billinjer i statens
järnvägars regi med taxesystem i princip uppbyggt på sätt gäller för billinjen
övertorneå—Paj ala. Trafiken å denna billinje, som på sin tid tillkom
som ett substitut för en järnväg, medför emellertid mycket stora förluster
för statens järnvägar — de sista tre åren i medeltal omkring 500 000 kronor
per år —- varför järnvägsstyrelsen av ekonomiska skäl icke kunnat biträda
yrkanden om en utbyggnad av ifrågavarande taxesystem att omfatta flera
billinjer i Norrland.
Statsutskottets utlåtande nr 222.
9
I anslutning härtill har styrelsen erinrat om sitt den 31 mars 1947 avgivna
utlåtande över norrlandskommitténs betänkande angående förslaget om inrättande
av stambillin jer, vari bl. a. anförts följande.
Ur företagsekonomisk synpunkt måste det anses mycket betänkligt att
på sätt Norrlandskommittén föreslagit införa järnvägstaxa såväl för personsom
framförallt för godstrafiken på stambillinjerna. Statens järnvägars godstaxa
är nämligen för så gott som alla sändningar betydligt lägre än den för
billinjetrafiken fastställda lägsta godstaxan, d. v. s. normaltaxa A I. Med
hänsyn till de väsentliga skillnader i kostnadsstruktur, som föreligga ifråga
om järnvägs- och biltrafik, och då ett tillämpande av järnvägstaxan i stambillinjernas
lokaltrafik och samtrafik med järnväg enligt styrelsens erfarenheter
kan väntas medföra ogynnsamma företagsekonomiska verkningar, i
synnerhet som det här gäller ett tiotal stambillinjer, får styrelsen avstyrka
den av Norrlandskommittén föreslagna användningen av järnvägstaxan på
stambillinjerna liksom tillämpning av genomgående avgiftsberäkning i samtrafik
mellan stambillinje och järnväg. Istället anser styrelsen, att på dessa
s. k. stambillinjer liksom på statens järnvägars övriga billinjer bör tillämpas
lämplig normaltaxa för biltrafik, varjämte i samtrafik med järnväg avgifterna
böra beräknas som snittavgifter.
Därest emellertid statsmakterna skulle finna ur allmänna ekonomiska
synpunkter motiverat att helt eller delvis genomföra Norrlandskommitténs
förslag beträffande stambillinjerna och taxeväsendet på stambillinjerna, får
styrelsen alltså hemställa, att statens järnvägar som affärsföretag erhåller
gottgörelse genom statsanslag för de driftförluster, som skulle uppkomma
genom inrättande av dessa stambillinjer.
Järnvägsstyrelsen har slutligen förklarat att styrelsen — därest det skulle
förhålla sig så, att 1948 års busslinjeutredning fått särskilt uppdrag att undersöka
linjetrafiken i Norrbottens län — icke vill motsätta sig den av motionärerna
begärda utredningen, om det anses lämpligt och behövligt att ifrågavarande
spörsmål återigen göres till föremål för utredning.
Generalpoststyrelsen har till en början lämnat följande uppgifter rörande
den i förevarande sammanhang aktuella linjetrafiken.
Inom den mellan järnvägen Boden—Kiruna och Torne älv belägna delen
av Norrbottens län bedriver postverket f. n. diligenstrafik (linjetrafik för
person- och godsbefordran) å linjerna Gällivare—Pajala, Morjärv—Lansjärv,
Övertorneå—Överkalix, Övertorneå—Tärendö och Pajala—Muodoslompolo—Karesuando.
Av sistnämnda linje trafikeras linjcdelen Muodoslompolo—Karesuando
sedan den 28 augusti 1951 av postverket, som efter
därom uttryckta önskemål från bl. a. befolkningens sida förvärvade den tidigare
av enskild person bedrivna linjetrafiken å denna sträcka.
Å sträckan Övertorneå—Pajala öppnade postverket diligenstrafik den 1
september 1928. Trafiken övertogs från och med den 1 juli 1931 av statens
järnvägar. Alltsedan dess ingår denna billinje, som tillkommit såsom ersättning
för en ifrågasatt järnväg, i taxehänseende såsom en del av statsbanenätet.
Härtill komma linjerna Kiruna—Vittangi—Pajala och Kiruna—Vittangi—
Karesuando, på vilka linjetrafik för person- och godsbefordran ombesörjes
av ett enskilt företag.
10
Statsutskottets utlåtande nr ''222.
Efter att i korthet ha berört frågans tidigare behandling och syftemålet
med de nu väckta motionerna har styrelsen vidare anfört följande.
Genom de utredningar, som i olika sammanhang redan företagits i denna
fråga, torde klart ha ådagalagts, att varken reguljär godstrafik för tyngre
sändningar utan direkt samband med persontrafik eller linjetrafik med
genomgående zontrafik- och taxeberäkning järnväg—bil för resande och
gods kan bära sig ekonomiskt utan måste bli förlustbringande för vederbörande
trafikföretag. Statens järnvägars billinje Övertorneå—Pajala har under
alla de år, trafiken på densamma bedrivits i statens järnvägars regi med tilllämpning
av den s. k. tornedalstaxan, gått med betydande förlust. Denna
förlust skulle otvivelaktigt komma att ökas högst avsevärt efter en eventuell
utsträckning av linjen till Kiruna och Karesuando med tillämpning av nyssnämnda
eller liknande taxa å hela den utökade linjen. Det bör ej heller förbises,
att ett förverkligande av det framförda önskemålet om taxenedsättningar
på här omhandlade billinjer med all sannolikhet skulle komma att
medföra motsvarande krav beträffande andra liknande linjer. Ett genomförande
på Kiruna-linjerna av ett taxesystem efter mönster från den statliga
billinjen Övertorneå—Pajala kan således medföra ganska vittgående ekonomiska
konsekvenser för staten.
Därest det med hänsyn till vad ovan antytts icke skulle anses möjligt eller
lämpligt att på sätt motionärerna tänkt sig kunna förverkliga befolkningens
sedan länge närda önskemål om lägre biljett- och fraktavgifter i linjetrafiken
inom bär ifrågavarande område, synes likväl en möjlighet förefinnas att
åstadkomma en viss förbättring av kommunikationerna i dessa trakter.
Detta skulle nämligen kunna ske genom att postverket, som är det största
av de statliga linjetrafikföretagen i övre Norrland, förvärvade och övertoge
den enskilda trafiken å linjerna Kiruna—Pajala och Kiruna—Karesuando.
Dessa linjer ansluta såväl i Pajala som i Karesuando till postverkets diligenslinjer
i denna del av Norrbottens län. Med en dylik utbyggnad av postverkets
linjenät skulle — med tillämpning av gällande postdiligenstaxa —
kunna erhållas i viss mån lägre biljett- och fraktkostnader än f. n., eftersom
postverket i allmänhet tillämpar genomgående zontariff- och fraktberäkning
å till varandra direkt anslutande linjer. Det torde ej heller vara omöjligt
att genom ytterligare förvärv av enskild linjetrafik komplettera diligensnätet
och att därigenom kunna mera rationellt, än vad f. n. är fallet, ordna
trafiken mellan huvudorterna inom området från Tornedalen till riksgränsbanan.
Viss samtrafik mellan dessa diligenslinjer och statens järnvägar skulle
lämpligen kunna anordnas i likhet med vad som skett på åtskilliga andra
håll, varvid dock avgifterna i sådan samtrafik beräknas som snittavgifter.
Generalpoststyrelsen äger icke någon kännedom om lönsamheten av den
enskilda trafik, som därvid i första hand skulle komma ifråga till inlösen
av postverket, d. v. s. linjerna Kiruna—Pajala och Kiruna—Karesuando.
Bedömandet av storleken av det vederlag, som i förekommande fall borde
utgå för trafikens övertagande av postverket, synes på vanligt sätt böra
grundas av bärighetskalkyler m. in. En av förutsättningarna för ett förvärv
av linjerna för postverkets räkning är självfallet, att erforderliga medel härför
på brukligt sätt ställas till förfogande av statsmakterna. Någon undersökning
om möjligheterna för postverket att på rimliga villkor kunna få
övertaga linjetrafiken ifråga har generalpoststyrelsen på frågans nuvarande
ståndpunkt icke ansett sig böra göra.
Generalpoststyrelsen är givetvis beredd att, om så skulle befinnas önskvärt
och lämpligt, utreda förutsättningarna för ett övertagande av postverket
av den enskilda linjetrafiken mellan Kiruna, Pajala och Karesuando
Statsutskottets utlåtande nr 222.
11
samt för anordnande i samband därmed av postdiligenstrafik mellan dessa
platser med tillämpning av vanlig diligenstaxa. Anses emellertid frågan om
beredande åt befolkningen i dessa trakter av vissa lättnader genom taxenedsättningar
i linjetrafiken i enlighet med motionernas syfte böra närmare
utredas och övervägas, har generalpoststyrelsen icke något att erinra mot att
frågan göres till föremål för särskild utredning på sätt motionärerna föreslagit.
Länsstyrelsen har bl. a. upplyst om att från dess sida underhandlingar
förts med ägaren till det privata bussföretag som trafikerar linjerna Kiruna
—Paj ala och Kiruna—Karesuando. Denne hade därvid förklarat sig villig att
efter sina omnibuslinjer sälja personbiljetter i samtrafik med statens järnvägar.
Biljetternas pris skulle beräknas efter järnvägens zontaxa, dock under
villkor att omnibusägaren av priset finge lika stor ersättning per kilometer
som järnvägen. Ifrågavarande ägare vore vidare villig att undersöka
möjligheterna att i samtrafik med järnvägen frakta styckegods efter de
båda linjerna. Det vore emellertid ovisst, om genomgående fraktberäkning
därvid kunde användas. Styckegodset brukade å envar av de båda linjerna
fraktas till ett värde av 3 500 kronor.
I anslutning härtill har länsstyrelsen framhållit följande.
Länsstyrelsen vidhåller sin i motionen uttalade åsikt, att de båda linjerna
Karesuando—Muodoslombolo och Karesuando—Kiruna finge betraktas som
kulturlinjer, å vilka det vore önskvärt att lägre taxor kunde hållas för resor
och godstransporter, som tillika berörde järnväg eller postverkets diligenslinjer.
Länsstyrelsen vill tillägga, att omdömet bör gälla även såvitt avser de
båda linjernas utsträckning till Paj ala. Med det erbjudande, som gjorts av
omnibusägaren Persson, synas förutsättningar sålunda föreligga för att
fortsatta underhandlingar i ärendet skulle leda till önskat resultat. Länsstyrelsen
anser sig därför böra tillstyrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville påkalla upptagandet av fortsatta överläggningar.
I särskild skrivelse har länsstyrelsen därefter, med överlämnande av vissa
från ovannämnde omnibusägare inkomna handlingar rörande fraktpriserna
vid samtrafik med statens järnvägar för transport av paketgods och
fraktgods med omnibus å här ifrågavarande linjer, bl. a. framhållit, att de
framräknade fraktpriserna skulle innebära, att omnibusägaren finge lämna
så stor rabatt, att överenskommelsen ej kan av honom godtagas.
Länsstyrelsen har vidare föreslagit, att det sålunda sammanställda materialet
måtte överlämnas till den utredning som kan komma att tillsättas för
ytterligare överläggningar i ärendet. Till stöd härför har länsstyrelsen anfört
följande.
Länsstyrelsen förmenar nämligen, att driften av de båda omnibuslinjerna
är ett så angeläget företag, att det är önskvärt, att fraktpriserna kunna
hållas lägre. Med den ställning, som statens järnvägar intager i landet och
med de alldeles särskilda inkomster, — om vars beskattning fråga för övrigt
uppstått —, som företaget hämtar just från Norrbottens län, vore det
icke orimligt att hemställa att statens järnvägar åtoge sig större delen av
den rabatt, som bör lämnas, om genomgående taxa skall tillämpas.
12
Statsutskottets utlåtande nr 222.
Utskottet. Såsom av förevarande motioner framgår ha i olika sammanhang
förslag framlagts, åsyftande en förbättring av trafikförhållandena inom
den nordligaste delen av Norrbottens län. I motionerna har nu förordats en
ytterligare utredning av frågan, varvid framför allt understrukits behovet
av taxenedsättningar. Enligt utskottets mening kunna skäl åberopas för att
staten på ett eller annat sätt lämnar sin medverkan till en lösning av ifrågavarande
spörsmål. De ekonomiska konsekvenserna av en dylik medverkan
göra det å andra sidan nödvändigt, att man på förevarande område iakttager
viss försiktighet. Utskottet vill dock icke motsätta sig en närmare utredning
rörande de åtgärder som i berörda hänseende må vara erforderliga.
Motionärerna ha tänkt sig, att de nu aktualiserade spörsmålen skulle
prövas av 1948 års busslinjeutredning. Denna kommitté har emellertid närmast
att behandla vissa principproblem rörande förutsättningarna för överlåtelse
av busstrafikföretag. På den år 1949 tillsatta kommittén för utredning
om norrlandskustens biltrafik ankommer däremot att åtminstone delvis
taga befattning med frågor av samma sakliga innehåll som de i motionerna
berörda. Det kan därför möjligen övervägas, att sistnämnda kommitté
får i uppdrag att jämväl undersöka möjligheten att få till stånd förbättrade
kommunikationer inom nu avsedda trakter och att i samband därmed
utredningsdirektiven utvidgas i erforderlig mån. Enligt utskottets mening
synes det emellertid böra förbehållas Kungl. Maj :t att fatta beslut om
lämpligaste formen för den utredning om vilken här är fråga. Utskottet vill
för sin del endast tillägga, att vid utredningsarbetets fullgörande olika utvägar
för trafikens ordnande självfallet böra prövas och att uppmärksamhet
torde böra ägnas även det speciella problem som avser Haparanda hamns
förbindande med vederbörande landtrafikmedel.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med anledning av motionerna I: 190
och II: 283, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta om en utredning av de av utskottet
angivna spörsmålen.
Stockholm den 27 november 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 223.