Statsutskottets utlåtande nr 221.
5
Nr 221.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa frågor om
statsbidrag till väg- och gatuhållning i städer och
stadsliknande samhällen.
(4:e avd.)
I en inom första kammaren av herr Edvin Thun väckt motion (I: 256) har
anhållits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa dels om
utredning, där städer och stadsliknande samhällen äro väghållare, huruvida
nu gällande uppfattning av begreppet »för biltrafiken viktiga gator och vägar»
får anses vara rättvisande med hänsyn tagen till det ökade motorfordonsbeståndet,
dels om utredning med avseende på ändrade bestämmelser,
där städer och stadsliknande samhällen äro väghållare, för erhållande av
retroaktivt statsbidrag för gatu- och vägarbeten, som finnas upptagna i godkänd
femårsplan men som på grund av speciella omständigheter ansetts
nödvändiga att utföra, innan statsbidrag härför kunnat erhållas, dels ock
om utredning av möjligheten, oberoende av om väghållningsåtagande föreligger,
att inordna vissa allmänna parkeringsplatser under de statsbidragsbestämmelser,
som nu gälla med avseende å för biltrafiken viktiga vägar
och gator.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte svenska
stadsförbundet beretts tillfälle att uttala sig i frågan.
Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen har inledningsvis framhållit följande.
Beslut om det allmänna vägnätets och det för biltrafiken viktiga gatunätets
omfattning i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare,
fattas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter vederbörlig utredning enligt
de härför gällande bestämmelserna i väglagen och statsbidragsförordningen
(SFS 438/43). Bevideringen av städernas och samhällenas bidragsberättigade
väg- och gatunät sker från tid till annan. De till grund härför
liggande utredningarna basera sig emellertid på den praxis, som utbildats på
grundval av vissa av 1935 års vägsakkunniga verkställda utredningar. Med
hänsyn till att en relativt lång tid med betydande utveckling av biltrafiken
förflutit, sedan dessa utredningar verkställdes, kan en omprövning ifrågasättas.
I remissyttrandet har vidare erinrats om att styrelsen nyligen, i anslutning
till vissa påpekanden av överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet,
föreslagit tillkallande av särskilda sakkunniga för utredning av frågan
om ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till städernas väg- och
gatuhållning. Genom beslut den 14 mars 1952 hade Kungl. Maj:t förklarat,
att detta förslag skulle tagas under omprövning framdeles. Därest den så
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 221.
lunda ifrågasatta kommittén tillsattes, syntes enligt styrelsens mening de av
motionären väckta spörsmålen om den närmare innebörden av begreppet
»för biltrafiken viktiga gator och vägar» och om möjligheten att inordna
vissa allmänna parkeringsplatser under statsbidragsbestämmelserna kunna
bli föremål för kommitténs utredningar.
Vad beträffar frågan om möjlighet för städer och stadsliknande samhällen
att utöka sin väg- och gatubyggnadsverksamhet i avvaktan på framtida
statsbidrag har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att möjlighet
redan nu förelåge att inom ramen för gällande statsbidragsbestämmelser
medgiva, att företag finge påbörjas innan statsbidrag beviljats. Detta hade
dock tillämpats endast i vissa fall, då särskilda omständigheter förelegat,
och därvid undantagslöst avsett företag som kunnat förutses komma att inrymmas
i nästpåföljande flerårsplan.
I anslutning härtill har styrelsen uttalat följande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får för sin del bestämt avstyrka en utvidgning
av möjligheten att igångsätta företag, i den omfattning vartill motionären
synes syfta, i avvaktan på framtida statsbidrag, då härigenom planmässigheten
i bidragsgivningen helt skulle äventyras. Styrelsen vill i detta
sammanhang erinra om utvecklingen i början på 1930-talet, då tillstånd att
påbörja vägföretag i avvaktan på framtida statsbidrag meddelades de dåvarande
vägdistrikten i sådan omfattning, att statsmakterna senare föranleddes
att till finansiering av utförda företag bevilja betydande anslag för
att de ordinarie vägbyggnadsanslagen skulle kunna utnyttjas för fortsatt
vägbyggnadsverksamhet.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört följande.
Motionärens yrkande på en allmän omprövning av frågan om rätta tilllämpningen
av begreppet »för biltrafiken viktiga gator» är säkerligen befogat.
Det bör ligga i sakens natur, att biltrafikens snabba stegring ger anledning
att till denna kategori efter hand hänföra allt flera leder inom städernas
och de stadsliknande samhällenas gatunät. I detta avseende torde också
böra beaktas, att just biltrafikens utveckling föranlett en vidgning av den
statliga medelsanvisningen för motsvarande trafikleder på landsbygden genom
statsbidrag till den enskilda väghållningen. Enligt styrelsens mening
bör den begärda utredningen ta sikte på att åt städer och stadsliknande samhällen
genom bestämmandet av den statsbidragsberättigade delen av gatunätet
säkerställa en fullvärdig kompensation för den statliga insatsen beträffande
motsvarande trafikleder på landet.
I fråga om motionärens andra utredningsyrkande — om retroaktivt statsbidrag
— är styrelsen mera tveksam av det skälet, att gällande statsbidragsbestämmelser
för gatu- och vägarbeten i städer och samhällen icke föreskriva
några femåriga utan tvååriga fördelningsplaner. Emellertid är det givetvis
ett önskemål för städer och samhällen, som äro väghållare, att få
största möjliga frihet att själva bestämma om tidpunkten för igångsättandet
av dylika arbeten, som äro erkänt behövliga. Styrelsen skulle därför
gärna se, att riksdagen uttalade sig för en utredning om vad som i denna
del möjligen kan göras i motionens syfte.
Vad slutligen angår frågan om statsbidrag även till parkeringsplatser,
torde styrelsen icke behöva särskilt understryka, att denna fråga gäller en
ekonomiskt mycket krävande uppgift i tätorterna. Det kan ej heller gärna
förnekas, att statligt bidrag — med anlitande av bilskattemedlen — till denna
Statsutskottets utlåtande nr 221.
7
av motorfordonstrafiken direkt betingade uppgift principiellt bör vara lika
befogat som till väg- och gatuhållningen. Även utan någon mera ingående
motivering i detta avseende anser sig styrelsen därför kunna påstå, att
fullt giltiga skäl föreligga att till utredning^upptaga frågan om införande av
statsbidrag till anläggande av parkeringsplatser för motorfordon.
Av nu anförda skäl har stadsförbundets styrelse tillstyrkt, att hemställan
göres om utredning i de hänseenden som angivits i förevarande motion.
Utskottet. Med hänsyn till motorfordonstrafikens starka utveckling under
senare år med därav föranledda ökade kostnader för väg- och gatuhållningen
i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, finner
utskottet i likhet med motionären och de i ärendet hörda remissorganen
starka skäl tala för att en utredning verkställes rörande tolkningen och tilllämpningen
av det i gällande statsbidragsförordning förekommande uttrycket
»allmän väg eller gata, som är för biltrafiken viktig». Jämväl frågan om
vissa allmänna parkeringsplatsers ställning i statsbidragshänseende synes
vara förtjänt att närmare undersökas. Däremot kan utskottet icke ansluta
sig till motionärens uppfattning angående lämpligheten av utsträckt retroaktivitet
med avseende på statsbidragsgivningen. Utöver de synpunkter som
härutinnan anförts av remissinstanserna vill utskottet erinra om att pa
förevarande område redan nu föreligger en stark eftersläpning, vilken medför
betydande administrativa olägenheter.
Såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande framgår, har styrelsen
nyligen föreslagit tillkallande av särskilda sakkunniga för utredning
av frågan om ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till städernas vägoch
gatuhållning. Genom beslut den 14 mars 1952 har Kungl. Maj :t förklarat,
att detta förslag framdeles skall tagas under omprövning. Därest en
sådan utredning igångsättes, vilket utskottet finner befogat, torde av densamma
till behandling böra upptagas de av motionären aktualiserade spörsmålen
i av utskottet tillstyrkt omfattning. De ekonomiska konsekvenserna
av ett genomförande av de förslag som utredningen må framlägga torde
jämväl böra närmare belysas.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med anledning av motionen I: 256, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
föranstalta om åtgärder i av utskottet angivet syfte.
Stockholm den 27 november 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 219.
Reservation
av herr Edvin Thun.