Statsutskottets utlåtande nr 220.

3

Nr 220.

Utlåtande i anledning av väckt motion om användande för vägändamål
av sten, som undanröjes från odlad eller
odlingsbar jord.

(4:e avd.)

I en inom första kammaren av herr Alfred Nilsson väckt motion (I: 257)
har hemställts, att riksdagen ville uttala sig för en utredning genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens försorg om möjligheten av att för vägändamål
använda sten, som undanröjes från odlad eller odlingsbar jord.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande.

Under senare år har ett intensivt röjningsarbete bedrivits för att från
odlad eller odlingsbar jord avlägsna stenar och detta helt naturligt bland
annat av den anledningen, att statsbidrag till kostnaderna härför kan erhållas
genom lantbruksnämnderna. Tack vare de maskinella anordningar,
som numera komma till användning, är det ofta betydande mängder av
sten, som bortföras från en egendom, och det kan vara fråga om stenblock
med en vikt av flera ton. Många gånger avlastas de undanröjda
stenarna i väldiga högar eller rösen alldeles i egendomens närhet, och det
är därvid ej ovanligt att dessa stenpartier te sig anskrämliga och missprydande
för den omkringliggande bygden.

Olägenheterna av dessa stenhögar äro så påtagliga, att det bör övervägas
att vidtaga särskilda åtgärder för stenarnas bortforslande. En lösning
av frågan synes vara att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen använder
sig av dessa stenpartier för vägändamål. I varje fall synes en närmare
undersökning böra komma till stånd rörande möjligheter för en
dylik anordning.

Över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, som därvid anfört
följande.

De vägändamål, vartill stenen under vissa förutsättningar skulle kunna
användas, äro som fyllnadsmaterial och för tillverkning av makadam eller
väggrus.

Vid anläggning av väg tagas erforderliga fyllnadsmassor i första hand
från skärningar i linjen. Förhållandena äro dock ofta sådana, att där tillgängliga
massor icke äro tillräckliga. I sådant fall måste massor anskaffas
från utanför vägområdet belägna sidotag. Med hänsyn till de allt mera ökade
kostnaderna för transporter och svårigheten att erhålla arbetskraft måste
vid valet av sidotag stor vikt läggas vid sidotagets belägenhet samt materialets
beskaffenhet. Transportvägen bör således vara den kortast möjliga
och materialet sådant, att det kan upplastas med grävmaskin eller på jämförligt
sätt.

Här ifrågavarande stenupplag torde i allmänhet icke uppfylla nyssnämnda
fordringar. I stenupplagen, som ofta äro ur transportsynpunkt olämpligt
belägna, förekomma — såsom av motionen framgår — mycket stora stenar,
som göra, att snabb och billig maskinell lastning icke kan ske, för så vitt
icke stenarna sprängas sönder till lämplig storlek.

4

Statsutskottets utlåtande nr 220.

Även om stenupplagen ställdes till väg- och vattenbyggnadsverkets disposition
kostnadsfritt, skulle därför i flertalet fall betydande kostnadsökningar
uppstå, jämfört med om massorna toges från på vanligt sätt utvalda
sidotag.

Vid tillverkning av makadam eller väggrus kunna måhända sådana stenupplag,
varom här är fråga, komma till användning, därest upplagens storlek
och belägenhet är sådan, att den sammanlagda kostnaden för slagning
och krossning samt transport till vägbyggnaden icke blir större, än vad som
skulle bliva förhållandet, om materialet framställes på sedvanligt sätt — i
bergskärningar i linjen eller i lämpligt belägna sidotagsberg.

Möjligheterna att använda stenen bliva således beroende på utfallet av den
ekonomiska beräkning, som får göras vid varje särskilt fall. Då tillvaratagandet
av stenen kräver en relativt stor insats av manuell arbetskraft, blir
även tillgången på sådan av betydelse vid frågans avgörande.

Av det anförda framgår, framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
slutligen, att förutsättningar i allmänhet icke föreligga'' att använda här
aktuell sten för vägändamål. För att minska av motionären påtalade olägenheter
bör dock enligt styrelsens uppfattning den möjligheten utnyttjas, att
markägaren själv — mot den ersättning som därvid kan överenskommas •—
levererar stenen i lämplig storlek, där behov av den finnes. Med hänsyn
härtill synes det styrelsen lämpligt, att markägare som har tillgång till
stenupplag tager kontakt med vederbörande vägförvaltning.

Utskottet finner för sin del syftet med förevarande motion väl värt att
beakta icke minst ur naturskyddssynpunkt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
remissyttrande ger emellertid vid handen, att förutsättningar i allmänhet
saknas för att till rimliga kostnader använda den sten som undanröjes
från odlad eller odlingsbar jord för vägändamål. Att föreskriva vägförvaltningarna
någon generell skyldighet att begagna sig av sådan sten
torde därför icke kunna komma i fråga. Enligt utskottets mening bör detta
dock icke hindra att vägförvaltningarna, där så befinnes ekonomiskt försvarbart,
välvilligt pröva de framställningar om avyttring av sten som må
göras av vederbörande markägare. Jämväl inom det enskilda vägväsendet
bör ifrågavarande sten under enahanda villkor kunna komma till användning.

Då motionens syfte sålunda kan tillgodoses genom överenskommelser av
nu angiven innebörd mellan vederbörande vägförvaltningar och markägare
och då utskottet förutsätter att dylika överenskommelser komma att träffas,
synes anledning icke föreligga för riksdagen att göra särskild framställning
i ärendet. Utskottet hemställer därför,

att motionen 1: 257 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 27 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 219.