Statsutskottets utlåtande nr 218.
1
Nr 218.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande
statsbidrag till enskild väghållning jämte i ämnet väckta
motioner.
(4:c avd.)
I propositionen nr 221 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt
u Idrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 31
mars 1952, berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av ett
av föredragande statsrådet tillstyrkt förslag till vissa ändringar i gällande
bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning.
Genom beslut den 11 maj 1945 uppdrog Kungl. Maj :t åt väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen att gemensamt och i samråd med
egnahemsstyrelsen och norrlandskommittén verkställa och till Kungl. Maj:t
inkomma med utredning rörande möjligheten att under ekonomiskt rimliga
former förbättra vägförbindelserna genom landets mera avlägsna skogsområden
ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade bygder samt
med förslag till de bestämmelser rörande bidrag till byggande av enskilda
vägar och i övrigt som på grundval av utredningen funnes erforderliga.
Efter därom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen
gjord framställning förklarade Kungl. Maj :t genom beslut den 10 maj
1946, att utredningsarbetet borde uppdelas i dels den nyss omnämnda undersökningen
om möjligheten att förbättra vägförbindelserna i vissa i samfärdselhänseende
missgynnade bygder, dels en samordning av bestämmelser
och villkor samt handläggning av frågor rörande statsbidrag till enskilda
vägar. Kungl. Maj :t anbefallde därvid styrelserna att vid utarbetandet
av bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämväl
pröva frågan om behovet av och formerna för en ändring i statsbidragsgrunderna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen ha med en gemensam
skrivelse den 20 oktober 1950 överlämnat ett stencilerat betänkande
med utredning angående statligt stöd till byggande och underhåll
av enskilda vägar. De i betänkandet framförda förslagen, vilka äro uttryck
för väg- och vattenbyggnadsstyrelscns uppfattning i ämnet, ha endast delvis
godtagits av skogsstyrelsen, som i en särskild skrivelse redovisat sina
åsikter i de fall dessa icke överensstämma med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.
1—1660 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 218.
2
Statsutskottets utlåtande nr 218.
Vad först beträffar behovet av enskilda vägar ha styrelserna dragit
upp vissa riktlinjer för fortsatt undersökning härav. I anslutning härtill
har framhållits att det knappast synes föreligga större möjligheter att
genom enklare vägtyper tillgodose vägbehoven i mera avlägsna trakter och
därigenom minska det kapitalbehov, som erfordras för en nöjaktig utbyggnad
av vägnätet.
Vidare ha behandlats vissa frågor rörande byggnadsbidrag till
de vägar, som omfattas av utredningen, varvid föreslagits att desamma
skulle indelas i tre kategorier, nämligen byvägar, skogsvägar och jordbruksvägar.
Till dessa skulle bidragsmedlen liksom hittills — med hänsyn till de
olikheter som föreligga i fråga om ändamålet med statsbidraget -— anvisas
under skilda anslag. Behovet av bidrag till byggande av utfartsvägar från
enstaka eller ett fåtal gårdar anses av styrelserna böra bedömas främst ur
samma synpunkter som stödet till jordbrukets rationalisering. På grund
härav föreslås att dessa vägar hänföras till de bidragsregler, som gälla för
ägovägar enligt kungörelsen angående statligt stöd till jordbruksrationaliseringen.
Beträffande bidragsgrunderna för byggande av enskilda vägar föreslår
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att bidraget till samtliga vägkategorier
konstrueras som ett inaximibidrag, varvid detsamma skulle bestämmas att
utgå med högst 60 procent av beräknad kostnad. Liksom för närvarande
skulle dock bidrag kunna utgå med högre andel av kostnaderna när särskilda
skäl förelåge. Bidragsbeslut skulle — med vissa undantag — fattas av länsstyrelserna.
Skogsstyrelsen, som i berörda hänseenden är av annan mening,
föreslår att nuvarande författningsbestämmelser och procentsatser för bidrag
bibehållas. Båda styrelserna förorda viss höjning av bidraget till planeringskostnader
och kostnader för åtgärder, som föreskrivas i riksförsvarets
intresse.
I fråga om bestämmelserna rörande underhållsbidrag föreslås
vissa betydelsefulla ändringar, innebärande en utvidgning av bidragsverksamheten.
Tillämpningsområdet för dessa bestämmelser skulle sålunda utsträckas
att omfatta även vissa stamvägar inom tätbebyggelse samt längre
utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal gårdar. Vidare förordas en viss
uppmjukning av villkoret för högre underhållsbidrag än normalbidraget.
Därjämte föreslås att iståndsättningsbidrag skall kunna utgå jämväl till
andra ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna åtgärder än de i gällande författning
angivna. Dessutom förutsättes att sådant bidrag skall kunna beviljas
även i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna.
Beträffande den närmare innebörden av de framlagda utredningsförslagen
samt de yttranden häröver, som avgivits av ett stort antal myndigheter
och organisationer, torde få hänvisas till propositionen (s. 6—29).
Föredraganden har inledningsvis framhållit, att flera av de i utredningen
behandlade frågorna visat sig svåra att lösa. Trots att utredningen tagit
Statsutskottets utlåtande nr 218.
3
förhållandevis lång tid i anspråk, hade några definitiva resultat icke uppnåtts
i fråga om den del av utredningen, som rör vägbehovet, och beträffande
statsbidragsgrunderna hade de båda utredande organen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen, på väsentliga punkter stannat i olika
meningar. På grund av denna beskaffenhet hos utredningsresultatet säger
sig föredraganden icke vara i tillfälle alt nu framlägga förslag till någon fullständig
lösning av hela det problemkomplex, som innefattades i de av Kungl.
Maj :t meddelade utredningsdirektiven. I vissa delar hade dock utredningen
lett till värdefulla resultat, som syntes vara ägnade att läggas till grund för
förslag till riksdagen.
Härefter har föredraganden beträffande frågan om behovet av enskilda
vägar anfört följande.
Såsom förut nämnts ha utredningsorganen icke fullföljt de ursprungliga
avsikterna att närmare undersöka vägbehovet i de trakter, som kunna anses
eftersatta i kommunikationshänseende. En sådan undersökning, innefattande
en fullständig behovsinventering med erforderliga kostnadsberäkningar,
skulle, såsom styrelserna påpekat, behöva omspänna nästan hela landet
och skulle säkerligen bli både kostsam och personalkrävande. En långtidsplan
för utvidgning och förbättring av det enskilda vägnätet skulle givetvis
kunna vara av ett visst värde såsom underlag vid avvägningen av medelstilldelningen
å statsbidragsanslagen till byggande av enskilda vägar
samt vid fördelningen av bidragsmedel mellan länen. Det torde emellertid
knappast vara möjligt att på förhand säkert bedöma de statsfinansiella och
arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna för att planmässigt genomföra
ett byggnadsprogram av den omfattning det här kan bli fråga om. Härtill
komma svårigheterna att i de särskilda fallen på längre sikt bedöma intressenternas
benägenhet att medverka till arbetenas utförande. Betydelsen
av ett dylikt program såsom underlag för anslagsberäkningen bör därför
icke överskattas. För min del anser jag att man, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utredningsorganen nu föreslagit, bör nöja sig med att
göra eu begränsad undersökning av vägbehovet genom att från olika lokala
organ i varje län insamla uppgifter om de väsentliga brister i vägnätsförhållandena,
som anses föreligga, samt med ledning av dessa uppgifter upprätta
beskrivningar över de områden, där en komplettering av vägnätet befinnes
erforderlig. En mera fullständig inventering av vägbehovet synes däremot
böra ske endast successivt i anslutning till den planeringsverksamhet, som
kan komma att bedrivas inom jordbruket och på andra områden.
Av vad styrelserna anfört i ämnet synes framgå att anläggandet av cykelstigar
endast i undantagsfall kan utgöra en lämplig lösning av kommunikationsfrågan
i vägfattiga och glesbebyggda trakter samt att det statliga
stödet till byggande av enskilda vägar även i sådana trakter i allmänhet bör
avse för motorfordonstrafik framkomliga vägar. Denna uppfattning, till
vilken jag ansluter mig, torde böra påkalla uppmärksamhet vid beräkningen
och fördelningen av bidragsanslagen.
Beträffande den i samband med behandlingen av frågorna om byggnad
sbi drag föreslagna indelningen av vägarna i de tre kategorierna byvägar,
skogsvägar och jordbruksvägar anför föredraganden följande.
Med byväg avse styrelserna sådan enskild väg, som är av väsentlig betydelse
som samfärdselled för en bygds befolkning. Avsikten är att an
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 218.
vändningen av sjätte huvudtitelns anslag till bidrag till byggande av enskilda
vägar skulle begränsas till de sålunda definierade byvägarna.
Den nuvarande benämningen skogsväg skulle enligt styrelsernas förslag
i bidragshänseende bibehållas för sådana med motorfordon farbara enskilda
vägar, som iiro av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter.
Med skogsväg förstås enligt 1 § kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag
till vissa väg- och flottledsbyggnader in. m. sådan med motorfordon
1''arbar enskild väg, som har till huvudsakligt ändamål alt främja utforsling
av skogsprodukter. Styrelserna, som finna denna formulering mindre
lämplig, framhålla att det är bidraget, som kan ha ett huvudsakligt ändamål
att främja skogsnäringen, medan vägens ändamål ofta icke är begränsat
till huvudsakligen skogskörslor. Denna synpunkt har kommit till uttryck
i den av styrelserna föreslagna definitionen av skogsvägsbegreppet.
Den här omförmälda skillnaden mellan vägens och bidragets ändamål
har också beaktats i det förslag till definition av begreppet jordbruksväg,
som styrelserna framlagt. Till jordbruksväg skulle enligt styrelserna hänföras
väg, som är av väsentlig betydelse såsom förbindelseled mellan odlingsområden
eller såsom utfart från en eller flera jordbruksfastigheter.
Uttrycket jordbruksväg är avsett att vara en utvidgning av begreppet
ägoväg, sådant detta definierats i 10 § kungörelsen 1948: 342 angående
statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering in. in., och skulle
därvid omfatta även sådana odlingsvägar, som icke kunna betecknas som
byvägar eller skogsvägar, samt utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal
gårdar.
I överensstämmelse härmed ha styrelserna förutsatt, att byvägsbegreppet
icke skall inbegripa utfartsväg från enstaka eller ett fåtal gårdar. För
närvarande föreligger i och för sig icke något hinder att bevilja bidrag
till sådana vägar från sjätte huvudtitelns bidragsanslag, men dessa vägar
få i regel stå tillbaka för andra ur samfärdselsynpunkt mera angelägna
vägföretag. Styrelserna anse, att frågor om bidrag till byggande av ulfartsvägar
för enstaka eller ett fåtal gårdar främst böra bedömas ur samma synpunkter
som stödet till jordbruksnäringens rationalisering och att dessa
vägar därför i bidragshänseende böra sammanföras med ägovägarna.
Av skäl som framgå av vad jag kommer att anföra i det följande förutsätter
jag -— i motsats till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit
— att bidragsbestämmelserna för de olika kategorierna av enskilda
vägar även i fortsättningen skola redovisas i skilda författningar. Vad
styrelserna anfört angående definitionerna av de olika vägkategorierna
svnes emellertid påkalla vissa ändringar av gällande föreskrifter i ämnet.
De erinringar, som framförts i betänkandet mot att i den nuvarande
definitionen av skogsväg vägens huvudsakliga ändamål angivits såsom kvalifikationsgrund
för bidragstilldelning, synas mig böra beaktas. Jag föreslår,
att denna definition ändras i överensstämmelse med styrelsernas
förslag till bestämning av skogsvägsbegreppet. Jag förordar vidare, att motsvarande
ändringar vidtagas i kungörelserna angående statligt stöd till jordbruksrationaliseringen
och statsbidrag till enskild väghållning. Betydelsen
av dessa ändringar ligger, såsom torde framgå av betänkandet, framför allt
däri, att vart och ett av de tre bidragsanslagen därefter utan formella hinder
i författningarna kan tagas i anspråk för bidrag till vägar, som samtidigt
tillgodose flera ändamål, av vilka intet är så helt dominerande att
del ensamt utgör kvalifikationsgrund för bidragstilldelning. Valet av anslag
kommer härvid att bestämmas av den funktion hos vägen, som vid prövningen
av bidragsfrågan framstår som mest betydelsefull.
Statsutskottets utlåtande nr 218.
5
Den samordning med ägovägarna, som styrelserna föreslagit i fråga om
bidrag till byggande av utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal gårdar, synes
mig ägnad att skapa ökat beaktande av bidragsbehovet för dessa vägar.
På grund härav och under hänvisning till den ändring i kungörelsen angående
statligt stöd till jordbruksrationaliseringen som jag nyss förordat
föreslår jag, att den i 10 § nämnda kungörelse angivna definitionen av ägoväg,
nämligen väg, som är helt eller huvudsakligen avsedd att tjäna de inre
förbindelserna å en eller flera brukningsdelar, erhåller följande ändrade
bestämning: »väg, som prövas vara av väsentlig betydelse såsom inre förbindelse
å eu eller flera brukningsdelar eller såsom förbindelseled till odlingsområde
eller såsom utfart för enstaka eller ett fåtal jordbruksfastigheter
(jordbruksväg)». Denna definition innefattar, i överensstämmelse med
utredningsmyndigheternas förslag, även de odlingsvägar, som icke kunna
betecknas som utfartsvägar eller skogsvägar. Beträffande innebörden av
uttrycket »ett fåtal» får jag hänvisa till vad härom anförts i betänkandet.
I anslutning till denna ändring torde det av utredningsmyndigheterna
föreslagna byvägsbegreppet böra införas i kungörelsen 1943: 800 angående
statsbidrag till enskild väghållning såsom bestämning av tillämpningsområdet
för det i denna kungörelse avsedda byggnadsbidraget. För närvarande
gäller enligt ifrågavarande kungörelse att byggnadsbidrag må utgå
till anläggning av väg, där sådan anläggning måste anses vara för väghållarna
synnerligen betungande. I överensstämmelse med utredningsförslaget
förordar jag nu, att nämnda bestämmelse ändras till att avse väg,
som är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled för en bygds befolkning.
Enligt vad jag erfarit innebär denna ändring i stort sett endast en anpassning
till den tillämpning, som den nu gällande bestämmelsen i praktiken
redan erhållit.
Föredraganden framhåller vidare, att en väsentlig del av innehållet i betänkandet
har ägnats åt frågan om hur större enhetlighet skall åstadkommas
i grunderna för byggnadsbidrag till de olika kategorierna av enskilda
vägar, önskemålet om eu sådan enhetlighet betingades framför allt
av det förhållandet att de enskilda vägarna, även i de fall då de hänföras
till olika bidragskategorier, ofta i viss utsträckning fylla likartade funktioner.
Det vore huvudsakligen i denna fråga som de båda utredande myndigheterna
blivit oense. Föredraganden fortsätter härom.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen föreligga för närvarande
ganska väsentliga skiljaktigheter i bidragsreglerna mellan byvägar
samt skogsbrukets och jordbrukets vägar. Detta gäller icke blott beträffande
bidragsandelens storlek utan även i fråga om bestämmandet av det
kostnadsunderlag, på vilket statsbidrag skall beräknas. Därjämte skilja sig
skogsvägarna från byvägarna också därutinnan, att statsbidraget för skogsvägarnas
del i vissa fall differentieras mellan intressenterna i samma företag,
varvid dessa uppdelas i två behovsgrupper, för vilka tillämpas olika
procenttal. Slutligen finnas vissa olikheter i fråga om möjligheten för statlig
eller ecklesiastik myndighet, som ingår såsom väghållare i enskilt vägföretag,
alt erhålla bidrag in. in.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär föreslagit, att statsbidraget för
samtliga vägkategorier, varom här är fråga, skulle konstrueras som ett
maximibidrag, varvid detsamma skulle bestämmas att utgå med högst 60 %
av den kostnad, som vägföretaget beräknas draga. I vissa fall, då särskilda
skäl föranleda därtill, skulle bidraget, liksom för närvarande, kunna be
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 218.
stämmas till en större andel av kostnaderna än (it) %. För att befrämja eu
enhetlig bedömning av bidragsfrågorna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därjämte föreslagit vissa åtgärder i samordnande syfte beträffande
det administrativa förfarandet vid bidragsgivningen. Förslaget innebär i
huvudsak, att bidragsbeslut beträffande samtliga de tre förut omförmälda
vägkategorierna — med undantag av de egentliga ägovägarna — skulle
meddelas av länsstyrelsen på föredragning av tjänsteman vid länsstyrelsen.
Föredragningen skulle ske i närvaro av vägdirektören, länsjägmästaren och
lantbruksdirektören eller deras ställföreträdare, vilka skulle äga reservationsrätt.
Skogsstyrelsen, vilken som förut nämnts icke velat biträda dessa förslag,
anser att de nu gällande bidragsreglerna böra i huvudsak bibehållas oförändrade.
Såsom skäl för sin uppfattning har styrelsen anfört bland annat,
att dessa regler visat sig tillräckliga för att stimulera till byggande av enskilda
vägar, så långt anslagsmedlen räckt till. Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna systemet anses komma att leda till en obehövlig
höjning av bidragsnivån för skogs- och jordbrukets vägbyggande, vilken
vid oförändrad anslagstilldelning sannolikt skulle resultera i en inskränkning
av byggnadsverksamheten.
Bland remissinstanserna ha uppfattningarna i dessa frågor visat sig
vara mycket splittrade. Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
rörande bidragsreglerna äro de positiva yttrandena i någon övervikt,
medan styrelsens förslag angående den administrativa ordningen rönt
mindre anslutning.
Även om erinringar i vissa hänseenden synas kunna riktas mot vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förslag rörande samordning av bidragsreglerna
och av bidragsärendenas handläggning, utgör förslaget dock otvivelaktigt
en lösning av frågan, som nära ansluter sig till det i utredningsdirektiven
uttalade syftemålet. Med hänsyn till de skäl mot en ändring av
nu gällande regler, som framförts av skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
samt åtskilliga andra myndigheter och organisationer, framför allt på
skogs- och jordbrukets område, anser jag mig emellertid, efter samråd med
chefen för jordbruksdepartementet, icke böra förorda några åtgärder i den
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna riktningen med avseende
på normerna för beräkning av bidrag till skogs- eller jordbruksvägar. Ej
heller finner jag under sådana förhållanden påkallat att gå närmare in på
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag rörande den administrativa ordningen.
Innan en så genomgripande reform, som styrelsen tänkt sig, aktualiseras,
bör man enligt min mening, på sätt som föreslås i det följande,
söka att finna en godtagbar lösning av samordningsfrågan med enklare
medel. Om de nuvarande olikheterna i reglerna för bidragsberäkningen
bibehållas, synes det i varje fall finnas skäl för att beakta de möjligheter
till utjämning i bidragshänseende mellan de olika vägkategorierna, som
föreligga inom ramen för gällande bidragssystem. Jag syftar härvid på
den kritik som, bland andra, skogsstyrelsen riktat mot att bidrag till utfartsvägar
för närvarande i många fall beviljas på ett alltför schematiskt
sätt. Särskilt i fråga om sådana byvägar, som kunna beräknas komma att
i större utsträckning jämväl fungera som driftvägar, bör enligt min mening
vid beräkningen av bidragsandelen vederbörlig hänsyn tagas till vägföretagets
båtnadsvärde för väghållarna. Maximalt bidrag bör i princip
kunna komma i fråga endast beträffande vägar, hos vilka betydelsen såsom
samfärdselled för befolkningen är dominerande. Även i sistnämnda
fall kan emellertid ibland ett lägre bidrag vara motiverat, exempelvis då
vägbyggnadskostnaden är ringa i förhållande till antalet väghållare. En
bestämmelse av den här angivna innebörden synes böra införas i bidrags
-
Statsutskottets utlåtande nr 218.
<
kungörelsen för byvägar. Bestämmelsen bör i mån av behov preciseras genom
anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För att ökad enhetlighet och förbättrad samordning skall erhållas vid
bidragsärendenas handläggning böra i bidragsförfattningarna införas föreskrifter
om skyldighet för vederbörande lokala myndigheter att i erforderlig
mån samråda vid'' handläggningen av bidragsärendena och vid planläggningen
av det enskilda vägnätet. Dessa föreskrifter böra kompletteras genom
anvisningar som utfärdas av de berörda centralmyndigheterna. ° Jag
förutsätter att såväl central- som lokalmyndigheter ägna samordningsfrågan
skärpt uppmärksamhet samt att myndigheterna för Ivungl. Maj :t framlägga
de förslag till ytterligare författningsändringar som kunna visa sig
erforderliga. Sedan någon tids erfarenhet vunnits, bör samordnings- och
den därmed sammanhängande organisationsfrågan prövas på nytt i hela
dess vidd.
Då det icke från utredningsmyndigheternas sida och i allmänhet ej
heller i remissyttrandena gjorts gällande, att den nuvarande bidragsnivån
skulle vara för låg för att statsbidragsverksamheten skall kunna fylla sin
uppgift att stimulera utvecklingen av ett ändamålsenligt enskilt vägnät,
anser jag mig icke ha anledning att ifrågasätta någon ändring i detta hänseende.
I två speciella fall har emellertid i betänkandet föreslagits en höjning av
statsbidraget. Det ena fallet gäller bidrag till kostnaden för upprättande av
arbetsplan. Styrelserna ha, i anslutning till vad som därutinnan redan gäller
i fråga om skogsväg, föreslagit, att planeringsbidrag för samtliga vägkategorier
skall kunna utgå med 80 % av kostnaden. Jag vill såtillvida biträda
detta förslag, att jag förordar att för byvägarnas del dylikt bidrag må utgå
med 75 % av kostnaden. I kostnadsunderlaget böra få inräknas utgifter för
delningsförrättning till den del bidrag härtill ej utgår i annan ordning. Det
andra av de åsyftade fallen avser bidrag till kostnaderna för särskilda åtgärder,
som föreskrivas i riksförsvarets intresse. I anslutning till en framställning
i ämnet från chefen för försvarsstaben ha styrelserna föreslagit,
att statsbidrag till sådana åtgärder må kunna utgå med belopp motsvarande
hela den beräknade kostnaden. Förslaget har avseende jämväl på
iståndsättningsåtgärder av denna natur. Häremot har jag i princip intet
att erinra. Jag förutsätter emellertid att, för det fall att sådan åtgärd av
större ekonomisk omfattning undantagsvis kan bli aktuell, bidragsfrågan
under ställes central myndighets prövning.
Föredraganden har härefter behandlat utredningsmyndigheternas förslag
rörande statsbidrag till underhåll av enskilda vägar och
därvid gjort följande uttalande.
Sådant bidrag utgår, i motsats till byggnadsbidrag, endast från anslag
under sjätte huvudtiteln och kan enligt 2 § kungörelsen 1943: 800 angående
statsbidrag till enskild väghållning beviljas i följande fall:
a) där vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller
eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras; samt
b) där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det
nödiga underhållet av vägen på grund av vägens längd eller annan omständighet
måste anses vara för väghåilarna synnerligen betungande.
Styrelserna ha föreslagit vissa ändringar av dessa bidragsvillkor syflande
till en utvidgning av bidragsverksamheten. Enligt utredningsförslaget
skulle statsbidrag utgå
a) där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för
(ralik av andra än väghållare; eller
Statsutskottets utlåtande nr 218.
b) där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled eller utfart
för en bebyggelse och vägen är av betydande längd eller det nödiga underhållet
av vägen måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.
Den föreslagna bestämmelsen innefattar fyra alternativa bidragsvillkor,
vilka i vissa fall delvis täcka varandra. Styrelsernas uttalanden om dessa
villkor synas kunna sammanfattas på följande sätt.
1. I överensstämmelse med vad som redan nu gäller anses bidrag böra
utgå till vägar, som i större omfattning uppbära främmande motorfordonstrafik.
Detta har i författningsförslaget uttryckts så, alt bidrag må utgå
till väg, som är av väsentlig betydelse för trafik av andra än väghållarna.
Till skillnad från motsvarande nu gällande villkor avses bestämmelsen dock
icke åsyfta sådan främmande trafik, som är avsedd att gagna väghållarna.
Detta fall anses i stället bli täckt i huvudsak genom det tredje bidragsvillkoret.
Ej heller innefattar bestämmelsen väg, vars längd är ringa och vars
främmande trafik är av mindre omfattning. Däremot skulle den äga tilllämpning
på dels väg, vars längd är ringa men vars främmande trafik är
av större omfattning, och dels — ehuru detta icke kommit till klart uttryck
i författningstexten — längre väg med främmande trafik oavsett
intensiteten av denna trafik.
Med orden »av väsentlig betydelse» avses bland annat den begränsningen,
att bidrag icke skall utgå enligt den angivna motiveringen, om det finnes
annan vägförbindelse, som lika väl eller bättre kan tillgodose det aktuella
bidragsbehovet.
2. Delvis i anslutning till de motiv, som ligga till grund för gällande
bidragsbestämmelser, ha styrelserna föreslagit, att bidrag skall utgå till
väg, som är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet. Härmed avses
allmänneligen befarna vägar, vilka tjäna som utfart eller samfärdselled för
större bebyggelse, d. v. s. enskilda vägar, som till sin funktion stå de allmänna
vägarna nära.
Det föreslagna bidragsvillkoret avses omfatta såväl korta som långa
vägar. Bidrag skulle med stöd av denna bestämmelse kunna utgå bland
annat till s. k. stamvägar (uppsamlingsvägar) inom tätbebyggelse ävensom
till sådana vägar, vilka redan prövats böra ersättas med allmän väg.
3. Det tredje bidragsvillkoret, vilket avser väg, som är av väsentlig betydelse
såsom samfärdselled eller utfart för en bebj^ggelse och är av betydande
längd, innefattar en viktig utvidgning av bidragssystemets tillämpningsområde.
Avsikten är att vägar, som ingå i ett lämpligt utbildat komplementvägnät
till de allmänna vägarna, skola kunna komma i fråga till
underhållsbidrag oavsett omfattningen av den bebyggelse de betjäna" Den
begränsningen bär ansetts nödvändig att vägen skall vara av betydande
längd. I normala fall skall en väglängd av cirka en kilometer kunna anses
motsvara en betydande längd. Ansluter vägen till annan enskild väg skulle
dock även en sträcka, som något understiger en kilometer, räknas som betydande.
Viss hänsyn skall också kunna tagas till de variationer i fråga
om förutsättningarna för väghållningen, som sammanhänga med de ekonomiska
förhållandena inom skilda delar av landet.
4. Vad slutligen angår det fjärde bidragsvillkoret, vilket avser väg, vars
nödiga underhåll måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande,
synes det av styrelsernas uttalanden framgå att med uttrycket »synnerligen
betungande» ej avses underhållskostnadernas absoluta storlek utan deras
relativa storlek i förhållande dels till den båtnad, som vägen medför för
väghållarna, dels till fastigheternas ekonomiska bärkraft. Villkoret skulle
i första hand kunna bli tillämpligt på kortare vägar till enstaka eller ett
fåtal gårdar. Avsikten med bestämmelsen är att ge utrymme för en skälighetsprövning.
Statsutskottets utlåtande nr 218.
!>
Såsom allmänt villkor för de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet
bär angivits att de icke — lika litet som motsvarande nu gällande bestämmelser
— äro avsedda att gälla utpräglade driftvägar. Däremot utgör den
omständigheten att en väg i byggnadsbidragshänseende närmast är att hänföra
till skogsväg eller ägoväg i och för sig intet hinder för att underhållsbidrag
skall kunna beviljas till vägen. Det har vidare förutsatts, att bidragsberättigade
vägar skola vara farbara med motorfordon. Undantag från
denna regel har dock ansetts böra göras i fråga om vissa skärgårds- och
vintervägar.
Såsom framgår av det anförda innebär styrelsernas förslag eu ganska
betydande utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelserna om underhållsbidrag.
Sålunda skulle enligt förslaget tillkomma i huvudsak följande
vägkategorier, nämligen dels vissa stamvägar inom eller till tätbebyggelse
och dels inom jordbruksbygderna i stort sett alla vägar betjänande
en till fyra gårdar och inom skogsbygderna alla vägar betjänande en och två
gårdar, i de båda sistnämnda fallen dock med undantag av kortare vägar.
Någon egentlig utredning om de statsfinansiella konsekvenserna av en
sådan utvidgning av bidragsverksamheten föreligger icke, men vid en av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd stickprovsundersökning beträffande
ett mindre område i mellersta Sverige med både jordbruks- och
skogsbygd har utvidgningen uppskattats medföra en ökning av bidragskostnaderna
med 10 å 20 % vid den tidpunkt, då det statsunderstödda vägnätet
nått sin slutliga omfattning.
Den föreslagna förändringen, som i stort sett icke föranlett några erinringar
i remissyttrandena, synes mig innebära ett socialt sett betydelsefullt
steg mot en utjämning av väghållningskostnaderna för den del av
befolkningen, som får bära den tyngsta bördan i detta hänseende. Med
hänsyn Isärtill anser jag mig böra tillstyrka styrelsernas förslag i denna del.
Den av styrelserna utarbetade författningstexten utgör, liksom är fallet
även beträffande nu gällande bestämmelser i ämnet, icke någon fullständig
precisering av de avsedda bidragsvillkorens innebörd. Med hänsyn till
ämnets komplicerade natur synes en sådan precisering komma att på ett
olämpligt sätt tynga författningstexten och torde för övrigt kunna komma
alt medföra hinder för en smidig tillämpning i praktiska detaljfrågor. Jag
har därför icke ansett mig böra framställa någon erinran mot formuleringen
av författningsförslaget men förutsätter att kompletterande anvisningar i
ämnet utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Till utredningsmyndigheternas motivering har jag endast ett par synpunkter
att tillägga. De i författningsförslaget angivna orden »stor allmänhet»,
»bebyggelse» och »väghållarna» böra enligt min mening anses äga
tillämpning främst på den bofasta befolkningen. I fråga om exempelvis
sominargästbcbyggelsc synes en restriktiv tillämpning av bidragsvillkoren
vara motiverad. Därjämte anser jag att, med hänsyn till den skiftande
innebörd som synes kunna givas åt begreppet stamväg i tättbebyggt samhälle,
viss försiktighet bör iakttagas vid tillämpningen av det bidragsvillkor,
som avser väg »av väsentlig betydelse för eu stor allmänhet». Om tvekan
uppslår i sådana fall, böra länsstyrelserna inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande. Jag vill i detta sammanhang också understryka
att, om nyssnämnda bidragsvillkor icke anses tillämpligt på väg
inom tättbebyggt samhälle, bör i sådant fall ej heller det tredje i författningsförslaget
angivna villkoret kunna komma i fråga som grund för beviljande
av bidrag.
Enligt gällande bestämmelser må underhållsbidrag beviljas alt tills
vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning beslutas årligen utgå
med »iO av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen uppskattas. 1
10
Statsutskottets utlåtande nt 218.
undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög grad betungande
för väghållarna, inå det årliga bidraget bestämmas till 75 % av
den uppskattade kostnaden.
Utredningsmyndigheterna ha icke ifrågasatt annan ändring av dessa
bestämmelser än en uppmjukning av villkoret för bidrag över 60 %. Uttrycket
»i undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög
grad betungande för väghållarna» föreslås sålunda skola ersättas med
orden »när synnerliga skäl äro därtill». Därjämte föreslås att möjlighet införes
att differentiera det högre bidraget genom att göra detta till ett
maximibidrag (»högst sjuttiofem procent»). Det förutsättes i förslaget att
högre bidrag än 60 % icke skall få beviljas med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande inhämtats samt att frågan skall hänskjutas
till Kungl. Maj:ts prövning om länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äro av olika mening. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall utfärda
anvisningar om regler för beviljande av högre bidrag.
I några remissyttranden har ifrågasatts höjning av de gällande normaloch
maximiprocenttalen för underhållsbidraget. För egen del vill jag i
denna fråga ansluta mig till den uppfattningen att de begränsade anslagsmedel,
som kunna ställas till förfogande, i första hand böra utnyttjas för
att utsträcka det statliga stödet till så många som möjligt av dem som för
närvarande själva helt få bära kostnaderna för sina vägförbindelser med
yttervärlden. Jag vill dock icke motsätta mig utredningsmyndigheternas
förslag om en uppmjukning av villkoret för bidrag med 75 %, enligt vilket
sådant bidrag skulle kunna utgå »när synnerliga skäl äro därtill». Jag förutsätter
emellertid, att bestämmelsen även med denna avfattning skall tilllämpas
med erforderlig försiktighet. I likhet med länsstyrelsen i Västerbottens
län finner jag däremot avgörande praktiska skäl tala emot att införa
den av styrelserna föreslagna möjligheten till differentiering av det
högre bidraget, och jag är med hänsyn bland annat härtill heller icke beredd
att tillstyrka utredningens förslag om att ärenden rörande högre bidrag
skulle underkastas central prövning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
m. fl. har ifrågasatt den ändringen, att underhållsbidraget skulle kunna
bestämmas även till procenttal understigande 60-procentgränsen. En sådan
differentiering synes mig innebära att bidragssystemet ytterligare kompliceras
utan att därmed i praktiken komma att vinnas några mera väsentliga
besparingar i bidragsmedel. Jag anser mig därför icke böra tillstyrka
detta förslag.
Enligt gällande bestämmelser äger länsstyrelsen, i samband med att årligt
underhållsbidrag första gången beviljas till viss väg, medgiva att bidrag
med högst 60 % av den beräknade kostnaden må utgå till vissa iståndsättningsåtgärder
av betydelse för trafiksäkerheten. Utredningsmyndigheterna
ha föreslagit den utvidgningen av tillämpningsområdet för nämnda
bidrag, att iståndsättningsbidrag skulle kunna utgå jämväl till andra ur trafiksäkerhetssynpunkt
angelägna mindre förbättringsarbeten än de i gällande
bestämmelser angivna. Samtidigt skulle emellertid för bidraget fastställas
en övre gräns av 5 000 kronor per företag. Oberoende härav skulle
bidrag till iständsättning eller ombyggnad av bro, liksom för närvarande,
kunna utgå å eu särskilt bestämd högre kostnad. Med hänsyn bland annat
till ändringarna i penningvärdet skulle den förutnämnda bidragsgränsen
icke fixeras i författningen utan genom anvisningar från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Slutligen ha styrelserna föreslagit, att iståndsättningsbidrag
skall kunna beviljas jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna,
alltså även efter det underhållsbidrag beviljats första
gången. Författningsförslaget har följande lydelse: »Till åtgärder som prövas
erforderliga ur trafiksäkerhetssynpunkt å väg, till vilken underhål Isbi
-
Statsutskottets utlåtande nr 218.
11
drag beviljats, må särskilt bidrag (iståndsättningsbidrag) utgå med högst
sextio procent av den beräknade kostnaden för dylika åtgärder.»
Styrelsernas förslag att iståndsättningsbidrag skall kunna utgå även till
andra ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna åtgärder än de i gällande bestämmelse
angivna har icke givit mig anledning till erinran, och jag har
heller intet att invända mot att iståndsättningsbidrag må kunna beviljas
jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna. Den
föreslagna bidragsgränsen av 5 000 kronor innebär, att de totala kostnaderna
för bidragsberättigade åtgärder, förutom broar, vid maximal bidragsprocent
kunna uppgå till något mer än 8 000 kronor. I betänkandet har
meddelats att det genomsnittliga bidragsbeloppet för iståndsättningsåtgärder
år 1948 uppgick till omkring 840 kronor och att större bidrag än 5 000
kronor detta år endast förekom i IV2 % av samtliga fall. Med hänsyn härtill
anser jag, att nyssnämnda bidragsgräns bör kunna tillämpas utan större
olägenhet. I ett par remissyttranden har ifrågasatts att även vissa andra
arbeten än sådana som betingas av trafiksäkerhetsskäl skulle i bidragshänseende
få hänföras till iståndsättningsåtgärder. Med hänsyn till nödvändigheten
av att hålla en bestämd gräns mellan iståndsättnings- och byggnadsbidrag
anser jag mig icke böra biträda dessa förslag.
Vad slutligen angår utredningsmyndigheternas förslag att till vinterväghållning
skulle i bidragshänseende även få räknas sändning mot ishalka
förordar föredraganden att en författningsändring av denna innebörd vidtages.
Utöver vad sålunda föreslagits syntes vissa redaktionella och andra ändringar
av mindre väsentlig innebörd böra vidtagas i bidragsförfattningarna.
Dessa ändringar vore dock icke av beskaffenhet att behöva underställas
riksdagen.
Vissa i betänkandet samt i några remissyttranden berörda frågor angående
konsekvenserna i statsbidragshänseende av kommunala engagemang
i enskild väghållning har föredraganden funnit böra ytterligare övervägas
med beaktande bland annat av de förslag, som kunna komma att
framläggas av allmänna statsbidragsutredningen.
De föreslagna författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 1953. I samband härmed framhåller föredraganden, att det bidragsanslag,
som redan i början kunde komma att påverkas i någon mera
väsentlig omfattning av reformen, vore underhållsanslaget. Eftersom de
medel, som i årets statsverksproposition äskats under nämnda anslag, avse
kalenderåret 1952, skulle emellertid de nya bestämmelserna med den här
föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet icke komma att rubba förutsättningarna
för denna anslagsberäkning.
1 detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta i anslutning till årets statsverksproposition, den
ena inom första kammaren av herr Pålsson in. fl. (I: 188) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson i Aspeboda in. fl. (11:273), i vilka
hemställts dels att bidrag till underhåll av enskild väg, liksom till i propositionen
avsedd maskinanskaffning in. m. härför, måtte kunna medgivas
12
Statsutskottets utlåtande nr 218.
med uj>p till 75 procent av kostnaderna, dels ock att sådana bidrag måtte
kunna utgå även då de avse väg, som betjänar mindre än tre fastigheter.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde
få hänvisas till motionen I: 188.
Utskottet. De i förevarande proposition framlagda förslagen grunda
sig på en redan år 1945 beslutad utredning, vilken med visst biträde verkställts
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen. I utredningsuppdraget
ingick bl. a. att undersöka möjligheten att under ekonomiskt
rimliga former förbättra vägförbindelserna genom landets mera avlägsna
skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade
bygder. Av i propositionen närmare angivna skäl har emellertid utredningsuppdraget
i denna del icke fullföljts. Föredraganden, som anslutit sig till de
av de båda utredningsorganen härutinnan uttalade synpunkterna, har för sin
del funnit en mera fullständig inventering av vägbehovet böra ske endast
successivt i samband med den planeringsverksamhet som kan komma att
bedrivas inom jordbruket och på andra områden. Med anledning härav
ha i förevarande sammanhang till konkret behandling upptagits allenast
sådana frågor som avse formerna för och omfattningen av nuvarande system
för statsbidrag till enskild väghållning. Kungl. Maj :ts förslag i berörda
hänseende innebär i huvudsak följande.
I viss anslutning till vad redan nu gäller skola de till byggnadsbidrag
berättigade vägarna indelas i tre kategorier, nämligen byvägar, skogsvägar
och jordbruksvägar. Dessa ha därvid definierats på ett sätt som avser att
möjliggöra viss utvidgning av bidragsgivningen. Däremot har icke förutsatts
någon höjning av själva bidragsprocenten, som f. n. varierar allt eftersom
fråga är om olika vägtyper, utom i vad avser planeringskostnader för
byväg samt kostnader for särskilda åtgärder i riksförsvarets intresse. Utfartsväg
från enstaka eller ett fåtal gårdar skall vidare behandlas enligt de
för jordbruksvägar gällande reglerna och sålunda icke innefattas i byvägsbegreppet.
Även i fortsättningen skola statsbidragsbestämmelserna för
respektive vägkategorier redovisas i skilda författningar och för ändamålet
erforderliga medel anvisas under olika anslag, nämligen det under sjätte
huvudtiteln uppförda anslaget för bidrag till byggande av enskilda vägar
samt de under nionde huvudtiteln uppförda anslagen för bidrag till jordbrukets
rationalisering respektive väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo.
Beträffande underhållsbidragets storlek har icke förutsatts någon ändring
i annan mån än att viss uppmjukning skall ske av villkoret för beviljande
av den högre bidragsprocenten. Bidrag med 75 procent av beräknadekostnader
skall sålunda kunna utgå, när synnerliga skäl därtill äro, medan
enligt nuvarande bestämmelser detta må ske endast i undantagsfall, där
väghållningen kan anses vara i särskilt hög grad betungande för väghållarna.
Jämväl lör erhållande av iståndsättningsbidrag ha föreslagits
Statsutskottets utlåtande nr 218.
13
vissa lättnader. Den mest betydelsefulla nyheten är emellertid, att tillämpningsområdet
för bidragsbestämmelserna avses skola vidgas genom att utsträckas
till även vissa stamvägar inom tätbebyggelse samt längre utfartsvägar
från enstaka eller ett fåtal gårdar. Liksom nu skall underhållsbidrag
utgå allenast från sjätte huvudtitelns vederbörande anslag.
Utskottet finner för sin del uppenbart, att ett genomförande av Kungl.
Maj :ts förevarande förslag kommer att medföra förbättringar i vissa hänseenden.
Samtidigt måste emellertid konstateras, att frågan rörande den
omfattning i vilken staten skäligen bör bidraga till kostnaderna för den enskilda
väghållningen icke därmed kan anses ha blivit löst. Den mest framträdande
bristen torde vara, att någon realprövning av föreliggande behov
icke kommit till stånd. Åtskilliga av de spörsmål som föranlett den till
grund för propositionen liggande utredningen komma därför med all sannolikhet
att inom kort ånyo aktualiseras. Mot bakgrunden av vad i ärendet
förevarit är utskottet dock av den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag
bör i nuvarande läge kunna godtagas.
I de båda likalydande motionerna I: 188 och II: 273, vilka väckts i anslutning
till årets statsverksproposition men vilka utskottet funnit sig
böra behandla i förevarande sammanhang, har framlagts förslag om sådan
ändring i bidragsbestämmelserna, att underhållsbidrag med upp till 75
procent av kostnaderna mera regelmässigt kunde beviljas. Utskottet vill
icke bestrida, att en höjning av bidragsprocenten ur många synpunkter
framstår såsom önskvärd. Den i det föregående lämnade redogörelsen ger
emellertid vid handen, att Kungl. Maj :ts förslag just åsyftar en uppmjukning
av bestämmelserna på denna punkt. I avvaktan på resultatet härav
finner utskottet det icke lämpligt att någon ytterligare förändring i bidragsvillkoren
vidtages. Utskottet förutsätter dock att de nya bestämmelserna
tillämpas på sådant sätt att syftet med desamma, nämligen att bereda de
enskilda väghållarna en mera påtaglig ekonomisk lättnad, verkligen uppnås.
Motionärerna ha vidare ifrågasatt, huruvida icke underhållsbidrag borde
kunna utgå även för väg som betjänar mindre än tre fastigheter. Då emellertid
detta spörsmål vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag kommer att lösas i
enlighet med de av motionärerna uttalade önskemålen, synes härutinnan
någon särskild åtgärd från riksdagens sida icke vara erforderlig.
I motionerna har slutligen förordats eu höjning från 60 till 75 procent av
det statsbidrag som enligt ett i statsverkspropositionen framlagt förslag
skall kunna utgå vid inköp av för underhållet på vissa enskilda vägar avsedda
större redskap. Med anledning härav får utskottet erinra om att
ifrågavarande förslag redan godkänts av riksdagen under innevarande års
vårsession. Enligt utskottets mening bör erfarenheten av de praktiska
verkningarna av detta nya understödssystem avvaktas, innan frågan om
ändring i bidragsgrunderna tages upp till övervägande. Utskottet finner så
mycket mindre anledning att biträda motionärernas uppfattning som i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke förutsatts någon höjning av
gällande normalprocenttal för det vanliga underhållsbidraget.
14
Statsutskottets utlåtande nr 218.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 221, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
utskottet anfört;
II. att motionerna I: 188 och II: 273, i vad de avse villkoren
för statsbidrag till underhåll av enskild väg, icke må bifallas
av riksdagen;
III. att motionerna I: 188 och 11:273, i vad de avse statsbidrag
till underhåll av enskild väg som betjänar mindre än
tre fastigheter, icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;
IV. att motionerna I: 188 och II: 273, i vad de avse statsbidrag
till inköp av för underhåll av vissa enskilda vägar avsedda
större redskap, icke må bifallas av riksdagen.
Stockholm den 27 november 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, Näsgård, Leander, Gillström, Pålsson, Näsström, Sundelin,
Bergh, Hesselbom, Alfred Nilsson, Lundqvist, Ragnar Persson och Edvin
Thun; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Svensson i Grönvik, Andersson i Malmö, Boman i Kieryd,
Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm, Åkerström, Johansson i
Mysinge, Andersson i Munkaljungby, Widén och Gustafsson i Skellefteå.
Statsutskottets utlåtande nr 218.
15
Reservationer.
1) av herrar Näsgård, Pålsson, Svensson i Grönvik, Åkerström och
Johansson i Mysinge, vilka ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 13, som börjar med »I de» och
slutar med »verkligen uppnås», bort ha följande lydelse:
»I de båda likalydande motionerna I: 188 och II: 273, vilka väckts i anslutning
till årets statsverksproposition men vilka utskottet funnit sig böra
behandla i förevarande sammanhang, har framlagts förslag om sådan ändring
i bidragsbestämmelserna, att underhållsbidrag med upp till 75 procent
av kostnaderna mera regelmässigt kunde beviljas. Utskottet vill icke bestrida,
att en höjning av bidragsprocenten ur många synpunkter framstår
såsom önskvärd. Den i det föregående lämnade redogörelsen ger emellertid
vid handen, att Kungl. Maj:ts förslag just åsyftar en uppmjukning av
bestämmelserna på denna punkt. I avvaktan på resultatet härav finner
utskottet det icke lämpligt att någon annan förändring i bidragsvillkoren
nu vidtages än att orden »synnerliga skäl» i vederbörande bidragsförfattning
ersättas med orden »särskilda skäl», vilket torde kunna bereda de
bidragsbeviljande myndigheterna ett något större mått av handlingsfrihet.
Utskottet förutsätter därvid att de nya bestämmelserna tillämpas på sådant
sätt att syftet med desamma, nämligen att bereda de enskilda väghållarna
en mera påtaglig ekonomisk lättnad, verkligen uppnås.»
dels ock utskottets hemställan under II. bort ha följande lydelse:
»II. att riksdagen må, med anledning av motionerna I: 188
och II: 273 i vad de avse villkoren för statsbidrag till underhåll
av enskild väg, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört.»
2) av herrar Karl Andersson, Näsström, Sundelin, Bergh och Gustafsson
i Skellefteå.